Mamma och skruvmejslarna

Jag sitter på min altan, suger ut det sista ur solen innan den försvinner ner bakom hustaken. Min tekopp står och ryker och jag vill vara kvar i min lugna känsla. Jag har varit ute och gått i det fina vädret, lyssnat på en dokumentär på P1 som heter Mamma och skruvmejslarna. Handlar om en nu vuxen kvinna och hennes uppväxt med en narkotikamissbrukande mamma och hennes stränga pappa. Hon intervjuar dem, och berättar själv, små anekdoter från sitt liv. Jag blir så berörd. Illa berörd. Inser att jag inte ska jobba med missbrukare, för jag kommer aldrig, vill nog aldrig, förstå hur man kan välja knark framför sina barn. Hur man kan se på när ens barn far illa, utan att göra något åt det. Allt som barn kan bli utsatta för, det blir lätt övermäktigt, och orden jag känner kring det blir futtiga.

Har jobbat idag. Ännu en gång reflekterat över hur hårt människor kämpar, i det tysta. Vilka livsöden som utspelar sig bakom hyfsat fina fasader som inte en människa har inblick i. Det är kamp kring kroppen, äktenskapet, jobbet, föräldraskapet, sina föräldrar, sitt eget föräldraskap, styvbarn etc. Folk sliter rätt hårt för att få livet att gå ihop, tro aldrig något annat.

Vet ni vad, nu hamnade jag i något helt annat! Min känsla kring utsatta barn ersattes av en jakt på docenter i psykologi som kan handleda min C-uppsats! Mina fingrar börjar bli lite stela, hösten är här, bara att inse...