Skåne nr 2

Barnen sover, altanen är öde. Sambon har gått ner till havet för att ta sig ett dopp. Itunes spelar någon skön jazz/hiss-musik. Jag sitter fortfarande i sovlinnet och luktar lite sommarsvett. Har ätit en stor frukost bestående av nybakat bröd som jag, sambon och barnen cyklade in till centrum och köpte tidigare i morse. Jag är lite trött i benen efter en morgonpromenad med dottern kl 05.09. Har just nu en skön stund med andra ord.

I går fyllde min sambo år och vi firade honom så gott det gick. Barnen hade haft sin top 3 asdålig natt och båda var trötta och gnälliga. Det tar ju bort en hel del av mysigheten med att sitta på ett våffelcafé nere vid havet i Mölle, som vi försökte göra. Sonen gnällde sig igenom hela tillställningen och vi fick avsluta stunden så fort det bara gick. Då åkte jag och sambon in till Helsingborg - utan barn! - och gick runt på Helsingborgs festivalen och satt ute och åt nere i hamnen. Vi satt där länge och väl, tittade på alla fina båtar som cruisade runt och visade upp sig, och på alla människor som passerade. Och jag upptäckte en sak - som man egentligen inte får säga, men som jag så klart säger ändå: Många skåningar, eller helsingborgare må hända, är inte särskilt snygga. Det var ovanligt många kraftigt överviktiga,  kraftigt tatuerade och kraftigt gräsliga kläder som passerade. Jag påtalade detta för min sambon, som tycker att jag är lite väl grym (och som inte vill kasta sten i glashus då han själv är överviktig). Men jag bad honom säga till när han såg en attraktiv person nästa gång. Och vi satt och vi satt, och till slut gick det förbi någon som vi båda kunde enas om såg bra ut.

Nu är ju detta mycket subjektivt så klart, och mycket rått sagt av mig. Men det jag funderade på var om detta kanske är ett bättre tvärsnitt av svenska folket än vad stockholmare är. I Stockholm är ytan viktig, kläderna dyra, gymen många och manikyrinstituten ännu fler. Har jag blivit så "storstadifierad" att jag tror att det "är sanninngen"? Att smala midjor, stora bröst, konstant vackra naglar med fransk manikyr och välklippt hår - kommer av sig själv och utan jobb, tid och pengar? Det var ju ganska avkopplande också, att sitta där och se det ena osminkade ansiktet efter det andra gå förbi. Linnen som sitter för tajt och har fula bh-band som sticker fram under, till ett par tajts som har sett sina bästa dagar, accompanjerat av heltäckande tatueringar på armarna och en ogenomtänkt frisyr. Ni som känner mig vet att jag är egentligen den sista som ska uttala mig om detta. Jag som sminkar mig cirka en gång i veckan, och då enbart mascara och puder, som klipper mig två gånger på år (och alltid bara topparna), som knappt köper några kläder alls och om jag gör det så är det på rean (dvs, aldrig moderiktiga kläder). Jag har alltid gympaskor, aldrig någonsin klackar och manikyr har jag nog aldrig fått. Så det är ju med ett stort mått av självgodhet jag tänker det jag tänker (och sedan också skriver ner det!). Men jag blev uppriktigt nyfiken! Ser stockholmare också ut så här, men där jag är jag så hemmablind, eller är stockholmare mer fåfänga och därmed snyggare (och fattigare...)? Jag låter detta vara obesvarat och ska sätta mig på ett utecafé när jag kommer hem och se vad det är för människor jag har omkring mig, och som har satt min norm på utseende och stil.

I födelsedagspresent till min sambo gav jag en weekend i Berlin tillsammans med mig, och utan våran barn. Mina väldigt snälla föräldrar ska vara barnvakt och vi ska vara själva i 48 timmar. Mycket skönt. Min sambo tycker att det känns lite svårt att lämna dem, men konstigt nog tycker inte jag att det är så svårt. Vet inte om jag är en ovanligt kall och okänslig mamma, men jag är säker på att de har det bra, och att eftersom vi förhoppningsvis också kommer ha det bra, så blir vi kanske gladare föräldrar när vi kommer hem igen. Om båda skulle gråta hysteriskt så kommer det självklart vara otroligt kämpigt, och jag vill nog helst inte veta faktiskt, eftersom jag inte kan göra något åt det. Det är en inställning jag alltid haft gällande barnen, eftesom jag lämnat dem en del (oftast till sin pappa dock) redan vid tidig ålder - ring inte mig om jag inte kan göra något, för jag vill inte veta. Men om jag kan göra något, då MÅSTE ni ringa mig!

Nu är min stund över, dottern har vaknat!