Att vilja för mycket

Helgen har varit toppen på alla sätt! Underbart väder, glada barn, mycket utevistelse, trevliga gäster till middag både lördag och söndag, myspysigt mellan mig och sambon. Lite hopp om livet helt enkelt. Idag var det faktiskt en tom dag i kalendern. Det vill säga: jag var "bara" föräldraledig. Hade inte sociala sammankomster, inget jobb att sköta, inget plugg att göra. Tror ni att jag är helt avslappnad då? Nej, det är då stressen verkligen får grogrund. All denna tid, vad ska den användas till? Träna? Fika? Promenera länge på vackra ställen? Fixa påskpyntet? Rensa garderoben? Ordna med pass till dottern? Komma på alla de där sakerna som jag har för mig behöver göras, men just nu kan jag inte för mitt liv komma på vad det kan vara? Träningen får högsta prioritet, i alla fall i huvudet. Jag spenderar så pinsamt mycket tid med att fundera ut vilken träning jag ska göra just denna dag. Vad som passar med lusten, orken och tiden och även hur det ska passa med mat- och sovklockan för dottern. Efter att ha spenderat hela förmiddagen i en solstol; läsandes, tedrickandes och skrivandes i dagbok, började tiden snävas åt. Efter lunch är det plötsligt bara två timmar kvar innan jag ska hämta på dagis. Och orken är som bortblåst. Jag var så trött att inget, varken en liten promenad eller en fika någonstans, lockade. Det slutade med att jag och dottern låg i sängen och sov och kramades hela eftermiddagen. Så pass att jag försov mig och hämtade på dagis lite sent. Egentligen var det otroligt bra investerad tid. Att vila, finns det något bättre egentligen? Att få vara med sitt barn, länge och nära, kan det bli härligare? Men jag blir frustrerad över att träningen föll bort även denna dag. Försöker peppa mig med att jag kan springa på kvällen istället, men tror ni att jag orkar det nu? När klockan är halv 8, dottern sover, maten är avklarad och jag sitter på altanen med en filt om kroppen och dricker te. Hur stor är lusten att börja byta om, ge sig ut, svettas, duscha... Noll, kan jag säga. Jag har så få "tomma" dagar, att när de kommer så måste jag göra det mesta av dem. Men vad är det mesta? Vad är en lyckad "tom" dag? Alla dessa cafeér, utställningar, promenadstråk och shoppingcenter man trodde att man skulle besöka - görs det någonsin? Eller är det föräldraledighetens illusion, att man ska hinna, och orka, göra allt det där man längtar så desperat efter när man jobbar? Efter att jag i ilfart hämtat på dagis, åkte vi i alla fall till en god vän och hennes fina barn. Jag blev servad med te och nötter, sonen fick saft och kakor, leksaker fick spridas över den soliga altanen och alla bebisatteraljer fanns tillgängliga. Herregud, så underbart det är att umgås med människor med barn! Som fattar, som hjälper till, som hämtar, bär och hjälper upp efter att barnen ramlat. Jag uppskattar er, dig J, så himla mycket! Känner mig som en usel människa som kommer med två småbarn, klarar bara av att hantera ett i taget, så min vän (som ju har tre barn!) måste ta hand om ett av mina hela tiden. Jag lämnar disken, leksaker över hela vardagsrummet, uppfarten, altanen och gräsmattan, snor blöjor och yoghurt och till om med en ballong på vägen ut till bilen. Men får inga sura miner för det, utan tvärtom, en stor kram och orden att det var roligt att jag kom! Det är vad vi småbarnsföräldrar behöver! Lite hjälp med logistiken ibland och att inte alltid känna oss bökiga och i vägen. Och min vän gav mig även ett annat perspektiv på saker. Hon förstod precis vad jag menade när jag pratade om att det är svårt att verkligen vara avslappnad och sysslolös. Hon känner att hon behöver fixa saker med huset, hemmet. Det är jag helt befriad ifrån, som tur är. Hon sa att hon var så imponerad av att jag kunde sitta och läsa i solen i flera timmar, för det klarade inte hon. Jo, det klarar jag, verkligen! Och det var lite skönt att få höra, att jag har någon ro i kroppen, inte är mer rastlös än vad andra kanske är. Men imorgon är jag igång på aktivitetsbanan igen: Lämna på dagis, in till Djurgården och ta långpromenad och lunch med vän, åka till terapin, åka till dagis, träffa annan vän med barn på lekplats och sedan hem och äta lite med dem. Kommer kanske behöva dagens vila...

Sexolog

Ja nu är jag klar! I dag var jag för sista gången på Karolinska institutet och får nu kallas Sexolog! Det är med stolthet jag bär den titeln, det måste jag säga. Inte för att jag känner att jag kan så himla mycket, utan mer för att jag gjorde det! Har tänkt så många är att jag vill plugga sexologi, och nu har jag gjort det, i två år till och med. Känns väldigt vettigt och användbart i mitt jobb som familjerådgivare. Men då kommer nästa utmaning: Hur ska jag fira mig själv? Jag är väldigt dålig på att fira mig själv, både när det gäller födelsedagar och vid prestationer. Jag låter de flesta prestationer passera utan större rörelse på vattnet. Det är ju jättetråkigt! Jag tycker att det är självklart att jag, och alla andra, ska fira mig själv när jag gjort något bra. Men det enda jag kan komma på är att äta något extra gott. Det kanske är good enough, men känns lite fantasilöst. Och inte så bra för mig, som redan äter mer än jag behöver, varje dag... Så hur firar man sig själv? Köper en present? Det gjorde mina föräldrar, de sötnosarna. Ett par örhängen fanns här hemma när jag kom hem. Tusen tack! Men om jag ska göra en reflektion kring sex, som jag har fått under min utbildning: Jag har föreställningen att sex ska man göra för att man är kåt, har lust, tänder på sin partner. Man ska ha det spontant, när lusten faller på och kåtheten ska komma inifrån. Jo, man kan få ha hjälpmedel i form av glidmedel eller kanske även en dildo, men där går gränsen. Under kursen har vi pratat om att det finns olika sätt att bli tänd. Att man (som kvinna) kan bli det genom att stimulera klitoris, även om man inte är kåt när man börjar göra det, så kommer man troligtvis att bli det. Vi har pratat om att schemalägga sexet, så att det blir av, speciellt för stressade småbarnsföräldrar. Vi har pratat om porrfilmer, erotisk litteratur, swingersklubbar, "use it or loose it". Jag satt idag är tänkte på hur begränsad jag är i mitt tänkande. Om jag har som krav att man bara ska ha sex när man har tid, lust, ork, spontant och utan att skapa lusten på "konstgjord väg" (tex via att först titta på erotisk film/litteratur eller genom att börja smeka varandra eller att ha sex för att kalendern säger att vi ska det) - ja, då blir det nog banne mig inte så mycket sex längre. Jag vill ju se mig som rätt liberal, modern, öppen. Men herregud vad snäv jag kan vara i mina tankar. Det blir mycket uppenbart under en sådan här utbildning. Flera av de övningar och strategier som vi bör ge människor som vill lära känna sin kropp bättre eller få mer lust/kunna få orgasm är övningar som jag själv inte skulle klara av att genomföra. Tex att min partner ska smeka mig över kroppen i 20 minuter, men ej på några erogena zoner. Jag ska bara ligga och ta emot, tänka på hur beröringen känns och vilka känslor det väcker. Jag skulle inte ha ro till det. Jag skulle börja prata, skämta bort det, tycka att han får slita så för min skull, "inte ska väl jag" ligga här och få ta emot detta och så vidare. Att vara i nuet är återigen inte min starka sida... I kväll är sambon ute på galej med sina kompisar, så jag är själv hemma. Riktigt skönt. Barnen sover, jag ska fylla på tekoppen och läsa min deckare. Vill passa på att säga att det faktiskt är helt hanterabart att ha två barn, även när de är så tätt i ålder. Så alla ni som såg förfärade ut när jag berättade att de bara skulle vara 18 månader mellan mina barn - ni hade fel! Det går faktiskt bra! Och det är jag stolt över! Ska man kanske fira?

påsktankar

Påsken är en ickehögtid för mig. Har väldigt få traditioner med mig, endast påskägg fyllt med godis som gömdes på varienade utmanande ställen i hemmet. Påskmat (som ju är samma som julmat, och midsommarmat... Vi är verkligen ett kreativt folk) fanns hemma, och kanske ett påskris också ( i alla fall fram tills systern blev pollenallergisk). Men annars? Jag skulle vilja ge mina barn traditioner. Allt från att äta skinkmackor kvällen före julafton, till att måla påskägg med vattenfärger, till att man får välja efterrätt på sin namnsdag (om man har någon! Nu för tiden är det så konstiga namn som har namnsdag!). Men jag är inte så konsekvent. Snackar mer än vad jag levererar. Stod senast igår och tittade i en inredninsbutik på massor med fina påskpynt. Och köpte jag något? Inte en pinal. Inte ett gult värmeljus ens. Och det beror på pengarna. Om jag hade mer pengar hade jag faktiskt gjort det. Men det tar emot att köpa gula träbokstäver som det står GLAD PÅSK på, för 229 kr. Mitt ekonomiska sinne klarar det liksom inte. Det handlar nog ofta om pengar slog det mig precis. Att ha dyra middagar med många specialrätter och dyra laxar. Eller pynt som ändå kommer vissna eller måste slängas efter användning. Eller att baka till exempel semlor, som man bara äter en gång och sedan inte vet vad man ska göra de andra 17 bullarna i frysen. Eller att köpa 24 stycken små paket till presentkalendern på väggen till jul. Jag är för snål. Eller för fattig. Eller både och. Jag har ju upplevt motsatsen en gång i tiden. Det var med en före detta sambo, vars föräldrar har pengar så det räcker och blir över. De bjöd oss alltid på en veckoresa till Alperna över nyår och de bjöd verkligen på precis allt. Jag gjorde inte av med en enda krona på hela resan. Och herregud vilken vila det var! Det var obeskrivligt skönt. Har aldrig varit med om något så avkopplande i hela mitt liv faktiskt. Att inte irritera sig över dyra hyrskidor, dyra juiceglas till de dyra jordnötterna, dyra extraavgifter på restaurangerna, dyr bensin på resan ner, fruktansvärt dyrt liftkort (och stressen över att inte använda det dagen då det är snöstorm). Ja, att slippa alla dessa funderingar var himmelriket. Och det blev uppenbart hur ofta jag annars tänker på pengar, kostnader, och budgeten. Vill tro att jag unnar mig att bo och äta rätt bra när jag reser. Men uppenbarligen ligger det ett ständigt kalkylerande bakom varenda glasspinne. Så otroligt trist och oj, vad jag längtar efter att få uppleva det där igen! Annars är det nog hunger som fyller mitt huvud just nu. Känns som att jag är hungrig mest hela tiden. Blir liksom aldrig mätt. Äter en normal middag, och disken har knappt hunnit in i diskmaskinen innan jag funderar på vad jag ska/får äta nästa gång - och hur länge jag måste vänta för att ha mage att öppna kylskåpet ännu en gång. Det är inte just sötsaker jag är sugen på, snarare tvärtom. Det är mackor, vaniljyoghurt med min goda hemmagjorda musli, det är nötter, Digestivekex med smör och ost och i bästa fall frukt. Jag fattar inte hur ni andra kan äta så lite! Känns som att alla i min omgivning äter upp skinkan men inte brödet, fisken men ingen potatis och portionerna är så små så små. Hur klarar ni er? Lever alla i ett konstant GI-bantningsbrus? Eller är det ni som äter som man ska, och jag som äter som en flodhäst? Kan dock bli så trött på oss/er kvinnor! När jag var i Umeå sist, var jag och mamma ute och åt. Det ingick efterrätt i maten, en grekisk tårta med marängbotten, yoghurttopping och honung och nötter. Framför oss i kön till tårtan stod ett gäng på en handfull kvinnor i medelåldern. Den första kvinnan tar en bit tårta - normalstor med mina mått mätt. De andra kvinnorna skrattar och säger "Det är bra Lena, du vågar ta en stor bit, så vi andra inte behöver skämmas"! Varför skulle ni skämmas? Varför måste någon annan framför er ta en större bit än ni själva för att ni ska våga ta? Och varför i hela friden ska man alltid ta så lite som möjligt? Blir arg, men också lite förnärmad. Tar ju alltid största biten, och sedan gärna en liten bit till. Önskar att jag vore så där måttlig, som blev mätt och nöjd. Men att ge mig en liten bit är värre än att inte ge mig någon bit alls. Och mitt i allt detta går jag runt och klagar på mig kropps mjuka (läs: för mycket underhudsfett) uppenbarelse... Om 20 minuter börjar Desperate Housewives, får man äta något till sin tekopp då?

Umeå nr 8

Lite försenat kommer en rapport från senaste Umeåresan. Det var fjärde gången som jag, min dotter och min mamma åkte upp. Även denna gång gick allt bra, förutom att dottern fick sin sedvanliga förkylning av flygresan upp. Den tar sedan 2 veckor att bli av med, så är hon frisk i någon vecka och sedan åker vi upp igen... Denna gång var det föreläsningar om neuropsykologi. Av någon anledning tycker jag att det är så himla intressant! Jag sitter som ett ljus på föreläsningarna, frågar tusen frågor och blir stressad av att lektionstiden håller på att ta slut. Har själv aldrig jobbat med barn eller vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder, så jag kan inget om det. Men märker att så fort jag får gå kurser om det så blir jag väldigt intresserad. Är detta ett område för mig att jobba inom kanske? Jag funderar vidare kring två eller tre barn-frågan. Pratade med min mamma om detta, över en grekisk buffé på Norrlandsoperan. Hon, som ju är trebarnsmor, sade: Om jag inte hade träffat er alla, hade jag valt att bara skaffa två barn. Tre barn tog knäcken på mig, på oss. Tre barn är alltid ett barn för mycket, eller en vuxen för lite. Jag hade varit en bättre mamma till er om jag bara haft två barn. Med tre barn är det ingen chans att alla tre sover samtidigt, att alla är friska särskilt länge samtidigt eller att man får någon egen tid. Jag kan helt klart förstå vad hon menar, och det är ju det som skrämmer mig. Man ska ju orka också! Och när sonen skriker över gud vet vad och dottern behöver ammas eller sövas - då tryter ju orken, och ett tredje barn känns i det närmaste skrattretande. Och när jag känner att jag inte räcker till, när båda barnen behöver mig, ska jag då ha ett till? Hur gör de som har 5, 7, 10 barn? Man kan ju aldrig känna att man är den förälder man vill vara? Och som min goda vän skrev som kommentar - "Det är okej att sörja Lisa"! Och det måste jag nog inse, att sörjandet inte behöver betyda att jag ska ha fler barn, bara att jag sörjer att jag inte får fler. Men vet ni vad jag insåg häromdagen? Att det jag tror att jag sörjer mest, det är alla barn jag inte kommer få träffa. Alla mina fina barn, som jag kunde fått, som jag aldrig kommer att få se. Jag vet det absurda och obegränsade i den tanken, men det är nog faktiskt så jag känner. Tänk att jag kunde ha fler sådana ljuvliga barn som jag har nu! Men väljer bort att skaffa dem! Hur är man då funtad? Sen finns det en annan dimension på detta också, och det är mitt tempo. Att jag knappt hinner komma ur förlossningssängen förrän jag ska börja planera nästa barn. Jag har ju precis fått ett för Guds skull, kan jag inte bara vara i det? Njuta av det? En före detta pojkvän till mig sade så klokt en gång: " Varje gång vi sitter på planet på väg hem från en resa Lisa, då börjar du planera nästa resa". Det är mycket sant, det är typiskt mig. Alltid på väg framåt, vidare, fortare. Aldrig stanna upp och lukta på blommorna. Men när min terapeut kommenterar detta, då protesterar jag alltid. Har alltid förklaringar och ursäkter till att jag gör som jag gör.