Slött julgranstittande

Ligger i soffan och glor på granen, som kläddes i söndags. Det är dock bara halva granen som lyser, eftersom ena ljusslingan inte fungerar (trots att sambon, som ju i grunden är ljustekniker, lade nån timma på den häromdagen). Det finns inga kulor kvar längst ner, för dem har dottern mycket målmedvetet hasat fram och tagit ner, så de ligger nu på alla möjliga ställen runt om i hemmet. Vi har förövrigt bundit fast granen i fönsterbläcket, för att inte riskera att hon plötsligt har den över sig.

Jag är trött. Har haft dåliga nätter sista veckan. Alltså sämre än vanligt. Har inte kunnat somna på kvällarna, så mina nätter har börjat runt 12-halv 1, och sedan pågått till och från fram till halv 7. Eftersom dottern snurrar och vaknar X antal gånger på natt så är inte sömnen så kvalitativ. Märker det nu, orken tryter. I natt svor jag åt henne, lade henne lite hårt ner och ställde de begåvade frågorna: "Vad är det du vill?", " Varför sover du inte?" När sonen imorse bröt ihop över att han fick fel sked till sin yoghurt - gap, skrik, spark, slag, "Gå bort, du får inte vara här" , "Nej, så säger man inte, jag försöker bara hjälpa dig", "Nej, du får inte slå mig", "Du får vara på ditt rum och lugna ner dig"!, så kände jag att sista kraften rann ut tillsammans med den utspillda mjölken.

Jag ser dock fram emot jul. För första gången ska vi vara hemma hos oss. Fråga mig inte hur vi ska få plats, men det känns helt ok, kanske till och med lite skönt. Ska åka och julhandla med barnen senare idag (dum idé en trött dag? Jag ska alltid utmana ödet...). Imorgon börjar allas jullov och vi ska börja med julgodiset. Jag har träffat klienterna för sista gången, haft sista handledningen, intervjuat sista kvinnan till C-uppsatsen och skrivit sista inlämningsuppgifterna till skolan. Mycket skönt, så varifrån kommer stressen som gör att jag inte sover?

Har ett litet i-landsgrubbel som ni begåvade människor kan få hjälpa mig med: Jag har ju en liten godisråtta till son (I wonder why...) som får lördagsgodis. Han fullkoligen älskar att själv få plocka smågodis och sedan sitta i soffan och äta detta. Men han orkar inte så många bitar, så även om inte ens botten är täckt i påsen när vi handlar, så blir det alltid några bitar kvar som han inte vill ha just då. Jag har då gett honom resten en annan dag, mitt i veckan, när han har kommit på att det borde finnas kvar godis. Jag funderade på faktumet att han faktiskt då får godis en vardag, lite mot våra principer. Men samtidigt känns det märkligt att "straffa" honom om han inte vill ha mer genom att äta upp det själv, slänga det, säga att han får det nästa lördag. Jag tänker att han då kanske tvingar sig själv att äta upp allt, för att inte gå miste om något, eller få mindre nästa vecka. Men å andra sidan kan han ju spara sitt godis och äta lite varje dag under veckan. Än så länge är han för liten för att vara så här beräknande, men det kommer ju snart, och det gäller att veta vad vi vill då! Några tips?

Min mellansyster, som bor i Italien sedan ca 10 år, är i Sverige nu och firar jul. Hon har med sig man och sin 4-årige son. Vi träffas på något sätt nästan varje dag, och det är så mysigt! Våra söner leker så bra med varann och jag tycker om att få ha min syster nära mig, så där i vardagen. Så även om hon bor på en paradisö, med vykortsutsikt, med ljuvligt klimat, så skulle jag byta bort allt det mot att få ha henne här jämt! Och det är så härligt att min son får en kusin att leka med! Våra släktband i familjen lämnar mer att önska, så deras relation ger liksom lite hopp...

Nej, ska hinna läsa klart DN innan dottern vaknar och karusellen drar igång.

C-uppsatsen

Jag håller på med min c-uppsats. Varje dag, lite lite i taget. Jag har skrivit ihop 16 sidor nu, gjort 4 av 5 intervjuer och transkriberat 1,5 av dessa (tar sjukt mycket tid, helt overkligt!). Men vilka roliga intervjuer! Herregud, jag är helt lyrisk! Skulle kunna intervjua så här på heltid! Alla intressanta, kloka, fina kvinnor som ställt upp, helt utan ersättning på att frågas ut av mig. Frågas ut kring det mest känsliga och hemliga - vad man egentligen känner för sina bonusbarn och hur dettta har påverkat kärleksrelationen. Måste säga att det känns riktigt roligt att skriva denna uppsats. Har valt helt rätt ämne och fått läsa så mycket intressant litteratur och fått träffa så härliga människor! Vem kunde ha anat detta för två månader sedan?

En av mina klienter fick vid senaste samtalet en insikt - "jag är inte så förändringsbenägen som jag vill tro att jag är". Detta är en svår och ibland smärtsam sak att inse om sig själv. Självkänslan får sig en törn, självbilden måste förändras och, värst av allt, man måste börja fundera på om sakernas tillstånd i ens liv beror mer på en själv än vad man tidigare trott. Och ovanpå det: finns det alltså något som jag borde kunna förändra för att få ett bättre liv, men inte gör, för att jag faktiskt inte vill/kan/orkar/förmår förändra mig?

Denna insikt har tyvärr även slagit mig (tror att min klient håller med mig när jag säger: terapi suger om man vill behålla sin goda självuppfattning!). Jag vill inte heller förändras. Jag vill att andra ska förstå hur jag är, varför jag är sådan och sedan med varm och försiktig hand smeka mig medhårs. Livet blir så oerhört mycket enklare om det alltid är alla andra som ska ändra sig. Att jag ska göra stora förändringar för att kunna vara med andra känns i det närmaste omöjligt (eftersom anledningen till att relationen är svår beror ju på den andre, inte på mig...).

Jag utmanade dock mig själv för ett par veckor sedan. Jag föreslog att vi skulle ändra lite på våra inövade jultraditioner i min ursprungsfamilj. Göra på ett annat sätt, och därigenom förhoppningsvis få det bättre på jul (eller är det bara jag som får det bättre?). Och som det har sprattlats! Mina systrar, föräldrar och lite sambon har ifrågasatt och undrat och protesterat, olika mycket och av olika anledningar. Så jag har mycket snabbt fått bevis för att detta att göra förändringar hos en själv påverkar andra - som då kommer protestera. Och då ska man stå ut med protesterna. Och kritiken som obönhörligen kommer när man gör livet svårare för andra genom att inte bara följa med strömmen. Så inte nog med att man ska våga vara modig, säga orden och stå för dem, man ska också stå ut med att andra kanske kommer få det sämre, jag få kritik och kanske i slutänden så blir jag mer ensam. Ingen lätt kedja att ta sig från start till mål i. Ska minnas det när jag sitter med klienter som jag lite käckt säger borde "testa något nytt", "våga göra annorlunda", "testa att säga de där sakerna till den där personen som aldrig blivit sagt". Ska då tänka på en sak min terapeut sa till mig: "Kan vi förvänta oss att våra klienter ska komma längre än vad vi själva klarat av"?

Nu måste jag bara få skriva ner några säta saker min son sagt till mig denna veckan:
1) När jag hämtade på dagis igår, gav han mig en kram och sa: Mamma, jag har längtat efter dig.
Underbart när man har barn som kan prata tidigt och bra, det ger så mycket!
2) "Vad är det som nosar"? Jag har uppenbarligen använt ordet "nosa" lite för mycket, när jag menar "lukta". Dags att lära om...
3) Vi åkte bil i mörkret och han såg månen och sa "la luna" (måne på italienska). Herregud, vilket språkgeni!

Nej, nu ska vi åka till IKEA och äta julbord! En sann småbarnssysselsättning!

Borta bra?

Åt idag lunch med en vän, som berättade om sin kompis som precis flyttat till NY för att jobba. Hon är på jobbet hela dagarna och större delen av kvällarna, har inga vänner eller kärlek att vara med där, tjänar mer pengar än hon kan göra av med, har drömjobbet, fin lägenhet som är betald, många vänner här i Stockholm - och hon står knappt ut. Hon känner sig så ledsen. Hon jobbar hela tiden och den övriga tiden shoppar hon patetiskt dyra saker. Drömliv? På ett sätt ja, att få leva i NY och bli headhuntad till ett chefsjobb, tjäna så mycket pengar att det inte känns meningsfullt att spara längre. Men ensamheten. Vi människor kommer inte ifrån den, den är så påtaglig när den är ofrivillig. Den äter verkligen upp all annan lycka.

Hon sa till sina vänner att "Ni har ju era familjer. Era barn, partners. Vad har jag?". Det kan vara lätt att glömma det, hur mycket det är värt, när ännu en snabbmakaron fastnar under dina skrovliga hälar och ännu en Max-bok ska läsas. Med vill jag vara utan det? Självklart inte! Måste bara vara tacksam, se det fina, njuta av att inte vara ensam.

Alla dessa människor!

Jag sitter i soffan, barnen sover, sambon sover. Snart ska vi iväg på middag hos en dagiskompis, vilket känns mysigt. Skönt att komma bort, äta någon annans mat, låta barnen leka med andra leksaker. Jag har precis ätit ännu en bit av min väns underbara chokladkaka. Försökte vara nyttig och började min fikastund med lite turkisk yoghurt, honung och valnötter. Men det tog väl tre minuter efter att jag avslutat den skålen innan jag tassade ut till kylskåpet och norpade åt mig ännu en slice. Min karaktär är verkligen kass...

Var på middag hos den chokladbakande vännen igår. Maten god, efterrätt god, vackert hem, fantasifullt dukat, generöst bjudet på alla sätt. Jag flyttade runt bland gästerna för att hamna bredvid de som jag uppfattar som mest intressanta att prata med. Jag kom till slut till den kvinna som jag minns att jag letade upp på en tjejmiddag för tre år sedan. Har inte träffat henne sedan dess, men kom genast ihåg hur mycket jag gillade henne redan då, och gör nu också. Hon lever med sin man och tre barn, varav det äldsta har en ovanlig utvecklingsstörning. Hon berättar så ärligt, kärleksfullt och intressant om deras livssituation. Hur den nu 11-åriga dottern kan smeta in hemmet i bajs från sin blöja, hur sykonen inte kan ställa ett glas saft på vardagsrumsbordet utan att hon välter det. Hur det helt enkelt inte går att lämna henne själv ens en liten liten stund. Hon sover ej heller,. går aldrig ner i djupsömn, så de har vaknätter, assistenter som hjälper dem att inte bli helt galna av sömnbrist. Hur de fått avslag på avlastningshem med motiveringen att de ju redan har assistenter 85 timmar i veckan. Hur de andra barnen inte kan leva ett "vanligt" liv med hyrfilmer på lördagkvällen, frukost i soffan när man är trött, få hjälp av föräldrarna när man behöver och kunna göra resor tillsammans allihopa.

Jag blir så berörd av hennes berättelse. Tänker på alla dessa familjer där ute, som sliter så otroligt hårt, utan att vi andra någonsin ser det.

Nu vaknade sonen. Han har krupit upp i mitt knä, lite så där nyvaket gosig. Ska krama honom lite...

Good enough parent

Igår skämdes jag. Jag var en usel förälder, och det kändes inte bra i lilla magen. Jag var arg, opedagogisk och taskig. Nästan lite sadistisk faktiskt.

Det började redan på natten. Sonen, som alltid sover jättebra utan att vakna och behöva något, började plötsligt ropa och gråta, och då duger bara jag. Hela familjen sov djupt (för ovanlighetens skull), men var nu plötsligt vakna. Jag gick in till honom, och han ville inget särskilt, som jag uppfattade i alla fall, utan låg och snurra, gnällde och var allmänt obegriplig. Vid det här laget hade dottern vaknat, med besked. Det tog mig 70 minuter att få henne att somna om. Tack för den televerket.

Morgonen fortsatte i samma anda. Inte den gröten, men den, nej inte mjölk på - bara äppelmos, inte sitta vid bordet - sitta i soffan, nej inte ta på sig kläder - läsa bok istället, nej hon får inte ta mina djur! Ta bort henne!, vill inte gå till dagis - vill vara hemma och leka med djuren, nej inte borsta tänderna, borsta tänderna själv!, inte regnbyxor buhu hu hu.

Och vänder man upp och ner på ett mjölkpaket från en meters höjd så skvätter det en del, och blir en hel del mjölk på golvet - även om det bara var kanske två deciliter kvar i paketet. Att sonen sedan bara satt och gjorde miner och försökte vara kaxig och rolig när jag med bestämd röst sa att "så där gör man inte", gjorde inte saken bättre.

Allt detta accompanjerades av en mycket gnällig, missnöjd och alltmänt märklig dotter, som allra helst skulle bli buren precis hela tiden. Till slut ledsnade jag. Jag bokstavligt talat skrek på sonen att "nu är jag förbannad! Nu gör du som jag säger!" Han började självklart gråta och la sig pladask på hallgolvet, där syrran redan satt och skrek för gud vet vad. Nu inser jag det hemska - jag vill att han ska börja gråta. Jag vill att han ska skämmas och må lite dåligt för att han beter sig så jobbigt. Så min ilska minskar ju mer jag får skrika av mig och ju mer ledsen han blir. Jag nästan längtar efter att han ska göra mer motstånd, så jag får möjlighet att bli mer arg.

När vi sedan kommer till dagis, dit vi tagit oss under stor tystnad, så skäms jag. Han är så ledsen, tyst och nedstämd, och jag känner mig inte så arg längre. Jag sitter med honom i knät på en bänk inne på dagisgården och pratar med honom. Säger förlåt för att jag skrek, säger att jag vill att han ska lyssna på mig när jag säger till honom. Säger det viktigaste - att jag älskar honom till månen och tillbaka. Han nickar, kramas och går till slut med på att lämnas ensam kvar på dagis, medan jag och syrran går hem igen. Hem - där han helst vill vara, med oss.

Dottern fortsätter vara skrikig och "jobbig" resten av vår dag. Inget jag gör blir bra, och jag fräser till slut att jag inte orkar med henne, att hon banne mig får ligga själv i sängen och somna för nu går jag! Och hon somnar faktiskt, och vaknar med ett stort leende - jag är förlåten. Det är ju det underbara med barn, de är verkligen inte långsinta. De verkar ju förlåta vad som helst.

Jag inser ju att det som mest skapar irritation när man har barn är ens egna förväntningar och krav på vad dagen ska innehålla, hur stunden ska vara. Om jag vill träna, men dottern bara gnäller, då blir jag arg för att jag vill träna, kanske inte egentligen för att hon gnäller - för det skulle jag kunna hantera och göra något åt om jag hade tid. Tid att vara med barnen på deras villkor, i deras tempo och göra deras (sjukt tråkiga) saker. Jag är faktiskt inte alls bra på att vara riktigt närvarande och uppriktig i mitt föräldraskap. Inte när det kommer till att leka, att stimulera och inte vara stressad. Jag kan hitta på saker med dem, stora saker. Som att gå och bada, gå till biblioteket, gå på stan eller gå och fika. Då orkar jag, då vill jag. Men att vara hemma och vara närvarande, tålmodig och rolig - nej, det är inte min grej.

Jag tröstade mig själv igår med att även om jag verkligen inte vill lära mina barn att skrika och bete sig, så vill jag lära dem att säga förlåt och erkänna sina misstag. Så jag lyckades med en av två lärdomar igår - är det en good enough parent?

Umeå nr 13

Ännu en Umeåresa är till sin ände. Bara en kvar detta år, sedan har jag gått halva tiden. Visst har det gått fort? Jag hade bra dagar, sov gott, pluggade flitigt på kvällarna, åt upp en god och lyxig chokladkaka framför tv:n på kvällarna, blev godkänd på de examinationer som var, satt bredvid den skröpplige föreläsaren på flyget hem - och kan nu väsentligt mycket mer om Parkinsons sjukdom än vad jag kunde innan.

Jag har lovat mig själv att gå och lägga mig halv 10 idag, så jag hinner inte skriva så mycket. Hela familjen utom sonen har halsfluss och jag började min Kåvepenin-kur idag (var bokstavligt talat inne och vände på Närakuten - han tittade ner i halsen i 2 sekunder, sa "Dina mandlar är så stora att de snart pussar varandra", och skickade sedan hem mig med löftet om att skicka recept på Kåvepenin och "familysize" på hostmedicin). Jag har känt mig rätt okej, förutom ont i halsen då. Men just nu känner jag mig faktiskt lite risigare, och ska unna mig en potentiellt lång natt (brukar ju inte vara mitt beslut, snarare dotterns...).

Ska på anställningsintervju till en deltids terapeuttjänst på fredag. Vill jag jobba? Hur mycket? Borde kanske fundera igenom det innan jag går dit och säger ja, tack, amen till allt som erbjuds. Min sambo vill att vi startar ett aktiebolag tillsammans. Han lovar att sköta all pappersexercis, jag behöver bara fakturera honom och dra in stålar helt enkelt. Låter ju så klart väldigt soft och generöst, men jag blir lite rädd av det. Att vara involverade i varandra på ännu ett område. "Men herregud, ni har ju två barn ihop?!?". Ja, man kan se det så, det kan man. Men trots det otvistliga faktum, så skrämmer det mig att bli än mer beroende, ofri. Är jag fånig?

Klockan är 21.25, ska borsta tänderna och skynda i säng. Dröm sött.

Soffposition

Ligger i soffan, dottern sover, jag är trött men har inte ro att sova så här mitt på dagen. Har jobbat på morgonen, haft samtal på familjerådgivningen med start kvart i 7, så tidig morgon. Inser att jag inte alls längtar efter att börja jobba heltid. Tidiga morgnar, när alla fortfarande sover, köra bil i mörkret, i regnet, längta hem. Längta efter att möta en nyvaken son. Längta efter att se dottern sträcka på sig som en osmidig katt och sedan le sitt tandlösa leende. Längta efter att äta frukost ihop, dra på sig några mysbyxor och gå till dagis. Vinka hej då till mycket ledsen son som helst vill vara hemma. Ha en dag i lugn och ro, som met innehåller träning, mat och vila. Hämta sonen igen, få en stor kram och bli överöst av kärlek som legat och vuxit till sig under dagen på dagis. Sen hem, leka med alla djuren liggandes i en obekväm ställning på mattan i hans lilla rum, eller om man har tur, sittandes i soffan. Nej, jag vill inte jobba mer än så här. Jag kan nog vara deltids föräldraledig, deltid student, deltid jobba för alltid.

Måste berätta några kommentarer jag fick av mina klasskompisar i Umeå när jag kom dit sist med mitt nya hår: "Skönt att någon vågar klippa av sig det där långa slitna småbarnshåret", "Du har gjort något med håret, har du klippt upp det lite?" "Men herregud, vad är det för pingla som sitter här?", "Du ser 10 år äldre ut - på ett bra sätt alltså!". Tack söta ni för era ärliga kommentarer, det värmer alltid!

Jag har ju alltid rest mycket. Inte så långa resor i tid, men många och långt bort. Sedan jag fick barn har detta så klart reducerats till att mest åka till min syster i Italien. Jag har varit rätt så okej med det, inte känt mig så "drabbad" trots den uppenbara nergraderingen av mitt största intresse. Men häromdagen, när jag läste Mama, så var det ett reportage om att resa till Thailand med barn - och oj, vad jag vill resa plötsligt. Vandra i Alperna, bila i Kalifornien, se stora djur i Sydafrika, bada i varma källor på Island, ligga på en strand i Thailand, båtluffa i Grekland, bo i husbil på Nya Zealand... Jag kan knappt vänta! Jag vill att barnen ska bli större, vår ekonomi bättre  - så att jag kan få visa mina barn världen!

Fredag

Jag bestämde mig för att göra en repris på förra fredagen idag. Då var ju jag och dottern på Djurgården hela dagen och njöt av solen, låånga promenader och god lunch. Idag lät jag sonen vara hemma från dagis och hänga med oss. Så vi började dagen med att sticka hemifrån vid halv 9, åkte till Stadion och SATS där. Jag tränade Zumba och barnen lekte på Minisats. Sen i med en korv i sonen innan han slocknade in i vagnen, där dottern redan sov. Sen började min långpromenad i solen, med Melissa Horn i hörlurarna.

Efter 1,5 timme vaknade barnen perfekt! Precis vid Etnografiska museet, där jag gärna ville äta lunch. De har en lekhörna, så jag fick dricka mitt te efter maten i lugn och ro läsandes DN, medan de roade sig själva. Vi gick sedan vidare längs vattnet in till Kulturhuset och Rum för barn. Då min son älskar böcker i alla dess former, så är du det himmelriket för honom. Så vi plöjde en del böcker, åt mellis och händelsevis var det Afrikansk dans där för barn och föräldrar kl 16. Så vi hängde på! Dottern satt i mitten av ringen och skrattade och jag och sonen dansade "björnen kommer och vi måste springa och gömma oss bakom en sten"-dansen. Han var lyrisk!

Efter detta började vi bege oss hemåt. Jag promenerade längs Kungsholmsstrand, då dottern behövde sova, men vid Fridhemsplan mötte vi upp sambon och åkte tunnelbana hem. Nu sover barnen, och jag känner mig rätt mör jag med... En hel dag med två småbarn är ljuvligt, men ganska ansträngande. Att jag ovanpå det har tränat och gått ca 1,6 mil har väl tagit ut sin rätt. Stapplar lite matt runt i lägenheten nu. Men herregud vad härligt det är att göra saker med barnen! Att se dem glada, stimulerade och att höra sonen prata nu när jag lade honom, om björnen, gymmet, bullen till mellis.

Nu ska jag luta mig tillbaka, dricka ännu en kopp te, och njuta av att jag känner mig som en riktigt bra mamma idag!

Mamma och skruvmejslarna

Jag sitter på min altan, suger ut det sista ur solen innan den försvinner ner bakom hustaken. Min tekopp står och ryker och jag vill vara kvar i min lugna känsla. Jag har varit ute och gått i det fina vädret, lyssnat på en dokumentär på P1 som heter Mamma och skruvmejslarna. Handlar om en nu vuxen kvinna och hennes uppväxt med en narkotikamissbrukande mamma och hennes stränga pappa. Hon intervjuar dem, och berättar själv, små anekdoter från sitt liv. Jag blir så berörd. Illa berörd. Inser att jag inte ska jobba med missbrukare, för jag kommer aldrig, vill nog aldrig, förstå hur man kan välja knark framför sina barn. Hur man kan se på när ens barn far illa, utan att göra något åt det. Allt som barn kan bli utsatta för, det blir lätt övermäktigt, och orden jag känner kring det blir futtiga.

Har jobbat idag. Ännu en gång reflekterat över hur hårt människor kämpar, i det tysta. Vilka livsöden som utspelar sig bakom hyfsat fina fasader som inte en människa har inblick i. Det är kamp kring kroppen, äktenskapet, jobbet, föräldraskapet, sina föräldrar, sitt eget föräldraskap, styvbarn etc. Folk sliter rätt hårt för att få livet att gå ihop, tro aldrig något annat.

Vet ni vad, nu hamnade jag i något helt annat! Min känsla kring utsatta barn ersattes av en jakt på docenter i psykologi som kan handleda min C-uppsats! Mina fingrar börjar bli lite stela, hösten är här, bara att inse...

Brott och straff

Att vara en mamma som straffar sina barn vill nog ingen vara, inte heller jag. I natt insåg jag dock att det finns en del av mig som vill straffa mina barn, som vill få utlopp för den irritation - och ibland ilska - som deras beteende kan skapa.
I natt vaknade sonen, ovanligt nog, mitt i natten och ropade på mig. Då han är inne i en mycket mammig period just nu så spelar det ingen roll att sambon går in och försöker trösta, sonen fortsätter hysteriskt att skrika på mig. Jag sov djupt och skönt, och hade så där halv stor lust att börja springa in till honom kvart i 12 på natten. Men när jag hör skriken på hans pappa öka så ger jag upp och går in. Han vill ha juice. Tack, sabba min nattsömn för lite juice. Jag hämtar, han dricker lite, spiller på sin kudde, bryter ihop över att den blir blöt, gråter igen, vill inte ha nappen, ligger bara och gråter men kan inte förklara varför. Till slut ger jag upp, säger surt att då får han väl ligga där själv och gråta då, jag har ingen aning om vad han vill eller vad jag förväntas göra. Jag går in och lägger mig igen, klarar säkert av att ligga där inne i två minuter och lyssna på hans snyftande genom väggen, sen är jag tillbaka på hans sängkant.

Och det är här straffandet kommer in. Jag känner mig så vansinnigt irriterad över att han har väckt mig, utan att till synes vilja något, att jag fräser, skuldbelägger och är allt annat än pedagogisk. Till slut går han med på att hans pappa får komma in igen och trösta honom, och jag kryper tillbaks ner i sängvärmen (sedan kommer fortsättningen på natten, som innebär att vakna av dottern flera gånger, innan hon till slut vaknar halv 2 och vill leka fram till kl 3, och sedan bajsar, måste snytas, dricka vatten och sen somnar igen, leker propeller i sängen och vaknar för gott vid halv 7...).

Jag vill att sonen ska skämmas, inse vilken vansinnigt snäll mamma jag är som går upp och fixar juice mitt i natten, som är ett under av tålamod där jag sitter bredvid honom och försöker tyda hans snytningar. När inget funkar, då kommer en straffande sida fram hos mig, som jag inte är stolt över. Att lägga skuld på barn är så lågt, så dåligt och destruktivt, och inget jag i dagsljus skulle erkänna att jag gör på nätterna.

Vill göra ett inlägg kring en ny bok som kommit ut, Coola pappor, skriven av Martin Melin (ni vet, f.d. Robinson-deltagare, gift med Camilla Läckberg). Han satt i TV4:s morgonsoffa och berättade om sin bok (som jag inte läst). Han beskrev sig själv som en tidigare dålig pappa men nu en mycket bättre och närvarande pappa. När han säger "vi pappor måste kliva in och hjälpa till. Byta blöjor, ta en vaknatt, så är det bara" höll jag på att ramla av stolen. Är detta 2011? "Hjälpa till"?!? Bara den formuleringen får mig att se rött. Oj, vilken pappa du har blivit, kan du nu både byta blöjor och ta någon vaknatt ibland - du har verkligen sett ljuset Martin! Camilla kan skratta sig lycklig!

Jag och sambon hade ett tjafs i helgen kring "vem tar barnen mest och gör mest hemma" (detta otroligt primitiva och meningslösa grälämne, varför lär man sig aldrig?). Men i grälet säger han att han tycker att vi delar lika, att vi båda tar barnen mycket - och att han "gör sjukt mycket". Jag var tvungen att stanna mitt i meningen och reflektera på det han sa: "Jaha, så när du gör hälften, då gör du sjukt mycket?". Ja, han fick (lite senare på dagen, när känslorna var mindre hätska) erkänna att så är det nog för honom, och troligtvis för många män med honom, att hälften är nästan oöverstigligt mycket, som bör belönas, applåderas och beundras. Jag är till största delen nöjd och glad över vår uppdelning hemma, men det är intressant att rollerna kring mammor och pappor /kvinnor och män är så cementerad, så i det närmaste omöjlig att rucka helt ur sitt spår.

Mina barns pappa är mycket med dem, suckar aldrig över varken vaknätter eller blöjbyten, låter mig göra allt jag vill på fritiden utan gnäll, går på föräldramöten på dagis, följer med till BVC och sparar pengar till dem i en särskild fond. Men bara det att jag är stolt över att han gör detta är ju nästan skrämmande. Är han stolt över att jag läser sagor varje kväll, tar den ständigt förkylda dottern till Vårdcentralen, rensar bort för små barnkläder och tvättar de konstant smutsiga ytterkläderna? Nej, jag tror inte att han funderar många sekunder per dag på det.

"Mellan tvättstugan och spisen"

"Det är mellan tvättstugan och spisen som livet pågår". Så sa en sex-barnsmamma på TV igår. Hon njöt så av alla sina barn, och ville ha ett sjunde (!). Jag kan beundra henne, inte för alla hennes barn, utan för att verkligen ha förstått att det är mellan tvättstugan och spisen som barnen är, det är deras liv, och det är i deras liv vi vill vara.


Igår var jag trött, stressad, och så även idag. För många småsaker som ska göras hela tiden; gå till Vårdcentralen med dottern, ringa Vårdgarantikansliet, ringa DN och utebliven tidning, fixa tid till bilbesiktningen, bära ut tomma barnmatsburkar till återvinningen, rensa ut för små barnkläder och stoppa in nya i lagom storlek, leta efter en passande mössa till sonen (då han alltid tar dotterns, som så klart är för liten), pumpa däcken i dubbelvagnen, plugga plugga plugga, stryka, hitta det försvunna omlottlakandet till dubbelsängen och så vidare i alla oändlighet.

Men detta är livet, jag förstår det. Det är varken mer eller mindre, men det viktiga är nog att förstå att det räcker, att det är bra. Så när sonen för en kvart sedan ville att jag skulle ligga bredvid honom en stund när han lyssnar på Lotta på Bråkmakargatan på iPaden så ville jag först protestera - inte orkar jag ligga där längre än nödvändigt! - men sedan tänkte jag om, hittade ett sätt att njuta av att ligga bredvid honom en stund extra, sniffa honom i nacken, njuta av att se hur galet söt han är.

Så Lisa, inse att livet pågår just nu, just i tvättvikningen och matlagningen. Och det är precis så det ska vara.

Nästa altan och jag

Sitter nu på en annan altan, den på landet. Det där landet som inte är vårt, och inte ens mina föräldrars, utan det som lånats i ett par år av deras goda vänner. Detta är nog sista gången jag är här. Vännerna flyttar hem igen i mars och då är det slut på lånandet. Känns tråkigt, har börjat vänja mig vid att vara här. Sonen har sin säng och vet vilka böcker som står i bokhyllan, han hittar till den lilla lekplatsen och lärt sig att öppna spisen får man inte röra. Han kallar detta för "landet" och gillar att vara här. Men som sagt, detta är nu sista gången jag rapporterar härifrån.

En bra sak med att inte åka till landet mer, är att jag äter något galet när jag är här. Unnar mig plötsligt godis efter både frukost, lunch och middag, köper hem alla möjliga godsaker som vi omöjligtvis kan hinna äta upp. Jag tränar inget och har heller ingen lust. Fick för mig att jag skulle köra lite styrketräning med sonen när dottern ändå låg och sov. Men efter några situps slutade det med att jag bara låg på dynan och tittade på honom när han kastade pinnar i vattnet.

Det är en konsekvens av långvarigt och konstant sömnunderskott - att man blir så fysiskt trött. Det är en märklig trötthet, som mer känns som att det är jobbigt att ställa sig upp, lyfta armen, bära en väska. Och att då träna är ju helt uteslutet. Har insett att det största hotet mot min träning inte är barnens existens i sig, utan den trötthet som kommer med den.

Nästa vecka är det dags för Umeå. Ska bli så skönt, så trevligt, så ljuvligt att sova två nätter med sömntablett i kroppen och vakna någorlunda utvilad - utan att ha stoppat in någon napp 8 gånger, gett en vällingflaska och bytt en genomkissig blöja. Känner mig också förberedd för föreläsningarna, har läst noggrannare än någonsin, utan att egentligen veta varför.

Min sambo håller på att plugga till socionom, han går första terminen. Det är mycket intressant att följa den process som nu pågår, och som jag själv gick igenom för 10 år sedan. Hans ser likadan ut, trots att han är nästan 30 år äldre än vad jag var då. Insikten om att det är ett helvete med grupparbeten (man gör det ju båda bättre och snabbare själv). Insikten att man inte alls behöver läsa allt de säger, för det är ingen som kommer kolla det ändå. Insikten att mycket görs bara för att det ska göras och visas upp, inte för att det har något högre syfte än så. Insikten om vilka låga krav det ställs på universitetet (i alla fall på socionomutbildningen), att det ibland är skrattretande vilken lite insats som behövs för att få ett godkänt med plus i kanten. Insikten om att C-uppsatsen är den akademiska världen i sin fulla glans - det vill säga: gör den på så lätt sätt som möjligt, för det kommer till syvende och sist ändå bara handla om att göra den som forskningsmässigt korrekt, med rätt källor, rätt frågeställning, sätt antal sidor, radavstånd och kantindrag.

Nu vaknade sonen och det första han vill ha är min telefon och surfa på Youtube... ja, han är ju två år så det är väl inget konstigt med det...

altanen och jag

Min lilla dotter sover, jag orkar inte duscha efter träningen, utan sitter i min hängstol på altanen och är lite rastlös. Jag är dålig på att ha dötid, oplanerad tid. Börjar direkt planera, men utan att egentligen göra något revolutionerande med tiden. Jag är ju mycket nojjig med att mina barn ska få sova när de behöver och så länge de behöver - ett faktum som gör mig rätt så låst på dagarna. Idag fick jag plötsligt en tom dag, så min vän som jag skulle träffat var tvungen att vara hemma med sjukt barn. Direkt börjar jag fundera på vad jag ska göra istället. Det slutar med att jag inte gör så mycket alls, utan mest vankar runt och blir stressad. Jo, jag och dottern cyklade till SATS Stadshagen och tränade (hon verkar ha det väldigt bra på Minisats, underbart!). När vi cyklade hem, över gupp, vägarbeten, bilar och kaos, somnar hon med hjälmen nerdragen över pannan. Lilla gumman, mycket trött. Så förutom träningen (som ju oftast är det jag till slut tar mig för när jag är "ledig" så blir det liksom inget mer. Varför? Visst jag har pluggat lite (halvslumrat och samtidigt läst om den emotionella hjärnan. Helt obegripligt, synapser och hypothalamus). Snart är det dagishämtning - och så var denna dagen över! "Denna dagen - ett liv", eller kanske hellre: "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".

Jag är just nu innen i fasen "jag kan inget, jag är kass på det jag gör och jag kommer aldrig bli bättre" i min utbildning. Vet att den fasen kommer och ska komma, och att den går över. Så har det varit varje lång utbildning jag gått, men det är slitigt! Jag tycker syd om dem som går iterapi hos mig ,känns som att jag lurar dem och låtsas vara en bra terapeut, när jag inte är det. Min enda tröst är att det finns i alla fall en i min handledningsgrupp som är sämre, så blir den personen godkänd på den här utbildningen, då blir jag det också. Man behöver sådana i sin närhet, som gör att jag kan höja mig själv en bit, och se vad jag faktiskt gör bra (eller i alla fall bättre än den personen). Jag förstår att det är helt meningslöst att vara så hård mot sig själv, så självkritisk. Min sambo sa senast igår att han tycker att jag har tagit otroligt stora kliv i min utveckling sedan min steg 1 utbildning, att jag knappt är samma människa. Alltid skönt att höra, själv är man ju ofta blind för sin egen utveckling.

Idag opereras en vän på onkologen. Hon har hittat en knöl i halsen och den ska idag tas bort. Den är troligtvis godartad, men man vet inte säkert än. Jag har tänkt så mycket på henne, på hennes två barn, man. Att livet banne mig är kort och oförutsägbart. Att det inte går att ta det för givet, även om jag verkligen gör det. Har ju en mardröm om att min mamma inom en snar framtid kommer få cancer. Vet inte varför, men känner mig så säker. Hur ska jag klara mig utan min fina fina mamma?

Igår på handledningen kom det upp att jag har gått hos en terapeut som för två år sedan dog i hjärncancer. Det gick på ett par månader, så var hon borta. Jag tänker ofta på henne. På paniken jag upplevde hos henne när hon vid vår sista session berättade att hon hade cancer, hur förvirrad hon var, hur hon bara en vecka tidigare berättat att hon och hennes nya kärlek i livet precis fått sin nybyggda lägenhet, hur hennes tonårsbarn såg fram emot flytten och hur hon berättade om sina sommarplaner. Tre månader senare var hon borta.

Jag gick inte på begravningen. Varför? Hade något annat, viktigare för mig? Skäms för det idag.

Dottern har vaknat, livet fortsätter.

En identitet har gått i graven

Idag gjorde jag det, jag klippte av mig allt hår. Verkligen allt. Jag blev så nostalgisk att jag tog med mig allt hem i en påse, och förundras över hur galet mycket det är! Frisören Jim tackade mig för det stora förtroendet att få kapa av allt: Don´t call me haircutter, call me hairbutcher" för att citera honom innan vi började. Jag tycker det känns galet ovant, läskigt, kort, tomt, lite besvärande att känna håret i ansiktet (är ju van att det hänger eller är utsläppt). Blir helt chockad när jag går förbi en spegel, och undrar "vem är jag nu?"

Min sambo höll knappt ihop sig när jag kom hem, men efter bara någon minut blev han helt till sig. Han tycker att jag är så häftig, så cool, så modig och så snygg! Men som han säger: Du är en annan kvinna nu, du är liksom en annan kategori. "Den där businesskvinnan med pengar och karriär, som vet vad hon vill och har koll på läget". Hmm, kan vänja mig vid det.

Fattar att detta inte är ett stort steg för mänskligheten precis, men stort för mig! Men samtidigt känns det märkligt lätt och osentimentalt. Jag var färdig, precis som jag för några månader sedan var färdig med min tungpiercing. Plötsligt händer det och då är man redo. En ny, kanske lite vuxnare era är på ingång, och så ska det vara. Så även om mina föräldrar och syster inte verkar helt överförtjusta ("den där Jim får minsann se sig om över axeln framöver", "jag har bara två döttrar nu, vet inte vart den tredje tog vägen", "hur kom du på den här dumma idén?") så känner jag mig piggare och fräshare än på länge!

Men nu över till livet i övrigt: Var på terapi i måndags och vi pratade om skam. En känsla som är en så kallad grundaffekt, alla har den, den är nödvändig för att vi ska fungera med andra människor och reglerar vårt beteende så att vi är schyssta medmänniskor (slut på psykologilektionen...). Men den är ju så bökig att känna! Jag insåg att jag oftast gömmer skam bakom ilska, irritation, försvar eller ibland humor. Men absolut mest irritation. Gärna som jag lägger ut på någon annan, att någon annan har gjort fel istället för att jag har gjort det (eftersom det är så svårt att stå ut med).

En annan del av skammen, som jag verkligen vill jobba bort, det är när jag ursäktar mina barns beteenden eftersom jag skäms över dem. Om sonen kastar saker, blir blyg, dottern gnällig eller klängig - då börjar jag direkt skylla på trötthet, hunger, ännu en fas eller att jag inte fattar något alls. Detta är oftast sant i och för sig, men samtidigt helt onödigt. Vilket barn är inte gnälligt, trött, argt, blygt eller klängigt? Alla som har barn vet precis hur nyfiken men samtidigt osäker en tvååring kan vara, eller hur trygghetsbehövande en 9-månaders kan vara. Jag ska inte prata om dem över deras huvuden, bara för att själv framstå i bättre dager. Här kommer skammen - först skammen över att mina barn inte alltid beter sig som jag vill att de ska, och sedan skammen över att jag så dåligt accepterar att de beter sig som de gör, och sedan skammen över att jag till på köpet ursäktar dem inför andra.

Som de flesta av er vet hade jag svårt att bli gravid, och spenderade några år med att sörja detta faktum - samtidigt som jag var inom fertilitetsvården ett par gånger i månaden. Då kunde jag inte glädjas över vännernas barn, inte känna lycka när andra blev gravida, inte tycka så särskilt mycket om barn över huvudtaget. Nu när jag själv har barn så är det så underbart att känna genuin glädje över andras graviditeter, förlossningar och sedan underbara små söta barn. För herregud vad alla barn är söta! Stod på Odenplans leksplats för ett tag sedan och tittade runt, och kände att jag ville ta med mig alla sötnosar hem! Som att vara på en kennel och se alla galet söta hundvalpar, men bara få ta med en hem. Jag har blivit en godare människa av att få barn, så är det faktiskt. Mer omtänksam, mindre missunsam.

Träffade för ett tag sedan en gammal bekant som inte har några barn. Jag har haft en känsla av att hon haft svårt att få barn, men aldrig frågat. Denna gång tog jag dock mod till mig och sa som det var, att jag misstänkte, att jag vet hur det är, att jag undrar hur hon mår. Detta räckte för att hon skulle bli ledsen, hann säga att de försökt i 2 år, innan hon började gråta. Jag lider så med henne, vill så gärna rädda henne från detta helvete. Detta slitiga, nedbrytande, sorgliga och även ensamma tillstånd. För det är ensamt, ingen som inte varit där vet hur det är, hur många gånger per dag man egentligen kan tänka på hur gärna man vill ha barn, hur mycket man längtar och drömmer. Jag hoppas så att det ordnar sig för dig, du vet vem du är. Finaste du, du kommer bli en helt ljuvliga mamma, så mycket vet jag!

Klockan är halv tio på kvällen, ska nog lägga mig och läsa ännu en obegrliplig kursbok på engelska. Varför kan man inte få kurslitteratur på svenska? Jag trodde att jag var rätt bra på engelska, men ärligt talat så fattar jag ingenting! utan att överdriva särskilt mycket alls tyvärr. Hur klarar mina klasskompisar detta? Kör de Google Translate på hela skiten? God natt!

Min oas

Jag sitter i min hörnsoffa med ett gäng kuddar bakom ryggen. Har alla myslampor tända, ljusen brinner på byrån, Hanne Boel kommer ur högtalarna. Jag har en rykande tekopp och choklad från Lindt bredvid mig. Hela familjen sover, trots att klockan bara är 9 en fredagkväll. Jag borde kanske bli besviken på att sambon sover bort vår tid tillsammans, men i ärlighetens namn - detta är nog det skönaste sättet att spendera en fredagkväll på. Själv, med min musik, min agenda, min oas.

Min terapeut har frågat mig efter stunder i mitt liv då jag får ro, då jag stannar upp och inte är på väg någon annanstans (mentalt eller fysiskt). Detta är en sådan stund. De innehåller alltid tända ljus, te och lugn musik. Platsen och tiden kan variera, men några faktorer är de samma. Så just nu vill jag inte vara någon annanstans, inte göra något annat.

Apropå terapeut så frågade hon förra samtalet om min relation till musik. Jag började lite svepande berätta att jag egentligen inte gjort annat under min uppväxt, än att hålla på med just musik. "Va, detta har du aldrig sagt! Här kommer ju en helt ny sida fram hos dig! Berätta mer!" Jag berättade om alla körer, instrument, solosång, konserter, musikhögskolan, ansökan till Kungsholmens musikgymnasium, ett helt års kvällsplugg i musikteori för att kunna söka nämda skola, att det bara är några år sedan som jag slutade med alla musikåtadanden. Och jag kände att det var skönt att få berätta om det, få plocka fram den sidan hos mig, som alltid varit mycket dominerande. Nu för tiden, i de relationer jag har idag, är jag "träna skit mycket och resa utomlands väldigt ofta- Lisa". Och det är ju sant - Nu. Så har det inte alltid varit, och det var skönt att komma tillbaka till ursprunget. Bort från gymet och tillbaka till kommunala musikskolan i Skövde.

Denna veckan har försvunnit i ett rasande tempo. Jag och sambon åkte själva till Berlin i söndags morse och kom hem sent sent i tisdags kväll. Mina idel positiva föräldrar har varit barnvakt, och allt verkar ha gått bra. Vi hade det oförskämt skönt: strålande sol alla dagar, mycket promenerande, god mat, cykeltur runt hela stan, sett alla turistsaker, suttit i solen i en solstol och ätit glassbomb och undrat varför vi någonsin slutade leva detta, barnfria, livet? Ja, oförskämt är ordet. Inte bara för att själva resan var bra, utan för att vi har sådana fantastiska barnvakter, som ställer upp i vått och torrt och inte gnäller en sekund för det, utan tvärtom säger "åh, ni har sådana ljuvliga barn, vi kommer sakna dem så mycket"! när vi landat och är på väg hem (genom ett regnigt Stockholm). Tack mamma och pappa, ni är verkligen one of a kind, vad skulle jag, vi, göra utan er?

I Berlin, en stad jag inte blev så där vansinnigt föräldskad i faktiskt, såg vi sista kvällen postituerade stå längs restauranggatan och torget. De var bara ett par-tre stycken, men väckte tillräckligt med uppmärksamhet för att vi skulle se vad som försiggick. Och jag blir så märkbart upprörd och störd, men samtidigt fashinerad tror jag. Jag kan liksom inte sluta titta, och vill i ärlighetens namn stå kvar och titta när de får en kund på kroken, går iväg och sedan kommer tillbaka för att göra om samma sak igen. Jag är otroligt emot hela sekköpsindustrin, och skrev min C-uppsats om män som köper sex (patetiska jävlar). Så det finns inget i det som jag stödjer på något enda sätt. Men uppenbarligen grabbar det tag i mig, får mig att gå långsammare, hoppas på rödgubbe vid övergångsstället och jag kan inte prata om något annat än det som händer framför mig. Ska jag vara riktigt ärlig så vill jag nog vara en fluga på väggen även när den sexuella tjänsten utförs. Inte i ett sexuellt upphetsande syfte, utan för att jag så in i norden undrar hur det går till. Hur hon låtsas, hur han går på det, hur samspelet ser ut, hur betalningen sker och vad som händer när de skiljs åt.

Men för att återgå till mitt lite mer vardagliga liv så har resten av veckan gått i småbarnens tecken. Båda barnen var på onsdagen lite mer krävande än annars, för att vi varit borta och de hållt ihop sig antar jag, och nu kunde de "släppa loss". Så onsdagen tog jag med mig barnen in till Odenplan för att egentligen lämna tillbaka lite försenad kurslitteratur, men 80% av tiden ägnades åt den stora lekplatsen som finns där. Försökte även låna hem lite andra böcker, men när barnen gnällde och lät i kör, vågade jag inte störa mer än nödvändigt och smet snabbt ut därifrån. Fick ett antal blickar när jag gled in på Stadsbiblioteket med två små barn i dubbelvagn kan jag säga, inte det vanligaste uppenbarligen.

Torsdagen jobbade jag på morgonen, hade två familjerådgivningssamtal. Har sagt det förr, säger det igen - det är världens roligaste jobb! På eftermiddagen kände jag mig som en hjälte, då jag direkt efter dagis åkte med barnen och storhandlade. Det orkade de inte med egentligen, visade det sig när vi redan var där. Sonen gnällde över ALLT. Det är nästan intressant att se vad han kan komma på för nya saker att gråta över till slut. Vanligast är att han vill ha godis och jag säger nej, vilket var fallet igår. Till slut låg han borta vid mjölkkylen och skrek i högan sky "Jag vill ha godis! Plocka godis påse"! Folk fick kryssa förbi honom med sina vagnar för att komma därifrån. Jag försökte vara cool, lät honom ligga medan jag plockade på mig Provivan, keson och yoghurten. Till slut var det bara att lyfta upp honom och bära honom resten av handlingen. Väl genom kassan fick han hjälpa mig att lägga ner varorna i påsarna, vilket gjorde honom på bättre humör. Dottern satt nöjd i vagnen och flaxade. En kvinna i  kön sade: "Vad duktiga dina barn är, som är med och storhandlar och är så nöjda"! Ha ha, herregud, hon skulle sett oss 5 minuter tidigare... Men stort tack till den kvinnan, som tar sig tid att beröma mina något humörssvajiga barn.

När jag väl kommit in i bilen med alla påsar och barn, pustar jag ut. Det gick, vi överlevde, nu åker vi hem. Jag dumpade allt hemma och stack och körde spinning, thank you God, så skönt. Ett ABBA-spinningpass. Och för en oräknelig gång i ordningen tänkte jag på hur gärna jag vill vara spinninginstruktör. Har så mycket bra cykelmusik i mitt huvud, ett så bra pass, som jag själv vill köra!

Idag har det varit en lugn dag, pluggat lite, gjort ärenden, tagit hand om en fredagstrött son, som till slut var så hungrig att han bara skrek, men var samtidigt så trött att han inte orkade äta. Så som värsta curlingmorsan fixade jag två olika maträtter han kunde välja mellan, lät honom äta i soffan, på golvet, allt han bad om. Men när jag hade ställt tallriken på fel punkt på golvet, och han puttade ut innehållet i ren frustration över hans mammas oduglighet - då brast det för mig. Då skrek jag "Nu är jag jävligt trött på dig och ditt gnäll! Du får äta vid bordet, eller strunta i det. Jag ger dig allt du ber om, men nu vill jag inte mer"! Lagom till detta utspel kom sambon hem, och jag gav honom två skrikiga barn och stack ut och sprang. Pust. Ibland känns tvåbarnslivet som ett maratonlopp som ska överlevas. Och när båda somnat mätta och nöjda, så pustar jag ut, kollar pulsen och varvar ner. Fyller på med kolhydrater och vilar, inför nästa maraton.

Igår när jag hämtade på dagis bar jag dottern i famnen, eftersom jag hade bilen med mig som skulle ta oss till ICA. Sonen skulle alltså bli tvungen att gå alla 100 metrar till bilen själv. Och det var han inte på humör för. Så som den hulk jag är, bar jag båda barnen på var sin arm (ja, att ha 15 kg på varje arm känns, rätt fort, och till slut fullkomligen dör biceps). När jag kom ut genom en av grindarna på dagis, kom en höggravid mamma med sin 1,5 åriga son. Hon tittade lite skräckslaget på mig och skakade på huvudet. Jag sa "det är kul att ha tätt mellan barnen nästan jämt, men ibland räcker liksom inte armarna till". Hon pekade på sin stora mage och sa "För sent för det rådet nu...".

När mina små grisar satt i badbaljan tillsammans för någon timma sedan och skrattade så de kiknade åt varandras plaskande, då är det mesta glömt och förlåtet, och tur är väl det...

Nu ska jag läsa en ny bok, Inte som andra barn, om att få ett handikappat barn. Lite avkopplande kvällslektyr så här en trött fredag.

Umeå nr 11

Jag är hemma igen, efter första resan till Umeå för terminen, och i mitt andra år på utbildningen. Det var roligt att åka och mysigt att vara där. Jag åkte ju utan några barn, vilket så klart är både galet skönt, och lite stressande. Men det hade gått bra hemma, med alla snälla barnvakter som ställt upp för att få ihop logistiken, och min sambo verkar också ha överlevt tvåbarnssituationen utan större problem. Själv hade jag med mig sömntabletter och löparskorna - för det är ju två saker jag gärna gör om jag inte har barnen - sover och tränar. Och så blev det också: styrketräning med två klasskompisar på onsdagkvällen och sedan löpning med samma två på torsdagkvällen. God sömn med sömntablett i kroppen och middag med sällskap varje dag. Föreläsningarna var till största delen bra, Existentiell psykoterapi och Självpsykologi, två teorier som tilltalar mig (MYCKET mer än vad psykoanalys gör).

Det jag dock tänkte lite på när jag var i Umeå, och som jag tänkt på många gånger under mitt liv, det är att människor inte frågar personliga saker. Jag är ju en sådan person att jag frågar det mesta som faller mig in, det som intresserar mig. Hur var din skilsmässa, hur påverkar det ditt arbetsliv att du har så många tatueringar, hur blir du när du blir arg, hur är det att få en dotter man själv inte visste att man var med och tillverkade, berätta om dina tvillingar och så vidare och så vidare. Jag är genuint intresserad, och frågar gärna och lyssnar gärna. Men jag ledsnar på att aldrig få några frågor tillbaka. Är jag så ointressant/berättar jag så mycket om mig själv att det inte finns något kvar att fråga/är folk verkligen så blyga eller fega att de inte vågar fråga det som intresserar dem?

Jag pratade med sambon om detta igår kväll, och han sade att han inte heller var van vid att prata på det sättet innan han träffade mig, och att jag har lärt honom det. Att även han har blivit förförd av mitt stora intresse och kan ofta (även idag) glömma att fråga mig saker, trots att jag precis frågat honom. Han sade även att han tror att folk inte vågar fråga, att det inte är det vanliga sättet att kommunicera, att det är jag som är ovanlig och ibland även gränslös. Han sa att jag dock aldrig hamnar i trubbel på grund av min gränslöshet, utan ofta blir nog folk väldigt smickrade och uppfyllda av att vara i sådant fokus. Kanske så uppfyllda att de inte tänker på att de borde fråga tillbaka, för balansens skull. Jag lyssnade på en bra deckare precis, där en av huvudrollsinnehavarna sade ungefär: Det behöver vara balans i en relation. Balans i skam, balans i skuld och balans i kärlek.

Det håller jag med om, och ofta saknar jag balansen. Det kan ju vara lika mycket jag som skapar obalansen naturligtvis, it take´s two som bekant. Men jag saknar det likafullt. Så efter två kvällar av fullkomligt fokus på andra och deras liv, så kände jag mig lite mätt på att vara "intresserat lyssnande" och längtade efter att själv få prata. Så självupptagen är jag.

Igår eftermiddag gick jag direkt från flygplatsen till dagis och mötte mina söta söta barn. Det är svårt att fortsätta vara trött varm och hungrig på vettig lunch när sonen kommer springande över lekplatsen och ropar Mamma! och kastar sig i famnen på en. Då är de flesta andra behov bortblåsta och jag vill bara pussa honom fördärvad. Även min snoriga dotter verkade komma ihåg vem jag är och blev sprattlande glad och tittade på mig noga med sina stora ögon. Tur att man har sådana guldklimpar hemma som väntar på en.

När jag och barnen senare var på en annan lekplats, så var det en stor familj som var uppenbart utlänningar (nu märkte jag att det var svårt att veta vilket ord jag skulle använda, får man fortfarande säga invandrare, eller är det plötsligt fult och stigmatiserande?). De kunde knappt någon svenska och betedde sig på gott och ont osvenskt (typ, tog tag i min son och lyfte upp honom i en gunga, utan att fråga varken mig eller honom om det var okej, vilket ju både är märkligt och samtidigt väldigt snällt). En av kvinnorna började prata med mig, på mycket knagglig engelska. Det framkom att de kom till Sverige med sina två små barn för 2 veckor sedan, att de bor hos hennes bror men får endast stanna där i en vecka till sedan måste de ut (det var brodern och hans familj som också var på lekplatsen, de har varit här i 6 månader). Hon och hennes man frågade mig hur man får tag i en lägenhet, vilket företag ska de kontakta för att få en? Hrm, jaa, det är typ omöjligt försökte jag förklara. Antingen får ni köpa en för typ 3 miljoner (då skrattade de) eller så får ni hyra i andra hand, eller flytta till något annat ställe än Stockholmsområdet. De verkade inte riktigt förstå vad jag menade, och frågade om de kunde få en lägenhet i en annan del av Sundbyberg, är det lättare? Nej, absolut inte, Sundbyberg går helt bort, satsa mer på Södertälje eller Upplands Bro...

Jag förklarade även att en dubbelvagn går att köpa på Blocket, att det finns fler lekplatser än bara den här och att Socialtjänsten inte kommer hjälpa dem med ett boende. Kvinnan sade att hon har en 5-rummare i Egypten (där de kommer ifrån) och att hon är ingenjör där, att hon är 25 år gammal och vill vara i Sverige för sina barns skull, de kommer ha det bättre här.

Jag kände mig dum som inte kunde göra mer för dem, men kände mig samtidigt förvånad och nästan lite irriterad över att bordern tagit hit dem utan att förklara hur bostadsmarknaden ser ut. Att de verkligen inte har någon aning. Å andra sidan är det ju en oerhörd uppoffring att lämna sitt hemland med allt man har där, för att komma till ett helt nytt ställe - för sina barns skull. Det är ju föräldrakärlek när den är som mest konkret och krävande. Jag förstod att hon ville att jag skulle komma till lekplatsen fler gånger, få möjlighet att prata mer. Jag är ofta där, men varken vill eller kan lova att jag kommer hjälpa dem med något. Kände mig som en dålig medmänniska, lat, snål och bekväm. För det är vad det handlar om, bekvämlighet. Jag vill inte ha 4 personer till på mina 87 kvm. Jag kommer inte kunna ordna ett annat boende till dem. Jag vill inte åka och köpa en syskonvagn till henne någonstans i Stockholmsområdet. Och jag skäms för det. Hur har jag blivit så egoistisk? Är jag en produkt av min tid och mitt samhälle, eller får jag faktiskt stå för detta själv, ta eget ansvar för min själviskhet. Ville egentligen ge henne en god bild av Sverige, visa henne att vi inte bara är kalla och introverta, utan även hjälpsamma och generösa. Men att skriva ner Blockets webadress och bokstavera s-y-s-k-o-n-v-a-g-n kan inte kallas generöst och hjälpsamt. För det var allt jag gjorde, allt jag kände att jag kunde offra min "dyrbara" tid till.

Det är lätt för mig att sitta hemma i min MIO-soffa med mina tända ljus och min mätta mage och säga att det är ju själva f-n att invandrarna inte kan integreras mer i samhället. Att de inte lär sig svenska, att de inte kan prata i normal samtalston på tunnelbanan och att de borde hitta en annan försörjning än socialbidrag. Men hur hade jag tänkt att de skulle integreras? Via andra nyanlända egyptier?  Rent teoretiskt fattar jag att vi alla måste hjälpa till. Bjuda hem dem på middag, sätta oss med dem framför internet och köpa en barnvagn åt dem, ta med dem till fler lekplatser och visa vart närmaste dagis ligger. Visst, jag kan inte ordna en lägenhet åt dem, det kan nog ingen, men små saker kan jag göra. Ge kläder, leksaker, ge mitt nummer så att de kan ringa om de behöver hjälp. Men jag kommer nog inte göra det nästa gång heller. Jag kommer snällt stå med huvudet på sne och säga "Åh, det måste vara jättejobbigt att lämna sitt hemland, oj så modig du är. Men nu måste jag gå, lycka till". Och tycka att jag är en god människa som ens pratade med dem. Jag säger det igen; jag skäms.

Då fortsätter jag då...

Förra inlägget avslutades ju med att sonen ville ha iPad:en för att titta på Pippi. Han hann nog se första scenen, sedan somnade han i soffan. Så nu sover han gott och jag återupptar mitt skrivande. Jag måste bara få berätta hur jag har det just exakt denna stund: Jag är alltså på "mina föräldrars sommarställe" (är inte deras, de har varit barnvakt till det i två år, men detta är sista månaderna nu, innan deras vänner och husets ägare kommer hem från sin USA-vistelse). Det är en sjötomt vid Mälaren. Jag sitter på altanen, infravärmen håller mig varm och mörkret omsluter mig. Det står en stor ljuslykta med ett brinnande ljus mitt på bordet. Jag lyssnar på Adele i iPad:en och min tekopp står och ryker bredvid mig. Efterrätten är på ingång (smördegsinbakade bananer med riven choklad och vaniljglass till). Barnen sover, klockan är inte ens 21 och jag har kvällen framför mig. Sambon ligger i soffan och har också somnat ser jag... Sådana här stunder är så ljuvliga att jag knappt kan med ord beskriva friden jag får. Ska bara hämta min banan, sedan fortsätter jag.

Min dotter är ju inte så stor än, men redan märks hennes personlighet av ibland. Glad, nyfiken men lättskrämd, har integritet och stark vilja. Känslan är att hon är mindre nöjd än vad sonen var i samma ålder, hon är nöjd kortare stunder och kräver mer av oss i stimulans och trygghet. Det är dock svårt att veta vad av denna känsla av att hon är missnöjd som handlar om att vi är tröttare, har ett barn till, förskönar minnet av sonens bebistid. Det känns dock ledsamt, och mycket orättvist, att jag med dottern längtar framät i tiden, att hon ska bli större. Under min sons första år sade jag varje dag: Jag vill inte att han ska bli större, han är perfekt just precis idag! Så känner jag inte längre... nu vet jag ju hur skönt - och roligt! - det är när de kan gå, prata, äta middag med oss andra, busa, kramas, säga "jag älskar dig"...

Jag kan längta så efter att vi kan göra saker tillsammans allihop: åka skidor, fjällvandra, gå på bio, baka, sporta. Är så otroligt glad över att ha fått barn tätt! Så glad! Alla fick det att låta som ett potentiellt helvete att ha så tätt, men det vill jag dementera här och nu - och säga att det är kanon! Skulle göra det igen, utan att blinka. Så mycket glädje som de har och kommer att ha av varandra - bättre kan det inte bli! Ja, det skulle vara tvillingar då.

Nästa vecka ska jag till Umeå för första gången denna termin. Jag går då in på mitt andra år, vilket känns bra, lite "pondus" på något sätt. Har nog fixat mina två utbildningspatienter också, tack gode Gud! Ska nu bara hinna träffa dem, varje vecka, i 1,5 år...
Min sambo har börjat på sin socionomutbildning och jag är så stolt över honom! Att vara 48 år och börja plugga en grundutbildning är imponerande, och inget alla skulle göra (rätt få till och med tror jag). Så vi satt idag och pratade om en akademisk uppsats upplägg till frukost. Äntligen något jag faktiskt kan och är bra på! Han är bra på det mesta, men nu fick jag lära honom något! Han är en sån där som har gjort allt och kommer ihåg allt. Senast idag gick han och hämtade ett fiskespö och började kasta. Han berättade vad just det spöet heter, vad draget heter, hur man kastar för att komma långt, förbi vassen, vilka fiskar som nappar just på det draget och så vidare. "Kan du fiska?" var min reaktion (som inte kan ett enda smack så klart). Så är det ofta med honom, elitsimmat, spelat de flesta lagsporter, läst massor med böcker (och förstått vad det stod i dem), jobbat med tusen olika saker, rest runt i både Sverige och världen, egenföretagare, varit med i olika föreningar, har barn sedan tidigare, haft hus, byggt hus, haft hund, älskat och slutat älska och ska nu alltså bli socionom.

Livet är allt bra skönt ändå: Frukost med hela familjen, en förmiddag i solen på altanen när barnen sov, pedikyr med dottern plaskandes bredvid, ett besök på en galet välorganiserad loppis, skogstur med barnen där vi plockade blåbär och trattkantarellerna vi åt till oxfilén som grillades till middagen, en sovstund på eftermiddagen med dottern sovandes tätt intill, en lugn stund på altanen med min sambo innan han nu precis gick och lade sig. Tack för idag!

Olika som bär

Detta inlägg har jag skrivit i mitt huvud flera gånger under den senaste veckan, så vi får se hur det blir i verkligenheten. Jag är ute på landet med mina barn. Första delen av veckan var min mamma här, sedan var jag själv i två dagar, och igår kväll kom sambon. Jag har haft gott om tid att fundera över mina barn, deras likheter men kanske framför allt olikheter. Hur de påverkas av att ha ett syskon som både ger och tar. Jag kommer nog inte lyckas skriva ner allt som jag har tänkt, utan får nog fortsätta vid flera andra tillfällen.

Det är ju 18 månader mellan mina barn. Min dotter är idag 8,5 månader och sonen 2 år och 3 månader. Han har alltid, verkligen alltid, varit underbart snäll mot sin lillasyster. Skojar med henne, gosar, frågar efter henne, vill att hon ska följa med överallt, skyddar henne om okända kommer fram och ska hälsa på henne. Det finns ingen som gör min dotter så glad som hennes bror. Hon skrattar kopiöst åt hans skämt, verkar trygg i hans sällskap och vill gärna vara där han är. So far so good.

Denna vecka har dock dottern varit sjuk, både förkyld och diarrré (efter ett besök på Husbybadet...). Troligtvis har det även varit trassel med hennes öron, så efter två vårdcentralbesök på lika många dagar fick hon till slut penicillin och verkar nu genast bättre. Men hennes sjuka (och den fas hon verkar vara inne i "om jag inte ser mamma är hon borta för evigt, så det är bäst att jag skriker högt som 17 så fort jag inte ser henne") har gjort henne gnällig, skrikig, krävande. Jag har inte visat mig från min bästa föräldrasida, utan har till och från vaggat, vyssat, matat, sövt, burit - för att senare gnällt, pustat, varit otrevlig och även skrikit åt henne (och situationen). Då skäms jag, en 8 månaders gör inget för att jäklas, men frustrationen tar över ibland.

Sonen, som ju faktiskt inte är så himla stor, har fått sköta sig mycket själv. Leka själv, somna själv utan saga eller gos, fått vänta vänta vänta på att hans systers behov inte står i fokus. Han är fantastisk, och har klagat mycket lite över detta faktum. Han har inte sagt ett ont ord om henne, trots att hon skrikit så att han inte hör vad de säger på Toystory, trots att han har blivit väckt alla möjliga okristliga tider på dygnet och att han fått en stor portion av mammas ilska på sig, trots att han faktiskt inte gjort något.

Det blir väldigt tydligt med två barn (eller fler får jag anta) att det man orkar med ett barn, som inte alls är särskilt jobbigt eller betungande - det blir jobbigt och betungande när en till gör samma sak, vill samma sak, gnäller, sover dåligt och liknande. Att en skriker över att byta blöja kan man hacka i sig, men när båda skriker i kör - då skriker till slut även jag. Och sedan skäms. Sonen får så mycket ilska över sig som han inte förtjänar. Att han trotsar en del, kastar saker i vattnet när jag precis sagt att han inte får det, ska inte behöva resultera i att jag skriker "Men vad fan, sa jag inte precis till dig att du inte får kasta!? Skärp dig då!" Och han rasar ihop i en gråtande hög över tillsägelsens skam. Och jag skäms. Och säger förlåt. Och han säger förlåt ("fijåt") och jag kramar honom och älskar honom om möjligt ännu mer.

Det som är smärtsamt är att känna att jag inte kan ge mina barn det de förtjänar - ork, uppskattning, omsorg och evigt tålamod. Jag ger det ofta, men när jag fallerar så gör det så ont. Och jag undrar hur sonen ska kunna fortsätta känna kärlek till sin syster när hon får så mycket som förut bara var hans. Förstår att alla flerbarnsföräldrar känner så här, men tröstar sig nog som jag med att ett syskon är en gåva, något bra som vi vill att våra barn ska få ha i sina liv.

Jag ville nu egentligen berätta lite om min dotter, som är så olik sin bror, men då sonen vill ha iPad:en som jag skriver detta på för att titta på Pippi på de sju haven, så får det bli en annan gång.

Lingonvecka

Men herregud, nu är det dags igen - för mens. Har ju haft mens en enda gång på tre år, och den gången blev jag gravid ( nej, det tänkte vi inte göra om). Det har varit mycket lätt att vänja sig vid att inte ha mens, så det är ingen glädjens dag idag direkt. Jag satt på toaletten och (in)såg faktum, att nu är det mens varje månad de närmaste 20 åren som gäller.

Jag har varit mycket skonad från allt vad biverkningar och PMS heter (visst, det har funnits men inte i någon problematisk omfattning. Den mensvärk jag hade som tonåring botades av zonterapi). Men idag har jag känt att det har varit något. Blev matt och illamående på spinningen, en liten liten antydan till huvudvärk och samma lilla antydan till molande i äggstockstrakten. Min syster har sagt att efter att hon fått barn har hennes PMS blivit värre, så där så att hon känner sig sjuk första mensdagen och lite allmänt hängig precis innan. Just idag kan jag förstå vad hon menar.

Men det finns en uppsida med detta, och det är ägglossning! Dels kanske man har turen att vara lite piggare, kåtare och gladare då, men också snyggare! Kommer aldrig glömma en vän som mötte mig en dag och sa "Gud, vad snygg du är idag Lisa, har du ägglossning"? Ljuvlig kommentar, och efter den dagen så tänker jag att man kanske är lite mer glödande under ägglossning.

Idag har vi rensat bland barnkläderna. Jag har ju ett system hemma värt nobelpriset: Barnens vanliga lådor med de kläder som faktiskt används (och som förhoppningsvis är någorlunda uppdaterat rent storleksmässigt). Sen är det en låda med sonens för små kläder - som dottern snart ska ha, en låda med de kläder som hon har vuxit ur - och ska ut i förrådet, en låda med vinterkläder, en med regn och överdragskläder, en med de kläder som sonen snart ska ha - men som än så länge är för stora, en med de kläder som verkligen är för stora för honom, en (eller flera faktiskt) med skor i alla dess former och storlekar. Och sedan kommer vi till förrådet... Där har vi kläder som barnen ärvt från sina kusiner - det vill säga alla kläder upp till 9 års ålder - Pust. Att hålla koll på att vi inte missar att det faktiskt finns en bra vinteroverall, eller lagom stövlar är inte helt lätt, och vi har missat en del. Så regnkläder i storlek 86/92 har vi nu i 4 olika uppsättningar (så säg till om ni behöver).

Härom dagen bokade och betalade jag en resa till Egypten. En vecka i februari, all inclusive, 4-stjärnigt och en massa pooler. Tack och lov för detta beslut! Vintrarna är mycket långa tycker jag, så en solvecka mitt i känns så rätt och välbehövligt. Vet inte om vi har råd med detta egentligen, men jag har valt att stoppa huvudet i sanden kring det och betalat. Vi ska även ett par dagar till Berlin, och jag och sambon själva, i september. Så närmsta halvåret ser lovande ut!

Slapp?

Min son börjar ju komma upp i en ålder där vi måste sätta gränser, lära honom hyfs, vara artig, visa oss som goda föredömen. Det är så olika hur alla gör, alltså bland mina vänner, hur stränga de är mot sina barn. Jag har ett par kompisar som säger till sitt barn vid minsta lilla grej. Då känner jag mig som värsta slappmorsan, eftersom jag endast tar en bråkdel av de fighter som de tar. Kommer jag att ångra mig? Sambon säger att jag kan få problem framöver med att jag låter honom härja fritt inne i leksaksaffärer (och även till stor del i mataffärer...). Men det finns ju tusen frågor att gnata sig blå om! Jag har valt de mest väsentliga: borsta tänderna, inte sparkas eller slåss, inte kasta maten på golvet, inte kasta alla leksaker hårt i golvet, låna ut leksaker till kompisar, inte klättra upp på borden, inte skrika hysteriskt efter godis så fort vi går in i en mataffär, inte måla med kritorna på bordet, inte kasta vatten över hela badrummet när han badar. Det är nog typ det, övergripande. När jag sedan hör vänner säga till sina barn om tusen ytterligare saker, då blir jag helt matt. Förväntas man orka allt detta? Det räcker som det är! Samtidigt som jag vill att han ska vara väluppfostrad, lyssna när man säger till honom, vara rädd om saker. Inte bli en sådan där skrikig unge som gör tvärtemot hela tiden. Inser att barn blir inte bara som de blir, utan att vi har ett finger med i spelet. Jag behöver nog kliva in i matchen mer.

Jag är ju inget föredöme när det gäller att svära, utan svär mest hela tiden. Säger varje dag till mig själv att jag verkligen måste sluta, vår son är ju en papegoja och härmar allt vi säger. Men märkligt nog har han aldrig härmat svordomarna, men har nu börjat säga som Pippi: Nej, fy fabian! Och det säger han till det mesta: "Du, nu ska vi gå och byta blöja" "Nej, fy fabian".

Ibland kan jag slappa till mig så i föräldrarollen, göra sämre än jag egentligen bör, trots att jag vet att det inte blir bra. När sonen är trött och gnällig och ligger på golvet och ålar sig i protest, då behöver jag egentligen hålla om, ge mat, avleda. Det gör jag ibland, men alltför ofta har jag inställningen "ja, men ligg där då, jag orkar inte ta hand om dig nu". Jag vill skylla lite på att jag är trött och har ett litet barn till (som alltid börjar tokskrika av rädsla eller oro när hennes storebror gråter. Så har man ett ledset barn - så får man automatiskt ett till på köpet. Mycket praktiskt). Jag vill inte bli så där kall och slapp, fattar inte varför jag inte skärper till mig, när jag vet vad som skulle vara bra för honom? Samma sak med dottern; kan nästan rycka upp henne ur vagnen när hon gnällskriker av... ja, av vad? och morra "men herregud vad är problemet!" Usch, tur att ingen ser.

På väg mot kärring

Då har man blivit 31 år gammal. Fyllde år i lördags, och blev firad med frukost på sängen, en lunch med hela min familj, presenter och sång. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt att bli 31. Känns alltid bra att komma upp i en ålder där jag får respekt, blir tagen på allvar rent professionellt. Men jag ser fortfarande ut som en förvuxen tonåring. Ska ge ett exempel:

I går satt jag i gröngräset och njöt av DN-konserten som är i augusti varje år. Klassisk musik av Radiosymfonikerna, sång av Nina Persson, lagom varmt väder, inga barn (inte mina i alla fall). Lugn och ro, väldigt skönt. Ett äldre par sitter granne med mig. Sitter i sina Brasse-stolar och dricker lite whiskey. När mannen ska ställa sig upp verkar han fastna i stolen och liksom ramlar lite bredvid mig med stolen fast kring rumpan. Han ber om ursäkt för att han nästan föll på mig. Ingen fara, inget hände ju. Han fortsatte prata och sade att han och frugan hade sagt till varandra att "ingen över 30 kan ligga på det där sättet som du gör" (på sidan, liggandes på höften), "hur gammal är du". "31, sedan igår". "Va, 31, frugan gissade på 23!"

Nu kan jag inte bestämma mig för om detta är en komplimang eller inte. Mest inte tror jag. Att se ut som en nykläckt vuxen, som knappt är torr bakom öronen, för så känner jag mig inte. Så nu har jag fattat ett beslut: Jag måste försöka se äldre ut. Första steget är att klippa mig. Jag har väldigt lockigt hår, som alla älskar och säger att jag aldrig får klippa av mig. Men nu har jag haft långt hår sedan jag var plutt. Har bara klippt topparna varenda gång jag gått till frisören de senaste 28 åren. Nu är det dags! Förändring! Har ingen aning om hur det kommer se ut eller vad jag vill ha, men bokade tid hos favvo-frisören idag och sa "avsätt mycket tid, för du ska få jobba lite!" Hoppas verkligen att jag inte ångrar det här...

Min dotter är inne i en galet gnällig period. Vi kan sälja henne rätt billigt mest hela tiden. Ingen av oss slåss om att få vara med henne just nu om man säger så. Det är bara bära bära bära för hela slanten, vilket gör att jag inte kan göra typ något annat. Jag är ju ingen lek-mamma, så att sitta och visa tjugo olika leksaker, känna på olika material eller träna på att gå eller nåt sånt är inte min grej. Jag vill sätta henne på golvet, lägga fram massvis med leksaker, och så ska hon roa sig själv. Helst länge. Jag vill ju minnas att sonen gjorde det. Han var nöjd med att sitta, och när han fattat hur gåstolen fungerade så älskade han den. Han levde verkligen i den. Dotter har knappt hunnit prova den, för varje gång jag tar fram den hoppar sonen in i den och kör sedan rally genom hemmet med diverse ljudeffekter till.

Jag har två teorier om dotterns plötsliga humörbyte och den ena är att hon är mer hungrig. Hon är inte den som gapar stora fågelgapet när matskeden närmar sig, utan äter lite halvintresserat tills jag ger upp. Men desto mer välling å andra sidan. Hon behöver mer riktig mat! Så hunger är en idé. Nästa är otrygghet. Hon har ju varit superenkel att lägga, att lämna. Har alltid somnat själv, kunnat vara själv. Men sedan denna sommaren har detta ändrats. Så fort vi inte är inom synhåll börjar hon gallskrika, och vi måste hålla lite sällskap vid läggning. Att vi har kuskat runt och bott på flera olika ställen denna sommar kan vara orsaken, eller så är hon inne i den utvecklingfasen (har ju ärligt talat ingen riktig koll på vad som ska hända vilken månad).

Jag var en mycket bättre mamma till sonen när han var under ett år. Jag var så förvånad över mitt nyupptäckta tålamod. Jag orkade med svängningar, behov av stimulans och gjorde alltid egna puréer. Herregud, det är långt borta nu. Inte en egenmosad potatis så långt ögat når. Kan stå med dottern i famnen och nästan skrika "Men vad är det du vill?!?". Jag fick så mycket beröm på BVC när de fick höra att vår son inte åt någon välling när han var runt 1, "eftersom han åt så bra vanlig mat så förstår jag inte när han ska hinna äta välling, han blir ju mätt på mat". Mmm, den tiden är förbi. Dottern äter välling typ 3 gånger om dagen, det är det enda som hinns med när båda har behov som ska tillfredsställas NU. Börjar sakta förstå vad som kan vara problemet med att ha barn tätt - det finns två väldigt små barn som inte har förstått innebörden av att vänta. Stackars andra barn, får ju inte hälften av vad första fick... Hur ska det bli om man får ännu fler? Förlorar de tid och kraft från föräldrarna i en snabbt fallande skala?

Har också insett en annan sak med att ha barn. Det är hur omöjligt livet är att planera. Ingen nyhet för er, jag vet. Men det blev så tydligt förra veckan: Vi hade planerat en sol och bad-dag och kände oss taggade för det. Men så har båda barnen sovit dåligt. De gnäller i kapp och sover omlott. Vi kommer ingenstans och dagen blir platt fall. Inget som gick att förutspå dagen innan. Eller att de har sovit konstigt på natten, så att vi föräldrar är så trötta att vi antingen måste sova ikapp på dagen, eller grälar av trötthet, eller inte längre orkar göra det som vi dagen innan kände sådan lust till. Och man vet ju inte när dessa dagar inträffar! Det är så lurigt, så taskigt ibland, när jag verkligen sett fram emot något, som sedan blir omöjligt att genomföra. Och samtidigt måste barnens behov gå först, det kommer inte ens bli roligt om man försöker ta sig förbi deras behov lite osynligt - det kommer straffa sig.

Klockan är 10 över 10, dags att börja röra sig mot sängen. Håller på och läser en kursbok om Självpsykologi - på engelska. Jag förstår typ ingenting. Skulle göra mycket för att prata flytande engelska, det skulle underlätta mitt studerande enormt. Det praktiska med en engelsk kursbok är att den är så obegriplig att jag somnar väldigt gott efter bara ett par sidor.... zzzzzz

Blåbär

Har plötsligt lärt mig hur otroligt lång tid det tar att plocka ihop en hink med blåbär. Jag och sonen var ute i går kväll och plockade (d.v.s. jag plockade och han åt). Vi lyckades nästan täcka botten av hinken, sedan gav jag upp. Vilken ryggknäckarövning! Men det var väldigt mysigt att strö blåbär över filmjölken i morse...

Vi har lämnat Skåne sedan några dagar och är nu ute på Djurö, Värmdö, där min sambos föräldrar har sommarställe. Vi ska vara här tills på lördag, eftersom vi har hyrt ut vår lägenhet denna vecka. Vi har det väldigt bra. Igår var goa goa vänner här med sina tre barn och vi åt lunch, badade, åt marängswiss och njöt av att alla hade det så himla bra. Sen gick båda barnen och sambon och lade sig tidigt, och jag satt uppe med myslampan i vardagsrummet, en kopp te och läste bok i nån timma. Så himla skönt! Läste förövrigt Morgan Allings "Kriget är slut". En berättelse om hans barndom. Trevligt skriven, lätt att läsa. Vilka barndomar en del har haft, det är svårt att ta in och förstå. Att dessa människor både står och går idag är ju ett smärre under (lyssna även på Nanna Grönwalls Sommarprogram i P1).

Idag har vi slappat på förmiddagen, båda barnen sov samtidigt i 2 timmar (vi satt som på nålar och trodde knappt att det var sant). Efter lunchen åkte vi till Siggesta gård ute på Värmdö. Mycket fint ordnat med djur att se och klappa, en jättefin minigolfbana, café, affär, "Träsktrollens stig" (i min sons värld: Tandtrollens stig). Sonen hoppade upp och ner och var ett solsken personifierat i två timmar.

Nu har sonen och jag precis varit på promenad ner till affären och köpt smågodis, som han snabbt slukade. Vi stannade på en lekplats på vägen hem och tittade även lite på båtar nere i hamnen. Kan livet vara bättre? Och för nästan första gången sedan jag fick barn undrar jag faktiskt; vad gjorde man med all tid man måste ha haft innan barnen kom? Har aldrig haft problem att förstå det förut, minns att jag hade fullt upp, men med vad? Livsschemat fylls sakta men säkert på med två barn, och tiden till annat minskar lika sakta men säkert. Fast ärligt talat så har jag inte så stort problem med det, vad kan jag fylla min tid med som ger större utdelning än att vara med dem?

Kan inte låta bli att skryta om mina barns underbara relation, den är bättre än bäst! Dottern skrattar bara hon ser sin bror, han behöver inte mer än visa sig. Det finns ingen av oss som kan få henne att skratta så högt och länge som sonen kan! Han roar, tröstar, kramar, pussar och leker med henne, blir aldrig arg, irriterad eller avundsjuk. Han frågar efter henne när han inte ser henne och säger att han tycker om henne. Vi är så otroligt lyckligt lottade. Jag är ju bra på att berätta vad jag inte har, men detta har jag verkligen, kan inte be om något mer.

Men angående att be om mer så blir det till och från väldigt tydligt för mig hur dålig jag är på att se vad jag har. Jag fastnar ju gärna i att se det jag inte fick, har eller kan. Detta gör mig så ledsen ibland! Det stympar ju glädjen i situationer som egentligen är bra. Min sambo säger att denna sida hos mig också är en bra drivkraft - att jag aldrig nöjer mig utan strävar vidare hela tiden. Jo, visst så kan man ju se det om man vill vara snäll, men den är nog mer ett ok, det vill jag tro. Jag blir så avundsjuk på människor som ser det bra i allt, som verkligen lever sitt liv med mottot att glaset är halvfullt. Hur blir man sådan? Hur blev jag sådan här?

Hösten är på väg. Är det något bra eller dåligt? Jag gillar hösten, som årstid, men sedan förra vintern så känner jag också att overall-tiden närmar sig. Att ta av och på den där overallen några gånger varje dag - i 4 månader - var rätt segt, och den tiden längtar jag inte alls efter faktiskt. Men sommaren är snart slut, och mitt slutbetyg på denna sommar är en stark 4:a! Vi har haft det toppen så gott som hela tiden. Två veckor i Italien, men sol och pool, en lycklig son och massor med god mozzarella. Sedan två slapparveckor hemma med lite fix, lite landet med mina föräldrar och roliga träffar med fina vänner. Sedan två bra och overkligt snabba veckor i Skåne som innehöll både sol och strand men även mulet och rundresor. Och sen nu, en vecka här. Inte så varmt, men väldigt skönt. Jaa, en riktig höjdarsommar faktiskt! Visst verkar jag lite gladare nu för tiden?

Skåne nr 2

Barnen sover, altanen är öde. Sambon har gått ner till havet för att ta sig ett dopp. Itunes spelar någon skön jazz/hiss-musik. Jag sitter fortfarande i sovlinnet och luktar lite sommarsvett. Har ätit en stor frukost bestående av nybakat bröd som jag, sambon och barnen cyklade in till centrum och köpte tidigare i morse. Jag är lite trött i benen efter en morgonpromenad med dottern kl 05.09. Har just nu en skön stund med andra ord.

I går fyllde min sambo år och vi firade honom så gott det gick. Barnen hade haft sin top 3 asdålig natt och båda var trötta och gnälliga. Det tar ju bort en hel del av mysigheten med att sitta på ett våffelcafé nere vid havet i Mölle, som vi försökte göra. Sonen gnällde sig igenom hela tillställningen och vi fick avsluta stunden så fort det bara gick. Då åkte jag och sambon in till Helsingborg - utan barn! - och gick runt på Helsingborgs festivalen och satt ute och åt nere i hamnen. Vi satt där länge och väl, tittade på alla fina båtar som cruisade runt och visade upp sig, och på alla människor som passerade. Och jag upptäckte en sak - som man egentligen inte får säga, men som jag så klart säger ändå: Många skåningar, eller helsingborgare må hända, är inte särskilt snygga. Det var ovanligt många kraftigt överviktiga,  kraftigt tatuerade och kraftigt gräsliga kläder som passerade. Jag påtalade detta för min sambon, som tycker att jag är lite väl grym (och som inte vill kasta sten i glashus då han själv är överviktig). Men jag bad honom säga till när han såg en attraktiv person nästa gång. Och vi satt och vi satt, och till slut gick det förbi någon som vi båda kunde enas om såg bra ut.

Nu är ju detta mycket subjektivt så klart, och mycket rått sagt av mig. Men det jag funderade på var om detta kanske är ett bättre tvärsnitt av svenska folket än vad stockholmare är. I Stockholm är ytan viktig, kläderna dyra, gymen många och manikyrinstituten ännu fler. Har jag blivit så "storstadifierad" att jag tror att det "är sanninngen"? Att smala midjor, stora bröst, konstant vackra naglar med fransk manikyr och välklippt hår - kommer av sig själv och utan jobb, tid och pengar? Det var ju ganska avkopplande också, att sitta där och se det ena osminkade ansiktet efter det andra gå förbi. Linnen som sitter för tajt och har fula bh-band som sticker fram under, till ett par tajts som har sett sina bästa dagar, accompanjerat av heltäckande tatueringar på armarna och en ogenomtänkt frisyr. Ni som känner mig vet att jag är egentligen den sista som ska uttala mig om detta. Jag som sminkar mig cirka en gång i veckan, och då enbart mascara och puder, som klipper mig två gånger på år (och alltid bara topparna), som knappt köper några kläder alls och om jag gör det så är det på rean (dvs, aldrig moderiktiga kläder). Jag har alltid gympaskor, aldrig någonsin klackar och manikyr har jag nog aldrig fått. Så det är ju med ett stort mått av självgodhet jag tänker det jag tänker (och sedan också skriver ner det!). Men jag blev uppriktigt nyfiken! Ser stockholmare också ut så här, men där jag är jag så hemmablind, eller är stockholmare mer fåfänga och därmed snyggare (och fattigare...)? Jag låter detta vara obesvarat och ska sätta mig på ett utecafé när jag kommer hem och se vad det är för människor jag har omkring mig, och som har satt min norm på utseende och stil.

I födelsedagspresent till min sambo gav jag en weekend i Berlin tillsammans med mig, och utan våran barn. Mina väldigt snälla föräldrar ska vara barnvakt och vi ska vara själva i 48 timmar. Mycket skönt. Min sambo tycker att det känns lite svårt att lämna dem, men konstigt nog tycker inte jag att det är så svårt. Vet inte om jag är en ovanligt kall och okänslig mamma, men jag är säker på att de har det bra, och att eftersom vi förhoppningsvis också kommer ha det bra, så blir vi kanske gladare föräldrar när vi kommer hem igen. Om båda skulle gråta hysteriskt så kommer det självklart vara otroligt kämpigt, och jag vill nog helst inte veta faktiskt, eftersom jag inte kan göra något åt det. Det är en inställning jag alltid haft gällande barnen, eftesom jag lämnat dem en del (oftast till sin pappa dock) redan vid tidig ålder - ring inte mig om jag inte kan göra något, för jag vill inte veta. Men om jag kan göra något, då MÅSTE ni ringa mig!

Nu är min stund över, dottern har vaknat!

Skåne nr 1

Nu är min lilla familj i Skåne, Ängelholm, sedan i lördags. Vi har hyrt en stuga här, vid Mellbystrand, i två veckor. Som vanligt lovar annonsen mer än vad verkligheten sedan erbjuder, så efter att ha varit arg och besviken ett dygn, har jag nu accepterat att det är här vi ska vara i 10 dagar till. Vädret har lämnat mer att önska, men vi har gjort utflykter; Helsingborg en dag, shoppat loss på porslinsoutlet i Höganäs, fikat inne i Ängelholm, tittat på djuren i Hembygdsparken och i dag ska vi till en strutsfarm för att köpa morgondagens middag.

Sonen är ett solsken - ge honom en gräsmatta, lite vatten, ett par bilar (eller 58 stycken för att vara exakt) och en iPad att varva ner med, så klarar han sig rätt länge. Att granntomten erbjuder en stor grävskopa i plast och en studsmatta har ju inte gjort saken värre. Dottern får sitta på golvet och titta på brorsans bilar och hans Pippi-docka, och det funkar tillräckligt länge för att vi ska känna att vi inte bär på henne 24/7.

Jag har fått kritik av sambon för att jag först frågar honom vad han vill göra med dagen, och sedan skiter jag i hans svar - om det inte stämmer bra överens med min egen vilja. Jag protesterade mot detta påstående, tills det blev helt uppenbart att det han ville aldrig blev av. Jag har ett mycket smidigt (om jag får säga det själv) sätt att dribbla bort hans önskemål, utan att för den sakens skull helt säga nej till dem. Plötsligt börjar det regna - ooops, då kan vi inte gå på den loppis som han ville. Sonen får sova länge på dagen - ooops, då hann vi inte i tid till den marknad sambon ville besöka. Jag är ute och cyklar med sonen så länge att han blir astrött och måste gå och lägga sig när vi kommer hem - ooops, då hann vi inte i tid till Båstad för att äta lunch trots allt. Så här håller det på, och jag är faktiskt inte alltid medveten om att jag spolierar hans önskemål. Men han sade för ett par dagar sedan: "Lisa, be mig inte berätta vad jag vill göra, för du lurar mig att tro att det faktiskt kommer inträffa". Ännu en sak att ta upp i terapin i höst alltså... Bara att sätta upp på listan...

Gällande sommarstuga har det verkligen börjat gå troll i det projektet. Vi har tittat på så många objekt nu att det snurrar av tomter, huskroppar, avståndsmätningar till närmaste badplats, tidtagning under bilresan dit, rundåkningar i området för att "känna in feelingen". Kan knappt hålla koll på vad som är vad längre. Och jag insåg igår när vi satt halva kvällen och pratade om det, att det nu knappt finns något hus som är tillräckligt bra längre. Vi har kämpat så för att hitta DET huset, att det inte finns något som lever upp till förväntningarna längre (i vår prisklass, ska tilläggas). Det kraven jag hade för ett par månader sedan har jag nu fått omvärdera, det jag trodde var självklart i maj, var tydligen en omöjlighet. Så på ett sätt är jag tillbaka på ruta 1, men vad hjälper det? Visst kan man sälja om man inte är nöjd. Men samtidigt - neeej! Man byter inte sommarstuga hur som helst! Man skaffar en i början av barnens liv, och sedan ska de växa där, vara trygga där, skaffa sig kompisar där. Man flyttar banne mig oftare sitt hem än sin sommarstuga. Så förävntningarna är skyhöga och projektet blir mer och mer dömt att misslyckas ju längre tiden går. Och samtidigt finns en oerhörd längtan efter ett eget, något att vilja åka till, vilja förbättra, vilja spendera sommaren i. Inte hyra, vara hos andra, packa en hel kombi full med lakan och barnstolar - allt ska finnas där! MINA saker ska finnas där!

Jag pratade med min granne för några dagar sedan. De köpte sitt drömställe förra sommaren, och har varit där så mycket de kan. Och när jag stod där på parkeringsplatsen och pratade med honom och jag lite nonchalant frågade hur de har det ute på landet så svarade han: "Det är för bra för att vara sant". Och jag blev ledsen. Inte för att han har det bra, utan för att det känns så omöjligt. Inget område känns roligare än något annat, ingen insjö mer badvänlig än någon annan, ingen gräsmatta skönare att gå på än någon annan och solen skiner inte starkare på någon speciell plats. Det är en nål i höstack, och det som i maj kändes jätteroligt, känns nu bara utmattande och snarare ledsamt. Och med den inställningen hittar man verkligen inget, det kan jag lova.

Ännu en kompis har berättat om sin ätstörning. Sin pågående ätstörning. Jag blir så ledsen. Så ledsen för hennes skull, för den kamp hon har varje dag och för den kamp som kommer komma den dag hon bestämmer sig för att bli frisk. Men jag blir också så himla ledsen över att det är så här samhället ser ut. Att de kvinnor som jag tänker ser fint smala ut, och som jag är avundsjuk på, de är banne mig ätstörda! Egentligen borde jag kanske bli glad åt den insikten, att de som har lite mjuka magar och dallrande överarmar, äter normalt och är som jag - mätta och belåtna. Jag behöver alltså inte kämpa, utan detta är verkligenheten - vid 30 års ålder och två graviditeter så är det så här man ser ut.

Min kompis beskrev det som att hon upplever att "alla" är ätstörda, att det bara är att ta en kölapp och join the gang. Men herregud, vart är vi på väg! När jag kvällen efter satt och slötittade på ett engelskt program om plastikkirurgi och såg en 23-årig tjej med perfekt B-kupor, som opererade sig och fick D istället - då blev jag än mer matt. Hur ska vi kunna bli nöjda? Eller rättare sagt, hur ska jag kunna bli nöjd? När jag kämpar med min kropp utan att vara varken ätstörd eller opererad. Det verkar ju omöjligt! Om man inte har helt rätt gener då, vilket en del verkar ha. Jag tillhör dock ej den gruppen (måste ju till exempel medicinera för att ens ha en fungerande ämnesomsättning).

Nu fick jag plötsligt en dotter i knät som vill knappa på datorn, så jag får lite hastigt och lustigt avsluta detta inlägg. Ska också baka en smulpaj till eftermiddagens fika...

Inte många sekunder i soffan...

Det är banne mig fullt ös medvetslös i vårt liv. Med två små barn kanske det inte är annat, men när barnen somnat nu halv 10, kastar jag mig på vattenkokaren och fixar mig en kopp te och sedan ut på altanen och blogga. I dag har vi gjort om sonens rum. Han har lämnat sin spjälsäng till lillsyrran och har själv fått en familjevåningssäng från MIO i sitt rum. Blev riktigt bra. Men sådana där projekt tar ju en hel dag. Även om vi fått ihop själva sängen innan lunch, så kommer det en massa efterarbete. "Jaha, här låg de här fina tallriksunderläggen jag köpte förra sommaren, vart ska jag lägga dem nu"? Eller en lös Eric Gadd skiva som jag hittade i dammet på hans bokhylla, var ska den vara - vi som inte ens har cd-skivor längre? Eller när jag nu har lagt alla barnens kläder i sänglådor, och då måste sortera, vart ska alla för små saker ligga, eller alla fula som jag vill skänka? Och så vidare och så vidare. Än en gång har dock Blocket varit underbart. Lade ut två annonser runt lunch - nu är båda sakerna borta. Suveränt. Den där websidan skulle man själv ha uppfunnit, då kunde man nog luta sig tillbaka för evigt och njuta av kontoutdragen...

På lördag drar vi till Skåne och kommer vara borta i tre veckor. Två veckor i Ängelholm och en vecka som vi inte vet vad vi ska göra av än. Vi har nämnligen hyrt ut vår lägenhet och måste hålla oss borta. Funderar på att hyra ett hus i norra Danmark, det är väl fint? Att vi varit hemma i stan i lite över en vecka märks inte, tiden har fullkomligt forsat förbi. Lyckos oss som har 8 veckor tillsammans på somrarna, det är en ynnest.

Just nu har jag helt lagt av med träningen. Orkar inte, vill inte, känner noll motivation. Kanske får vara okej, alla andra verkar ju strunta i sin träning på sommaren, så för första gången kanske även jag kan få göra det. Har ju även slutat amma, så jag ska erkänna att jag inte är så där hungrig som jag alltid är annars. Ganska skönt, att bli mätt av lite lagom stora portioner och att kunna motstå godsaker utan att slita sig själv i bitar.

Nej, detta blev inget avancerat blogginlägg precis, ska nog vila min överkokta hjärna nu.

Småbarnstrött

Om man ska förklara för någon som inte har barn, vad det är som gör en så trött med småbarnslivet - så går det nästan inte. Hur förklarar man att pulsen ökar för att mjölkglaset vältes - över mattan- samtidigt som sonen vill ha något annat att äta än det man ställt fram och nu är på väg att kasta iväg tallriken med småmakaroner över golvet i protest. Detta accompanjeras av att dottern gråter av trötthet/hunger och ligger nu och hostar för att hon gråtit så mycket och länge. Och när jag väl ger upp att agera serviceinrättning till sonen och lämnar honom år sitt öde, för att ta hand om dottern - då börjar han gråta. Denna scen tar ju bara några minuter, men det är minuter som känns som timmar och som tar så enormt med energi. Alla goda tips om vad man ska göra för att förändra situationen är helt meningslösa - för man gör det man klarar av just där och då och inga rationella knep i världen kommer hjälpa oss som deltar i scenen.

Idag är jag lite småbarnstrött. Längtar plötsligt inte alls efter ett tredje barn och tänker så där som alla pluralföräldrar tänker: Hur f-n kunde jag gnälla över NÅGOT ALLS när jag bara hade ett barn? Det är ju en walk in the park! Att jag sedan har 18 månader mellan mina kottar kanske inte bättrar på situationen... Idag, när jag försökte få en gnällig dotter att bli lite gladare i poolen, så hoppade plötsligt sonen bara i, med blöja på och inga puffar. Han sjönk så klart som en sten och jag såg hans ögon rädda försöka ta sig upp till ytan och han flaxade med alla lemmar desperat. Vi fick upp honom, och han grät så klart och var jätterädd. Då är det bara att lämna bort gnälliga dottern till någon annan för att ta hand om sonen istället. I sådana tillfällen kan jag önska att han vore typ 5, lite mer kapabel, att han kunde vänta lite ibland, att det gick att förklara saker. Tvååringar klarar ju inte sånt. Tvärtom finns ordet "vänta" inte i deras vokabulär alls.

Det är sista riktiga dagen här, imorgon är det en seg resa hem. Känns rätt skönt att komma hem. Sköna täcken, svala sovrum, gott bröd till frukost. Är nog lite matt idag, ska sluta skriva innan det blir alltför trist läsning.