Ligger i soffan, dottern sover, jag är trött men har inte ro att sova så här mitt på dagen. Har jobbat på morgonen, haft samtal på familjerådgivningen med start kvart i 7, så tidig morgon. Inser att jag inte alls längtar efter att börja jobba heltid. Tidiga morgnar, när alla fortfarande sover, köra bil i mörkret, i regnet, längta hem. Längta efter att möta en nyvaken son. Längta efter att se dottern sträcka på sig som en osmidig katt och sedan le sitt tandlösa leende. Längta efter att äta frukost ihop, dra på sig några mysbyxor och gå till dagis. Vinka hej då till mycket ledsen son som helst vill vara hemma. Ha en dag i lugn och ro, som met innehåller träning, mat och vila. Hämta sonen igen, få en stor kram och bli överöst av kärlek som legat och vuxit till sig under dagen på dagis. Sen hem, leka med alla djuren liggandes i en obekväm ställning på mattan i hans lilla rum, eller om man har tur, sittandes i soffan. Nej, jag vill inte jobba mer än så här. Jag kan nog vara deltids föräldraledig, deltid student, deltid jobba för alltid.
Måste berätta några kommentarer jag fick av mina klasskompisar i Umeå när jag kom dit sist med mitt nya hår: "Skönt att någon vågar klippa av sig det där långa slitna småbarnshåret", "Du har gjort något med håret, har du klippt upp det lite?" "Men herregud, vad är det för pingla som sitter här?", "Du ser 10 år äldre ut - på ett bra sätt alltså!". Tack söta ni för era ärliga kommentarer, det värmer alltid!
Jag har ju alltid rest mycket. Inte så långa resor i tid, men många och långt bort. Sedan jag fick barn har detta så klart reducerats till att mest åka till min syster i Italien. Jag har varit rätt så okej med det, inte känt mig så "drabbad" trots den uppenbara nergraderingen av mitt största intresse. Men häromdagen, när jag läste Mama, så var det ett reportage om att resa till Thailand med barn - och oj, vad jag vill resa plötsligt. Vandra i Alperna, bila i Kalifornien, se stora djur i Sydafrika, bada i varma källor på Island, ligga på en strand i Thailand, båtluffa i Grekland, bo i husbil på Nya Zealand... Jag kan knappt vänta! Jag vill att barnen ska bli större, vår ekonomi bättre - så att jag kan få visa mina barn världen!
torsdag 27 oktober 2011
fredag 21 oktober 2011
Fredag
Jag bestämde mig för att göra en repris på förra fredagen idag. Då var ju jag och dottern på Djurgården hela dagen och njöt av solen, låånga promenader och god lunch. Idag lät jag sonen vara hemma från dagis och hänga med oss. Så vi började dagen med att sticka hemifrån vid halv 9, åkte till Stadion och SATS där. Jag tränade Zumba och barnen lekte på Minisats. Sen i med en korv i sonen innan han slocknade in i vagnen, där dottern redan sov. Sen började min långpromenad i solen, med Melissa Horn i hörlurarna.
Efter 1,5 timme vaknade barnen perfekt! Precis vid Etnografiska museet, där jag gärna ville äta lunch. De har en lekhörna, så jag fick dricka mitt te efter maten i lugn och ro läsandes DN, medan de roade sig själva. Vi gick sedan vidare längs vattnet in till Kulturhuset och Rum för barn. Då min son älskar böcker i alla dess former, så är du det himmelriket för honom. Så vi plöjde en del böcker, åt mellis och händelsevis var det Afrikansk dans där för barn och föräldrar kl 16. Så vi hängde på! Dottern satt i mitten av ringen och skrattade och jag och sonen dansade "björnen kommer och vi måste springa och gömma oss bakom en sten"-dansen. Han var lyrisk!
Efter detta började vi bege oss hemåt. Jag promenerade längs Kungsholmsstrand, då dottern behövde sova, men vid Fridhemsplan mötte vi upp sambon och åkte tunnelbana hem. Nu sover barnen, och jag känner mig rätt mör jag med... En hel dag med två småbarn är ljuvligt, men ganska ansträngande. Att jag ovanpå det har tränat och gått ca 1,6 mil har väl tagit ut sin rätt. Stapplar lite matt runt i lägenheten nu. Men herregud vad härligt det är att göra saker med barnen! Att se dem glada, stimulerade och att höra sonen prata nu när jag lade honom, om björnen, gymmet, bullen till mellis.
Nu ska jag luta mig tillbaka, dricka ännu en kopp te, och njuta av att jag känner mig som en riktigt bra mamma idag!
Efter 1,5 timme vaknade barnen perfekt! Precis vid Etnografiska museet, där jag gärna ville äta lunch. De har en lekhörna, så jag fick dricka mitt te efter maten i lugn och ro läsandes DN, medan de roade sig själva. Vi gick sedan vidare längs vattnet in till Kulturhuset och Rum för barn. Då min son älskar böcker i alla dess former, så är du det himmelriket för honom. Så vi plöjde en del böcker, åt mellis och händelsevis var det Afrikansk dans där för barn och föräldrar kl 16. Så vi hängde på! Dottern satt i mitten av ringen och skrattade och jag och sonen dansade "björnen kommer och vi måste springa och gömma oss bakom en sten"-dansen. Han var lyrisk!
Efter detta började vi bege oss hemåt. Jag promenerade längs Kungsholmsstrand, då dottern behövde sova, men vid Fridhemsplan mötte vi upp sambon och åkte tunnelbana hem. Nu sover barnen, och jag känner mig rätt mör jag med... En hel dag med två småbarn är ljuvligt, men ganska ansträngande. Att jag ovanpå det har tränat och gått ca 1,6 mil har väl tagit ut sin rätt. Stapplar lite matt runt i lägenheten nu. Men herregud vad härligt det är att göra saker med barnen! Att se dem glada, stimulerade och att höra sonen prata nu när jag lade honom, om björnen, gymmet, bullen till mellis.
Nu ska jag luta mig tillbaka, dricka ännu en kopp te, och njuta av att jag känner mig som en riktigt bra mamma idag!
torsdag 20 oktober 2011
Mamma och skruvmejslarna
Jag sitter på min altan, suger ut det sista ur solen innan den försvinner ner bakom hustaken. Min tekopp står och ryker och jag vill vara kvar i min lugna känsla. Jag har varit ute och gått i det fina vädret, lyssnat på en dokumentär på P1 som heter Mamma och skruvmejslarna. Handlar om en nu vuxen kvinna och hennes uppväxt med en narkotikamissbrukande mamma och hennes stränga pappa. Hon intervjuar dem, och berättar själv, små anekdoter från sitt liv. Jag blir så berörd. Illa berörd. Inser att jag inte ska jobba med missbrukare, för jag kommer aldrig, vill nog aldrig, förstå hur man kan välja knark framför sina barn. Hur man kan se på när ens barn far illa, utan att göra något åt det. Allt som barn kan bli utsatta för, det blir lätt övermäktigt, och orden jag känner kring det blir futtiga.
Har jobbat idag. Ännu en gång reflekterat över hur hårt människor kämpar, i det tysta. Vilka livsöden som utspelar sig bakom hyfsat fina fasader som inte en människa har inblick i. Det är kamp kring kroppen, äktenskapet, jobbet, föräldraskapet, sina föräldrar, sitt eget föräldraskap, styvbarn etc. Folk sliter rätt hårt för att få livet att gå ihop, tro aldrig något annat.
Vet ni vad, nu hamnade jag i något helt annat! Min känsla kring utsatta barn ersattes av en jakt på docenter i psykologi som kan handleda min C-uppsats! Mina fingrar börjar bli lite stela, hösten är här, bara att inse...
Har jobbat idag. Ännu en gång reflekterat över hur hårt människor kämpar, i det tysta. Vilka livsöden som utspelar sig bakom hyfsat fina fasader som inte en människa har inblick i. Det är kamp kring kroppen, äktenskapet, jobbet, föräldraskapet, sina föräldrar, sitt eget föräldraskap, styvbarn etc. Folk sliter rätt hårt för att få livet att gå ihop, tro aldrig något annat.
Vet ni vad, nu hamnade jag i något helt annat! Min känsla kring utsatta barn ersattes av en jakt på docenter i psykologi som kan handleda min C-uppsats! Mina fingrar börjar bli lite stela, hösten är här, bara att inse...
måndag 17 oktober 2011
Brott och straff
Att vara en mamma som straffar sina barn vill nog ingen vara, inte heller jag. I natt insåg jag dock att det finns en del av mig som vill straffa mina barn, som vill få utlopp för den irritation - och ibland ilska - som deras beteende kan skapa.
I natt vaknade sonen, ovanligt nog, mitt i natten och ropade på mig. Då han är inne i en mycket mammig period just nu så spelar det ingen roll att sambon går in och försöker trösta, sonen fortsätter hysteriskt att skrika på mig. Jag sov djupt och skönt, och hade så där halv stor lust att börja springa in till honom kvart i 12 på natten. Men när jag hör skriken på hans pappa öka så ger jag upp och går in. Han vill ha juice. Tack, sabba min nattsömn för lite juice. Jag hämtar, han dricker lite, spiller på sin kudde, bryter ihop över att den blir blöt, gråter igen, vill inte ha nappen, ligger bara och gråter men kan inte förklara varför. Till slut ger jag upp, säger surt att då får han väl ligga där själv och gråta då, jag har ingen aning om vad han vill eller vad jag förväntas göra. Jag går in och lägger mig igen, klarar säkert av att ligga där inne i två minuter och lyssna på hans snyftande genom väggen, sen är jag tillbaka på hans sängkant.
Och det är här straffandet kommer in. Jag känner mig så vansinnigt irriterad över att han har väckt mig, utan att till synes vilja något, att jag fräser, skuldbelägger och är allt annat än pedagogisk. Till slut går han med på att hans pappa får komma in igen och trösta honom, och jag kryper tillbaks ner i sängvärmen (sedan kommer fortsättningen på natten, som innebär att vakna av dottern flera gånger, innan hon till slut vaknar halv 2 och vill leka fram till kl 3, och sedan bajsar, måste snytas, dricka vatten och sen somnar igen, leker propeller i sängen och vaknar för gott vid halv 7...).
Jag vill att sonen ska skämmas, inse vilken vansinnigt snäll mamma jag är som går upp och fixar juice mitt i natten, som är ett under av tålamod där jag sitter bredvid honom och försöker tyda hans snytningar. När inget funkar, då kommer en straffande sida fram hos mig, som jag inte är stolt över. Att lägga skuld på barn är så lågt, så dåligt och destruktivt, och inget jag i dagsljus skulle erkänna att jag gör på nätterna.
Vill göra ett inlägg kring en ny bok som kommit ut, Coola pappor, skriven av Martin Melin (ni vet, f.d. Robinson-deltagare, gift med Camilla Läckberg). Han satt i TV4:s morgonsoffa och berättade om sin bok (som jag inte läst). Han beskrev sig själv som en tidigare dålig pappa men nu en mycket bättre och närvarande pappa. När han säger "vi pappor måste kliva in och hjälpa till. Byta blöjor, ta en vaknatt, så är det bara" höll jag på att ramla av stolen. Är detta 2011? "Hjälpa till"?!? Bara den formuleringen får mig att se rött. Oj, vilken pappa du har blivit, kan du nu både byta blöjor och ta någon vaknatt ibland - du har verkligen sett ljuset Martin! Camilla kan skratta sig lycklig!
Jag och sambon hade ett tjafs i helgen kring "vem tar barnen mest och gör mest hemma" (detta otroligt primitiva och meningslösa grälämne, varför lär man sig aldrig?). Men i grälet säger han att han tycker att vi delar lika, att vi båda tar barnen mycket - och att han "gör sjukt mycket". Jag var tvungen att stanna mitt i meningen och reflektera på det han sa: "Jaha, så när du gör hälften, då gör du sjukt mycket?". Ja, han fick (lite senare på dagen, när känslorna var mindre hätska) erkänna att så är det nog för honom, och troligtvis för många män med honom, att hälften är nästan oöverstigligt mycket, som bör belönas, applåderas och beundras. Jag är till största delen nöjd och glad över vår uppdelning hemma, men det är intressant att rollerna kring mammor och pappor /kvinnor och män är så cementerad, så i det närmaste omöjlig att rucka helt ur sitt spår.
Mina barns pappa är mycket med dem, suckar aldrig över varken vaknätter eller blöjbyten, låter mig göra allt jag vill på fritiden utan gnäll, går på föräldramöten på dagis, följer med till BVC och sparar pengar till dem i en särskild fond. Men bara det att jag är stolt över att han gör detta är ju nästan skrämmande. Är han stolt över att jag läser sagor varje kväll, tar den ständigt förkylda dottern till Vårdcentralen, rensar bort för små barnkläder och tvättar de konstant smutsiga ytterkläderna? Nej, jag tror inte att han funderar många sekunder per dag på det.
I natt vaknade sonen, ovanligt nog, mitt i natten och ropade på mig. Då han är inne i en mycket mammig period just nu så spelar det ingen roll att sambon går in och försöker trösta, sonen fortsätter hysteriskt att skrika på mig. Jag sov djupt och skönt, och hade så där halv stor lust att börja springa in till honom kvart i 12 på natten. Men när jag hör skriken på hans pappa öka så ger jag upp och går in. Han vill ha juice. Tack, sabba min nattsömn för lite juice. Jag hämtar, han dricker lite, spiller på sin kudde, bryter ihop över att den blir blöt, gråter igen, vill inte ha nappen, ligger bara och gråter men kan inte förklara varför. Till slut ger jag upp, säger surt att då får han väl ligga där själv och gråta då, jag har ingen aning om vad han vill eller vad jag förväntas göra. Jag går in och lägger mig igen, klarar säkert av att ligga där inne i två minuter och lyssna på hans snyftande genom väggen, sen är jag tillbaka på hans sängkant.
Och det är här straffandet kommer in. Jag känner mig så vansinnigt irriterad över att han har väckt mig, utan att till synes vilja något, att jag fräser, skuldbelägger och är allt annat än pedagogisk. Till slut går han med på att hans pappa får komma in igen och trösta honom, och jag kryper tillbaks ner i sängvärmen (sedan kommer fortsättningen på natten, som innebär att vakna av dottern flera gånger, innan hon till slut vaknar halv 2 och vill leka fram till kl 3, och sedan bajsar, måste snytas, dricka vatten och sen somnar igen, leker propeller i sängen och vaknar för gott vid halv 7...).
Jag vill att sonen ska skämmas, inse vilken vansinnigt snäll mamma jag är som går upp och fixar juice mitt i natten, som är ett under av tålamod där jag sitter bredvid honom och försöker tyda hans snytningar. När inget funkar, då kommer en straffande sida fram hos mig, som jag inte är stolt över. Att lägga skuld på barn är så lågt, så dåligt och destruktivt, och inget jag i dagsljus skulle erkänna att jag gör på nätterna.
Vill göra ett inlägg kring en ny bok som kommit ut, Coola pappor, skriven av Martin Melin (ni vet, f.d. Robinson-deltagare, gift med Camilla Läckberg). Han satt i TV4:s morgonsoffa och berättade om sin bok (som jag inte läst). Han beskrev sig själv som en tidigare dålig pappa men nu en mycket bättre och närvarande pappa. När han säger "vi pappor måste kliva in och hjälpa till. Byta blöjor, ta en vaknatt, så är det bara" höll jag på att ramla av stolen. Är detta 2011? "Hjälpa till"?!? Bara den formuleringen får mig att se rött. Oj, vilken pappa du har blivit, kan du nu både byta blöjor och ta någon vaknatt ibland - du har verkligen sett ljuset Martin! Camilla kan skratta sig lycklig!
Jag och sambon hade ett tjafs i helgen kring "vem tar barnen mest och gör mest hemma" (detta otroligt primitiva och meningslösa grälämne, varför lär man sig aldrig?). Men i grälet säger han att han tycker att vi delar lika, att vi båda tar barnen mycket - och att han "gör sjukt mycket". Jag var tvungen att stanna mitt i meningen och reflektera på det han sa: "Jaha, så när du gör hälften, då gör du sjukt mycket?". Ja, han fick (lite senare på dagen, när känslorna var mindre hätska) erkänna att så är det nog för honom, och troligtvis för många män med honom, att hälften är nästan oöverstigligt mycket, som bör belönas, applåderas och beundras. Jag är till största delen nöjd och glad över vår uppdelning hemma, men det är intressant att rollerna kring mammor och pappor /kvinnor och män är så cementerad, så i det närmaste omöjlig att rucka helt ur sitt spår.
Mina barns pappa är mycket med dem, suckar aldrig över varken vaknätter eller blöjbyten, låter mig göra allt jag vill på fritiden utan gnäll, går på föräldramöten på dagis, följer med till BVC och sparar pengar till dem i en särskild fond. Men bara det att jag är stolt över att han gör detta är ju nästan skrämmande. Är han stolt över att jag läser sagor varje kväll, tar den ständigt förkylda dottern till Vårdcentralen, rensar bort för små barnkläder och tvättar de konstant smutsiga ytterkläderna? Nej, jag tror inte att han funderar många sekunder per dag på det.
tisdag 4 oktober 2011
"Mellan tvättstugan och spisen"
"Det är mellan tvättstugan och spisen som livet pågår". Så sa en sex-barnsmamma på TV igår. Hon njöt så av alla sina barn, och ville ha ett sjunde (!). Jag kan beundra henne, inte för alla hennes barn, utan för att verkligen ha förstått att det är mellan tvättstugan och spisen som barnen är, det är deras liv, och det är i deras liv vi vill vara.
Igår var jag trött, stressad, och så även idag. För många småsaker som ska göras hela tiden; gå till Vårdcentralen med dottern, ringa Vårdgarantikansliet, ringa DN och utebliven tidning, fixa tid till bilbesiktningen, bära ut tomma barnmatsburkar till återvinningen, rensa ut för små barnkläder och stoppa in nya i lagom storlek, leta efter en passande mössa till sonen (då han alltid tar dotterns, som så klart är för liten), pumpa däcken i dubbelvagnen, plugga plugga plugga, stryka, hitta det försvunna omlottlakandet till dubbelsängen och så vidare i alla oändlighet.
Men detta är livet, jag förstår det. Det är varken mer eller mindre, men det viktiga är nog att förstå att det räcker, att det är bra. Så när sonen för en kvart sedan ville att jag skulle ligga bredvid honom en stund när han lyssnar på Lotta på Bråkmakargatan på iPaden så ville jag först protestera - inte orkar jag ligga där längre än nödvändigt! - men sedan tänkte jag om, hittade ett sätt att njuta av att ligga bredvid honom en stund extra, sniffa honom i nacken, njuta av att se hur galet söt han är.
Så Lisa, inse att livet pågår just nu, just i tvättvikningen och matlagningen. Och det är precis så det ska vara.
Igår var jag trött, stressad, och så även idag. För många småsaker som ska göras hela tiden; gå till Vårdcentralen med dottern, ringa Vårdgarantikansliet, ringa DN och utebliven tidning, fixa tid till bilbesiktningen, bära ut tomma barnmatsburkar till återvinningen, rensa ut för små barnkläder och stoppa in nya i lagom storlek, leta efter en passande mössa till sonen (då han alltid tar dotterns, som så klart är för liten), pumpa däcken i dubbelvagnen, plugga plugga plugga, stryka, hitta det försvunna omlottlakandet till dubbelsängen och så vidare i alla oändlighet.
Men detta är livet, jag förstår det. Det är varken mer eller mindre, men det viktiga är nog att förstå att det räcker, att det är bra. Så när sonen för en kvart sedan ville att jag skulle ligga bredvid honom en stund när han lyssnar på Lotta på Bråkmakargatan på iPaden så ville jag först protestera - inte orkar jag ligga där längre än nödvändigt! - men sedan tänkte jag om, hittade ett sätt att njuta av att ligga bredvid honom en stund extra, sniffa honom i nacken, njuta av att se hur galet söt han är.
Så Lisa, inse att livet pågår just nu, just i tvättvikningen och matlagningen. Och det är precis så det ska vara.
söndag 2 oktober 2011
Nästa altan och jag
Sitter nu på en annan altan, den på landet. Det där landet som inte är vårt, och inte ens mina föräldrars, utan det som lånats i ett par år av deras goda vänner. Detta är nog sista gången jag är här. Vännerna flyttar hem igen i mars och då är det slut på lånandet. Känns tråkigt, har börjat vänja mig vid att vara här. Sonen har sin säng och vet vilka böcker som står i bokhyllan, han hittar till den lilla lekplatsen och lärt sig att öppna spisen får man inte röra. Han kallar detta för "landet" och gillar att vara här. Men som sagt, detta är nu sista gången jag rapporterar härifrån.
En bra sak med att inte åka till landet mer, är att jag äter något galet när jag är här. Unnar mig plötsligt godis efter både frukost, lunch och middag, köper hem alla möjliga godsaker som vi omöjligtvis kan hinna äta upp. Jag tränar inget och har heller ingen lust. Fick för mig att jag skulle köra lite styrketräning med sonen när dottern ändå låg och sov. Men efter några situps slutade det med att jag bara låg på dynan och tittade på honom när han kastade pinnar i vattnet.
Det är en konsekvens av långvarigt och konstant sömnunderskott - att man blir så fysiskt trött. Det är en märklig trötthet, som mer känns som att det är jobbigt att ställa sig upp, lyfta armen, bära en väska. Och att då träna är ju helt uteslutet. Har insett att det största hotet mot min träning inte är barnens existens i sig, utan den trötthet som kommer med den.
Nästa vecka är det dags för Umeå. Ska bli så skönt, så trevligt, så ljuvligt att sova två nätter med sömntablett i kroppen och vakna någorlunda utvilad - utan att ha stoppat in någon napp 8 gånger, gett en vällingflaska och bytt en genomkissig blöja. Känner mig också förberedd för föreläsningarna, har läst noggrannare än någonsin, utan att egentligen veta varför.
Min sambo håller på att plugga till socionom, han går första terminen. Det är mycket intressant att följa den process som nu pågår, och som jag själv gick igenom för 10 år sedan. Hans ser likadan ut, trots att han är nästan 30 år äldre än vad jag var då. Insikten om att det är ett helvete med grupparbeten (man gör det ju båda bättre och snabbare själv). Insikten att man inte alls behöver läsa allt de säger, för det är ingen som kommer kolla det ändå. Insikten att mycket görs bara för att det ska göras och visas upp, inte för att det har något högre syfte än så. Insikten om vilka låga krav det ställs på universitetet (i alla fall på socionomutbildningen), att det ibland är skrattretande vilken lite insats som behövs för att få ett godkänt med plus i kanten. Insikten om att C-uppsatsen är den akademiska världen i sin fulla glans - det vill säga: gör den på så lätt sätt som möjligt, för det kommer till syvende och sist ändå bara handla om att göra den som forskningsmässigt korrekt, med rätt källor, rätt frågeställning, sätt antal sidor, radavstånd och kantindrag.
Nu vaknade sonen och det första han vill ha är min telefon och surfa på Youtube... ja, han är ju två år så det är väl inget konstigt med det...
En bra sak med att inte åka till landet mer, är att jag äter något galet när jag är här. Unnar mig plötsligt godis efter både frukost, lunch och middag, köper hem alla möjliga godsaker som vi omöjligtvis kan hinna äta upp. Jag tränar inget och har heller ingen lust. Fick för mig att jag skulle köra lite styrketräning med sonen när dottern ändå låg och sov. Men efter några situps slutade det med att jag bara låg på dynan och tittade på honom när han kastade pinnar i vattnet.
Det är en konsekvens av långvarigt och konstant sömnunderskott - att man blir så fysiskt trött. Det är en märklig trötthet, som mer känns som att det är jobbigt att ställa sig upp, lyfta armen, bära en väska. Och att då träna är ju helt uteslutet. Har insett att det största hotet mot min träning inte är barnens existens i sig, utan den trötthet som kommer med den.
Nästa vecka är det dags för Umeå. Ska bli så skönt, så trevligt, så ljuvligt att sova två nätter med sömntablett i kroppen och vakna någorlunda utvilad - utan att ha stoppat in någon napp 8 gånger, gett en vällingflaska och bytt en genomkissig blöja. Känner mig också förberedd för föreläsningarna, har läst noggrannare än någonsin, utan att egentligen veta varför.
Min sambo håller på att plugga till socionom, han går första terminen. Det är mycket intressant att följa den process som nu pågår, och som jag själv gick igenom för 10 år sedan. Hans ser likadan ut, trots att han är nästan 30 år äldre än vad jag var då. Insikten om att det är ett helvete med grupparbeten (man gör det ju båda bättre och snabbare själv). Insikten att man inte alls behöver läsa allt de säger, för det är ingen som kommer kolla det ändå. Insikten att mycket görs bara för att det ska göras och visas upp, inte för att det har något högre syfte än så. Insikten om vilka låga krav det ställs på universitetet (i alla fall på socionomutbildningen), att det ibland är skrattretande vilken lite insats som behövs för att få ett godkänt med plus i kanten. Insikten om att C-uppsatsen är den akademiska världen i sin fulla glans - det vill säga: gör den på så lätt sätt som möjligt, för det kommer till syvende och sist ändå bara handla om att göra den som forskningsmässigt korrekt, med rätt källor, rätt frågeställning, sätt antal sidor, radavstånd och kantindrag.
Nu vaknade sonen och det första han vill ha är min telefon och surfa på Youtube... ja, han är ju två år så det är väl inget konstigt med det...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)