Har idag varit på ultraljud igen. Denna gång tillsammans med sambon och bonusdottern. Ska börja med att säga att Pyret mår bra, alla ben är på plats, hjärtat bankar på och hjärnhalvorna är två till antalet. Så allt ser bara bra ut. Pyret rörde sig och ligger med ansiktet ner mot mig rygg. Tyvärr blev beräknat datum framflyttat till den 7/6, och min nya "bytesdag" är nu måndagar. Så istället för att gå in i vecka 19 imorgon, gör jag alltså det på måndag. Trist. Känns alltid bra att vara långt fram. Det enda bra är att jag får chans att vara gravid en längre stund!
Men nu till känslorna.
Jag kan inte säga att jag varit särskilt nervös inför ultraljudet, utan snarare längtat för att då får jag se Pyret, förhoppningsvis veta att allt är bra och vi får en mysig stund tillsammans i familjen. I natt sov jag dock inte mycket. Låg mest och vred mig i min systers gravidpyjamas (It´s babytime står det på den) och undrade vad klockan var. När jag väl sov drömde jag hej vilt om att jag skulle till sjukhus, för ultraljud, men det blev krångel, förseningar osv. En klassisk Lisa-stress-dröm med andra ord. Sen väckte min sambo mig lite sent, så jag gjorde mig klar på 30 minuter och lyckades köra hemifrån till Karlavägen på 10 minuter blankt (inte helt laglydigt och hade väldig tur med grönljusen. Nu är det ju inte så mycket folk ute 07:10 dagen innan nyårsafton...). Så vi kom i tid, men det gjorde inte ultraljudskvinnan.
Eftersom ännu ett provsvar har slarvats bort, så min urinodling som jag lämnade på värdcentralen för två veckor sedan är borta, fick jag i uppdrag av min läkare att ta med mig morgonurinen till Mama Mia, vilket jag gjorde. Detta då det ju faktiskt är himla bra att få veta om jag har en urinvägsinfektion eller ej. Men ultraljudskvinnan kunde absolut inte ta emot det, sa att jag hade förpackat det fel, att vi inte hade tid att hålla på med något annat än ultraljudet. Slutade med att sambon fick springa ut till något kylskåp och ställa det där i väntan på bättre tider. Hon frågade oss inget, utan det var bara att hoppa upp på britsen. Vi väntade med nöd och näppe in sambon innan vi började. Jag frågade henne om hon kunde ta ett Hb på mig (blodvärde/järnvärde) men det hanns minsann inte med det heller. När jag frågade om hur lång tid vi har på oss, eftersom det verkar som att vi har bråttom, sa hon att om patienten har mycket frågor, behöver ta prover eller sånt, nej då hinner man inte. Hon har bara tid utsatt för att mäta bebisen, inget annat. Så där fick vi munkavel och sa inget mer.
Så vår mysig stund blev en mätning-av-Pyret-stund, som i och för sig säkert är nödvändig på alla sätt och vis. Men vi fick inte möjlighet att titta noga, glädjas, prata om det vi kände eller oroade oss för, utan det var ett möte för att kunna skriva in alla mått i journalen.
Efteråt fick jag gå upp till en annan våning för att lämna Hb. Det låg på 108 för två veckor sedan (för er som är insatta i vad det står för. Det är för lågt, för er andra). Idag låg det på 98, alltså ännu sämre. Detta trots att jag druckit järnsaft i två veckor nu. Kände mig lite matt över alltihop och visade mest ilska när vi gick därifrån. Men när jag väl satte mig i bilen för att åka till jobbet, och ringde mina föräldrar som jag lovat att rapportera till, kom gråten. Jag grät hela vägen ut till jobbet (ca 30 minuters bilresa) och kunde nog inte ens förklara vad som gjorde mig så ledsen. Pyret mår ju bra och det borde vara huvudsaken, men jag kände mig så himla snuvad på att inte få ha min stund med Pyret och min familj. Att inte ultraljudskvinnan hade nån koll på att vi fått missfall förut och kanske var oroliga eller tillät oss fråga lite frågor.
Nu är jag på jobbet och försöker tänka på annat, eller kanske tänka på att Pyret rör sig därinne. Måste till Apoteket för tjugoelfte gången och köpa nån annan sorts järntabletter tydligen, för de jag köpte hade mamma fått höra att man mår väldigt illa av. Det här att graviditet inte är någon sjukdom, det kan man fan diskutera.
tisdag 30 december 2008
måndag 29 december 2008
Att fylla sin heltid
Jag säger det om och om igen: Jag har inte tid att vara gravid samtidigt som jag jobbar heltid! Har precis suttit och surfat runt på mammakläder på arbetstid. Schh, säg inget... man är ju konsult ni vet... Jag inser att graviditet och föräldraskap måste vara en sån otrolig kassako för alla möjliga butiker. Tex varför inte köpa en gipsavgjutning på din mage? Eller den affär som måste tjäna mest av allt på alla oss: Apoteket! Har idag bränt ännu 200 kr där. Ska nu pumpa mig själv full med järn och lösa upp en hård mage.
Det syns nu att jag inte bara är lite gosigt rund. Till och med en klient sa att hon såg att jag var gravid, vilket jag tycker känns så himla kul! Men med magen kommer även min dåliga rygg. Eller jag vet faktiskt inte om det är magens storlek som är problemet, utan snarare att sitta på en kontorsstol. Trots att jag har en ergonimisk pruttkudde att sitta på för ryggen. Jag känner inte av min rygg när jag bara är hemma, men så fort jag kommer till jobbet och har suttit här några timmar, så värker det i hela ryggen. Detta har jag kunnat mota bort genom pruttkudden förut, men det verkar inte fungera längre.
Kan inte säga att det händer så mycket i mitt liv. Julen har ju mest bestått av att äta och sova. För min aktiva livsstil passar det inte särskilt bra, men samtidigt märker jag att jag inte orkar något annat. Fick hjärtklappning och blev verkligen matt och svag på ICA Maxi igår, och då var det enda jag gjort på hela dagen ett träningspass, äta lunch och ligga i sängen och äta choklad och läsa min bok. Så jag är inte fit for fight, så är det ju.
Känner mig lite ynklig som inte bara säger att jag mår toppen och så här bra har jag aldrig mått och sånt. Men det är verkligen inte så. Har väl aldrig varit så här trött, orkeslös och BLEK (ni ska veta att allt som gör att jag ser levande ut är smink! Och nej, det är inte bara som jag säger, för att jag med min mörka hud tror att jag är blek, utan min omgivning har kommenterat att jag verkligen ser sjuk ut). Jag ska inte säga att det är ett stort problem. Men det är ett problem när jag bokstavligt talat håller på att köra av vägen till jobbet för att jag är så vansinnigt trött. Jag behöver mina 10 timmar per natt, det är helt uppenbart. Och även med de 10 timmarna är jag trött framåt eftermiddagen och behöver sova en liten lur. Men så funkar ju inte livet som heltidsarbetande som ni vet. Det jag längtar efter just nu är att få åka till Nacka och träna min vattengympa! Jag och tanterna! Men det är jättemysigt! Varm pool och vackert rum och sen är det faktiskt kul med vattengympa. Jag behöver inte känna mig så jäkla otränad som jag gör när jag går till mitt vanliga gym.
Men för att återkomma till min så kallade ynklighet, så känner jag mig osäker på hur mycket man helt enkelt "får tåla" som gravid, och vad som faktiskt är ett bekymmer. När kan man med gott samvete gå ner i arbetstid? När kan man med gott samvete frysa sitt gymkort? Vet att det inte finns några svar på detta, men jag är som vanligt i behov av ett facit, någon/något som godkänner mina handlingar. Sen hjälper det ju inte att några i min omgivning uttrycker sig i stil med "jag var också trött när jag var gravid, det är bara att bita ihop"! Men om jag inte vill bita ihop? Om jag vill ta vara på denna graviditet så mycket jag bara kan och orkar? Jag har snart gått halvvägs och det stressar mig. Har bara 20 veckor på mig att göra allt det där jag planerat att göra. Läsa barnböcker, testa andra träningsformer, spa-behandlingar, skriva dagbok om graviditeten, VILA UT! När hann ni andra göra sånt? OM ni hann...
Igår när jag tränade spinning (för en instruktör jag känner) säger hon i mikrofonen när vi är inne på finallåten: "Och Lisa tar det lite lugnt nu, tänkt på bebisen"!. Gör jag inte det? Jag är dålig på att veta vad som är mina åsikter och mitt eget bästa ibland. Jag vill träna och jag tycker att jag gör det så jäkla lugnt så det knappt är sant. Men när jag tränar ifrågasätter en del det, men om man inte tränar så läser man överallt att det är bra att röra på sig under graviditeten. Hur ska ni ha det!? Jag vet att "sanningen" säkert ligger någonstans mittemellan, men jag som är van att träna så vansinnigt mycket tycker inte att det är helt lätt. Jag tänker på Pyret hela tiden, men om jag tycker att det känns bra borde det ju vara bra? Eller så behöver någon skrämma upp mig och visa hur Pyrets hjärta påverkas när min puls går upp. Håller Pyrets hjärta på att fullkomligen sprängas av ansträngning? Då lovar jag att sluta spinna.
Imorgon är det dags för ultraljud! Tidigt i morgon bitti ska jag, sambon och bonusdottern åka till MVC och hälsa på Pyret. Är inte så nervös än, men blir kanske. Jag och sambon pratade om vad vi ska svara om de erbjuder oss att få veta könet. Han vill ju gärna veta, men det verkade som att han fick kalla fötter nu när det verkligen närmar sig. Jag kom på att jag inte vill veta just nu, för jag vill inte förlora Pyret! Om vi får veta att det är en han eller hon, så kommer man ju använda det som benämning på bebisen, och jag trivs med Pyret. Jag är inte redo att göra mig av med Pyret riktigt än. Så vi får se, om vi får frågan och vad vi gör med det. Men det lutar åt att inte ta reda på det riktigt än.
Det syns nu att jag inte bara är lite gosigt rund. Till och med en klient sa att hon såg att jag var gravid, vilket jag tycker känns så himla kul! Men med magen kommer även min dåliga rygg. Eller jag vet faktiskt inte om det är magens storlek som är problemet, utan snarare att sitta på en kontorsstol. Trots att jag har en ergonimisk pruttkudde att sitta på för ryggen. Jag känner inte av min rygg när jag bara är hemma, men så fort jag kommer till jobbet och har suttit här några timmar, så värker det i hela ryggen. Detta har jag kunnat mota bort genom pruttkudden förut, men det verkar inte fungera längre.
Kan inte säga att det händer så mycket i mitt liv. Julen har ju mest bestått av att äta och sova. För min aktiva livsstil passar det inte särskilt bra, men samtidigt märker jag att jag inte orkar något annat. Fick hjärtklappning och blev verkligen matt och svag på ICA Maxi igår, och då var det enda jag gjort på hela dagen ett träningspass, äta lunch och ligga i sängen och äta choklad och läsa min bok. Så jag är inte fit for fight, så är det ju.
Känner mig lite ynklig som inte bara säger att jag mår toppen och så här bra har jag aldrig mått och sånt. Men det är verkligen inte så. Har väl aldrig varit så här trött, orkeslös och BLEK (ni ska veta att allt som gör att jag ser levande ut är smink! Och nej, det är inte bara som jag säger, för att jag med min mörka hud tror att jag är blek, utan min omgivning har kommenterat att jag verkligen ser sjuk ut). Jag ska inte säga att det är ett stort problem. Men det är ett problem när jag bokstavligt talat håller på att köra av vägen till jobbet för att jag är så vansinnigt trött. Jag behöver mina 10 timmar per natt, det är helt uppenbart. Och även med de 10 timmarna är jag trött framåt eftermiddagen och behöver sova en liten lur. Men så funkar ju inte livet som heltidsarbetande som ni vet. Det jag längtar efter just nu är att få åka till Nacka och träna min vattengympa! Jag och tanterna! Men det är jättemysigt! Varm pool och vackert rum och sen är det faktiskt kul med vattengympa. Jag behöver inte känna mig så jäkla otränad som jag gör när jag går till mitt vanliga gym.
Men för att återkomma till min så kallade ynklighet, så känner jag mig osäker på hur mycket man helt enkelt "får tåla" som gravid, och vad som faktiskt är ett bekymmer. När kan man med gott samvete gå ner i arbetstid? När kan man med gott samvete frysa sitt gymkort? Vet att det inte finns några svar på detta, men jag är som vanligt i behov av ett facit, någon/något som godkänner mina handlingar. Sen hjälper det ju inte att några i min omgivning uttrycker sig i stil med "jag var också trött när jag var gravid, det är bara att bita ihop"! Men om jag inte vill bita ihop? Om jag vill ta vara på denna graviditet så mycket jag bara kan och orkar? Jag har snart gått halvvägs och det stressar mig. Har bara 20 veckor på mig att göra allt det där jag planerat att göra. Läsa barnböcker, testa andra träningsformer, spa-behandlingar, skriva dagbok om graviditeten, VILA UT! När hann ni andra göra sånt? OM ni hann...
Igår när jag tränade spinning (för en instruktör jag känner) säger hon i mikrofonen när vi är inne på finallåten: "Och Lisa tar det lite lugnt nu, tänkt på bebisen"!. Gör jag inte det? Jag är dålig på att veta vad som är mina åsikter och mitt eget bästa ibland. Jag vill träna och jag tycker att jag gör det så jäkla lugnt så det knappt är sant. Men när jag tränar ifrågasätter en del det, men om man inte tränar så läser man överallt att det är bra att röra på sig under graviditeten. Hur ska ni ha det!? Jag vet att "sanningen" säkert ligger någonstans mittemellan, men jag som är van att träna så vansinnigt mycket tycker inte att det är helt lätt. Jag tänker på Pyret hela tiden, men om jag tycker att det känns bra borde det ju vara bra? Eller så behöver någon skrämma upp mig och visa hur Pyrets hjärta påverkas när min puls går upp. Håller Pyrets hjärta på att fullkomligen sprängas av ansträngning? Då lovar jag att sluta spinna.
Imorgon är det dags för ultraljud! Tidigt i morgon bitti ska jag, sambon och bonusdottern åka till MVC och hälsa på Pyret. Är inte så nervös än, men blir kanske. Jag och sambon pratade om vad vi ska svara om de erbjuder oss att få veta könet. Han vill ju gärna veta, men det verkade som att han fick kalla fötter nu när det verkligen närmar sig. Jag kom på att jag inte vill veta just nu, för jag vill inte förlora Pyret! Om vi får veta att det är en han eller hon, så kommer man ju använda det som benämning på bebisen, och jag trivs med Pyret. Jag är inte redo att göra mig av med Pyret riktigt än. Så vi får se, om vi får frågan och vad vi gör med det. Men det lutar åt att inte ta reda på det riktigt än.
lördag 27 december 2008
Mellandagsrea
Är det verkligen värt det? Att lägga en dag och all energi man äger och har på att springa runt på stan bland alla fjortisar och försöka hitta en fynd bland all skit? Jag kan ju berätta att mammakläder minsann inte reas ut på samma sätt som alla andra kläder! Men ett par brallor blev det (till ordinarie pris) så att jag kan ha på mig något annat än de svarta mammabyxorna jag nu för tiden bor i. Letade nogrannt, men det verkar bara vara H&M som har mammakläder av de stora kedjorna. Tips någon? Sedan har jag bokat in mig på en gravidyoga kurs i mars. Hoppas att jag inte är för stor då. Så dagen har gått i Pyrets tecken, och det gillar jag verkligen!! Har stolt gått runt med uppknäppt jacka så att alla kan se min BEBIS-tröja på den runda magen.
Insåg igår när vi satt hemma hos ett par vänner och fikade (hon är också gravid) och vi prata om missfall och allt hemskt som händer och kan hända, att jag inte längre tänker på detta barn i min mage som fel barn. Jag har ju under alla månder hitills tänkt att detta barn är "second best", att mitt barn skulle komma i februari och alla barn efter februari är försenade. Men nu börjar juni kännas bra, jag känner mig glad för att ha halva graviditeten kvar och det barn som skulle komma, börjar blekna för det barn som faktiskt finns kvar. Det gjorde mig så glad! Att inse att jag inte längre sörjer det barn som jag inte fick träffa, utan gläds åt det som kommer komma. Jag längtar jättemycket! Vill både fortsätta vara gravid, men vill också så himla gärna träffa min lilla älskling. Börjar klappa på magen som lite rutin varje morgon nu mera. Magen står ju i alla hörn då, och det är lite häftigt.
Våra namnlistor blir längre och längre. Vi har faktiskt lika många killnamn som tjejnamn just nu, och flera killnamn känns möjliga. Jäkla tur, har ju alltid tänkt att jag inte kan få en son, för det finns ju inga namn!
Måste få berätta att jag är vansinnigt kär i min sambo! Så där så att det inte går att uttrycka så att det verkligen får den tyngd i orden som jag känner. Jag kan inte sluta pussa, klappa, gulla och ta på honom. Han är den finaste jag vet, alla kategorier, och det gör mig så lycklig. Vet inte om alla känslor är graviditetsorsakade, men det struntar jag i, för känslorna är lika verkliga för mig för det!
Insåg igår när vi satt hemma hos ett par vänner och fikade (hon är också gravid) och vi prata om missfall och allt hemskt som händer och kan hända, att jag inte längre tänker på detta barn i min mage som fel barn. Jag har ju under alla månder hitills tänkt att detta barn är "second best", att mitt barn skulle komma i februari och alla barn efter februari är försenade. Men nu börjar juni kännas bra, jag känner mig glad för att ha halva graviditeten kvar och det barn som skulle komma, börjar blekna för det barn som faktiskt finns kvar. Det gjorde mig så glad! Att inse att jag inte längre sörjer det barn som jag inte fick träffa, utan gläds åt det som kommer komma. Jag längtar jättemycket! Vill både fortsätta vara gravid, men vill också så himla gärna träffa min lilla älskling. Börjar klappa på magen som lite rutin varje morgon nu mera. Magen står ju i alla hörn då, och det är lite häftigt.
Våra namnlistor blir längre och längre. Vi har faktiskt lika många killnamn som tjejnamn just nu, och flera killnamn känns möjliga. Jäkla tur, har ju alltid tänkt att jag inte kan få en son, för det finns ju inga namn!
Måste få berätta att jag är vansinnigt kär i min sambo! Så där så att det inte går att uttrycka så att det verkligen får den tyngd i orden som jag känner. Jag kan inte sluta pussa, klappa, gulla och ta på honom. Han är den finaste jag vet, alla kategorier, och det gör mig så lycklig. Vet inte om alla känslor är graviditetsorsakade, men det struntar jag i, för känslorna är lika verkliga för mig för det!
torsdag 25 december 2008
God jul!
Pyret har haft sin första jul, om än i magen, så dock första julen. Min systerdotter gick och småboxade mig i magen hela kvällen och ville slåss med Pyret. Jag tryckte upp henne mot köksskåpen med magen så att hon teg ;)
Vi hade en jättetrevlig julafton. För första gången firade vi i min systers hus och hon och hennes man har god smak och hade dekorerat mycket smakfullt hemma, så det var en estetisk fröjd att vara bland deras ljus, pepparkakshus, coola tomtar och nya julskivor. Gott julbord, trevlig julklappsutdelning och min älskade familj på samma ställe (även om ena syster fattades, vill så klart egentligen att vi ska vara tillsammans allihop). På julaftonsmorgonen gick vi en powerwalk jag och sambon, jag fick en liten julklapp (en bilskrapa som sitter insydd i en stor vante) och vi åkte till hans föräldrar och önskade god jul och åkte sedan förbi mina föräldrar och åt pappas underbara tomtegröt (han man ätit den, kan ingen annan gröt hävda sig). Vi somnade ganska utmattade vid halv 12 igår och sov länge idag. Men eftersom det har varit jättefint väder har vi gasat runt Brunnsviken, vilket var skönt.
Jag är glad att min sambo och mamma främst, engagerar sig så i Pyret. De låter verkligen Pyret vara med, klappar på magen, säger att nästa jul kommer Pyret vara med och så vidare. Sambon hade även gett mig en hel del julklappar från Pyret. Jag har förresten fått såna där Bebis-tröjor! Jag har önskat mig det, hur fånigt det än må vara. För er som inte vet är det alltså vanliga tröjor med ett tryck långt ner på magen där det står bebis. Jag fick två stycken, och de ska jag banne mig använda! För min egen del märker jag att jag klappar mig själv mer på magen, speciellt när jag ligger i sängen. Av nån anledning är ju magen nästan som störst då och alla "ojämnheter" (dvs Pyrets kroppsdelar) känns som mest. Nej, jag känner inte var foten eller huvudet är, men jag känner att jag inte bara är plufsig, utan det finns faktiskt något i magen.
Jag fick också en prenumeration på Mama och en kurs i gravidyoga. Känns jättebra, nu jäklar ska jag vara gravid!
Fortsatt bra jul på alla nu!
Vi hade en jättetrevlig julafton. För första gången firade vi i min systers hus och hon och hennes man har god smak och hade dekorerat mycket smakfullt hemma, så det var en estetisk fröjd att vara bland deras ljus, pepparkakshus, coola tomtar och nya julskivor. Gott julbord, trevlig julklappsutdelning och min älskade familj på samma ställe (även om ena syster fattades, vill så klart egentligen att vi ska vara tillsammans allihop). På julaftonsmorgonen gick vi en powerwalk jag och sambon, jag fick en liten julklapp (en bilskrapa som sitter insydd i en stor vante) och vi åkte till hans föräldrar och önskade god jul och åkte sedan förbi mina föräldrar och åt pappas underbara tomtegröt (han man ätit den, kan ingen annan gröt hävda sig). Vi somnade ganska utmattade vid halv 12 igår och sov länge idag. Men eftersom det har varit jättefint väder har vi gasat runt Brunnsviken, vilket var skönt.
Jag är glad att min sambo och mamma främst, engagerar sig så i Pyret. De låter verkligen Pyret vara med, klappar på magen, säger att nästa jul kommer Pyret vara med och så vidare. Sambon hade även gett mig en hel del julklappar från Pyret. Jag har förresten fått såna där Bebis-tröjor! Jag har önskat mig det, hur fånigt det än må vara. För er som inte vet är det alltså vanliga tröjor med ett tryck långt ner på magen där det står bebis. Jag fick två stycken, och de ska jag banne mig använda! För min egen del märker jag att jag klappar mig själv mer på magen, speciellt när jag ligger i sängen. Av nån anledning är ju magen nästan som störst då och alla "ojämnheter" (dvs Pyrets kroppsdelar) känns som mest. Nej, jag känner inte var foten eller huvudet är, men jag känner att jag inte bara är plufsig, utan det finns faktiskt något i magen.
Jag fick också en prenumeration på Mama och en kurs i gravidyoga. Känns jättebra, nu jäklar ska jag vara gravid!
Fortsatt bra jul på alla nu!
måndag 22 december 2008
Min måndag
Hade en mysig morgon. Inte för att jag sovit bra eller fick sovmorgon eller något sådant. Utan för att jag fick krypa upp hos sambon och kramas när jag kände mig ynklig över den tidiga timmen. Sen fick jag ligga i sängen och äta min frukost, läsa min DN, ta en lång dusch och sen kommer det bästa. Sambon värmde upp och skrapade min bil! Att komma ut och sätta sig i en varm och färdigskrapad bil, det måste vara höjden av lycka. Vi åkte samtidigt till våra jobb, och satt vid rödljuset och slängde pussar genom bilrutan till varandra. Då är man verkligen på gott humör när man väl kommer fram!
På kvällen fick jag med min mamma på vattengympa! Vad roligt det är att träna med andra. Sen passar ju vattengympa mig väldigt bra just nu. Inte en massa hopp så att mina "nya" bröst hoppar (de har ju en helt annan storlek nu. Något jag har längtat efter, men glömde ta med parametern att jag ju då inte kan knäppa en enda skjorta!)
I söndags var det också en helt ok dag. Morgonpromenad i solen med sambon, frukost i soffan med tända ljus. En promenad till med mina föräldrar, som bryr sig så himla mycket om mig och som jag verkligen kan prata med allt om (tack gode Gud för er!). Vi åt lunch hemma, och sedan rimmade jag (en del snott från nätet, jag erkänner) på mina paket och åt en del av en stor chokladtomte. Hade tänkt att träna yoga, men känner mig så himla trött och åkte istället till mina föräldrar och strök deras stryktvätt, ett litet extrajobb som jag har.
På kvällen åt vi middag, tittade på en Wallanderfilm och somnade sedan gott.
Idag är det dan före doppare dan och jag har fått stående ovationer på mitt jobb. Alla är mycket nöjda med ett jobb jag gjort med den klient och hans familj. Till och med högsta chefen kom in och sa "Fan vad bra jobbat!". Oj vad jag växer! Hoppas nu att dagen fortsätter på samma sätt!
På kvällen fick jag med min mamma på vattengympa! Vad roligt det är att träna med andra. Sen passar ju vattengympa mig väldigt bra just nu. Inte en massa hopp så att mina "nya" bröst hoppar (de har ju en helt annan storlek nu. Något jag har längtat efter, men glömde ta med parametern att jag ju då inte kan knäppa en enda skjorta!)
I söndags var det också en helt ok dag. Morgonpromenad i solen med sambon, frukost i soffan med tända ljus. En promenad till med mina föräldrar, som bryr sig så himla mycket om mig och som jag verkligen kan prata med allt om (tack gode Gud för er!). Vi åt lunch hemma, och sedan rimmade jag (en del snott från nätet, jag erkänner) på mina paket och åt en del av en stor chokladtomte. Hade tänkt att träna yoga, men känner mig så himla trött och åkte istället till mina föräldrar och strök deras stryktvätt, ett litet extrajobb som jag har.
På kvällen åt vi middag, tittade på en Wallanderfilm och somnade sedan gott.
Idag är det dan före doppare dan och jag har fått stående ovationer på mitt jobb. Alla är mycket nöjda med ett jobb jag gjort med den klient och hans familj. Till och med högsta chefen kom in och sa "Fan vad bra jobbat!". Oj vad jag växer! Hoppas nu att dagen fortsätter på samma sätt!
lördag 20 december 2008
Mina stora planer som aldrig blir av
Jag har haft en stressad vecka. Varit upptagen med trevliga saker enbart (eller ja, jag har ju jobbat också...). En middag hos en vän, en kvällsfika hos en annan och sen en middag igen på torsdag hos en tredje. Så idel trevliga saker. Har ju fortsatt vara förkyld, så träningen har det blivit lite si och så med. Gick en timmes promenad idag och kände mig sedan trött. Suck. Vill ju träna mer, men varken tiden eller orken finns där.
Har under veckan känt mig gråtig. Beror nog mycket på tröttheten, men jag var faktiskt nära att börja gråta hos min gruppledare häromdagen för att jag känner mig så matt och skyddslös. Jag har ett ärende som så klart blivit skitakut, alla ringer och killen i fråga rymmer, hotar, slåss och svär. Hans pappa är inte så mycket bättre och efter att ha blivit kallad flat sockärring kvart över 8 på morgonen ledsnade jag. Vilket jäkla jobb man har! Ska man verkligen ha det så här på dagarna? Att sen farmor ringer och behöver en halvtimmes stöd varje dag gör inte saken bättre. Jag ska parera en skitarg pappa som kan vräka ur sig precis vad som helst, en mamma som bara vill ha hem sin son och börjar bli arg på soc som inte fixar hem honom (öh, hur då hade du tänkt?) och en farmor som ringer precis när som helst och vill ha handledning. Sen ramlar det in anmälningar från skolan, jouren har alltid något nytt och spännande att berätta på morgnarna och till på köpet har jag varit helt ensam handläggare. Har sedan två dagar en medhandläggare, tack gode gud. Men jag kände mig i alla fall gråtfärdig till slut. Inte för att det är ett så vidrigt ärende, för det finns värre, utan för att jag är utan skyddsmur. Som socialarbetare måste man ha det. Man kan inte vara så blödig som jag är just nu. Mänsklig skulle kanske en del kalla det, men det är inte till hjälp när man har det som heltidsjobb. Att senare samma dag ringa och säga till en mycket uppgiven och frustrerad mamma att vi inte kommer inleda någon utredning för hennes son med stora svårigheter, eftersom det finns så mycket annat i samhället hon kan ta hjälp av, ja, då orkar jag inte mer. Att få ännu en mammas sorg i örat och på sitt samvete. Ännu en person vi inte kunde hjälpa, och som lagt mycket hopp på oss. Ja fy fan, ibland vill man bara gå hem och gömma sig.
Jobbet kan dock kännas på ett sätt ok, men på ett annat sätt så orkar jag verkligen inte. Svär en lång harang varje morgon halv 7 när klockan ringer. Är fruktansvärt motigt att gå upp, då jag sovit för få timmar, hur bra jag än sovit. Kroppen vill ha 9-10 timmar, och det är svårt att komma upp i, då måste jag somna vid halv 9. Under denna vecka har jag till på köpet sovit kass. Antingen inte somnat förrän 1-2 eller vaknat vid 5 och inte kunnat somna om. Så allt eftersom dagarna gick, desto tröttare och svårare blev det att vara på jobbet. Har inte varit särskilt stressad, men något har ju helt klart stört min sömn. Kan inte ens skylla på att jag är uppe och kissar hela nätterna, för det är jag faktiskt inte.
Men apropå kissa så har jag troligtvis fått urinvägsinfektion. Har ingen aning om när eller hur, men när jag sa det till min mamma barnmorskan, hoppa hon i taket och sa att jag måste lämna urinprov omedelbums, för det är verkligen inte bra att gå runt med som gravid, då det i långa loppet kan leda till missfall. Skitstressad åkte jag till vårdcentralen i Gustavsberg (bra med små, avlägsna ställen, ingen kö, tack för det jobbet) och bönade och bad att de skulle ta ett urinprov. Icke sa nicke, inte utan remiss (som att jag är där och ber om det för att jag tycker att det är så himla roligt och verkligen vill störa dem i deras arbete!). Så jag ringer min älskade läkare som är det bästa som hänt mina äggstockar, och han lovar att ringa till dem dagen efter och be att de skickar provsvaret till honom. Sagt och gjort, dagen efter är jag på vårdcentralen igen och ringer upp min läkare. Efter en hel del trugande går de med på att göra det men är först motvilliga att ge mig provsvaret. Men herregud det är väl mitt kiss! Får svaret, ringer älsklingsläkaren igen och han lugnar mig. Det är inget supersvar, men det kunde vara värre. Vårdcentralen har nu skickat en odling till Danderyds sjukhus och nästa vecka får jag svar på om jag ska medicinera eller ej. Eller om jag har lyckats få bort det med mitt väldigt envisa drickande av tranbärsjuice och citronvatten. Jag tänker inte ens börja berätta vilken kamp jag hade med Sundbybergs vårdcentral om att få lämna provet där. Ni får gissa...
Inte nog med detta, innan allt började var jag på samma vårdcentral i Gustavsberg och lämnade blodprov, eftersom jag har för låg ämnesomsättning som jag måste medicinera för och den får absolut inte bli för låg under graviditeten. Lämnade detta prov eftersom min MVC Mama Mia har slarvat bort (ja, ni läste rätt) det blodprov jag lämnade hos dem. Och eftersom det är superviktigt att jag håller koll på min ämnesomsättning var det bara att gå och tömma sig på blod ytterligare en gång. Jag säger som älsklingsläkaren sa: Ja, med dessa rutiner är det inte konstigt att det är kö på Landstinget.
Jag känner mig som en usel gravid. Inte bara för att jag inte gör allt det som jag lovat mig själv att göra, men aldrig gör. Utan också för att jag faktiskt inte tycker att jag sköter mig som alla andra gravida verkar göra. Jag äter glatt upp den gravade laxen, äter allt som ställs framför mig om jag tycker om det, stressar som vanligt (tränar dock EJ som vanligt) och ligger knappt en minut och klappar på den hårda kulan. Så att jag spenderat halva min vecka på Gustavsbergs vårdcentral är banne mig ett sätt att återställa mina aktier gentemot Pyret och känna att jag gör något i alla fall för att Pyret ska ha det bra. Min sambo sa idag att jag är som en kille, min graviditet börjar inte förrän det kommer en mage och kanske en spark. Helt sant. Synd att man redan har gått halvvägs då.
Helgen hitills har varit tuff. Min sambo mår jättedåligt av tusen olika anledningar som jag inte går in på här, men det har gjort att han inte orkat med. Han har behövt åka ifrån, gråtit, varit arg och nu trött och ångerfull. Jag lider så himla mycket med honom och vill göra allt jag kan för att han ska ha det bättre. Men ibland finns det inte så mycket att göra, och det är vansinnigt frustrerande. Jag vill bara att han ska ha det bra. Trivas med livet och sig själv. En människa är komplex, vi innehåller så många dimensioner av glädje och sorg, att det är nästan omöjligt att möta sin partner på alla nivåer som skulle behövas. Jag klarar bara av typ en nivå i taget, men skulle i dagsläget vilja vara superwoman och klara minst fem.
Min bonusdotter har varit här när detta hänt och jag är orolig för henne. Var gör hon av alla känslor över att pappa blir konstig? Jag har kramat henne så mycket jag kan, sagt att inget är hennes fel, att hon är den finaste som finns och att hon kommer bo kvar hos oss, vad som än händer. Hon gråter så den nypålagda mascaran rinner och låter mig hålla om henne. Det är svårt med föräldrar ibland. Att inse att de inte är perfekta, att de faktiskt gör en illa och att man måste hitta en strategi att skydda sig. Jag söker än efter den, och chockas och sörjer fortfarande om mina föräldrar beter sig på ett sätt jag inte håller med om eller förstår. Och min lilla skrutta är bara 12, hur ska hon alls kunna förstå? Hon är hos sin mamma nu, vilket nog är bättre för henne just för dagen. Hon ska inte behöva vakna upp till att hennes pappa är så arg att han knappt vet vad han säger. Hennes jullov ska inte börja så. Hon är värd mycket bättre. Det är vi alla, min älskade sambo också.
Julen ramlar över mig även detta år. Varje år planerar jag att baka så mycket julgodis, gå på så många julmarknader, dricka så mycket glögg hos folk och rimma på alla paket och slå in dem superfint. Inget av detta har jag lyckats med, detta året heller. Det enda som faktiskt blivit gjort är en jättefin gran (tack vare sambons generösa inköp) och en sats lussekatter (som blev väldigt mumsiga faktiskt). Jag har köpt alla julklappar, vilket förvånar mig, när gjorde jag det?? Har snott ett par rim ur en rimbok man fick gratis från ICA Maxi och alla paket saknar snören, eftersom de snören vi köpte var så dåliga att de inte går att krulla. Så även detta år stapplar jag in på julafton, undrar vad som hände med december och lovar att göra annorlunda nästa år. Nästan så det alltid känns när man ramlar in i bikinisäsongen, behöver kanske inte förklara det närmare... Skulle vilja tänka på, och inse att, detta är min sista jul utan egna barn. Känns ju så overkligt att jag inte ens kan tänka den tanken klart. Att jag nästa jul har en halvårsbebis på armen. Öh, vems då?
Har under veckan känt mig gråtig. Beror nog mycket på tröttheten, men jag var faktiskt nära att börja gråta hos min gruppledare häromdagen för att jag känner mig så matt och skyddslös. Jag har ett ärende som så klart blivit skitakut, alla ringer och killen i fråga rymmer, hotar, slåss och svär. Hans pappa är inte så mycket bättre och efter att ha blivit kallad flat sockärring kvart över 8 på morgonen ledsnade jag. Vilket jäkla jobb man har! Ska man verkligen ha det så här på dagarna? Att sen farmor ringer och behöver en halvtimmes stöd varje dag gör inte saken bättre. Jag ska parera en skitarg pappa som kan vräka ur sig precis vad som helst, en mamma som bara vill ha hem sin son och börjar bli arg på soc som inte fixar hem honom (öh, hur då hade du tänkt?) och en farmor som ringer precis när som helst och vill ha handledning. Sen ramlar det in anmälningar från skolan, jouren har alltid något nytt och spännande att berätta på morgnarna och till på köpet har jag varit helt ensam handläggare. Har sedan två dagar en medhandläggare, tack gode gud. Men jag kände mig i alla fall gråtfärdig till slut. Inte för att det är ett så vidrigt ärende, för det finns värre, utan för att jag är utan skyddsmur. Som socialarbetare måste man ha det. Man kan inte vara så blödig som jag är just nu. Mänsklig skulle kanske en del kalla det, men det är inte till hjälp när man har det som heltidsjobb. Att senare samma dag ringa och säga till en mycket uppgiven och frustrerad mamma att vi inte kommer inleda någon utredning för hennes son med stora svårigheter, eftersom det finns så mycket annat i samhället hon kan ta hjälp av, ja, då orkar jag inte mer. Att få ännu en mammas sorg i örat och på sitt samvete. Ännu en person vi inte kunde hjälpa, och som lagt mycket hopp på oss. Ja fy fan, ibland vill man bara gå hem och gömma sig.
Jobbet kan dock kännas på ett sätt ok, men på ett annat sätt så orkar jag verkligen inte. Svär en lång harang varje morgon halv 7 när klockan ringer. Är fruktansvärt motigt att gå upp, då jag sovit för få timmar, hur bra jag än sovit. Kroppen vill ha 9-10 timmar, och det är svårt att komma upp i, då måste jag somna vid halv 9. Under denna vecka har jag till på köpet sovit kass. Antingen inte somnat förrän 1-2 eller vaknat vid 5 och inte kunnat somna om. Så allt eftersom dagarna gick, desto tröttare och svårare blev det att vara på jobbet. Har inte varit särskilt stressad, men något har ju helt klart stört min sömn. Kan inte ens skylla på att jag är uppe och kissar hela nätterna, för det är jag faktiskt inte.
Men apropå kissa så har jag troligtvis fått urinvägsinfektion. Har ingen aning om när eller hur, men när jag sa det till min mamma barnmorskan, hoppa hon i taket och sa att jag måste lämna urinprov omedelbums, för det är verkligen inte bra att gå runt med som gravid, då det i långa loppet kan leda till missfall. Skitstressad åkte jag till vårdcentralen i Gustavsberg (bra med små, avlägsna ställen, ingen kö, tack för det jobbet) och bönade och bad att de skulle ta ett urinprov. Icke sa nicke, inte utan remiss (som att jag är där och ber om det för att jag tycker att det är så himla roligt och verkligen vill störa dem i deras arbete!). Så jag ringer min älskade läkare som är det bästa som hänt mina äggstockar, och han lovar att ringa till dem dagen efter och be att de skickar provsvaret till honom. Sagt och gjort, dagen efter är jag på vårdcentralen igen och ringer upp min läkare. Efter en hel del trugande går de med på att göra det men är först motvilliga att ge mig provsvaret. Men herregud det är väl mitt kiss! Får svaret, ringer älsklingsläkaren igen och han lugnar mig. Det är inget supersvar, men det kunde vara värre. Vårdcentralen har nu skickat en odling till Danderyds sjukhus och nästa vecka får jag svar på om jag ska medicinera eller ej. Eller om jag har lyckats få bort det med mitt väldigt envisa drickande av tranbärsjuice och citronvatten. Jag tänker inte ens börja berätta vilken kamp jag hade med Sundbybergs vårdcentral om att få lämna provet där. Ni får gissa...
Inte nog med detta, innan allt började var jag på samma vårdcentral i Gustavsberg och lämnade blodprov, eftersom jag har för låg ämnesomsättning som jag måste medicinera för och den får absolut inte bli för låg under graviditeten. Lämnade detta prov eftersom min MVC Mama Mia har slarvat bort (ja, ni läste rätt) det blodprov jag lämnade hos dem. Och eftersom det är superviktigt att jag håller koll på min ämnesomsättning var det bara att gå och tömma sig på blod ytterligare en gång. Jag säger som älsklingsläkaren sa: Ja, med dessa rutiner är det inte konstigt att det är kö på Landstinget.
Jag känner mig som en usel gravid. Inte bara för att jag inte gör allt det som jag lovat mig själv att göra, men aldrig gör. Utan också för att jag faktiskt inte tycker att jag sköter mig som alla andra gravida verkar göra. Jag äter glatt upp den gravade laxen, äter allt som ställs framför mig om jag tycker om det, stressar som vanligt (tränar dock EJ som vanligt) och ligger knappt en minut och klappar på den hårda kulan. Så att jag spenderat halva min vecka på Gustavsbergs vårdcentral är banne mig ett sätt att återställa mina aktier gentemot Pyret och känna att jag gör något i alla fall för att Pyret ska ha det bra. Min sambo sa idag att jag är som en kille, min graviditet börjar inte förrän det kommer en mage och kanske en spark. Helt sant. Synd att man redan har gått halvvägs då.
Helgen hitills har varit tuff. Min sambo mår jättedåligt av tusen olika anledningar som jag inte går in på här, men det har gjort att han inte orkat med. Han har behövt åka ifrån, gråtit, varit arg och nu trött och ångerfull. Jag lider så himla mycket med honom och vill göra allt jag kan för att han ska ha det bättre. Men ibland finns det inte så mycket att göra, och det är vansinnigt frustrerande. Jag vill bara att han ska ha det bra. Trivas med livet och sig själv. En människa är komplex, vi innehåller så många dimensioner av glädje och sorg, att det är nästan omöjligt att möta sin partner på alla nivåer som skulle behövas. Jag klarar bara av typ en nivå i taget, men skulle i dagsläget vilja vara superwoman och klara minst fem.
Min bonusdotter har varit här när detta hänt och jag är orolig för henne. Var gör hon av alla känslor över att pappa blir konstig? Jag har kramat henne så mycket jag kan, sagt att inget är hennes fel, att hon är den finaste som finns och att hon kommer bo kvar hos oss, vad som än händer. Hon gråter så den nypålagda mascaran rinner och låter mig hålla om henne. Det är svårt med föräldrar ibland. Att inse att de inte är perfekta, att de faktiskt gör en illa och att man måste hitta en strategi att skydda sig. Jag söker än efter den, och chockas och sörjer fortfarande om mina föräldrar beter sig på ett sätt jag inte håller med om eller förstår. Och min lilla skrutta är bara 12, hur ska hon alls kunna förstå? Hon är hos sin mamma nu, vilket nog är bättre för henne just för dagen. Hon ska inte behöva vakna upp till att hennes pappa är så arg att han knappt vet vad han säger. Hennes jullov ska inte börja så. Hon är värd mycket bättre. Det är vi alla, min älskade sambo också.
Julen ramlar över mig även detta år. Varje år planerar jag att baka så mycket julgodis, gå på så många julmarknader, dricka så mycket glögg hos folk och rimma på alla paket och slå in dem superfint. Inget av detta har jag lyckats med, detta året heller. Det enda som faktiskt blivit gjort är en jättefin gran (tack vare sambons generösa inköp) och en sats lussekatter (som blev väldigt mumsiga faktiskt). Jag har köpt alla julklappar, vilket förvånar mig, när gjorde jag det?? Har snott ett par rim ur en rimbok man fick gratis från ICA Maxi och alla paket saknar snören, eftersom de snören vi köpte var så dåliga att de inte går att krulla. Så även detta år stapplar jag in på julafton, undrar vad som hände med december och lovar att göra annorlunda nästa år. Nästan så det alltid känns när man ramlar in i bikinisäsongen, behöver kanske inte förklara det närmare... Skulle vilja tänka på, och inse att, detta är min sista jul utan egna barn. Känns ju så overkligt att jag inte ens kan tänka den tanken klart. Att jag nästa jul har en halvårsbebis på armen. Öh, vems då?
torsdag 11 december 2008
Så förutsägbar jag är!
Jag har alltid tänkt att när jag blir gravid ska jag unna mig så mycket lyx och sköna stunder. Delvis för att det kanske kommer dröja innan det är möjligt igen, men också för att graviditeten ska vara en härlig och njutningsfull tid. Öh, va? Hur många massager, anstiktsbehandlingar, middag ute, nätter på herrgårdar, afternoon tea på slott har jag unnat mig? 0. Har önskat mig det i julklapp, men tomten är ju inte alltid lydig.
En annan sak jag (så felaktigt) alltid tänkt är att det är mysigt med graviditetskrämpor. Oj oj oj så skrattretande den tanken känns nu!!! Tror ni att jag känner mig lyckligt lottad när jag inte bajsar på flera dagar (och fisarna ska vi inte prata om), håller på att spy upp lunchen på jobbet, inte kan knäppa mina stövlar för att vaderna är för stora, har ont i huvudet mest hela tiden, inte kan träna ens i närheten av vad jag brukar (och när jag tränade vattengympa i tisdags, var jag helt slut, och då var mina träningskollegor tanter över 55!). Tor ni att jag känner "men det gör inget, jag är ju gravid, det är ju riktigt mysig!" Nej! Inte alls! Och det gör mig lite arg! Mest arg tror jag att jag är på att jag måte jobba (surprise) eftersom då har jag faktiskt inte tid att göra något åt, eller acceptera mina krämpor. Hur ska jag nu hantera en ihållande huvudvärk? Med mer vila? När då? Eller med att stressa mindre? Hur då? Så jag känner mig (återigen) lite lurad på att månaderna går och jag hinner inte vara gravid! Inte för att jag vet vad jag skulle göra hela dagarna med min graviditet, men mer än att bara vara irriterad över begränsningarna. Kanske hinna skratta åt att jag får ta sats genom att gunga när jag ska gå ur bilen, istället för att svärande känna mig otymplig. Jag fattar att detta är för mycket begärt, och att jag, om jag ska vara ärlig, inte har hört så många njuta av sin grossess så som jag nu vill påstå att man ska göra.
Men magen börjar bli hård! Inte bara en kula, den är den samma som de senaste veckorna. Nej, nu är den verkligen hård och att ligga på mage är inte att tala om, i alla fall inte på golvet. Även raklång på rygg på golvet är obehagligt, jag vill dra upp benen för att det ska kännas bekvämt. Börjar nu förstå varför jag kanske måste gå gravidyoga istället för vanlig yoga. När jag körde ett yogapass igår var det smått omöjligt att "ligga på mage, ta tag i vristerna med händerna och spänn upp kroppen i en båge". Ja, tjena, Pyret måste ju vara helt platt efter en sådan övning.
Sedan väntar jag på att få frossa! Är fortfarande inte sugen på någonting, har ingen aptit, utan äter för att jag tror att jag är hungrig och är trött. Men jag vill äta onyttigt, mest hela tiden! Hade en vecka av stort sug på smågodis för någon månad sedan, men sen dess har inget hänt. Skittrist. Åt en lussekatt och några M&M:s igår, bara för att det ska vara så. Men var som sagt inte så sugen. Nu vill jag bli hungrig och onyttig!
Fick idag stående ovationer för min lunchlåda, så jag tycker att jag kan få berätta hur kreativ jag är. Hade gjort en stor köttfärsbiff tidigare i veckan (köttfärs, ströbröd, mjölk, ägg och salt och peppar). På den la jag ost, som sedan smälte i micron. La den på ett par mörka brödskivor, som jag hade en blandning av ketchup och hamburgerdressing på, och sedan en stor sallad till det. Supergott och enkelt! Men folk blev grymt impade. De har inte så vana vid mina fina matlådor (och de sitter sällan brevid mig och äter... humf). Så, dagens första och kanske enda beröm!
Nu ska jag ut och ta mig lite luft. Går ju inte en enda promenad längre och det är verkligen vidrigt!
En annan sak jag (så felaktigt) alltid tänkt är att det är mysigt med graviditetskrämpor. Oj oj oj så skrattretande den tanken känns nu!!! Tror ni att jag känner mig lyckligt lottad när jag inte bajsar på flera dagar (och fisarna ska vi inte prata om), håller på att spy upp lunchen på jobbet, inte kan knäppa mina stövlar för att vaderna är för stora, har ont i huvudet mest hela tiden, inte kan träna ens i närheten av vad jag brukar (och när jag tränade vattengympa i tisdags, var jag helt slut, och då var mina träningskollegor tanter över 55!). Tor ni att jag känner "men det gör inget, jag är ju gravid, det är ju riktigt mysig!" Nej! Inte alls! Och det gör mig lite arg! Mest arg tror jag att jag är på att jag måte jobba (surprise) eftersom då har jag faktiskt inte tid att göra något åt, eller acceptera mina krämpor. Hur ska jag nu hantera en ihållande huvudvärk? Med mer vila? När då? Eller med att stressa mindre? Hur då? Så jag känner mig (återigen) lite lurad på att månaderna går och jag hinner inte vara gravid! Inte för att jag vet vad jag skulle göra hela dagarna med min graviditet, men mer än att bara vara irriterad över begränsningarna. Kanske hinna skratta åt att jag får ta sats genom att gunga när jag ska gå ur bilen, istället för att svärande känna mig otymplig. Jag fattar att detta är för mycket begärt, och att jag, om jag ska vara ärlig, inte har hört så många njuta av sin grossess så som jag nu vill påstå att man ska göra.
Men magen börjar bli hård! Inte bara en kula, den är den samma som de senaste veckorna. Nej, nu är den verkligen hård och att ligga på mage är inte att tala om, i alla fall inte på golvet. Även raklång på rygg på golvet är obehagligt, jag vill dra upp benen för att det ska kännas bekvämt. Börjar nu förstå varför jag kanske måste gå gravidyoga istället för vanlig yoga. När jag körde ett yogapass igår var det smått omöjligt att "ligga på mage, ta tag i vristerna med händerna och spänn upp kroppen i en båge". Ja, tjena, Pyret måste ju vara helt platt efter en sådan övning.
Sedan väntar jag på att få frossa! Är fortfarande inte sugen på någonting, har ingen aptit, utan äter för att jag tror att jag är hungrig och är trött. Men jag vill äta onyttigt, mest hela tiden! Hade en vecka av stort sug på smågodis för någon månad sedan, men sen dess har inget hänt. Skittrist. Åt en lussekatt och några M&M:s igår, bara för att det ska vara så. Men var som sagt inte så sugen. Nu vill jag bli hungrig och onyttig!
Fick idag stående ovationer för min lunchlåda, så jag tycker att jag kan få berätta hur kreativ jag är. Hade gjort en stor köttfärsbiff tidigare i veckan (köttfärs, ströbröd, mjölk, ägg och salt och peppar). På den la jag ost, som sedan smälte i micron. La den på ett par mörka brödskivor, som jag hade en blandning av ketchup och hamburgerdressing på, och sedan en stor sallad till det. Supergott och enkelt! Men folk blev grymt impade. De har inte så vana vid mina fina matlådor (och de sitter sällan brevid mig och äter... humf). Så, dagens första och kanske enda beröm!
Nu ska jag ut och ta mig lite luft. Går ju inte en enda promenad längre och det är verkligen vidrigt!
tisdag 9 december 2008
Men Jesus vad tiden går långsamt!
När man inte har något att göra, vilket jag inte har. Min gruppledare är upptagen HELA tiden, och trots påtryckningar från mig på alla möjliga sätt (har inte testat brevduva och brevbomb, men är på väg) så får jag aldrig tid att prata med henne. Så min skräck att jag skulle få jobba ihjäl mig som konsult har ju verkligen inte infriats än (kommer väl få äta upp det uttalandet senare...). Så jag sitter här och sitter av tiden. Har mailat alla jag känner, bokat in mig och sambon på en föräldrapenningskurs på Försäkringskassan, skickat efter en skattesedel från Skatteverket, försökt köpa bonusdotterns julklappar på nätet (utan att lyckas), ringer alla klienter jag inte fått tag på (och jag ringer då inte bara en gång, utan många!), följt med på hembesök bara för att få tiden att gå. Jag tar deras jourtelefon, men förutom den, gör jag typ inte ett skit. Har ett klientbesök då och då, men inget idag tyvärr, så denna dagen kommer väl bli ännu längre än igår. Funderar på att åka till Rusta på lunchen, tar väl en halvtimma. Ja, ni fattar.
Har inte varit lika ledsen denna vecka, men sovit sämre än någonsin. Inte i natt, det var en vanlig, rätt kass, natt. Men natten till måndag slog jag alla rekord och var nog vaken alla timmar förutom några halvtimmar här och där. Var i chock när klockan ringde, jag var klarvaken och jag insåg att nu ska jag börja min arbetsvecka! Vilket skämt! Men man kommer ju in i någon andra andning och klarar ju dagen på ett mirakulöst sätt. Tränade till om med på kvällen.
Apropå träning så märker jag att trots att jag tränar mina 6 timmar i veckan (var nu uppmärksamma på att det är hälften av vad jag brukar, så inga moralkakor tack!) så blir jag bara svagare och svagare för varje dag som går. Mina annars så starka och hårda ben börjar mjukna, mina starka armar gör mest ont, och min kondition ska vi inte ens prata om. Jag fattar att jag säkert är lika tränad som vilken "medelsvensson" som helst, men det var väldigt länge sedan jag var så "otränad" så det är inte helt lättsmält. Men jag jobbar på att träna mer yoga, och idag ska jag på vattengympa. Så jag försöker verkligen gott folk, tro inget annat. Men det är svårt att se 8 års jäkligt hårt upparbetade muskler och kondition försvinna ner i rännstenen, utan att jag gör något åt det, utan att jag är skadad eller sjuk.
Det är inte så att jag är fullkomligt uppfylld av detta, för det är jag faktiskt inte. Men nu när jag har en massa tid att skriva på bloggen, kan jag ju ändå berätta det som händer i mitt liv och mitt huvud.
Min familj börjar ropa efter en önskelista. Jag har ingen. Verkligen ingen. Har inte en susning om vad jag önskar mig. En resa till Mauritzius, visst, men förutom det... nej. En ny servis, visst, men jag vet inte vilken (och det finns ju några att välja mellan, så jag kommer inte släppa ut dem för fri lek). Annars har jag det jag behöver: en stereo, två bra TV, en bra säng, en bil (eller två rättare sagt!), en ny cykel, en Ipod, en mobiltelefon, nya skidor, nya pjäxor, en ny soffa, bra köksredskap (för många snarare än för få), utemöbler, kläder, skor (vet ändå inte vilka skor och kläder jag behöver till min uppsvällda kropp, så det är ingen idé att önska sig något sånt). Så jaa, vad önskar man sig? Har ni tips tas de tacksamt emot!!! Barnsaker känns för tidigt, är ju (imorgon) i vecka 16, vilket gör att det känns som en smärre oändlighet tills det är bebisdags.
Jo, en sak kom jag faktiskt på! Nya frukostskålar! Men då var det ju det där med nytt porslin, om jag egentligen ska köpa en hel serie, är det ju inte så smart att köpa några udda grötskålar. Äh, det föll direkt.
Kanske är ett gott tecken att jag kan sitta och fundera över sådana här meningslösheter. Men jag önskar att jag vore som min äldsta syster, hon har alltid en bra, någorlunda prisvänlig och lättköpt önskelista. Skjortor, en väska, några glas osv. Så hon är den enda som redan är klar i julklappsväg.
Berättade igår för uthyrningsföretaget att jag är gravid. Han mailade tillbaka "Bra, då vet jag". Vet itne vad det betyder. Men som tur var hade anställningsavtalet kommit på posten samma dag, så jag skrev glatt på att jag har en tillsvidare anställning (med 6 månaders provanställning, till sista maj). Toppen! Mitt SGI är räddat!
Har inte varit lika ledsen denna vecka, men sovit sämre än någonsin. Inte i natt, det var en vanlig, rätt kass, natt. Men natten till måndag slog jag alla rekord och var nog vaken alla timmar förutom några halvtimmar här och där. Var i chock när klockan ringde, jag var klarvaken och jag insåg att nu ska jag börja min arbetsvecka! Vilket skämt! Men man kommer ju in i någon andra andning och klarar ju dagen på ett mirakulöst sätt. Tränade till om med på kvällen.
Apropå träning så märker jag att trots att jag tränar mina 6 timmar i veckan (var nu uppmärksamma på att det är hälften av vad jag brukar, så inga moralkakor tack!) så blir jag bara svagare och svagare för varje dag som går. Mina annars så starka och hårda ben börjar mjukna, mina starka armar gör mest ont, och min kondition ska vi inte ens prata om. Jag fattar att jag säkert är lika tränad som vilken "medelsvensson" som helst, men det var väldigt länge sedan jag var så "otränad" så det är inte helt lättsmält. Men jag jobbar på att träna mer yoga, och idag ska jag på vattengympa. Så jag försöker verkligen gott folk, tro inget annat. Men det är svårt att se 8 års jäkligt hårt upparbetade muskler och kondition försvinna ner i rännstenen, utan att jag gör något åt det, utan att jag är skadad eller sjuk.
Det är inte så att jag är fullkomligt uppfylld av detta, för det är jag faktiskt inte. Men nu när jag har en massa tid att skriva på bloggen, kan jag ju ändå berätta det som händer i mitt liv och mitt huvud.
Min familj börjar ropa efter en önskelista. Jag har ingen. Verkligen ingen. Har inte en susning om vad jag önskar mig. En resa till Mauritzius, visst, men förutom det... nej. En ny servis, visst, men jag vet inte vilken (och det finns ju några att välja mellan, så jag kommer inte släppa ut dem för fri lek). Annars har jag det jag behöver: en stereo, två bra TV, en bra säng, en bil (eller två rättare sagt!), en ny cykel, en Ipod, en mobiltelefon, nya skidor, nya pjäxor, en ny soffa, bra köksredskap (för många snarare än för få), utemöbler, kläder, skor (vet ändå inte vilka skor och kläder jag behöver till min uppsvällda kropp, så det är ingen idé att önska sig något sånt). Så jaa, vad önskar man sig? Har ni tips tas de tacksamt emot!!! Barnsaker känns för tidigt, är ju (imorgon) i vecka 16, vilket gör att det känns som en smärre oändlighet tills det är bebisdags.
Jo, en sak kom jag faktiskt på! Nya frukostskålar! Men då var det ju det där med nytt porslin, om jag egentligen ska köpa en hel serie, är det ju inte så smart att köpa några udda grötskålar. Äh, det föll direkt.
Kanske är ett gott tecken att jag kan sitta och fundera över sådana här meningslösheter. Men jag önskar att jag vore som min äldsta syster, hon har alltid en bra, någorlunda prisvänlig och lättköpt önskelista. Skjortor, en väska, några glas osv. Så hon är den enda som redan är klar i julklappsväg.
Berättade igår för uthyrningsföretaget att jag är gravid. Han mailade tillbaka "Bra, då vet jag". Vet itne vad det betyder. Men som tur var hade anställningsavtalet kommit på posten samma dag, så jag skrev glatt på att jag har en tillsvidare anställning (med 6 månaders provanställning, till sista maj). Toppen! Mitt SGI är räddat!
lördag 6 december 2008
ibland är livet mysigt också!
Måste faktiskt berätta när allt är bra också! Fredagen flöt på bra på jobbet, mycket eftersom vi slutar klockan 1 då, vilket gör dagen väldigt kort och hanterbar. Även om uppstigningen halv 7 är plågsam. Efter jobbet åkte jag till Solna C och fikade med Sussie och det är så himla trevligt! Blir på så gott humör av att träffa henne! Och jag fattar ju vitsen med att ha vänner som redan har barn... Hon är också gravid, och det ska bli så himla mysigt att vara mammalediga ihop! Och min sötaste S i Norrtälje är också gravid! Två jättebra människor att vara ledig med, det gör mig verkligen jätteglad! Har ju så länge känt att jag missar alla vänners mammaledighet, eftersom jag "inte fått till det", men nu matchar det trots allt några (även om det inte är deras första graviditet). Så jag vill här passa på att tacka mina fina vänner som har behållt mig som vän under deras graviditeter och barnafödande, trots att jag troligtvis inte tillförde alls det ni behövde, eller ens i närheten förstod vad ni gick igenom. Tack, nu ska jag bli bättre vän till er! Jag kommer i kapp!
Efter fika åkte jag och träna ett spinningpass med pappa (hans första hellängdspass på 55 minuter, duktig pappa, nästan 60 år!) och sedan hem och äta middag med sambo och bonusdotter. Vi hade ett "allvarligt snack" där vi pratade om hur vi ska få det bra när vi bor tillsammans. Det är inte alltid helt lätt att bo som "plockepinn-familj". Vi får alla slita, på olika sätt. Jag och dottern som ibland vill ha sambon för oss själva, sambon som sliter med att sitta mitt emellan oss, jag som blir irriterad när de inte plockar undan efter sig eller stänger toalettdörren, dottern som tycker det är jobbigt att bo på två ställen och ha en väska att ta med sig mellan sina föräldar, jag som känner mig ensam och utanför och tycker att de har det bättre utan mig. Och så vidare... Men vi var alla väldigt överens om att vi vill bo tillsammans, få det bra och att vi ska kunna vara som vi är, även när vi har det jobbigt på olika sätt. Vi var alla också överens om att vi alla längtar efter Pyret och att vi tror att vi alla kommer komma varandra närmare tack vare henne/honom. Efter middagen satt jag och bonusdottern och hade jättetrevligt framför Idol, gladdes åt att just de två kom till final, satt och kollade i hennes skolkatalog över roliga, knäppa, bimbos, söta, töntar och annat viktigt som finns att säga om sina klasskompisar (varför har vi inte såna kataloger i arbetslivet också? Vore ju skitkul att kunna visa sina nära och kära ens knäppa chef, äckliga manliga kollega och liknande).
Efter detta, och att vår hallampa rasade i golvet utan anledning halv 12 på natten och vi var tvugna att dammsuga hallen, sov vi alla gott hela natten. Så mycket trevligare person jag blir när jag får sova 9-10 timmar istället för 7-8.
Idag har det varit full rulle. Dagen började underbart med att sambon kom in i sovrummet och sa ännu en massa kloka saker om sig själv som han kommit på. Han är den mest reflekterande och begåvade människa jag känner och jag inspireras verkligen av att våga se på mig själv och även berätta om det och ibland förändra det. Så vi låg och prata om oss och varandra på ett väldigt bra sätt. Sen kom han med dagens paket (vi har en paketkalender där vi alla får var sitt paket varje dag) och det innehöll Pyrets första sak! Ett par röda Nike-skor! Så himla söta! Vi ställde dem på magen och provade. Är nog lite stora i början, men vi var båda väldigt överens om att komma ihåg att detta var det första Pyret fick.
Efter detta, frukost och DN i sängen, en rask promenad pratandes i mobilen och sen hem till bonusdottern och sätta igång lussekattsbak, klä julgranen (ja, vi är lite tidiga, men oj så fin den blev! Nu är det jul i vårt hus!), åka och köpa matta att ha under granen, en sväng på ICA Maxi och sen hem till lussekatterna, granen, lunchen och duschen. Hela min familj kom på fika klockan tre. Delvis för att ses men också för att fira min storasyster och hennes man på deras födelsedagar. En jättetrevlig eftermiddag. Bonusdottern är helt fantastisk på att vara med barn, ställer upp så fint! Leker kurragömma, roar en uttråkad 5-åring och hittar på grejer för de alla tre hela tiden. Hon gör verkligen så att vi vuxna kan luta oss tillbaka hela eftermiddagen och prata om det vi vill. Vår enda insats är att leta efter något barn som gömt sig i kurragömma ibland. Tack sötaste, snällaste bonusdotter! OCh det härliga är att efteråt, när alla gått hem och jag tackar henne så himla mycket för all hjälp, så säger hon "Men jag tycker att det är roligt!". Tack gode Gud för henne! Nu ligger jag i soffan, dottern slår in julklappar, sambon tar en lur på sängen. Vilken skön dag! Även om vi har stressat lite, så har vi alla (speciellt har jag och bonusdottern haft det väldigt mysigt idag) haft en trevlig dag. Tack, det behövde jag!
Imorgon är det julbord på Stallmästargården, vi tre och mina föräldrar. Julen är faktiskt på G, och det känns så himla mysigt. Lite snö, sen är saken biff!
Efter fika åkte jag och träna ett spinningpass med pappa (hans första hellängdspass på 55 minuter, duktig pappa, nästan 60 år!) och sedan hem och äta middag med sambo och bonusdotter. Vi hade ett "allvarligt snack" där vi pratade om hur vi ska få det bra när vi bor tillsammans. Det är inte alltid helt lätt att bo som "plockepinn-familj". Vi får alla slita, på olika sätt. Jag och dottern som ibland vill ha sambon för oss själva, sambon som sliter med att sitta mitt emellan oss, jag som blir irriterad när de inte plockar undan efter sig eller stänger toalettdörren, dottern som tycker det är jobbigt att bo på två ställen och ha en väska att ta med sig mellan sina föräldar, jag som känner mig ensam och utanför och tycker att de har det bättre utan mig. Och så vidare... Men vi var alla väldigt överens om att vi vill bo tillsammans, få det bra och att vi ska kunna vara som vi är, även när vi har det jobbigt på olika sätt. Vi var alla också överens om att vi alla längtar efter Pyret och att vi tror att vi alla kommer komma varandra närmare tack vare henne/honom. Efter middagen satt jag och bonusdottern och hade jättetrevligt framför Idol, gladdes åt att just de två kom till final, satt och kollade i hennes skolkatalog över roliga, knäppa, bimbos, söta, töntar och annat viktigt som finns att säga om sina klasskompisar (varför har vi inte såna kataloger i arbetslivet också? Vore ju skitkul att kunna visa sina nära och kära ens knäppa chef, äckliga manliga kollega och liknande).
Efter detta, och att vår hallampa rasade i golvet utan anledning halv 12 på natten och vi var tvugna att dammsuga hallen, sov vi alla gott hela natten. Så mycket trevligare person jag blir när jag får sova 9-10 timmar istället för 7-8.
Idag har det varit full rulle. Dagen började underbart med att sambon kom in i sovrummet och sa ännu en massa kloka saker om sig själv som han kommit på. Han är den mest reflekterande och begåvade människa jag känner och jag inspireras verkligen av att våga se på mig själv och även berätta om det och ibland förändra det. Så vi låg och prata om oss och varandra på ett väldigt bra sätt. Sen kom han med dagens paket (vi har en paketkalender där vi alla får var sitt paket varje dag) och det innehöll Pyrets första sak! Ett par röda Nike-skor! Så himla söta! Vi ställde dem på magen och provade. Är nog lite stora i början, men vi var båda väldigt överens om att komma ihåg att detta var det första Pyret fick.
Efter detta, frukost och DN i sängen, en rask promenad pratandes i mobilen och sen hem till bonusdottern och sätta igång lussekattsbak, klä julgranen (ja, vi är lite tidiga, men oj så fin den blev! Nu är det jul i vårt hus!), åka och köpa matta att ha under granen, en sväng på ICA Maxi och sen hem till lussekatterna, granen, lunchen och duschen. Hela min familj kom på fika klockan tre. Delvis för att ses men också för att fira min storasyster och hennes man på deras födelsedagar. En jättetrevlig eftermiddag. Bonusdottern är helt fantastisk på att vara med barn, ställer upp så fint! Leker kurragömma, roar en uttråkad 5-åring och hittar på grejer för de alla tre hela tiden. Hon gör verkligen så att vi vuxna kan luta oss tillbaka hela eftermiddagen och prata om det vi vill. Vår enda insats är att leta efter något barn som gömt sig i kurragömma ibland. Tack sötaste, snällaste bonusdotter! OCh det härliga är att efteråt, när alla gått hem och jag tackar henne så himla mycket för all hjälp, så säger hon "Men jag tycker att det är roligt!". Tack gode Gud för henne! Nu ligger jag i soffan, dottern slår in julklappar, sambon tar en lur på sängen. Vilken skön dag! Även om vi har stressat lite, så har vi alla (speciellt har jag och bonusdottern haft det väldigt mysigt idag) haft en trevlig dag. Tack, det behövde jag!
Imorgon är det julbord på Stallmästargården, vi tre och mina föräldrar. Julen är faktiskt på G, och det känns så himla mysigt. Lite snö, sen är saken biff!
torsdag 4 december 2008
Vad är så svårt?
Kan inte ens beskriva vad det är som känns så överljävligt. Jag satte mig i bilen strax efter 7 idag, ringde mina föräldrar för att få prata med någon under resan hit. Pappa hann knappt säga hej innan jag började gråta. Jag grät hela vägen, torkade sista tåren när jag parkerade. Tårarna tar verkligen aldrig slut och jag får nytt bränsle till att hulka vidare hela tiden. Kom upp till kontoret helt strimmig. Det omsorgsfullt lagda sminket hade så klart åkt all världens väg och jag försökte rädda mitt randiga ansikte med lite vatten och handkräm.
När jag vaknade i morse var min första tanke: Fy fan, jag vill inte! Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Och jag kan som sagt inte ens förklara vad jag inte vill. Vill tillhöra en grupp, få sitta på möten, lära mig nya saker, umgås med kollegor, ha friskvårdstimme (som jag alltid utnyttjat effektivt). Jag får inget av detta, utan endast det tråkiga med att jobba, det vill säga att bara sköta jobbet. Har aldrig passat mig. Har aldrig gillat att bara jobba (även om jag kan stimuleras av jobbet också) och nu är jobba verkligen det enda jag gör.
Blir lite rädd för alla tårar. Är inte van att vara så himla ledsen. ite smådeppig och negativ är jag väl för jämnan, men detta är något helt annat. Hur ska jag hitta meningen med min tillvaro? Imorgon är det den där fredagen, som jag ska använda så förbaskat effektivt och jag kan inte komma på hur.
Ska i alla fall unna mig att gå på uthyrningsfirmans handledning och kanske få chans att prata av mig (och komma härifrån några timmar). Nu ska jag fortsätta med vad jag nu håller på med (får tiden att gå...).
När jag vaknade i morse var min första tanke: Fy fan, jag vill inte! Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Och jag kan som sagt inte ens förklara vad jag inte vill. Vill tillhöra en grupp, få sitta på möten, lära mig nya saker, umgås med kollegor, ha friskvårdstimme (som jag alltid utnyttjat effektivt). Jag får inget av detta, utan endast det tråkiga med att jobba, det vill säga att bara sköta jobbet. Har aldrig passat mig. Har aldrig gillat att bara jobba (även om jag kan stimuleras av jobbet också) och nu är jobba verkligen det enda jag gör.
Blir lite rädd för alla tårar. Är inte van att vara så himla ledsen. ite smådeppig och negativ är jag väl för jämnan, men detta är något helt annat. Hur ska jag hitta meningen med min tillvaro? Imorgon är det den där fredagen, som jag ska använda så förbaskat effektivt och jag kan inte komma på hur.
Ska i alla fall unna mig att gå på uthyrningsfirmans handledning och kanske få chans att prata av mig (och komma härifrån några timmar). Nu ska jag fortsätta med vad jag nu håller på med (får tiden att gå...).
onsdag 3 december 2008
Varför är jag så ledsen?
Kan inte sluta gråta. Ligger i sängen med datorn i knät och är så himla ledsen. Tänker egentligen inte på något särskilt, men kan samtidigt inte säga att jag känner mig glad.
Jag har varit på jobbet idag och det har väl gått bra antar jag. Fick en del att göra, och har betat av rätt bra. Känner fortfarande inte att jag känner mig säker eller duktig, utan som att jag kryssar mig igenom det som är svårt. Håller alla tummar för att inget skitsvårt ska ramla in på mitt bord.
Men det känns meningslöst. Känns som att jag kliver upp halv 7, sitter i bilen 7, åker 45 minuter för att sitta instängd på ett rum utan mysfaktor och göra saker som inte kittlar mig. Äter lunch 15 minuter och sen åter till mitt rum. Har skrämmande nog fått väldigt ont i ryggen av att sitta still på en kontorsstol i två dagar! Förra gången jag började jobba (snart 6 år sedan) hann det i alla fall gå kanske två veckor. Måste ta med min sitt-pruttkudde, som brukar hjälpa mot min dåliga rygg. Sitter och gör det jag ska till 16.59, då jag tar på mig och sätter mig i bilen och kör 45 minuter hem igen. Väl hemma ska det lagas mat eller med lite tur, ätas mat som sambon lagat. Och efter det? Vad gör man då? Väntar på att kvällen ska gå så för att man sedan ska tillbaka till jobbet och göra samma sak igen. Jag fattar inte vad jag ska fylla kvällen med för att mitt liv ska kännas meningsfullt. Förstår inte hur jag ska se mening med min tillvaro som den är just nu.
Arbetsgruppen är fortfarande snäll på alla sätt och de bjuder in på det sätt man bjuder in en konsult, det vill säga ganska lite. Men som sagt, de är goa mot mig och jag känner mig inte ovälkommen på något sätt. Men konsultrollen passar inte mig alls. Är alldeles för personlig, har för stort behov av social kontakt och utbyte för att detta ska vara en möjlig jobbväg för mig. Jag vill skratta, prata och umgås, i den mån man hinner. Men som konsult varken ska man, bör man eller är andra så intresserade av att man gör det. Ska verkligen försöka stå ut detta halvår som jag har framför mig, men just nu känns det så vansinnigt tungt.
Sambon känner sig orolig. Han säger att jag är långt borta, ledsen, frånvarande och att jag inte kan/vill vara nära. Han blir besviken över att samvaron med honom och bonusdottern just nu inte räcker (för mig känns det som att jag ska komma hem och sätta mig framför TV:n tills det är dags att gå och lägga sig, och det känns så fruktansvärt meningslöst. Då tappar ju livet verkligen mening). Jag inser att jag måste fylla min knappa (jag vet, helt normala) fritid med något vettigt. Är på väg till gymet för att träna yoga. Då blir jag 1% smidigare och jag slår ihjäl en timme av min kväll.
Sambon vill inte att jag ska jobba. Hans önskan är att jag är ledig fram till förlossning, men det känns absolut inte möjligt. Jag kan inte knalla runt hemma utan lön i 6 månader, det är till och med för slött för att vara mig. Han säger att vi löser det, och att han hellre har det ekonomiskt knapert än att jag ska ligga i sängen och gråta efter arbetsdagen. Han säger att jag verkar lika håglös och nedstämd som i augusti (efter missfallet).
Det är möjligt att jag är så här gråtig på grund av alla hormoner. Men det känns så futtigt och även overkligt att skylla på det, eftersom jag inte ens känner mig gravid. Tjock och rätt illamående, men inte gravid. Vet som vanligt inte hur det borde kännas, men inte så här intetsägande i alla fall. Kan inte glädjas så mycket över graviditeten heller, av samma anledning. Säger som jag sa för några veckor sedan: Jag behöver gå på ultraljud varje vecka för att förstå och ta till mig att jag är gravid. Jag går inte runt och oroar mig för missfall, för det finns liksom inget att "missfalla" i min värld. På det sättet är ju min inställning ganska praktisk.
Imorgon jobbar vi sent, som alltid på torsdagar tydligen. Vi ska jobba till 19.00, vilket innebär nästan en 12 timmars arbetsdag (minus min kvarts lunchrast). Känns ju självklart hur segt som helst, men slutar å andra sidan kl 13 på fredag. Men det hemska är att jag redan nu undrar vad jag ska göra då. Träna? Åka hem? Hur ska jag utnyttja den tiden maximalt?
Nej, nu åker jag till gymet, ska bli rätt skönt med yoga faktiskt. Kanske ska träna rygg-fan lite också.
Jag har varit på jobbet idag och det har väl gått bra antar jag. Fick en del att göra, och har betat av rätt bra. Känner fortfarande inte att jag känner mig säker eller duktig, utan som att jag kryssar mig igenom det som är svårt. Håller alla tummar för att inget skitsvårt ska ramla in på mitt bord.
Men det känns meningslöst. Känns som att jag kliver upp halv 7, sitter i bilen 7, åker 45 minuter för att sitta instängd på ett rum utan mysfaktor och göra saker som inte kittlar mig. Äter lunch 15 minuter och sen åter till mitt rum. Har skrämmande nog fått väldigt ont i ryggen av att sitta still på en kontorsstol i två dagar! Förra gången jag började jobba (snart 6 år sedan) hann det i alla fall gå kanske två veckor. Måste ta med min sitt-pruttkudde, som brukar hjälpa mot min dåliga rygg. Sitter och gör det jag ska till 16.59, då jag tar på mig och sätter mig i bilen och kör 45 minuter hem igen. Väl hemma ska det lagas mat eller med lite tur, ätas mat som sambon lagat. Och efter det? Vad gör man då? Väntar på att kvällen ska gå så för att man sedan ska tillbaka till jobbet och göra samma sak igen. Jag fattar inte vad jag ska fylla kvällen med för att mitt liv ska kännas meningsfullt. Förstår inte hur jag ska se mening med min tillvaro som den är just nu.
Arbetsgruppen är fortfarande snäll på alla sätt och de bjuder in på det sätt man bjuder in en konsult, det vill säga ganska lite. Men som sagt, de är goa mot mig och jag känner mig inte ovälkommen på något sätt. Men konsultrollen passar inte mig alls. Är alldeles för personlig, har för stort behov av social kontakt och utbyte för att detta ska vara en möjlig jobbväg för mig. Jag vill skratta, prata och umgås, i den mån man hinner. Men som konsult varken ska man, bör man eller är andra så intresserade av att man gör det. Ska verkligen försöka stå ut detta halvår som jag har framför mig, men just nu känns det så vansinnigt tungt.
Sambon känner sig orolig. Han säger att jag är långt borta, ledsen, frånvarande och att jag inte kan/vill vara nära. Han blir besviken över att samvaron med honom och bonusdottern just nu inte räcker (för mig känns det som att jag ska komma hem och sätta mig framför TV:n tills det är dags att gå och lägga sig, och det känns så fruktansvärt meningslöst. Då tappar ju livet verkligen mening). Jag inser att jag måste fylla min knappa (jag vet, helt normala) fritid med något vettigt. Är på väg till gymet för att träna yoga. Då blir jag 1% smidigare och jag slår ihjäl en timme av min kväll.
Sambon vill inte att jag ska jobba. Hans önskan är att jag är ledig fram till förlossning, men det känns absolut inte möjligt. Jag kan inte knalla runt hemma utan lön i 6 månader, det är till och med för slött för att vara mig. Han säger att vi löser det, och att han hellre har det ekonomiskt knapert än att jag ska ligga i sängen och gråta efter arbetsdagen. Han säger att jag verkar lika håglös och nedstämd som i augusti (efter missfallet).
Det är möjligt att jag är så här gråtig på grund av alla hormoner. Men det känns så futtigt och även overkligt att skylla på det, eftersom jag inte ens känner mig gravid. Tjock och rätt illamående, men inte gravid. Vet som vanligt inte hur det borde kännas, men inte så här intetsägande i alla fall. Kan inte glädjas så mycket över graviditeten heller, av samma anledning. Säger som jag sa för några veckor sedan: Jag behöver gå på ultraljud varje vecka för att förstå och ta till mig att jag är gravid. Jag går inte runt och oroar mig för missfall, för det finns liksom inget att "missfalla" i min värld. På det sättet är ju min inställning ganska praktisk.
Imorgon jobbar vi sent, som alltid på torsdagar tydligen. Vi ska jobba till 19.00, vilket innebär nästan en 12 timmars arbetsdag (minus min kvarts lunchrast). Känns ju självklart hur segt som helst, men slutar å andra sidan kl 13 på fredag. Men det hemska är att jag redan nu undrar vad jag ska göra då. Träna? Åka hem? Hur ska jag utnyttja den tiden maximalt?
Nej, nu åker jag till gymet, ska bli rätt skönt med yoga faktiskt. Kanske ska träna rygg-fan lite också.
tisdag 2 december 2008
Usch vad svårt!
Första dagen på jobbet. Är på socialtjänsten på Värmdö och ska vara där i två månader. Jag kommer kunna ha bil hela tiden, så resvägen är inte så jättefarlig, tar strax över 40 minuter. Men känner mig som en miljöbov, och jag tror att jag kommer slösa en del pengar på att prata i mobilen under resan.
Personalen har varit jättesnäll. Man är ju ofta efterlängtad som konsult... Men de förväntar sig också att man ska jobba, banne mig. Idag har jag inte behövt göra så himla mycket, eftersom jag var tvungen att lära mig datasystemet, lokalerna och allt annat som finns på en socialförvaltning. Men imorgon drar det nog igång. Och jag är skiträdd! Känns inte som att jag kan någonting alls. Har glömt allt! Jag fattar att det inte är så, att saker kommer komma tillbaka, att jag kommer bli varm i kläderna och våga mer och mer. Men känslan idag var "stackars Värmdö som har fått mig, när de betalar dyra pengar för en konsult. Vilket nerköp!" Sambon ville inte alls gå med mig i den känslan utan protesterade vilt, men min känsla är verkligen "Hur hamnade jag här och hur ska jag göra för att få så lätta uppgifter som möjligt så att jag inte avslöjar mig?" Fick en skitlätt uppgift till att börja med, avklarad på 5 minuter. Skönt.
Det känns som att när man kommer som konsult bör man kunna komma igång och börja jobba med allt svårt på en gång, inte behöva fråga en fråga och överglänsa alla andra. Lite överdrivet? Kanske, men min känsla är att det är det som förväntas och önskas.
Nej, nu mår jag så illa att jag ska gå och lägga mig. Lovar att försöka vara lite mer positiv nästa gång jag skriver...
Personalen har varit jättesnäll. Man är ju ofta efterlängtad som konsult... Men de förväntar sig också att man ska jobba, banne mig. Idag har jag inte behövt göra så himla mycket, eftersom jag var tvungen att lära mig datasystemet, lokalerna och allt annat som finns på en socialförvaltning. Men imorgon drar det nog igång. Och jag är skiträdd! Känns inte som att jag kan någonting alls. Har glömt allt! Jag fattar att det inte är så, att saker kommer komma tillbaka, att jag kommer bli varm i kläderna och våga mer och mer. Men känslan idag var "stackars Värmdö som har fått mig, när de betalar dyra pengar för en konsult. Vilket nerköp!" Sambon ville inte alls gå med mig i den känslan utan protesterade vilt, men min känsla är verkligen "Hur hamnade jag här och hur ska jag göra för att få så lätta uppgifter som möjligt så att jag inte avslöjar mig?" Fick en skitlätt uppgift till att börja med, avklarad på 5 minuter. Skönt.
Det känns som att när man kommer som konsult bör man kunna komma igång och börja jobba med allt svårt på en gång, inte behöva fråga en fråga och överglänsa alla andra. Lite överdrivet? Kanske, men min känsla är att det är det som förväntas och önskas.
Nej, nu mår jag så illa att jag ska gå och lägga mig. Lovar att försöka vara lite mer positiv nästa gång jag skriver...
söndag 30 november 2008
Vuxenpoängen haglar!
Idag har vi blivit med bil! Eller ja, vi har ju redan en ("vi" är ju en sanning med modifokation) men idag har vi köpt en stor, bebisproof, SAAB, svart och jaa, jätteskön att köra! Sambon är nog mest lycklig över navigatorsystemet som han började pilla på den direkt. Vi ska hämta den på onsdag, och jag är matte till den! Sambon ska fortsätta köra sin bil, en numera väldigt skitig och skruttig Toyota. Funkar bra, men herregud vad den ser ut! Men det blir toppen, jag kör fin bil och han kör... ja, sin bil.
Nu ska jag ta tag i brödet som jag håller på att baka!
Nu ska jag ta tag i brödet som jag håller på att baka!
lördag 29 november 2008
Tankar mitt i natten
Klockan är halv 2 på natten och jag kan verkligen inte sova. Ligger och snurrar, lyssnar på sambons grymtande genom snarkskenan han tvingas ha, och tänker tänker tänker. Vad jag tänker på? Jo, att jag kanske ska börja jobba nästa vecka. Har fått ett uppdrag via ett uthyrningsföretag som vill att jag ska börja på måndag på en ungdomsenhet i en kommun gräsligt långt härifrån. Min familj ställer upp som bara den, lånar ut bilen (sambon vill åka och köpa en extra bil i helgen som jag ska ha) och alla sitter snällt och lyssnar på alla mina våndor.
Jag kan inte ens sätta fingret på vad jag våndas över, mer än ALLT! Att ens jobba. Att jag inte ska kunna jobbet (har ju faktiskt aldrig jobbat på en ungdomsenhet, icke att förglömma). Att jag inte ska stå ut med den långa resvägen (minst en timme i vardera riktning, om jag ska åka kommunalt det vill säga). Att jag inte ska orka, att mina 10 timmars sömn per natt inte bara beror på lathet utan på att jag faktiskt inte orkar ta mig igenom dagen annars. Att kvällarna bara ska bli en orgie i trötthet och illamående, som jag vet att det är så fort jag har haft en något sånär aktiv dag (som idag: sov 10 timmar, en timmas promenad på förmiddagen, en timmes träning, lunch hos föräldrarna, åkte in till stan, träffade sambon, satt på fik med honom och ältade allt detta ett par timmar, åkte till Kista och köpte julklappar och åt mat och sen hem och kollade på en film). Sen är det ju så att när jag väl gett mig in i konsultsvängen, måste jag stanna där till förlossning. Ingen kommer ju anställa mig efter januari, med tanke på att jag knappt får på mig några kläder nu!
Jag har svårt för snabba beslut i sådana här lägen, inte annars. Vill vara helgarderad och veta att det blir bra. Vet så klart att det inte funkar så, men märker hur mycket säkerhet jag vill ha för att känna att det är ok att fatta ett beslut. Jag litar inte ett smack på att livet kommer lösa allt till det bästa, har sett alltför många bevis på att det inte blir så. Jag tror ju (tyvärr ibland) bara på mig själv, och att jag är min egen lyckas smed. Men i sådana här stunder vore det skönt att kunna luta sig tillbaka, veta att det kommer bli bra, jag kommer få det jag behöver för att klara mig i livet. Nej då, ska inte bli alltför dramatisk, men livet är svårt! Hur ska man veta?
Jag har inte jobbat på 5 månader sammanlagt med semeter och allt. Känns som en smärre evighet faktiskt, och jag är livrädd för att det ska ta slut. Är ju så där lagom intresserad av att jobba heltid, det måste jag säga. Men jag är 28 år gammal, alla andra orkar jobba heltid utan att bete sig som att någon dragit ner gardinen för deras liv, så jag borde ju också orka det. Och jag har ju det de senaste 5-6 åren. Så varför så rädd?
Min sambo sa i bilen att han inte kände igen denna Lisa, som känner sig rädd för att inte kunna. Håller med, jag är lite förvånad själv. Har ju kastat mig in i diverse jobb och situationer förr. Varför vågade jag åka själv till Cypern när jag var 19, men skulle knappt våga det nu? Hur vågade jag göra en Svensk klassiker helt själv? Eller ta alla extrajobb jag knappast var kvalificerad för när jag pluggade till socionom? Gör livet en mer och mer rädd för saker och ting? Jag skulle så gärna vilja ha en obekymrad inställning till tillvaron, inte vara så rädd för att ta i lite, inte vara så rädd om min fritid (och därmed träning!!) och våga satsa och se att det nog kommer något gott ur det, förr eller senare. Ibland är jag så himla hurtfrisk och känner verkligen på det sättet. Men idag när jag stod på trottoaren och behövde fatta ett beslut om att ta uppdraget eller inte, började jag gråta. Kände mig så maktlös. Som att livet kastar mig som en vante hit och dit och jag lyckas inte styra själv alls.
Apropå att gråta har jag märkt en kraftig ökning på den fronten. Två gånger idag och två gånger igår. Skyller det, som allting annat, på hormonerna.
Fick ett uppiggande samtal från min fd kollega på ätstörningskliniken, som också sagt upp sig, sin fasta tjänst, utan att ha ett annat jobb. Det gjorde mig så glad! Inte bara för att hon verkligen mått jättedåligt och nu har fått ett lugn i detta beslut och för att det känns skönt att visa för den chefen och organisationen att det är något som verkligen inte fungerar där, utan också för att det godkände mitt eget beslut lite mer. Jag har känt mig nöjd med att jag sa upp mig, trots att jag sitter i en skitjobbig sits nu. Men jag har haft mina stunder när jag undrat om jag är dum i huvudet. Det hjälpte inte när min ena syster svarade på min fråga om jag när jag skulle berätta för en arbetsgivare att jag är gravid att: Jag har aldrig planerat så dåligt.
Hade god lust att skrika i hennes öra att jag inte heller planerade mitt missfall, min sadistiske chef eller att jag skulle bli gravid igen med en efterföljande hormonchock. Men jag höll mig lugn, lite lätt kränkt och med en känsla av att jag har betett mig omoget, irrationellt och ogenomtänkt.
Så därför är det väldigt skönt när en person som jag anser vara genomtänkt, lugn och trygghetsbehövande, säger upp sin fasta tjänst, utan ett jobb eller en sambo som försörjer henne, endast för att vår chef är ett så fruktansvärd att jobba under. Så jag tackar henne för det, för att hjälpa mig att godkänna och acceptera mitt eget beslut.
Jag måste säga att jag har den vackraste sambon i hela världen. Han stöttar alla beslut jag fattar, offrar allt för att jag ska få det bra och får mig verkligen att känna att jag har ett val, att jag kan välja att luta mig mot honom. Han säger: Men Lisa, du gillar ju inte att jobba, låt mig göra det istället då!
Nu kommer ju han från en annan planet och gillar och jobba, så han ser det nog inte som ett straff, men ändå. Han är verkligen någon att luta sig mot när det blåser. För blåst, det har det gjort sista halvåret.
Sätter in en bild på det han älskar allra mest här i världen, glass! Bilden är från en Ben & Jerry affär i New York där vi satt och frossa en kväll.
Jag kan inte ens sätta fingret på vad jag våndas över, mer än ALLT! Att ens jobba. Att jag inte ska kunna jobbet (har ju faktiskt aldrig jobbat på en ungdomsenhet, icke att förglömma). Att jag inte ska stå ut med den långa resvägen (minst en timme i vardera riktning, om jag ska åka kommunalt det vill säga). Att jag inte ska orka, att mina 10 timmars sömn per natt inte bara beror på lathet utan på att jag faktiskt inte orkar ta mig igenom dagen annars. Att kvällarna bara ska bli en orgie i trötthet och illamående, som jag vet att det är så fort jag har haft en något sånär aktiv dag (som idag: sov 10 timmar, en timmas promenad på förmiddagen, en timmes träning, lunch hos föräldrarna, åkte in till stan, träffade sambon, satt på fik med honom och ältade allt detta ett par timmar, åkte till Kista och köpte julklappar och åt mat och sen hem och kollade på en film). Sen är det ju så att när jag väl gett mig in i konsultsvängen, måste jag stanna där till förlossning. Ingen kommer ju anställa mig efter januari, med tanke på att jag knappt får på mig några kläder nu!
Jag har svårt för snabba beslut i sådana här lägen, inte annars. Vill vara helgarderad och veta att det blir bra. Vet så klart att det inte funkar så, men märker hur mycket säkerhet jag vill ha för att känna att det är ok att fatta ett beslut. Jag litar inte ett smack på att livet kommer lösa allt till det bästa, har sett alltför många bevis på att det inte blir så. Jag tror ju (tyvärr ibland) bara på mig själv, och att jag är min egen lyckas smed. Men i sådana här stunder vore det skönt att kunna luta sig tillbaka, veta att det kommer bli bra, jag kommer få det jag behöver för att klara mig i livet. Nej då, ska inte bli alltför dramatisk, men livet är svårt! Hur ska man veta?
Jag har inte jobbat på 5 månader sammanlagt med semeter och allt. Känns som en smärre evighet faktiskt, och jag är livrädd för att det ska ta slut. Är ju så där lagom intresserad av att jobba heltid, det måste jag säga. Men jag är 28 år gammal, alla andra orkar jobba heltid utan att bete sig som att någon dragit ner gardinen för deras liv, så jag borde ju också orka det. Och jag har ju det de senaste 5-6 åren. Så varför så rädd?
Min sambo sa i bilen att han inte kände igen denna Lisa, som känner sig rädd för att inte kunna. Håller med, jag är lite förvånad själv. Har ju kastat mig in i diverse jobb och situationer förr. Varför vågade jag åka själv till Cypern när jag var 19, men skulle knappt våga det nu? Hur vågade jag göra en Svensk klassiker helt själv? Eller ta alla extrajobb jag knappast var kvalificerad för när jag pluggade till socionom? Gör livet en mer och mer rädd för saker och ting? Jag skulle så gärna vilja ha en obekymrad inställning till tillvaron, inte vara så rädd för att ta i lite, inte vara så rädd om min fritid (och därmed träning!!) och våga satsa och se att det nog kommer något gott ur det, förr eller senare. Ibland är jag så himla hurtfrisk och känner verkligen på det sättet. Men idag när jag stod på trottoaren och behövde fatta ett beslut om att ta uppdraget eller inte, började jag gråta. Kände mig så maktlös. Som att livet kastar mig som en vante hit och dit och jag lyckas inte styra själv alls.
Apropå att gråta har jag märkt en kraftig ökning på den fronten. Två gånger idag och två gånger igår. Skyller det, som allting annat, på hormonerna.
Fick ett uppiggande samtal från min fd kollega på ätstörningskliniken, som också sagt upp sig, sin fasta tjänst, utan att ha ett annat jobb. Det gjorde mig så glad! Inte bara för att hon verkligen mått jättedåligt och nu har fått ett lugn i detta beslut och för att det känns skönt att visa för den chefen och organisationen att det är något som verkligen inte fungerar där, utan också för att det godkände mitt eget beslut lite mer. Jag har känt mig nöjd med att jag sa upp mig, trots att jag sitter i en skitjobbig sits nu. Men jag har haft mina stunder när jag undrat om jag är dum i huvudet. Det hjälpte inte när min ena syster svarade på min fråga om jag när jag skulle berätta för en arbetsgivare att jag är gravid att: Jag har aldrig planerat så dåligt.
Hade god lust att skrika i hennes öra att jag inte heller planerade mitt missfall, min sadistiske chef eller att jag skulle bli gravid igen med en efterföljande hormonchock. Men jag höll mig lugn, lite lätt kränkt och med en känsla av att jag har betett mig omoget, irrationellt och ogenomtänkt.
Så därför är det väldigt skönt när en person som jag anser vara genomtänkt, lugn och trygghetsbehövande, säger upp sin fasta tjänst, utan ett jobb eller en sambo som försörjer henne, endast för att vår chef är ett så fruktansvärd att jobba under. Så jag tackar henne för det, för att hjälpa mig att godkänna och acceptera mitt eget beslut.
Jag måste säga att jag har den vackraste sambon i hela världen. Han stöttar alla beslut jag fattar, offrar allt för att jag ska få det bra och får mig verkligen att känna att jag har ett val, att jag kan välja att luta mig mot honom. Han säger: Men Lisa, du gillar ju inte att jobba, låt mig göra det istället då!
Nu kommer ju han från en annan planet och gillar och jobba, så han ser det nog inte som ett straff, men ändå. Han är verkligen någon att luta sig mot när det blåser. För blåst, det har det gjort sista halvåret.
Sätter in en bild på det han älskar allra mest här i världen, glass! Bilden är från en Ben & Jerry affär i New York där vi satt och frossa en kväll.
fredag 28 november 2008
Ok, jag erkänner
Jag känner mig inte bara rund och söt om magen, det finns ett stråk av att känna mig fet. Jag kan inte få runt mer än ett av mina skärp runt magen och kan inte ens knäppa mina skjortor längre. Jag börjar känna mig lite tjock. Trodde nog inte att jag skulle bry mig, och gör det inte jättemycket, men det kommer smygande. Inser att de vanliga 12 kilon som man bör gå upp kommer jag att passera snabbt. Väger redan ca 6 kilo mer än jag brukar. Pratade med min vän i Kiruna igår, som också berätta att trots att ingen såg att hon var gravid, kunde hon inte knäppa sina byxor. Det är lite så jag känner. Jag kan puta och då se gravid ut, eller klä mig rätt och inte ser mer än lite plufsig ut. Mitt midjemått har verkligen ändrats och det känns lite skrämmande. Med min låga ämnesomsättning vet jag ju hur fruktansvärt svårt det är för mig att gå ner de kilona igen. Detta ämne är ju lite tabu. Man borde inte bry sig. Lovar att inte göra det när alla kilon rinner av mig när jag ammar...
Dags för gymet!
Dags för gymet!
måndag 24 november 2008
Vem satte dit kulan?
Som helt plötsligt finns på min mage? Jättefin, jag är vrålstolt, men den är lite oväntad, och som sagt, plötslig. Jag putar en hel del, och den känns hård och rund, så jag antar att det inte bara är helgens lussekatter, marängswiss, M&M:s, muffins och smörkakor. När jag var hos läkaren i fredags för ultraljudet avslutade han med "det är bra om du inte går upp mer än 12 kilo". Hmm.... kommer nog inte lyckas med det... kommer nog vara där i mars eller så. Men ska verkligen göra mitt bästa för att inte bry mig så mycket om det!
Annars har helgen varit bra. Haft det bra med bonusdottern, som verkligen är mysig och rolig att vara med. Har träffat vänner, varit på 1-års kalas, sett två filmer, ätit god mat, gått väldigt mycket promenader (2,5 mil bara i lördags!) och sovit rätt gott på nätterna.
Ett tjafs med sambon i fredags/lördags reddes ut när vi tog en kvällsrunda runt sjöarna i snön. Vi kunde enas om att vi båda hade var sitt starkt behov, ingen av oss var så villig att ge upp sitt eget behov och han tycker att främst jag borde förstå att han redan gett upp några av sina behov, genom att "låta mig åka själv" till ultraljudet (som han egentligen ville vara med på, men inte kunde för jobbet, men visste att jag ville åka, så jag fick åka själv). Det är helt sant. Jag tänker inte att det är ett så stort behov hos honom, utan kanske till och med lite skönt att slippa följa med på alla läkarbesök kors och tvärs (det har ju blivit en del senaste året). Han erkänner att visst är det lite skönt, men främst för att ultraljudet skrämmer honom. Han har förlorat ett barn i v 26 och han tycker att vi närmar oss den veckan med stormsteg, och hans oro bara ökar. Medan alla andras oro minskar, eftersom vi passerat vecka 12.
Måste säga att den växande magen gör en stor skillnad för hur gravid jag känner mig. Ligger och klappar på magen mest hela tiden. Både av fashination, men också för att känna att den är kvar. Och jag klär mig gärna så att den syns. Var nära att göra det även när jag skulle på anställningsintervju, men lyckades behärska mig.
I lördags träffade jag en "gammal bekantskap" från min senaste kör. Hon har också blivit ihop med en lite äldre man och har fått två styvbarn (12 och 14 år). Vi bestämde på Facebook att vi borde ses och få byta erfarenheter, för man är ganska ensam i denna situation. Det var så trevligt och givande!! Och nästan skrämmande hur mycket som var lika för oss, rent känslomässigt. Självklart har våra män olika sätt att uppfostra, att hantera en ny kvinna i barnens liv osv. Men hennes och mina känslor var väldigt lika. Vi konstaterade bland annat att barn nu för tiden blir bra mycket mer curlade än vad vi blev (eller minns att vi blev) som barn. De behöver inte ta så väldigt mycket ansvar, blir skjutsade överallt och är barn längre på det sättet att de sitter i knäet, håller handen på stan och rings och sms:as en hel del. Ingen av oss minns att vi gjorde detta som 13-14:åringar. Ingen av oss är heller skilsmässobarn, ska vi nog lägga till.
Det hon sa som gjorde mig så lugn, var att hon konstaterade att hennes humör har blivit väldigt upp och ner. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en konstig ICA-Maxi-händelse, där mitt humör bara förändras helt plötsligt, utan att nån gjort nåt. Hon kände igen sig väldigt väl, hon beskrev att hon också kunde bli så arg helt plötsligt (och då vill jag säga att detta är ingen arg person, tvärtom). Hon kände igen sig i hur ensam och utanför man kan känna sig, hur svårt det är att veta vilken roll man ska ha, att inte någonsin kunna bli så där viktig som man någonstans önskar. Och hur blir det när man får nya, gemensamma barn? Kommer mannen att älska vårt barn lika mycket som sitt/sina första? Detta kanske är en oro som helt kommer försvinna när barnet väl är ute och hemma, men den finns nu.
De har också haft jobbiga diskussioner om arv, testamente. Ska vi gifta oss eller inte? Du har ju redan varit gift, hur blir det att göra det igen? Att vara svartsjuk på exets långa historia med min man. Att alltid vara nummer två. Inte bara i relation till barnet, utan även i relation till exet (hur länge sedan de än separerade). Att hans och min historia är så väldigt mycket kortare än vad deras var, att de har redan hunnit gjort allt viktigt, och vi gör det bara igen. Allt från att bo i villa, bygga sommarstuga, ha hund, skaffa barn, gifta sig, gemensamm resor, vara med släkten och vänner, ha familjejular osv osv osv... Hur barnsligt detta än må vara, satt vi båda ganska fast i att det faktiskt känns så, och att det är ganska tärande och frustrerande ibland. Det är ju ett faktum, som aldrig går att förändra. Bara hantera.
Hon avslutade med att säga "Det här med styvbarn är nog det svåraste jag har gjort". Jag kan hålla med, men det är också det mest utvecklande, utmanande och mysiga. När det funkar, funkar det så himla bra, är så mysigt, känns så helande och viktigt och jag vill vara en familj med just dessa personer. Jag kan längta så efter att få ge min bonusdotter ett syskon.
Nu ska jag göra mig klar för en tur till IKEA med mammsen. Dags att fylla på stearinljusförrådet!
Annars har helgen varit bra. Haft det bra med bonusdottern, som verkligen är mysig och rolig att vara med. Har träffat vänner, varit på 1-års kalas, sett två filmer, ätit god mat, gått väldigt mycket promenader (2,5 mil bara i lördags!) och sovit rätt gott på nätterna.
Ett tjafs med sambon i fredags/lördags reddes ut när vi tog en kvällsrunda runt sjöarna i snön. Vi kunde enas om att vi båda hade var sitt starkt behov, ingen av oss var så villig att ge upp sitt eget behov och han tycker att främst jag borde förstå att han redan gett upp några av sina behov, genom att "låta mig åka själv" till ultraljudet (som han egentligen ville vara med på, men inte kunde för jobbet, men visste att jag ville åka, så jag fick åka själv). Det är helt sant. Jag tänker inte att det är ett så stort behov hos honom, utan kanske till och med lite skönt att slippa följa med på alla läkarbesök kors och tvärs (det har ju blivit en del senaste året). Han erkänner att visst är det lite skönt, men främst för att ultraljudet skrämmer honom. Han har förlorat ett barn i v 26 och han tycker att vi närmar oss den veckan med stormsteg, och hans oro bara ökar. Medan alla andras oro minskar, eftersom vi passerat vecka 12.
Måste säga att den växande magen gör en stor skillnad för hur gravid jag känner mig. Ligger och klappar på magen mest hela tiden. Både av fashination, men också för att känna att den är kvar. Och jag klär mig gärna så att den syns. Var nära att göra det även när jag skulle på anställningsintervju, men lyckades behärska mig.
I lördags träffade jag en "gammal bekantskap" från min senaste kör. Hon har också blivit ihop med en lite äldre man och har fått två styvbarn (12 och 14 år). Vi bestämde på Facebook att vi borde ses och få byta erfarenheter, för man är ganska ensam i denna situation. Det var så trevligt och givande!! Och nästan skrämmande hur mycket som var lika för oss, rent känslomässigt. Självklart har våra män olika sätt att uppfostra, att hantera en ny kvinna i barnens liv osv. Men hennes och mina känslor var väldigt lika. Vi konstaterade bland annat att barn nu för tiden blir bra mycket mer curlade än vad vi blev (eller minns att vi blev) som barn. De behöver inte ta så väldigt mycket ansvar, blir skjutsade överallt och är barn längre på det sättet att de sitter i knäet, håller handen på stan och rings och sms:as en hel del. Ingen av oss minns att vi gjorde detta som 13-14:åringar. Ingen av oss är heller skilsmässobarn, ska vi nog lägga till.
Det hon sa som gjorde mig så lugn, var att hon konstaterade att hennes humör har blivit väldigt upp och ner. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en konstig ICA-Maxi-händelse, där mitt humör bara förändras helt plötsligt, utan att nån gjort nåt. Hon kände igen sig väldigt väl, hon beskrev att hon också kunde bli så arg helt plötsligt (och då vill jag säga att detta är ingen arg person, tvärtom). Hon kände igen sig i hur ensam och utanför man kan känna sig, hur svårt det är att veta vilken roll man ska ha, att inte någonsin kunna bli så där viktig som man någonstans önskar. Och hur blir det när man får nya, gemensamma barn? Kommer mannen att älska vårt barn lika mycket som sitt/sina första? Detta kanske är en oro som helt kommer försvinna när barnet väl är ute och hemma, men den finns nu.
De har också haft jobbiga diskussioner om arv, testamente. Ska vi gifta oss eller inte? Du har ju redan varit gift, hur blir det att göra det igen? Att vara svartsjuk på exets långa historia med min man. Att alltid vara nummer två. Inte bara i relation till barnet, utan även i relation till exet (hur länge sedan de än separerade). Att hans och min historia är så väldigt mycket kortare än vad deras var, att de har redan hunnit gjort allt viktigt, och vi gör det bara igen. Allt från att bo i villa, bygga sommarstuga, ha hund, skaffa barn, gifta sig, gemensamm resor, vara med släkten och vänner, ha familjejular osv osv osv... Hur barnsligt detta än må vara, satt vi båda ganska fast i att det faktiskt känns så, och att det är ganska tärande och frustrerande ibland. Det är ju ett faktum, som aldrig går att förändra. Bara hantera.
Hon avslutade med att säga "Det här med styvbarn är nog det svåraste jag har gjort". Jag kan hålla med, men det är också det mest utvecklande, utmanande och mysiga. När det funkar, funkar det så himla bra, är så mysigt, känns så helande och viktigt och jag vill vara en familj med just dessa personer. Jag kan längta så efter att få ge min bonusdotter ett syskon.
Nu ska jag göra mig klar för en tur till IKEA med mammsen. Dags att fylla på stearinljusförrådet!
fredag 21 november 2008
Pyret är på plats!
Jag förstår att ni satt på nålar allihop, men ni, liksom jag, kan pusta ut. Pyret är där det ska vara, med armar och ben, fötter och händer. Ganska overkligt hela grejen, att något får plats i min mage överhuvudtaget (inte för att den är så pytteliten men ändå). Plötsligt känner jag mig lite mer orolig, men väldigt mycket lugnare samtidigt.
Min mamma var med (eftersom sambon inte kunde idag) och det var skönt, eftersom jag alltid befarar det värsta, och då vill jag inte vara själv. Jag var själv när jag var på ultraljud för att kolla om jag hade fått missfall eller inte, och det var ingen hit. Jag grät ju något fruktansvärt och ville bara ha någon att gråta hos. Så jag chansar inte igen. Jag åker inte själv helt enkelt.
Jag log och var glad när vi såg bebisen röra sig, mamma var lycklig och till sig. Måste säga tack till min söta mamma, som alltid ställer upp! TACK! Det var så mysigt att komma ut från sjukhuset, och ha ett par sms som undrade hur det gick, en syster som ringde och ville veta. Jag var väldigt uppfylld, men av nån anledning känns det som att jag måste lägga lite band på mig själv.
När jag kom hem var sambon trött efter en lång dag där han hållit utbildning och varit fokuserad 110%. Men jag kände mig ledsen att han inte var mer engagerad och lika nyfiken som jag var. Han har inte varit så orolig, utan varit säker på att Pyret lever hela tiden. Det slutade med ett tjafs i bilen till svärföräldrarna och jag började gråta. Inte över tjafset egentligen, men över att all spänning släppte. Kunde inte förklara varför jag blev ledsen, men oj vad mycket känslor det är som snurrar hela tiden.
Nu ska jag gå och lägga mig, har varit så trött hela eftermiddagen och kvällen.
Min mamma var med (eftersom sambon inte kunde idag) och det var skönt, eftersom jag alltid befarar det värsta, och då vill jag inte vara själv. Jag var själv när jag var på ultraljud för att kolla om jag hade fått missfall eller inte, och det var ingen hit. Jag grät ju något fruktansvärt och ville bara ha någon att gråta hos. Så jag chansar inte igen. Jag åker inte själv helt enkelt.
Jag log och var glad när vi såg bebisen röra sig, mamma var lycklig och till sig. Måste säga tack till min söta mamma, som alltid ställer upp! TACK! Det var så mysigt att komma ut från sjukhuset, och ha ett par sms som undrade hur det gick, en syster som ringde och ville veta. Jag var väldigt uppfylld, men av nån anledning känns det som att jag måste lägga lite band på mig själv.
När jag kom hem var sambon trött efter en lång dag där han hållit utbildning och varit fokuserad 110%. Men jag kände mig ledsen att han inte var mer engagerad och lika nyfiken som jag var. Han har inte varit så orolig, utan varit säker på att Pyret lever hela tiden. Det slutade med ett tjafs i bilen till svärföräldrarna och jag började gråta. Inte över tjafset egentligen, men över att all spänning släppte. Kunde inte förklara varför jag blev ledsen, men oj vad mycket känslor det är som snurrar hela tiden.
Nu ska jag gå och lägga mig, har varit så trött hela eftermiddagen och kvällen.
Snälla Pyret, var på plats
Ska idag på ultraljud. Är så orolig att det ska vara tomt, ingen där, eller att Pyret har dött. Började nästan gråta igår kväll bara jag tänkte på det. Ska dit vid halv 4, en evighet dit alltså. Jag har varit på anställningsintervju på morgonen, och det enda jag kunde tänka på vägen dit var "snälla, låt tiden gå fort så klockann blir halv 4!". Tror tyvärr att intervjun gick därefter. De ställde vassa frågor, som jag inte vet om jag kunde svara på. Kändes som att jag framstod som en arg, snabb, besserwisser som grälar med alla chefer (vet inte hur långt från sanningen det är egentligen, men det kändes inte så bra att visa upp på en anställningsintervju). De ska höra av sig nästa vecka. Skäms nästan över hela samtalet. Kan inte bedöma vad de tyckte, men jag drog en djup suck när jag kom ut. Har ätit tre lussekatter från ICA i ren tröst.
Har börjat mitt frossande i mamma-gravid-sidor på nätet, men jag fattar inte vad jag ska läsa om. Inget känns som att det gäller mig. Förlossningsskräck? Jag tror ju inte att jag någonsin kommer föda. Sparkar i magen? Mitt barn kommer ha dött innan dess. Mammakläder-mode? Kommer aldrig bli så stor. Jag skäms nästan över min negativa inställning, men tyvärr är det så här jag känner. Behöver gå på ultraljud jämt...
Men jag har lovat mig själv att försöka gå så mycket mammakurser (yoga, profylax osv) till våren som möjligt. Jag har tid, råd och möjlighet, då är jag banne mig skyldig att göra det! Och det ska bli mysigt... Vet någon något om att gå en kurs i taktil stimulering?
Övrigt i livet? Är stressad över jobb. Vill jobba, men orkar jag, vad ska jag jobba med, vad vill jag jobba med, jag är gravid - hur ska det gå? Sitter och väger för och nackdelar mot varandra hela tiden: jobba som konsult eller anställd? Som om jag har ett val... i dagsläget har jag inte det, men jag hoppas på att få. Min "karriär" har verkligen tagit sig andra vägar än vad jag tänkt mig. Vet inte hur jag ska komma på rätt spår igen. Får bli en senare fråga så klart, en efter-föräldraledighet-fråga.
Hade en mysig kväll ensam med bonusdottern i onsdags. Hon kan vara vansinnigt rolig och vi satt länge och väl vid matbordet och åt mina pannkakor (hemma-mamma som man är). Så himla kul att få inblick i en snart 13-årings tankar om klasskompisar, mördare, smink och Stockholm. Hon är verkligen en tillgång.
Skulle gått och tränat hade jag tänkt. Känner mig trött och lite nere efter intervjun, så jag ska nog ta mig ut i solen och gå istället. Nu är det helg!
Har börjat mitt frossande i mamma-gravid-sidor på nätet, men jag fattar inte vad jag ska läsa om. Inget känns som att det gäller mig. Förlossningsskräck? Jag tror ju inte att jag någonsin kommer föda. Sparkar i magen? Mitt barn kommer ha dött innan dess. Mammakläder-mode? Kommer aldrig bli så stor. Jag skäms nästan över min negativa inställning, men tyvärr är det så här jag känner. Behöver gå på ultraljud jämt...
Men jag har lovat mig själv att försöka gå så mycket mammakurser (yoga, profylax osv) till våren som möjligt. Jag har tid, råd och möjlighet, då är jag banne mig skyldig att göra det! Och det ska bli mysigt... Vet någon något om att gå en kurs i taktil stimulering?
Övrigt i livet? Är stressad över jobb. Vill jobba, men orkar jag, vad ska jag jobba med, vad vill jag jobba med, jag är gravid - hur ska det gå? Sitter och väger för och nackdelar mot varandra hela tiden: jobba som konsult eller anställd? Som om jag har ett val... i dagsläget har jag inte det, men jag hoppas på att få. Min "karriär" har verkligen tagit sig andra vägar än vad jag tänkt mig. Vet inte hur jag ska komma på rätt spår igen. Får bli en senare fråga så klart, en efter-föräldraledighet-fråga.
Hade en mysig kväll ensam med bonusdottern i onsdags. Hon kan vara vansinnigt rolig och vi satt länge och väl vid matbordet och åt mina pannkakor (hemma-mamma som man är). Så himla kul att få inblick i en snart 13-årings tankar om klasskompisar, mördare, smink och Stockholm. Hon är verkligen en tillgång.
Skulle gått och tränat hade jag tänkt. Känner mig trött och lite nere efter intervjun, så jag ska nog ta mig ut i solen och gå istället. Nu är det helg!
torsdag 20 november 2008
Gå in i dig själv
Hur lyckas jag med det? Min terapeut sa det, att nu måste du börja gå in i dig själv Lisa. Gills dagen yogapass? (Där jag mest konstatera att jag är fruktansvärt stel, fick ont i huvudet när jag var upp och ner med huvudet och undrade om jag bör gå på gravidyoga istället?)
Jag känner mig inte ett dugg gravid, i alla fall inte så som jag trodde att det skulle kännas. Mår ju fortfarande rätt dåligt och har fullt upp med det. Magen skiftar i storlek, och jag tror att det snarare handlar om hur väl tarmarna mår än något annat. Men jag har passerat vecka 12, och min söta vän M ringde igår och gratta mig till vecka 13. Hon har järnkoll på vilken vecka jag är i och när min brytdag är. Är så tacksam att en del orkar och vill engagera sig i min graviditet, speciellt nu när jag tycker att jag är ganska dålig på det. Hon sa även "Lisa, du lever din dröm": Ja, det gör jag ju på ett sätt och ändå känns det inte så. Varför har jag den ocharmiga sidan att hänga upp mig på det som är mindre bra (illamående, arbetslöshet, svaga muskler osv) istället för att skratta mig lycklig över Pyret? Kom på att jag måste börja frossa i graviditetssaker, mammaprylar och sånt. Så jag har under eftermiddagen läst Familjelivstidning, Vi föräldrars graviditetstidning och kikat på hur stor Pyret bör vara nu, enligt alla råd och rön. Ska också iväg till Danderyd för ett ultraljud imorgon, så kanske jag kan få se lite armar och ben och därmed inse att jag fortfarande är gravid, jag är inte bara illamående av ingen anledning.
En vecka har gått sen jag skrev och jag har egentligen mycket att skriva, men orken tryter. Har insett en viktig sak och det är något som Pippi Långstrump sa:
Jag vill också gå i skolan, för jag vill också ha sommarlov.
Precis så känner jag. Jag vill också jobba, för jag vill också vara ledig. Jag börjar längta efter tröttsamma utbildningsdagar, meningslösa APT:n, svåra handledningar och ytligt prat över lunchlådan. Sånt jag har ratat och förbannat i flera år, framstår nu som jättemysigt och något jag vill ha igen. Jag tolkar det som att jag börjar bli redo att börja jobba, men är så himla orolig över min ork, eller brist på ork.
Ska på en ny anställningsintervju imorgon. Min sambo blir jättestressad över att jag är så långt gången i graviditeten och hur jag ska säga det och hur arbetsgivaren ska tackla det. Jag har ingen aning, jag vet att jag måste ha ett jobb, och det snart. Har ni några ideér för hur jag bör göra?
Har försökt ändra lite inställningar i bloggen så att det ska gå att lämna kommentarer som anonym om man inte har en egen blogg, testa gärna och berätta för mig om det går eller ej.
Nu ska jag gå hem till mina föräldrar och stryka. Jag har det som extrajobb, för att betala min terapi. Så jag ska terapistryka helt enkelt!
Jag känner mig inte ett dugg gravid, i alla fall inte så som jag trodde att det skulle kännas. Mår ju fortfarande rätt dåligt och har fullt upp med det. Magen skiftar i storlek, och jag tror att det snarare handlar om hur väl tarmarna mår än något annat. Men jag har passerat vecka 12, och min söta vän M ringde igår och gratta mig till vecka 13. Hon har järnkoll på vilken vecka jag är i och när min brytdag är. Är så tacksam att en del orkar och vill engagera sig i min graviditet, speciellt nu när jag tycker att jag är ganska dålig på det. Hon sa även "Lisa, du lever din dröm": Ja, det gör jag ju på ett sätt och ändå känns det inte så. Varför har jag den ocharmiga sidan att hänga upp mig på det som är mindre bra (illamående, arbetslöshet, svaga muskler osv) istället för att skratta mig lycklig över Pyret? Kom på att jag måste börja frossa i graviditetssaker, mammaprylar och sånt. Så jag har under eftermiddagen läst Familjelivstidning, Vi föräldrars graviditetstidning och kikat på hur stor Pyret bör vara nu, enligt alla råd och rön. Ska också iväg till Danderyd för ett ultraljud imorgon, så kanske jag kan få se lite armar och ben och därmed inse att jag fortfarande är gravid, jag är inte bara illamående av ingen anledning.
En vecka har gått sen jag skrev och jag har egentligen mycket att skriva, men orken tryter. Har insett en viktig sak och det är något som Pippi Långstrump sa:
Jag vill också gå i skolan, för jag vill också ha sommarlov.
Precis så känner jag. Jag vill också jobba, för jag vill också vara ledig. Jag börjar längta efter tröttsamma utbildningsdagar, meningslösa APT:n, svåra handledningar och ytligt prat över lunchlådan. Sånt jag har ratat och förbannat i flera år, framstår nu som jättemysigt och något jag vill ha igen. Jag tolkar det som att jag börjar bli redo att börja jobba, men är så himla orolig över min ork, eller brist på ork.
Ska på en ny anställningsintervju imorgon. Min sambo blir jättestressad över att jag är så långt gången i graviditeten och hur jag ska säga det och hur arbetsgivaren ska tackla det. Jag har ingen aning, jag vet att jag måste ha ett jobb, och det snart. Har ni några ideér för hur jag bör göra?
Har försökt ändra lite inställningar i bloggen så att det ska gå att lämna kommentarer som anonym om man inte har en egen blogg, testa gärna och berätta för mig om det går eller ej.
Nu ska jag gå hem till mina föräldrar och stryka. Jag har det som extrajobb, för att betala min terapi. Så jag ska terapistryka helt enkelt!
måndag 10 november 2008
Första mammaprylen!
Har idag köpt min första mamma-klädes-pryl! Ett par nylonstrumpor. Jo, ni läste rätt, Lisa har slagit på stort. Jag upptäckte nämnligen i lördags, när jag satt på en rätt lång operett, att de strumpbyxor jag hade på mig skar in i magen, alltså sömmen som går mitt över magen, inte själva strumpbyxans slut in i valken... Inte så bekvämt i alla fall, och jag har därför unnat mig ett par mamma-strumpbyxor. Log glatt när jag gick från Twilfit, och kände mig plötsligt lite mer gravid. (Märkte också att det inte funkade så bra med kjol när man vill vara fin längre, eftersom jag inte kan knäppa mina stövlar hela vägen upp! Pyret gör mig inte smal och vacker, det ska gudarna veta, inte för att jag någonsin trodde det... men stövlarna...).
Drömde att jag födde en dotter i natt. Hon kom ut och såg ut som att hon var ca 5 månader gammal, men ingen förutom jag verkade reagera på det. Annars mådde hon bra, var en lätt bebis att ta hand om, men som vanligt i mina drömmar där jag får en bebis, så glömde jag henne då och då. Glömde att ta med henne, glömde mata och liknande. Inget katastrofalt hände, hon verkade rätt nöjd ändå. Jag kan dock fundera över symboliken. Ibland kan jag ju undra om jag är redo att ge upp det som måste ges upp när man får barn. I helgen var jag irriterad på sambon att han ska skjutsa sin dotter kors och tvärs, när hon har SL-kort. Han säger att det är det som är att vara förälder (bland annat så klart), att man skjutsar. Nej men fy vad trist! Passar inte mig alls. Är man ond om man tycker att ungen ska åka själv till kompisar, fotbollsträning och skolan? Han säger att det är för att få vara med sin dotter lite mer. Ett argument jag inte kan protestera emot, men är det inte märkligt att många föräldrar nog gör så: sitter framför datorn på kvällarna, men skjutsar sedan barnen kors och tvärs "så att de ska få vara tillsammans mer". Ironiskt.
Har idag varit på anställningsintervju. Det var nummer två på den arbetsplatsen och i veckan ska jag äntligen få veta om de vill ha mig eller ej. Var inte ens gravid när jag sökte jobbet, så ni kan ju börja räkna hur lång tid det har tagit för dem att komma till skott... Och om jag nu får jobbet, när bör jag berätta den glada nyheten om Pyret? När tror ni att de tar den nyheten med minst ilska och frustration? För min egen del tänker jag inte säga något förrän alla papper är påskrivna, och jag ska kanske unna mig att inte säga det precis efter att bläcket har torkat heller. Men när? Så att man inte är hatad för all framtid sen. Man måste ju vara rädd om sina referenser, det har jag lärt mig the hard way.
Natten var skum. Jag har ju tidigare berättat om mina rastlösa ben, som är vana att röra på sig mest hela tiden. Nu gör de ju inte det, även om jag tränar 6-8 timmar fortfarande per vecka och några promenader på det. Men igår gick jag 1,5 mil, vilket borde göra även mina ben tillfredsställda. Men icke. Jag låg som en galning och sparkade, kramade, spände, ryckte och vilade mina ben HELA NATTEN. Mitt i natten blev jag så arg att jag gapade rakt ut. Detta kan ju inte handla om nån träningsabstinens, utan nåt annat. Hormoner enligt mamma, men herregud, alla dessa hormoner, vilken makt och påverkan har de egentligen? Kastade för övrigt ut sambon till soffan också, för inte ens hans bettskena, näsdroppar och mina öronproppar lyckades stoppa hans snarkningar. Ser fram emot kommande natt och vad den har i sitt sköte!
Drömde att jag födde en dotter i natt. Hon kom ut och såg ut som att hon var ca 5 månader gammal, men ingen förutom jag verkade reagera på det. Annars mådde hon bra, var en lätt bebis att ta hand om, men som vanligt i mina drömmar där jag får en bebis, så glömde jag henne då och då. Glömde att ta med henne, glömde mata och liknande. Inget katastrofalt hände, hon verkade rätt nöjd ändå. Jag kan dock fundera över symboliken. Ibland kan jag ju undra om jag är redo att ge upp det som måste ges upp när man får barn. I helgen var jag irriterad på sambon att han ska skjutsa sin dotter kors och tvärs, när hon har SL-kort. Han säger att det är det som är att vara förälder (bland annat så klart), att man skjutsar. Nej men fy vad trist! Passar inte mig alls. Är man ond om man tycker att ungen ska åka själv till kompisar, fotbollsträning och skolan? Han säger att det är för att få vara med sin dotter lite mer. Ett argument jag inte kan protestera emot, men är det inte märkligt att många föräldrar nog gör så: sitter framför datorn på kvällarna, men skjutsar sedan barnen kors och tvärs "så att de ska få vara tillsammans mer". Ironiskt.
Har idag varit på anställningsintervju. Det var nummer två på den arbetsplatsen och i veckan ska jag äntligen få veta om de vill ha mig eller ej. Var inte ens gravid när jag sökte jobbet, så ni kan ju börja räkna hur lång tid det har tagit för dem att komma till skott... Och om jag nu får jobbet, när bör jag berätta den glada nyheten om Pyret? När tror ni att de tar den nyheten med minst ilska och frustration? För min egen del tänker jag inte säga något förrän alla papper är påskrivna, och jag ska kanske unna mig att inte säga det precis efter att bläcket har torkat heller. Men när? Så att man inte är hatad för all framtid sen. Man måste ju vara rädd om sina referenser, det har jag lärt mig the hard way.
Natten var skum. Jag har ju tidigare berättat om mina rastlösa ben, som är vana att röra på sig mest hela tiden. Nu gör de ju inte det, även om jag tränar 6-8 timmar fortfarande per vecka och några promenader på det. Men igår gick jag 1,5 mil, vilket borde göra även mina ben tillfredsställda. Men icke. Jag låg som en galning och sparkade, kramade, spände, ryckte och vilade mina ben HELA NATTEN. Mitt i natten blev jag så arg att jag gapade rakt ut. Detta kan ju inte handla om nån träningsabstinens, utan nåt annat. Hormoner enligt mamma, men herregud, alla dessa hormoner, vilken makt och påverkan har de egentligen? Kastade för övrigt ut sambon till soffan också, för inte ens hans bettskena, näsdroppar och mina öronproppar lyckades stoppa hans snarkningar. Ser fram emot kommande natt och vad den har i sitt sköte!
fredag 7 november 2008
Kebabtallrik
Dagen blev inte så fri från illamående som jag hade hoppats och planerat. Gick och tränade ändå, eftersom jag inte orkat sedan i måndags, och träningsångesten börjar göra sig påmind. Resten av dagen var det mycket soffa och säng, som vanligt. Var i Solna C med bonusdottern och köpte en present till en kompis som hon skulle på kalas hos nu ikväll.
Sedan mötte vi upp sambon på ICA Maxi för storhandling. Piffade upp situationen med att skaffa sån där scanner. Ingen hit alls. Men under tiden på Maxi händer nåt konstigt med mig. Jag tappar helt humöret, vilket de andra två så klart märker. Jag vet inte själv vad som händer, vet bara att jag plötsligt inte alls är på särskilt gott humör längre. Vi kommer hem, jag sätter mig i soffan igen och är tyst. När sambon senare kört dottern till kalaset och kommit hem igen, försöker vi prata om det som hänt och händer. Jag kan fortfarande inte förklara. Vet att jag kan känna mig så utanför när han och hans dotter är tillsammans. Jag känner att jag är överflödig, att de har det bättre utan mig. Detta har jag egentligen ingen anledning att känna, eftersom båda två bjuder in mig fullkomligt i deras liv, och verkar vilja att jag ska vara där. Men han säger både att de vill att jag ska vara med och att de har det bättre när jag är med, men å andra sidan att det blir så konstig stämning när vi är tillsammans alla tre och att han helst bara vill dra ifrån alltihop då. Vet inte hur jag ska tolka det. Min tolkning verkar variera utifrån min ork och mitt humör. Ikväll tolkade jag helt klart det som att de skulle ha det bättre utan mig. Vet bara inte vad jag ska göra med den vetskapen...
Jag ligger sen i soffan, illamående som f-n och trött så ögonen klipper. Detta tillstånd bättrar inte på det dåliga humöret kan jag säga. Det slutar med att sambon bestämmer sig för att fly från alltihop och somna i soffan, jag kollar på allt fantastiskt som är på TV en fredagkväll: "Ensam mamma söker", "Idol". Helt plötsligt försvinner illamåendet, och jag blir hungrig! Oj, vilken skön känsla det är! Att faktiskt vilja och kunna äta, utan att känna det som att allt sitter fast högt upp i halsen. Och vad blir jag sugen på? KEBABTALLRIK! Kanske inget konstigt för er andra, men för mig... jag vet inte om det någonsin har hänt.
Så jag åker upp till närmsta kebabställe och känner mig som en främmande fågel när jag beställer en kebabtallrik med pommes frites. Satt och småsjöng i bilen hem och kände det som att jag verkligen gjorde något busigt. Jag äter verkligen för lite skräpmat...
Satt sen nöjd i soffan och sluka kebaben, toppade det hela med en skål popcorn och två skålar glass (små skålar, men ändå). När man mår illa 23 timmar om dygnet, måste man banne mig svulla när det går! Och oj så gott det är då! Sambon sa, när han vakna till liv i soffan, att det märks att jag är gravid, för han har aldrig varit med om att jag köper en kebabtallrik. Han gillade det tillståndet och hoppas nog på en repris. Risken är att det dröjer 3-5 år tills nästa gång.
Nu sitter jag och pöser i soffan, mätt och belåten. Familjen samlad. Pyret på plats. Borde inte ha så mycket att klaga på egentligen.
Sedan mötte vi upp sambon på ICA Maxi för storhandling. Piffade upp situationen med att skaffa sån där scanner. Ingen hit alls. Men under tiden på Maxi händer nåt konstigt med mig. Jag tappar helt humöret, vilket de andra två så klart märker. Jag vet inte själv vad som händer, vet bara att jag plötsligt inte alls är på särskilt gott humör längre. Vi kommer hem, jag sätter mig i soffan igen och är tyst. När sambon senare kört dottern till kalaset och kommit hem igen, försöker vi prata om det som hänt och händer. Jag kan fortfarande inte förklara. Vet att jag kan känna mig så utanför när han och hans dotter är tillsammans. Jag känner att jag är överflödig, att de har det bättre utan mig. Detta har jag egentligen ingen anledning att känna, eftersom båda två bjuder in mig fullkomligt i deras liv, och verkar vilja att jag ska vara där. Men han säger både att de vill att jag ska vara med och att de har det bättre när jag är med, men å andra sidan att det blir så konstig stämning när vi är tillsammans alla tre och att han helst bara vill dra ifrån alltihop då. Vet inte hur jag ska tolka det. Min tolkning verkar variera utifrån min ork och mitt humör. Ikväll tolkade jag helt klart det som att de skulle ha det bättre utan mig. Vet bara inte vad jag ska göra med den vetskapen...
Jag ligger sen i soffan, illamående som f-n och trött så ögonen klipper. Detta tillstånd bättrar inte på det dåliga humöret kan jag säga. Det slutar med att sambon bestämmer sig för att fly från alltihop och somna i soffan, jag kollar på allt fantastiskt som är på TV en fredagkväll: "Ensam mamma söker", "Idol". Helt plötsligt försvinner illamåendet, och jag blir hungrig! Oj, vilken skön känsla det är! Att faktiskt vilja och kunna äta, utan att känna det som att allt sitter fast högt upp i halsen. Och vad blir jag sugen på? KEBABTALLRIK! Kanske inget konstigt för er andra, men för mig... jag vet inte om det någonsin har hänt.
Så jag åker upp till närmsta kebabställe och känner mig som en främmande fågel när jag beställer en kebabtallrik med pommes frites. Satt och småsjöng i bilen hem och kände det som att jag verkligen gjorde något busigt. Jag äter verkligen för lite skräpmat...
Satt sen nöjd i soffan och sluka kebaben, toppade det hela med en skål popcorn och två skålar glass (små skålar, men ändå). När man mår illa 23 timmar om dygnet, måste man banne mig svulla när det går! Och oj så gott det är då! Sambon sa, när han vakna till liv i soffan, att det märks att jag är gravid, för han har aldrig varit med om att jag köper en kebabtallrik. Han gillade det tillståndet och hoppas nog på en repris. Risken är att det dröjer 3-5 år tills nästa gång.
Nu sitter jag och pöser i soffan, mätt och belåten. Familjen samlad. Pyret på plats. Borde inte ha så mycket att klaga på egentligen.
torsdag 6 november 2008
Mama Mia
Har idag varit med sambon på MVC. Det blir alltid lite förändrade miner när man börjar berätta sin "graviditetshistoria". Hon tror att jag är en helt lycklig första gångsförälder, och så sabbar jag hennes leende med att börja dra hela blodprov-hormoner-gynundersökningar-spermaprover-läkare-missfall och sjukskrivningar. Tar en stund... Sen kryddar vi historien med att sambon förlorade ett barn i vecka 26 för snart 10 år sedan. Ja.. verkligheten är inte alltid vad det först ser ut att vara. Men det gick nog bra i alla fall. Nu ska vi bara ta ställning till om vi ska göra ett CUB-test eller inte. Några åsikter någon?
Efter detta träffade jag en kompis från förr. Vi sågs på en Cypernresa för över 9 år sedan, träffades lite i Sverige, men har inte hörts på många år. Hon letade upp mig på Facebook, och here we are! Det var så kul att träffa henne igen. Hon har precis (och fortfarande) gått igenom ett helvete då hon precis förlorat sin son som hann bli 10 månader och hade diverse hjärnskador. Hennes historia är gripande och väldigt viktigt. Jag har mycket att lära. Vad finns det för begåvat att säga? Hur mår du? Men vi kunde båda enas om att man blir irriterad på omgivningen som alltid säger fel saker (jag utifrån min missfallserfarenhet) men samtidigt vet man inte vad man vill att de ska säga.
Jag har märkt att när jag berättar för folk nu för tiden att jag är gravid tittar de på mig med en ledsen blick och säger typ "Oj, hoppas att det går bra den här gången". Den där glädjen som alla visade förra graviditeten är nu borta och alla vill snarare "beklaga sorgen". Irriterande, men jag tror att jag också skickar ut en signal om att "ja, vi får ju se".
Jag har precis blivit dumpad av en kompis. En ganska ny känsla. Det är inte så ofta man blir det i vuxen ålder. Hon har blivit frälst, bokstavligt talat, och ser nu på livet och sig själv, och sin omgivning, på ett annat sätt. Och det är svårt för henne att umgås med människor som inte ser på livet på samma sätt. Det har jag lätt att förstå, men jag är väldigt ledsen över att förlora henne. Har varit kompisar i 8 år och jag har alltid gillat henne skarpt. Jag kan också känna mig som en sämre människa som inte lyckas tro på något speciellt, inte har en särskilt optimistisk syn på min tillvaro och kan inte alltid känna att jag kan luta mig på något eller någon annan än mig själv. Hon kan nu luta sig mot Gud och känner sig lugn i att fatta radikala beslut och kasta sig in i nya situationer. Så jag har precis förlorat en vän till Gud. Det var lite oväntat, det måste jag säga. Men det är ju ett argument jag inte kan streta emot på något sätt utan bara måste acceptera.
Jag lyckades göra min mamma besviken igår. Hon ligger hemma med ont i ryggen efter operationen, och ville ha mig där, hela dagen helst. Det hade jag inte så stor lust till, utan bokade upp mig på lite annat, och kom till lunch och middag. Hon blev jättebesviken, och det hade jag sen svårt att acceptera. Jag ville så gärna hjälpa till, ville slå henne med häpnad över hur fantastiskt oegoistisk jag kan vara. Men det lyckades jag inte alls med, utan gjorde henne besviken, byggde på bilden av mig som egoistisk och jag blev arg över alltihop istället. När jag sen ringde sambon för att beklaga mig, ville han få mig att förstå att jag faktiskt inte har gjort det som min mamma ville, jag har gjort det jag ville. Då ville jag inte prata med honom heller. Hela alltet slutade med att jag kom till mamma på kvällen, för att laga middag till oss, och när hon började allt med att säga "vad sent du kommer"! så brast det för mig. Jag grät och grät och kunde inte ens förklara varför. Satt på sängkanten och började gråta mer för varje ord jag sa, och till slut erkände jag att: Jag vet faktiskt inte vad jag pratar om...
Jag har en förlåtande mamma, som verkade nöjd med mitt skumma sällskap resten av kvällen. Undrar om jag började gråta så mycket för alla hormoner i kroppen. Men egentligen spelar det ingen roll, känslorna är lika sanna!
Idag har varit en dålig illamående-dag, vilket gör att jag ställer stort hopp till morgondagen, som statistiskt sätt borde vara bättre!
Efter detta träffade jag en kompis från förr. Vi sågs på en Cypernresa för över 9 år sedan, träffades lite i Sverige, men har inte hörts på många år. Hon letade upp mig på Facebook, och here we are! Det var så kul att träffa henne igen. Hon har precis (och fortfarande) gått igenom ett helvete då hon precis förlorat sin son som hann bli 10 månader och hade diverse hjärnskador. Hennes historia är gripande och väldigt viktigt. Jag har mycket att lära. Vad finns det för begåvat att säga? Hur mår du? Men vi kunde båda enas om att man blir irriterad på omgivningen som alltid säger fel saker (jag utifrån min missfallserfarenhet) men samtidigt vet man inte vad man vill att de ska säga.
Jag har märkt att när jag berättar för folk nu för tiden att jag är gravid tittar de på mig med en ledsen blick och säger typ "Oj, hoppas att det går bra den här gången". Den där glädjen som alla visade förra graviditeten är nu borta och alla vill snarare "beklaga sorgen". Irriterande, men jag tror att jag också skickar ut en signal om att "ja, vi får ju se".
Jag har precis blivit dumpad av en kompis. En ganska ny känsla. Det är inte så ofta man blir det i vuxen ålder. Hon har blivit frälst, bokstavligt talat, och ser nu på livet och sig själv, och sin omgivning, på ett annat sätt. Och det är svårt för henne att umgås med människor som inte ser på livet på samma sätt. Det har jag lätt att förstå, men jag är väldigt ledsen över att förlora henne. Har varit kompisar i 8 år och jag har alltid gillat henne skarpt. Jag kan också känna mig som en sämre människa som inte lyckas tro på något speciellt, inte har en särskilt optimistisk syn på min tillvaro och kan inte alltid känna att jag kan luta mig på något eller någon annan än mig själv. Hon kan nu luta sig mot Gud och känner sig lugn i att fatta radikala beslut och kasta sig in i nya situationer. Så jag har precis förlorat en vän till Gud. Det var lite oväntat, det måste jag säga. Men det är ju ett argument jag inte kan streta emot på något sätt utan bara måste acceptera.
Jag lyckades göra min mamma besviken igår. Hon ligger hemma med ont i ryggen efter operationen, och ville ha mig där, hela dagen helst. Det hade jag inte så stor lust till, utan bokade upp mig på lite annat, och kom till lunch och middag. Hon blev jättebesviken, och det hade jag sen svårt att acceptera. Jag ville så gärna hjälpa till, ville slå henne med häpnad över hur fantastiskt oegoistisk jag kan vara. Men det lyckades jag inte alls med, utan gjorde henne besviken, byggde på bilden av mig som egoistisk och jag blev arg över alltihop istället. När jag sen ringde sambon för att beklaga mig, ville han få mig att förstå att jag faktiskt inte har gjort det som min mamma ville, jag har gjort det jag ville. Då ville jag inte prata med honom heller. Hela alltet slutade med att jag kom till mamma på kvällen, för att laga middag till oss, och när hon började allt med att säga "vad sent du kommer"! så brast det för mig. Jag grät och grät och kunde inte ens förklara varför. Satt på sängkanten och började gråta mer för varje ord jag sa, och till slut erkände jag att: Jag vet faktiskt inte vad jag pratar om...
Jag har en förlåtande mamma, som verkade nöjd med mitt skumma sällskap resten av kvällen. Undrar om jag började gråta så mycket för alla hormoner i kroppen. Men egentligen spelar det ingen roll, känslorna är lika sanna!
Idag har varit en dålig illamående-dag, vilket gör att jag ställer stort hopp till morgondagen, som statistiskt sätt borde vara bättre!
tisdag 4 november 2008
Smågodis och långsamma dagar
Jag har fortfarande ingen direkt matlust, men äter pliktskyldigt ändå. Det jag tyvärr helst vill ha är smågodis! Det äter jag väldigt sällan annars, har inte så ofta godissug (är ju mer en muffins/morotskaka/äppelpaj-tjej). Nu kan jag äta smågodis till frukost! Där går i och för sig gränsen, men igår åt jag först frukost, och sen skutta jag ut i köket och hämtade den välfyllda påsen, som jag så korkat har hemma, och stoppa i mig ett hekto, innan klockan 11. Ingen vanlig syn för att vara mig kan jag säga...
Annars mår jag bättre, även om kroppen är helt oberäknelig och jag vet aldrig innan hur dagen ska bli rent illamåendemässigt och trötthetsmässigt. I lördags var det bra, kände mig rätt pigg och kunde äta. Sen på söndagen slockna jag i soffan vid halv 2 och hade svårt att komma upp igen, ville inte ha någon lunch alls. Igår var det ok igen, även om jag efter middagen mådde väldigt konstigt och hade tung hjärtklappning. Ja, som sagt, lite varierat. Det enda som består är att jag sover 10 timmar per natt, men måste ändå slita mig upp ur sängen på morgonen (vid halv 10!) och att jag sover ganska dåligt.
Igår kände jag mig för första gången på länge rätt så rastlös. Som att jag inte åstadkommer något (vilket jag inte heller gör) och att jag fick en stress över det. Jag fick ingen ro i sängen, gick igång i tankarna om när hur och vad jag ska träna. Detta är väldigt vanligt för mig när jag har mycket tid till mitt förfogande, att jag vill fylla den tiden med träning. Det är det enda som känns meningsfullt (?). Hittar absolut ingen energi till att rensa garderoben, köpa spontana presenter till folk, eller blogga mer. Men träna två timmar, det klarar jag av! Så gårdagen blev att jag gick hemmifrån in till Hornstull, och sedan tränade jag två timmar på Telefonplans SATS tillsammans med sambon. Jag ligger i sängen med samma känsla nu: Vad ska jag fylla dagen med? Jag måste göra något! På det sättet var det lättare för ett par veckor sedan, när jag sov bort större delen av dagen. Då behövde jag inte fundera över detta, eftersom jag knappt hann upp för att äta innan dagen var slut. Jag kanske börjar så sakteligen bli redo att jobba igen?
Mamma är nu färdigopererad och är hemma sedan i lördags. Hon kan nog styra en hel värld från sin säng, vilket hon gärna gör. Vad som ska ätas, när det ska handlas, vem som ska göra vad och med vem och när. Ibland charmigt, men alltför ofta väldigt irriterande. Jag ska flytta dit imorgon och bo med henne i två dagar, eftersom pappa är borta. Det gör jag gärna, men inser också att jag måste hålla i mig för att inte vara alltför otrevlig och snäsig när hon sätter igång och vill ha saker på sitt sätt och i sitt tempo. Jag vet att jag har detta drag också, så jag kanske ska titta och lära mig hur jag själv INTE ska göra, istället för att bli irriterad.
Just nu är jag och sambon väldigt kära i varandra. Vi gosar, skrattar och skickar söta sms mest hela tiden. Vilken gåva det är! Att få känna och ge kärlek. Att längta när han är på jobbet, att ligga och sniffa på honom på natten, att kyssas innerligt när man ses på gymet efter några timmars bortavaro, att mitt i natten vara vakna båda två och ligga och ge varandra kärleksförklaringar. Att känna att framtiden är möjlig och hoppfull. Det har ju inte bara varit så senaste 4-5 månaderna. Men jag har nog aldrig slutat tro på oss faktiskt. Även när vi har grälat som mest har det ändå känts möjligt. Han är en väldigt vacker människa och jag är lyckligt lottad som får vara med en så begåvad, generös, omtänksam och rolig man (kan fortsätta med bra ord som beskriver honom, men jag vill inte göra er alltför avundsjuka ;-)
Jag börjar längta efter Pyret. Jag går in i vecka 11 imorgon, och blir faktiskt lugnare hela tiden, även om jag inte tänker så mycket på varken missfall eller förlossning på dagarna. Men jag kom på att jag vill verkligen ha barn. Förut har jag mest velat vara gravid (jo, tack för den, detta har ju verkligen varit roligt) men nu vill jag verkligen ha vårat barn. Jag är lite förvånad över att jag faktiskt saknar och vill vara med min systerson (han som bor i Italien). Jag har ju aldrig brytt mig särskilt mycket om varken mina syskonbarn eller kompisars barn, men lilla Emil har jag blivit kär i. Om det beror på att jag själv är gravid nu, eller om det är för att han är ett väldigt trevligt barn, det vet jag inte. Men det känns så tråkigt att han ska åka hem imorgon och att jag inte kan få behålla honom och sniffa lite mer på honom. Så här liten och söt är han ju inte i all evighet.
Jag blev utmanad av en kompis på hennes blogg, att jag skulle skriva sju saker om mig själv, både alldagliga och annorlunda och sedan skulle jag länka till 7 andra som ska göra samma sak. Nu känner jag inga andra som bloggar, förutom hon som utmanade mig, så jag kan tyvärr inte göra den sista delen. Men jag är inte den som bangar, och skriver härmed sju saker om mig själv, utan att värdera vilka som är alldagliga eller speciella:
1) Jag kommer från Skövde. Bodde där mina första 16 år och flyttade till Stockholm sommaren mellan 9:an och gymnasiet med mina föräldrar (mina systrar bodde redan här). Har alltså bott här i 12,5 år och känner mig som stockholmare, men är mycket noga med att påpeka för nya bekantskaper att jag minsann inte kommer härifrån, då jag är stolt över min bakgrund. Ser den som berikande och värdefull. Men första året här var rätt tufft...
2) Att jag har dykt i alla världsdelar (förutom Antarktis, men jag anser att det är ok). Har dykcert sedan -99 och har lagt mycket tid och pengar på att resa runt jorden och dyka. Har min första sambo att tacka för många fina dykminnen. Han var divemaster och orienterare, vilket gjorde att han skötte all navigation under vatten (med resultatet att jag aldrig lärt mig) och jag kunde bara simma med och njuta av dyket. Han släpade utrustning, såg till att vi fick dyka själva och slippa alla nybörjare som ska ner i vattnet i stora grupper och skrämmer bort alla fiskar. Om ni vill veta: Röda havet och Västindien var nog bäst. Inte Barriärrevet i Australien, som jag trodde, där var det så förstört.
3) Att det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att peta mig i näsan och rensa bort nattens snorkråkor. Jag är inte alltid så medveten om att jag gör detta, utan påbörjar proceduren innan jag ens har vaknat ordentligt. Var de hamnar någonstans? På golvet bredvid sängen...
4) Att jag döptes som 14-åring. Min pappa är ateist och vägrade döpa mig, eftersom han gett med sig gällande mina systrar och låtit döpa dem som små. Så jag döpte mig av eget val, sommaren jag skulle konfirmeras, i Våmbs kyrka i Skövde. Jag passade även på att lägga till ett namn: My.
5) Att jag är paniskt rädd för maneter. Alla maneter. Kan inte alls förklara varför, men antar att min mellansysters terror med att kasta blåmaneter på mig som liten inte har hjälpt till. Jag vill verkligen inte bada där de finns, även om jag tvingas till det ändå ibland. Men då måste någon stå på land eller vara nära i vattnet och varna när de rackarna närmar sig, så jag kan fly eller slåss!
6) Att jag skriver dagbok. Har gjort sedan sjätte klass ungefär, olika ofta och mycket. Är nu inne på min 50:e dagbok och har alla sparade, stående i bokhyllan hemma. Jag kollar gärna i dem när lusten faller på. Gillar att kunna gå tillbaka till t.ex. 8:an, och se hur det egentligen var. Minnet sviker, det kan jag säga. Sedan jag började blogga har jag dock skrivit mycket mindre dagbok, och det gillar jag inte riktigt. Får skärpa till mig.
7) Att jag kan vara en riktig bakåtsträvare, som inte alls gillar när tekniken går framåt. Var väl en av de sista som ansåg mig besegrad av Internet. Ville inte befatta mig med det och fick nästan panik när jag såg att webadresser ploppade upp på alla möjliga ställen under min tonår. Samma sak med digitalkameran - aldrig (jo, jag har en nu...) och DVD och MP3 ska vi inte prata om. Jag gillar att ha saker som det var, det har funkat jättebra och behöver inte ändras. Jag ger mig alltid, till slut. Men jag hinner bli rätt stressad och irriterad innan och gör mitt bästa för att hålla kvar vid det som var.
Så M, nu har jag antagit en del av utmaningen i alla fall. Inser att jag behöver gå på bloggskola hos dig, fattar inte hur jag skulle länka till någon, om jag nu kände någon. Kan du ta dig an mig?
Annars mår jag bättre, även om kroppen är helt oberäknelig och jag vet aldrig innan hur dagen ska bli rent illamåendemässigt och trötthetsmässigt. I lördags var det bra, kände mig rätt pigg och kunde äta. Sen på söndagen slockna jag i soffan vid halv 2 och hade svårt att komma upp igen, ville inte ha någon lunch alls. Igår var det ok igen, även om jag efter middagen mådde väldigt konstigt och hade tung hjärtklappning. Ja, som sagt, lite varierat. Det enda som består är att jag sover 10 timmar per natt, men måste ändå slita mig upp ur sängen på morgonen (vid halv 10!) och att jag sover ganska dåligt.
Igår kände jag mig för första gången på länge rätt så rastlös. Som att jag inte åstadkommer något (vilket jag inte heller gör) och att jag fick en stress över det. Jag fick ingen ro i sängen, gick igång i tankarna om när hur och vad jag ska träna. Detta är väldigt vanligt för mig när jag har mycket tid till mitt förfogande, att jag vill fylla den tiden med träning. Det är det enda som känns meningsfullt (?). Hittar absolut ingen energi till att rensa garderoben, köpa spontana presenter till folk, eller blogga mer. Men träna två timmar, det klarar jag av! Så gårdagen blev att jag gick hemmifrån in till Hornstull, och sedan tränade jag två timmar på Telefonplans SATS tillsammans med sambon. Jag ligger i sängen med samma känsla nu: Vad ska jag fylla dagen med? Jag måste göra något! På det sättet var det lättare för ett par veckor sedan, när jag sov bort större delen av dagen. Då behövde jag inte fundera över detta, eftersom jag knappt hann upp för att äta innan dagen var slut. Jag kanske börjar så sakteligen bli redo att jobba igen?
Mamma är nu färdigopererad och är hemma sedan i lördags. Hon kan nog styra en hel värld från sin säng, vilket hon gärna gör. Vad som ska ätas, när det ska handlas, vem som ska göra vad och med vem och när. Ibland charmigt, men alltför ofta väldigt irriterande. Jag ska flytta dit imorgon och bo med henne i två dagar, eftersom pappa är borta. Det gör jag gärna, men inser också att jag måste hålla i mig för att inte vara alltför otrevlig och snäsig när hon sätter igång och vill ha saker på sitt sätt och i sitt tempo. Jag vet att jag har detta drag också, så jag kanske ska titta och lära mig hur jag själv INTE ska göra, istället för att bli irriterad.
Just nu är jag och sambon väldigt kära i varandra. Vi gosar, skrattar och skickar söta sms mest hela tiden. Vilken gåva det är! Att få känna och ge kärlek. Att längta när han är på jobbet, att ligga och sniffa på honom på natten, att kyssas innerligt när man ses på gymet efter några timmars bortavaro, att mitt i natten vara vakna båda två och ligga och ge varandra kärleksförklaringar. Att känna att framtiden är möjlig och hoppfull. Det har ju inte bara varit så senaste 4-5 månaderna. Men jag har nog aldrig slutat tro på oss faktiskt. Även när vi har grälat som mest har det ändå känts möjligt. Han är en väldigt vacker människa och jag är lyckligt lottad som får vara med en så begåvad, generös, omtänksam och rolig man (kan fortsätta med bra ord som beskriver honom, men jag vill inte göra er alltför avundsjuka ;-)
Jag börjar längta efter Pyret. Jag går in i vecka 11 imorgon, och blir faktiskt lugnare hela tiden, även om jag inte tänker så mycket på varken missfall eller förlossning på dagarna. Men jag kom på att jag vill verkligen ha barn. Förut har jag mest velat vara gravid (jo, tack för den, detta har ju verkligen varit roligt) men nu vill jag verkligen ha vårat barn. Jag är lite förvånad över att jag faktiskt saknar och vill vara med min systerson (han som bor i Italien). Jag har ju aldrig brytt mig särskilt mycket om varken mina syskonbarn eller kompisars barn, men lilla Emil har jag blivit kär i. Om det beror på att jag själv är gravid nu, eller om det är för att han är ett väldigt trevligt barn, det vet jag inte. Men det känns så tråkigt att han ska åka hem imorgon och att jag inte kan få behålla honom och sniffa lite mer på honom. Så här liten och söt är han ju inte i all evighet.
Jag blev utmanad av en kompis på hennes blogg, att jag skulle skriva sju saker om mig själv, både alldagliga och annorlunda och sedan skulle jag länka till 7 andra som ska göra samma sak. Nu känner jag inga andra som bloggar, förutom hon som utmanade mig, så jag kan tyvärr inte göra den sista delen. Men jag är inte den som bangar, och skriver härmed sju saker om mig själv, utan att värdera vilka som är alldagliga eller speciella:
1) Jag kommer från Skövde. Bodde där mina första 16 år och flyttade till Stockholm sommaren mellan 9:an och gymnasiet med mina föräldrar (mina systrar bodde redan här). Har alltså bott här i 12,5 år och känner mig som stockholmare, men är mycket noga med att påpeka för nya bekantskaper att jag minsann inte kommer härifrån, då jag är stolt över min bakgrund. Ser den som berikande och värdefull. Men första året här var rätt tufft...
2) Att jag har dykt i alla världsdelar (förutom Antarktis, men jag anser att det är ok). Har dykcert sedan -99 och har lagt mycket tid och pengar på att resa runt jorden och dyka. Har min första sambo att tacka för många fina dykminnen. Han var divemaster och orienterare, vilket gjorde att han skötte all navigation under vatten (med resultatet att jag aldrig lärt mig) och jag kunde bara simma med och njuta av dyket. Han släpade utrustning, såg till att vi fick dyka själva och slippa alla nybörjare som ska ner i vattnet i stora grupper och skrämmer bort alla fiskar. Om ni vill veta: Röda havet och Västindien var nog bäst. Inte Barriärrevet i Australien, som jag trodde, där var det så förstört.
3) Att det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att peta mig i näsan och rensa bort nattens snorkråkor. Jag är inte alltid så medveten om att jag gör detta, utan påbörjar proceduren innan jag ens har vaknat ordentligt. Var de hamnar någonstans? På golvet bredvid sängen...
4) Att jag döptes som 14-åring. Min pappa är ateist och vägrade döpa mig, eftersom han gett med sig gällande mina systrar och låtit döpa dem som små. Så jag döpte mig av eget val, sommaren jag skulle konfirmeras, i Våmbs kyrka i Skövde. Jag passade även på att lägga till ett namn: My.
5) Att jag är paniskt rädd för maneter. Alla maneter. Kan inte alls förklara varför, men antar att min mellansysters terror med att kasta blåmaneter på mig som liten inte har hjälpt till. Jag vill verkligen inte bada där de finns, även om jag tvingas till det ändå ibland. Men då måste någon stå på land eller vara nära i vattnet och varna när de rackarna närmar sig, så jag kan fly eller slåss!
6) Att jag skriver dagbok. Har gjort sedan sjätte klass ungefär, olika ofta och mycket. Är nu inne på min 50:e dagbok och har alla sparade, stående i bokhyllan hemma. Jag kollar gärna i dem när lusten faller på. Gillar att kunna gå tillbaka till t.ex. 8:an, och se hur det egentligen var. Minnet sviker, det kan jag säga. Sedan jag började blogga har jag dock skrivit mycket mindre dagbok, och det gillar jag inte riktigt. Får skärpa till mig.
7) Att jag kan vara en riktig bakåtsträvare, som inte alls gillar när tekniken går framåt. Var väl en av de sista som ansåg mig besegrad av Internet. Ville inte befatta mig med det och fick nästan panik när jag såg att webadresser ploppade upp på alla möjliga ställen under min tonår. Samma sak med digitalkameran - aldrig (jo, jag har en nu...) och DVD och MP3 ska vi inte prata om. Jag gillar att ha saker som det var, det har funkat jättebra och behöver inte ändras. Jag ger mig alltid, till slut. Men jag hinner bli rätt stressad och irriterad innan och gör mitt bästa för att hålla kvar vid det som var.
Så M, nu har jag antagit en del av utmaningen i alla fall. Inser att jag behöver gå på bloggskola hos dig, fattar inte hur jag skulle länka till någon, om jag nu kände någon. Kan du ta dig an mig?
onsdag 29 oktober 2008
En liten sak till..
Måste bara säga att det klockslag som står angivet längst ner efter varje inlägg, alltså när jag skrev respektive inlägg, stämmer inte alls. Fattar inte hur man ändrar dock, så att klockan stämmer. För klockan på datorn stämmer ju. Nån begåvad som vet?
Söta lilla Emil
Har idag varit barnvakt till min systerson, 1 år. Måste säga, opartisk som jag är, att han är vansinnigt söt och till mosters stora lycka - ett väldigt lätt barn att vara barnvakt åt. Han sa inte pip på 4 timmar, trots att jag varken lyckades få i honom speciellt mycket mat, bytte inte blöja och han somnade inte i vagnen förrän 20 minuter innan jag skulle lämna tillbaka honom till sin rättmätiga ägare. Min syrra var hos frisören, om ni undrar.
Måste dock säga att jag vill ge en stor eloge till alla småbarnsföräldrar där ute, som ger sig ut och äter på trånga lunchställen, byter blöja i vilket lite skyffe som helst och lyckas få ungen att somna precis lagom i tid. Jag var rätt svettig efter mina timmar som "mamma", men hade en väldigt mysig dag, det måste jag säga. Att kolla i NK:s julshop är mycket roligare att göra med en glad ettåring än att göra själv. Och att se skrutten somna sugandes på nappen och de långa ögonfransarna ligger tryggt över kinden... ja, man blir ju kär. Kände mig också stolt, där jag gick gatan fram med en så söt bebis med mig (trots den värdelösa barnvagnen. Köp aldrig barnvagn i Italien).
Bra träning för lilla mig. Hoppas jag klarar av att bli lika kaxig som jag tänker nu att jag ska vara. Ta med Pyret överallt, vara helt cool med att amma, mata, byta, söva, var som helst. Jo, en verklighetsanpassning är nog på sin plats... Inser att det finns mycket att lära. Hur gör man när ungen inte vill äta? Får man värma en barnmatsburk två gånger? (snål som jag är kommer jag nog göra det, vare sig man "får" eller inte). Hur vet man om man behöver byta blöja eller inte (om det inte osar bajs så klart)? Hur mycket vatten behöver de dricka under en dag? Ja, listan kan göras lång efter dagens utflykt. Så återigen - en eloge.
Min lilla mamma har idag opererat sig rygg. Jag körde henne till Strängnäs, där specialisterna tydligen håller till, i tisdags. Det var mysigt att få vara lite behjälplig, sitta och prata i bilen, ta en fika på hennes nya avdelning, titta i hennes (och hennes två nya sambos) rum. Det är så sällan man verkligen får hjälpa sina föräldrar (om man nu ska kalla att köra några mil för att "verkligen hjälpa", det kan ju diskuteras). Mina föräldrar har ställt upp vansinnigt mycket för mig, på alla sätt, och det är väl herregud på tiden för lite pay-back-time? Men mina föräldrar blir så himskans glada för minsta lilla uppoffring, så det är lätt att både bli lat, men också att få storhetsvansinne när man faktiskt gör något.
Idag har jag varit trött, men mer av det sömniga slaget. Har känt mig överlag lite piggare senaste dagarna. Det kanske håller på att vända? Klev idag in i vecka 10. Har på mig syrrans skittajta mammabyxor och magen putar. Tror dock inte att det har ett dugg med Pyret att göra, min mage ser nämnligen alltid gravid ut. Nu är bara enda gången jag faktiskt kan låta den puta så mycket den vill, och ändå ta en godis till. Mycket praktiskt.
Är gräsänka sedan igår (varför heter det så egentligen?) då sambon och bonusdottern har åkt till Åre tillsammans med ett gäng vänner, till dem båda. Jag har ju tyvärr den väldigt tråkiga och opraktiska egenskapen att jag verkligen inte orkar och klarar att umgås i för stora sällskap. På fest och middag, visst, men att bo med 14 andra i samma hus, det går bara inte. Jag är för pedantiskt, kontrollerad och noga med vad när och hur jag äter och sover för att stå ut en dag. Detta är som sagt inget jag är stolt över, men har bestämt mig för att ändå acceptera och leva efter det. De gånger jag försöker vara lite wild n´crazy och ändå åka med något gäng, vilket som helst, så blir det väldigt sällan bra. Jag blir till slut ganska odräglig, för jag står inte ut med all disk, alla smulor, alla kläder överallt, allas olika viljor som förstör min planering. Nej, för allas skull är jag hemma, och det är helt ok. Jag gillar ju att vara själv, även om min sambo så klokt säger : Men Lisa, när du är ensam hemma, ÄR du ju aldrig själv.
Ligger nåt i det. Hade en vän på middag igår, har varit barnvakt hela dagen idag (tillsammans med en mycket flexibel vän, Tack snälla M) och sedan tränat 2 timmar med pappa. Nu är jag dock själv, men då har jag Bonde söker fru, Grey´s Anatomy och Sopranos som sällskap.
Vill bara avsluta med att säga att när jag tränar styrketräning med någon annan (pappa, sambo) så inser jag hur kul jag tycker att det är. Speciellt att lära ut, kontrollera teknik, pusha på för att de ska orka lite till, testa nya övningar och få oss båda att lida riktigt ordentligt. Jag är en hård men rättvis tränare. Berömmer när det är läge och skriker och gapar att "Nu får du för fan sluta gnälla och börja ta i" när det behövs. Min fundering är om jag borde jobba med det, i någon form. Mitt problem är att jag inte vet hur. Jag tror inte jag vill vara personlig tränar på tex SATS, för då får man kreti och pleti, som aldrig hållit i en hantel, och dem är jag helt ointresserad av. Jag vill jobba med motiverade människor, med lite jävla anamma, som vill svettas och ta i. De behöver inte vara starka, men våga utmana. Blir snabbt irriterad när personen ger upp i förtid, knappt tar ut sig, gnäller och gör övningarna fel. Så jag är nog inte helt lätt att ha och göra med. Men resultatet är bra, det ska ni veta! Idag sa min pappa att han inte skulle gjort en tiondel av vad vi gjorde om han hade varit själv. Han tackar flera gånger och tycker att det är både roligt och bra. Då har jag lyckats! Delad glädje är dubbel glädje, och detta gäller verkligen när man tränar!
Måste dock säga att jag vill ge en stor eloge till alla småbarnsföräldrar där ute, som ger sig ut och äter på trånga lunchställen, byter blöja i vilket lite skyffe som helst och lyckas få ungen att somna precis lagom i tid. Jag var rätt svettig efter mina timmar som "mamma", men hade en väldigt mysig dag, det måste jag säga. Att kolla i NK:s julshop är mycket roligare att göra med en glad ettåring än att göra själv. Och att se skrutten somna sugandes på nappen och de långa ögonfransarna ligger tryggt över kinden... ja, man blir ju kär. Kände mig också stolt, där jag gick gatan fram med en så söt bebis med mig (trots den värdelösa barnvagnen. Köp aldrig barnvagn i Italien).
Bra träning för lilla mig. Hoppas jag klarar av att bli lika kaxig som jag tänker nu att jag ska vara. Ta med Pyret överallt, vara helt cool med att amma, mata, byta, söva, var som helst. Jo, en verklighetsanpassning är nog på sin plats... Inser att det finns mycket att lära. Hur gör man när ungen inte vill äta? Får man värma en barnmatsburk två gånger? (snål som jag är kommer jag nog göra det, vare sig man "får" eller inte). Hur vet man om man behöver byta blöja eller inte (om det inte osar bajs så klart)? Hur mycket vatten behöver de dricka under en dag? Ja, listan kan göras lång efter dagens utflykt. Så återigen - en eloge.
Min lilla mamma har idag opererat sig rygg. Jag körde henne till Strängnäs, där specialisterna tydligen håller till, i tisdags. Det var mysigt att få vara lite behjälplig, sitta och prata i bilen, ta en fika på hennes nya avdelning, titta i hennes (och hennes två nya sambos) rum. Det är så sällan man verkligen får hjälpa sina föräldrar (om man nu ska kalla att köra några mil för att "verkligen hjälpa", det kan ju diskuteras). Mina föräldrar har ställt upp vansinnigt mycket för mig, på alla sätt, och det är väl herregud på tiden för lite pay-back-time? Men mina föräldrar blir så himskans glada för minsta lilla uppoffring, så det är lätt att både bli lat, men också att få storhetsvansinne när man faktiskt gör något.
Idag har jag varit trött, men mer av det sömniga slaget. Har känt mig överlag lite piggare senaste dagarna. Det kanske håller på att vända? Klev idag in i vecka 10. Har på mig syrrans skittajta mammabyxor och magen putar. Tror dock inte att det har ett dugg med Pyret att göra, min mage ser nämnligen alltid gravid ut. Nu är bara enda gången jag faktiskt kan låta den puta så mycket den vill, och ändå ta en godis till. Mycket praktiskt.
Är gräsänka sedan igår (varför heter det så egentligen?) då sambon och bonusdottern har åkt till Åre tillsammans med ett gäng vänner, till dem båda. Jag har ju tyvärr den väldigt tråkiga och opraktiska egenskapen att jag verkligen inte orkar och klarar att umgås i för stora sällskap. På fest och middag, visst, men att bo med 14 andra i samma hus, det går bara inte. Jag är för pedantiskt, kontrollerad och noga med vad när och hur jag äter och sover för att stå ut en dag. Detta är som sagt inget jag är stolt över, men har bestämt mig för att ändå acceptera och leva efter det. De gånger jag försöker vara lite wild n´crazy och ändå åka med något gäng, vilket som helst, så blir det väldigt sällan bra. Jag blir till slut ganska odräglig, för jag står inte ut med all disk, alla smulor, alla kläder överallt, allas olika viljor som förstör min planering. Nej, för allas skull är jag hemma, och det är helt ok. Jag gillar ju att vara själv, även om min sambo så klokt säger : Men Lisa, när du är ensam hemma, ÄR du ju aldrig själv.
Ligger nåt i det. Hade en vän på middag igår, har varit barnvakt hela dagen idag (tillsammans med en mycket flexibel vän, Tack snälla M) och sedan tränat 2 timmar med pappa. Nu är jag dock själv, men då har jag Bonde söker fru, Grey´s Anatomy och Sopranos som sällskap.
Vill bara avsluta med att säga att när jag tränar styrketräning med någon annan (pappa, sambo) så inser jag hur kul jag tycker att det är. Speciellt att lära ut, kontrollera teknik, pusha på för att de ska orka lite till, testa nya övningar och få oss båda att lida riktigt ordentligt. Jag är en hård men rättvis tränare. Berömmer när det är läge och skriker och gapar att "Nu får du för fan sluta gnälla och börja ta i" när det behövs. Min fundering är om jag borde jobba med det, i någon form. Mitt problem är att jag inte vet hur. Jag tror inte jag vill vara personlig tränar på tex SATS, för då får man kreti och pleti, som aldrig hållit i en hantel, och dem är jag helt ointresserad av. Jag vill jobba med motiverade människor, med lite jävla anamma, som vill svettas och ta i. De behöver inte vara starka, men våga utmana. Blir snabbt irriterad när personen ger upp i förtid, knappt tar ut sig, gnäller och gör övningarna fel. Så jag är nog inte helt lätt att ha och göra med. Men resultatet är bra, det ska ni veta! Idag sa min pappa att han inte skulle gjort en tiondel av vad vi gjorde om han hade varit själv. Han tackar flera gånger och tycker att det är både roligt och bra. Då har jag lyckats! Delad glädje är dubbel glädje, och detta gäller verkligen när man tränar!
måndag 27 oktober 2008
Att kunna prata framtid
I dag känner jag mig piggare. Kände det direkt på morgonen. Att jag kunde tänka mig att äta frukost, att jag ville ta min morgonpromenad. Jag fixa ihop en deg med bröd som jag ställde in i ugnen och medan den gräddades gick jag och sambon runt sjöarna (ca 5 km) i morgonsolen. Skönt att komma ut, starta dagen så! När vi kom hem luktade det nybakat bröd och det kom ut rykande färskt ur ugnen och jag åt 5 mackor. Härligt!
Sambon konstaterade att jag mådde bättre idag, och det bedömde han utifrån att jag kunde prata framtid, inte bara om hur jag har det just här och nu. Jag har aldrig tänkt på det, att framtidsprat betyder att jag mår bra. Men det kan nog stämma. Mår man dåligt, fysiskt eller psykiskt, så blir nutiden väldigt påtaglig och uppfyllande.
Vi gick och prata om barnuppfostran och var väldigt överens om hur man skulle göra, rent praktiskt. Vi reagerade båda två på min ena syster som hade sagt till sin ettåring (igår när det var familjemiddag) NEJ!! när han stoppade in fingrarna i telefonjacket. Hon sa till honom som en hund, utan att lyfta bort honom, förklara för honom varför han inte ska göra så, eller visa på en alternativ handling. Utan hon satt vid matbordet och sa högt och skarpt NEJ. Kändes konstigt. Inte alls som jag tänker mig att jag vill göra. Kanske kommer göra, för att man inte vet hur man ska få ungen att lyda. Men jag vill ha ett lite mer kommunikativt sätt och det ska jag verkligen försöka tänka på när vi kommer dit...
Igår var jag på brunch med samma syster, sonen till henne och våra föräldrar. Vi var på Djurgårdsbrunnsvärdshus. Jättemysig lokal, men ingen särskilt bra brunch alls. Fanns för få saker och inget extraordinärt alls. Men min mamma kom på något begåvat som jag banne mig ska köra med och det var att be om banrportion (barnpris snarare) för mig, eftersom jag inte får i mig så mycket på grund av illamåendet. De gick med på det utan att knussla, vilket piggar upp en snåljåp som jag.
Umgänget vid brunchen var lite tyst och trevande. Mamma blir alltid ganska stressad runt barn, även om hon kan mycket och borde vara trygg. Jag har en mer avslappnad inställning, där jag inte ser problemet med att han ramlar i soffan, kryper på golvet eller behöver röra lite på sig. Hela stämmningen är ganska tryckt och jag hade först tänkt att inte ta över och babbla på om mitt illamående eller jobbsituation. Men till slut gjorde jag det ändå, eftersom jag inte riktigt stod ut med att det var så svårpratat.
Jag och systern gick hem från Djurgården (i regnet) och pratade om allt och inget. Då funkar pratet genast bättre. Lille sonen sov hela vägen.
På kvällen var det familjemiddag. Mina systrar med barn, jag, sambon och bonusdottern. Mamma hade lagat stor köttgryta (som heter något franskt jag aldrig kommer lyckas stava till). Jag mådde illa igen och petade en del i maten. Var trött av dagens aktivieteter. Har ju kommit på att jag endast klarar två-timmars-aktiviteter, sedan måste jag vila. Igår blev det mycket längre än så, vilket märktes på kvällen för mig. Hur som helst så fortsatte den konstiga stämningen. Jag är glad att min sambo var med och kunde uppmärksamma hur konstigt det kan bli. Att mellansystern tar och får en väldigt central roll, trots att hon inte egentligen klarar att prata med oss vuxna särskilt länge om något. Om äldsta systern ska prata handlar det uteslutande om att hon har det dåligt på något sätt. Om det inte är ungarnas sjukdomar och allergier så är det deras ekonomi, hennes jobb, radhusområdets krav på ny bil eller hennes ilska över att de inte kan åka på skidresa som "alla andra". Igår var fokus att hennes barn, eller i alla fall det ena, går upp så tidigt på morgonen, vilket stör hela familjens sömn och ork. Helt förståligt, inget konstigt med att hon blir skitless på det. Det som är så vansinnigt frustrerande är att man inte kan hjälpa henne. Det finns INGET som kan göra en skillnad och det enda som går är att klaga över det. Eftersom jag har hört den, och många andra, klagosånger under ca 8 år nu (sedan första barnet föddes) så har jag ledsnat flera gånger om, och orkar inte riktigt lyssna. Hon vill inte ha en förändring, hon vill inte att vi ska hjälpa henne att lösa problemet, utan vill bara ha rätt att klaga över det.
Jag sa väldigt lite hela kvällen. Både för att jag var för trött och illamående och för att jag kom på att jag inte har lust att vara en neutraliserare för mina systrar. Min äldsta systers klagan och min mellansysters obegymmrade och oreflekterade tillvaro och inställning till livet och oss andra.
Efter maten ville mellansystern visa upp en hemmavideo som spelades in -89, där vi alla så klart var mycket unga. Vi syntes allihop, i vår dåvarande lägenhet, med våra två hundar, och våra roller ganska klara. Min sambo gjorde en reflektion sedan, att jag var en bakgrundsfigur. Han trodde att jag skulle vara som jag är nu: ta och kräva mycket plats, veta vad jag vill, höras mycket. Men på filmen visades en helt annan Lisa upp. En som tittade på, kom och sökte upp familjen och som inte alls ville vara med så mycket på film. Han såg att det väldigt mycket var min mellansyster som satte ramarna för vad som skulle filmas, vad vi andra skulle göra och säga.
Jag blev glad att han såg detta. Jag har alltid försökt förklara hur min barndom sett ut. Hur stor plats min mellansyster har tagit och fortfarande tar. Han sa att han nu förstod bättre hur familjen såg ut, hur mönstren finns kvar och vi har våra roller som skapades tidigt.
Jag blir dock så himla ledsen av att se min mamma kämpa så för att vi ska umgås allihop. Hon kan stå och laga mat en hel helg för att vi alla ska komma. Och sen när vi kommer, kan det kännas som att vi alla snart vill gå. Det gör mig verkligen så himla ledsen. Både för att umgänget inte är som det en gång var, men också för att mamma säkert känner sig så himla besviken. Hon är adopterad och vuxit upp som ensambarn, så hon tycker att det här med syskon är det bästa som finns. Vilket det är, på många sätt, men det betyder tyvärr inte att man alltid vill eller bör umgås. Hon skulle aldrig säga att hon blir besviken. Hon vill inte lägga någon skuld på oss tror jag. Men jag ser att hon ser lite tom och trött ut när vi går. Vet inte hur jag ska hjälpa henne, rädda henne från hela situationen. Det är det jag skulle vilja. Få henne att förstå att det inte är hennes fel att vi systrar är så olika, att det finns en massa barndomssår som fortfarande skaver och irriterar. Hon kämpar hårt, min söta mamma.
Sambon konstaterade att jag mådde bättre idag, och det bedömde han utifrån att jag kunde prata framtid, inte bara om hur jag har det just här och nu. Jag har aldrig tänkt på det, att framtidsprat betyder att jag mår bra. Men det kan nog stämma. Mår man dåligt, fysiskt eller psykiskt, så blir nutiden väldigt påtaglig och uppfyllande.
Vi gick och prata om barnuppfostran och var väldigt överens om hur man skulle göra, rent praktiskt. Vi reagerade båda två på min ena syster som hade sagt till sin ettåring (igår när det var familjemiddag) NEJ!! när han stoppade in fingrarna i telefonjacket. Hon sa till honom som en hund, utan att lyfta bort honom, förklara för honom varför han inte ska göra så, eller visa på en alternativ handling. Utan hon satt vid matbordet och sa högt och skarpt NEJ. Kändes konstigt. Inte alls som jag tänker mig att jag vill göra. Kanske kommer göra, för att man inte vet hur man ska få ungen att lyda. Men jag vill ha ett lite mer kommunikativt sätt och det ska jag verkligen försöka tänka på när vi kommer dit...
Igår var jag på brunch med samma syster, sonen till henne och våra föräldrar. Vi var på Djurgårdsbrunnsvärdshus. Jättemysig lokal, men ingen särskilt bra brunch alls. Fanns för få saker och inget extraordinärt alls. Men min mamma kom på något begåvat som jag banne mig ska köra med och det var att be om banrportion (barnpris snarare) för mig, eftersom jag inte får i mig så mycket på grund av illamåendet. De gick med på det utan att knussla, vilket piggar upp en snåljåp som jag.
Umgänget vid brunchen var lite tyst och trevande. Mamma blir alltid ganska stressad runt barn, även om hon kan mycket och borde vara trygg. Jag har en mer avslappnad inställning, där jag inte ser problemet med att han ramlar i soffan, kryper på golvet eller behöver röra lite på sig. Hela stämmningen är ganska tryckt och jag hade först tänkt att inte ta över och babbla på om mitt illamående eller jobbsituation. Men till slut gjorde jag det ändå, eftersom jag inte riktigt stod ut med att det var så svårpratat.
Jag och systern gick hem från Djurgården (i regnet) och pratade om allt och inget. Då funkar pratet genast bättre. Lille sonen sov hela vägen.
På kvällen var det familjemiddag. Mina systrar med barn, jag, sambon och bonusdottern. Mamma hade lagat stor köttgryta (som heter något franskt jag aldrig kommer lyckas stava till). Jag mådde illa igen och petade en del i maten. Var trött av dagens aktivieteter. Har ju kommit på att jag endast klarar två-timmars-aktiviteter, sedan måste jag vila. Igår blev det mycket längre än så, vilket märktes på kvällen för mig. Hur som helst så fortsatte den konstiga stämningen. Jag är glad att min sambo var med och kunde uppmärksamma hur konstigt det kan bli. Att mellansystern tar och får en väldigt central roll, trots att hon inte egentligen klarar att prata med oss vuxna särskilt länge om något. Om äldsta systern ska prata handlar det uteslutande om att hon har det dåligt på något sätt. Om det inte är ungarnas sjukdomar och allergier så är det deras ekonomi, hennes jobb, radhusområdets krav på ny bil eller hennes ilska över att de inte kan åka på skidresa som "alla andra". Igår var fokus att hennes barn, eller i alla fall det ena, går upp så tidigt på morgonen, vilket stör hela familjens sömn och ork. Helt förståligt, inget konstigt med att hon blir skitless på det. Det som är så vansinnigt frustrerande är att man inte kan hjälpa henne. Det finns INGET som kan göra en skillnad och det enda som går är att klaga över det. Eftersom jag har hört den, och många andra, klagosånger under ca 8 år nu (sedan första barnet föddes) så har jag ledsnat flera gånger om, och orkar inte riktigt lyssna. Hon vill inte ha en förändring, hon vill inte att vi ska hjälpa henne att lösa problemet, utan vill bara ha rätt att klaga över det.
Jag sa väldigt lite hela kvällen. Både för att jag var för trött och illamående och för att jag kom på att jag inte har lust att vara en neutraliserare för mina systrar. Min äldsta systers klagan och min mellansysters obegymmrade och oreflekterade tillvaro och inställning till livet och oss andra.
Efter maten ville mellansystern visa upp en hemmavideo som spelades in -89, där vi alla så klart var mycket unga. Vi syntes allihop, i vår dåvarande lägenhet, med våra två hundar, och våra roller ganska klara. Min sambo gjorde en reflektion sedan, att jag var en bakgrundsfigur. Han trodde att jag skulle vara som jag är nu: ta och kräva mycket plats, veta vad jag vill, höras mycket. Men på filmen visades en helt annan Lisa upp. En som tittade på, kom och sökte upp familjen och som inte alls ville vara med så mycket på film. Han såg att det väldigt mycket var min mellansyster som satte ramarna för vad som skulle filmas, vad vi andra skulle göra och säga.
Jag blev glad att han såg detta. Jag har alltid försökt förklara hur min barndom sett ut. Hur stor plats min mellansyster har tagit och fortfarande tar. Han sa att han nu förstod bättre hur familjen såg ut, hur mönstren finns kvar och vi har våra roller som skapades tidigt.
Jag blir dock så himla ledsen av att se min mamma kämpa så för att vi ska umgås allihop. Hon kan stå och laga mat en hel helg för att vi alla ska komma. Och sen när vi kommer, kan det kännas som att vi alla snart vill gå. Det gör mig verkligen så himla ledsen. Både för att umgänget inte är som det en gång var, men också för att mamma säkert känner sig så himla besviken. Hon är adopterad och vuxit upp som ensambarn, så hon tycker att det här med syskon är det bästa som finns. Vilket det är, på många sätt, men det betyder tyvärr inte att man alltid vill eller bör umgås. Hon skulle aldrig säga att hon blir besviken. Hon vill inte lägga någon skuld på oss tror jag. Men jag ser att hon ser lite tom och trött ut när vi går. Vet inte hur jag ska hjälpa henne, rädda henne från hela situationen. Det är det jag skulle vilja. Få henne att förstå att det inte är hennes fel att vi systrar är så olika, att det finns en massa barndomssår som fortfarande skaver och irriterar. Hon kämpar hårt, min söta mamma.
torsdag 23 oktober 2008
Hjärtslag
Vi har idag varit på ultraljud. Pyret 2.0 lever och frodas och är tydligen lagom stor för sin ålder. Det är dock inte två stycken bebbar till sambons besvikelse (och min lättnad). Har med en liten bild hem på klumpen, som inte på något sätt liknar ett barn.
Alla i min omgivning blir lättade, som att ultraljudet garanterar något. Jag, mitt cyniska as, känner ingen större skillnad. Förra gången fick jag ju missfall dagen efter ultraljudet, så vilka garantier finns det egentligen? Min mamma frågade: När ska du börja tro på det, i vilken vecka?
Kan inte svara på det riktigt, men varje dag är en seger och gör att jag ens funderar över att prenumerera på Vi föräldrar. Är inte redo för det än dock. En mardröm att ha en prenumeration på en sån tidning och så får man missfall... huga.
Var ju hos frisören igår, en charmig kille från Israel, strax över 30 strecket. Helt plötsligt säger han "Om 5 veckor ska jag bli pappa!". Jag kan tillägga att jag bara klippt mig hos honom en gång tidigare, så vi har ingen direkt relation. Men jag kunde gilla att han tillät sig att berätta det, att gå upp i det och vara precis så uppfylld som man faktiskt är. Så det blev graviditetsprat resten av klippningen, och när jag gick därifrån tänkte jag: "hoppas att jag också tillåter mig det där. Att jag också kan få berätta för allt och alla, tråka ut folk med detaljer, älta barnvagnsproblematiken och utgå ifrån att alla är vansinnigt intresserade". Jag har ju en föreställning om mig själv att jag kommer försöka hålla igen på allt vad baby-bubbla heter, för andras skull. Av rädsla för att folk kommer tröttna och dra. Precis som jag själv vet att jag tycker att det är tråkigt. Men jag försöker peppa mig själv: Man är bara förstagångsförälder en gång och man har bara tid att vara i sin bubbla en gång (andra barnet lär ju bli annorlunda). Så nu är det dags att vara ego! Skita i att andra inte vill höra ett ord till. Det är en fas, det går över, men just nu är mitt behov att PRATA! Jag hoppas att jag håller fast vid detta. Det är min plan. Påminn mig gärna och hjälp mig om ni kan. Påminn mig om att det föräldralediga året går fort, använd det väl!
Vill nu göra er uppmärksamma på att jag ändå pratar om min graviditet som att den faktiskt kommer fortsätta. Jag tränar nämnligen på det också...
Alla i min omgivning blir lättade, som att ultraljudet garanterar något. Jag, mitt cyniska as, känner ingen större skillnad. Förra gången fick jag ju missfall dagen efter ultraljudet, så vilka garantier finns det egentligen? Min mamma frågade: När ska du börja tro på det, i vilken vecka?
Kan inte svara på det riktigt, men varje dag är en seger och gör att jag ens funderar över att prenumerera på Vi föräldrar. Är inte redo för det än dock. En mardröm att ha en prenumeration på en sån tidning och så får man missfall... huga.
Var ju hos frisören igår, en charmig kille från Israel, strax över 30 strecket. Helt plötsligt säger han "Om 5 veckor ska jag bli pappa!". Jag kan tillägga att jag bara klippt mig hos honom en gång tidigare, så vi har ingen direkt relation. Men jag kunde gilla att han tillät sig att berätta det, att gå upp i det och vara precis så uppfylld som man faktiskt är. Så det blev graviditetsprat resten av klippningen, och när jag gick därifrån tänkte jag: "hoppas att jag också tillåter mig det där. Att jag också kan få berätta för allt och alla, tråka ut folk med detaljer, älta barnvagnsproblematiken och utgå ifrån att alla är vansinnigt intresserade". Jag har ju en föreställning om mig själv att jag kommer försöka hålla igen på allt vad baby-bubbla heter, för andras skull. Av rädsla för att folk kommer tröttna och dra. Precis som jag själv vet att jag tycker att det är tråkigt. Men jag försöker peppa mig själv: Man är bara förstagångsförälder en gång och man har bara tid att vara i sin bubbla en gång (andra barnet lär ju bli annorlunda). Så nu är det dags att vara ego! Skita i att andra inte vill höra ett ord till. Det är en fas, det går över, men just nu är mitt behov att PRATA! Jag hoppas att jag håller fast vid detta. Det är min plan. Påminn mig gärna och hjälp mig om ni kan. Påminn mig om att det föräldralediga året går fort, använd det väl!
Vill nu göra er uppmärksamma på att jag ändå pratar om min graviditet som att den faktiskt kommer fortsätta. Jag tränar nämnligen på det också...
onsdag 22 oktober 2008
Rekordet är slaget
Jag har nu varit gravid längre än någonsin, det vill säga längre än förra gången, som avslutades i söndags rent tidsmässigt. Men Pyret 2.0 verkar vara kvar, i alla fall om man ska basera det på hur illa jag mår och hur ont jag har i brösten. Imorgon är det dags för ultraljud. Kan inte påstå att jag känner mig så nervös. Delvis för det känns ganska otroligt att något skulle vara fel men också för att jag har uppe garden för att något ska vara fel. Inte så att jag inte kommer bli ledsen eller så, men jag har väl rustat mig, på gott och ont.
I natt drömde jag att det var dags för förlossning. I drömmen kom jag aldrig så långt att jag faktiskt födde, men jag var på ett sjukhus, ensam, och var väldigt groggy. Jag uppmanades att gå på toaletten, men när jag gick dit var alla toaletterna väldigt äckliga. Inga toalettringar, inget papper, kiss på porslinet osv. Så jag gick inte på toa. När jag gick över området tillbaka till det hus där jag kom ifrån, fattade jag inte alls var jag var, vilket sjukhus. Jag frågade nån som kom förbi och han förklara att det var Björkhagsgymnasium! Alltså nån vårdlinje som hade blivit betrodd med ett eget sjukhus. Jag blev väldigt upprörd över att jag skulle förlösas av några gymnasieelever och ville inget hellre än till DS eller KS eller så. Sen vaknade jag... Analys någon?
Mina dagar är konstiga och korta. Jag vaknar på morgonen nån gång och masar mig upp för att äta frukost. Sen mår jag så illa av att äta, så jag går och lägger mig och somnar igen och sover 3-5 timmar till. Vd 13-14 vaknar jag till och går upp och äter lunch. Sen är jag fortfarande jättetrött och kollar på TV, en film, håller på med datorn eller nåt liknande. När sambon kommer hem har vi faktiskt gått till gymet. Det har funkat rätt bra att träna, även om jag självklart inte kan ta i som jag är van vid, utan sitter och mesar på cykeln eller i gymet. Men det känns ändå bra att röra på sig lite, annars ligger jag ju bara i sängen och soffan HELA dagen! Sen hem och äta middag. Jag lagar det som känns minst omöjligt att äta, igår Nasi Goreng. Sen är det TV-läge igen. Så mitt liv är verkligen händelserikt. Jag knaprar illamåendetabletter emellan också, det glömde jag ju!
Fick svar från idrottsläkaren igår, som jag var hos för 1.5 vecka sedan ang eventuell överträning. Han sa att alla mina värden är perfekta. Hur är det möjligt? Rent fysiskt känner jag mig som allt annat än perfekt. Men som han sa "Gravditet är också ett tillstånd". Jo, tack...
Idag är det dags för frisören och terapeuten. Kommer kanske hem som en ny människa ikväll?
Men nu till det kanske lite mer djupa och smaskiga i mitt liv. Jag och M vaknar en himla massa gånger varje natt och igår natt låg vi båda vakna vid 5 tiden och glodde. Vi började prata om ditt och datt och han kom in på graviditeten, Pyret, föräldraskap och liknande. Han berättar vilken bra mamma han tror att jag blir, hur bra vi kommer få det, hur mysigt det ska bli att få barn med just mig, vilken hjälte jag är som mår som jag mår och kämpar mig igenom det (har jag något val?) och hur häftigt det vore att få tvillingar. Jag har så svårt att gå med honom i allt positivt prat. För det första för att jag inte ens fattar att det kanske kommer en bebis i slutänden, så att prata föräldraskap är långt borta. Jag fastnar som vanligt i det som inte känns lika lätt. Min rädsla över att han kommer få så dåligt samvete gentemot sin dotter över att han inte har lika mycket tid med henne, som kommer göra att jag och Pyret lämnas ensamma då han måste vara med dottern. Han har tidigare sagt (och ångrat) att han känner sig taskig mot dottern om han får ett till barn och dottern då inte får lika mycket arv som hon skulle fått om hon var själv. Jag blev ganska irriterad och ifrågasatte den logiken. Att det vore synd om mig för att jag har två systrar som jag måste dela arvet med? Så har jag aldrig ens tänkt, eftersom syskon knappast kan mätas i pengar. Han håller helt med om detta, men det visade för mig hur han ändå tänker om att dottern ska få "en konkurrent".
Han blir tvåbarnspappa och jag blir enbarnsmamma. Vad kommer det innebära? Jag ser mig som ganska ensam. Varför jag gör det kan jag inte förklara. Det säger nog mer om mig än honom egentligen. Jag vet att hans ex har ifrågasatt hur det kommer bli för dottern om vi får barn, hur ska hon få plats och tid osv. Detta var nog inte en fråga de ställde sig när de skaffade ett andra barn gemensamt (som dog då det föddes i v.25). Men nu finns det en känsla av att det är synd om dottern. Hon är dock hur glad som helst! Hon har alltid längtat efter ett syskon och för henne är detta högvinsten i livet. Hon verkar inte alls fundera kring minskad tid och uppmärksamhet, utan ser bara en söt bebis framför sig som hon kan gosa med. Och tur är väl det...
Sambon försökte få fram om jag kunde se något bra med honom som förälder, eller om allt bara var dåligt. Jag sa att jag inte kan se någon av oss som förälder, och det jag ser är gärna problemfokuserat, för oss båda. Han blev självklart besviken och ledsen över min pessimism, och jag också. Han försökte hålla om mig men jag var väldigt uppfylld av alla känslor av hur svårt och omöjligt det känns. Till slut erkände jag att jag är rädd att han kommer älska vårt barn mindre än han älskar sin dotter. Och att detta känns så himla jobbigt att erkänns. Det är förbjudna känslor men starka. Hans evetuellt större kärlek till sin dotter känns svår eftersom han skiljt sig från kvinnan han skaffade sitt första barn med, men lever med kvinnan han skaffar sitt andra barn med. Varför nu detta skulle spela någon roll egentligen, men i min naiva värld gör det det. Som om man älskar sina barn baserat på hur den andre föräldern är. Så talar bara en barnlös, jag fattar det...
Men detta uppfyller mig ganska mycket. Jag erkände att jag inte ser oss gå tillsammans med barnvagnen på söndagspromenaden, utan att jag ser mig gå själv. Han protesterade vilt mot detta så klart, men min känsla är stark. Och risken är att det blir en självuppfyllande profetia. Stor risk. Att jag utgår ifrån att han inte kan vara med mig och Pyret, att dottern måste ha tiden med honom mer än vad Pyret behöver. För Pyret har ju mig... Att det är synd om dottern som nu inte kan få ha sin pappa lika mycket som förut. Som om vi andra har fått någon kompensation för att vi har syskon, med allt vad det innebär? Jag ser ju syskon som en gåva, aldrig som ett straff som jag måste ha upprättelse för. Varför blir det annorlunda när man skaffar barn med en annan partner? För det verkar vara då som dessa känslor träder in. Hans dotter har ju haft full uppmärksamhet av båda sina föräldrar i snart 13 år. Det är mer än de flesta barn får. Men ändå finns en känsla av att hon är drabbad.
Nej, nu börjar tröttheten ta ett starkt grepp om mig, dags att vila lite igen.
I natt drömde jag att det var dags för förlossning. I drömmen kom jag aldrig så långt att jag faktiskt födde, men jag var på ett sjukhus, ensam, och var väldigt groggy. Jag uppmanades att gå på toaletten, men när jag gick dit var alla toaletterna väldigt äckliga. Inga toalettringar, inget papper, kiss på porslinet osv. Så jag gick inte på toa. När jag gick över området tillbaka till det hus där jag kom ifrån, fattade jag inte alls var jag var, vilket sjukhus. Jag frågade nån som kom förbi och han förklara att det var Björkhagsgymnasium! Alltså nån vårdlinje som hade blivit betrodd med ett eget sjukhus. Jag blev väldigt upprörd över att jag skulle förlösas av några gymnasieelever och ville inget hellre än till DS eller KS eller så. Sen vaknade jag... Analys någon?
Mina dagar är konstiga och korta. Jag vaknar på morgonen nån gång och masar mig upp för att äta frukost. Sen mår jag så illa av att äta, så jag går och lägger mig och somnar igen och sover 3-5 timmar till. Vd 13-14 vaknar jag till och går upp och äter lunch. Sen är jag fortfarande jättetrött och kollar på TV, en film, håller på med datorn eller nåt liknande. När sambon kommer hem har vi faktiskt gått till gymet. Det har funkat rätt bra att träna, även om jag självklart inte kan ta i som jag är van vid, utan sitter och mesar på cykeln eller i gymet. Men det känns ändå bra att röra på sig lite, annars ligger jag ju bara i sängen och soffan HELA dagen! Sen hem och äta middag. Jag lagar det som känns minst omöjligt att äta, igår Nasi Goreng. Sen är det TV-läge igen. Så mitt liv är verkligen händelserikt. Jag knaprar illamåendetabletter emellan också, det glömde jag ju!
Fick svar från idrottsläkaren igår, som jag var hos för 1.5 vecka sedan ang eventuell överträning. Han sa att alla mina värden är perfekta. Hur är det möjligt? Rent fysiskt känner jag mig som allt annat än perfekt. Men som han sa "Gravditet är också ett tillstånd". Jo, tack...
Idag är det dags för frisören och terapeuten. Kommer kanske hem som en ny människa ikväll?
Men nu till det kanske lite mer djupa och smaskiga i mitt liv. Jag och M vaknar en himla massa gånger varje natt och igår natt låg vi båda vakna vid 5 tiden och glodde. Vi började prata om ditt och datt och han kom in på graviditeten, Pyret, föräldraskap och liknande. Han berättar vilken bra mamma han tror att jag blir, hur bra vi kommer få det, hur mysigt det ska bli att få barn med just mig, vilken hjälte jag är som mår som jag mår och kämpar mig igenom det (har jag något val?) och hur häftigt det vore att få tvillingar. Jag har så svårt att gå med honom i allt positivt prat. För det första för att jag inte ens fattar att det kanske kommer en bebis i slutänden, så att prata föräldraskap är långt borta. Jag fastnar som vanligt i det som inte känns lika lätt. Min rädsla över att han kommer få så dåligt samvete gentemot sin dotter över att han inte har lika mycket tid med henne, som kommer göra att jag och Pyret lämnas ensamma då han måste vara med dottern. Han har tidigare sagt (och ångrat) att han känner sig taskig mot dottern om han får ett till barn och dottern då inte får lika mycket arv som hon skulle fått om hon var själv. Jag blev ganska irriterad och ifrågasatte den logiken. Att det vore synd om mig för att jag har två systrar som jag måste dela arvet med? Så har jag aldrig ens tänkt, eftersom syskon knappast kan mätas i pengar. Han håller helt med om detta, men det visade för mig hur han ändå tänker om att dottern ska få "en konkurrent".
Han blir tvåbarnspappa och jag blir enbarnsmamma. Vad kommer det innebära? Jag ser mig som ganska ensam. Varför jag gör det kan jag inte förklara. Det säger nog mer om mig än honom egentligen. Jag vet att hans ex har ifrågasatt hur det kommer bli för dottern om vi får barn, hur ska hon få plats och tid osv. Detta var nog inte en fråga de ställde sig när de skaffade ett andra barn gemensamt (som dog då det föddes i v.25). Men nu finns det en känsla av att det är synd om dottern. Hon är dock hur glad som helst! Hon har alltid längtat efter ett syskon och för henne är detta högvinsten i livet. Hon verkar inte alls fundera kring minskad tid och uppmärksamhet, utan ser bara en söt bebis framför sig som hon kan gosa med. Och tur är väl det...
Sambon försökte få fram om jag kunde se något bra med honom som förälder, eller om allt bara var dåligt. Jag sa att jag inte kan se någon av oss som förälder, och det jag ser är gärna problemfokuserat, för oss båda. Han blev självklart besviken och ledsen över min pessimism, och jag också. Han försökte hålla om mig men jag var väldigt uppfylld av alla känslor av hur svårt och omöjligt det känns. Till slut erkände jag att jag är rädd att han kommer älska vårt barn mindre än han älskar sin dotter. Och att detta känns så himla jobbigt att erkänns. Det är förbjudna känslor men starka. Hans evetuellt större kärlek till sin dotter känns svår eftersom han skiljt sig från kvinnan han skaffade sitt första barn med, men lever med kvinnan han skaffar sitt andra barn med. Varför nu detta skulle spela någon roll egentligen, men i min naiva värld gör det det. Som om man älskar sina barn baserat på hur den andre föräldern är. Så talar bara en barnlös, jag fattar det...
Men detta uppfyller mig ganska mycket. Jag erkände att jag inte ser oss gå tillsammans med barnvagnen på söndagspromenaden, utan att jag ser mig gå själv. Han protesterade vilt mot detta så klart, men min känsla är stark. Och risken är att det blir en självuppfyllande profetia. Stor risk. Att jag utgår ifrån att han inte kan vara med mig och Pyret, att dottern måste ha tiden med honom mer än vad Pyret behöver. För Pyret har ju mig... Att det är synd om dottern som nu inte kan få ha sin pappa lika mycket som förut. Som om vi andra har fått någon kompensation för att vi har syskon, med allt vad det innebär? Jag ser ju syskon som en gåva, aldrig som ett straff som jag måste ha upprättelse för. Varför blir det annorlunda när man skaffar barn med en annan partner? För det verkar vara då som dessa känslor träder in. Hans dotter har ju haft full uppmärksamhet av båda sina föräldrar i snart 13 år. Det är mer än de flesta barn får. Men ändå finns en känsla av att hon är drabbad.
Nej, nu börjar tröttheten ta ett starkt grepp om mig, dags att vila lite igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)