Att inte veta, fatta, kunna tänka

Vi har tittat på det där huset jag skrev om. Innan andra visningen varit hade man på cirka en timma höjt priset med nästan en miljon. Så vi kommer nog tacka och bocka för oss och drömma vidare om ett hus i detta underbara område som vi bor i.

Jag märker att jag har otroligt svårt att få tag i mina tankar, eller kunna veta vad jag vill. När jag och sambon pratat om huset och att vi måste låna en massa pengar och vad det kommer innebära för oss, så märker jag att jag inte kan sätta mig in i olika scenarior. Att inte ha råd att köpa ett sommarställe, vad innebär det? Att inte ha råd att resa lika mycket, vad innebär det? Att kanske få det kärvare i vår vardagsekonomi, vad innebär det? Jag går så mycket på känsla, på vad jag TROR vore bra. Men ibland undrar jag hur verklighetstroget detta är.

Jag kan säga "Jo men det är okej att resa mindre!" Men sen när min restarm börjar hungra så kommer jag inte alls tycka att det är så himla okej längre. Då kommer jag börja gnälla, känna mig drabbad. Och min insiktsfulla sambo kommer säga "Men Lisa, detta visste vi ju, vi hade ju räknat med detta och sagt att det var okej, du kan inte klaga på det nu". JO! Det kan jag visst! Jag vill både ha kakan och äta den - ALLTID!

Imorgon fyller Pyret 6 månader, herregud vad tiden går! Har idag varit på gymet och han var på Minisats, i 1,5 timma (jag körde på, var pigg och kände mig stark). Jag måste ge personalen en eloge, de bär och leker outtröttligt och klagar inte ett dugg på att han kräks bröstmjölk över dem, gnäller, vill ha nappen, är tung att släpa runt på, sparkar av sig strumporna i tid och otid, är rädd för bollhavet när de stora barnen leker där och så vidare. Personalen är alltid jättesnäll, omtänksam och tackar för att man har varit där. Mitt SATS-kort har blivit så mycket mer värt pengarna.

Nej, ska nog surfa på nån resa eller en sommarstuga istället, verkar ju inte bli nån 7-miljonersvilla ikväll!

Million dollar baby

Vi har hittat ett hus vi vill ha. Precis här intill, i vårt underbara villaområde. Helt nybyggt, 170 kvm, liten tomt (bra för att vi är helt ointresserade av trädgårdsarbete). Skulle lösa alla våra boende/utrymmesproblem. Utropspris på 5,7 milj. Host!

Men det intressanta är att vi inte helt struntar i att tänka och drömma vidare, trots priset. För med dagens underbara ränteläge blir man modig. Kanske för modig. Jag ska inte rabbla alla ekonomiska kalkyler vi hunnit göra, låt mig bara säga att det inte blir så fasligt dyrt som man kan tro (eftersom vi lägger in en hel del kontant). Men hela grejen, att JAG ska bo i en 6 miljoners villa! Känns helt sjukt! Helt overkligt, och liksom lite out of my league. Hur ska jag ha råd att inreda skrället? Jag som får ut typ 7000 kr i föräldrapenning...

Men suck... vad ljuvligt det vore... Jag älskar vårt hem nu, så jag vill egentligen inte flytta. Men inom en snar framtid, typ ett år eller så, kommer detta vara för litet. Bonusdottern kommer vilja kunna vara mer på sitt rum, behöver därmed ett större, Plutten kommer förhoppningsvis få syskon, och de kan inte dela ett rum på 7 kvm, som hans rum är idag. Och jag vill INTE ha en uppsättning Playstation, Guitar Hero och annat skräp liggandes i vardagsrummet, vilket kommer bli fallet där vi bor idag.

Dagens i-landsproblem!

Att inte vara den man alltid trott

Jag har alltid blivit överöst med komplimanger, lovord, folk har blivit imponerade av mig. Allt från hur mitt hem ser ut till mina utbildningar till att jag tränar så mycket. Jag har nog även själv sett på mig själv med viss beundran. Att jag faktiskt hade rätt bra slutbetyg, jobbade så mycket (på så "avancerade" jobb) som jag gjorde under studietiden, att jag lyckats gå en terapeututbildning utan att mitt jobb stöttade mig, betalat av mitt studielån, gjort Klassikern, rest jorden runt (med egna pengar, självklart), alltid haft bra vänner och pojkvänner och nu - fått världens ljuvligaste son! Jag har lutat mig tillbaka, tänkt att jag inte behöver anstränga mig så mycket, att jag faktiskt ligger "före min tid", är ju bara 29 år.

Men detta är inte sant. Det går inte att luta sig tillbaka. Det finns så många människor därute som också pluggat mycket, tränar mycket, har rest mycket, har bra med pengar, ser bra ut, har trevliga vänner och partners, får ljuvliga barn - men som kommer ännu längre. De som orkar göra saker lite bättre än alla andra. De som sitter och jobbar sent på kvällarna utan att få betalt, bara för att vara lite bättre än konkurrenten. De som vågar satsa på en egen idé och driva den till framgång. De som vågar leva på ekonomisk sparlåga ett tag, men ändå känna sig säkra på att de kommer att lyckas längre fram. De som faktiskt njuter av resan, ser den som ett mål i målet.

Jag är inte en av dem. Jag är en medelmåtta. Det är bara att inse. Jag gör inget extra, vill gå hem klockan 5 och absolut inte göra ett smack mer. Knappt vattna mina egna blommor. Jag vill absolut inte jobba ideellt, vara familjehem eller skriva någon bok som troligtvis inte blir publicerad. Jag vill inte driva mina små blygsamma idéer, eftersom det ändå inte kommer bli något av det. Jag vill bara tjäna så mycket pengar som möjligt på så lite jobb som möjligt. Nästan så att det blir maniskt. Jag skäms över detta, är inte stolt, förtränger nästan att detta är jag.

Men så hade jag ju lyckast med en bra pojkvän - som så snällt kan påminna mig om att jag är en lat jäkel som f-n inte lyfter ett eget handtag för att komma vidare i karriären. Som bara sitter hemma och väntar på att han eller min pappa ska leverera lösningar på mina eventuella karriärsproblem.

Pinsamt.

Jag vill vara annorlunda. Jag vill sitta hemma just exakt nu och jobba med något som leder någon vart. Jobba med vårt hem, någon affärsidé, skriva något som fler än bara mina vänner läser, lära mig ett nytt språk, skapa egna julklappar - VAD SOM HELST! Men nej, inte ett smack gör jag. Äter nötter och kollar på Grey´s Anatomy, ska snart lägga mig och läsa om en mamma med en autistisk son (hon orkade ju skriva en bok i alla fall, mitt i sitt helvete!).

Min sambo är otroligt ambitiös. Jag blir verkligen skamsen, och lite chockad, över att höra hur många idéer han kan spruta ur sig på 5 minuter. Idéer som verkligen är bra, som överträffar min ambitionsnivå med hästlängder. Och vad gör jag? Protesterar! Säger att "men herregud, det där är väl onödigt? Det behöver man ju inte, det är ju överkurs, ingen kommer kräva det där" och så vidare. Varför? Till slut sa han "Lisa, du skulle ju kunna ge mig en klapp på ryggen och säga att det är bra, att du är tacksam att jag gör allt detta åt dig/oss, att det är strålande att någon annan har kommit på dessa saker, och du slipper till och med jobba själv!". Hrm... ja, så kanske man skulle kunna säga också... host host... eller så kan man gnälla på att han gör för mycket, för att slippa blotta att man själv inte skulle orka göra hälften... Jag säger det igen: Pinsamt.

I väntan på färskt bröd

Sitter i soffan och väntar på att sambon och sonen ska komma hem med färskt bröd till frukost. En vanlig måndag helt enkelt! Sambon körde sin dotter in till skolan på Söder, för hon var ledsen här på morgonen, över tjejkompisar som inte hör av sig, inte svarar. Jag känner mig som världens sämsta samtalspartner när jag ska prata med henne om detta. Jag har mest lust att säga "så här är det, tjejkompisar i tonåren kan vara otroligt svårt, det kommer troligtvis bli värre, och var glad att ni har kunnat leka tre så här länge!" Men det känns inte så pedagogiskt att presentera livets bistra verklighet på detta sätt. Jag verkar alltid komma med rådet "prata med dem", angående vad som än händer i hennes liv. Skulle behöva gå en kurs i "Att prata med din tonåring".

Idag ska jag och sonen gå till fotograf! Känner mig pinsamt hurtig, eftersom det finns så mycket jag har tänkt att jag ska göra sedan han föddes, men jag har knappt gjort något av det. Men nu är det i alla fall dags för fotografbesöket (fick ett erbjudande från nån liten fotograf i mitt område, men ändå!).

Jag håller på och laddar för att försöka få plutten att somna själv och sova i egen säng. Är inte så kaxig som jag alltid trott. Är ju så mysigt att ha honom i sängen, och jag får för mig att han har det bra bredvid mig också. Och nu ska han ligga i egen säng! Men usch! Känner mig som en dålig mamma, han kanske känner sig ensam? Flera decimeter ifrån mig med ett spjälsängsgaller emellan oss...Jag kan inte hålla om honom när han ligger och snurrar, kan inte pussa på honom när jag går och lägger mig och han ligger där med nappen guppande och armarna över huvudet (som han alltid sover). Usch som sagt, behöver ladda för detta stooora ingrepp i både hans och mitt liv. Inser att jag kommer vara nöjd sedan. Han ska försöka somna själv, sova hela natten utan att amma varannan timme och inte sparka mig i magen när han börjar vakna. Ja, det är bra, jag vet, men är den här tiden redan över?! Jag trodde att tiden de är pluttar skulle vara mycket längre! Snart är det dags att sluta amma, han ska sova i egen säng... vart är världen på väg?

Har hamnat i en riktig mammafälla! Det blir så tydligt när sambon ska vara med plutten och vi alla är hemma samtidigt. Jag ligger i sängen och försöker slappa, läsa, surfa. Hör hur de leker med varandra i vardagsrummet. Plötsligt säger sambon :"Är det dags för lite lunch till dig?" Min hjärna drar genast igång: "Lunch, redan? Men då kommer han ju äta eftermiddagsmålet för tidigt för att det sedan ska matcha grötmiddagen! Hur ska jag göra nu? Och han måste hälla i lite mjölk i purén, annars är den för klibbig, och glöm inte att ge honom vatten medan han äter, för purén fastnar gärna i gommen. Och vad gör han nu?? Byter han blöja?! Den var ju typ ny? Och han har inte bajsat, det vet jag! Men gud så onödigt! Ska jag ropa på honom och be honom byta byxor på honom då, när han ändå håller på, eftersom han satte på byxor som absolut inte matchar bodyn när han klädde på honom i morse. Nej, Lisa, det ska du inte göra, skärp dig nu. Ligg här och läs, det är ju din lediga stund!"

Det hela slutar med att sambon åker iväg en sväng med plutten, för att jag verkligen ska få ro, för helt uppenbat får jag inte det när de är hemma. Hur ska man släppa detta? Inser att det bara kommer bli värre och värre, nu gäller det ju verkligen skitsaker, men det kommer ju bli mer allvarliga saker, upfostringsfrågor, hälsofrågor och annat. Mitt kontrollbehov tar sig nya nivåer...

Nu kommer brödet!

Det gråaste november i mannaminne

Herregud vilket väder! Jag tror inte att jag har sett solen sedan jag kom hem från Italien, vilket är över 3 veckor sedan nu (vilket också börjar synas på färgen i ansiktet). Jag kommer inte ut på mina långa promenader, andas ingen frisk luft. Sitter hemma och fikar, förbannar den mjuka magen, tar en bit banankaka till. Eftersom Pyret sover flera timmar varje förmiddag, blir det många möjligheter till fika, läsa, vila (vädret inbjuder till detta, vilket i och för sig är mysigt). Väldigt tacksam för denna möjlighet, känner inget jättebehov av mer egen tid, eftersom jag får massvis av det. Jag tränar varje dag, så gott som, hinner se mina favoritserier på TV, hinner träffa mina vänner, hinner läsa Mama från pärm till pärm i god tid innan nästa tidning kommer, hinner laga mat, baka ibland, ha ett fräsht hem och rena kläder (någorlunda i alla fall). Hinner oftast med att fila fossingarna och tvätta håret ordentligt också. Går alltså ingen nöd på mig.

Lilla snutten har fått sitt livs första förkylning. Han har snorat och haft svårt att sova eftersom näsan korkat igen. Han är på ett gott humör ändå, men har velat amma helt och hållet istället för sina mastodontportioner av gröt och puré. Men han är på bättringsvägen, vilket min sömnbrist tackar för.

Jag och sambon har haft några bra dagar här efter jobbig söndag. Verkar som att något händer på söndagar (och sedan släpar efter lite in på måndagen). Vi kanske borde vara extra försiktiga på söndagarna, inte vara tillsammans alls kanske? Jag sa idag till honom att det känns knepigt inför sommaren, som min övriga familj börjar planera redan nu. Jag vet liksom inte om jag är tillsammans med honom då, eftersom han säger någon gång i veckan att ha nog måste flytta ifrån oss för att han mår så dåligt. Han ansåg att vi absolut ska planera sommaren ihop. Att det vore som att göra slut på förhand att redan nu säga att vi kanske inte kommer vara ihop då, trots att vi båda ju vill det. Kändes skönt att han sa det, ska försöka landa i det själv. Ibland orkar jag liksom inte hoppas på en framtid, eftersom vårt liv är dag för dag. Imorgon kan allt vara kaos, min sambo kliver inte upp ur sängen och jag sitter hos mina föräldrar och gråter, är förtvivlad över att min familj håller på att splittras. Sen kan allt vara över på en kvart, livet lufsa på, vi planerar sommaren.

Jag har märkt att jag de senaste dagarna har en klump i halsen som gör att min röst låter tjock och det är lite ansträngande i att prata. Inte att det gör ont, utan mer som att halsen är spänd, ihopsnörd, tajtare än vanligt. Först trodde jag att jag kanske håller på att bli förkyld eller liknande, och så kanske är fallet. Men sedan slog det mig att det kanske är gråt. En fors som aldrig får komma ut, eftersom jag inte tillåter mig att känna efter hur fruktansvärt jag/vi faktiskt har det. Som att jag kommer börja gråta om någon bara frågar rätt fråga. Att det ligger där och bubblar, redo att komma ut, lösa upp knuten. Kan inte gråta på beställning, så jag får väl vänta på att tillfället är här,att jag och min kropp är redo att känna.

Nu ska jag till gymet, boxas. Har ätit en fjärdedels sockerkaka...

Huvudet snurrar

Det är banne mig full aktivitet i mitt huvud. Och det är inte mycket viktigt som snurrar ska jag erkänna. Jag har tyvärr ramlat tillbaka till mitt gamla vanliga jag - mycket planering, en hel del stress, svårt att somna och lyckas inte få till det som jag vill.

Något som är väldigt mycket mig är att planera. Mat, träning, sovtider för Pyret, när jag ska träffa vem och var, när jag ska köra nästa tvättmaskin och vilka saker ska med i nästa färgade omgång? Vad ska jag handla och var inför närmaste middagarna? Så här rullar det runt, runt. Mest kring mat och träning. För mycket kring träning om jag ska säga min mening. Det var ju sådan underbar frid för mig att vara gravid! Att äntligen vara nöjd med min kropp, tycka om min nakna spegelbild... det var en helt ny, och ljuvlig, känsla.

Den känslan är inte kvar. Magen börjar återta sin mjuka, putande form och jag får nästan panik. Kanske inte enbart över själva magen, utan över alla konsekvenser i slit detta får. Jag har tränat så fruktansvärt mycket de senaste 8 åren, så jag tänker inte ens berätta allt (för ni kommer ändå bara säga "men det där låter ju som ett missbruk", och ja, det kanske det är). Jag tränar hälften nu, men äter som jag brukar. Så att jag skulle få den kropp jag vill ha nu är ju helt omöjligt.

Jag ska inte fördjupa mig i detta patetiska ämne, jag vill nog mest berätta att det snurrar. Stressen över att inte träna tillräckligt (trots att jag denna vecka fått ihop 6 pass på lika många dagar) och över att äta mindre än jag egentligen vill. Att när jag idag satt på café och njöt av en rabarberpaj, så blir jag lite ledsen efteråt att jag aldrig någonsin verkar kunna stå emot. Att jag blir stressad igår när jag skulle till en vän hela eftermiddagen och därmed inte hann träna, och på allvar funderar på att ställa in träffen för att hinna med ett pass. Det gör mig ledsen. Att jag inte kommit längre, att jag aldrig växer ifrån detta. Jag har en helt normal kropp, sluta nedvärdera dig Lisa! Njuut av varenda muffin och paj du äter, strunta annars i att äta dem!

Nu måste jag fixa gröt till min lilla älskling, skriver mer snart!



Tillbaka! Det blev att jag gick och lade honom också. Vi har verkligen haft en helkväll, han och jag. Lekt i 3 timmar! Men det har varit jättemysigt! Hans pappa är hemma, men verkar inte må så bra i själen idag, sagt att han är ledsen. Han har gått och lagt sig, och jag sitter nu med tända ljus och lyssnar på opera (och tvättmaskinen) och ska snart äta lite middag och kolla på ett inspelat program av den danska serien "Livvakterna".

Jag och sambon kämpar på. Det är på ett sätt bättre nu, för han är mer ledsen och kommunikativ än arg som han har varit i perioder. Vi hade ännu ett krig förra helgen, men sedan dess har det varit lugnt. Jag måste tro på oss, orkar inget annat. Vill ju att vi ska må bra ihop. Men det skrämmer mig att min sons pappa faktiskt har en psykisk sjukdom (om man ska använda det ordet när man pratar om depression och panikångest). Jag är rädd att det kommer påverka honom (eller, det är klart att det kommer, men hur mycket?). Jag ser ju att det har påverkat min bonusdotter. När hennes pappa förra helgen skrek och grät av sorg, ilska och ångest, sa hon efteråt "men jag är ju van, jag har tränat i 13 år". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men när hon berättar att hon har suttit med Pyret i sovrummet och hållit för hans öron när deras pappa skrek, då grät jag.

Och samtidigt är han en jättefin pappa. Det finns inget han inte skulle göra för sina barn, han har mycket bra och genomtänkta uppfostringsteorier, ger mycket närhet, uppmärksamhet, tid och är generös. Jag visste ju vilken slags pappa han var redan innan vi skaffade barn, och han har inte gjort mig besviken än. Tvärtom är han jättebra. Synd att han inte känner det själv.

Jag är glad att jag känner mig som en bra mamma! Lite lagom cool, inga nojor alls egentligen, närvarande, kärleksfull, glad, tålmodig (otroligt nog, stämmer inte alls med min personlighet i övrigt) och gör bra saker för honom. Vet att man i Sverige inte får prata om sig själv på detta sätt, men det tänker jag göra ändå. När jag körde yoga härmodagen sa instruktören efter passet att vi skulle tänka på tre bra saker om oss själva. Det första jag tänkte på var att jag är en bra mamma. Sen var det genast lite svårare och jag gav upp övningen och gick och hämtade plutten på Minisats.

Han är ju snart ett halvår gammal, och jag inser att vi har gått igenom en hel del faser numera. Olika sovvarianter på nätterna, olika ätfaser, olika sorger och glädjeämnen. När mina vänner som har mindre barn pratar, tänker jag på att "ja, just det, så där var det ju - då. Nu har det förändrats och han gör på ett annat sätt. Blev glad igår när en vän sa att hon alltid tänker på Pyret som en glad kille. Det gör jag också, han är ju oftast glad. Tog det som en komplimang.

Idag när jag tränade var det en gammal vän från gymnasietiden som stod på andra sidan salen. Jag kunde knappt koncentrera mig, för jag ville så gärna gå fram till henne. Det finns saker jag vill säga henne, som aldrig blev sagt. Gick självklart fram efteråt, och det var mysigt att få en kram och att vi sa att vi ska höras på Facebook (vad gjorde vi alla innan Fejjan kom?). Ska passa på att säga allt jag vill till henne nu. Har tagit nästan 10 år, men nu är det dags! Har tänkt på henne många gånger genom åren.

Jag har böärjat göra sådant senaste åren, säga till folk att jag ber om ursäkt, att jag kommit till nya insikter, tackat dem för olika saker. Jag hoppas att de uppskattar min gest, men främst är det för att det är skönt för mig. Jag kan verkligen gå och grubbla länge över saker jag borde sagt eller gjort annorlunda. Ringde en gammal pojkvän för några år sedan och tackade honom för vårat jättebra sexliv, att han lärde mig så mycket om mig själv och min njutning. Han blev rätt paff. Sa till min syster för några veckor sedan att jag nu förstår att jag varit orättvis mot henne när jag kritiserat hennes sätt att vara förälder - nu förstår jag bättre. Samma sak vill jag göra med denna vännen - säga att jag är ledsen att jag inte stöttade dina livsval när du behövde det. Jag var för omogen, missunnsam och rädd att du skulle vara modigare än vad jag var. Jag vet bättre nu.

Har förresten startat mitt nya företag nu, eftersom jag ska fakturera när jag jobbar som familjerådgivare. Tur att jag har en sambo som kan allt om sånt där, skattepapper, företagsregistrering, bokföring, skatteavdrag, avtalsskrivning, deklaration och allt annat man borde ha koll på själv. GUUUUD vad tråkigt!! Min sambo vill verkligen att jag ska vara nyfiken, vilja lära mig, ta lite eget ansvar, men nej. Det är så fruktansvärt tråkigt och jag är så vansinnigt ointresserad. Men ansökan om FA-skattesedel är beställd, jag är på gång.

Uppfostringen ska börja

Lilla plutten börjar bli stor. Han har blivit 5 månader, är inte alls särskilt nöjd med den mat han får (ammade 5 gånger i natt, 5!). Jag inser att jag måste börja föra en kamp, en kamp om att "nej lilla vän, du behöver inte så här mycket mat på natten, du ska sova. Dina två grötportioner och din purélunch och all amning där emellan ska räcka. Så nu ska jag inte amma dig, trist va?" Detta kommer inte tas emot med glada miner och jag drar på det. Natten kommer ju bli ett helvete när han inte får det han vill. Men jag inser att det är nödvändigt. Jag måste ju sova på nätterna.

Var för övrigt på tjejmiddag i fredagskväll. Lämnade plutten hemma hos sin pappa och syster. Hade blivit en del gråt och sent i säng, men alla hade överlevt. Var väldigt trevligt att komma ut lite, prata med 6 trevliga tjejer, många tända ljus, god mat, hemmagjort bröd, öppen brasa och fina kläder och smink och parfym. Bra kväll! Och jag tycker faktiskt att jag är modig som är borta först en hel dag i skolan och sedan en hel kväll. Bra för alla tror jag.

Jag och sambon har det kämpigt. Han mår dåligt, jag har svårt för att stå ut med allt. Vill prata, fråga, att förändring ska ske. Han känner sig pressad och kan inte leverera det jag behöver. Jag behöver lite hopp, något att hålla mig i, men får inget. Jag måste styra mitt eget liv, måste själv bestämma vad jag vill, oberoende honom, men det är otroligt svårt. Jag går runt och är jätterädd och stressad över att bli ensamstående, det känns så fruktansvärt hemskt, på fler sätt än vad jag kan beskriva. När sambon leker med Pyret så att han kinar av skratt, då vill jag bara gråta. Ska jag ta det ifrån dem? Mina föräldrar kommer ställa upp, jag kommer inte vara ensam. Men det känns så otroligt skamligt. Alla ni därute lever med papporna till era barn, ni får ihop era relationer. Vi får inte det, och det skäms jag enormt över. Jag orkar knappt träffa er och höra hur bra ni har det med era män, det gör så ont i mig att vi inte har det likadant.

Hur länge är en period? Hur länge kan man säga att man mår dåligt "under en period"? Och när ska man ge upp tanken på att perioden komma ta slut? När vet man att den är permanent?

Jag måste skriva om min bonusdotter. Hon är så fantastiskt fin, finare än vi andra är värda. Hon är så snäll, generös, omtänksam, inkännande och världens finaste storasyster. Min son kunde inte få en bättre syster. Det gör så otroligt ont i mig när hon tar Pyret och sätter sig i sovrummet med honom och håller för hans öron när sambon är arg och skriker. Hon skyddar honom från allt ont. Ingen av oss förtjänar hennes omsorg. Hon förtjänar dock massor. J, om du läser detta: Jag finns för dig, alltid. Jag vill att du ska finnas i mitt och Pyrets liv jämt, oavsett om jag lever med din pappa eller inte. Du är för god för den här världen, låt INGEN utnyttja det. Du får vara arg, du har verkligen rätt att känna dig förbannad över den situation du sätts i och tvingas leva i hela tiden. Jag lyssnar gärna på dina känslor, den dag du vill prata.

Nu sitter du och leker med din lillebror. Han har det alltid bra hos dig. Du tar dig tid, stimulerar, underhåller, ger massor med kärlek. Vår älskling ska nu sova, han är uppe på övertid, men är glad ändå. Imorgon åker du till din mamma, det blir tomt här utan dig. Kram och godnatt, älskade bonusdotter.

Men blä!

Har kommit hem från Italien, resan gick bra, har ju världens bästa bebis! Mer om den senare. Jag skulle vara med mina föräldrar på landet i helgen, verkligen längtat efter det. Långpromenader i skogen, goda middagar, trevliga samtal, efterrätter framför en film och öppen brasa. Vad händer? Jag får maginfluensa! Har typ aldrig haft det, och fatta ingenting när jag plötsligt började må illa. Först tänkte jag att jag kanske är gravid (även om det skulle vara ganska otroligt) och insåg då att jag faktiskt inte orkar bli gravid riktigt än. Bra att veta... Igår försökte jag ta en promenad i skogen och det slutade med ett toalettbesök bakom en gran och en rejäl spya längs gångvägen. Riktigt äckligt alltihopa. Mina föräldrar fick ta hand om plutten medan jag låg pladask hela dagen och kvällen. Idag har jag lyckats ta mig hem, ligger i sängen men är mer kontaktbar idag. Fy, vilken flopp!! Lyckades smitta min mamma också, som var uppe och spydde i natt. Jippie, att vara sjuk och ha en frisk bebis är inte helt lätt, deras behov upphör ju liksom inte för att jag inte orkar tillfredsställa dem. Men nu roar hans storasyster honom, vilket är toppen.

Ska göra en bekännelse: Jag lämnar Pyret på skötbordet ibland. Jag lever ju konstant med inställningen att inget händer varken mig eller honom. Det är otroligt onödigt, väldigt korkat. Om han ramlar ner kommer jag ju inte förlåta mig själv. Skäms och bättring Lisa!! Nej hörrni, är lite för trött för detta, ska vila vidare.