Egyptenbilder

Här är dottern i poolen med sina toppenpuffar!

 Pluttarna tillsammans med de djur och leksaker vi tog med, och de slogs om...

Skruttan som är lite frusen och trött.

En plats vi var på tre gånger om dagen: all inclusive-restaurangen!

Dottern lär sig att gå. Hon behöver fortfarande hålla i handen, men det går bättre och bättre!

Dotter leker med bollar och klossar i det underbart bra lekrummet som fanns.

Lekrummet som var öppet varje dag, med personal, 8 timmar om dagen. Hallelulja...

Sonen i sitt rätta element: I en mjuk soffa med iPaden, spelandes Tempelrun.

Sista dagen

Morgonen börjar tidigt, innan solen ens gått upp. Efter att ha gett dottern gröt, ny blöja, slangat hennes snoriga näsa, underhållit, gett sonen ett äpple och satt på Lilla spöket Laban på iPaden, så har nu dottern somnat om, sonen är nöjd och jag passar på att sitta lite framför datorn. Har bara några sidor kvar i min riktigt intressanta bok (En god man) och de sidorna vill jag spara till poolkanten senare idag.

Jag sitter och drömmer mig bort till alla de resor vi kommer kunna göra med barnen längre fram. Sen, när de är större. Vandring i Alperna, båtluff i Grekland, safari i södra Afrika, roliga skidresor, Disneyworld i Orlando... Att få större barn ska bli så galet roligt! Även om de så klart är sötare än sötast nu, så innebär så här pluttiga individer vissa begränsningar. Jag trodde att jag skulle gå under av irritation över att inte få resa som jag är van vid efter att jag fått barn. Men jag tycker faktiskt att jag hanterar det riktigt bra. All inclusive en vecka på vintern, min syster i Italien på sommaren och lite sommarstuga och sånt runt omkring - det är inte fy skam och jag tycker att det är riktigt mysigt. Det går inte att komma ifrån att det är sjukt mycket enklare att resa till ett ställe med barnpool, barnvagnsramper och barnmeny på buffén, än att packpacka sig runt i något otillgängligt land utan rinnande vatten. Och är det enklare - så blir det roligare och därmed genomförbart.

Jag och sambon har ju haft ljuvliga kvällar tillsammans på altanen när barnen somnat. Suttit och tittat på alla som går förbi, ätit efterrätter och pratat om allt. Vi har plöjt igenom ämnen som jobbambitioner, hur kommunikativa (eller inte) många människor är, att min sambo känner sig säker på att han fått förlossningsdepression efter båda våra förlossningar (ja, män kan också få det), hur stolt jag känner mig över att gå Steg 2, om barnen ska sova i samma rum nu eller inte, hur vi ska orka gå ner i vikt båda två, våra barns olika beteenden och utveckling etc etc. Kommer sakna de där stiunderna när vi kommer hem, för de kommer inte lika självklart i vardagen, även om vi pratar en hel del hemma också.

Den där ryskan jag berättade om, som jobbar inne på Kids Club gav mig så fina komplimanger igår. Hon frågade vad jag jobbar med, och när hon fick veta blev hon mycket intresserad och glad. Hon sa att hon aldrig träffat en terapeut förut och att hon inte riktigt förstod hur man vågar gå i parsamtal. Hur ska man våga säga saker till sin man när en tredje part är i rummet - om man inte vågar säga de sakerna till honom när man är ensamma hemma? Hon sa sedan att första gången jag kom in i lokalen var det som en "fresh wind" och att det varit så lätt att prata med mig. Hon sa att hon är övertygad om att jag är mycket bra på mitt arbete, eftersom hon så självklart öppnat sig och känt förtroende för mig. Tack, det var gulligt sagt och jag ska träna på att låta komplimanger leva lite längre än 10 minuter i mitt hjärta...

Vi har på denna semester umgåtts med en tjej i min ålder och hennes 6-årige son. Han har blivit en stor favorit i min sons liv, och vi har haft väldigt trevligt ihop vid poolen, vid frukost, lunch och middag. Jag blir som alltid väldigt intresserad av andra människors liv, så även detta. Hon är just nu gravid tillsammans med sin nya kille. Han har två barn sedan tidigare och de bor ej tillsammans. De planerar ej heller att flytta ihop än, utan sen - kanske. Kan bli impad av folk som vågar göra annorlunda. Vi vet inte hur det kommer att gå, men det är kul med variationer! Nu vaknade dottern, dags att agera!

Lilla dotter...

Igår tog dottern sitt första steg. Vill absolut inte ta några fler, men dock. Även hennes bror tog sina första när vi var utomlands, den gången på Sicilien.

Med åren har jag lärt mig att det är farligt och korkat att uttala sig för mycket om saker som man faktiskt inte varit med om själv. Detta är en insikt som kommit till mig sakta, i små hanterbara portioner. Men sedan jag fick barn har det börjat forsa över mig iställer. Så mycket saker jag sagt och tänkt och tyckt om föräldraskap, barn, uppfostran, trötthet, kärlek, ilska och livet som jag nu får stå med mössan i hand och ta tillbaka. Det händer så gott som dagligen. Jag förstår plötsligt när klienter lite försynt frågar om jag har barn, och ser lättade ut när jag svarar "ja, två stycken". Dessa klienter blev jag irriterad på förr; "Vad skulle jag inte kunna förstå för att jag inte har barn menar du?" Jag tar tillbaka allt. Jag lägger mig platt och inser att jag och min familj inte är så himla unik. Alla de gånger jag tänkte "så där kommer jag/vi i allafall inte göra!" får jag idag äta upp. Min omgivning är snäll, den slår mig inte på fingrarna särskilt ofta, och det är jag tacksam för.

Senaste insikten i raden är det här med att faktiskt bli trött på att ha småbarn. Att känna att de sliter, att man är för trött för att fungera riktigt adekvat. Att inte få sitta och äta middag ihop, äta kall mat, längta tills de börjar på dagis och samtidigt älska dem vettlöst.

Min dotter är ju min utmaning. Jag visste nog inte vad småbarn innebar innan hon kom till oss. Min son är så obegripligt lätt att ha och göra med och har alltid varit. "Vadå jobbigt första året? Vadå jobbigt när de börjar gå? Vadå känna att man vill slänga ut dem genom fönstret? Vadå sitta och alltid fika med kompisar på golvet? Vadå inte kunna gå på café tillsammans med sitt barn? Vadå vakna halv 6 på morgnarna? Vadå jobbigt att flyga fem timmar? Vadå trotsig unge som skämmer ut en på restaurang för att den skriker så förbannat för att den inte får leka fritt på golvet bland alla gäster? Vadå en unge som inte kan leka själv och sitta och titta på TV en timma så man får äta och läsa ifred?

Jag backar. Jag tar tillbaka allt. Jag är en av er nu. Jag förstår och jag ska aldrig mer inte förstå, tills nästa gång jag inte förstår.

Egypten, platsen Gud glömde

Jag och min lilla familj (minus bonusdotter) är just nu i Egypten, Marsa Alam, på en veckas sol-och-bad-semester. Vi har det oförskämt bra. Haft toppenväder (utom just idag då det blåst en del), all inclusive, uppvärmda pooler, fint och stort rum, gosiga barn som är mycket nöjda med tillvaron och jag och sambon har det mycket bra ihop. Därmot är vi på ett mycket märkligt ställe. När vi flög in trodde jag att den flygplats vi cirkulerade runt var en militärflygplats, och att vi snart skulle se någon form av stad eller bebyggelse framför oss som vi skulle landa i närheten av. Men icke. Detta var allt. Sand, sten, sand, sten - i all oändlighet. Sen ligger då en pluttig flygplats, några hus, och vårat hotell.

Som tur är så är hotellet fint och allt bra, så länge vi håller oss innanför murarna. Utanför väntar bara tomhet, depression, fattiga arbetare som bygger fortsättningen på detta jättekomplex, någon liten butik med souvenirer, bilar som kör för fort, vägar med knaggliga kanter och utan trottoarer, nerlagd vattenpark och bommar in till vårat hotell. Vi stoppade ut näsan en kort kort stund på morgonen idag, men drog snabbt in den igen. In till våran skyddade verkstad, där vi kan låtsas att detta är verkligheten, det är så här de lever, de där egyptierna.

Det finns en kids club. Inte en Bamseklubb, utan mer som en öppen förskola. Ett hus med massor av leksaker, puzzel, bollar, papper och pennor, spel och så vidare. En rysk kvinna jobbar där hela dagarna, 7 dar i veckan, året runt. Hon är 33 år, har inga egna barn men längtar, är gift med en egyptisk man, har inga vänner här, är ledig en helg i månaden och då äker de till Kairo och träffar hans mamma. Jag har suttit och pratat med henne en hel del medan mina barn leker. Vi har pratat om att längta hem, att ha fel eller för få hormoner så att det inte blir några barn, om att en kvinna som jobbar i receptionen är kär i hennes man så nu kan de inte umgås mer, om att hon är utbildad frisör men det finns ju absolut INGET i denna håla, så detta var ett bra alternativ. Hon är städmanisk, plockar och plockar undan alla leksaker innan ungarna ens har börjat leka. Hon är så snäll så man blir ledsen. Igår kväll vid middagen, när mina barn ännu en gång flippar ur i gnällkavalkad för att de inte orkar vara snälla och sitta still längre, så kom hon förbi och sa att hon kan ta med dem till Kids Club, så att vi får äta ifred. Ehh... jaa, verkligen... jaaaa!!! En halvtimma from heaven inföll och vi njöt, men vågade knappt tro att det var sant.

Tänker på henne ofta. På hennes liv. På hur torftig hon måste ha det. Hon säger att hennes man är very suportive, att hon har det bra. Jag har svårt att tro det. Men så jämför ju jag med Sverige, med hur mitt liv är och vad mina alternativ är. Hennes kanske ser annorlunda ut. Detta kanske är bättre, och det är ju fruktansvärt, det säger något om livet i Ryssland. Hon berättade förresten att skaffa barn "artificial" kostar 100 000 dollar. Det vill säga - endast till för de rika.

Förutom denna kvinna är det bara män. Alla är män överallt, och det var jag beredd på, för det var likadant när jag var i Hurgada för 12 år sedan. Ett ställe jag aldrig återvänder till. De araber jag mötte gjorde inte någon bra reklam för sitt folk eller land, om jag uttrycker mig milt. Nu lever vi i skyddad verkstad och alla vi möter får betalt för att le mot oss, och det är jag pinsamt nog tacksam för. De sköter sitt jobb bra, jag glömmer nästan vilket vidrigt ställe jag är på egentligen.

Dagarna ser likadana ut. Tidig morgon eftersom dottern envisas med att tycka att kl 6 är tillräckligt med sovmorgon. Vi gör oss klara, hänger på låset till frukosten och öppnar 7. Sen badar vi, sover, äter lunch, badar igen, slappar lite, leker i Kids Club-rummet, gör oss klara för middagen, äter den, går hem och lägger barn och sen... sen kommer dagens kanske bästa stund. Jag och min älskade sätter oss på altanen, vi äter vår medsmugglade efterrättstallrik, dricker te och pratar i ett par timmar, tills ögonlocken börjar klippa och vi samstämmigt säger att nu är det nog dags ändå. Sen somnar vi ovaggade till sömns i våra stora, men ganska hårda sängar.

Nu gnäller dottern, lite lagom tills att vi ska till middagen. Bådar inte gott. Hon har gjort sig ett ansikte/skrik på detta hotell och är nog lika hatad som älskad av våra grannar gissar jag...

Umeå nr.. jaa, vem vet?

Ligger på sängen på hotellet i Umeå, ännu en gång. Är denna gång dock sjuk, förkyld. Ingen jättekris, men det var ingen höjdare att flyga, eller rättare sagt landa, med förkyldgeggiga öron som aldrig ville tryckutjämnas. Vänster öra vägrade släppa locket, och har fortfarande inte gjort det, vilket gör att hela världen är ganska behagligt tyst. Även barnen är lite förkylda, vilket stressar en del, eftersom även de ska flyga på söndag, då vi åker till Egypten.

Tiden har rusat iväg, som vanligt, och det har inte blivit så mycket skrivande som jag velat. Inte i min egen dagbok heller för den delen. Under januari höll jag på med c-uppsatsen på mycket av min lediga tid, så nu är den klar (1,5 år i förväg - varför?). Det är ju lite spännande med mig att jag nästan blir stressad av att den inte är klar, och vrider mig ur led för att den ska bli färdig så fort så fort som möjligt. När jag är ute i så galet god tid så finns det ju ingen som helst anledning, men trots det stressar jag. Visst är det skönt att den är klar, och stolt är jag, men är det värt det? När jag skrikit en gång för mycket på sonen för att jag helt enkelt är för trött, så undrade jag om det var så klokt att pressa in så många olika saker i mitt liv. Men tror ni att jag då la uppsatsen på hyllan? Nej, jag ökade tempot ett litet snäpp, och blev klar istället. Hör av er om ni vill läsa den "Hur påverkas kärleksrelationen av att ha bonusbarn" (så är inte titeln, men frågeställningen, har ingen klatchig titel än - förslag någon?).

Har blivit lite rädd för mig själv sista veckorna, i relation till barnen framför allt. Eller sonen, om vi ska vara helt korrekta. Han är ju 2,5 år, ljuvligaste lilla ljuvliga, men kan vara så satans gnällig om han bara lägger manken till. Häromveckan tappade jag besinningen helt. Han gnällde över allt som överhuvudtaget är möjligt, direkt när han vaknade: vill ha frukost, nej inte gröt, smörgås, nej inte ost på, äta vid soffan, JOOO - äta vid soffan, juice - pappas eller nyponjuice? - pappas, neeejj inte pappas, Nypon, neeejj inte nypon, inte juice, inte gå till dagis, inte byta blöja, absolut inte borsta tänderna och buhuhuhu - hon tar min späckhuggare!!!!

Mamma Lisa ruttnade till slut, och även om jag mycket väl vet att det bästa är att skämta bort det, ignorera, avleda eller något annat pedagogiskt, så skrek jag. Herregud vad jag skrek. Och lyssna på den här begåvade uppläxningen: "SLUTA SKRIKA! DU FÅR INTE SKRIKA SÅ DÄR!" Man är ju inte alltför begåvad när man är i affekt... Hur som helst så bar jag honom i armarna in på hans rum, småslängde honom i sängen, skrek lite till, gick ut och stängde dörren, lyfte upp en mycket rädd och orolig liten dotter - och skämdes. Har jag inte mer kraft än så där?

Sen märker jag att jag har ont i halsen. För att jag skrek så fruktansvärt högt. Rakt i hans öra. Så nu har jag ont. Gud straffar somliga genast.

Det hela slutade med att min underbara son kom med nerböjt huvud och kröp in i min famn och sa förlåt. Och jag sa förlåt. Och jag skämdes ännu mer. Och jag frågade om han ville vara hemma från dagis (nej, kommentera inte ens logiken i det). Det ville han, och jag lovade mig själv att inte skrika mer på honom den dagen. Höll det löftet.

Men den där ilskan som bara väcks på en millisekund av små barn, den är nästan obehaglig. Den skrämmer. Jag skriker inte särskilt mycket annars, på någon. Kan höja rösten så klart, men detta är så okontrollerat och explosivt. Och tror ni att det hjälper? Tror ni att han plötsligt lyder och är samarbetsvillig? Nej nej och åter nej. Och det kan jag på ett sätt tycka om.

Men sen hände något spännande (eller väldigt ledsamt), och det var förra helgen när jag skulle laga mat på lördag kvällen. Jag längtade efter lite roligare mat, lite lördagslyx, något nytt. Tyvärr lever jag med helt fel man för sådana ambitiösa projekt, eftersom han helst äter antingen spaghetti och köttfärssås, en köttbit med skysås eller typ korv. Han uppskattar inte alls mina inovativa maträtter, men tuggar och sväljer snällt. Men denna kväll ville jag i alla fall göra det, och jag ville att allt skulle bli så där bra. Barnen är tysta och glada under middagen, vi har något vettigt att prata om mellan tuggorna och sen somnar barnen som små ljus halv 8. Så blev det inte. Sambon undrade vad vi skulle äta, såg inte så imponerad ut när jag berättade, jag tände till direkt, högg tillbaks (typ: det går ju inte att laga den den och den maten, eftersom du inte äter några annorlunda smaker överhuvudtaget). Han högg tillbaks - och sen var det igång. I ren protest bytte jag matkurs och började slänga ihop en ugnspannkaka (en bit ifrån den glammiga lördagsmiddag jag hade tänkt mig...), men då säger han, som han alltid gör när han är arg, - "Jag vill inte ha någon mat". Jag blir så j-vla arg. Jag slänger in grejerna i kylskåpet och skriker till honom: "Men då skiter vi i mat!"

Han sitter lite paff vid matbordet, jag går in på toa och gråter en kontrollerad skvätt. Samlar ihop mig och går ut i hallen för att ta på mig och komma ut lite. Sonen piggnar till "Vart ska du mamma? Jag vill följa med!" Sekunden senare kommer dottern hasande på rumpan och sträcker armarna mot mig och vill också med. Det hela slutar med att jag står på lekplatsen i 10 minusgrader, halv 8 på kvällen, på min lyxiga lördagskväll. Vad bra allt blev. Hur blev det så här? Och hur blev jag så arg? Inser att sambon troligtvis njuter lite av mitt utbrott, det brukar vara han som står för dem, men nu var han den kontrollerade och samlade, inte jag. Och det kommer han komma ihåg. Och detta kommer jag få äta upp. Fan också.

Har inte varit lika arg sedan uppsatsen blev klar, så jag hoppas att jag kan tillskriva den en del skuld. Har bestämt mig för att göra det, och håller fast vid det till motsatsen är bevisad.

Jag och min syster har fortfarande inte pratat med varandra. Det har gått.. jaa, 6 veckor nu. Vi brukar prata med varandra nästan varje dag, men nu är det tyst. Jag är ganska säker på att det förväntas att jag hör av mig, säger förlåt för allt jag sa, backar och ser till att allt blir som vanligt. Men jag ska försöka att inte göra det. Ska försöka våga stå för att förändring behöver ske. Och att allt inte kan hänga på mig. Det kan inte vara så att jag är den som ska både våga förändra och ta ansvar för att ingen tar illa upp i processen. Och att jag ska lyssna och agera på kritik mot mig, men får inte ge någon eller förvänta mig någon förändring tillbaka.

Jag börjar skönja ett mönster i vissa av mina relationer. Att någon kan säga att den vill att vi ska göra något, på ett visst sätt, en viss tid. Om jag inte nappar på det föreslagna och i det närmaste tar över hela grejen och ser till att den blir av - då blir den inte av. Och så kan jag få höra att jag ju inte ville. Inte ville? För att jag inte gör det jobb som den personen själv rimligtvis borde göra? Det funkar ju inte likadant åt andra hållet - att jag säger tex att jag vill resa till ett visst ställe - då är det ju ingen annan som kollar upp flyg, hotell och bra utflyktsmål, utan det gör jag. Jag är snabb och vill ha saker på mitt sätt, det vet jag, men samtidigt vill jag gärna att någon annan tar rodret - men gör det ordentligt!