Nu ligger jag i soffan i mitt vackra rum i Umeå igen. Det är 18:e gången jag är här, and counting... Har idag haft en medikoer föreläsning om IPT, ännu en terapivariant, hur många finns det egentligen?
Jag har valt att inte ta med mig några träningskläder denna gång, heller, tredje gången i rad, eftersom jag varje gång är förkyld. Inte så farligt just denna vecka (trodde jag tills jag var i luften och det kändes som att bihålorna i pannan skulle ta kål på mig), men kände ändå att jag kan passa på att slappa lite. Inte stressa hem för att byta om, eller upp till IKSU, nordens största idrottsanläggning, för att hinna med ett pass. Jag har pluggat lite och ska snart kolla på TV och äta choklad. Men nu till det intressanta, eller ledsamma: Jag gick in till centrum först, för att kolla på Åhlèns, och hamnade sen på Kappahl och liknande för att hitta färgglada byxor (som helt plötsligt är så vansinnigt inne tydligen). Jag strosar runt och tiden går, jag köper ett par byxor, en Onepiece till sonen och nån slags tunika på Gina Tricot. Jag är där kanske en timme allt som allt. Och inser att jag blir rastlös, lite stressad. Att bara gå och här och gå! Ödsla en kväll på detta! Jag shoppar så gott som aldrig (i Sverige, bara på semester), och sedan jag fick barn hinner jag faktiskt inte, för de är oftast med mig och ni kan ju själva tänka ut hur lätt det är att prova byxor i olika storlekar med två småbarn med - nej, händer inte. Så jag shoppar helt enkelt aldrig. Men istället för att se kvällens stund som välinvesterad, skön, avkopplande, så blir jag stressad. Som att jag slösar bort tiden (vad skulle jag annars gjort?). Och det gör mig ledsen. Att inse att jag är så effektiv i mitt huvud och själ, att jag inte ens hinner kolla på kläder utan att skynda vidare och känna mig "onyttig".
Samma sak på flyget hit (som jag för övrigt delade med Ebba von Sydow, vi stod och pratade lite vid säkerhetskontrollen där vi båda fastnade). Jag hade ingen bok med mig (eftersom jag skulle låna en kursbok här och försöka plöja 300 sidor på två kvällar), dagens DN var redan läst, och boken om Zlatan som jag har i telefonen är så dryg och ärligt talat ointressant att jag inte har lust att lyssna vidare. Så vad gör man då med en timma i luften? Tittar ut på molnen? Skriver en önskelista till nästa jul? Börjar konversera med grannen? Till slut kom jag på det. Mycket nöjt kom jag plötsligt ihåg examinationsuppgiften som ska lämnas in i maj. Puh. Tiden blev väl tillvaratagen, jag fick något gjort, jag känner mig nöjd med mig själv. Slutet gott, allting gott.
Annars är jag mitt uppe i två saker just nu: Det ena är småbarnströtthet. Det andra är hösten.
Småbarnströttheten visar sig så att jag längtar lite bort. Inte jämt och alltid, men oftare än vanligt. Jag vill att de ska bli större, självständigare, kunna prata och gå (dottern) och att sonen ska förstå orden "vänta" och "snälla" (egotrippade lilla monster). Jag vill åka på häftiga resor, med eller utan barn, men definitivt med större barn. Jag vill träna mycket mer - det jag vill när jag vill och utan konstant sömnbrist i kroppen. Jag vill återta mitt sovrum och jag vill även återta mitt vardagsrum (blir bara fler och fler gunghästar, korgar med diverse leksaker, bil med många hemska knappar med ljud, litet kök med tusen tillbehör och ett skåp proppfullt med puzzel). Jag vill inte anpassa mitt liv efter deras sovtider och släpa runt på en dubbelvagn med tillhörande barn (hela ekipaget väger ca 50 kg, känns i uppförsbackarna).
Det är så sjukt mysigt med dem, absolut allt som oftast, men jesus vad det kan vara segt. Och vilken dålig förälder jag blir. Gapar och skriker, tappar både förmågan och lusten och vara pedagogisk. Fattar inte vad jag tror att jag ska åstadkomma när jag skriker till sonen att han ska sluta skrika - då skriker han att han har lust att skrika - då skriker jag att det har jag också - och så skriker vi i var sitt rum. God förebild man är... Eller när jag tror att jag kommer få dottern att äta mer genom att till slut höja rösten och förklara att hon kommer bli asgnällig om hon inte äter tillräckligt.
Nästa område: Hösten. Då ska mitt nya liv börja. Vi ska in i livspusslet, jobba (och plugga) och ha två barn på dagis. Jag jobbar ju som konsult idag, och pluggar halvtid. Vad vill jag, vad är värt något? Lön, semester, anställning, kollegor, utmanande och stimulerande arbetsuppgifter. Jag vill jobba med terapeuter, ha många samtal med klienter, få bra handledning, spännande samtal vid lunchbordet. Inser att det inte kryllar av jobb för psykoterapeuter. Om man inte jobbar privat, var är man? Fick också veta att jag kommer höja lönen med cirka 1500 kr från när jag var socialsekreterare. Så 5 års studier efter socionomexamen (plus en sexologexamen) ger mig 1500 kr. Tacksamt. Har lagt ut ca en halv miljon på att nå detta mål, och får 1500 kr i månaden. Man tackar och bockar.
Nej, ska vila huvudet från detta nu och snart gå och lägga mig. Imorgon - ny dag, ny föreläsning, nya kunskaper att mosa in i ett rätt fullt huvud.
onsdag 28 mars 2012
torsdag 8 mars 2012
Umeå
Sitter på ett av mina två caféer och väntar på min chevrésallad. Har bihåleinflammation och känner mig trött men under kontroll. Ska efter maten hem till mitt rum och äta choklad och ligga i soffan och det ska bli väldigt skönt. Dagen har varit mycket givande, som den alltid är när den handlar om Affektfokuserad terapi. Men att sitta och lyssna mellan 8-17 tar på krafterna...
I morse när alla i klasskompisarna drösade in i klassrummet, kom plötsligt en av våra två psykiatriker in med en liten liten bebis. Va? Hon har ju inte varit gravid? Vems är det där? Och vad gör den här? Och herregud så söt den är! Det visade sig att hon och hennes man är familjehem till den lilla tvåmånaders bebisen och att han är uppväxtplacerad hos dem (dvs till efter gymnasiet). Han kom till dem för fyra dagar sedan, levde sina första sex veckor med sin biologiska mamma men har nu helt frivilligt lämnats över till min klasskompis och hennes familj. De fick frågan på fredagen och måndagen hade de en tvåmånaders bebis hemma. De har kastat sig ut och köpt barnvagn, planerat föräldraledighet, grävt fram bebiskläderna längst ner i kartongerna i garaget som sparats efter att deras 10-åriga tvillingar var små. Plötsligt är min klasskompis bebismamma igen. Och hon verkar så glad! Hon berättar plötsligt att hon hela tiden velat ha fler barn, att hon inte kände sig färdig efter tvillingarna, som kom till via IVF. När hon fyllde 40 (alldeles nyss) tänkte hon att hon borde sluta hoppas, sluta längta och acceptera att det är som det är. Och då, helt plötsligt, kom detta underbart söta barn. Så nära storklevererad som man kan komma. Eller som jag sa när vår lärare frågade vad han kom ifrån: "Från soc".
Jag vill hylla möjligheten at få barn på alla sätt som går att få barn på. Det är en välsignelse och jag blir så lycklig ända in i märgen av att hon fått möjlighet att få ett barn till, när de nu inte lyckades på annat sätt. Jag är så glad för denna sötnos till bebis, som får chansen att växa upp hos den familjen, hos en familj som vill ha honom, istället för att bli ännu ett trasigt barn från en trasig familj. En win-win-situation!
Det som har varit intressant under dagen har varit att se mig själv. Jag, som alltid varit så ointresserad av barn, alltid tyckt att bebisar är söta men inte så mycket mer än så, har fullkomligen stalkat denna lilla guldklimp. Jag började morgonen med att plötsligt vara tvungen att gå ut ur klassrummet och snyta mig, för att på så sätt få chansen att träffa plutten utanför där han sövdes i sin vagn. Sen stod jag alla raster och hängde över vagnen, pratade med min klasskompis, pratade med honom, gullade, rullade vagn, pratade med sån där röst som man aldrig vill höra inspelad för den är så fånig så man blir matt. Jag drogs som en magnet till hans närvaro, satt fånigt och log tvärs över klassrummet när han gurglade i sin nya mammas famn. Och klasskompisarna har retats... "Vill du kanske ha en bebis till Lisa"? Ja. Eller nej. Eller ja, absolut. Men nej, det orkar jag inte. Men jo, det vore ju helt underbart. Men nej, det vill inte min sambo. Vill jag? Min klassbästis har två barn och är så nöjd så nöjd. Hon står och tittar på lilla plutten med lite mer normal dos intresse. Han är söt och så, men tack men nej tack. Jag är nöjd. Jag vill göra annat i mitt liv. Jag är nöjd med de två jag har.
Varför kommer inte jag dit? För på ett sätt är jag verkligen det också. Jag vill hinna och orka med de två jag har. Jag hatar verkligen känslan att inte hinna med dem, var och en för sig. När sonen ligger i 40 graders feber, som förra veckan, och inte begär något överhuvudtaget. När han lite tyst säger "Mamma, kan du ligga hos mig lite", då vill jag hinna det. Inte som det blev, att jag lade mig bredvid hans varma kropp i två minuter, sen ramlade dottern. Sen två minuter till, sen ville hon komma upp i sängen också. Sen två minuter till, och då gnäller hon för att hon är hungrig. Och jag hör mig själv säga "jag kommer snart, vänta lite" till förbannelse. Till slut kommer jag ju inte ens tillbaka. Jag har gett upp möjligheten att faktiskt få ligga bredvid honom. Med ett barn till kommer detta bara bli värre, och jag vill inte! Jag vill hinna! Och jag vill vilja hinna!
Och ännu en gång konstaterar jag att barn skapar så mycket nya känslor. Så mycket nya insikter och förståelser. Jag tycker så mycket om den person jag blivit tack vare mina barn. Jag har blivit en mer förlåtande, accepterande, nyanserad, insiktsfull, kärleksfull person som har så mycket mer kärlek i mig än vad jag hade förut. Mer än någonsin är jag övertygad om att om det finns en mening med livet, så måste det vara att få barn, få vara med dem, vara i relation till dem, älska dem, se dem växa upp. Någon annan mening kan jag faktiskt inte tänka mig.
I morse när alla i klasskompisarna drösade in i klassrummet, kom plötsligt en av våra två psykiatriker in med en liten liten bebis. Va? Hon har ju inte varit gravid? Vems är det där? Och vad gör den här? Och herregud så söt den är! Det visade sig att hon och hennes man är familjehem till den lilla tvåmånaders bebisen och att han är uppväxtplacerad hos dem (dvs till efter gymnasiet). Han kom till dem för fyra dagar sedan, levde sina första sex veckor med sin biologiska mamma men har nu helt frivilligt lämnats över till min klasskompis och hennes familj. De fick frågan på fredagen och måndagen hade de en tvåmånaders bebis hemma. De har kastat sig ut och köpt barnvagn, planerat föräldraledighet, grävt fram bebiskläderna längst ner i kartongerna i garaget som sparats efter att deras 10-åriga tvillingar var små. Plötsligt är min klasskompis bebismamma igen. Och hon verkar så glad! Hon berättar plötsligt att hon hela tiden velat ha fler barn, att hon inte kände sig färdig efter tvillingarna, som kom till via IVF. När hon fyllde 40 (alldeles nyss) tänkte hon att hon borde sluta hoppas, sluta längta och acceptera att det är som det är. Och då, helt plötsligt, kom detta underbart söta barn. Så nära storklevererad som man kan komma. Eller som jag sa när vår lärare frågade vad han kom ifrån: "Från soc".
Jag vill hylla möjligheten at få barn på alla sätt som går att få barn på. Det är en välsignelse och jag blir så lycklig ända in i märgen av att hon fått möjlighet att få ett barn till, när de nu inte lyckades på annat sätt. Jag är så glad för denna sötnos till bebis, som får chansen att växa upp hos den familjen, hos en familj som vill ha honom, istället för att bli ännu ett trasigt barn från en trasig familj. En win-win-situation!
Det som har varit intressant under dagen har varit att se mig själv. Jag, som alltid varit så ointresserad av barn, alltid tyckt att bebisar är söta men inte så mycket mer än så, har fullkomligen stalkat denna lilla guldklimp. Jag började morgonen med att plötsligt vara tvungen att gå ut ur klassrummet och snyta mig, för att på så sätt få chansen att träffa plutten utanför där han sövdes i sin vagn. Sen stod jag alla raster och hängde över vagnen, pratade med min klasskompis, pratade med honom, gullade, rullade vagn, pratade med sån där röst som man aldrig vill höra inspelad för den är så fånig så man blir matt. Jag drogs som en magnet till hans närvaro, satt fånigt och log tvärs över klassrummet när han gurglade i sin nya mammas famn. Och klasskompisarna har retats... "Vill du kanske ha en bebis till Lisa"? Ja. Eller nej. Eller ja, absolut. Men nej, det orkar jag inte. Men jo, det vore ju helt underbart. Men nej, det vill inte min sambo. Vill jag? Min klassbästis har två barn och är så nöjd så nöjd. Hon står och tittar på lilla plutten med lite mer normal dos intresse. Han är söt och så, men tack men nej tack. Jag är nöjd. Jag vill göra annat i mitt liv. Jag är nöjd med de två jag har.
Varför kommer inte jag dit? För på ett sätt är jag verkligen det också. Jag vill hinna och orka med de två jag har. Jag hatar verkligen känslan att inte hinna med dem, var och en för sig. När sonen ligger i 40 graders feber, som förra veckan, och inte begär något överhuvudtaget. När han lite tyst säger "Mamma, kan du ligga hos mig lite", då vill jag hinna det. Inte som det blev, att jag lade mig bredvid hans varma kropp i två minuter, sen ramlade dottern. Sen två minuter till, sen ville hon komma upp i sängen också. Sen två minuter till, och då gnäller hon för att hon är hungrig. Och jag hör mig själv säga "jag kommer snart, vänta lite" till förbannelse. Till slut kommer jag ju inte ens tillbaka. Jag har gett upp möjligheten att faktiskt få ligga bredvid honom. Med ett barn till kommer detta bara bli värre, och jag vill inte! Jag vill hinna! Och jag vill vilja hinna!
Och ännu en gång konstaterar jag att barn skapar så mycket nya känslor. Så mycket nya insikter och förståelser. Jag tycker så mycket om den person jag blivit tack vare mina barn. Jag har blivit en mer förlåtande, accepterande, nyanserad, insiktsfull, kärleksfull person som har så mycket mer kärlek i mig än vad jag hade förut. Mer än någonsin är jag övertygad om att om det finns en mening med livet, så måste det vara att få barn, få vara med dem, vara i relation till dem, älska dem, se dem växa upp. Någon annan mening kan jag faktiskt inte tänka mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)