BUP

Idag kapitulerade jag. Eller snarare: jag kände att jag kommer bara bli sämre från och med nu. Mitt behov av att berätta för sonen att han minsann sabbar varenda måltid, utflykt, morgon, bilresa och stund blev så stort att jag fick hålla i mig. Jag har lyssnat på hans gnäll och skrik alltför många gånger per dag sista månaden att jag inte har så mycket omsorg och lust till förståelse kvar. Och som förälder måste man det. Jag förväntar mig det av mig själv.

Jag och sambon satt båda två och grät härom natten. Ännu ett utbrott hade avslutats, denna gång på nattetid vilket är ovanligt. Sambon grät för att han hade hållit fast sonen trots att vi mycket väl vet att han avskyr det som pesten. Jag hade legat i rummet bredvid och försökt se till att dottern skulle få fortsätta sova, samtidigt som det slog mig: Vad gör jag om det faktiskt är hans pappa som slår till honom? Om jag ligger här inne och hör att han får en örfil - vad gör jag? Det är så långt ifrån okej att jag inte ens behöver nämna det här, men tyvärr har jag aldrig förstått frustrationen som ligger bakom ett slag mer än jag gör nu.

När sonen väl hade somnat om, utmattad och svettig av all kamp, satt alltså jag och sambon i soffan och pratade en timma till. Hur ska vi hantera detta? Vad är en uppfostringsfråga, vad är treårs-trots, vad är att en sen reaktion på att få ett syskon, vad är något vi inte förstår? Vi enades om att vi måste rädda varandra från att bli alltför dåliga föräldrar. Att gå in och bryta ett eskalerande utbrott så att man inte behöver utsätta varken sig själv eller honom för att gränser puttas längre och längre fram.

Men alla goda intentioner skapas i lugn - men ska genomföras i kaos, och då är det annorlunda. Så idag bestämde jag mig. Efter ännu en hel morgon av gnäll och skrik över precis allt som man kan tänka sig, och när han skrek bara av att hans pappa lyfte sig från soffan, och jag kom in i vardagsrummet - så kände jag att jag inte kommer klara detta, så som jag borde. När sonen ännu en gång somnat av utmattning, tog jag ett spontanbeslut och ringde BUP.

Kan inte säga att det känns som ett nederlag, jag är rätt öppen och positiv till att ta emot hjälp när den finns, ser inget skamligt i det (och tur är väl det, när man är terapeut...). Jag fick prata med en vänlig och kunnig man, som tog sig tid att fråga och lyssna. Han kunde, precis som vi redan gjort, konstatera att sonen regredierat, att han trotsar kraftig och att vi som föräldrar helt naturligt inte orkar ta alla kamper som vi skulle önska. Han tipsade om att uppmärksamhet för barn är som godis - ska ges när man förtjänar det. Så när sonen får ett utbrott bör vi stanna kvar i rummet, men inte ge honom uppmärksamhet förrän han lugnar ner sig och är mottaglig.

Han sa också att föräldrar rent generellt ger barn för mycket valmöjligheter, för mycket makt. Att många barn blir glada (efter ett tag) av en begränsad makt, om man orkar ta kamperna så brukar de ge sig rätt fort. Att barn som behöver vara lite små igen ska gärna få vara det, men inte hela tiden, de behöver bemötas adekvat för sin ålder också. Att barn ofta ber om mer än vad de behöver, att de inte själva kan bedöma när ett behov är mättat.

Det var skönt att prata lite, få lite tips. Och det tips vi tog fasta på direkt var att ta fler fighter, in i kaklet. Vi bestämde oss för att matsituationerna (som nu har varit en kamp om att han ska sitta på egen stol, inte i någons knä, äta från sin egen tallrik etc), påklädning (han vill bara ha två olika tröjor och ett par shorts, som alla är för små) och tandborstning - dessa saker, som ju fungerat förut, ska banne mig funka igen. Så när han vaknade efter sin förmiddagssömn var det ord och inga visor. Jag lockade med att jag och dottern skulle åka och fika, och då vill han så klart följa med. Sen var det hard core med att ta på sig det kläder som vi tog fram, äta på egen stol, i någon form av tempo - och om han trilskades så fick han inte följa med.

Detta funkade! Det tog en evighet att komma iväg, men vi kom iväg, och inte ett enda gnäll sedan dess. Han åt sedan även sin middag på egen plats, samma mat som vi, hjälpte till att plocka undan och har varit ett solsken hela kvällen. Just nu leker han med två dinusaurier och är helnöjd. Nu kan vi ju inte locka med fika varje dag, men det var en seger. Ett steg i rätt riktning. Att bestämma sig - och sedan driva den linjen hela vägen och visa honom att vi inte ger oss, och att hans beteende får konsekvenser (som att missa något han vill följa med på). Detta är så klart självklarheter, men vi behövde uppenbarligen en hjälp med riktningen, eftersom vi senaste tiden mer fokuserat på att försöka vara snälla, vara nära och ge honom det han behöver. Vi får se vad som händer imorgon, men hoppet har ökat.

Det ledsamma är att inse att jag inte har speciellt mycket kraft för att ha ett barn som inte är smidig och lätt att ha och göra med. Att jag inte fixar en massa kamper och förstörda tillfällen. Sonen har ju alltid varit så himla positiv, snäll, glad och "lätt", vilket gör att kontrasten är desto större. Jag har min bild av hur ett tillfälle ska bli, och blir det inte så kan jag bli mycket besviken och arg. Och de tillfällen som blivit sabbade av min sons gnäll är ju just nu oräkneliga - och det fixar inte jag alls. Det där tålamodet som jag är så imponerad av hos andra föräldrar, det har verkligen inte jag och det är så dumt och på något sätt omoget.

Men nu ska jag läsa lite saga för sonen, hoppas att vi tar oss förbi tandborstningen på ett smidigt sätt. Wish me luck...