På väg mot kärring

Då har man blivit 31 år gammal. Fyllde år i lördags, och blev firad med frukost på sängen, en lunch med hela min familj, presenter och sång. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt att bli 31. Känns alltid bra att komma upp i en ålder där jag får respekt, blir tagen på allvar rent professionellt. Men jag ser fortfarande ut som en förvuxen tonåring. Ska ge ett exempel:

I går satt jag i gröngräset och njöt av DN-konserten som är i augusti varje år. Klassisk musik av Radiosymfonikerna, sång av Nina Persson, lagom varmt väder, inga barn (inte mina i alla fall). Lugn och ro, väldigt skönt. Ett äldre par sitter granne med mig. Sitter i sina Brasse-stolar och dricker lite whiskey. När mannen ska ställa sig upp verkar han fastna i stolen och liksom ramlar lite bredvid mig med stolen fast kring rumpan. Han ber om ursäkt för att han nästan föll på mig. Ingen fara, inget hände ju. Han fortsatte prata och sade att han och frugan hade sagt till varandra att "ingen över 30 kan ligga på det där sättet som du gör" (på sidan, liggandes på höften), "hur gammal är du". "31, sedan igår". "Va, 31, frugan gissade på 23!"

Nu kan jag inte bestämma mig för om detta är en komplimang eller inte. Mest inte tror jag. Att se ut som en nykläckt vuxen, som knappt är torr bakom öronen, för så känner jag mig inte. Så nu har jag fattat ett beslut: Jag måste försöka se äldre ut. Första steget är att klippa mig. Jag har väldigt lockigt hår, som alla älskar och säger att jag aldrig får klippa av mig. Men nu har jag haft långt hår sedan jag var plutt. Har bara klippt topparna varenda gång jag gått till frisören de senaste 28 åren. Nu är det dags! Förändring! Har ingen aning om hur det kommer se ut eller vad jag vill ha, men bokade tid hos favvo-frisören idag och sa "avsätt mycket tid, för du ska få jobba lite!" Hoppas verkligen att jag inte ångrar det här...

Min dotter är inne i en galet gnällig period. Vi kan sälja henne rätt billigt mest hela tiden. Ingen av oss slåss om att få vara med henne just nu om man säger så. Det är bara bära bära bära för hela slanten, vilket gör att jag inte kan göra typ något annat. Jag är ju ingen lek-mamma, så att sitta och visa tjugo olika leksaker, känna på olika material eller träna på att gå eller nåt sånt är inte min grej. Jag vill sätta henne på golvet, lägga fram massvis med leksaker, och så ska hon roa sig själv. Helst länge. Jag vill ju minnas att sonen gjorde det. Han var nöjd med att sitta, och när han fattat hur gåstolen fungerade så älskade han den. Han levde verkligen i den. Dotter har knappt hunnit prova den, för varje gång jag tar fram den hoppar sonen in i den och kör sedan rally genom hemmet med diverse ljudeffekter till.

Jag har två teorier om dotterns plötsliga humörbyte och den ena är att hon är mer hungrig. Hon är inte den som gapar stora fågelgapet när matskeden närmar sig, utan äter lite halvintresserat tills jag ger upp. Men desto mer välling å andra sidan. Hon behöver mer riktig mat! Så hunger är en idé. Nästa är otrygghet. Hon har ju varit superenkel att lägga, att lämna. Har alltid somnat själv, kunnat vara själv. Men sedan denna sommaren har detta ändrats. Så fort vi inte är inom synhåll börjar hon gallskrika, och vi måste hålla lite sällskap vid läggning. Att vi har kuskat runt och bott på flera olika ställen denna sommar kan vara orsaken, eller så är hon inne i den utvecklingfasen (har ju ärligt talat ingen riktig koll på vad som ska hända vilken månad).

Jag var en mycket bättre mamma till sonen när han var under ett år. Jag var så förvånad över mitt nyupptäckta tålamod. Jag orkade med svängningar, behov av stimulans och gjorde alltid egna puréer. Herregud, det är långt borta nu. Inte en egenmosad potatis så långt ögat når. Kan stå med dottern i famnen och nästan skrika "Men vad är det du vill?!?". Jag fick så mycket beröm på BVC när de fick höra att vår son inte åt någon välling när han var runt 1, "eftersom han åt så bra vanlig mat så förstår jag inte när han ska hinna äta välling, han blir ju mätt på mat". Mmm, den tiden är förbi. Dottern äter välling typ 3 gånger om dagen, det är det enda som hinns med när båda har behov som ska tillfredsställas NU. Börjar sakta förstå vad som kan vara problemet med att ha barn tätt - det finns två väldigt små barn som inte har förstått innebörden av att vänta. Stackars andra barn, får ju inte hälften av vad första fick... Hur ska det bli om man får ännu fler? Förlorar de tid och kraft från föräldrarna i en snabbt fallande skala?

Har också insett en annan sak med att ha barn. Det är hur omöjligt livet är att planera. Ingen nyhet för er, jag vet. Men det blev så tydligt förra veckan: Vi hade planerat en sol och bad-dag och kände oss taggade för det. Men så har båda barnen sovit dåligt. De gnäller i kapp och sover omlott. Vi kommer ingenstans och dagen blir platt fall. Inget som gick att förutspå dagen innan. Eller att de har sovit konstigt på natten, så att vi föräldrar är så trötta att vi antingen måste sova ikapp på dagen, eller grälar av trötthet, eller inte längre orkar göra det som vi dagen innan kände sådan lust till. Och man vet ju inte när dessa dagar inträffar! Det är så lurigt, så taskigt ibland, när jag verkligen sett fram emot något, som sedan blir omöjligt att genomföra. Och samtidigt måste barnens behov gå först, det kommer inte ens bli roligt om man försöker ta sig förbi deras behov lite osynligt - det kommer straffa sig.

Klockan är 10 över 10, dags att börja röra sig mot sängen. Håller på och läser en kursbok om Självpsykologi - på engelska. Jag förstår typ ingenting. Skulle göra mycket för att prata flytande engelska, det skulle underlätta mitt studerande enormt. Det praktiska med en engelsk kursbok är att den är så obegriplig att jag somnar väldigt gott efter bara ett par sidor.... zzzzzz