Jag ska berätta om mina nya upptäckter denna helgen, men först måste jag ventilera kvällens middagsdiskussion. Hela min familj ska på julbord om ett par veckor. Jag och sambon inser så klart att det är bra mycket skönare för oss alla om lilla sonen inte följer med (1,5 åringar och långa middagar.... Ingen bra kombination). Förslaget är att fråga sambons systrar, om någon av dem kan vara barnvakt. De är båda ljuvliga med sonen, vill ha en relation, kämpar hårt för att han ska acceptara dem.
Jag ber så gott som alltid mina föräldrar att vara barnvakter om det behövs, för att det fungerar, de bor nära, min son är van och trygg med dem. Men denna julbordskväll går ju inte det, eftersom även de är på julbord med oss. Jag är inte ett dugg orolig för att sonens fastrar inte skulle kunna, klara, vilja ta hand om honom. Men bara tanken på att han skulle bli ledsen, känna sig övergiven eller otrygg - det gör mig så ledsen att jag knappt klarar av att ens fråga fastrarna om barnvaktshjälpen.
Min sambo säger att vi ju måste utsätta honom för att lämnas bort till andra än mina föräldrar, annars kommer vi göra oss själva en otjänst. Vi vill inte ha ett barn som inte kan vara med andra, bara måste vara med oss eller mormor & morfar. Vi vill att han ska ha många vuxna i sin närvaro som han känner sig trygg med och tycker om.
Jag ska säga, som jag ofta säger nu för tiden, att jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att vara "cool" mamma. Att utsätta sitt barn för utmaningar känns självklart. Att de ska utvecklas till modiga, självständiga och trygga individer - är så klart ett mål. Men att komma dit, att utsätta honom, men främst mig själv, för det, är mycket mycket svårare än jag förstått innan. Kärleken, och oron, för sitt barn är ju fullkomligt gränslös. Och kan göra så ont.
När jag och sambon satt och pratade om detta vid middagsbordet idag började jag gråta. Han känner att jag tycker att han missköter sonen, att han inte tar hand om honom ordentligt. Jag grät rejält när jag sa "ja men när jag kommer in i badrummet när sonen badar och plutten gnäller rödögd för att han fått vatten i ögonen, varför torkar du honom inte torr i ögonen så att han slipper ha ooont?" Buhuu buhu buhu, skvalp skvalp, snyft snyft.... Jag förstår att jag kanske drar omsorgsfrågan liiite långt. Att min oro tar sig liiiite stora proportioner. Men det är verkligen så det känns. Kan jag torka hans små ögon torra så att han slipper gnugga sina små händer i dem och bli röd - DÅ GÖR JAG DET! Att min sambo har en mer "han måste ju vänja sig/härdas"- inställning kan göra mig helt chockad och stum.
Min sambo var snäll när jag satt där och snörvlade och sa "Jag förstår att det känns jobbigt, och du är ju höggravid och har massor med hormoner i kroppen nu". Hrm... som om det vore därför.... men det kan vi ju säga, känns ju lite förlåtande.
Nu är det inte så att någon av oss på något sätt är dumma, brister i omsorgen eller skiter i sonen någonsin. Men mammaomsorgen verkar vara på en helt annan nivå än pappaomsorgen. Utan att värdera dem, ärligt nu, så behövs nog båda. Sonen klarar av att gråta lite för att han inte får leka med någon av oss en stund. Han klarar att vara hos sina fastrar ett par timmar när mamma och pappa äter sig feta på ett julbord. Han klarar att inte bli buren precis hela tiden när han vill. Men MAMMA klarar det inte! Hur f-n blev jag en sån hönsmorsa?
söndag 28 november 2010
onsdag 24 november 2010
Liten update
Jag sitter på ett café, i Barkarby av alla ställen.. Ska till jobbet och ha familjesamtal alldeles strax, men passar på att skriva några rader innan jag ska ge mig ut i snöstormen igen.
Har idag och igår skrivit utredningar till mitt gamla jobb på socialtjänsten. Ett mycket bra extraknäck. Jag är snabb som en vessla, får ligga i soffan och dricka te under tiden OCH tjänar pengar på det. Hur bra som helst.
Familjen är lite friskare (vågar man väl knappt säga högt!). Sonen går på dagis igen (tack gode Gud), sambon ser ljuset i lunginflammationstunneln och jag är nu "bara" asförkyld. Men allt är bättre än förra veckan, så hopp finns!
Om 4 veckor ska jag föda barn. Jag skulle vilja berätta hur det känns, men det läskiga är att det inte känns någonting. Inget alls. Overkligt är väl det enda ord jag kan klämma ur mig. Overkligt, omöjligt, öh va och sådana ord. Jag varken längtar eller bävar, bara lever på. Bokar upp familjesamtal till enda in i julen och verkar inte fatta att jag där någongång kommer föda barn.
Jag drömde dock om förlossningen två nätter i rad. Ena natten drömde jag att min mamma var surrogatmamma och födde mitt barn. Det var en rätt jobbig grej, jag sörjde att jag missade förlossningen, att jag snuvades på den upplevelsen. Att min mamma sen hade mage att klaga över att hon hade fått magkatarr av förlossningen gjorde mig inte på bättre humör.
Natten efter drömde jag att jag var tvungen att föda i gången på ett flygplan. Är jag nervös för att det ska hända kanske? Ska ju upp och flyga nästa vecka... Antar att detta är en form av förberedelse för förlossningen, och det är ju bra, att någon del av mig fattar att det ska ske!
Ska äntligen på massage imorgon. Hade ju lovat mig själv (även denna graviditet...) att unna mig massage ofta. En gång har det skett. Men nu JÄKLAR ska jag försöka få till det en gång i veckan fram till förlossning! Nu slog en tanke mig - är det så att jag struntar i att tänka på graviditeten och förlossningen för att jag är rädd/ledsen över att det kanske är sista gången jag är det? Förträngning på högsta nivå alltså? Något att ta upp i terapin nästa vecka. Skönt, hade ju INGET att ta upp annars :)
Har idag och igår skrivit utredningar till mitt gamla jobb på socialtjänsten. Ett mycket bra extraknäck. Jag är snabb som en vessla, får ligga i soffan och dricka te under tiden OCH tjänar pengar på det. Hur bra som helst.
Familjen är lite friskare (vågar man väl knappt säga högt!). Sonen går på dagis igen (tack gode Gud), sambon ser ljuset i lunginflammationstunneln och jag är nu "bara" asförkyld. Men allt är bättre än förra veckan, så hopp finns!
Om 4 veckor ska jag föda barn. Jag skulle vilja berätta hur det känns, men det läskiga är att det inte känns någonting. Inget alls. Overkligt är väl det enda ord jag kan klämma ur mig. Overkligt, omöjligt, öh va och sådana ord. Jag varken längtar eller bävar, bara lever på. Bokar upp familjesamtal till enda in i julen och verkar inte fatta att jag där någongång kommer föda barn.
Jag drömde dock om förlossningen två nätter i rad. Ena natten drömde jag att min mamma var surrogatmamma och födde mitt barn. Det var en rätt jobbig grej, jag sörjde att jag missade förlossningen, att jag snuvades på den upplevelsen. Att min mamma sen hade mage att klaga över att hon hade fått magkatarr av förlossningen gjorde mig inte på bättre humör.
Natten efter drömde jag att jag var tvungen att föda i gången på ett flygplan. Är jag nervös för att det ska hända kanske? Ska ju upp och flyga nästa vecka... Antar att detta är en form av förberedelse för förlossningen, och det är ju bra, att någon del av mig fattar att det ska ske!
Ska äntligen på massage imorgon. Hade ju lovat mig själv (även denna graviditet...) att unna mig massage ofta. En gång har det skett. Men nu JÄKLAR ska jag försöka få till det en gång i veckan fram till förlossning! Nu slog en tanke mig - är det så att jag struntar i att tänka på graviditeten och förlossningen för att jag är rädd/ledsen över att det kanske är sista gången jag är det? Förträngning på högsta nivå alltså? Något att ta upp i terapin nästa vecka. Skönt, hade ju INGET att ta upp annars :)
torsdag 18 november 2010
Denna dagen - ett liv
Vecka 46 2010 kommer nog gå till historien. Den där historien man vill glömma, förtränga, aldrig varit med om. Min lilla familj har varit, och är, så vansinnigt sjuka att vi snart bara skrattar åt eländet. Det började i slutet på september när sambon blev hostig, trött, ont i kroppen och liknande. Det gick aldrig aldrig över, och har inte det än. I slutet på oktober fick sonen förkylning - hemma nästa en vecka från dagis. Sen tillbaka till dagis, efter ett par dagar hög feber - tredagarsfeber (hade 40, 7 grader en kväll, lilla gubben). Tillbaka på dagis tisdag. När jag hämtar tisdag eftermiddag säger hans fröken "Nu har även han fått ögoninflammationen. HEJ DÅ, kom inte tillbaka förrän den är helt borta".
Detta var tisdag förra veckan. Sonen är fortfarande hemma, nu med en rätt ok ögoninflammation, men istället en ilsken hosta, snorig, aptrött och återkommande feber. Har nu penecillin, ögondroppar och hostmedicin.
Sambon gick till akuten i tisdags - kraftig öroninflammation och lunginflammation. Nu har även han penecillin.
Jag då? Jo, förutom allt som har med graviditeten att göra (ska inte tråka ut er mer än nödvändigt) så blev jag magsjuk i måndags. Låg och grät för att jag mådde så illa, ställde mig upp, spydde ner sovrummet. Sambon låg och skrubbade väggarna medan sonen skrek i högan sky för han trodde mamma dog eller nåt. Lite bättre tisdag, ännu lite bättre onsdag. Men då fick jag sonens ögoninflammation istället Mycket läskig historia. Ögonen brinner och klibbar ihop så att jag inte ser någonting (eftersom jag inte kan öppna dem med all vilja i världen). Snor nu av sonens ögondroppar. Var idag på Vårdcentralen för att berätta om alla mina krämpor (är ju bara jag som inte varit där än). Och det visade sig, som jag anade, att jag har, förutom ögoninflammationen, bihåleinflammation. Så nu äter även jag penecillin.
Så på 4 dagar har vi rivit av: lunginflammation, öroninflammation, ögoninflammation, bihåleinflammation, maginfluensa, feber, diarré (sonen), någon slags hosta (sonen) och feber (sonen). Vi vet som sagt inte om vi ska skratta eller gråta.
Jag förstår att detta är dagislivet. Get used to it. Ni har alla varit där, vi har det inte värre än någon annan. Men det skapar en stor respekt hos mig. Alla ni ensamstående - hur klarar ni detta? Att själv ligga pladask med ett barn hemma som inte alls ligger lika pladask är ingen lek. Det är hårt jobb, tålamodskrävande och inte alls särskilt bra sätt att bli frisk. Och att se sin gullunge lida på olika sätt är heller ingen lek.
Det som jag har tänkt på under dessa dagar är alla faser som JAG som förälder ska gå igenom, hur vansinnigt mainstream man är utan att vilja eller förstå det. De senaste faserna är: "Ska min lilla son verkligen börja på dagis? Det är han alldeles för liten för". Fasen efter det är " Herregud, vilken tur att han började, jag hade INTE orkat roa honom alla dessa månader. Prisa dagis". För att nu vara inne i fasen: "Vad f-n kommer alla sjukdomar ifrån? Ska det vara så här, och hur länge då?". Jag är även inne i fasen "Jag orkar inte få fler barn, detta tar kol på mig". Jag kan ärligt säga att det är tur att jag redan är gravid och inte har någon väg tillbaka, för just exakt nu fattar jag verkligen inte hur detta ska gå till, hur någon av oss ska orka. Om vi denna vecka hade haft en liten tvåveckors bebis också, hur hade det sett ut? Min fantasi tar slut någonstans här. När jag klockan 2 i natt låg och pratade med sambon (ja, jag sover inte heller, glömde kanske säga det) så sa jag att jag inte vet om jag vill ha fler än två barn, efter dessa veckor med sjukdomar. Sambon svarade: Efter dessa veckor är jag helt övertygad om jag inte vill ha fler barn. Jag måste bara komma ihåg det den dag du ska övertala mig till en trea.
Jag är också i fasen "Hur ska det gå med två barn? Kommer jag älska det lika mycket? Hur blir det för min son som är van att få all tid i världen? Var detta så smart egentligen?" Och jag förstår att jag om ett par månader kommer vara i fasen "Gud, vad härligt med flera barn, vilken lyx att de kommer ha varandra! Och kärleken räckte till båda, vilken tur!".
Så det är verkligen inte bara barnen som går igenom faser i sin uppväxt, det är banne mig vi föräldrar också.
Detta var tisdag förra veckan. Sonen är fortfarande hemma, nu med en rätt ok ögoninflammation, men istället en ilsken hosta, snorig, aptrött och återkommande feber. Har nu penecillin, ögondroppar och hostmedicin.
Sambon gick till akuten i tisdags - kraftig öroninflammation och lunginflammation. Nu har även han penecillin.
Jag då? Jo, förutom allt som har med graviditeten att göra (ska inte tråka ut er mer än nödvändigt) så blev jag magsjuk i måndags. Låg och grät för att jag mådde så illa, ställde mig upp, spydde ner sovrummet. Sambon låg och skrubbade väggarna medan sonen skrek i högan sky för han trodde mamma dog eller nåt. Lite bättre tisdag, ännu lite bättre onsdag. Men då fick jag sonens ögoninflammation istället Mycket läskig historia. Ögonen brinner och klibbar ihop så att jag inte ser någonting (eftersom jag inte kan öppna dem med all vilja i världen). Snor nu av sonens ögondroppar. Var idag på Vårdcentralen för att berätta om alla mina krämpor (är ju bara jag som inte varit där än). Och det visade sig, som jag anade, att jag har, förutom ögoninflammationen, bihåleinflammation. Så nu äter även jag penecillin.
Så på 4 dagar har vi rivit av: lunginflammation, öroninflammation, ögoninflammation, bihåleinflammation, maginfluensa, feber, diarré (sonen), någon slags hosta (sonen) och feber (sonen). Vi vet som sagt inte om vi ska skratta eller gråta.
Jag förstår att detta är dagislivet. Get used to it. Ni har alla varit där, vi har det inte värre än någon annan. Men det skapar en stor respekt hos mig. Alla ni ensamstående - hur klarar ni detta? Att själv ligga pladask med ett barn hemma som inte alls ligger lika pladask är ingen lek. Det är hårt jobb, tålamodskrävande och inte alls särskilt bra sätt att bli frisk. Och att se sin gullunge lida på olika sätt är heller ingen lek.
Det som jag har tänkt på under dessa dagar är alla faser som JAG som förälder ska gå igenom, hur vansinnigt mainstream man är utan att vilja eller förstå det. De senaste faserna är: "Ska min lilla son verkligen börja på dagis? Det är han alldeles för liten för". Fasen efter det är " Herregud, vilken tur att han började, jag hade INTE orkat roa honom alla dessa månader. Prisa dagis". För att nu vara inne i fasen: "Vad f-n kommer alla sjukdomar ifrån? Ska det vara så här, och hur länge då?". Jag är även inne i fasen "Jag orkar inte få fler barn, detta tar kol på mig". Jag kan ärligt säga att det är tur att jag redan är gravid och inte har någon väg tillbaka, för just exakt nu fattar jag verkligen inte hur detta ska gå till, hur någon av oss ska orka. Om vi denna vecka hade haft en liten tvåveckors bebis också, hur hade det sett ut? Min fantasi tar slut någonstans här. När jag klockan 2 i natt låg och pratade med sambon (ja, jag sover inte heller, glömde kanske säga det) så sa jag att jag inte vet om jag vill ha fler än två barn, efter dessa veckor med sjukdomar. Sambon svarade: Efter dessa veckor är jag helt övertygad om jag inte vill ha fler barn. Jag måste bara komma ihåg det den dag du ska övertala mig till en trea.
Jag är också i fasen "Hur ska det gå med två barn? Kommer jag älska det lika mycket? Hur blir det för min son som är van att få all tid i världen? Var detta så smart egentligen?" Och jag förstår att jag om ett par månader kommer vara i fasen "Gud, vad härligt med flera barn, vilken lyx att de kommer ha varandra! Och kärleken räckte till båda, vilken tur!".
Så det är verkligen inte bara barnen som går igenom faser i sin uppväxt, det är banne mig vi föräldrar också.
tisdag 9 november 2010
Alla dessa dumma dumma barn
Jag har verkligen hittat min blödiga punkt - när andra barn är dumma mot mitt snälla barn. När vi var på lekplatsen här om dagen går min son fram till en slags ratt som sitter på klätterställningen. Då kommer ett annat barn och bokstavligt talat puttar bort honom för att själv få leka med ratten. Min son tittade lite på mig, men flyttade på sig och sade inget om det. Jag blev så illa berörd! Jag ville ta den där andra ungen och skicka långt bort, skälla ut eller bara kunna förklara för min lilla 1,5 åring att "så där får man inte göra, du hade rätt att leka med den, för du var där först, han var dum dum dum". Inget av det gjorde jag, så klart, men hjärtat brast ännu en liten bit denna dag.
Eller när min lilla plutt, som ju älskar alla andra barn, oavsett storlek, hälsar glatt på vår snart 2-åriga granne, eller barn på vägen till lekplatsen/dagis/affären, och de barnen bara tittar konstigt på honom och går vidare. Han ler stort och vinkar, och de skiter i honom. Jag vill bara gråta!
Jag inser att detta bara är början. Verkligen bara början. Men om jag nu vill att min son ska fortsätta vara så där glad, social och snäll som jag uppfattar att han är (ser ju så klart inte hur han är på dagis hela dagarna, men det jag dock ser vid lämning och hämtning är samma som hemma och när vi leker med barn utanför dagistiden), vad gör jag då? Helt ärligt kan jag nästan bli tokig på att andra barn (och vuxna med för den delen) kanske "förstör" denna ljuvliga sida hos honom. Jag har verkligen inte gjort något särskilt för att få honom så trevlig, inte mer än vad jag utgår ifrån att alla andra också gör, så det är inte mitt eget mästerverk jag vill framhäva, utan hans eget sätt att vara. Men hur behåller man det? Hur ska han fortsätta tro på en god värld?
Jag inser att jag låter lite patetisk, och höjer mitt eget barn till skyarna, men jag menar allvar. Verkligen allvar. Jag tycker om att han inte puttar tillbaka den där dumma dumma ungen på lekplatsen, utan väntar bredvid ett tag, eller leker med något annat. Jag gillar att han ler sitt allra charmigaste leende till förbipasserande, så att folk ler mot mig och säger "Vilket charmtroll!". Jag gillar att han vinkar till okända i ICA-kassan och erbjuder personen bakom oss i kön en bit av hans slemmiga brödbit.
När jag för ett par veckor sedan såg den bioaktuella filmen Hämnden (bra, se den gärna) så är det en pojke som blir mobbad. För första gången i mitt liv (då jag själv varit helt förskonad från mobbing) så insåg jag smärtan och vanmakten i att ens barn far så oändligt illa. Jag grät till detta i filmen, kände mig desperat efter at skydda mitt barn från detta helvete. Hur gör man som förälder, när världen VERKLIGEN skadar ens barn? Och då menar jag lite mer än bara puttas på lekplatsen... Övergrepp, våld, mobbing, orättvisa, svek, separationer, sjukdomar, you name it. Hur klarar man det?
Snälla snälla världen, förstör inte mitt barns tro och önskan om att världen är så där god som han själv är!
Eller när min lilla plutt, som ju älskar alla andra barn, oavsett storlek, hälsar glatt på vår snart 2-åriga granne, eller barn på vägen till lekplatsen/dagis/affären, och de barnen bara tittar konstigt på honom och går vidare. Han ler stort och vinkar, och de skiter i honom. Jag vill bara gråta!
Jag inser att detta bara är början. Verkligen bara början. Men om jag nu vill att min son ska fortsätta vara så där glad, social och snäll som jag uppfattar att han är (ser ju så klart inte hur han är på dagis hela dagarna, men det jag dock ser vid lämning och hämtning är samma som hemma och när vi leker med barn utanför dagistiden), vad gör jag då? Helt ärligt kan jag nästan bli tokig på att andra barn (och vuxna med för den delen) kanske "förstör" denna ljuvliga sida hos honom. Jag har verkligen inte gjort något särskilt för att få honom så trevlig, inte mer än vad jag utgår ifrån att alla andra också gör, så det är inte mitt eget mästerverk jag vill framhäva, utan hans eget sätt att vara. Men hur behåller man det? Hur ska han fortsätta tro på en god värld?
Jag inser att jag låter lite patetisk, och höjer mitt eget barn till skyarna, men jag menar allvar. Verkligen allvar. Jag tycker om att han inte puttar tillbaka den där dumma dumma ungen på lekplatsen, utan väntar bredvid ett tag, eller leker med något annat. Jag gillar att han ler sitt allra charmigaste leende till förbipasserande, så att folk ler mot mig och säger "Vilket charmtroll!". Jag gillar att han vinkar till okända i ICA-kassan och erbjuder personen bakom oss i kön en bit av hans slemmiga brödbit.
När jag för ett par veckor sedan såg den bioaktuella filmen Hämnden (bra, se den gärna) så är det en pojke som blir mobbad. För första gången i mitt liv (då jag själv varit helt förskonad från mobbing) så insåg jag smärtan och vanmakten i att ens barn far så oändligt illa. Jag grät till detta i filmen, kände mig desperat efter at skydda mitt barn från detta helvete. Hur gör man som förälder, när världen VERKLIGEN skadar ens barn? Och då menar jag lite mer än bara puttas på lekplatsen... Övergrepp, våld, mobbing, orättvisa, svek, separationer, sjukdomar, you name it. Hur klarar man det?
Snälla snälla världen, förstör inte mitt barns tro och önskan om att världen är så där god som han själv är!
torsdag 4 november 2010
Umeå nr 3
Café, maten svald, efterrätt på ingång, datorn bredvid det tända ljuset framför mig, tränat både vattengympa och en kilometer simning, checkat in på favvohotellet. Känner ni igen er?
Idag blev jag lite fashinerad av mig själv, gånger tre.
1) Att jag så ofta får en central roll i grupper, utan att själv egentligen vara i behov av det (tror jag?) eller anstränga mig. Att mina kursare idag på fikarasten sitter och förhör mig om hur jag hinner plugga allt, "berätta hemligheten Lisa!" och att jag blir någon form av drömmodell för hur man ska klara av sina studier. Öh, hur blev det så?
2) Att jag inte verkar fatta/inse/förstå samma saker som mina kursare. Den bok vi alla läst inför dagens föreläsning tyckte jag var trevlig att läsa förvisso, men rätt meningslös. Gav mig inget särskilt (författaren som även var dagens föreläsare var desto bättre). När jag, så onödigt ärligt, säger i fikakön att jag inte gillade boken, fick jag direkt mothugg från de jag stod bredvid, som tyckte att boken var "underbar" och "suverän". Vad är det jag missat? Ofta känner jag så här. Att jag inte fattar. Jag läser och läser, men väldigt få texter "talar till mig". Extremt få minns jag. Speciellt kurslitteratur. Det är faktiskt ett under att jag tar mig igenom mina kurser.
3) Att regler inte gäller mig. När jag idag kom till världens finaste simhall för att träna det vattengympapass jag siktat in mig på, fick jag veta att klassen var helt full. Några sekunder blir jag besviken, men väldigt snart tänker jag; Inga problem, jag tar mig in ändå. Så jag betalar den billigare summan när man bara ska simma och inte gå på pass och går in och byter om. Sedan går jag fram till intruktören och säger några väl valda, snälla, vädjande ord, och vips! så är jag nere i den tempererade gympabassängen och rockar loss med frigolithantlar som alla andra betalande passdeltagare. Hur kommer detta sig? Att ett nej inte är ett nej för mig, utan bara ett svar som jag måste ta mig förbi på smidigast sätt. Att jag sen anser mig ha rätt till en hel längd i simbassängen själv, kissar en skvätt i den gemensamma duschen och sedan äter en frukt, snattad från hotellet, på vägen hem, verkar inte bekomma mig det minsta. Tvärtom faktiskt! Jag ser mig som smart, ekonomisk, och riktigt riktigt nöjd.
Jag har precis lärt mig, the hard way, vad vintertid innebär. Jo, att sonen plötsligt går upp klockan 6 istället för 7! Men herregud vad tidigt det är! Han sover som en stock hela nätterna, så jag har inget att klaga på annars, men morgonen är lååång när han går upp en timma tidigare. Hur ska man nu roa honom och mig i närmare tre timmar innan han ska till dagis? Hur många gånger kan man bygga ett torn av alla Legobitar och sedan välta det? Eller titta på Pippi Långstrump? Eller läsa boken med djur och tillhörande sånger till (d.v.s. Små grodorna, Björnen sover, Imse Vimse spindel, Lilla Snigel m.fl.). Jag och sambon har pratat om att faktiskt låta honom börja en timma tidigare på dagis, alltså vid 8 (och då äta frukost där). Är det för långa dagar för en 1,5 åring, 8-15? Vet inte om jag ska känna mig som en dålig förälder som vill kicka iväg honom tidigare, eller om jag ska se mig som en snäll förälder, som låter honom leka en timma extra med sina kompisar istället för att dras med svårroade mig?
Idag på lunchen satt vi fem stycken från klassen. Jag hade bestämt mig för att inte driva samtalet, eftersom det så ofta blir så. Och vad tyst det var. Alla satt och hummade lite för att det inte skulle vara helt tyst. Något väderaktigt sades, sen tyst igen. Till slut stod jag inte ut, utan plockade fram ett lite lagom ofarligt ämne. De andra hakade på och vi pratade lite stapplande resten av lunchen. Jag förstår inget av det här. Varför kan folk inte prata? Berätta saker om sig själva, intressera sig för andra, driva samtal? Och varför står inte jag ut med den tystnad som uppenbarligen alla andra klarar, eftersom de inte gör något åt den? Jag vill ju prata med allt och alla om lite viktigare saker är restaurangens salladsbord. "Väderprat" gör mig irriterad, rastlös och rätt trött. Vill helst bara gå. Något viktigare än detta måste jag kunna fylla min tid med?
Samtidigt så skäms jag lite över det. Vill absolut inte framstå som en sån där snackare som bara babblar, skal utan innnehåll, pajas. Försöker hålla låg profil, men vet inte alls om jag lyckas. Försöker fråga andra om dem, inte berätta så mycket om mig själv. Här vet jag när jag lyckas och inte, är nog 50/50. Jag verkar ha ett behov av att vara väldigt ärlig. Kan typ aldrig småljuga så där som de flesta andra verkar göra. På frågan "Hur är det" kan jag ALDRIG bara svara "bra", utan måste göra ett mer eller mindre intressant tillägg. Varför? Ingen annan gör ju det!
Det är tur att jag har det jobb jag har, så att jag får lite inblick i människors liv. Jag är ju uppenbarligen lättlurad annars, går på allas intetsägande svar om deras tillvaro. Som familjerådgivare får man veta sanningen bakom "det där lyckade paret som har allt". Underbart för en jämförelsesucker som jag.
Nej, nu ska jag återvända till min kladdkaka med jordnötter och min kopp Mangote och caféets Amelia. Tack för mig!
Idag blev jag lite fashinerad av mig själv, gånger tre.
1) Att jag så ofta får en central roll i grupper, utan att själv egentligen vara i behov av det (tror jag?) eller anstränga mig. Att mina kursare idag på fikarasten sitter och förhör mig om hur jag hinner plugga allt, "berätta hemligheten Lisa!" och att jag blir någon form av drömmodell för hur man ska klara av sina studier. Öh, hur blev det så?
2) Att jag inte verkar fatta/inse/förstå samma saker som mina kursare. Den bok vi alla läst inför dagens föreläsning tyckte jag var trevlig att läsa förvisso, men rätt meningslös. Gav mig inget särskilt (författaren som även var dagens föreläsare var desto bättre). När jag, så onödigt ärligt, säger i fikakön att jag inte gillade boken, fick jag direkt mothugg från de jag stod bredvid, som tyckte att boken var "underbar" och "suverän". Vad är det jag missat? Ofta känner jag så här. Att jag inte fattar. Jag läser och läser, men väldigt få texter "talar till mig". Extremt få minns jag. Speciellt kurslitteratur. Det är faktiskt ett under att jag tar mig igenom mina kurser.
3) Att regler inte gäller mig. När jag idag kom till världens finaste simhall för att träna det vattengympapass jag siktat in mig på, fick jag veta att klassen var helt full. Några sekunder blir jag besviken, men väldigt snart tänker jag; Inga problem, jag tar mig in ändå. Så jag betalar den billigare summan när man bara ska simma och inte gå på pass och går in och byter om. Sedan går jag fram till intruktören och säger några väl valda, snälla, vädjande ord, och vips! så är jag nere i den tempererade gympabassängen och rockar loss med frigolithantlar som alla andra betalande passdeltagare. Hur kommer detta sig? Att ett nej inte är ett nej för mig, utan bara ett svar som jag måste ta mig förbi på smidigast sätt. Att jag sen anser mig ha rätt till en hel längd i simbassängen själv, kissar en skvätt i den gemensamma duschen och sedan äter en frukt, snattad från hotellet, på vägen hem, verkar inte bekomma mig det minsta. Tvärtom faktiskt! Jag ser mig som smart, ekonomisk, och riktigt riktigt nöjd.
Jag har precis lärt mig, the hard way, vad vintertid innebär. Jo, att sonen plötsligt går upp klockan 6 istället för 7! Men herregud vad tidigt det är! Han sover som en stock hela nätterna, så jag har inget att klaga på annars, men morgonen är lååång när han går upp en timma tidigare. Hur ska man nu roa honom och mig i närmare tre timmar innan han ska till dagis? Hur många gånger kan man bygga ett torn av alla Legobitar och sedan välta det? Eller titta på Pippi Långstrump? Eller läsa boken med djur och tillhörande sånger till (d.v.s. Små grodorna, Björnen sover, Imse Vimse spindel, Lilla Snigel m.fl.). Jag och sambon har pratat om att faktiskt låta honom börja en timma tidigare på dagis, alltså vid 8 (och då äta frukost där). Är det för långa dagar för en 1,5 åring, 8-15? Vet inte om jag ska känna mig som en dålig förälder som vill kicka iväg honom tidigare, eller om jag ska se mig som en snäll förälder, som låter honom leka en timma extra med sina kompisar istället för att dras med svårroade mig?
Idag på lunchen satt vi fem stycken från klassen. Jag hade bestämt mig för att inte driva samtalet, eftersom det så ofta blir så. Och vad tyst det var. Alla satt och hummade lite för att det inte skulle vara helt tyst. Något väderaktigt sades, sen tyst igen. Till slut stod jag inte ut, utan plockade fram ett lite lagom ofarligt ämne. De andra hakade på och vi pratade lite stapplande resten av lunchen. Jag förstår inget av det här. Varför kan folk inte prata? Berätta saker om sig själva, intressera sig för andra, driva samtal? Och varför står inte jag ut med den tystnad som uppenbarligen alla andra klarar, eftersom de inte gör något åt den? Jag vill ju prata med allt och alla om lite viktigare saker är restaurangens salladsbord. "Väderprat" gör mig irriterad, rastlös och rätt trött. Vill helst bara gå. Något viktigare än detta måste jag kunna fylla min tid med?
Samtidigt så skäms jag lite över det. Vill absolut inte framstå som en sån där snackare som bara babblar, skal utan innnehåll, pajas. Försöker hålla låg profil, men vet inte alls om jag lyckas. Försöker fråga andra om dem, inte berätta så mycket om mig själv. Här vet jag när jag lyckas och inte, är nog 50/50. Jag verkar ha ett behov av att vara väldigt ärlig. Kan typ aldrig småljuga så där som de flesta andra verkar göra. På frågan "Hur är det" kan jag ALDRIG bara svara "bra", utan måste göra ett mer eller mindre intressant tillägg. Varför? Ingen annan gör ju det!
Det är tur att jag har det jobb jag har, så att jag får lite inblick i människors liv. Jag är ju uppenbarligen lättlurad annars, går på allas intetsägande svar om deras tillvaro. Som familjerådgivare får man veta sanningen bakom "det där lyckade paret som har allt". Underbart för en jämförelsesucker som jag.
Nej, nu ska jag återvända till min kladdkaka med jordnötter och min kopp Mangote och caféets Amelia. Tack för mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)