Slapp?

Min son börjar ju komma upp i en ålder där vi måste sätta gränser, lära honom hyfs, vara artig, visa oss som goda föredömen. Det är så olika hur alla gör, alltså bland mina vänner, hur stränga de är mot sina barn. Jag har ett par kompisar som säger till sitt barn vid minsta lilla grej. Då känner jag mig som värsta slappmorsan, eftersom jag endast tar en bråkdel av de fighter som de tar. Kommer jag att ångra mig? Sambon säger att jag kan få problem framöver med att jag låter honom härja fritt inne i leksaksaffärer (och även till stor del i mataffärer...). Men det finns ju tusen frågor att gnata sig blå om! Jag har valt de mest väsentliga: borsta tänderna, inte sparkas eller slåss, inte kasta maten på golvet, inte kasta alla leksaker hårt i golvet, låna ut leksaker till kompisar, inte klättra upp på borden, inte skrika hysteriskt efter godis så fort vi går in i en mataffär, inte måla med kritorna på bordet, inte kasta vatten över hela badrummet när han badar. Det är nog typ det, övergripande. När jag sedan hör vänner säga till sina barn om tusen ytterligare saker, då blir jag helt matt. Förväntas man orka allt detta? Det räcker som det är! Samtidigt som jag vill att han ska vara väluppfostrad, lyssna när man säger till honom, vara rädd om saker. Inte bli en sådan där skrikig unge som gör tvärtemot hela tiden. Inser att barn blir inte bara som de blir, utan att vi har ett finger med i spelet. Jag behöver nog kliva in i matchen mer.

Jag är ju inget föredöme när det gäller att svära, utan svär mest hela tiden. Säger varje dag till mig själv att jag verkligen måste sluta, vår son är ju en papegoja och härmar allt vi säger. Men märkligt nog har han aldrig härmat svordomarna, men har nu börjat säga som Pippi: Nej, fy fabian! Och det säger han till det mesta: "Du, nu ska vi gå och byta blöja" "Nej, fy fabian".

Ibland kan jag slappa till mig så i föräldrarollen, göra sämre än jag egentligen bör, trots att jag vet att det inte blir bra. När sonen är trött och gnällig och ligger på golvet och ålar sig i protest, då behöver jag egentligen hålla om, ge mat, avleda. Det gör jag ibland, men alltför ofta har jag inställningen "ja, men ligg där då, jag orkar inte ta hand om dig nu". Jag vill skylla lite på att jag är trött och har ett litet barn till (som alltid börjar tokskrika av rädsla eller oro när hennes storebror gråter. Så har man ett ledset barn - så får man automatiskt ett till på köpet. Mycket praktiskt). Jag vill inte bli så där kall och slapp, fattar inte varför jag inte skärper till mig, när jag vet vad som skulle vara bra för honom? Samma sak med dottern; kan nästan rycka upp henne ur vagnen när hon gnällskriker av... ja, av vad? och morra "men herregud vad är problemet!" Usch, tur att ingen ser.