Två eller tre?

Jag har nu två barn. Två vansinnigt söta, friska och ljuvliga barn. Min sambo är MYCKET nöjd med dem, och vill INTE ha fler barn. Alla mina vänner har två barn (utom en, som har tre). Det är vad som förväntas, vad alla verkar tänka är det ultimata, och det man orkar med. När jag var gravid så tätt efter min sons födelse så sade många: Skönt, då har du det gjort, då behöver du inte fundera mer över det där. Men är det så? Är jag nöjd med två barn? Vill jag ha ett tredje? Jag tänker på detta varje dag. Faktiskt, varje dag. Vissa stunder kan jag inte förstå hur jag skulle kunna orka med ett barn till (som i morse, när jag ännu en natt sovit 4-5 timmar, barnen väckte varandra, båda skrek, jag ammade i tid och otid och ville till slut bara skrika rakt ut). En annan del av mig sörjer något enormt att jag inte ska vara gravid igen, inte ska få föda barn igen, inte ska få uppleva de där magiska timmarna efter en förlossning, inte ska få komma på ännu ett barnnamn (har plötsligt flera bra på lager), att jag inte ska använda alla fina barnkläder en gång till, att mina barn bara ska ha ett syskon. Ett futtigt litet syskon! När man kan ha två! Sedan kommer en annan del av mig, som blir helt livrädd bara vid tanken på att klara av ett barn till. Hur gör man det, när båda skriker i kapp och man inte hinner med och känner sig som en bra mamma till de två man har? Att ett tredje barn skulle tryckas in i denna dagslogistik är helt skrattretande. Då kan man ju verkligen lägga sina egna önskemål om hur dagen ska se ut på hyllan. Orkar man fler magsjukor, fler trotsåldrar (hrm, ursäkta mig: utvecklingsfaser) och fler år av total sömnbrist? Hur får man plats i bilen? Hur hinner man ta hand om allas, inklusive sina egna, behov av stimulans, lek, närhet, mat, sömn, egen tid och lugna stunder? Och sen är jag tillbaka: Är detta allt? Är det över nu? Har jag fått de barn jag ska få? Men vem skulle nästa barn bli? Jag kommer aldrig få träffa mitt nästa barn! Jag klarar inte av att skänka bort alla barnkläder och babysitters. Jag klarar det verkligen inte. Men ska jag leva med den man jag lever mer, då är det finito nu. Och alla jag känner, ALLA jag känner, är nöjda med två barn. Nu är mina vänner en handfull år äldre än mig, och det kan säkert spela in. Men jag är 30, har lätt 10 år kvar av fertilitet, känner inte att åldern är ett skäl till att sluta skaffa barn. Ni hör, det bara snurrar, och jag kan fortsätta ett gäng rader till med mina funderingar, utan att komma längre. Och en annan sak ska erkännas: Jag vill vara lite speciell, vill inte vara så himla Svensson: Två barn, en flicka och en pojke. Så himla vanligt! Och jag vill ju av någon anledning inte vara vanlig. Idag när jag var på gymet, och körde ett pass som jag senast körde när jag var gravid (ett step-up pass med styrkepartier i). Hon som höll i passet var så imponerad att jag skutta upp och ner på den där step-brädan i vecka 32 eller vad det var. Jag minns att jag gjorde lite andra övningar när de andra gjorde sit-ups, att jag var lite försiktig med utfallen för höftens skull. Men idag var jag vem som helst. Inget särskilt med mig alls. Kunde göra allt som alla andra kunde göra. Ingen tittade på mig och förundrades över att jag överhuvudtaget var där. Ingen instruktör som efter klassen kommer fram och frågar: Men vilken vecka är du i egentligen? Och det är trist. Att vara en "vanlig" människa nu. Inget särskilt med mig. Ingen vacker mage, inga imponerande träningspass att glänsa med. Jag förstår att jag låter väldigt patetisk. Vuxna människa, ska väl klara av att vara en i mängden. Vuxna människa ska väl inte skaffa barn bara för att få vara gravid igen?! Ja, det kan man ju verkligen tycka...

En fredag att minnas

I fredags var sonen trött. Då han just nu envisas med att gå upp vid 6 tiden på morgnarna, blir han snabbt trött. Så han somnade innan vi ens kommit iväg till dagis. Detta resulterade i att jag denna dag fick ett infall och ville låta sonen vara hemma, trots att han inte var sjuk. Sagt och gjort, ett sms till dagis om att han skulle vara hemma.

Jag såg framför mig en lugn förmiddag där båda barnen skulle sova, och jag med, för att sedan ha lite aktivitet på eftermiddagen. Fem minuter efter att jag skickat dagis-sms:et vaknar sonen, glad som en lärka och ville inte alls sova mer. Dags att aktivera sig alltså.

Jag och barnen åkte in till Djurgården och Aquaria. Efter en jäkla massa stök med parkeringsplatser och dylikt, kommer vi in. Sonen i handen och dottern på magen. Skötväskan över axeln och nappar i fickan. Sonen vill först inte lämna entrén, då det är ett litet akvarium där med rockor. Men när vi väl kom in blev han livrädd, eftersom det är en uppbyggd regnskog, det var natt, det ösregnade och åskade där inne. Så han vill bli buren (rätt tungt när man redan har en bebis på magen) och komma fort igenom denna del.

Väl inne bland akvarierna så tittade vi lite, men intresset svalnade fort, så vi gick till restaurangen för att äta lunch. Vi delade på en minimal lasagnebit, han fick springa lite fritt bland de leksaker som är till salu utanför turistshopen. Han spanade även på den damm med lite fiskar, stenar, grodor som sprutar vatten och liknande, som finns mitt i restaurangen.

Plötsligt sätter han sig på huk, stoppar in armen genom staketet som är runt dammen, sträcker sig efter en fisk, och - plupp! Ramlar ner i dammen! Jag trodde inte mina ögon! Jag hade ju dottern i Babybjörnen på magen, och kunde inte sträcka mig över stakete och fiska upp honom. Hela restaurangen stannar av och tittar på mig som skriker, sonen som ligger i vattnet och gråter och tekoppen jag precis har tappat i stengolvet och som nu ligger i tusen bitar.

Till slut kommer en vänlig själ fram och får upp sonen, sätter honom, dyngsur, i mitt knä. Han gråter hyseriskt, luktar gammal ingrodd insjö, har lite mossa och tång i örat och håret och är nog mycket mycket chockad. Dottern sitter oberörd i Babybjörnen och sover.

Mycket snäll personal kommer med en handduk, lånar ut en torr tröja (allt var plaskvått) och säger vänligt "Det var tredje barnet idag". Men herregud! Tredje barnet idag! Och det är bara lunch! Och en vardag! Hur många ungar trillar i där på en säsong egentligen? Men jag tackade för informationen, den fick mig att känna mig lite mindre som "Sämsta morsan 2011".

När sonen väl var torr, glad och gick för egen maskin igen - så gick han direkt fram till en korg med gosedjur till salu, tog en mjuk fisk och gick till dammen och kastade i den. Då åkte vi hem.

Annars har väl helgen varit precis som vanligt. Mycket sol, en del lekplats, en del jobb (med datorn i knät i solen, tekoppen bredvid och sovande barn). Men ärligt talat - lite långtråkig. När lördagkvällen väl kommer, och jag har tankar om en film med sambon, lite gott att äta till tekoppen och en hel del tända ljus - då är jag så förbannat trött att jag petar i mig ett päron, kollar lite på Körslaget, för att halv 10 säga "Nej, jag är ledsen, men jag orkar inte mer, jag går och lägger mig". Kul kväll.

På fredag har jag tenta. Salstenta. När hände det senast? Herregud, jag minns inte ens hur man pluggar till sådana! Så jag skjuter det framför mig, mycket effektivt, och hoppas att den är mycket lätt, för jag kommer inte ha lagt många timmar på att plugga till den, det kan jag ju säga! Skriver lite utredningar till mitt gamla jobb också. Är ju så himla lättförtjänta pengar, och riktigt trevligt att göra faktiskt, så jag kan inte säga nej. Men en så här solig helg som det har varit, då blir det inte så bra att ha en massa saker hängade över sig. Nej, det blir faktiskt inte alls bra. Längtar bara bort, ut, fram. Blir i det närmaste rabiat över allt jag vill göra, men inte hinner med (eller inte kan på grund av barn, sovtider, trötthet och liknande).

Så, med detta sagt, så ska jag nu plugga lite faktiskt. Klockan är strax efter 9, barnen sover, snart även sambon, så hemmet är tyst och lugnt. Jag har tänt mina ljus, kokat mitt te, så det är väl bara att sätta igång.

Jag vill avsluta med att rekommendera en fin hemsida! Han bloggar, ger boktips och erbjuder sina tjänster inom olika fält. Gå in på www.matsjonson.se

Sadistmorsan

Jag är en liten smygsadist. Har aldrig vetat om det förut, men i vanlig ordning kommer ens sämsta - och bästa - sidor fram i relationen till sina barn.

Min son har en sjuhelvetes vilja (som sin mor, ska väl tilläggas). Han vet vad han vill, och han vill ha det NU. Och får han det inte nu, då får vi alla veta att han inte är nöjd med den ändrade tidsplanen. Han gnäller, skriker, kastar saker, vägrar saker och i värsta fall försöker han slåss. När detta händer kan jag som förälder hantera det på mer eller mindre bra och pedagogiska sätt. Eftersom jag inte vill ha ett bortskämt barn som ska få allt han vill - när han vill - så måste jag stå på mig i vissa frågor. Men vilka?

Ibland orkar jag bara inte. När den gnälliga stämman ljuder för jag vet inte vilken gång i ordningen samma morgon, då kan jag tappa koncepten totalt. Har man inte barn (eller har ett mycket följsamt barn) så kanske man inte kan tänka sig in i hur många konfliktområden det kan finnas under en morgon, eller en hämtning från dagis, eller en tur till ICA Maxi. Men om man tar igår eftermiddag som exempel: Jag hämtar på dagis - allt frid och fröjd. Han vill gunga (en favoritsysselsättning som han kan göra hur länge som helst) så vi går bort till gungorna. Hans bebisgunga är upptagen och jag säger att han får vänta, eller så går vi till nästa lekplats (100 meter bort) och tar en där istället. Gråt nr 1.

När han får sina gung-utbrott brukar ofta barnet i gungan ge sig och ge gungan till min son (tack alla tålmodiga barn för detta). Son nöjd igen. När vi gungat X antal minuter vill jag att vi ska gå. Gråt nr 2.

Sen åker han lite rutchkana. Det går ett barn framför honom och blockerar trappan upp till rutchkanan. Gråt nr 3.

Vi går till slut hemåt. Han vill sitta i vagnen, men då jag just denna dag inte har dubbelvagnen med mig, går inte det, utan jag erbjuder mina axlar. Gråt nr 4.

Han vill gå själv, vilket är helt ok, men ångrar sig genast. Gråt nr 5.

Väl hemma (han satt på axlarna hela vägen hem, glad som en lärka och småpratade med ankorna längs vägen, humöret svänger fort...) vill han titta på TV. Helt ok (har totalt lagt ner den tidsbegränsning jag var så hård med i början. Vi praktiserar fritt TV-tittande, ett beslut jag troligtvis kommer ångra) och han ska få välja program. Det blir Pippi, sen Emil, sen Fem myror är fler än fyra elefanter, sen ska vi snabbspola oss igenom Karlsson på taket. När jag ledsnat på att vara hans privata TV-dj, och säger att nu får han minsann titta på det vi satt på, så börjar det: gråt nr 6.

Matdags. Jag gör blodpudding (som tur är älskar han denna mycket enkla, snabba och billiga maträtt) och ställer fram på bordet. Han vill sitta i soffan och äta, jag säger nej. Gråt nr 7.

Väl framme vid bordet, ser han vad som ligger på tallriken. Han vill ha ris, jag säger nej, detta är vad som bjuds. Gråt nr 8.

Till slut ger jag mig och låter honom äta fil med flingor, vilket var hans andra alternativ på middagsmat. Han får till och med sitta i mitt knä, allt för husfridens skull. Sen vaknar dottern, måste amma, och jag måste lämna min plats vid bordet. Gråt nr 9.

Han sätter sig i soffan och börjat kasta sin små pluppar som man ska sätta på en platta. Jag säger upprepade gånger att han inte får kasta dem. Han skrattar åt mig, kastar vidare. Jag höjer rösten, ryter till och försöker verka lite skräckinjagande (så farlig man nu kan vara när man samtidigt sitter och ammar). Till slut blir han ledsen på mitt skällande. Gråt nr 10.

Jag vill nu tillägga att ungefär 70 minuter har gått sedan jag hämtade honom på dagis. Någonstans här är jag så förbannat irriterad på ungen så ni anar inte. Att höra det där gnället kan driva mig till vansinne. Och det är nu det sadistiska kommer fram. Jag märker hur jag börjar tänka: Kasta de där plupparna en gång till, så jag får skrika riktigt ordentligt på dig, din lilla sk*t unge!

Det byggs liksom upp en sådan ilska, att jag i det närmaste kan provocera fram en möjlighet att få skälla ut honom. Jag vill liksom få honom ledsen, kanske till om med lite rädd. Ta tillbaka makten, som jag någonstans på vägen förlorat. Detta är verkligen ingen vacker insikt. Tvärtom skäms jag rejält. Jag blir också rädd att jag är en sådan där nyckfull mamma, som ena studen är snäll och kramar, och nästa står jag och skriker och lämnar min son sittandes på hallgolvet, gråtandes efter pappa. Och det kan även vara så att jag rent logiskt förstår att jag borde hålla om honom, avleda honom, skämta bort det, titta bort eller något annat övermäktigt. Men jag vill inte, kan inte, orkar inte vara så förbannat vuxen och tålmodig hela tiden.

Att vara förälder är ju ett kraftprov i tålamod och att kunna bita ihop. Och ingen ser det. Ingen tackar en, för varför skulle de? Detta är ju att vara förälder, att ha barn. Jag är ingen hjälte. Inte alls. Jag gör det alla andra gör, varje dag, morgon efter morgon, kväll efter kväll. Men alla vi föräldrar borde verkligen få medalj ibland, för f-n vad vi är bra!

Umeå nr 7

Ännu en Umeå-vistelse är till ände. Är nu hemma, sitter vid mitt köksbord, har tänt lite ljus. Sambo och son sover, vi andra (flickorna i familjen) är vakna. Helgen ligger vid våra fötter och bjuder på lite plugg med min sexologi-grupp, lite lekland med barnen och kompis med barn, lite födelsedagsmiddag hos föräldrar på söndag. Och, tro det eller ej, jag ska faktiskt träna också. På gymet. På riktigt. Ska alltså tina upp mitt nedfrusna träningskort, som varit inaktivt sedan förlossningen. Har ju inte saknat träningen så mycket som jag kanske trodde. Har inte haft så mycket ork eller tid att vara där heller. Så det är med blandade känslor som jag ska tillbaka. Tillbaka till stället där jag lagt så otroligt mycket tid och kraft. Stället där jag trodde att jag skulle lyckas få kroppen jag alltid velat ha. Men trots allt slit har jag aldrig kommit dit. Inte ens i närheten. Så det känns verkligen både obegripligt och ganska korkat att börja om denna tröstlösa kamp igen.

Umeåresan gick bra. Har knappt sett min lilla dotter alls på dagarna, tack vare mjölkersättning (en specialvariant, som lägger sig som en geléklump i magen på henne, eftersom hon kräks upp bröstmjölken hon får). Jag har suttit och lyssnat på ganska förlegade teorier (främst Freud) i tre dagar, och känner mig ganska mätt på det nu. På kvällarna har jag, mamma och dottern varit ute och ätit, sedan hem, TV, och sova. Det kom ett rejält snöoväder natten till idag, och har snöat hela dagen idag. Vintern och snön är vacker, men verkligen på övertid nu.

Funderar ju som vanligt över mig själv mest hela tiden. Har ju alltid tänkt om mig själv att jag är social, att det är en av mina främsta egenskaper. Men stämmer det verkligen? De personer som jag uppfattar som lite tillbakadragna, inte så väldigt sociala eller framträdande - får ju så mycket mer sympatier och relationer än vad jag får. Jag har uppenbarligen fel om mig själv. Jag tycker ju ofta en massa saker om folk, och det kanske märks? Jag kanske skiner igenom när jag uppfattar människor som tråkiga, fåniga, barnsliga eller vad det nu är.

Till exempel så stod jag och tre klasskamrater ute i solen en rast. En av dem skämtade, och alla asgarvade. Jag tyckte inte att det var mer kul än att jag kanske kunde dra lite på smilbanden, men skrattade glatt med för att inte verka heltrist. Men hur länge kan man fejkskratta innan det börjar märkas? Just denna gång skrattade folk verkligen mycket, och länge, så jag fick utmana mina skådespelartalanger till max. Det verkar ju lite förmätet att nu påstå att alla andra utom jag har dålig humor, jag får väl istället tillskriva mig själv denna egenskap. Men det tar emot...

Har också märkt att jag alltid vill ha något att berätta. Det behöver inte vara något stort eller fantastiskt, men något, vad som helst. Jag vill ju gärna prata om mig själv, och jag ledsnar på att fråga folk frågor när man så sällan får några tillbaks (kan ju bero på att jag berättar allt utan att min omgivning behöver fråga något...). Så när jag står med ett gäng från till exempel klassen och det börjar bli tyst - då ser jag det verkligen som min uppgift, mitt kall, att berätta något om mig själv. Det får ju inte bli alltför uppenbart eller narcissistiskt, så jag försöker ta lite lagom neutrala ämnen, men ändå lite lagom uppseendeväckande för att få allas uppmärksamhet. Vet inte varför jag har detta behov. Att alltid prata om mig, berätta, få andras reflektioner. Lyssnar gärna på andra också, men eftersom folk så sällan berättar något om sig själva, så får jag göra det själv. Känns ärligt talat ganska pinsamt, barnsligt. Försöker hålla tyst, men då pratar ju folk om vädret, och det är så genomtrist att jag knappt står ut.

Det är intressant att min omgivning ger mig reflektionen att min blogg är personlig, utlämnande. Kallar ni detta utlämnande? Ett liv, ett vanligt liv, censurerat (tro inget annat) och lite finslipade kanter, men ändå lite verklighet - ska det förvåna så mycket? Ska det vara så udda? Är det då jag som är konstig eller är det samhället, med sin tysthet, sin fasad och sitt hemlighållande? Jag skulle önska att vi kunde bjuda mer på oss, på våra relationer och våra rädslor. Varför inte? Vad kan vi förlora? Vi skulle slippa så mycket avundsjuka, så mycket jämförande och stress över att inte vara lika bra/trevlig/smal/lyckad/rik som vår granne, och herregud så skönt det skulle vara!

Ljuvliga helg?

Nu är det lördag, mitt på dagen, sonen sover sin tvåtimmars-lur, dottern sover i vagnen på altanen, jag ligger i sängen och pluggar, sambon kollar på skidor, solen skiner. En ganska klassisk lördag, som börjar vid halv 7-7, när sonen vaknar och därmed alla vi andra också. Lite morgon-TV, frukost för alla, lite lek med tågbanan, plocka leksaker, få på ungarna rena blöjor och kläder, amma, få på sig själv kläder, plocka undan frukostdisken, tömma blöjhinken, ta hand om någon som kanske gråter. När allt detta är klart har det så gott som alltid gått tre timmar.

Då går vi alla fyra ut. På med alla j-la vinter kläder på alla, ut i vagnen, kanske ta med en pulka som sonen ska dra. Gå längs grusiga cykelvägar, titta på sonen som ska kasta sig i snövallarna och sedan inte kommer upp själv. Hålla honom i handen vid övergångsstället, gå i sakta mak förbi ankorna, fler snövallar, pulkabacken, för att slutligen komma till lekplatsen. Då är det gunga som gäller. Och Gud nåde den som har snott "hans" bebisgunga! Då måste vi hantera de tårarna och den ilskan som utan tvekan kommer, och bevittna hur barn med bra mycket mer tålamod än min egen son har, snällt flytta sig från den gungan och ta en annan, så att min son får "sin" gunga. Som god mor försöker jag få sonen att säga tack, förstå att det andra barnet "nu var väldigt snäll och lät dig få denna gungan, för den är ju allas". Sonen säger inget, förutom "högre"!

Efter kanske en timme där (dottern sover i vagnen, en av oss föräldrar sitter på en bänk och solar medan den andra ger fart i gungan, åker rutschkana eller kör ratten i leksaksskeppet) är det dags att gå hem - under vissa protester så klart. Väl i vagnen hinner ju sonen somna innan vi ens kommit ut från lekplatsen, vilket gör att han gråter hejdlöst när vi är hemma och jag ska försöka få över honom från vagnen, in i hallen, av med alla kläder och sedan vidare in i sovrummet.

Nu kommer ett par timmars frist, när förhoppningsvis båda barnen sover. Jag väljer ofta att plugga, promenera eller läsa något. Sambon väljer ofta datorn eller TV:n. Någon av oss funderar över vad vi ska äta till lunch när sonen vaknar igen.

Efter detta är det lunch, och sen kommer nästa pass - 6-7 timmar av en vaken son, som gärna vill hitta på något. Men vad? Vad gör alla barnfamiljer på helgerna? Inte ringer de oss och vill fika och låta våra barn leka i alla fall, det är ett som är säkert. Jag har frågat så många människor så många gånger om vi kan ses, fika, äta, bara vara, för att få tiden att gå på ett något roligare sätt än att bara vara hemma eller på samma lekplats en gång till samma dag. Men alla verkar upptagna eller sjuka så gott som alltid. Hur är det möjligt?

Eftersom vi ledsamt sällan har några att vara med dessa eftermiddagar, blir det gärna en tur till ICA Maxi, våldgästa far- eller morföräldrar (de säger ju aldrig nej...) eller kanske en tur till något centrum, så att sonen får springa av sig den värsta överskottsenergin.

Jag kan inte säga att dessa helger är hemska eller särskilt spännande. De bara är. Men de är för många, för ofta. Och eftersom de jag känner sällan hinner (vill?) träffas på helger med barnen, så får jag ju anta att de gör något roligt - MEN VAD? Är det så att alla gör samma saker som vi, att detta är vad helger kommer se ut som de närmaste .... 5 åren? Jag har ju en pinsamt omogen tendens att tro att alla andra gör en massa roliga saker, har det så mycket bättre än vad jag har det, men är det sant?

Våra grannar har ju en son i samma ålder som min, och så fort deras bil åker iväg tror jag att de ska göra något roligt - varje gång. Jag blir avundsjuk, undrar vad det nu är för middag/fika de ska iväg på, eller vilket lekland de hittat, eller vilken brunch de ska unna sig. När de en timma senare kommer hem med 5 ICA-kassar, måste jag ju inse att deras liv inte är mer fancy än vårat. Eller när jag trodde de var på ett riktigt sent kvällspartaj här i veckan, och så visade det sig att ena sonen fått RS, och de spenderat hela kvällen på akuten. Ja, det är så här spännande livet kanske är nu, och det kanske bara är att hacka i sig?

Men i motvikt till detta vill jag berätta om en film (eller egentligen en bok, som sedan filmatiserats, läs den gärna), En sorts kärlek. En sann berättelse, där en man från Holland berättar om när hans fru fick cancer och hans sätt att hantera detta (otrohet), och hur hon sedan dör (detta vet man redan innan, har inte avslöjat något). Att dö ifrån sitt barn, och att veta att man ska göra det. Att säga farväl, krama om sitt barn för sista gången. Jag grät. Jag grät även när jag läste boken för ett par år sedan. Och det är mycket sällan jag gråter till film eller böcker. Hur som helst, när jag satt igår kväll och stirrade tomt på eftertexterna och hade min sovande lilla dotter i famnen, då kunde jag känna sådan tacksamhet. Sådan enorm tacksamhet över att jag faktiskt får vara med mina barn. Att jag lever och får uppleva dem varje dag. Har jag något bättre för mig egentligen? Vad ska jag göra på alla dessa helger som kommer och går, om jag inte ska vara med dem?

Vad är vad till slut?

Om man sover 5 timmar per natt, vecka efter vecka efter vecka, vad är till slut trötthet och vad är att man faktiskt är sjuk? Om jag går runt och mår lite illa hela tiden, är det för att jag sover så satans lite eller har jag en guppande maginfluensa?

Märker att jag blir arg på mina barn ibland, för att de sabbar en massa potentiell sömn. När dottern härom natten hade sin bästa natt någonsin, tror ni inte att sonen, för första gången på månader!, skulle strula, gråta och till slut flyttas över till vår säng (där han så klart skrek så högt att han väckte lillasyster). När alla väl somnat, var det bara jag kvar, som låg och lyssnade till allas sovljud, klarvaken, och jäkligt frustrerad.

Som ni vet så jobbar jag, pluggar, går i terapi och handledning under min mammaledighet. Jag lider inte så väldigt av det, troligtvis för att det är så roligt. Men jag blir påverkad av att alla andra anser att jag slarvar bort min föräldraledighet, att jag kommer ångra mig och att tiden är så kort och går så fort med dessa små varelser. Håller med om allt - men hoppas och tror att jag ändå gör något bra. Jag sitter och värderar min tid med dottern: "är detta bra tid tillsammans? Är jag med henne nu, så som folk förväntar sig att man ska vara med sina små pluttar? Saknar jag henne nu när jag är och jobbar? Är det dåligt för henne att någon annan tar hand om henne?"

Handen på hjärtat, är det inte så att vi oftast försöker få våra små barn att sova själva, roa sig själva, acceptera att sitta i babysittern själva? Allt för att få egen tid att göra det vi själva vill och orkar. Jag gör egentligen samma sak, fast jag lämnar lägenheten under tiden. Borde jag skämmas?

Var med båda barnen och handlade på ICA Maxi förut. Det kom en stor städmaskin (sådan som någon sitter och kör och den mobbar golvet). Först blev sonen mycket intresserad och ville stanna och titta. Till slut var det bara läskigt. Mycket läskigt. När jag står och ska packa ner alla varor, kommer maskinen igen. Sonen får nästan panik och vill att vi ska gå, NU! Jag försöker backa in kundvagnen han sitter i mellan två kassor, så att vi kommer lite längre ifrån maskinen. När vi sedan kom ut från affären säger sonen "Skinen läckigt"! "Ja, maskinen var läskig". Dessa ord har han sagt hela kvällen. Det var även det sista han sade innan han somnade. Mycket ska de vara med om, de små liven!