Slutet på Italien

Var ska jag börja? En återblick på resan hem från Italien? Jo, jag kan bjuda på det, så kan ni gotta er i era mjuka soffor och svala rum där ni sitter och läser.

Att resa till och från min syster är ingen lek tyvärr, inte ens om man är helt själv, utan barn. Så MED två små barn var det på gränsen till mardröm. För att vara positiv: Ingen blev sjuk denna resa, som sonen blev på nerresan (spydde efter första flygningen, fick hög feber, hade ingen barnalvedon, tvingade i honom en halv vuxen-variant som han spottade och fräste ut, ville bli buren - samtidigt som jag skulle bära en stor ryggsäck, en liten ryggsäck, putta en barnvagn framför mig och hålla koll på vild dotter som lätt kunde försvinna i folkvimlet. Men det var ditresan det).

Resan hem gick till så här: Båt över till Neapel. Gick ändå bra. De åt alla pannkakor de skulle ha till lunch senare på dagen, slogs om iPaden och charmade alla genom att stå och kramas på vägen av båten. Sen började det. Varmt och kvavt i Neapel. Jag bär alla ryggsäckar och en gallskrikande dotter, för nu är hon helt plötsligt alldeles för trött. In på nåt café för att köpa flygbussbiljetter - eftersom jag just denna dag bestämde mig för att vara ekonomisk (?!) och inte skulle ta en taxi. Dotter ligger på golvet inne på cafét och gapskriker, sonen bär sin lilla Blixten McQueen-ryggsäck och är from som ett lamm.

Ut till busshållplatsen. Jag ger upp alla intentioner att de ska hålla sig rena. Dotter gräver i smutsen på trottoaren, sonen hoppar runt bland de parkerade bilarna och båda gapar och busar. Jag står svettig och matt och stirrar efter bussen - som aldrig kommer. När den till slut gör det börjar tiden verkligen rinna iväg. Jag bär på dotter - som nu gapskriker igen och slår mig bindgalet i ansiktet, så jag måste hålla henne som en säck potatis för att inte bli riven på kinderna. Plus packning, plus son som gärna ska hinna med. Vi får en sittplats - tack gode Gud. Dotter somnar på en sekund i min famn. Son sitter som ett ljus och tittar ut genom rutan. Bussen fylls på till bristningsgränsen, och åker aldrig! Till slut börjar jag bli rätt stressad, klockan tickar snabbt iväg och snart måste vi verkligen vara på flygplatsen.

När vi väl börjar åka, tar vi oss i slow motion genom Neapels hysteriska trafik och befolkning. Jag börjar få puls över tiden som försvinner. Sonen somnar också till slut och jag inser att jag kommer ha två nyvakna och trötta barn att hantera på flygplatsen.

Väl framme springer jag med alla i famnen till vår incheckningskassa - och ser kön Allan. Som inte rör på sig alls. Jag har som tur är checkat in på nätet dagen innan, så jag går till luggage-drop-kassan. Men då blir det strul. Får inte dotterns boardingcard, för hon sitter ihop med sin pappas biljett (och han är ju inte med på resan). Detta löste de på typ 2 minuter i Stockholm, men så funkar det ju inte i Italien. Jag står i 20 minuter och väntar. Båda barnen ligger mitt på golvet, snurrar runt, gnäller, vill klättra upp på bagage-bandet etc. Men trots lång väntan lyckas de inte fixa problemet, vi blir ivägskickade till en annan kassa, i andra änden av flygplatsen. Iväg med all packning, och barn som inte alls vill gå själva. Även där får vi vänta, men kanske bara 10 minuter. Sen tillbaka till incheckningen med det nu framtrollade boardingkortet. Visa upp det, och sen tillbaka till andra sidan med ryggsäcken, som ju ska in som specialbagage.

NU kan vi faktiskt ta oss till gaten, vilket ju är tur, eftersom planet enligt schemat ska lyfta om 10 minuter. Springa genom hela flygplatsen, säkerhetskontrollen, fram till gaten, där alla håller på att gå på. Medan jag väntar på att få gå in, ber jag om varmvatten till dotterns välling, eftersom ingen av oss ätit på flera timmar. Jag blandar välling på golvet på bussen som kör oss till flygplanet, medan dottern gråter av hunger. Sonen står snällt still och håller sig i ett säte för att inte ramla av den 100 meter långa bussresan.

På planet visar det sig vara helt fullt = ha dotter i knät i två timmar. Suck... Jag går på toa, har ju inte kissar sedan kl 10, och nu är klockan närmare 16. Inser att det har ju inte sonen heller men som tur är har han inte kissat på sig. Barnen mutas med godis, vi äter lite av den pyttelilla matsäck jag hade med mig, tittar på Pippi på iPaden och sista 45 minterna somnar barnen i obekväma ställningar.

Eftersom planet var försenat från Neapel till Bryssel, blir vår mellanlandning kortare än planerat. Jag måste fixa mat! Vad går fort? Hambrugare. Ingen av oss gillar det egentligen, med vad kan jag annars ta? Medan jag beställer ligger mina barn återigen utslagna på golvet inne i hamburgerrestaurangen. Det ser komiskt ut att köerna till kassorna går i bågar runt mina barn, som är helt obekymrade om sitt uppträdande - och det är jag med vid det här laget. Precis när jag fått våra hamburgare säger sonen: "Jag måste bajsa".

Eh, jaha... Nu på en gång eller? Han klarar sig några minuter visar det sig, så jag hinner äta min hamburgare på ca 4 minuter, sittandes på golvet medan barnen sitter på de stolar som man sitter på medan man väntar på att gå på sitt plan (restaurangen var fullsatt). Dotter häller ut värdefull juice över sin stoppade dyna, sonen säger att han har ont i magen. Jag ger upp, vi går till toa med all mat. Vi får handikapp-toan och sonen sitter i lugn och ro och bajsar. Jag äter upp det sista sittandes på toalettgolvet. Dottern häller ut alla sina pommes frites på golvet och äter glatt upp dem. Jag orkar inte ens protestera - tills jag ser att hon är på väg att stoppa ett okänt, långt, svart hårstrå i munnen. Där gick även min gräns. Så ackompanjerade av sonens halvdiarré äter vi klart. När han är klar, alla tvättat sina händer, inser jag att det är 20 minuter kvar till planet ska lyfta. Ännu en språngmarch alltså. Sonen är en hjälte som försöker hinna med på sina små treåringsben. Vi hinner, med nöd och näppe.

Denna flygning gick bra, trots allt. De var vakna hela tiden, men sams och rätt lugna. Vi fick egna säten allihop och jag räknade ner minutrarna tills vi skulle landa.

Klockan 21.30 kom vi till Bromma. En mycket glad sambo och bonusdotter mötte oss och det var väldigt skönt att komma hem. Att jag sedan, mitt dumma nöt, bokat in ett klientsamtal kl 07.00 dagen efter, på Söder, det är ju en annan historia.

Italien nr 2

Det blev faktiskt ett inlägg till, mest beroende på en sjukdomar, min dotter som fått en galen hosta och nästan 40 graders feber, och min syster som känner sig hängig. Jag sitter alltså själv på altanen med alla tända ljusen, tekoppen och två smågrabbar som terroriserar hunden genom att ömsom jaga runt som galningar och ömsom vilja att hon ska spela död och acceptera alla möjliga undersökningar av sin mun och öron. Jag äter en macka med Nutella, intressant eftersom det aldrig skulle hända hemma, men här är alltid andra saker möjliga. Som att köra utan bilbarnstol, inte kolla mailen, gå runt i samma skitiga linne med bikini under i flera dagar, köpa 10-pack kassa blöjor för 100 kr.

Natten var vidrig med en galet hostig dotter, en massa myggbett som skulle klias på barnen, och timmar som bara gick utan någon som helst sömn. Så inte nog med att jag kommer komma hem blek och tjockare, jag kommer också komma hem med total sömnbrist. Hoppas sambon är utsövd...

Men en skön stund infann sig idag när barnen sov och jag låg nere vid poolen och läste och åt färska fikon. Jag lade ner boken, tittade ut på den underbara utsikten och stannade upp en stund. Fick en, eller många egentligen, deja vù. Att här har jag suttit förr och tittat ut och tänkt samma sak: " Nu borde jag tänka något smart,djupt, livsförändrande. Inse något jag inte fattat förr, skapa en ny punch-line till mitt liv". Och lika tomt är det varje gång. Lika få djupa och intressanta saker passerar genom min mosiga hjärna.

Nu kom sonen och begärde iPaden, och som den curlingmorsa jag är, så får han den självklart!

Italien nr 1

Egentligen vet jag inte om det blir några fler inlägg från denna resa, men jag garderar mig och doper detta till Itelien nr 1. Jag sitter på altanen på ön Ischia, där min syster bor sedan 10 år. Jag har varit här oräkneliga gånger men ändå är varje resa inte den andre lik. Denna gång är jag här själv med båda barnen, vilket inte hänt förr. Resan hit gick bra får man säga. Så bra som det kan gå med en treåring som helt plötsligt blir sjuk i hög feber under flygresan, och en snart tvååring som är mer vild än tam och absolut inte fick med "sitta still och vänta" i sin reportoar av egenskaper. Men en bilresa, två flygningar med 2,5 timmars vàntan, en taxiresa där den engleskaokunnige chauffören glatt körde mot rött, en båtresa och ännu en bilresa till huset  - så är vi nu här!

Tre nätter och tre dagar har passerat och jag är stundtals helt tillfreds med att ta hand om barn 24/7, och stundtals är jag så trött och irriterad att inte ens den färska mozzarellan väger upp. Imorse, efter 3,5 timmars sòmn, làg jag pladask pà sàngen och gràt. Mina pluttar tystnade, var stilla, undrade vad som hànde. Jag fòrsòkte fòrklara, "Jag àr sà tròtt, jag orkar inte detta, snàlla hjàlp mig och gnàll inte òver minsta skitsak en dag till". Skàms òver att nàr jag àr helt sjàlv med dem sà hàr sà tar alla mina ambitioner som en vettig fòràlder slut. Jag gapar och skàller, hàller i dem hàrt och orkar inte vara smidig. "Att vàlja sina strider" faller helt i glòmska. Men man somnar inte gott nàr man varit sà arg sà ofta under en dag. Idag har det varit bàttre, vi har haft en fin dag ihop, med poolad, sov ihop mitt pà dagen, var pà en lekplats, var i stan och àt glass, och sen en tidig kvàll fòr dem. Nu àr jag mànniska igen.

Men faktiskt, 28 grader varmt, en utsikt som gör turistvykorten avundsjuka, färska fikon direkt från trädet vid poolen, en massa massa god pasta som jag alltid àter tvà portioner av, lànga samtal pà kvàllarna med min syster och att kusinerna fàr leka, det àr riktigt riktigt mysigt och lyxigt.

Jag sitter nu pà altanen, det àr helt mòrkt, jag hòr havet slà mot stranden, det àr mànga ljus tànda framfòr mig, mina kids sover sedan ràtt lànge. Jag àr tillfreds. Det àr frid i mig. Ledsen att jag inte kan slàppa tankarna pà att jag àter fòr mycket, av allt mòjligt, och att jag inte ròr mig nàgot òverhuvudstaget. Men jag har helt slàppt planerna pà att plugga lite, har helt slàppt tankarna pà att anvànda de medhavda tràningsklàderna. Helt slàppt tankarna (eller nej, inte HELT slàppt) pà att hinna fà lite fàrg pà kroppen, eftersom jag tar hand om barnen dagarna i ànda.

Kan inte sàga att jag làngtar hem. Till vad? Fòrutom sambon och tràningen finns inget jag verkligen saknar. Rutiner kanske, men det àr ju inget man skrattar sig lycklig òver precis. Jag tror att barnen har det bra. Fàr sova som de vill, àta glass varje dag, bada i poolen, leka med hunden, vara lediga. Kànns bra att faktiskt sitta pà golvet och leka med Lego, pà riktigt leka med Lego, inte bara stàlla fram làdan till dem.

Idag àr det exakt 4 àr sedan som jag startade denna blogg.  Jag var dà gravid med min son, var pà semester i New York, skrev fòrsta inlàgget fràn en làgenhet pà Manhattan. Jag tànkte mest skriva om graviditeten, fòr att ha kvar till mitt barn i framtiden. Det har ju inte riktigt blivit sà, utan jag fortsatte skriva. Just nu vet jag inte riktigt varfòr, till vem, fòr vilket syfte. Det àr trevligt, jag uppskattar det, men àr det vàrt tiden? Skriver ju en egen dagbok ocksà, plus egna dagbòcker till barnen. Sà det kànns lite mycket ibland.

Hade nog bestàmt mig fòr att vara lite sà dàr dramatisk och avsluta bloggen idag pà 4-àrsdagen, men nu nàr den àr hàr sà kànns det inte lika làtt làngre. Fàr acceptera att jag avslutar den en helt vanlig dag, en annan dag, nàr jag àr redo, nàr jag skriver pà en dator med svenska bokstàver... (Fòr er som àr uppmàrksamma sà fanns vàra kàra bokstàver i bòrjan av detta inlàgg, fòr att den delen skrevs pà iPaden tidigare. Men internet slutade funka pà den, dàrav denna òvergàng till en ràtt kass dator).

Ska gà och làgga mig, àven om det àr sà himla skònt att sitta hàr. Min dag startar ju runt 6, sà ska jag vara en nàgorlunda vettig fòràlder imorgon àr det dags att sova nu...

Umeå nr 21

Jag har unnat mig att ta en paus i mitt bloggande, och försökt att inte känna mig lite dum och lat när jag gjort det. Men när jag nu sitter i soffan på mitt hotellrum, lyssnar på ljuvlig jazz, har tända ljus och ingen lust att plugga mer, så kommer längtan efter att skriva krypande.

Jag är alltså i Umeå för 21:a gången, och imorgon åker jag hem igen. Jag kommer åka hit 6 gånger till, och sedan är jag klar, färdig, legitimerad psykoterapeut. Känns som att det är så gott som klart nu, eftersom jag redan gjort den C-uppsats som hela våren ska ägnas åt. Men nu börjar det här med avsked, avslut komma smygande inpå. De flesta klasskompisar kommer jag inte sakna nämnvärt, men en handfull känns svårt, knepigt och i ett enstaka fall riktigt riktigt ledsamt att bli av med. Men hur ska man fortsätta ses? Ärligt talat, jag kommer inte åka till Umeå lite helt apropå efter att utbildningen är slut, så enkelt är det ju. Så kanske kommer ännu en fin människa, en bra relation, försvinna ur mitt liv, och det är så himla sorgligt.

Men idag är jag uppfylld av annat! Jag är uppfylld över den underbara utbildning som ligger inbakad i min steg 2, som kallas affektfokuserad terapi. Jag är helt såld, och är en missionär för denna teori. Jag sitter som en ljus under dagens 8 timmars föreläsning och vill fort fort fort bli bra på detta, få praktisera det och väldigt gärna vara omringad av kollegor som kan det (här blir det genast knepigare, finns inget hav av affektfokuserade terapeuter att ösa ur). Men de gånger jag testat affektfokus på klienter, och varit så teoritrogen som jag har förmåga till, så blir det så häftigt, så stora rörelser i klienterna och de är så tacksamma. Och jag är så tacksam. Så mycket känslor som finns, som jag inte har koll på, som jag uppenbarligen måste ha koll på för att kunna jobba så här. Jag längtar efter den egen-terapi i affektfokus jag ska gå under våren, kommer bli en utmaning för superkontrollerade-Lisa!

På flyget upp hit hamnade jag av en slump bredvid en mycket flygrädd kvinna i 45-års åldern. Hon varnade mig när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig, att hon är mycket rädd och troligtvis kommer börja gråta. Jag skrattade och sa "Jag är terapeut, att hjälpa gråtande människor är mitt jobb". Hon blev så glad och jag var nu mer än välkommen att sitta bredvid henne. Sen satt vi, hand i hand, hela resan, andades tillsammans och pratade om att allt som lät och kändes i planet är normalt och däremellan pratade vi om hennes yrke - skådespelerska - och om mitt. Det hela slutade med att vi kom ner på säker mark, hand i hand, och hon var så tacksam att jag fick fribiljetter till den uppsättning hon turnerar runt Sverige med just nu. Förutom att jag så klart är tacksam för att helt oplanerat få chans att gå på teater, så blev jag så imponerad över att en vuxen människa utsätter sig för något hon är så otroligt rädd för. Hur ofta gör vi det egentligen? När utsatte du dig för något som verkligen är skrämmande sist? Jag minns det knappt. Ett uppträdande kanske, men det var ju inte igår precis. Vi förväntar oss att våra barn ska vara modiga och trotsa sina rädslor så gott som dagligen, men när gör vi det själva? Det är så långt ifrån att jag inte ens kommer på något jag skulle kunna utsätta mig för, för att träna, utmana mig. Vad skulle det vara?

På utbildningen igår pratade vi om intersektionalitet. Orkar inte förklara begreppet just nu (typ, googla det), men det handlar om minoriteter typ. Och i samband med det pratade vi om barnfattigdom, i Sverige. En klasskompis berättade om sin situation (ensamstående med en 3-åring, bor i en liten by i mellansverige och har ont om pengar jämt). Att sonens bästa kompis i samma ålder fått en sprillans ny iPad av sin pappa, som han så klart var mycket stolt över. Och min klasskompis hade sagt till den pappan att deras söner inte kunde vara vänner mer, för det kommer bli för stora kontraster och hon kan aldrig matcha den materiella standarden. Om vi nu bortser från hennes val att agera på detta sätt, för det kan man helt klart tänka olika om, så började jag fundera på mitt eget naiva sätt att vara. Att jag har ALDRIG funderat på om vår iPad skulle vara ett problem för min sons kompisar och deras föräldrar. Jag har inte upplevt dem som fattiga heller, men skulle nog inte reflekterat över det ändå. Har jag som förälder ett ansvar att hålla nere på presenter och utgifter, för att eventuellt matcha kompisarnas ekonomiska förutsättningar? Kommer min son kunna förlora vänner om han har det för förspänt? Nu känns det lite skrattretande att prata om min och min sambos situation som så galet ekonomiskt förspänd, för så är verkligen inte fallet, men vi har i alla fall en iPad - begagnad och förra modellen (och vid det här laget rätt sliten) men dock. Har jag missat något väsentligt här?

Nu ska jag göra min obligatoriska kopp te, äta min choklad och läsa en skvallertidning. Av någon anledning gör jag det en del när jag är i Umeå, men bara här. Plugget som jag borde göra får vänta en stund.

BUP

Idag kapitulerade jag. Eller snarare: jag kände att jag kommer bara bli sämre från och med nu. Mitt behov av att berätta för sonen att han minsann sabbar varenda måltid, utflykt, morgon, bilresa och stund blev så stort att jag fick hålla i mig. Jag har lyssnat på hans gnäll och skrik alltför många gånger per dag sista månaden att jag inte har så mycket omsorg och lust till förståelse kvar. Och som förälder måste man det. Jag förväntar mig det av mig själv.

Jag och sambon satt båda två och grät härom natten. Ännu ett utbrott hade avslutats, denna gång på nattetid vilket är ovanligt. Sambon grät för att han hade hållit fast sonen trots att vi mycket väl vet att han avskyr det som pesten. Jag hade legat i rummet bredvid och försökt se till att dottern skulle få fortsätta sova, samtidigt som det slog mig: Vad gör jag om det faktiskt är hans pappa som slår till honom? Om jag ligger här inne och hör att han får en örfil - vad gör jag? Det är så långt ifrån okej att jag inte ens behöver nämna det här, men tyvärr har jag aldrig förstått frustrationen som ligger bakom ett slag mer än jag gör nu.

När sonen väl hade somnat om, utmattad och svettig av all kamp, satt alltså jag och sambon i soffan och pratade en timma till. Hur ska vi hantera detta? Vad är en uppfostringsfråga, vad är treårs-trots, vad är att en sen reaktion på att få ett syskon, vad är något vi inte förstår? Vi enades om att vi måste rädda varandra från att bli alltför dåliga föräldrar. Att gå in och bryta ett eskalerande utbrott så att man inte behöver utsätta varken sig själv eller honom för att gränser puttas längre och längre fram.

Men alla goda intentioner skapas i lugn - men ska genomföras i kaos, och då är det annorlunda. Så idag bestämde jag mig. Efter ännu en hel morgon av gnäll och skrik över precis allt som man kan tänka sig, och när han skrek bara av att hans pappa lyfte sig från soffan, och jag kom in i vardagsrummet - så kände jag att jag inte kommer klara detta, så som jag borde. När sonen ännu en gång somnat av utmattning, tog jag ett spontanbeslut och ringde BUP.

Kan inte säga att det känns som ett nederlag, jag är rätt öppen och positiv till att ta emot hjälp när den finns, ser inget skamligt i det (och tur är väl det, när man är terapeut...). Jag fick prata med en vänlig och kunnig man, som tog sig tid att fråga och lyssna. Han kunde, precis som vi redan gjort, konstatera att sonen regredierat, att han trotsar kraftig och att vi som föräldrar helt naturligt inte orkar ta alla kamper som vi skulle önska. Han tipsade om att uppmärksamhet för barn är som godis - ska ges när man förtjänar det. Så när sonen får ett utbrott bör vi stanna kvar i rummet, men inte ge honom uppmärksamhet förrän han lugnar ner sig och är mottaglig.

Han sa också att föräldrar rent generellt ger barn för mycket valmöjligheter, för mycket makt. Att många barn blir glada (efter ett tag) av en begränsad makt, om man orkar ta kamperna så brukar de ge sig rätt fort. Att barn som behöver vara lite små igen ska gärna få vara det, men inte hela tiden, de behöver bemötas adekvat för sin ålder också. Att barn ofta ber om mer än vad de behöver, att de inte själva kan bedöma när ett behov är mättat.

Det var skönt att prata lite, få lite tips. Och det tips vi tog fasta på direkt var att ta fler fighter, in i kaklet. Vi bestämde oss för att matsituationerna (som nu har varit en kamp om att han ska sitta på egen stol, inte i någons knä, äta från sin egen tallrik etc), påklädning (han vill bara ha två olika tröjor och ett par shorts, som alla är för små) och tandborstning - dessa saker, som ju fungerat förut, ska banne mig funka igen. Så när han vaknade efter sin förmiddagssömn var det ord och inga visor. Jag lockade med att jag och dottern skulle åka och fika, och då vill han så klart följa med. Sen var det hard core med att ta på sig det kläder som vi tog fram, äta på egen stol, i någon form av tempo - och om han trilskades så fick han inte följa med.

Detta funkade! Det tog en evighet att komma iväg, men vi kom iväg, och inte ett enda gnäll sedan dess. Han åt sedan även sin middag på egen plats, samma mat som vi, hjälpte till att plocka undan och har varit ett solsken hela kvällen. Just nu leker han med två dinusaurier och är helnöjd. Nu kan vi ju inte locka med fika varje dag, men det var en seger. Ett steg i rätt riktning. Att bestämma sig - och sedan driva den linjen hela vägen och visa honom att vi inte ger oss, och att hans beteende får konsekvenser (som att missa något han vill följa med på). Detta är så klart självklarheter, men vi behövde uppenbarligen en hjälp med riktningen, eftersom vi senaste tiden mer fokuserat på att försöka vara snälla, vara nära och ge honom det han behöver. Vi får se vad som händer imorgon, men hoppet har ökat.

Det ledsamma är att inse att jag inte har speciellt mycket kraft för att ha ett barn som inte är smidig och lätt att ha och göra med. Att jag inte fixar en massa kamper och förstörda tillfällen. Sonen har ju alltid varit så himla positiv, snäll, glad och "lätt", vilket gör att kontrasten är desto större. Jag har min bild av hur ett tillfälle ska bli, och blir det inte så kan jag bli mycket besviken och arg. Och de tillfällen som blivit sabbade av min sons gnäll är ju just nu oräkneliga - och det fixar inte jag alls. Det där tålamodet som jag är så imponerad av hos andra föräldrar, det har verkligen inte jag och det är så dumt och på något sätt omoget.

Men nu ska jag läsa lite saga för sonen, hoppas att vi tar oss förbi tandborstningen på ett smidigt sätt. Wish me luck...

Sommarkväll

Sitter ute på altanen och parerar sonens alla frågor om sakernas tillstånd här i världen. Försöker få en stund utan barn, men lyckas inte så bra. Nu har han hittat en pinne som skapar jordgubbsmjölk, och jag måste nog gå in och ge honom ett glas mjölk, så att just denna fråga blir avslutad...

Ska dock inte gnälla, idag har sonen endast haft ett utbrott, som varade kanske 40 minuter, efter det har han varit ett solsken. Och vi har haft barnvakt. Underbara faster H har på eget initiativ bett om att få vara med barnen. Så vi körde dit dem efter lunch och hämtade dem vid halv 6. Vi fick en eftermiddag på Djurgården med stor picknick och en massa ostört prat. Vad man kommer nära varandra plötsligt! När man inte alltid måste avbryta varje samtal, varje tanke och varje önskan med att ett barn vill en något.

När vi hämtade barnen visade det sig att dottern varit trött och när jag lyfte upp henne var hon varm. Hon satt som en zomie i bilen, och när jag tog tempen hemma visade det sig att hon hade nästan 40 graders feber! Dåligt mamma-samvete... Men nu med en Ipren i kroppen är hon pigg som en lärka. Märkligt det där, barn och deras maffiga feber.

Känns som att jag laddar upp för hösten, som en löpare inför ett marathon. Jag klatchar mig själv hurtigt på låren och utropar ett "Kom igen då Lisa!" med alltför mörk stämma för att det ska låta naturligt. Jag och min sambo kommer ha ett gediget pusslande framför oss: Jag pluggar halvtid, åker till Umeå en gång i månaden, har tre olika handledningar att gå på, tre olika utbildningsterapi-klienter att träffa varje vecka - utanför arbetstid, ska jobba 80% på mitt nya jobb och varierande mängd på den familjerådgivning jag är upphandlad på PLUS hämta barn klockan 4 varje dag. Min sambo har 8 handledningsgrupper (några i Örebro..) att pussla ihop ett schema med som stämmer för alla inblandade, jobba på samma familjerådgivning som jag, har några privata klienter i samtal, pluggar 150 % och ska lämna barnen varje morgon, absolut inte innan 08.00.

Ni förstår ju själva att detta inte kommer funka utan hjälp. Vi ska nog anlita min bonusdotter till en del barnvaktande, mormor som får boka upp sig på ett antal lämningar och hämtningar. Vi låg i solen idag och peppade oss själva och sa: Vi kommer nog få vara föräldrar lite mer ensamma denna termin, kan inte vara tillsammans så mycket som vi är vana vid. Och vi måste måste tänka på att inte låta all frustration hamna mellan oss. Det är en termin, kom igen nu!

Berg och dalbana

Mitt liv är en berg och dalbana just nu. Min son är inne i sin 3-års trots, och det med råge. Denna lilla ängel, som inte varit annat än ljuvlig hela sitt liv, har hittat en annan sida av sig själv. En som jag inte orkar med.

Jag har börjat tänka att jag inte orkar vara själv med honom, att vi inte kan åka iväg till folk eller platser, att han får minsta önskan uppfylld - för att minimiera antalet utbrott/dag. Vårt handlingsutrymme är alltså begränsat och vår uppfostringsstil långt ifrån vad jag står för.

Ett utbrott kommer nästan när som helst, över precis vad som helst: fel sorts gaffel till maten, att bilbarnstolen är i baksätet och inte framsätet, att han inte fick hämta sin napp själv, att han ska ta på sig byxor när vi åker till ICA eller så helt enkelt vaknar han på del sida och skriker det första han gör på morgonen. Det kan komma noll utbrott på en dag, eller fem. Ingen aning om vad som gör att det blir på det ena eller andra sättet. Sömn, mat, stimulans är parametrar vi redan sållat bort efter nogrannt studerande av våran sons beteende från en dag till en annan.

Jag som förälder är usel, kass, pinsam och närmast anmälningshotad. Min stubin är obefintlig, mina svordomar många och jag skriker lika högt som han till slut. Eller till slut... till en början är det nu för tiden. Jag kickar igång direkt, på alla cylindrar, och han med. Och jag tar i honom hårt. Håller hårt i armar och ben, hivar in honom i sängen och knuffar honom framför mig. Jag sitter och funderar allvarligt på var gränsen går mellan att slå ett barn och att hålla i det hårt. Hur vet man vad som är okej och varför är det det? Varför har vi sagt att en örfil inte är okej, men att släpa sitt barn hårt i armarna är det? Eller är det det?

När sonen skriker högt på den allmäna badplatsen att "släpp ner mig", "det gör ont", "aj, aj, aj", "låt mig vara" etc, så skäms jag som en hund. Även om jag vet att jag just nu faktiskt inte alls tar i honom hårt, kanske inte tar i honom alls, så är det pinsamt när X antal ögonpar från föräldrar till barn som just nu glatt leker i vattenbrynet, glor på oss båda för att sedan titta bort. Men ännu tröttare blir jag kanske på kvinnan som leende tittar på oss och försöker skoja med barnen och springa en stund bredvid vagnen - som om vi vore nån cirkusshow - där sonen helt galen försöker ta sig ur vagnen och kastar sig huvudstupa från sida till sida och skriker för allt han är värd - spritt språngande naken i förortens centrum, eftersom det var fysiskt helt omöjligt att få på honom några som helst kläder på väg hem från badet.

Jag har gråtit en del sista veckan. Dels över min egen uselhet, men också över att det är så smärtsamt att höra mitt barn så frustrerad, arg och ledsen. Han vet inte vad han vill, eller hur han ska få som han vill och hans känslor tar uppenbarligen helt över honom utan att han alls kan kontrollera dem.

Sen går allt över lika fort som det kom. På fem minuter kan allt vara över. Sonen är lika strålande glad, artig, positiv och kärleksfull som annars. Själv är jag en urvriden trasa, utan någon energi kvar eller ork att visa glädje och uppskattning för att utbrottet för denna gång är över. Han kommer och gosar, kramas och säger förlåt för de smockor  och sparkar jag fick denna gång. Jag säger förlåt för att jag skrek och var hård. Han är nöjd, jag är matt.

När jag pratat med vänner som har eller haft egna tre-åringar, vittnar de om liknande saker. Med den skillnaden att de verkar ha haft kvar något handlingsutrymme. Barnet har reagerat på NÅGOT. Något hot, någon höjd röst, någon lockelse. Så är det inte för oss. Vårt barn kliver in i någon smärre psykos och är inte kontaktbar - om jag så lockade med jultomtebesök eller en egen godisfabrik. Och den maktlösheten är tärande, för jag kan bara vänta ut tiden. Hoppas att det blir ett kort utbrott denna gång. Ett som inte gör att jag börjar skrika tillbaka, eller säga saker man inte ska säga (ge skuld, svära etc).

Jag skickar en tanke till dem med barn med vissa handikapp. Där barnen på grund av sitt funktionshinder är krävande, svårförstådda, får affektubrott eller liknande. Ni är hjältar. Att ni håller ihop er själva, era relationer och ert föräldraskap är för mig en gåta och mycket beundransvärt. Jag har haft det så här en sommar, och har mycket paus mellan utbrotten, och vet att det kommer gå över med tiden. Utan den vetskapen vet jag inte vad jag hade gjort. Som en vän till mig sa, som fick ett mycket skadat barn: Lisa, det är ingen livskris, det är en livssituation. 


Under mina blygsamma tre år som förälder har det aldrig varit svårare. Jag har aldrig känt mig sämre och jag har aldrig längtat bort från hela barnsituationen så mycket. Det är ju vansinnig tur att man älskar dem över allt annat, att de är så sjukt söta och goa att pussa på. Att de är just mina och att jag inte vill ha några andra barn.


Som tröst lägger jag till en text från Psykologguiden:
En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.

Sverige igen

Igår kom vi hem till Sverige igen. Jag försökte inte hålla er på halster efter mitt förra, rafflande inlägg, utan vår internetuppkoppling var så seg att jag inte orkade ta mig igenom tröskverket för att kunna skriva en uppföljning. Men här kommer den:

När grälet lagt sig och jag och sambon skulle sova, hade vi ett riktigt bra snack om oss, om drömmar, längtan, sorger, fram till 2 på natten. Dagen efter pratade de grälande parterna ut, och verkade bättre till freds efter det. Vid flera tillfällen under den sista och kommande veckan ihop konstaterade båda att det kändes lättare att umgås och vara tillsammans efter grälet. Nu var allt sagt, tarmar blottade och inga spel spelades längre upp. Jag var ju ärligt talat mycket tveksam till hur det hela skulle lösa sig, och så blev det så bra! Jag måste ha lite mer tro till människor egen förmåga att lösa saker, det är helt klart. Så mer rafflande än så blev det inte, även om det var svettigt där ett tag...

Den sista av våra fyra veckor i Spanien flöt på med sol och pool, goda måltider tillsammans allihopa, glassar nere på strandpromenaden, bad i havet i Benidorm, en heldag själv med mina föräldrar där vi åkte till en urmysig by norrut och låg på stranden och åt lunch länge och noggrant. Jag och sambon skulle ut och äta själva en kväll, men då fick han dubbelsidig öroninflammation och var inte alls sugen på att umgås längre. En läkare och kom och örondroppar inhandlades och nu verkar han rätt bra, även om det är lite si och så med hörseln för tillfället.

Resan hem gick helt oförskämt bra. En supertid att flyga, 10.50. Två glada och utsövda barn som lekte med iPad och säkerhetsföreskrifterna i sätet framför. De somnade vid halv 1 och vaknade när vi hade 20 minuter kvar till landning. Tack för den!

Vi möttes av ett strilande regn, som i taxiresan hem ökade till ösregn. Kunde bara le åt eländet. Vä hemma började vi skörda vårt jordgubbsland innan vi ens burit in väskorna, för det var hur mycket som helst! Tack vare en kall sommar är de mogna först nu, och vi får för första gången på tre år chansen att äta upp dem själva!

Spanien nr 6

2012 ska tydligen bli året då jag ska lära mig nya saker om relationer, om familjen, om roller, om hur långt ifrån självklart saker och ting är.

Vi har det fortsatt bra i Spanien. Är nu i Altea, utanför Alicante, i ett jättecharmigt hus där vi trivs kalas. Egen pool, trädgård, altan, garageuppfart, välutrustat kök och utedusch. Området har mycket att erbjuda med storstan Benidorm (fin sandstrand, mycket shopping, mycket folk) tio minuter bort, bergsbyar som är ursöta, strandpromenaden i vår egen stad Altea. Klimatet är ju helt kalas, precis lagom varmt och strålande varenda dag. Vi funderar på om vi ska åka hit nästa sommar igen, så bra är det.

So far so good... Men sista veckan har jag känt mig ledsen. Vilket är obegripligt i denna enkla tillvaro, denna lyx som vi faktiskt har när vi är i Spanien en hel månad på semestern. Men sorgen har varit en längtan bort. Inte just från denna plats och situation, utan från detta livet. Småbarnslivet, det passionslösa, inrutade och kravfulla livet som två så här små barn innebär. Och att vi pluggar båda två, plus jobbar, plus är föräldralediga. En sambo med panikångest, en Lisa med höga krav på hur livet ska se ut för att tillfredsställa mig. En ekonomi som lämnar mer att önska, speciellt för mig som vill ha resor, sommarställe, städerska och en skidresa över jul. Samtidigt som jag absolut inte vill jobba heltid!

Sorgen har bestått i dels att jag längtar bort, längtar efter en kravlös, njutningsfull och flärdfull (ja, faktiskt) tillvaro - och att jag inser att det inte är möjligt. Hur mycket man än vill ha sina barn och älskar dem över allt annat, så bygger man sitt egen fängelse när man skaffar dem. Man kan inte komma undan dem efter att de blivit födda. Varken praktiskt eller känslomässigt, och det kan kännas så kvävande ibland. När jag säger att jag vill ha mer tid för "Lyx och flärd" i mitt liv säger sambon "Jajamen gör det, ta dig tiden, jag tar barnen! Jag kan åka bort en vecka med dem om du vill vara själv hemma!" Men det känns svårt, skulden sätter in, mitt kontrollbehov tar över. Så den där flykten blir verkligen en utopi, ej möjlig (och så blev jag precis sådan som jag lovade mig själv att inte bli.. suck).

Nästa sorg är över att jag inte är nöjd med det jag har, ni vet "Två friska barn, mat på bordet, pengar på kontot, ett hem jag trivs i, vänner och familj som jag tycker om". Att det banne mig aldrig är good enough. Att jag är så otålig att när jag tycker livet är trist eller svårt så vill jag fly direkt, inte stanna och kämpa, vänta ut tiden, utan vill skapa förändring på en gång. Vilket ju inte är möjligt, när man har två små barn hemma (och tur är väl det...).

Nästa sorg är att jag inte känner att jag kan prata med någon (förutom min syster, tack att du finns) om detta. Mina föräldrar som alltid varit de självklara i dessa sammanhang är inte det längre, eftersom det varit konflikter mellan min mamma och sambo. Mina vänner lever i så trygga äktenskap att jag bara känner mig ensam och ännu sämre till mods om jag ska dels blotta mig och våra svagheter samtidigt som jag ska lyssna till att de har det så bra. Orkar inte med det faktiskt.

Nästa sorg är över att jag inser att jag inte alls vågar gå så nära min partner som jag alltid tänkt om mig själv. Att jag är så himla modig i att vara nära, seriös, "all in". Skitsnack. Jag går nära så länge jag har en flyktväg, allt sker på mitt sätt och jag inte behöver förlora så mycket (ingen slump att jag äger hela längeheten själv, inser jag nu). Att jag inte vågar satsa allt på ett kort, utan har en hel hand med kort jag kan välja mellan, men samtidigt blir stressad över.

När jag pratade med min sambo om min längtan bort så sa han "Men det är väl inte så konstigt? Jag har inte tagit hand om dig särskilt bra sista året och det är småbarnstid. Jag tycker att det är helt normalt och okej att du längtar efter någon annan eller något annat. Det enda jag inte vill är att du håller det hemligt för mig för då glider vi isär".

Igår kväll rök min mamma och min sambo ihop vid matbordet. Så där Norén-aktigt, man tror liksom inte att det händer. Båda hade plötsligt bestämt sig för att säga alla sanningar till varandra. Och där satt jag i mitten. Med en son som kom och frågade varför pappa och mormor var arga på varandra, tyckte att skriken var läskiga. Kände mig helt tom. Inte ens ledsen, mest tom. Och det enda jag kunde tänka var "snälla, tvinga mig inte att välja mellan dessa två, som är så viktiga för mig".

Idag håller mappa sig ifrån oss, vi går om varandra och ska väl försöka få till sista gemensamma semesterveckan på nåt vuxet sätt. Jag skällde ut både sambon och mamma imorse när mamma frågade mig hur vi skulle planera dagen så att den blev bra för mig. Då röt jag till "om du var intresserad av vad som är bra för mig så hade du inte betett dig som du gjorde igår. Fy fan för er som var tvungna att säga alla sanningar mitt under semestern, och sätta mig i denna mitt-emellan-position. Så fråga inte mig vad som vore bra för mig, för det alternativet finns inte kvar längre".

Vid 12 inatt ringde jag min storasyster. Den enda som går att prata med om detta. Som förstår vad som händer, som varit med om samma sak. Och min syster sade: "Ta hand om din egen familj, du måste välja din sambo och barnen".

Så nu sitter jag här, med en ångerfull sambo som imorse gråtandes bad om ursäkt för att ha gjort mig så här illa, en mamma som är helt lost in space över hur hon nu ska bete sig, när hon fått så mycket kritik över sitt sätt att vara. En pappa som som vanligt är nån slags neutraliserare, bromskloss och inte särskilt upprörd över något. Hans kommentar var mest "Detta måste vara det sämsta grälet jag någonsin sett. Ni har ju misslyckats totalt med att gräla, skärp er".

Och jag inser att jag behöver min syster så mycket. Att det halvår som hann gå innan vi pratade med varandra var inte roligt på något sätt, med det gjorde mig ödmjuk inför att hon är så viktig och att jag banne mig måste lära mig att bortse från vissa saker, för att få ha henne i mitt liv.

Så ännu en period av insikter, av mognad, sorg, ilska, förvirring. Lite paus tack. Lite semester kanske...

Spanien nr 5

Småbarnslivet gör sig påmint mitt i semestern: Sonen har fått nån magsjuka. Han somnade 7 igår kväll, vaknade 12 timmar senare och var så klart hungrig, men istället för att äta så kräktes han. Vi har dragit ut hans säng på altanen, så här ligger han nu nerbäddad med Nicke Nyfiken på iPaden och verkar ha det rätt bra ändå. Vis av förra gångens magsjukerace så får han nu vätskeersättning på en gång, som den goda småbarnsmamman Lisa precis kokat själv. Dotter sover middag, sambon kör resten av gänget till flygplatsen då de ska åka hem idag. Vi stannar en dag till (tur, med tanke på sonen...) och kör vidare genom Spanien imorgon.

Det är lite praktiskt att vara på ett så här "svenskt ställe" som Costa del Sol (även om vi faktiskt har träffat otroligt få svenskar, absolut inte sett några Expressen eller Kalles kaviar någonstans). Igår bet sambon sönder en tand, åkte in till Puerto Banus och gick till en svensk tandläkare! Mycket skönt! Vi satt förövrigt och spånade lite kring det där, om man skulle flytta till ett varmt ställe så måste ju detta vara idealiskt. Inte för att jag längtar efter att bo här egentligen, men eftersom det finns så många svenskar (tydligen...) så skulle man kanske kunna jobba som familjeterapeut här! Det borde ju finnas behov av det, även i 30 graders värme och med perfekta golfbanor som relationslim.

Min bok är nu slut, men i natt fortsatte jag på mitt tema. Jag var nån form av lyxprostituerad, som var med en riktigt gammal man (typ 80). I drömmen var inte själva sexet med alls, bara uppgörelsen, hans lägenhet (en gigantisk på Drottninggatan med en 120 kvm terass runt halva lägenheten. Läckert får man ju säga). Han och hans fru satt vid köksbordet med sina kalendrar och planerade vilka tider det passade bra för dem att jag kom och var med honom. De sa med sådan självklarhet att "Det går ju inte att hålla intresset uppe för varandra sexuellt genom alla år! Herregud, det är klart man behöver lite hjälp på traven, det har vi uppmuntrat våra söner till också, speciellt han som är handikappad!" Jag kunde inte låta bli att bli fachinerad, och illa till mods samtidigt. Vet inte vart jag ska komma med alla dessa sex-grubblerier. Är kanske sexologen i mig som försöker vidga mina vyer, itne vara så låst i samma föreställningar om hur livet ska se ut. Att vara familjerådgivare och få veta en massa saker om andra pars samliv är till stor hjälp!

Jag och sambon hade det närmaste gräl vi kommit denna semestern häromdagen. Tyvärr tror jag att det började med att han kände sig kritiserad och slutade med ett tjafs om vem som tar barnen mest, vem som gnäller minst eller mest över det, hans behov av att plugga (han läser ett par sommarkurser) och min oförmåga att hjälpa honom med att ge tid till det (hans åsikt! Inte min...). En kritik till mig som satte sig var (kring att jag har totalkontroll över all mat, handling osv) "Det känns som att vi andra är på besök hemma hos dig Lisa!". Kändes väldigt ledsamt att höra, och jag kan förstå vad han menar. Ganska snabbt är jag i positionen att alla frågar mig vad vi ska äta, när vi ska äta, om något behöver handlas. Om någon tar ett eget initiativ (dvs min svägerska, tro inte att tre tonåringar gör NÅGOT överhuvudtaget av egen kraft eller tanke) så kollas det av med mig. Jag vill tänka att det är naturligt att vi pratar ihop oss, men tror att det även finns en nivå av att jag dominerar.

Jag skäms för detta, men lyckas inte direkt stoppa mig. Jag har under veckorna gjort några försök, och har naturligtvis insett att det blir bra då också! Maten lagas, och blir god, saker kommer in i kylskåpet och disken plockas ur. Varken svägerskan eller min sambo har på något sätt krävt eller bett mig vara projektledare, det är nog snarare tvärtom...

Det är dock en ny känsla för mig att vara problemet, som jag har känt mig som denna delen av semestern. Jag har varit på min sambos planhalva, och där passar jag inte så bra in. Mitt sätt att vara är inte så himla uppskattat. Jag är för rak, vill vara för nära, tar för stor plats och ser till att jag själv får det bra - trots att det inte alltid är det bästa för alla andra. I hans familj är man lite tillbakadragen, kräver inget, vill vara smidig och be om ursäkt för sina behov (som man knappt har, i alla fall inte uttalar). Jag är den udda fågeln och det märks och känns. Ingen säger något så klart, och jag kanske är paranoid till slut. Eller så är det faktiskt så att jag alltid har trott att jag är så himla omtyckt och trevlig att ha att göra med, men egentligen stämmer inte det, alla har bara varit för vänliga för att säga något annat.

Jag känner mig dock uppfylld, inte helt nedslagen, men eftertänksam, kring detta. Är jag så svår att vara med? Är mitt beteende så bökigt att hantera? Jag har varit i känslan att jag förstört svägerskans och hennes söners semester, men att de är för artiga för att säga något om det. Att de nu sitter på flygplatsen och pustar ut för att jag inte är där. Att när de varit på restaurang och tittat på fotboll utan mig så har det varit skönt. Behöver kanske omvärdera min egen förträfflighet.

Spanien nr 4

Alla sitter framför TV:n och kollar matchen. Jag är ju måttligt intresserad och har därför parkerat mig på altanen med datorn i knät. Ska snart göra en kopp te, äta av den banankaka jag lite spontant slängde ihop utan varken recept eller några som helst plastmått. Ser blek ut, men verkar ätbar.

I min bok som jag skrev om igår har kvinnan ifråga blivit mer eller minre lämnad av sin man nu, och haft ett fem sidor långt och ångande sex med en 20-årig kille som jobbar i hennes mataffär. Jag blev lite glad av det där, lite - tolka inte detta fel nu - inspirerad. Jag planerar inte att ha sex med någon 20-åring, inte alls, men att vara 40 år och frånskild kan ha sina fördelar. Man är mogen, vet vad man vill, orädd, trött på spel och annat tjafs och tar, förhoppningsvis, det man vill ha. Om jag är 40 år och frånskild hoppas jag att jag kan inspireras av henne, att våga ta för mig och vara sensuell, kvinnlig.

Nu kom en mycket pigg liten dotter och vill ha min uppmärksamhet, måste nog sluta...

Spanien nr 3

Det är onsdag kväll. Klockan är kvart i 11, dottern sover, sonen ger sin fotboll ögondroppar, sambo kollar på fotbollsmatchen samtidigt som han kokar ägg till sonen som plötsligt är hungrig. De andra sitter kvar på den strandrestaurang som vi åt middag på och tittade på matchen vid. När dottern skrek i högan sky för att vi försökte ta bort glass från hennes ansikte, och hon sedan kastade sig i sanden och blev helt panerad - gav vi upp försöket att stanna och titta vidare. Men det är rätt skönt här hemma. Ljusen på bordet på altanen är tända, mitt te så där lagom varmt och chokladbitarna precis uppätna.

Har varit en bra vecka, lite mer aktiv än förra. I måndags var jag, mina barn, min bonusdotter, svägerska och hennes yngsta son i Gibraltar. Det tog ca 40 minuter att köra härifrån, var lååång kö för att få komma igenom passkontrollen men sen var det jättetrevligt. Ganska surrealistiskt att helt plötsligt vara mitt i en engelsk småstad, med pubar namngivna med namn som "Crazy hourse", röda telefonautomater, Sterling pund istället för euro (väldigt opraktiskt förövrigt) och att alla pratade en blandning av spanska och brittisk engelska.

Vi hyrde en minibuss med chaufför som tog oss högst upp på Gibraltarklippan och vi var inne i droppstensgrotta, kelade med de apor som hela stan är kända för (mer eller mindre tama, de satt på våra huvuden, snodde våra pommesfrites som jag ställt inne i bilen, hoppa in i bilen/på bilen/under bilen), vi var uppe i nån borg/torn och tittade på utsikten (ena sidan Afrika, andra sidan Spanien). Sen strosa vi runt i deras centrum, shopppade tax free och åt glass. Bra dag!

På kvällen var alla barnvakt och jag och sambon åkte in till Marbella och gick först runt i gamla stan (mycket charmigt, lyfte hela Marbella måste jag säga). Vi åt middag på torget, gick ner till strandpromenaden och bort till mitt nya, svindyra, favoritcafé och tog en liten efterrätt för 200 spänn... Kom inte hem förrän halv 12 och barnen sov. Tack för det!

Igår var vi hemma på dagen men jag och min bonusdotter åkte in till Marbella och hade tjejkväll. Vi hittade en urfin gul klänning som jag köpte och hon och jag nu har gemensam vårdnad av. Mysigt att vara själv med henne. Ha lite tjejsnack, titta på vackra pojkar och skvallra om vilka av hennes kompisar som faktiskt röker, och vilka som har den nya bh:n som varenda tonårstjej tydligen har: "Bombshell" (bh:ar som redan är fulla, innan du stoppat in dina egna bröst, ger ett mycket välutrustat intryck).

Idag har det varit poolen igen, lite fotbollsspelande med sonen, en hel del badande med mitt vattendjur till dotter och sedan då middag på stranden. Imorgon är det sista dagen för svägerska med söner och min bonusdotter, då de åker hem på fredag. Vi åker ju vidare till Alicante på lördag och har två veckor kvar. Underbart! Känns riktigt bra, har inte alls lust att åka hem, speciellt inte eftersom det tydligen regnar något helt vansinnigt där hemma (he he he).

Just nu läser jag en bok som bibliotikaren rekommenderade, "Leontines längtan". Lät ju astrist ärligt talat, men nu är jag lite fast. Inte helt förvånande handlar det om en 40 årig kvinna, tre barn, gift med en man som jobbar för mycket och hon känner sig ensam och oälskad. Han tycker att de har för lite sex och det sex de har tar han initiativ till. Jag märker att jag blir otroligt illa berörd av kvinnor som ställer upp på sex, som har sex för att blidka, för att vara till lags, för att hålla mannen glad och lugn. Jag är inte helt färdig med dessa tankar, så jag spånar lite nu. Det finns ju en dimension av att man försöker möta upp, vara snäll, försöka för förhållandets välbefinnande. Och var den gränsen går till att det blir något väldigt ledsamt och självutplånande vet jag inte, men den finns och den känns i kroppen. Jag blir arg, skitprovocerad av mannen i fråga, men samtidigt väldigt nyfiken på att höra hans version. Hur han ser på deras relation och sexliv. Om han verkligen tror att bristande lust är något man kan laga hos gynekolog, eller om det kan ha med honom och deras gemensamma liv att göra. Åh, ska nog stanna här, kan spinna vidare på detta ett bra tag känner jag...

Men en sista sak bara: I boken går Leontine till gynekolog "eftersom det ju är fel på henne som inte har lust med mer sex än de har". Gynekologen säger att det inte är något fel på henne, men "för en del kvinnor sitter själen i skötet". Det var en fin beskrivning, och helt sann.

När jag var runt 20 gick jag i samtal hos en kurator på sex och samlevnadsmottagningen på Danderyd. Jag hade för lite lust (typ ingen alls), ville försöka förstå varför, fanns det några blockeringar, något jag inte förstått? Hon försökte på så diskreta sätt som möjligt säga att jag kanske skulle byta partner, göra slut, separera, se den bristande lusten som en bristande lust till just den mannen. Jag protesterade, ville absolut inte att det skulle vara så, fick panik av tanken på att vi skulle göra slut. Idag kan jag le åt mig själv. Åt att jag var så naiv. Jag är inte traumatiserad, fysiskt skadad eller frigid. Men mitt sköte har en själ. Man ska bara våga lyssna på den.

Spanien nr 2

Idag är det midsommarafton. Inget jag varken uppmärksammar eller känner av på något sätt. Är uppvuxen utan några som helst midsommartraditioner - vilket jag tycker är mycket ledsamt och vill göra annorlunda med mina barn (och går därför ut starkt detta år med traditionerna... inga alls).

Vi åt den gamla hederliga midsommarlunchen: ett lass med pannkakor, Nutella, glass, sprutgrädde (eller besprutningsgrädde som min mellansyster säger), jordgubbssylt och en sallad med skinka, lök, fetaost, melon, tomat, ägg, rädisor, svamp och en baguette till det. Kvällen bjuder på currykyckling med stekta bananer, jordnötter och ris. Så nja, våra traditioner kanske inte är helt cementerade. Längtar efter sommarställe, det är där man skapar traditioner som varar, det är vad jag vill tro i alla fall.

Min tillvaro består av sol och pool, simpuffar och hink & spade, middagsbestyr, blöjbyten, kortspel med bästa bonusdottern på kvällen och läggning av barn. Dagarna ser ganska likadana ut. Behagliga, försvinner i ett nafs och utan några större aktiviteter. Var inne i Marbella med svägerska och bonusdotter häromdagen, vilket var väldigt mysigt. Vi hittade ett sånt där Lisa-café: lyx, mjuka fåtöljer, stora morotskakor, massor med lösviktste, havsutsikt och soft jazz i bakgrunden. Då mår jag plötsligt jättebra, njuter av tillvaron (och barnlösheten). Vill aldrig gå hem.

Jag försöker träna också, något varje dag, om än lite. Har sprungit på stranden varannan dag, körde vattengympa med bonusdottern igår och lite simning häromdagen. Blir inte vältränad på detta, men känns bra att inte lägga av helt. Och eftersom jag precis klämde en rostmacka med Nutella på så känns det inte som att jag har något direkt val. Det är jobbigare att inte äta sötsaker än att träna. Så det är bara till att träna, för att upprätthålla det nollsummespel jag sysslar med gällande min träning och matintag.

Ikväll tänkte vi alla åka in till Puerto Banus; ett av områdena som tillhör Marbella och som har så galna bilar parkerade längs hamnen att jag stannade och fotade flera stycken till min pappa när vi var där häromdagen. Båtarna är i flera våningar med vakter utanför och affärerna säljer inget  för under en månadslön. Sådana ställen gillar ju jag att gå runt i. Inte för att jag passar in, eller för att jag accepterar deras prissättning (vägrar köpa EN glasskopa för 3,5 euro), utan för att det är iordninggjort, vackert, städat.

När min sambo sa att han kan tänka sig att stanna hemma ikväll, så kände jag att jag inte orkar vara med båda barnen själv (han sa att han kunde ta dem, men jag vill också aktivera dem lite). Den enda som kan ta hand om vår son just nu är min sambo. Jag skriker, gråter och vill ärligt talat slå till honom. Jag har absolut inte slagit honom, men hur hårt får man ta i ett barns arm innan man har passerat den gränsen? Jag har alltid känt mig så glad över att min son är så smidig, glad, flexibel och rolig. Det är han fortfarande, mestadels av tiden. Men den övriga tiden är han ett smärre monster.

Monster är ett dåligt ord, men jag hittar faktiskt inget bättre. I samband med att vakna, äta, gå och gå och lägga sig börjar han få sådana utbrott att det inte går att beskriva med ord. Han skriker och sparkar och slåss så han knappt är kontaktbar. Han svettas, är röd, förtvivlad. Jag har testat med det som alltid funkar i filmer - hålla om och vyssja tills han lugnar sig och snyftande ska slappna av i min famn - funkar inte. Jag har skrikit tillbaka - guess what! - funkar inte. Jag har pratat lugnt och pedagogiskt - borde funka, skulle kännas hoppfullt - funkar inte. Jag har lämnat honom själv och stängt dörren - han blir om möjligt ännu mer tokig - funkar inte. Jag har lockat, eller mutat om vi ska använda den korrekta terminologin - men eftersom han inte är kontaktbar så funkar inte heller det.

För bara en timma sedan sa jag till min sambo att det verkligen var hans tur att ligga lite ostört vid poolen, så kan jag ge barnen en oförskämt sen lunch under tiden. Med dottern går det bra, hon slafsar och skrålar vid bordet. Sonen, som inte ville vakna efter sin 2,5 timmas sömn tappar helt koncepten. När jag lite lugnt försöker bära ut honom till soffan för att sitta med denna galna skrikande unge i knät en stund, så ger han mig en rejäl örfil. Jag skriker honom rakt i ansiktet: DU SLÅR INTE MIG!

Han skriker ännu mer, jag håller i honom ännu hårdare. Jag börjar om, testar att vara lugn, locka med mat, kramar, mer sova på Bamsekudden, favoritnappen. Han skriker hysteriskt så han kan knappt höra vad jag säger. Han sparkar mig flera gånger, jag säger lugnt varje gång: Du sparkar inte mig. Till slut bär jag in honom i sovrummet och stänger dörren. Han är galen där inne. Skriker hest och sparkar i sängen. Jag går ut till matbordet igen, där en lycklig och kladdig dotter sitter och pekar på burken med mangopurée och säger: me me (mer). Då börjar jag gråta. Känner mig värdelös. Hämtar sambon, som fick 10 minuter egen tid. Han går in till sonen som blir lugn direkt.

Nu har han fått i sig två pannkakor med sockermättad sylt och är sitt vanliga lyckliga jag. Han kom fram till mig och sa förlåt, och jag känner mig bara matt. Jag svarar att jag uppskattar att han säger förlåt, att det är jättebra, men att jag faktiskt är väldigt ledsen och att det inte alls är okej att han slår och sparkar mig på det sätt som han gör. Han säger att han också är ledsen, för att sedan snabbt byta ämne och prata om att han vill ha en till pannkaka från köket när han har ätit upp sin nuvarande.

Är detta treårstrotsen? Jag köper inte att han skulle vara så trött eller hungrig flera gånger om dagen att det ska behöva bli så här. Han är inte sjuk och han har det så sabla bra här att det inte finns något att klaga på. Han får det han älskar mest här i världen: Bada, glass, godis, pannkakor, iPaden, leka med sina systrar och kusiner, enbart gå klädd i sin Spiderman-tröja och gå och lägga sig sent på kvällarna (under hysteriska bråk så klart).

Tyvärr tar detta ganska mycket av min energi. Jag vågar knappt vara själv med honom i potentiella hysteristunder. Hans pappa sköter detta så himla mycket bättre. Hans stubin är en mil, min en meter. Han är som min egen pappa: lugn lugn lugn och sen plötsligt smäller det till och då jävlar är han arg - och man själv skiträdd. Men det är ju effektivt. Det funkar ju. Jag var väldigt orolig för att gräla med min pappa som barn, medan mamma kunde man gapa och skrika lite på för jämnan. Och uppenbarligen är jag en likadan mamma. Skriker snabbt men är väldigt kärleksfull och säger mycket förlåt med tillhörande pussar och kramar. Blev ju folk av mig också, så det går nog ingen nöd på mina barn. Men det går lite nöd på mig.

Spanien nr 1

Sitter nu på en av de tre terasser som tillhör lägenheten vi hyrt utanför Marbella, Spanien. Vi kom i lördags kväll, ska vara här i två veckor, och åker sedan vidare till en annan hyrd lägenhet utanför Alicante. Jag dricker mitt medhavda lösviktste och äter jordnöts M&M (gud vad de är goda! Tur att jag är för snål för att köpa dem när jag inte är på semester! Får dock vissa flashbacks att jag alltid unnade mig X antal påsar av dessa när jag var gravid).

En månads semester ligger alltså framför oss. Ganska overkligt faktiskt, oftast är man bara på solsemester max två veckor, så detta blir lite spännande. Det sköna är att jag inte känner mig stressad över att skapa en fin solbränna (jag tycker ju att det är så dödens tråkigt att sola, så det är skönt att inte behöva "pressa"). Sonen är på ett strålande humör, eftersom han och hans Blixten McQueen-armpuffar badar från typ frukost till middag. Han hoppar, gör bomben, kastar i alla sina djur så att någon vänlig själ plockar upp dem till honom och han kan börja om igen. Precis innan vi gick in från poolen nu, hade han hittat på en lek med en kille i yngre tonåren som gick ut på att sonen sprang runt poolkanten med en sån där flytkorv man brukar ha på vattengympa och skulle slå den i huvudet på grabben (som snällt ställde upp på denna inte helt ömsesidigt roliga lek). Förövrigt var min lilla son så himla rolig när han sa: Mamma, ingen får ta den här korven. Inte den där killen som är brun! (killen är typ mörk indier). Blir så härligt när små barn säger sånt, som är helt sant, men ändå inte helt ok av någon anledning som inte går att förklara.

När jag är på semester märks det plötsligt hur lik jag är min mamma. Hon har alltid kökstjänst. Lägger ner halva sin semester, lätt, på att planera och laga mat till allt och alla. Vi andra säger jämt att hon inte behöver det, men tycker ju samtidigt att det är grymt skönt att slippa laga all mat själv. Är ju som att komma till ett lyxigt all-inclusive, utan att stå i långa buffé-köer.

Nu är jag den personen. Det är dels lite läskigt att inse att jag nu är den som är så pass gammal, som har mina barn att ta hand om, plus tre tonåringar som absolut inte själva kommer ställa sig i köket och göra något annat än en macka. Att jag inte är barnet, utan den vuxne, föräldern.

Dels är det rätt ledsamt att mat får ta så stor plats och tid. Att komma på något som alla kräsna i min omgivning kan tänkas äta, som inte är svindyrt, som ens finns i butikerna i Spanien, som går att laga utan den uppsjö av kryddor och tillbehör som man har hemma. Att sedan lyckas matcha lunchen/middagen med allas olika dygsrytm är ju helt omöjligt. Om vi bara tar idag: Jag och min svägerska åt frukost vid halv 10, bonusdotter vid halv 11, hennes kusiner (två tonårskillar) åt varsin halva croissant vid halv 12. Vid halv 1 börjar jag bli hungrig. Jag lagar en god sallad, som jag inser att grabbarna inte kommer äta (tack att min fina bonusdotter har lärt sig uppskatta min salladskonst). Jag kokar därför pasta och steker några korvar till dem (och till min son). Vid halv 2 ska vi äta. Jag, svägerskan, bonusdottern äter min lunch, sambon har somnat tillsammans med lilla dottern och äter inte alls, ena tonårsgrabben är inte hungrig, den andra äter lite pasta men tycker att korven verkar läskig.

Vid 4 vaknar sambon och äter upp resterna av lunchen. Vid 5 blir den icke-korv-ätande-tonåringen hungrig och tar nån nudelsoppa han hittat på macken tidigare idag. Och efter det en macka. Den andra tonårsgrabben har typ inte ätit någonting på hela dagen. Om typ en timma ska vi äta middag (som jag har planerat, inhandlat och ska laga). Vilka kommer vara hungriga? Kommer det vara ätbart? Kommer hälften få slängas? Jag måste inse att detta är ett omöjligt projekt, som ingen har bett mig ro iland, och som jag bara kommer bli arg på. Bli inte din mamma, lägg inte hela semestern på att agera restaurang, hur många pluspoäng du än får. Och tack mamma, för alla lyxiga semesterar med dig, där jag knappt tömt diskmaskinen själv (för det gör istället pappa).

Sweet sixteen

Idag har min bonusdotter gått ut 9:an. Vacker som en dag gick hon fram i kyrkan och fick kramar av lärarna och en krans på huvudet. Alla hennes kompisar var sötare än någonsin, pojkarna uppklädda till tänderna i kostym och näsduk i bröstfickan. Jag kände mig verkligen som en stolt förälder, stod som ett ljus hela timmen i kyrkan (det var så fullt, och vi var så klart sena, så det blev ståplats) och kände så mycket kärlek till henne. Min sambo sa efteråt att han inte var så sentimental som han trott han skulle vara. Jag tänker efter och kände mig nog inte så sentimental, kände nog bara kärlek. En massa kärlek, till min fina fina bonus!

Efteråt stod alla vi stolta föräldrar och väntade utanför kyrkan på att våra respektive barn skulle hitta fram till oss och motta blommor och kramar. Vi är en spännande samling människor som står där: Jag, min sambo (som inte alls står still utan springer runt och agerar fotograf), sambons 76-åriga mamma, bonusdotterns 12-åriga kusin, min sambos exfru och hennes nya kille (som hon och min bonusdotter precis flyttat ihop med) och exfruns kusin. Det är lite lagom stelt och speciellt, men alla sköter sig och pratar vänligt om ingenting. Jag råkar se bonusen lite före de andra, går iväg dit, står och kramar henne, känner mig typ lika pirrig som hon och vi står och skvallrar om sånt som bara jag vet, eftersom jag senaste tiden har fått äran att vara hennes förtrogna. Plötsligt inser jag att "herregud, det borde nog inte vara jag som tar denna platsen, jag borde nog flytta på mig nu. Hon har ju till exempel en mamma som kanske vill komma hit och krama henne!"

Så samtidigt som jag verkligen njöt av att få stå där bredvid henne, så kände jag att jag med största sannorlikhet tog någon annans plats, och att jag inte hade lika mycket rätt att vara där som de andra. Det är inget konstigt med det, känner mig inte åsidosatt eller så. Men det var en ny upplevelse: både att jag känner mig så nära henne och känner så mycket kärlek till henne, men också att jag då kanske konkurrerar ut någon annan, och att det kan sticka i folks ögon.

Smidig och flexibel som jag är (!?) så tog jag ett steg bort, och passade på att spana in alla killar som jag hört så mycket om men inte träffat. Herregud, det är speciellt att vara 16! Pojkarna ser ut att vara antingen 11 eller 20 år gamla. Flickorna har på sig sjukt höga klackar som de absolut inte kan gå i, har schyssta C-kupor och långt svallande hår. Klänningarna är korta, celluiterna obefintliga. Sweet sixteen.... Jag längtar inte tillbaka.

Ett helt annat ämne: Min syster har tagit ett stort ansvar och tagit kontakt med mig. Det gick nästan ett halvår innan vi pratade igen. Jag har ingen aning om vart allt tar vägen, troligtvis inte så långt alls. Förhoppningsvis är vissa ämnen mer talbara, men framför allt så tror jag att jag är lite mer rädd om henne. Och kanske kommer anstränga mig mer. För viktiga människor växer inte på träd, det ska gudarna veta. Så många vänner som kommer och går, som är mer eller mindre viktiga, men mina systrar består, och det är jag så glad över. Jag behöver bli bättre på att acceptera att vi är så olika som vi är, att relationen inte blir vad jag ibland önskar att den ska vara. Men jag vet att alternativet, att inte ha någon relation alls, är sämre.

Odrägligt eller sunt?

Har fått kritik idag, min sambo har inte sparat på krutet - i alla fall känns det så. Och när jag får kritik vill jag bara försvara mig, direkt. Hamnar omedelbums i tankar om hur jag ska nästla mig ur det han sagt, få fram den kritik jag har till honom och få ge förklaringar på att det han precis sagt om mig inte egentligen är giltigt, för jag menade inte alls på det sättet som han nu vill få det att låta som.

Men det är inte vackert, inga stolta känslor, inte ett dugg konstruktivt och framför allt inte moget för fem öre. Jag blir ju väldigt irriterad på människor som direkt försvarar sig när de får kritik, utan minsta tanke eller insikt om att jag är likadan. När min sambo påpekar detta slår jag ifrån mig även den kritiken, och förklarar att just denna gång är speciellt, just denna gång har han verkligen missförstått.

Jag kände mig som en smärre hjälte när jag i lite väl viftande handrörelser och lite väl hög volym på rösten förklarade att jag skämdes, att jag kände mig tillplattad och mycket mycket obekväm av det han sagt till mig. Han lovar att det inte var meningen, men "jag måste kunna ge dig kritik utan att det ska bli så här stort. Du sätter ju munkavle på mig annars". Hemska sanning. Hemska äckliga obehagliga sanning.

Så, nu till kritiken då: Att jag ser till att mina behov kommer före hans, att jag får göra det jag vill göra, men har inte tagit med hans behov i beräkningen - utan att ens reflektera över det. Han blir väldigt arg och besviken över att han blir så ensam kring de saker som han vill göra (idag var det att fälla träd), medan han känner att han stöttar mig i de saker jag vill göra (här är vi kanske inte helt överens...). Vidare blir han förvånad och irriterad över att jag inte hugger i och hjälper till, utan lutar mig tillbaka och vill att andra ska göra jobbet och jag själv ska glida in i slutet, när det är klart, och njuta av resultatet. Även detta är tyvärr sant, hur fult det än må vara så här i dagsljus. Och jag inser att jag inte kommer kunna ändra på det, inte så mycket som jag förstår att han skulle önska. Att jag med liv och lust ska hammra och snickra, bära grenar från kapade träd, sitta i nån styrelse och vara med och påverka, rensa i nån vass för att vägföreningen ska få en vettig badplats, samla blommor till nån allmän midsommarstång etc. Det är inte jag. Jag vill ha en färdig sommarstuga som jag inte behöver pyssla så mycket med, låg avgift i bostadsrättsföreningen utan att bidra själv, ha en välordnad badplats på sommaren och en stor och fin midsommarstång att gå till när det passar mig. Och jag vill framför allt inte ha kritik för att jag är på detta sätt.

Förlåt nu mamma men - detta har jag ärvt från dig. När har jag sett dig bära grenar eller jobba ideellt? Hugga vass som inte är din eller olja in familjens altan? Det är pappa som gör allt (nej då mamma, du lagar all mat och ser till att hemmet är superfint, inte bli sur nu), och jag är van vid det, och förväntar mig det. Sambon beskrev idag hur han är uppvuxen med att man hjälps åt, att man sliter tillsammans, det kollektiva, arbetarandan, och att han är stolt över den, känner sig hemma med den. Jag gör inte det, uppenbarligen.

I teorin är jag verkligen superhändig, vill göra en massa saker, har ork och intresse. Och jag tror verkligen att det är så det kommer vara, tills jag får höra att jag ännu en gång inte deltagit och närvarat, inte ens visat lite tafatt intresse, utan tvärtom lämnat min sambo helt själv i frågor som i högsta grad involverar mig med.

Som sagt, jag skäms. Och blir arg över att jag kommer föra detta arv vidare till mina barn, arg över att jag och min sambo kommer ha sådana där ingrodda roller jag hör om varenda dag jag jobbar på familjerådgivningen - och då inte i positiva ordalag. Jag måste bryta detta nu, ta tag i frågan. Men hur? På riktigt, inte bara med ord? HJÄLP!

Regnet faller, och jag med det

Sitter nu i soffan på min sambos föräldrars sommarställe på Värmdö. Vi ska vara här en vecka nu, och vilken vecka vi har valt! Regn och 5 grader - i juni! Känner mig orkeslös, lättirriterad, konstant småhungrig. Om det inte vore så att jag faktiskt inte har någon mens - någonsin, hade jag helt klart trott att det var dags för en sådan vecka nu. Jag tappar orken med barnen och kan till slut inte bestämma mig för vilka fighter som är värda att tas. Om sonen fick bestämma skulle han äta pannkaka jämt, och om dottern fick bestämma skulle hon äta välling jämt. Jag tycker nej till båda de förslagen, men är inte konsekvent för fem öre, vilket gör att båda tjatar om sina respektive älsklingsrätter. Vad trött man blir på sig själv när man vet hur man ska och borde göra som förälder, och sedan gör tvärtom! Det är bra att komma ihåg när man ger råd till andra...

Jag längtar efter sommarlov. Om tre veckor åker vi till Spanien, och är borta i en månad. Ska bli så himla skönt, även om jag börjar grubbla över hur 17 man ska packa till oss fyra för att kunna vara borta en hel månad. Kommer ju bli en del prylar... Jag har ingen motivation till att jobba, plugga eller något. Dagarna i Umeå var dock till nytta, eftersom det var så tråkiga föreläsningar så fick jag en massa saker gjort! En examinationsuppgift som ska in i september gjorde jag på lektionen igår till exempel, mycket bra! Bara två uppgifter kvar, av fyra möjliga.

Läste ett fint citat häromdagen: "Människan är inte rädd för att dö, han är rädd för att inte ha levt". Jag kan verkligen hålla med om det, att inte göra det mesta av sitt liv. Kan inte säga att jag är så carpe diem-mässig, men jag önskar! När jag läste en artikel i DN om en Elisabeth som snart kommer dö ifrån sina tre små söner då hon har cancer, kände jag mig trött på mig själv. Att leva i en potentiell framtid, istället för här och nu. Det är en bra sak med att ha en äldre partner, han säger alltid till mig "Lisa, jag är så gammal nu att jag har förstått att det där "sen" det är nu, det är här nu, jag kan inte vänta längre på saker som jag skjutit framför mig". Det är bra, friskt och livfullt att ha den inställningen.

Umeå nr 20

Jag ligger i min säng på hotellet, mätt och belåten efter en middag med klassen på Norrlandsoperan. Min 20:e gång i Umeå är snart till ände, och det känns riktigt skönt. Jag kommer bara åka hit 7 gånger till, sen är jag legitimerad psykoterapeut! Jag minns andra gången vi var här, och någon kommenterade att "Nu är det bara 28 gånger kvar"! Det kändes så otroligt långt och oöverstigligt, men nu börjar det banne mig närma sig. För varje månad jag åker hit nu, så är det den sista gången jag är i Umeå just den månaden på året. Häftig känsla.

Vid den gemensamma middagen ikväll satt vi och pratade om olika terapiformer (så klart, vad trodde ni att en psykoterapeutklass pratade om på sin fritid?). Jag hörde mig själv prata om min Steg 1-utbildning, som var systemiskt inriktad. Jag insåg hur nöjd jag är med den, hur mycket häftiga och kraftfulla tekniker som jag fick lära mig där. Hur det som då kändes abstrakt och flummigt, plötsligt känns vettigt och verksamt. Att den handledningen var skithäftig och att jag är så himla glad över att ha både en systemisk kunskap och nu en psykodynamisk. Jag känner mig så rik!

Nu till ett helt annat ämne: Häromdagen gjorde jag ett ryck, ännu ett, med alla de barnkläder som vi har liggandes i förrådet till ingen nytta. Jag känner mig så pass säker på att det inte blir fler barn, att jag utan större svårighet kan göra mig av med så gott som rubbet. Två och en halv fullproppade flyttkartonger, med kläder till alla storlekar och kön, märken och modernitet. Men någon vill väl ha det, tänkte jag, men ville inte bara skänka bort alltihop, som jag gjort tidigare. Så jag kontaktade en sån där affär som tar in kläder och sen får jag 40% av priset på de saker som de säljer. De hälsar mig välkommen med mina saker, och jag ställer mig och tvättar. Två och en halv flyttkartong tar sin tid (tur att vi köpte en tvättmaskin som tar 7 kg förra gången vi köpte ny), och sent på eftermiddagen är jag klar, packar in rubbet (plus en kartong med leksaker) och åker iväg.

Hon i butiken trodde jag skulle flytta när jag kom inkånkandes med mina kartonger, och sedan började hon ögna igenom allt. Hon tog MAX 10% av alla grejer. Förklarade för mig att det enda som går att sälja är nya märkeskläder som absolut inte har en enda fläck eller liknande. Att kläder från Lindex och H&M ser helt oanvända ut och är så gott som nya spelar ingen roll - ingen köper det. Och små storlekar säljer inte heller, för alla som får sitt första barn köper helt nya saker.

Är jag ett UFO eller? Mina barn lever enbart i ärvda, utlånade och loppisköpta kläder. Knappt ett enda märkesplagg finns i deras garderob och trots det har vi kläder så att det svämmar över i lådorna. Jag har lagt en försumbar summa på kläder till dem, men upplever inte dem som dåligt klädda på något sätt. Nya kläder är en lyx jag varken vill eller kan unna mig. Och nya kläder är en stress! Har ni märkt hur svårt det är att få bort ingrodd, mosad banan? Eller köttfärssås med en klick ketchup i? Alla kläder förstörs, för eller senare (förutom de riktigt små, bebisar sover ju bara och äter bara mjölk).

Min visit i barnklädesaffären slutade med att jag fick packa ner mina tumlar-varma, tvättmedelsdoftande kläder i plastpåsar, knyta ihop, och slänga allt i Läkarmissionens låda längre upp på gatan. Och känna mig så himla upprörd. Jag ringde min sambo och ropade ut min frustration över konsumtionssamhället. Inte så mycket för att just jag inte skulle få pengar för alla kläder, utan för att det är så otroligt sjukt att vi lägger så mycket pengar på barnkläder (och många andra saker också för den delen) helt i onödan. Hur ytliga är vi egentligen? Finns det något barn som bryr sig ett enda skit om vilket märke deras kläder har? Och är alla föräldralediga verkligen så här välbeställda att det går att lägga sådana summor på kläder som används kanske fem gånger och sedan går vidare till någon återvinningslåda någonstans?

Jag är så tacksam för alla som har lånat och skänkt mig barnkläder genom åren, jag hoppas att jag är och blir lika generös tillbaka, till de som nu kan tänka sig att sätta på sina barn begagnade kläder som inte är från PoP!

JC-rean

Jag ska börja med att ge tre tips, saker jag gjort senaste dagarna och varmt kan rekommendera, utan inbördes ordning:
1) Vildmarkshotellet och Kolmården. Vi var där i helgen. Solen strålade, det var så där lagom mycket (lite) folk i parken, maten på hotellet var förvånansvärt fräsh och god, sängarna helt ok sköna, utsikten från balkongen underbar (ut över Bråviken), parken var städad och fin, barnen hade toppendagar och så även vi föräldrar. Hotellet var så barnvänligt att man blev gråtmild av tacksamhet.
2) De tre musketörerna och lammnacke på Den gyldene freden. Musketörerna på Stadsteatern var riktigt rolig, underhållande och 3,5 timma försvann i ett nafs. Mycket trevlig kväll! Maten på Den gyldene freden var riktigt riktigt god (förväntade mig inget annat, men har å andra sidan blivit besviken på lyxkrogar förr). Min lammnacke (ja, läskigt värre) var otroligt god. Inget man lagar hemma själv precis. Den hade tillagats i 12 timmar och fullkomligen ramlade sönder i munnen. Önskade att den aldrig skulle ta slut.
3). Har idag hittat mitt nya favoritcafé. Jag blev så lycklig att jag var tvungen att säga det till personalen, skriva om det på Facebook och sedan berätta för alla jag känner. Kommer spendera många och långa timmar där framöver (öhh, vilka lediga timmar då?). Ett helt nyöppnat Espressohouse vid Stureplan - så mycket Lisa-stil så man även denna gång blir gråtmild. Det är som skapat av mig och för mig. Tack Espressohouse! Att de sedan alltid har studentrabatt gör inte saken sämre...

Men nu till min överskrift, JC-rean. När jag gick över Sergels torg häromdagen såg jag det JC som ligger där. Jag fick en sådan flashback, som jag bara måste berätta om:

Jag är inte uppvuxen i Stockholm, utan i Skövde. En oansenlig småstad i Västergötland med då 50 000 invånare och inget att se förutom ett regemente och en högskola. Jag bodde där tills jag var 16 år, sommaren efter 9:an. Då tog familjen sitt pick och pack och flyttade hit, och det är jag väldigt glad för. I juni firar jag alltså 16 år i Stockholm, det vill säga lika många år som jag bott i Skövde. Nu är det 50/50. När jag berättar för min bonusdotter (som ju är 16 år) om den flytten, kan jag knappt själv förstå hur det måste ha känts. Hur ensam jag måste varit. Hur mycket jag rimligtvis måste ha längtat tillbaka, till alla vänner, allt det trygga och välbekanta, till den mycket älskade pojkvän jag lämnade bakom mig, till ett jättefint hus med tomt och hammock (för att istället få en lägenhet med liten balkong i ett gräsligt 60-talshus i en förort norr om stan). Jag lämnade drömmen om att gå på just det gymnasiet, med alla de härliga traditioner som fanns där, för att istället gå på en riktig skitskola i min nya förort (en skola som till och med är riven idag). Jag hade hur många vänner som helst, en fritid fylld av musikskolans alla olika aktiviteter (sång, gitarr, kör), hade ett golfintresse (vi bodde bokstavligt talat PÅ Skövde golfbana, jag och pappa tog kvällsrundor genom att bara ta med oss ett par klubbor och kliva rakt ut på 7:e hålet). Allt detta försvann i juni 1996.

Jag hade bara varit i Stockholm några gånger, fick lära mig vad alla innerstans gator heter, hela tunnelbanenätet, förstå stockholmsorden ("mula" tex, i min värld heter det "grosa"). Jag hade inga vänner, kände en person här förutom mina systrar som flyttat hit tidigare. Jag satt själv de första luncherna i mitt nya gymnasium och fick sedan ta de kompisar som fanns att tillgå. Jag skaffade snabbt en ny pojkvän, allt för den trygghet det innebär.

Men nu till JC-rean. I Skövde var den årliga JC-rean en stor happening. Det fanns ju bara de mest vanliga klädaffärerna, och utbudet var begränsat. När det var dags för rea skulle man vara framme, då var det dags att piffa upp garderoben. Rean var någon gång när det var rätt kallt ute vill jag minnas, och den startade 07.00. Flera av oss var där ett bra tag innan, för att få en plats långt fram i den kö som skulle komma att bildas. Alla tjejer i klassen som var värda att umgås med var där. Vi hade alla rekat dagarna före, kollat vad som passade, vad som förhoppningsvis skulle reas ut, och sedan försöka gömma undan sin egen storlek så att den absolut inte hann ryka innan den stora dagen.

Väl där ville man hinna med den första vågen med folk som släpptes in, det var de som hade chans att nypa guldkornen. Sedan kom nästa våg, och nästa. Vi gick alla ut med proppfulla kassar med kläder, och åkte direkt till skolan efteråt.

När jag flyttade till Stockholm utgick jag ifrån att det fungerade på samma sätt. Jag såg skyltningen att det skulle vara rea, insåg att jag inte skulle kunna komma innan skolan, eftersom det var på JC vid Sergels torg. Men jag åkte dit efter skolan, och väntade mig rusning även då. Men inte då. Inte alls. Det var som vilken dag som helst. Inget att hetsa upp sig över. Och jag förstod någonstans på vägen att det faktiskt finns flera olika JC också, inte bara en affär. I min värld fanns det bara en enda, hade aldrig ens reflekterat över att det kunde vara på något annat sätt. Så snopen jag blev, och besviken. JC-rean var något roligt, något man såg fram emot! Och här var det liksom ingenting. Samma sak med Filmfestivalen. I Skövde är det en smärre folkfest, som alla springer runt på, planerar sitt filmtittande mycket noga. Vem går på Stockholms filmfestival? Har inte träffat en enda person än.

Så vissa saker är faktiskt bättre i småstaden. Det är liksom de små eventen som gör livet i småstaden uthärdligt, och eftersom alla är lika begaistrade blir det riktigt roligt! Sammanhållning är inte storstadens främsta sida.

Mamma

För att förstå vad min mamma precis har åstadkommit måste jag berätta lite bakgrund:

Min mamma är så osportig som en en människa kan bli. När vår sista hund dog 1999, tog de dagliga långpromenaderna slut. Hennes fysiska aktiviteter har sedan dess bestått av att gå till och från tunnelbanan och upp och ner för trapporna till deras lägenhet. I övrigt är det stilla som gäller. Och hon vill inte ha det på något annat sätt. Allt som heter träning är ett straff för henne, en plåga, något man absolut inte utsätter sig för om man inte måste.

Hennes största, och i det närmaste enda, hobby är mat. Att läsa om mat, planera mat (inte handla, det gör pappa), laga mat och sedan att äta mat. Det ska vara välplanerat, god kvalité, läggas upp fint på uppvärmda tallrikar och sedan ätas i lugn och ro, helst med ett gott vin som pricken över i:et. Utan god mat som hon själv får styra över, är knappt livet värt att leva.

Denna livsstil får konsekvenser. Speciellt om man även har ärvt en ryggskada som gör sig påmind mer och mer, ju fler år som går och ju fler kilo som kroppen ska bära runt på. Hon är redan opererad två gånger, med långa konvalecenser och smärtfulla rörelser. Det har varit hot om att steloperera, att de är tvungna att flytta från sitt hem (på grund av trapporna som hon har svårt att klara när smärtan är som värst). Hon är orörlig, stel, svag, fysiskt rädd och till slut överviktig.

Detta har varit ett faktum, sakta men säkert, de senaste tio åren. Vi har gått från att ha en förvisso osportig men dock rörlig och frisk mamma, till en smått invalidiserad och överviktig mamma som fått åka bil överallt, haft svårt att ta hand om barnbarn på ett fritt sätt och som gömt sin kropp i konstiga tygstycken som ska föreställa baddräkter.

För ett par månader sedan kom det fram, motvilligt, att hon börjat på Itrim. Hon skulle träna tre gånger i veckan och äta pulversoppor varendaste måltid. Nu bör även tilläggas att min mamma hoppar av så gott som allt hon börjar på: italienska kurser, danskurser, träningar av olika slag - you name it.

Jag fnös lite inombords åt denna vansinniga idé. Min mamma? Pulversoppor? Träna? I MÄNGDER av  veckor? Jo tjena. Jag gav henne två veckor - max. Sa inte detta till henne, utan tvärtom peppade och var positiv, självklart, att försöka är en del av resan.

Nu har veckorna gått. Min mamma har inte ätit en endaste matbit sedan början på mars. Hon tränar sina pass, går på sin vattengympa, promenerar hem till mig (vilket knappt hände förut, 2 km). Hon har inrättat sitt liv för att slippa vara i köket överhuvudtaget. Min pappa har fått laga sin egen mat (en nyttig övning för honom. Ska tilläggas att även han gått ner i vikt, 2 kg. Antagligen för att han inte äter hennes gräddiga och lyxiga mat längre) och hon har suttit uppe med datorn när han ätit själv i köket eller framför TV:n. Hon reste till min syster i Italien en vecka, och åt inte en enda bit ljuvlig mozzarella eller drack ett enda glas av deras (förvisso skitäckliga) vin. Hon har ordnat middagar för vänner som hon själv ej ätit av, tackat nej till stora fester för att slippa hela middagssituationen, hon har tränat sina pass trots kraftig smärta båda här och där, hon har varit på sin vattengympa på sina lediga dagar. Men framför allt så har hon knappt gnällt någonting. Hon har varit overkligt tålmodig, tapper, målmedveten. Varit lite ledsen kring tex Valborg (en högtid - samma sak som att få laga ritkigt god mat), men detta har hon ändå tagit sig runt med bravur.

Och hennes slit har gett resultat. Hon har nu gått ner 15 kg, ca 4 klädstorlekar och hon känner sig pigg på ett helt annat sätt än förr. Hon ser så mycket fräschare ut, och hon kan röra sig mer obehindrat nu. Hon ska fortsätta med dessa vidriga små soppor och grötvarianter några veckor till, men sedan ska hon börja tugga lite igen. Hon har laddat och gjort en helt ny receptpärm med smalmats-recept och har insett att hon kanske inte kan ha vispgrädde och riktig creme fraiche när hon lagar mat.

Mamma, jag är så otroligt imponerad av dig. Att du gjorde det! Att du har levt utan din enda riktiga njutning här i livet och det som definierar dig, den du är och det du är så otroligt bra på - fantastiskt god mat (och trevliga middagar). Du är min nya hjälte och jag hoppas att du kommer hitta ett sätt att få äta gott även när du ska äta lite mer light.

Jag vill avsluta med att säga: Om min mamma klarar av detta, då klarar alla det. Jag menar verkligen det - då klarar alla det, om man vill.

Min hängstol

Sitter i min hängstol (heter det så? en sån där hängmatta som man sitter i?) på altanen. Barnen sover och jag har slurpat i mig en halvliter te och en muffins. Känner mig så genomtrött. Så där så att det är jobbigt att lyfta armen. Kan inte förstå varför det kom helt plötsligt. Inte för att jag brukar känna mig pigg, men heller inte så här genomtrött. Allt jag behöver göra (tvätta resten av fönstren, köra bort skräp till återvinningen, kläder till Myrorna, läsa en kursbok) känns oöverstigligt jobbigt. Denna vecka är jag helt ledig. Alltså helt. Det händer inte ofta. Faktiskt kanske inte alls om jag ska vara ärlig. Varje vecka är det något klientsamtal, någon handledning eller liknande. Har vant mig vid det och ser det inte som ett problem. Men jag kommer inte ifrån faktumet att den vecka som jag är helt helt ledig, då blir jag så sjukt trött. Har vi hört den förut? När semestern kom la sig föräldrarna sjuka, för det var första gången kroppen hann slappna av och ge uttryck för sin inneboende trötthet och skröpplighet. Gissar att det är samma för mig, vilket känns ledsamt.

Ser därför fram emot helgen! Jättemycket faktiskt! Familjen ska till Kolmården, som en sann barnfamilj ska vi bo på Vildmarkshotellet, bada i äventyrsbadet och titta på alla djuren i barnens tempo. Såg i tidningen att det kommer vara strålande sol hela helgen, så jag känner mig verkligen laddad och glad! Och sen är det nästan sommarlov, faktiskt, det är runt hörnet och jag längtar! I mitt huvud har jag nerräkning på dagarna jag måste lämna en gråtande son på dagis (han har för övrigt fått vara hemma både igår och idag, orkar inte knäcka hjärtat på honom och mig just nu. Orkar inte. Är faktiskt lättare att ha två barn hemma, då kan jag själv styra över hans sorg och glädje). Nu är det 14 dagar kvar på dagis - tjoho! Sen ska han få vara hemma i 8 veckor, och det känns så skönt. Till hösten kommer ju syrran dit också, och då hävdar alla som påstår att de förstår varför han gråter varje dag, att han kommer vara så nöjd och belåten, för att han vet att mamma inte är hemma hela dagarna, och att hemma inte är ett alternativ för varken honom eller syrran. Hoppas innerligt att de har rätt.

Jag känner mig lite duktig denna vecka, för på grund av tröttheten så har jag dragit ner på aktiviteter. Jag har sagt nej till vänner som jag velat åka och träffa, och faktiskt känt mig lugn med att "vill de ses få de komma hit, jag orkar faktiskt inte åka". Jag märker att jag säger ja till så gott som allt jag blir inbjuden till - utan att ens fundera på om jag vill, kan eller framför allt orkar. Och nej, jag orkar inte just nu. Att tvätta två fönster igår räckte som aktivitet den eftermiddagen (har ju två barn hemma ska tilläggas, de tar ju sin lilla tid). Jag imponeras av alla de som är ärliga och säger att de inte vill, inte orkar, inte har lust. Tar aldrig illa upp av en sådan kommentar, tvärtom så inspireras jag av den. Jag har så ytterst lite tid kvar av min föräldraledighet, att det faktiskt är hög tid att bli lite ego med den!

Min sambo ger mig titt som tätt kritik för att jag alltid ser till att saker blir på mitt sätt, och att om de inte blir det så ser jag till att alla får veta om mitt missnöje. Jag hatar denna oflexibla sida hos mig själv. Men när jag rannsaker mig (eller snarare: sambon rannsakar mig) så inser jag hur många av alla de frågorna han tar upp som exempel, som känns helt omöjliga att ändra på. Hur viktigt det är att just DEN saken blir som jag vill. Och jag märker inte av denna sida förrän han säger ifrån, och då skäms jag alltid. Men ändrar mig sällan. Och om jag ändrar mig så har sambon redan tappat lusten att göra på sitt eget sätt - jag har med min ovilja förstört hans lust. Och sedan har jag mage att klaga på att han inte tar egna initiativ, är spontan, kreativ, tar kommandot i frågor. Hur kan man bli så är ologisk? Och fortsätta vara det, trots att jag vet bättre?

Det finns en hel del frågor som jag får kritik för. Och i så gott som alla dem känner jag mig mest trött. Inte så att jag inte håller med, för när folk vågar sig på att ge kritik, så är den oftast rätt så välgrundad. Men jag ser inte hur jag ska kunna ändra på mig. Hur gör man? Säger terapeuten som uppmanar folk att ändra på sig hela dagarna.... Så jag blir trött. Och gråter. Och får då sympati, och slipper undan. Det var inte dit jag menade att komma, men tröttheten gör mig skör och svår att fortsätta slå på. Praktiskt, och patetiskt.

Det tar så mycket kraft, kraft som inte finns. Och jag blir också arg på alla dem som lutar sig tillbaka och säger "Sån här är jag, take it or leave it". Hur kommer man undan med den inställingen? Har jag samma rätt, att säga att jag inte varken kan eller vill ändra mig, utan kommer fortsätta uppröra min omgivning med min egoism, snabbhet, oflexibilitet, fördömande och stressade uppenbarelse?

Äntligen vår

Jag vet inte hur jag ska förklara mitt mycket slappa skrivande sista månaden. Jag har tänkt på så mycket saker jag velat skriva, men ändå har det fallit bort. Men nu gör jag ett försök, medan dottern sover gott och jag har en rykande kopp te på altanen.

Det är maj, det är vår, och livet känns lekande lätt i jämförelse med vinteroveraller och kyla. Jag som alltid gillat vintern och mörkret börjar känna att den knappt är genomförbar längre. Var i Umeå förra veckan, och där låg de största snöhögarna kvar - och jag ville bara hem. Var arg, omotiverad, irriterad över att det överhuvudtaget finns städer så långt norrut som man måste vara i. Jag vet att nästa gång jag åker (sista dagarna i maj) kommer det vara jättevackert, men förra veckan var jag bara arg. Här hemma satt ni i närmare 20 grader och en prunkande natur - hur kan det vara så olika, nästa obegripligt. Och jag plockade fram en dålig sida jag har - att älta detta väder med de stackarna som bor däruppe. "Ja, jag hade minsann inte med några vantar hit, jag var ju för 17 gubbar ute och sprang i shorts och linne hemma, inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle behöva mössa och vantar!" Och Umeå-borna tittar medlidsamt, och efter min femte kommentar av liknande art säger en av dem: "Ja men detta går bra det med..." Ibland skäms jag verkligen över min egen barnslighet.

Just nu känner jag mig less på utbildningen. Vill vara klar nu, vill inte skriva fler inlämningsuppgifter, terapisammanfattningar, stressa till fler handledningar eller få lock i öronen på fler flygningar. Mina klienter är underbara, och tur är ju det. Följer deras liv med sådan entusiasm och intresse, och vill inte på något sätt missa deras fortsatta resa. Säger som alltid: Detta jobb är ett privilegium.

Min dotter är galet dagisredo! Hon kastar sig ur vagnen när vi lämnar sonen på morgonen, går fram till de olika leksakerna, brottas med de större barnen för att få den spade hon vill ha, kliver in i rummet som vilken medlem av gruppen som helst. Den inskolningen borde ju flyta på rätt bra... Hon ska börja 20/8, och jag förnekar detta faktum. Att jag inte ska vara föräldraledig mer. VA? Har varit hemma i tre år nu, och har inte tröttnat än. Jag har absolut gjort tusen saker vid sidan av, men det har också gjort att ledigheten varit njutbar, en äkta ledighet, inte ett jobb som många känner. Och snart är det över, troligtvis för gott. Vi har sålt av alla barnsaker, och jag klarade faktiskt av det utan att bli alltför sentimental. Kändes nästan skönt faktiskt. Såg att det fanns ett förråd med julsaker och vinterjackor bakom all bråte.

Jag och min syster pratar fortfarande inte med varandra. Jag har ingen aning om hon läser min blogg, spelar kanske ingen roll. Det har gått många månader nu och mina känslor kring hela situationen pendlar mellan att inte vara en stor fråga alls, till att vara genuint ledsen och frustrerad. Det jag är fashinerad över är hur svårt och starkt det är att göra något så annorlunda i en familj, som jag och min syster gör. Mina föräldrar börjar bli stressade över julen (hur ska vi göra om ni inte pratar? Du förstår väl Lisa att då är det du som inte får fira jul med oss, det måste vara rättvist!), min pappa föreslog konflikthantering och min andra syster frågar lite då och då "Men Lisa, ska du inte göra något snart?" Jag blir helt klart påverkad, vet knappt vad jag själv vill och tycker längre. Känns som att allt hänger på mig - om inte jag tar tag i frågan, så kommer den att förbli olöst - och jag bär skulden till det.

Tänker på de personer som verkligen tar ett annorlunda steg gentemot sin familj - hedersvåldsutsatta personer som bryter kontakten helt, de som väljer att inte ha någon kontakt med sina föräldrar och syskon, de som väljer ett helt annan livsstil än den accepterade. Det kräver en viss motivation, övertygelse och kraft för att orka genomföra det, inser det nu mer än förut.

Dotter vaken, pausen över, dags att ordna lunch!

Att inte hitta ro

Nu ligger jag i soffan i mitt vackra rum i Umeå igen. Det är 18:e gången jag är här, and counting... Har idag haft en medikoer föreläsning om IPT, ännu en terapivariant, hur många finns det egentligen?

Jag har valt att inte ta med mig några träningskläder denna gång, heller, tredje gången i rad, eftersom jag varje gång är förkyld. Inte så farligt just denna vecka (trodde jag tills jag var i luften och det kändes som att bihålorna i pannan skulle ta kål på mig), men kände ändå att jag kan passa på att slappa lite. Inte stressa hem för att byta om, eller upp till IKSU, nordens största idrottsanläggning, för att hinna med ett pass. Jag har pluggat lite och ska snart kolla på TV och äta choklad. Men nu till det intressanta, eller ledsamma: Jag gick in till centrum först, för att kolla på Åhlèns, och hamnade sen på Kappahl och liknande för att hitta färgglada byxor (som helt plötsligt är så vansinnigt inne tydligen). Jag strosar runt och tiden går, jag köper ett par byxor, en Onepiece till sonen och nån slags tunika på Gina Tricot. Jag är där kanske en timme allt som allt. Och inser att jag blir rastlös, lite stressad. Att bara gå och här och gå! Ödsla en kväll på detta! Jag shoppar så gott som aldrig (i Sverige, bara på semester), och sedan jag fick barn hinner jag faktiskt inte, för de är oftast med mig och ni kan ju själva tänka ut hur lätt det är att prova byxor i olika storlekar med två småbarn med - nej, händer inte. Så jag shoppar helt enkelt aldrig. Men istället för att se kvällens stund som välinvesterad, skön, avkopplande, så blir jag stressad. Som att jag slösar bort tiden (vad skulle jag annars gjort?). Och det gör mig ledsen. Att inse att jag är så effektiv i mitt huvud och själ, att jag inte ens hinner kolla på kläder utan att skynda vidare och känna mig "onyttig".

Samma sak på flyget hit (som jag för övrigt delade med Ebba von Sydow, vi stod och pratade lite vid säkerhetskontrollen där vi båda fastnade). Jag hade ingen bok med mig (eftersom jag skulle låna en kursbok här och försöka plöja 300 sidor på två kvällar), dagens DN var redan läst, och boken om Zlatan som jag har i telefonen är så dryg och ärligt talat ointressant att jag inte har lust att lyssna vidare. Så vad gör man då med en timma i luften? Tittar ut på molnen? Skriver en önskelista till nästa jul? Börjar konversera med grannen? Till slut kom jag på det. Mycket nöjt kom jag plötsligt ihåg examinationsuppgiften som ska lämnas in i maj. Puh. Tiden blev väl tillvaratagen, jag fick något gjort, jag känner mig nöjd med mig själv. Slutet gott, allting gott.

Annars är jag mitt uppe i två saker just nu: Det ena är småbarnströtthet. Det andra är hösten.

Småbarnströttheten visar sig så att jag längtar lite bort. Inte jämt och alltid, men oftare än vanligt. Jag vill att de ska bli större, självständigare, kunna prata och gå (dottern) och att sonen ska förstå orden "vänta" och "snälla" (egotrippade lilla monster). Jag vill åka på häftiga resor, med eller utan barn, men definitivt med större barn. Jag vill träna mycket mer - det jag vill när jag vill och utan konstant sömnbrist i kroppen. Jag vill återta mitt sovrum och jag vill även återta mitt vardagsrum (blir bara fler och fler gunghästar, korgar med diverse leksaker, bil med många hemska knappar med ljud, litet kök med tusen tillbehör och ett skåp proppfullt med puzzel). Jag vill inte anpassa mitt liv efter deras sovtider och släpa runt på en dubbelvagn med tillhörande barn (hela ekipaget väger ca 50 kg, känns i uppförsbackarna).

Det är så sjukt mysigt med dem, absolut allt som oftast, men jesus vad det kan vara segt. Och vilken dålig förälder jag blir. Gapar och skriker, tappar både förmågan och lusten och vara pedagogisk. Fattar inte vad jag tror att jag ska åstadkomma när jag skriker till sonen att han ska sluta skrika - då skriker han att han har lust att skrika - då skriker jag att det har jag också - och så skriker vi i var sitt rum. God förebild man är... Eller när jag tror att jag kommer få dottern att äta mer genom att till slut höja rösten och förklara att hon kommer bli asgnällig om hon inte äter tillräckligt.

Nästa område: Hösten. Då ska mitt nya liv börja. Vi ska in i livspusslet, jobba (och plugga) och ha två barn på dagis. Jag jobbar ju som konsult idag, och pluggar halvtid. Vad vill jag, vad är värt något? Lön, semester, anställning, kollegor, utmanande och stimulerande arbetsuppgifter. Jag vill jobba med terapeuter, ha många samtal med klienter, få bra handledning, spännande samtal vid lunchbordet. Inser att det inte kryllar av jobb för psykoterapeuter. Om man inte jobbar privat, var är man? Fick också veta att jag kommer höja lönen med cirka 1500 kr från när jag var socialsekreterare. Så 5 års studier efter socionomexamen (plus en sexologexamen) ger mig 1500 kr. Tacksamt. Har lagt ut ca en halv miljon på att nå detta mål, och får 1500 kr i månaden. Man tackar och bockar.

Nej, ska vila huvudet från detta nu och snart gå och lägga mig. Imorgon - ny dag, ny föreläsning, nya kunskaper att mosa in i ett rätt fullt huvud.