Värkar på mors dag

Ja, nu är det igång. Värkarna alltså. Började i natt, vid 5 tiden, fast då fattade jag inte att det var värkar. Det gjorde ont när jag låg ner, spred sig som ett skärp runt mage och rygg och det enda som hjälpte var att ställa sig upp. Ringde mamma som sa att nu är det på gång! Jag grät. Vill ju inte, trivs så bra med mitt liv som det är. Jag får väl tacka Pyret för att jag fick helgen i alla fall, eftersom jag haft mycket mysigt för mig. Men jag trodde att vi hade kommit överens om att värkarna inte skulle börja förrän tidigast imorgon!! Idag har jag och min älskling 2-årsdag och vi har bokat herrgårdsvistelse med afternoon tea med scones, 4-rätters middag och övernattning i ett rum med sjöutsikt. Det var ju bara bye bye med det så klart. Jag och Pyret är alltså inte överens om hur denna dagen ska se ut!

Värkarna jag har nu kommer med 4-5 minuters mellanrum och gör ont, men inte överjävligt på något sätt, utan jag kan sätta mig ner, andas igenom dem och sedan fortsätta med det jag höll på med (vilket idag har bestått av en halvmils promenad på morgonen, frukost på altanen, städa iordning, tvätta, bädda Pyrets säng, baka muffins, läsa, prata i telefon och nu skriva blogg). Mamma barnmorskan har så klart varit här och lyssnat och klämt. Pyret ligger fortfarande med ryggen åt fel håll men huvudet har sjunkit ner och är någonstans mellan ruckbart och fixerat. Bra, en sak som stämmer, verkade läskigt med risken att klämma navelsträngen när huvudet var rörligt som det ju har varit ända fram till idag.

Älskade sambon har skruvat ihop spjälsäng, hämtat barnvagn och skötbord i förrådet och städat. Han sover nu en stund, vilket jag mer eller mindre har krävt av honom, eftersom jag behöver att han är pigg! Själv kan jag absolut inte sova, trots ca 4 timmars sömn inatt. En bra uppladdning för vad som komma skall alltså.

Jag vet inte vad jag känner i nuläget. Imorse blev jag arg. Arg för att vår två-årsdag gick om intet, arg för att jag verkligen inte vill detta och skitarg för att jag är så rädd för smärtan som inom en väldigt snar framtid kommer att komma. Rädd att det inte alls blir bra, att förlossningen blir snarare traumatisk och skitjobbigt och att vi inte kommer komma ur den med några goda minnen (förutom Pyret då...). Vänta, nu kommer en värk, ska andas lite koncentrerat. Så där, avklarad.

Jag kommer sakna livet som gravid mer än jag kan förklara. Att vara så vacker, så tillfreds, så nöjd med livet. Det är en underbar känsla. Att sedan få vara ledig, inte behöva prestera som annars, få massor med uppmärksamhet från allt och alla, vara så bekräftad och avundsvärd. Det är en egokick, det går inte att komma ifrån. Jag vill inte förlora detta! Jag VET att jag kommer vinna något annat, men i dagsläget vet jag inte vad (jo, jo, ett barn, men ni fattar nog) och det gör att jag inte alls känner den där stora stora längtan. Sambon är jätteglad, han vill träffa sitt barn och känner sig superredo. Är avundsjuk på honom. Även bonusdottern är glad som en lärka att det kommer komma ett syskon till slut.

Nej, i ärlighetens namn är jag ganska tom i huvudet. Allt är otroligt overkligt. Det var nog på ett sätt tur att slemmis gick för 1,5 vecka sedan, så att jag i alla fall kunde tänka tanken att Pyret kanske kommer komma för tidigt. Apropå slemmis så släppte jag en till igår morse. På typ samma ställe, längst bort på Råstasjön. Jag och sambon tog vår morgonpromenad och jag gick och biktade mig för honom att jag hade tränat vattengympa trots att han bett mig att inte göra det, och att anledningen till att jag chansade var att jag hade en känsla (förhoppning, hade ärligt talat ingen aning) av att en ny slempropp hade bildats. Exakt när jag säger detta, kommer slemmis no.2 utfarande i brallorna. Och denna kändes till skillnad från förra. Inte ont eller så, utan som att jag spräckte en liten vattenballong mellan benen. Jag stannade, ropade till, sa att "nu hände nåt" skutta upp bland några buskar med benen ihopknipna, för att hitta ytterligare en slempropp i trosorna. Större denna gång, men samma färg och konsistens. Sambon stod bredvid och asgarvade och tyckte att det hela var fantastiskt roligt. Jag slängde ut slemmis bland buskarna (kunde knappast ta med den hem i handen för att föreviga den på ett kort...) och sedan gick vi hem. Kände inget mer under dagen.

Jag har haft en skön helg som sagt. I fredags var det sommarfest med jobbet, på Boule och Berså. Jättetrevlig kväll med god mat, gott sällskap och roliga lekar. Gillar mina kollegor, så är det verkligen. Alla önskade så klart stort lycka till och bad mig komma tillbaka efter mammaledigheten. Ska dock berätta en anekdot från timmarna innan festen: Jag hade varit och tränat vattengympa på Nacka Strand, skulle hem till en vän och äta lunch för att sedan åka direkt därifrån till festen. På gymet lyckas jag spräcka mina byxor i hela rumpan! Efter mycket om och med fick jag åka till Nacka Forum och köpa ett par exakt likadana, för att överhuvudtaget kunna visa mig ute. Toppen, nya mammabrallor två dar innan förlossning. Snacka om waste of money...

Igår var det Stockholm Marathon. Jag var inne i stan med en vän och åt lunch och fikade på Djurgården. Sedan hem, duscha och till en vän, J, i Sollentuna som hade varit så underbar att hon styrt upp en grillfest för oss gamla och de pågående ekonomihandläggare från mitt gamla jobb i Solna. Det var på alla sätt och vis en jättetrevlig kväll som jag är så glad att jag hann gå på innan värkarna drog igång. Det är så tacksamt att vara höggravid. Alla hjälper till, alla vill veta hur just JAG mår (trots att det finns 9 andra tjejer att fråga) och alla beundrar den vackra magen (ja, den är faktiskt vacker, och det är tacksamt att bara ha gått upp 12 kilo, då är det faktiskt bara mage att visa upp, inga andra utbuktningar, inte fler än innan i alla fall). Vi satt på altanen och pratade och skrattade till strax efter 12 när vi alla behövde åka hem för att få skönhetssömnen.

Under kvällen när jag satt i hammocken på J:s altan med min goda vän M (tack för att du finns, du blir viktigare och viktigare) pratade jag med henne om att jag känner mig som en ond och udda människa som faktiskt inte vill att förlossningen ska komma igång. Att jag inte alls längtar så enormt efter att träffa Pyret just exakt nu, utan lätt kan vänta lite. Orolig att detta kommer bli något knepigt i vår anknytning eller kärlek. Hon sa, så klokt, så klokt att: Är det mer kärleksfullt att vilja att ens barn ska komma ut för att man är så jäkla trött på att vara gravid, tjock, svullen och trött och enbart vill bli av med skiten?.

Nej, det kanske det faktiskt inte är. Hon sa att hon är så glad för min skull att jag fick en bra graviditet, i alla fall sista halvan, eftersom jag längtat så enormt efter att vara gravid. Ja, detta håller jag med om, jag är också väldigt glad för det. Sen vill jag tro att jag har påverkat detta lite själv, genom att träna och hålla igång som jag gjort. Till och med min träningsallergiska mamma sa idag att hon just nu faktiskt är glad för all min träning, för den kommer hjälpa mig under förlossningen. Ja, att träna 8 timmar i veckan och gå cirka en mil om dagen ända in i förlossningen tillhör nog inte vanligheterna, men det har gjort mig gott. Och helskotta vad jag kommer sakna gymet! Mitt andra hem! Men I´ll be back SATS, och då med Pyret i släptåg!

Nu ska sambon iväg och köpa Klyx (eller hur det nu stavas) för att jag ska tömma tarmen och kanske få lite mer effektiva värkar. Dessa som håller på nu innebär ju liksom inget, det märker jag ju.

Årets varmaste dag, mors dag och Pyrets dag. Nu ses vi snart, och ska göra mig så redo jag bara kan!

Slemmis

I torsdags morse tog jag och sambon vår vanliga morgonpromenad. Inget speciellt hände förutom den vanliga smärtan som kan komma i magen när jag promenerar. När jag kommer hem och går och kissar, tittar jag ner i trosorna och ser en slemmig klump i trosskyddet (har ju behövt ha trosskydd i 8 månader på grund av alla flytningar. Varsågod Libresse). Jag ropar på sambon och frågar "Vad fan är detta"? Ingen aning sa han, men gick och hämtade telefonen så att jag kunde ringa barnmorskan mamma. Tänkte så klart tanken att det kan vara slemproppen, men trodde att den skulle vara större och blodig. Detta var inget blod och jag kände ju inget av det, men det var ju ingen flytning, det fattade även jag. Det dallrade ju!

Jag och sambon satte oss och åt vår frukost på altanen, han surfade på nätet efter "slempropp" och fick så klart upp ett antal sidor om detta. Första han öppnade var Vårdguidens sida. Där stod att när slemproppen har gått (vadå gått? Den lossnar väl snarare?) kan förlossningen komma igång inom några timmar, vanligast inom ett dygn. Jag såg förskräckt ut, eftersom jag verkligen inte vill föda än. Sambon såg mig, skrattade och började leta upp en annan sida "Vad vet Vårdguiden, vi tar ett chattforum istället". Där stod tyvärr ungefär samma sak, och vi letade tills vi hittade en tjej som skrivit att det tog två veckor innan hon födde. Vi bestämde oss för att hennes inlägg är sanningen.

Mamma barnmorskan ringde och berättade att det vanligaste är att föda inom en vecka, ibland inom två, men inte så ofta mer. Men åhhhhhh!!! Jag vill ju inte!! Är det detta alla menar med att säga att man måste förändra (ge upp) sitt kontrollbehov när man får barn? Pyret, lyssna på mamma nu: Vi kan ses snart, jättesnart, men inte än! Du är välkommen från den 1 juni, men tyvärr inte en dag innan. Vi umgås ju i magen hela dagarna, kan inte det räcka?

På eftermiddagen denna dag satt jag och skrev i min vanliga dagbok. Avslutade den dagen med att skriva förlåt till Pyret. Förlåt att jag inte vill träffa dig riktigt än. Sen började jag gråta.

Nu har det hunnit gå snart 3 dygn och jag börjar få upp hoppet om att tiden kanske kommer gå lite till trots allt. Känner inte ett smack annorlunda i magen, inte ett enda dugg. Har sammandragningar (vilket jag knappt ens visste om inte mamma barnmorskan hade varit framme och klämt på min mage mest hela tiden och då märkt att den är hård. Jag känner ärligt talat ingenting. Har inte känt av en enda sammandragning på hela graviditeten). Sambon tror att detta beror på att jag är vältränad och därmed inte märker av att mina muskler tränar. Mamma håller med om denna teori. Ett gravidrelaterat användningsområde av min träning alltså!

Nu låter detta blogginlägg lite roligt och piggt, men jag menar allvar, jag är skiträdd. Rädd för att föda, att det ska göra obegripligt ont, att jag ska tappa kontrollen, att bli hysterisk och knappt kontaktbar, att den där fantastiska stunden med mitt nyfödda barn, som jag väntar mig, helt och hållet uteblir. Rädd att jag inte alls blir glad över att få barn. Rädd att det kommer bli kämpigt mellan mig och sambon (eftersom typ alla berättar om deras småkrashade relationer efter att de fick barn. Alla gräl, allt uteblivet sex och närhet, all ilska över att "han inte fattar något om hur man tar hand om vårt barn, varför måste jag göra allt själv, varför tar han inget eget initiativ" och liknande).

Helt ärligt känns det lite som "du har en vecka kvar att leva, vad vill du göra med ditt liv då"? Ja, det kan man verkligen fråga sig? Ska jag fortsätta träna 8 timmar i veckan som jag fortfarande gör idag? Ska jag städa lägenheten, bry mig om att pimpa uteplatsen, träffa folk jag inte bryr mig så mycket om, gå och lägga mig i tid och äta nyttigt (öhh, det gör jag kanske inte nu ändå men ni fattar symboliken)? Jag vet inte, jag blir stressad! Jag har en massa trevliga saker inbokade nästa vecka, och vill faktiskt göra dessa saker. Men nu kan ju vattnet gå vilken jäkla sekund som helst. Fattar ju att det kunde det göra förut också, men bara för att slemmis har dragit, blev det verkligen mer hardcore, mer på riktigt.

Är väldigt sorgsen, gråtig, för tillfället. Mest till musik. Har suttit i bilen och lyssnat på olika musik, och börjar gråta till det mesta. Sjunger ju med i nästan all musik när jag sitter i bilen, men har inte kunnat alla gånger, för att jag börjar gråta om jag fortsätter sjunga. Så allt från Robyn, Stevie Wonder till Tomas Ledin och Ainbusk singers har gjort att jag börjar tjuta i bilen. Idag senast. Då var det nån smörlåt med Dido som gjorde att det brast. Ska inte säga att jag sitter och hulkar, eftersom jag har så mycket kontrollbehov och inte tillåter mig själv att vara precis så ledsen som jag kan känna mig.

Denna helg är vi på sambons föräldrars lantställe på Värmdö. Är alltid skönt att vara på landet, eftersom det blir ett helt annat tempo (även om jag faktiskt varit på SATS och tränat i dag ändå...). Till lunch kom mina föräldrar med lunch (så vansinnigt gott som vanligt, tack mamma) och vi åt och fikade. Blev en himla trevlig dag. Imorgon ska vi nog mest ligga och sola och slappa. Kanske är en bra sak att göra så här "sista veckan i livet"?

Finns det någon risk att man inte vill ha sitt barn när man väl har fått det? Går det? Och då menar jag inte att man har en förlossningsdepression, för det är en annan sak, utan jag menar på riktigt. Går det att känna att det blev fel? Jag kan längta efter vissa delar med att ha barn, men är samtidigt så himla rädd för att "livet är över". Jag kan se att detta delvis är en samhällskonstruktion. Med det menar jag att det finns hyllmeter skrivet om hur jäkligt och svårt allt är som har med barn att göra. Förlossningen är det värsta du varit med om, när barnet är här kommer du aldrig få sova, äta, gå på toaletten ifred, din kärleksrelation är ett minne blott, din fritid kan du drömma om och alla häftiga resor du planerat kommer nu degraderas till en bamseklubb på Gran Canaria. Och vi ska inte prata om hur dyrt det är med barn, hur svårt det är med en karriärutveckling, hur du inte kommer våga byta jobb för vem vill anställa en småbarnsmamma? Hur du kommer tappa en hel del av dina vänner, eftersom det endast är de som också har småbarn som kommer orka med dig. Listan kan göras lång. Alltför lång. Jag borde ju använda mitt intellekt och fatta att allt inte bara kan vara nattsvart, eftersom alla trots detta skaffar barn. Men jag blir påverkad. Precis som jag blir påverkad av att man som tjej ska se ut på ett visst sätt, att man ska ha en viss ekonomisk standard, att ens partner ska se ut och bete sig på ett godkänt sätt, att man ska ha si och så många vänner som man gör tillräckligt många roliga saker med. Varför utsätter vi varandra för att till en övervägande del berätta om allt skit det innebär att få barn? Hur många böcker finns det om lyckade förlossningar som inte är ett smärre trauma?

Jag förstår vitsen med, och kommer använda mig av, alla dessa böcker, uppfostringsråd, vänner med äldre barn som kan berätta sin sanning för mig. Är superglad att jag inte fick barn först i min vänskapskrets, det måste vara jobbigt! Att inte ha någon att rådfråga Ingen som kan berätta sin osminkade version av graviditeten, det nya, obefintliga sexlivet, all osäkerhet, all sorg, ilska, ömma bröstvårtor, dammråttorna som plötsligt får gro fritt i hörnen för att tiden inte räcker till. Ja, jag hör att jag säger emot mig själv. Både vill och inte vill ha all info om hur svårt och jäkligt det är. Men just nu behöver jag hopp! Just nu behöver jag höra att det här med att få barn är värt allt slit och sömnlöshet, pengabrist och så vidare. Behöver veta att trots att man inte riktigt längtar efter sitt barn när det ligger i magen, så kommer detta ordna upp sig. Att man faktiskt kommer älska sitt barn över allt annat ändå.

Detta blev ett förvirrat blogginlägg, ni får ta det. För så snurrar det i min hjärna just nu. Detta är en utskrift av mina tankar. Mycket nöje!

Ringar på vattnet

Jag sitter på min altan. Mörkret har fallit, min lilla familj har somnat medan jag kollade på Cityakuten. Jag sitter ute trots att det har regnat större delen av dagen. Kan ju av någon obegriplig anledning vara utomhus hur mycket som helst, i nästan vilket väder som helst. Det är mysigt att sitta här och lyssna på de kvällsvakna fåglarna, några bilar som passerar, min sambos oregelbundna snarkningar. Jag är lugn.

En situation idag som gjorde att jag kom på att jag är lugn är när jag körde hem från gymet och släppte in bilar som trängde sig framför mig i bilkön. Det brukar jag aldrig göra. Tvärtom är jag den som alltid tränger mig in, "kör som en biltjuv" säger alltid sambon. Men idag släppte jag in dem, utan en min, och tänkte bara att "så där gör ju jag alltid, det är hög tid att jag släpper in någon också".

När jag var på gymet fick jag återigen frågan från en man om vilken vecka jag är i. När jag svarar v 38 ser han impad och lite förskräckt ut, men ger fler komplimanger om att det är bra gjort, imponerande och lite sånt. Det är ENBART män som säger och frågar saker om min graviditet och träning, kvinnor tittar enbart surt (vilket även min sambo uppmärksammat, så jag är inte paranoid).

Bredvid mig på gymet, bland de fria vikterna, var det en tjej som tränade axlar. Grymt snygga armar tänkte jag avundsjukt, som aldrig fått till de där slanka armarna med lite lagom synliga muskler på. Jag såg henne runt om i gymet, och när vi båda hamnade på en strechmatta, passade jag på att säga detta till henne, att hennes armar är väldigt snygga. Hon blev glad så klart, tackade för komplimangen. Även om det alltid känns lite fånigt att få fram till främmande människor försöker jag faktiskt vara nogrann med att ge komplimanger när någon förtjänar det. Och idag hittade jag motivationen tack vare de tjejer som gav mig en sån fin kommentar häromdagen i Djursholm. Jag vill att vi kvinnor ska vara snällare mot varandra! Inte bara titta surt för att någon har lyckats med något vi eftersträvar. Ge en komplimang till någon, den glädje det ger smittar och förhoppningsvis kan denna person ge en annan en komplimang. Glädje skapar ringar på vattnet, det är jag säker på.

En annan sak som skapar ringar på vattnet är fördomar. Jag har fått höra, på omvägar och direkt, från några i min släkt att "det är ju synd att Lisas sambo är så tjock/är så mycket äldre". Det är en fruktansvärd sak att säga. Man har inte rätt att skämta om eller undeskatta tjocka människor bara för att de är överviktiga. Man har inte rätt att göra en bedömning om mitt val av man helt baserat på hans vikt. Och man har fan inte rätt att säga något om det, om man trots allt tänker det. Det skulle ju aldrig vara accepterat att säga saker i stil med "synd att du/din partner har så taskig klädsmak/är så korkad/är alldeles för smal". Varför tar vi oss rätten av tycka saker om överviktiga människor?

Idag när min sambo kom hem från jobbet berättade han att en rektor på en skola han är handledare på hade kommit fram till honom idag och sagt "Men oj, vad du har gått upp i vikt"! Hur är det möjligt att det är okej att säga en sådan sak? Vem gav oss rätten att säga så om andra människor?

Jag vill en gång för alla säga att det inte är ett dugg synd om mig. Jag har fått förmånen att leva med den vackraste människa jag någonsin träffat. Jag kan inte få en bättre partner. Kan inte hitta någon som är mer begåvad, snäll, rolig, omtänksam, insiktsfull, social och som jag tänder mer på. Jag har fått det bästa. Med några extra kilon och några extra år på nacken, men det är ju det som gör honom till den han är. Tyck aldrig synd om mig för att jag lever med den man jag älskar.

Så pinsam man är...

Min sambo har gissat att jag kommer vara stolt om Pyret börjar gå tidigt. Ärligt talat så är jag så pass egotrippad att jag hoppas att Pyret går sent, för det verkar så bökigt, rent praktiskt, när barnen börjar gå (och därmed kan dra iväg, komma högre upp och riva ner saker och dyl). Men däremot så vill jag ha ett barn som är socialt, kan ta för sig och är lätt att ha med i olika sammanhang, det kommer jag sätta stort värde på och säkert skämmas lite över om det inte är så.

Men sen hände något lustigt, som även min sambo kände (vilket var skönt, då behövde jag inte känna mig alltför fånig). Vi var på Mama Mia i måndags för den vanliga kollen (allt bra, Pyret är stor, snuddar vid översta strecket på storlekskurvan). Men så är det så att förra gången vi var där hade Pyrets huvud gått från rörligt till ruckbart, vilket vi nog gillade av nån anledning. Därför var vi nu beredda på att huvudet skulle vara fixerat denna gång (även om vi båda vet att det kan dröja till precis innan förlossning utan att det är "fel"). Men nu hade Pyret istället bestämt sig för att hoppa ur sin position och blivit rörlig igen. Jag undrade så klart om detta var något fel eller något jag själv orsakat (tex genom all träning). Men nej, inget fel alls, inga problem. Men i bilen hem konstaterade vi att vi hade velat att det skulle vara fixerat. Typ "jaså, erat barn fixerade inte huvudet förrän sista veckan, ja Pyret var fixerad redan i v. 36+0". Som om det är en bedrift som man kan ge sig själv något beröm för!! Herregud så pinsamt! Vilken inställning (och insikt). Kanske inte kommer vara så oberörd om Pyret går sist av alla trots allt...

Men idag hände något trevligt. Jag åt lunch med en god vän (bara det hade räckt för att klassas som trevligt, men nu var det en annan sak jag ville berätta). Vi var på ett utecafé på Djursholmstorg (ja, mina hoods som ni förstår... öh not). Två tjejer i 30-års åldern med var sin barnvagn satt vid ett annat bord, och jag sprang ut och in i cafeét för att beställa, hämta vatten och sånt. När jag går förbi för tjugoelfte gången stannar de mig och säger "Vi måste bara säga att du är så sjukt snyggt gravid! Vilken snygg mage!". Jisses så stolt jag blev! Inte för att jag har ansträngt mig (förutom att träna 8 timmar i veckan och gå en mil om dagen då...) för att se ut som jag gör, jag tror ju att man ser ut som man gör för att det finns genetik och tur/otur. Men ändå kändes det så klart jätteroligt! Tack snälla ni tjejer som bjöd på denna komplimang!

Annars är tjejer konstiga, det måste jag säga. De allra allra flesta tjejer som jag i något sammanhang går förbi i livet just nu, kollar på min mage lite surt. Liksom irriterat. Jag tror inte att alla tänker "fy vad snygg hon är, sån såg inte jag ut när jag var höggravid" utan snarare att det finns en kvinnlig avundsjuka mot dem som är gravida. Som att det är ett tillstånd vi alla alltid på ett sätt vill vara i och därför blir vi avundsjuka när någon annan är där, och vi kanske inte alls har möjlighet att vara där själva. Detta påstående säger absolut mest om mig, det vet jag. Jag som inte har kunnat blir gravid på så många år har ju varit galet avundsjuk på alla magar (oavsett hur de har sett ut) och känt mig väldigt orättvist behandlad av livet. Jag har även tänkt "varför ser inte alla gravida alltid jätteglada ut, de har ju blivit gravida! Vad finns det då för anledning i hela världen att se sur ut för?" Jag kan tänka på det när jag sitter på tunnelbanan och ser trött ut, att jag ändå ska se lite glad ut, för att jag är så fantastiskt lyckligt lottad som fått bli gravid!

Och så mycket bättre jag mår nu för tiden! Att slippa jobba har gjort all skillnad i världen för mig! Inte i närheten av lika trött (eftersom jag planerar in två vilopauser varje dag och då inte blir lika utslagen). Jag har heller inte ont i ryggen (eftersom jag inte sitter på en och samma stol typ 8 timmar i streck). Till om med foglossningen har blivit bättre, vilket alla sa att den inte kunde bli. JAG VILL INTE FÖDA FÖR TIDIGT! Dessa veckor i graviditeten och att få vara ledig och göra saker i min takt är verkligen gudasända! (Inte för att jag tror på Gud, men det låter så bra att säga så, ett starkt ord istället för att svära liksom). Så när sambon ringer hem och säger "Hej älskling, har vattnet gått än" tycker jag inte alls att det är roligt utan enbart ett stressmoment. Denna månad hoppas jag blir riktigt lång! Jag vet att alla säger att jag kommer tröttna, och det hoppas jag verkligen, så kan jag ju säga. Jag hoppas att ni har rätt, för i dagsläget har jag ett pinsamt litet behov av att träffa Pyret. Vi ses ju varje dag, genom en spark i lungan eller ett knä i revbenet. Det räcker för tillfället!

Har jag berättat att jag har bestämt mig för att betala in hela mitt studielån? Har bett om att få en slutfaktura, som ska komma med posten vilken dag som helst. Har sparat ihop hela skiten och nu ska den bort för alltid. Sen är jag skuldfri! Förutom typ 2 miljoner på lägenheten då... Men jag måste få berätta detta för att ge mig själv en klapp på axeln. Jag har sedan jag slutade plugga för 6,5 år sedan (betalat tillbaka till CSN i 5,5 år) rest cirka 4 utlandsresor per år, bott i bostadsrätt med höga kostnader hela perioden och samtidigt sparat ihop till hela skulden. Good work Lisa!

Imorgon åker jag och sambon till Göteborg. Han ska jobba hela tiden, jag ska träna och träffa mitt ex som bor där. Ska bli jättetrevligt! Bo på hotell (med tillhörande frukostbuffé, det är ju hela grejen för mig) och sedan strosa runt i Gbg, träffa ett jättetrevligt ex som jag gärna umgås med och ändå slippa vara borta från sambon i tre dagar. Skönt!

Var inte detta ett ovanligt positivt inlägg för att vara mig? Jag kan faktiskt vara glad och tacksam också, och just nu är jag verkligen det. Skrev ett sms till min älskade för ett par dagar sedan som lydde ungefär: Vet du att livet är riktigt bra? Jag lever med den man jag älskar så vansinnigt mycket, jag bor i det hem jag vill ha, jag har en underbar familj och fina vänner. Och vi ska få barn! Bättre än så här blir det inte!

Att klara downshifting

Ni kanske har hört talas om utrycket downshifting? Att man ska skruva ner tempot på sitt liv på olika sätt. Detta är en av mina absolut sämre sidor, men som jag nu, och cirka en månad framåt ska praktisera för fulla muggar.

Jag har varit hemma från jobbet i 2,5 dag, och det är med blandade känslor kan jag verkligen säga. Det var inget hallelulja-moment när jag i måndags eftermiddag klev ut från kontoret och åkte hem. Jag saknade redan mina kollegor, kände mig som en svikare och tänkte "vad ska jag göra nu?". I sann Lisa-anda åkte jag direkt till gymet och gjorde lite nytta, vilket var skönt! I tisdags vankade jag runt. Ska jag bara ligga här nu? Vadå "du ska unna dig att vara gravid och förbereda dig för mammarollen". Öh, hur då? Jag har åkt till ICA Maxi och köpt blöjor, tvättlappar, nappar, avfallspåsar och en sån där "sätta-fast-nappen-i-kläderna-sak". Jag har bokat in en IKEA tripp ikväll med lilla familjen för att köpa täcke kuddar och lakan till Pyrets säng. Inget är akut, jag vet det, men eftersom min omgivning tror att jag kommer föda dör tidigt, blir jag stressad och vill ha betat av det mesta.

Men oj så stressande att bara gå hemma! Asskönt, absolut, men ställer ändå krav på viss produktivitet. Att i alla fall handla, bädda, träna, tvätta, planera maten och träffa nära och kära som av någon anledning också är hemma på dagarna. Min träningsstress är ju i sitt esse, som vanligt. Att vara hemma hela dagarna ger ingen möjlighet till att komma undan. Och jag vill inte komma undan heller. Tränar fortfarande 8 timmar/vecka och har ingen som helst lust att förändra det.

Men jag menar faktiskt inte att bara klaga. Det är helt underbart skönt att just för sekunden sitta i en saccosäck på gräsmattan i solen, skriva lite, titta på fåglarna som parkerat sig utanför vårat hus, inte ha någon tid att passa. Jag kan verkligen vänja mig vid att inte ha någon sysselsättning. Har på ett sätt inga problem med att inte jobba och vara i karriären. Jag jobbar för att kunna leva, jag lever inte för att jobba.

Sen är det ju faktiskt så att när jag nu slutar jobba så kliver jag ut i arbetslöshet. Inte än på ett tag så klart, men om 15 månader. Och det är ju inte bara med liv och lust jag ger mig in i den matchen igen. Men den oron ska jag verkligen försöka skjuta på framtiden!

vi har ett namnproblem. Vi har verkligen inget namn vi varken vill ha eller är överens om. Om ni har några underbara förslag så kom VÄLDIGT gärna med dem. Inga långa namn och absolut inga farfarsgenerationsnamn som Arvid, Inger, Sigrid, Nils. Vill inte ha!

Vill bara ge en kort inblick i mitt övriga liv, alltså när jag inte ligger och lusläser Mama och äter M&M. Bor ju på halvtid med min bonusdotter, som fyllde 13 år i februari. Hon är den sötaste och snällaste man kan tänka sig, men har också börjat komma i tonåren. Vill egentligen inte hålla på att säga att det handlar om tonåren, blev själv väldigt arg på min mamma när hon alltid skulle hänvisa varenda känsla jag hade till att jag var i en viss ålder (skrek en gång till henne när de hade gäster hemma - Mitt humör handlar inte alls om att jag är i tonåren, utan på att jag är jävligt förbannad på dig!). Kan inte säga att jag på något sätt lyckas med dotterns humör. Blir själv ordentligt irriterad, undrar vad det är med henne, lägger stor skuld på mig själv, och vill till slut inte bjuda till för 5 öre (vilket så klart inte alls gör det bättre).

I tisdags, när hon återigen låg i soffan och knappt säger hej eller svara på tilltal, kände jag att jag ruttna. Jag började göra annat i huset, hålla mig undan. Sambon ropade mig till dem för att kolla varför jag inte kom och var med dem. Jag sa att det är en så svår stämning i rummet att jag faktiskt håller mig borta medvetet. Efter ett tag skärpte jag till mig och tänkte att jag ju måste bjuda till, annars blir detta en väldigt lång kväll... Jag visade upp vilka saker jag köpt till Pyret från ICA och vilka kläder jag hämtat i förrådet som mina syskonbarn haft. Genast vaknar bonusdottern till liv och börjar delta. Sedan var hon som en kvittrande fågel och väldigt mysig resten av kvällen. Sambon somnade tidigt och jag och hon satt kvar och tittade på House och småpratade. När det var dags att sova blev jag feg igen: Vill hon att jag ska lägga mig bredvid henne och prata som hennes pappa brukar göra? Eller blir det fel, vad ska jag prata om?
Hon hjälpte mig genom att ropa på mig och undra om jag var vaken, vilket jag var. Jag tassade in till henne och började prata om den prao hon varit på tre dagar denna vecka. Sedan flöt det på. Vi låg i hennes säng i närmare 1,5 timma och pratade om allt mellan himmel och jord, och det var så himla mysigt. Snacka om att jag ställer stora krav på henne! Att hon måste vara på gott humör för att jag ska vara det, att hon ska initiativ till vårt umgänge eftersom jag inte vågar. Hon behöver så lite uppmärksamhet och sedan är hon nöjd. Väx upp Lisa! Du är vuxen nu, inte yngsta barnet som alla anpassar sig efter! Jag måste ta det ansvar jag i tysthet kräver att hon ska ta. Min sötaste bonusdotter: Du är fantastisk, glöm aldrig det!