Skåne nr 2

Barnen sover, altanen är öde. Sambon har gått ner till havet för att ta sig ett dopp. Itunes spelar någon skön jazz/hiss-musik. Jag sitter fortfarande i sovlinnet och luktar lite sommarsvett. Har ätit en stor frukost bestående av nybakat bröd som jag, sambon och barnen cyklade in till centrum och köpte tidigare i morse. Jag är lite trött i benen efter en morgonpromenad med dottern kl 05.09. Har just nu en skön stund med andra ord.

I går fyllde min sambo år och vi firade honom så gott det gick. Barnen hade haft sin top 3 asdålig natt och båda var trötta och gnälliga. Det tar ju bort en hel del av mysigheten med att sitta på ett våffelcafé nere vid havet i Mölle, som vi försökte göra. Sonen gnällde sig igenom hela tillställningen och vi fick avsluta stunden så fort det bara gick. Då åkte jag och sambon in till Helsingborg - utan barn! - och gick runt på Helsingborgs festivalen och satt ute och åt nere i hamnen. Vi satt där länge och väl, tittade på alla fina båtar som cruisade runt och visade upp sig, och på alla människor som passerade. Och jag upptäckte en sak - som man egentligen inte får säga, men som jag så klart säger ändå: Många skåningar, eller helsingborgare må hända, är inte särskilt snygga. Det var ovanligt många kraftigt överviktiga,  kraftigt tatuerade och kraftigt gräsliga kläder som passerade. Jag påtalade detta för min sambon, som tycker att jag är lite väl grym (och som inte vill kasta sten i glashus då han själv är överviktig). Men jag bad honom säga till när han såg en attraktiv person nästa gång. Och vi satt och vi satt, och till slut gick det förbi någon som vi båda kunde enas om såg bra ut.

Nu är ju detta mycket subjektivt så klart, och mycket rått sagt av mig. Men det jag funderade på var om detta kanske är ett bättre tvärsnitt av svenska folket än vad stockholmare är. I Stockholm är ytan viktig, kläderna dyra, gymen många och manikyrinstituten ännu fler. Har jag blivit så "storstadifierad" att jag tror att det "är sanninngen"? Att smala midjor, stora bröst, konstant vackra naglar med fransk manikyr och välklippt hår - kommer av sig själv och utan jobb, tid och pengar? Det var ju ganska avkopplande också, att sitta där och se det ena osminkade ansiktet efter det andra gå förbi. Linnen som sitter för tajt och har fula bh-band som sticker fram under, till ett par tajts som har sett sina bästa dagar, accompanjerat av heltäckande tatueringar på armarna och en ogenomtänkt frisyr. Ni som känner mig vet att jag är egentligen den sista som ska uttala mig om detta. Jag som sminkar mig cirka en gång i veckan, och då enbart mascara och puder, som klipper mig två gånger på år (och alltid bara topparna), som knappt köper några kläder alls och om jag gör det så är det på rean (dvs, aldrig moderiktiga kläder). Jag har alltid gympaskor, aldrig någonsin klackar och manikyr har jag nog aldrig fått. Så det är ju med ett stort mått av självgodhet jag tänker det jag tänker (och sedan också skriver ner det!). Men jag blev uppriktigt nyfiken! Ser stockholmare också ut så här, men där jag är jag så hemmablind, eller är stockholmare mer fåfänga och därmed snyggare (och fattigare...)? Jag låter detta vara obesvarat och ska sätta mig på ett utecafé när jag kommer hem och se vad det är för människor jag har omkring mig, och som har satt min norm på utseende och stil.

I födelsedagspresent till min sambo gav jag en weekend i Berlin tillsammans med mig, och utan våran barn. Mina väldigt snälla föräldrar ska vara barnvakt och vi ska vara själva i 48 timmar. Mycket skönt. Min sambo tycker att det känns lite svårt att lämna dem, men konstigt nog tycker inte jag att det är så svårt. Vet inte om jag är en ovanligt kall och okänslig mamma, men jag är säker på att de har det bra, och att eftersom vi förhoppningsvis också kommer ha det bra, så blir vi kanske gladare föräldrar när vi kommer hem igen. Om båda skulle gråta hysteriskt så kommer det självklart vara otroligt kämpigt, och jag vill nog helst inte veta faktiskt, eftersom jag inte kan göra något åt det. Det är en inställning jag alltid haft gällande barnen, eftesom jag lämnat dem en del (oftast till sin pappa dock) redan vid tidig ålder - ring inte mig om jag inte kan göra något, för jag vill inte veta. Men om jag kan göra något, då MÅSTE ni ringa mig!

Nu är min stund över, dottern har vaknat!

Skåne nr 1

Nu är min lilla familj i Skåne, Ängelholm, sedan i lördags. Vi har hyrt en stuga här, vid Mellbystrand, i två veckor. Som vanligt lovar annonsen mer än vad verkligheten sedan erbjuder, så efter att ha varit arg och besviken ett dygn, har jag nu accepterat att det är här vi ska vara i 10 dagar till. Vädret har lämnat mer att önska, men vi har gjort utflykter; Helsingborg en dag, shoppat loss på porslinsoutlet i Höganäs, fikat inne i Ängelholm, tittat på djuren i Hembygdsparken och i dag ska vi till en strutsfarm för att köpa morgondagens middag.

Sonen är ett solsken - ge honom en gräsmatta, lite vatten, ett par bilar (eller 58 stycken för att vara exakt) och en iPad att varva ner med, så klarar han sig rätt länge. Att granntomten erbjuder en stor grävskopa i plast och en studsmatta har ju inte gjort saken värre. Dottern får sitta på golvet och titta på brorsans bilar och hans Pippi-docka, och det funkar tillräckligt länge för att vi ska känna att vi inte bär på henne 24/7.

Jag har fått kritik av sambon för att jag först frågar honom vad han vill göra med dagen, och sedan skiter jag i hans svar - om det inte stämmer bra överens med min egen vilja. Jag protesterade mot detta påstående, tills det blev helt uppenbart att det han ville aldrig blev av. Jag har ett mycket smidigt (om jag får säga det själv) sätt att dribbla bort hans önskemål, utan att för den sakens skull helt säga nej till dem. Plötsligt börjar det regna - ooops, då kan vi inte gå på den loppis som han ville. Sonen får sova länge på dagen - ooops, då hann vi inte i tid till den marknad sambon ville besöka. Jag är ute och cyklar med sonen så länge att han blir astrött och måste gå och lägga sig när vi kommer hem - ooops, då hann vi inte i tid till Båstad för att äta lunch trots allt. Så här håller det på, och jag är faktiskt inte alltid medveten om att jag spolierar hans önskemål. Men han sade för ett par dagar sedan: "Lisa, be mig inte berätta vad jag vill göra, för du lurar mig att tro att det faktiskt kommer inträffa". Ännu en sak att ta upp i terapin i höst alltså... Bara att sätta upp på listan...

Gällande sommarstuga har det verkligen börjat gå troll i det projektet. Vi har tittat på så många objekt nu att det snurrar av tomter, huskroppar, avståndsmätningar till närmaste badplats, tidtagning under bilresan dit, rundåkningar i området för att "känna in feelingen". Kan knappt hålla koll på vad som är vad längre. Och jag insåg igår när vi satt halva kvällen och pratade om det, att det nu knappt finns något hus som är tillräckligt bra längre. Vi har kämpat så för att hitta DET huset, att det inte finns något som lever upp till förväntningarna längre (i vår prisklass, ska tilläggas). Det kraven jag hade för ett par månader sedan har jag nu fått omvärdera, det jag trodde var självklart i maj, var tydligen en omöjlighet. Så på ett sätt är jag tillbaka på ruta 1, men vad hjälper det? Visst kan man sälja om man inte är nöjd. Men samtidigt - neeej! Man byter inte sommarstuga hur som helst! Man skaffar en i början av barnens liv, och sedan ska de växa där, vara trygga där, skaffa sig kompisar där. Man flyttar banne mig oftare sitt hem än sin sommarstuga. Så förävntningarna är skyhöga och projektet blir mer och mer dömt att misslyckas ju längre tiden går. Och samtidigt finns en oerhörd längtan efter ett eget, något att vilja åka till, vilja förbättra, vilja spendera sommaren i. Inte hyra, vara hos andra, packa en hel kombi full med lakan och barnstolar - allt ska finnas där! MINA saker ska finnas där!

Jag pratade med min granne för några dagar sedan. De köpte sitt drömställe förra sommaren, och har varit där så mycket de kan. Och när jag stod där på parkeringsplatsen och pratade med honom och jag lite nonchalant frågade hur de har det ute på landet så svarade han: "Det är för bra för att vara sant". Och jag blev ledsen. Inte för att han har det bra, utan för att det känns så omöjligt. Inget område känns roligare än något annat, ingen insjö mer badvänlig än någon annan, ingen gräsmatta skönare att gå på än någon annan och solen skiner inte starkare på någon speciell plats. Det är en nål i höstack, och det som i maj kändes jätteroligt, känns nu bara utmattande och snarare ledsamt. Och med den inställningen hittar man verkligen inget, det kan jag lova.

Ännu en kompis har berättat om sin ätstörning. Sin pågående ätstörning. Jag blir så ledsen. Så ledsen för hennes skull, för den kamp hon har varje dag och för den kamp som kommer komma den dag hon bestämmer sig för att bli frisk. Men jag blir också så himla ledsen över att det är så här samhället ser ut. Att de kvinnor som jag tänker ser fint smala ut, och som jag är avundsjuk på, de är banne mig ätstörda! Egentligen borde jag kanske bli glad åt den insikten, att de som har lite mjuka magar och dallrande överarmar, äter normalt och är som jag - mätta och belåtna. Jag behöver alltså inte kämpa, utan detta är verkligenheten - vid 30 års ålder och två graviditeter så är det så här man ser ut.

Min kompis beskrev det som att hon upplever att "alla" är ätstörda, att det bara är att ta en kölapp och join the gang. Men herregud, vart är vi på väg! När jag kvällen efter satt och slötittade på ett engelskt program om plastikkirurgi och såg en 23-årig tjej med perfekt B-kupor, som opererade sig och fick D istället - då blev jag än mer matt. Hur ska vi kunna bli nöjda? Eller rättare sagt, hur ska jag kunna bli nöjd? När jag kämpar med min kropp utan att vara varken ätstörd eller opererad. Det verkar ju omöjligt! Om man inte har helt rätt gener då, vilket en del verkar ha. Jag tillhör dock ej den gruppen (måste ju till exempel medicinera för att ens ha en fungerande ämnesomsättning).

Nu fick jag plötsligt en dotter i knät som vill knappa på datorn, så jag får lite hastigt och lustigt avsluta detta inlägg. Ska också baka en smulpaj till eftermiddagens fika...

Inte många sekunder i soffan...

Det är banne mig fullt ös medvetslös i vårt liv. Med två små barn kanske det inte är annat, men när barnen somnat nu halv 10, kastar jag mig på vattenkokaren och fixar mig en kopp te och sedan ut på altanen och blogga. I dag har vi gjort om sonens rum. Han har lämnat sin spjälsäng till lillsyrran och har själv fått en familjevåningssäng från MIO i sitt rum. Blev riktigt bra. Men sådana där projekt tar ju en hel dag. Även om vi fått ihop själva sängen innan lunch, så kommer det en massa efterarbete. "Jaha, här låg de här fina tallriksunderläggen jag köpte förra sommaren, vart ska jag lägga dem nu"? Eller en lös Eric Gadd skiva som jag hittade i dammet på hans bokhylla, var ska den vara - vi som inte ens har cd-skivor längre? Eller när jag nu har lagt alla barnens kläder i sänglådor, och då måste sortera, vart ska alla för små saker ligga, eller alla fula som jag vill skänka? Och så vidare och så vidare. Än en gång har dock Blocket varit underbart. Lade ut två annonser runt lunch - nu är båda sakerna borta. Suveränt. Den där websidan skulle man själv ha uppfunnit, då kunde man nog luta sig tillbaka för evigt och njuta av kontoutdragen...

På lördag drar vi till Skåne och kommer vara borta i tre veckor. Två veckor i Ängelholm och en vecka som vi inte vet vad vi ska göra av än. Vi har nämnligen hyrt ut vår lägenhet och måste hålla oss borta. Funderar på att hyra ett hus i norra Danmark, det är väl fint? Att vi varit hemma i stan i lite över en vecka märks inte, tiden har fullkomligt forsat förbi. Lyckos oss som har 8 veckor tillsammans på somrarna, det är en ynnest.

Just nu har jag helt lagt av med träningen. Orkar inte, vill inte, känner noll motivation. Kanske får vara okej, alla andra verkar ju strunta i sin träning på sommaren, så för första gången kanske även jag kan få göra det. Har ju även slutat amma, så jag ska erkänna att jag inte är så där hungrig som jag alltid är annars. Ganska skönt, att bli mätt av lite lagom stora portioner och att kunna motstå godsaker utan att slita sig själv i bitar.

Nej, detta blev inget avancerat blogginlägg precis, ska nog vila min överkokta hjärna nu.

Småbarnstrött

Om man ska förklara för någon som inte har barn, vad det är som gör en så trött med småbarnslivet - så går det nästan inte. Hur förklarar man att pulsen ökar för att mjölkglaset vältes - över mattan- samtidigt som sonen vill ha något annat att äta än det man ställt fram och nu är på väg att kasta iväg tallriken med småmakaroner över golvet i protest. Detta accompanjeras av att dottern gråter av trötthet/hunger och ligger nu och hostar för att hon gråtit så mycket och länge. Och när jag väl ger upp att agera serviceinrättning till sonen och lämnar honom år sitt öde, för att ta hand om dottern - då börjar han gråta. Denna scen tar ju bara några minuter, men det är minuter som känns som timmar och som tar så enormt med energi. Alla goda tips om vad man ska göra för att förändra situationen är helt meningslösa - för man gör det man klarar av just där och då och inga rationella knep i världen kommer hjälpa oss som deltar i scenen.

Idag är jag lite småbarnstrött. Längtar plötsligt inte alls efter ett tredje barn och tänker så där som alla pluralföräldrar tänker: Hur f-n kunde jag gnälla över NÅGOT ALLS när jag bara hade ett barn? Det är ju en walk in the park! Att jag sedan har 18 månader mellan mina kottar kanske inte bättrar på situationen... Idag, när jag försökte få en gnällig dotter att bli lite gladare i poolen, så hoppade plötsligt sonen bara i, med blöja på och inga puffar. Han sjönk så klart som en sten och jag såg hans ögon rädda försöka ta sig upp till ytan och han flaxade med alla lemmar desperat. Vi fick upp honom, och han grät så klart och var jätterädd. Då är det bara att lämna bort gnälliga dottern till någon annan för att ta hand om sonen istället. I sådana tillfällen kan jag önska att han vore typ 5, lite mer kapabel, att han kunde vänta lite ibland, att det gick att förklara saker. Tvååringar klarar ju inte sånt. Tvärtom finns ordet "vänta" inte i deras vokabulär alls.

Det är sista riktiga dagen här, imorgon är det en seg resa hem. Känns rätt skönt att komma hem. Sköna täcken, svala sovrum, gott bröd till frukost. Är nog lite matt idag, ska sluta skriva innan det blir alltför trist läsning.

I mörkret

Sitter på altanen, allt är mörkt runt om kring mig. Har några ljuslyktor tända runt datorn, en ljusslinga blinkar mellan två palmer - i övrigt är det mörkt. Ut över havet ser jag en stor färja åka långsamt förbi, och nere i bukten ligger några lyxbåtar och vilar efter dagens solbadande. Vår semester börjar lida mot sitt slut, imorgon är sista riktiga dagen, sen är det mest packa och bege sig hemåt (12 timmar dörr till dörr...).

Så hur har det varit? Bra, sammanfattningsvis. Grälet jag och sambon hade har helt klart lagt sordi på en annars rätt så god stämning, men om man försöker bortse från det så har vi haft det bra. Sonen har haft det obegripligt bra - en stor pool, armpuffar, en lekglad kusin, leksaker i kopiösa mängder, yoghurt i alla möjliga onaturliga färger, Nutella till frukost, sitta utan säkerhetsbälte i baksätet med kusinen och sjunga "I ett hus vid skogens slut.." så högt han bara orkar. Han har varit ett solsken i två veckor känns det som. Dottern däremot har varit lite bökigare att vara med. Inte så förmögen att leka själv, kan inte helt säkert sitta själv, så man måste passa henne, vill helst bli buren, har gått upp mellan 5 och 6 varje morgon, lite smågnällig i största allmänhet. Har dock fått bada i poolen flera gånger varje dag, i sin nya rosa nyckelpige-baddräkt, lekt i kusinens Nalle Puh-babygym, sitta i en sån där gummistol som gör att ungen sitter som gjuten (mycket praktisk måste jag säga, i alla fall i just den här åldern), lärt sig äta banan och dricker kopiösa mängder vatten. Har som tur är sovit varannan timma under dagarna, så vi har kunnat ligga och sola i fred och lyssna på när sonen springer över stenplattorna och skriker "Här kommer bomben!" innan han och armpuffarna hoppat i vattnet.

Jag har fått se mig själv på nära håll i många situationer som jag annars inte möter i min vardag: att synka mig med många andra och deras vanor (som att slänga mat, inte spara och värma en annan dag), ser hur ekonomiskt snål/sparsam jag är och hur mycket det upptar min tid, hur ledsen jag är över att se mig själv i bikini, hur gärna jag vill att mina barn ska sova hela dagarna så att jag får ligga i fred på min solstol, hur osäker jag blir på att laga mat när jag vet att italienarna har en himla massa regler för hur saker ska göras (inte den oljan till det, de tomaterna används bara till det, den pastan MÅSTE man äta till denna rätten, och den får absolut inte överkokas, inte sallad till pastan - den äter man ju efteråt (fattar du väl!), mozzarellan ska förvaras ute - inte i kylskåp osv osv...), hur det stressar mig att jag måste tvinga ett eller båda barnen att göra avkall på sina behov av olika saker (mat, sömn, kyla) för att vi andra vill göra saker (åka till en lekplats när dottern behöver sova, men sonen gärna leker). Summa summarum så är jag en rätt bökig person, med en jäkla massa krav på hur saker ska gå till och vara för att jag ska få det bra. Och när jag inte får det bra, då har jag svårt att släppa det, och sprider ut det som en liten giftanpull - så att alla vet att nu har jag banne mig uppoffrat mig för era behov.

Nej, dags för sängen. Dottern går som sagt upp alldeles för tidigt och min sömn är nere på ett minimum. Försöker dock göra det bästa av den situationen och sätter henne i Babybjörn och tillsammans möter vi soluppgången nere på stranden under en långpromenad barfota i sanden.

Det gick inte...

Vi lyckades inte riktigt, jag och sambon, att inte bråka när vi är här. Igår brakade det loss, i nåt obehagligt och skrikigt som inte alls känns bra. Taskiga ord haglar och vår nivå sjunker för varje gräl. Gällde så klart inget viktigt alls (trötthet och små barn verkar locka fram de allra märkligaste gräl och sidor hos folk). Summan av kardemumman är: "Lisa, jag orkar inte alltid göra allt på ditt sätt. Du  kan inte hålla på och säga att jag ska stå på mig kring mina behov, och när jag sedan gör det så protesterar du hej vilt och det resulterar i sådana här gräl". Och "Sambon min, du kan inte hålla på och ge bort dig själv, din tid, din ork till alla andra. Det finns inget kvar till slut och när du sedan inte orkar mer, då är det jag som får spillrorna".

Tråkig sista dag för sambons syster och hennes barn som varit här en vecka. De sa inget om det så klart, men det kändes jättedåligt, att de skulle hamna mitt i allt och att vi därför inte kunde följa med ut och äta och delta som vanliga människor. Nu har de i alla fall åkt, och det känns väldigt tråkigt. Har varit toppen att ha de här!

Min mamma har alltid sagt att hon och pappa alltid grälar en gång på semestern, ofta i början, för att sedan vara sams resten av tiden och ha det riktigt bra tillsammans. Är det så för oss också kanske? Vi har grälat rejält varje gång vi kommit hit (mycket mycket pinsamt, här finns ju alltid människor som bevittnar och som man måste se i ögonen minuten efter stora tårkalaset. Sånt slipper man hemma i lägenheten) men sedan är vi sams och rätt så kära den största delen av tiden.

Nej, solstolen hägrar. Har skurit upp en stor skiva vattenmelon, dottern sover och sonen verkar vara på gott humör. Så lite slappa!

För att ni ska känna igen er...

... så skriver jag om en liten jobbig incident som hände igår kväll. Vi hade varit ute och ätit på restaurang och hade parkerat nere i "gamla stan" för att strosa runt och ta en kvällsglass. Sambon satte ihop den galet dåliga barnvagnen som vi lånat av min syster. Tänk er ett skrangligt chassi som man klickar i en hård liggdel i som dottern skulle ligga i. Han satte fast liggdelen, lade ner dottern, och sedan händer det som man knappt vågar tänka: Hela liggdelen gör en bakåtvolt, ramlar av, snurrar i luften och landar upp och ner rakt på asfalten - med min dotter i. Hon måste alltså ha hamnat med ansiktet rakt ner i marken.

Och som jag skrek. Och som hon skrek.

Sambon fick upp henne, tröstade, jag kom fram och mer eller mindre krävde att få henne i min famn, ville själv kolla hur hon mådde. Och otroligt nog var det inte ett enda skrubbsår. Fråga mig inte hur det gick till, men inte en skråma. Men tårar, så klart.

Vid det här laget hade en grupp italienare kommit till oss och vill så klart komma med tusen olika råd och tips. Gulligt till en början, besvärande till slut.  Så efter att ha fått vatten och vägbeskrivning till närmaste akutmottagning går vi iväg till vår glass - utan vagn - jag ville bära dottern resten av kvällen. Hon jollrade på som vanligt och visade inte en tillstymmelse till att vara tilltufsad.

Det jag gillade med hela situationen var att jag lyckades tillåta mig att känna det jag kände. Skrika precis så hysteriskt som jag kände det. Inte hålla igen och bete mig "civiliserat". Visst, jag höll igen tårarna, orkade inte stå och gråta inför hela den där gruppen med italienare jag inte känner. Men att få vara i en känsla fullt ut är ganska befriande - och nyttigt. Det blir uppenbart hur sällan i alla fall jag är det. Det finns så mycket lager utanpå många känslor, som gör att vi agerar och reagerar som vi förväntas. Men visst, sedan skämdes jag lite, men vet inte inför vem egentligen.

Sambon blev dock besviken på mig, att jag med sådan självklarhet tog dottern ur hans famn. Han undrade varför jag har en rättighet till barnen som inte han har. Att han aldrig skulle kunna göra samma sak, för det hade jag aldrig accepterat. Och nej, det är sant. Jag tror mig nog ha någon form av veto, en större rätt att få trösta och bli tröstad av mina barn. Rätt att få information om dem först, vara den som har rätt att vara mest ledsen om det händer dem något. I ärlighetens namn hade jag inte en tanke på min sambo, hur rädd han måste ha blivit, hur mycket skuld han kanske sitter med för att det var han som skulle sätta fast liggdelen på vagnen men uppenbarligen misslyckades med det. Har vi mammor mer rätt till våra barn? Eller varför tror vi att vi har det? Är det för att vi visar våra känslor tydligare och då verkar våra behov starkare?

Nu ska jag lägga mig, håller på att bli uppäten av mygg!