Italien nr.3

Idag är det torsdag, bara två dagar kvar på semestern, sedan bär det hemåt. Ska inhandla rolig pasta innan jag åker hem. ICA:s pasta tappar helt charmen när man ser alla häftiga former och storlekar här. Pasta här är som snö för eskimåer, man har 20 ord för samma sak, och gud nåde den som tar fel pasta när du ska äta pesto till. Endast en fungerar. Pastahjul används inte alls, penne däremot är omöjligt att klara sig utan.

Jag har två gånger denna resa drömt om min före detta. Inga heta drömmar, utan båda har handlat om att vi träffats och diskuterat om vi ska vara tillsammans eller ej. Hans föräldrar har delvis varit med i diskussionen och vi har (kanske mest jag, precis som i vår relation) försökt blotta vad jag gjorde för fel när vi var tillsammans förra gången, och vad jag ska göra annorlunda denna gång. I ingen av drömmarna hann vi komma till något beslut, vi var fortfarande kvar på diskussions-stadiet. Är det fler som drömmer om sina ex? Jag gör det ofta, väldigt sällan sexuellt, utan mer relationellt. Fattar inte varför, är det för att göra klart de diskussioner som aldrig blev klara när vi var tillsammans i verkligheten? Kan mycket möjligt vara så, för det är två typer av drömmar som återkommer:

Med min första sambo blev det ett mycket smutsigt och tragiskt slut på allt, trots en god och kärleksfull relation in i det sista. Jag har flera gånger drömt om att vi blir sams, att han "förlåter mig" (även om sanningen är att det borde vara tvärtom) och att vi kan ha en lite lagom avlägsen kompisrelation idag. Med min andra sambo handlar det om det jag beskrev ovan. Kan bero på att vi avslutade ganska hastigt, alltför ogenompratat enligt mitt sätt att se det och utan att ha kämpat på något nytt och mer konstruktivt sätt. Han gjorde det han var bra på - tog sin älskade bil och stack och ringde inte på tre veckor. Efter det tyckte jag nog att han varit ganska tydlig med hur stor vilja han hade till att kämpa för vår relation.

Vi har dock en bra relation idag, och är inte på något sätt osams. Men om jag fick göra om det, hade jag avslutat, eller kämpat, för vår relation på ett helt annat sätt. Och det är dessa saker jag drömmer om - ofärdiga relationer. Glömma och gå vidare är inte min grej, vill ju praaata, reda ut, hitta konsensus.

Nu åter till Italien och vår semester: Förra sommaren var vi ju också här och det var en smärre katastrof. Jag och sambon bråkade så min familj stod utanför och knackade på, oroliga att vi på allvar slog ihjäl varandra. Jag skämdes som en hund, men var också otroligt arg, ledsen och ganska knäckt. Vi hade ju en 5-veckors bebis med oss, och en bonusdotter som vankade runt utanför lägenheten och visste nog inte var hon skulle ta vägen (min mamma tog sig nog an henne tror jag, de har i alla fall en god relation idag). Denna sommar försökte vi förbereda oss, försökte prata igenom vad vi kan göra annorlunda för att slippa samma kaos igen. Vi har lyckats mycket bättre, det måste jag säga. Vi har båda betett oss annorlunda. Jag har inte varit lika irriterad på sambon och hans dotters slarvighet, jag har inte sagt till henne att hon faktiskt inte hjälper till med disken en enda gång (blev ett gräl mellan mig och sambon förra året) och vi har verkligen delat upp sonens aktiva tid mellan oss (det var dock inte ett gräl förra året, de flesta av er vet ju att en 5-veckors inte kräver så där vansinnigt mycket stimulans, däremot ammade han var 90:e minut på grund av värmen...).

Jag har inte krävt av sambon att han ska ligga och njuta vid poolen, delta där vi andra är, utan låtit honom sitta på altanen med sin kurslitteratur, sovit, löst sudoku eller vad han nu sysselsatt sig med. De gånger jag har varit på dåligt humör så har jag varit tydlig med vad det handlat om (tycker jag i alla fall), vilket sällan varit honom, utan min familj, situationen att vara här eller bara den förlamande trötthet som kan slå mig i huvudet precis när som helst.

Imorgon fyller han år, mannen i mitt liv. Han hatar att firas, och den känslan har han genom året på ett mycket effektivt sätt överfört på mig. Jag har väldigt svårt att fira honom. Han vill inte, önskar sig inget, vill inte att någon ska veta att han fyller år (så därför skriver jag det på bloggen, he, he). Jag har med nöd och näppe lyckats komma på en present, som jag inte tror att han egentligen vill ha. Jag har sagt till alla här att inga får bjudas in eller komma med några överraskningar. Jag ska försöka baka en tårta, men även det är med nöd och näppe att jag orkar ta mig an.

Vårt första år (vi blev tillsammans två månader innan hans födelsedag) slog jag verkligen på stora trumman. En hel dag, frukost i det fria (nybakade muffins, american pancakes, smoothies, you name it), paddla kajak runt Kungsholmen, fotvård, middag på J i Nacka strand. I present fick han en resa till Svalbard i oktober med mig. Han var helt förbluffad. Men den tiden är över. Han har verkligen tagit kol på den där lusten. Skittrist, kan inte säga annat.

Nu har lilla plutten vaknat, jag ska nog ta lite ansvar, smet från det hela morgonen.

Italien nr.2

Nu sitter jag på altanen hemma hos min syster. Hon bor på en paradisö, med utsikt över bukten, havet, stranden och berget (från början en vulkan). Vi har pool utanför dörren, 10 minuter ner till stranden (där vi aldrig är, strand är banne mig överskattat, bara sand, varmt, saltigt vatten, blää). Vi kom hit i onsdags, åker hem nästa lördag. Hela min familj är här just nu, men äldsta systern med familj åker hem imorgon.

Vi har det alla väldigt bra, blir servade med lunch och middag och färskt bröd på morgonarna (även om det alltid är samma bröd, detta land kan enbart göra vitt vitt vitt i baguetteform). Men jag tror att min syster är rätt less på att ha alla här. Hon är ju otroligt hjälpsam (fick idag pedikyr helt spontant tex). Skjutsar, planerar mat, hjälper oss att tvätta, fixa fläktar, myggmedel, bilar, barnsäng och så vidare. Hon är svår att nå, pratar inte så mycket med någon av oss, håller sig sysselsatt med diverse sysslor på anläggningen.

Jag saknar henne. Jag saknar att prata med henne, skratta och skämta. Hon har aldrig varit den som pratat så mycket om sitt liv, alltid varit den udda fågeln i familjen på det sättet. Vi är ju en mycket pratig familj, som pratar och känner kring det mesta hela tiden, men inte min mellansyster. Hon har effektivt hållit sig undan, nu 250 mil hemifrån.

Men med åren har detta blivit mer och mer påtagligt. Denna resa har det varit värre än vanligt, jag har nästan bara sagt hej till henne. Jag har pratat mer med mina föräldrar och min äldsta syster än vad jag har med den syrran jag inte sett på ett halvår. Och jag vill prata med henne!

Ja, men det är väl bara att prata då, tänker väl ni? Men det är inte så lätt, hon är inte så lätt. Hon kan på ett mycket effektivt sätt avstyra ett samtal hon inte vill ha, det vill säga de flesta som inte handlar om praktiska saker. Samtidigt så måste jag uppenbarligen acceptera att hon inte pratar om samma saker eller på samma sätt som jag gör. Jag vill veta hur hon mår, i sin relation, i sin föräldraroll, i Italien, med vänner (eller inte vänner), med hemlängtan (finns den?), men inget av detta får jag veta ett smack om, enbart gissa mig fram till. Och troligtvis gissar jag fel.

Det är inte känslomässigt problemfritt att vara här. Många viljor (tex vilken tid vi ska äta på kvällen. Jag vill äta vid 8, italienare vid 10, när jag varken är hungrig eller social längre) och många som drar åt olika håll. Min syster försöker anpassa sig så enormt till det italienska sättet att leva, så till den milda grad att det inte går att diskutera några alternativ. Jag å andra sidan är ybersvensk, och gillar det svenska sättet, och är mycket dålig på att anpassa mig och vara så där flexibel som man borde vara.

Samtidigt kan jag bli lite trött på min familj i Sverige. De vill alla äta vid 8-rycket på kvällen, men ingen orkar ta kampen med min syster om det, så de sitter aströtta vid middagarna vid 10 och är irriterade över att inte få äta när man faktiskt är hungrig. Men det är först när jag kommer som de förväntar sig, eller anar i alla fall, att kampen kommer att föras och förhoppningsvis vinnas. Och mycket riktigt - jag var här i några timmar och hade sedan tagit kampen med min syrra, och fick mat vid halv 9 den kvällen. Men varför är alla så rädda för att ta en enda konflikt med min syster? Och varför är jag det också? Vi tassar runt henne som om hon är allsmäktig och ömtålig, trots att vi blir både besvikna och irriterade på henne allt som oftast.

Jag vill verkligen flika in här att jag inte är en ängel hela tiden på något sätt. Jag kan vara snål, lat, bekväm och egotrippad, och det tror jag irriterar skiten ur hela min familj, men framförallt min syster, som är motsatsen på många sätt. Hon ställer praktiskt upp, är generös och visar inte särskilt mycket att hon inte alls har lust eller orkar med att göra det hon ombeds att göra. Hon är den perfekta värdinnan, och det är verkligen inte jag.

Men jag vill att hon ska förstå att jag uppskattar henne, saknar henne och är skitbesviken på att vår relation har blivit så miserabelt fattig. Och jag är arg på både henne och mig att vi inte kan prata om det. Visst, jag har en vecka till på mig att prata, men så här känner jag varje gång vi ses, cirka tre gånger om året, och jag har aldrig lyckats säga ens i närheten av allt jag vill.

Jag tror inte att hon läser min blogg, men om hon gör det får hon veta lite av vad jag tänker.

Italien nr.1

Sitter nu på vårat fantastiska hotellrum på Amalfikusten, i staden Maiori. Vi har varit 8 nätter på Sicilien, lämnade ön igår. Vi bodde först med mina föräldrar en vecka, på en vacker anläggning nedanför ett högt berg (som sambon helt spontant bestämde sig för att klättra upp för en tidig morgon. Vi visste inte var han var eller när han skulle komma. Plötsligt står han vid altanen, svettig som aldrig förr och med blodet rinnande nerför benen: "Jag var på toppen"! Herregud....). Mina föräldrar åkte sedan till min syster, dit vi också åker på onsdag, och vi bytte boende till andra sidan ön, en otroligt häftg stad, Taormina. Som en alpby fast som solvariant. Centrum låg med linbana uppe på berget och vi bodde ovanför denna. Om ni åker till Sicilien, åk till Taormina!

Igår blev det resdag. Bilfärden upp längs tån, foten och vristen på detta land tog längre tid än beräknat (varför lär jag mig aldrig? Har bilat stora delar av USA, och blir lika förvånad varje gång det tar längre tid än kartan visade). Efter att vi tagit färjan över till fastlandet så satt vi konstant i bilen i 6 timmar. Ingen kisspaus, ingen matpaus, ingen paus what so ever. Att vår 1-åring klarade detta utan något större gnäll är helt otroligt. Nu har ju han blöja så klart (lade självklart värsta kakan i den mitt under bilresan på motorvägen, men van blöjbytare som man är, så löste vi även det i 140 km/h). Jag säger bara två saker: Russin och en väska med alla möjliga djur som man kan packa upp och ner, göra läten, kasta runt i bilen och ställa i fina rader på sätet.

Vi kom med andra ord fram mycket senare än vi tänkte oss, och hoppade helt sonika över middagen igår. Våra magar var därför laddade för frukost idag. Italiensk frukost är ungefär så långt ifrån en Lisa-frukost som man kan komma. Jag vill ha lösviktste (allt annat är nödfalls-te), filmjölk med en god, nyttig musli, mörkt bröd med ost/skinka/leverpastej/salami och ALLTID grönsaker på, en glas Tropicana juice. Och vad får man? En criossant med sylt, en yoghurt (var dock tacksam för den, inte alltid man får sådan lyx), olika kakor med vaniljfyllning och annat läbbigt, söööööt juice, och påste med deras läbbiga mjölk i (mjölk borde ju smaka samma oavsett var man är, ko som ko eller?). Ingen jättemätt och nöjd Lisa alltså. Men jag är ju förberedd, min syrra har ju bott i detta vitt-bröd-och-vitt-socker-och-vit-pasta-enbart-hela-tiden i 8 år.

Bordet bredvid oss var en italiensk familj med två små barn. Sonen kanske var 3 år. Vill ni veta hans frukost? Han fick en påse med socker hälld i munnen av sin pappa, sedan en skorpa med en förpackning Nutella på, och till detta ett glas vatten - färdig! Man blir ju mörkrädd!

Insåg där och och då att min förståelse och inlevelseförmåga för okunskap är mycket bristfällig. Jag utgår ifrån att "alla kan vad jag kan" (inte riktigt, men ni förstår kanske vad jag menar). Jag utgår ifrån att alla vet att det inte är nyttigt att hälla i sin treåring en liten påse socker klockan 9 på morgonen, och förvänta sig att det är det han ska stå sig på fram till lunch vid 1-2. Men jag kanske överskattar, eller snarare, utgår ifrån att min sanning är allas sanning, och därför gör alla som inte gör som jag - fel. Pinsamt det blir när man skriver ner det, jag låter ju helt korkad. Men ärligt talat så är jag dåligt på att förstå att vi alla kan och vet så olika. Och att vi alla blir frälsta på vår egen tro.

Men nu till lite annat! Plutten har äntligen börjat gå! Liksom på riktigt. Han har ju gått i flera månader, tog första stegen vid kanske 10 månader (herregud, har redan glömt..). Men på Kronprinsessans födelsedag (jaså, du vet inte när det är? 14 juli) så började han knata runt på stan själv. Han vill nu gå själv så gott som jämt, vilket är lite bökigt, eftersom alla underlag och tillfällen inte är lämpade för en vinglig 1-åring som tittar rakt ner i marken och blir nermejan av folk som tittar 1,70 meter upp. Men han har ännu inte ramlat på något allvarligt sätt, utan klarat sig med några tårar (och en väldigt orolig mamma).

Jag har ju varit helt befriad från oro, under hela sonens liv. Men nu verkar det vara payback. Detta med att han ska gå själv var inte min grej! Jag är så otroligt rädd att han ska ramla och slå i huvudet, att jag helst inte tittar på honom när han vinglar runt. Jag har blivit lugnare och lugnare, bara på dessa dagar, men minsta fall, och jag är där som ett spjut. Sambon sa att det är som att jag känner hans smärta i min egen kropp. Det kanske inte är så långt ifrån sanningen, han är ju liksom en förlägning av mig själv.

Sonen är lycklig i alla fall. Han går gatan fram och viftar med sina brunbrända armar och ropar i högan sky till alla som orkar lyssna. Han är lycklig när han går. Till och med så lycklig att han struntar i att han fått värsta vattenblåsan under stortån som borde göra rätt ont. Han fick sitt livs första plåster där, som han har studerat många gånger.

Han har även börjat prata mer och mer. Förr sa han typ titta, mamma, pappa, där. Nu har vi utökat det med tack, bada, io-io-io ("Vad säger åsnan?"), vänta, muuu (kossan, det hoppas jag att ni kunde), katt, napp (bapp för att vara exakt). Det är så häftigt att resa med honom, han utvecklas så enormt på våra resor! Det var ju samma sak i Marocko, vi upplevde att han tog flera steg framåt på bara en vecka. Denna resa är ju pluttens fjärde utlandsresa, min lilla globetrotter!

Men nu till en helt annan nyhet! Jag kollade min mail i förrgår, för första gången på en vecka, och vad såg man där? Antagningsbeskedet! Och vet ni vad, lilla Lisa har kommit in på Steg-2 utbildningen!! Herregud! Jag började lite smått hyperventilera när jag stod i hotellets reception och kollade på dataskärmen. Ska jag nu åka till Umeå varje månad i tre år? TRE ÅR? Och sen är jag legitimerad terapeut!! Färdig som 32-åring (snart 33 då, men vem räknar?). Jag har ju en helt fantastisk sambo som stöttar mig enormt, och verkligen vill att jag ska gå. Han kommer åka med mig till Umeå under våren, eftersom jag då helammar. Om jag lyckas med detta (och det kommer jag, börjar jag så klarar jag det, något annat finns inte) har jag blivit både sexolog och legitimerad terapeut under mina föräldraledigheter! Det tycker jag banne mig är värt en medalj! Kom nämnligen in på Sexologi B också, och efter den kursen får man kalla sig sexolog, och det gör jag så gärna! Gillar titlar. Sambon skrattade och sa att snart får alla mina titlar inte plats på visitkortet. Äsch, så du säger... tihi tihi...

Så jag sitter och surfar på hotell i Umeå. Har bestämt mig för att ha det lite skönt när jag ändå ska resa bort och vara barnledig och allt. Har ingen lust att inackordera mig i nåt studentrum och laga mat i gemensamt kök. Jag lever ett relativt snålt liv i övrigt, så nu vill jag banne mig ha frukostbuffé, internetuppkoppling, skön säng, nära universitetet och unna mig att äta ute på kvällarna! Måste erkänna att resan till Umeå känns som en lyx i tillvaron med småbarn. Att en gång i månaden lämna barnen till sin kära far, åka och bo på hotell, umgås med vuxna och äta i fred och SOVA ifred, det kanske är ett recept för att orka som förälder? Jo, jo, jag ska plugga också, men det känns liksom som ett trevligt sidoprojekt. Hmm, kommer nog få ta tillbaka det där...

Så ni hör, det händer saker i livet, trots att man mest ligger vid poolen eller käkar pasta (vilket jag gjort varje dag sedan jag kom och kommer göra varje dag tills jag åker, alltså i nästan två veckor till).

Ha det skönt, det ska jag ha!

Om jag hade pengar...

Hela helgen har vi varit på Utö. Vi skulle egentligen åka dit i lördags, eftersom vi skulle på 45-års fest. Men vi var lite spontana och åkte ut redan på fredagen. Så vi har lyxat till det och bott på hotell, ätit hotellfrukost och haft det skönt. Åkte hem idag, söndag, med 11-båten.

Vi var på fest hos en man med alldeles för mycket pengar. Han köper och köper saker. Den ena båten större än den andra. Det är dyrt att vara rik. Jag kan bli avundsjuk på att ha råd med så overkliga saker. Samtidigt som jag inte vet om jag vill ha allt det där. Ta hand om en sån megabåt... herregud, vad trött jag blir.

Sonen har varit ett fullkomligt solsken. Alla säger "herregud, vilken glad liten kille"! Och ja, det är han verkligen. Hur jäkla ascharmig som helst. Satt i sin matstol i två timmar i streck vid middagen och bara skrattade åt allt. Höll färgen och låtsades som att han gör så jämt.

Min bonusdotter ska upp till Östersund på fotbollsläger och kommer sedan flyga till Stockholm och möta oss på Arlanda inför att vi alla ska åka till Italien. Hon ska alltså klara sig själv på Östersunds flygplats. Hon har nu fått en detaljerad beskrivning av hur flygplatsen ser ut, var bussen stannar, hur hon checkar in, vart hon tar vägen sedan och så vidare. Hon sitter och skrattar lite nervöst och har packat ner den nerkladdade ritningen i sin plånbok. Jag sitter och tänker att jag inte minns hur det var att inte våga. Att inte kunna. Det är numera så självklart att klara av att flyga, åka tåg, vara ensam, testa sig fram och faktiskt alltid klara sig. Jag trodde nog att jag skulle komma ihåg hur det var, den där pirriga och asnervösa känslan. Men jag gör inte riktigt det. Barnasinnet är längre bort än jag trodde.

Har nu skickat in alla papper och kompletteringar till den andra Steg-2 utbildningen jag sökt. Känner mig lite otålig i väntan på svaret (som jag helt kallt räknar med blir positivt, hur jag nu kan vara så säker på det). Jag pratade med Umeå i telefon i onsdags, när jag satt i bilen på vägen hem från Åre. Insåg efter att vi lagt på att hon nog hade intervjuat mig (man ska egentligen åka dit på intervju). Fattar inte att jag inte förstod det när det pågick, hade kanske ansträngt mig ännu ett snäpp då. Men nu är saker sagda, och jag står för dem. Borde få veta inom ett par veckor om jag kommit med eller ej. Om jag kommit med kommer jag påbörja en treårig resa, där jag en gång i månaden ska åka till Umeå och utbilda mig till legitimerad terapeut. Herregud, vad roligt. Kan knappt bärga mig!!!

I graviditeten mår jag absolut ingenting. Känner ingenting. Mår ingenting. Inte illa, inte glad, inte trött, inte några fosterrörelser. Känner mig bara tjock och rätt ful. Ännu en värdelös sak med att föda i december - man får den där tjocka och inte alls vackra magen mitt i sommaren.

Nu ska jag hjälpa till och leta upp saker som dottern behöver ha med på sin resa. I vanlig ordning ska allt fixas vid 10 på kvällen, typiskt henne... J, hoppas att du får det toppen på ditt läger!