Från solen

Skriver en liten hälsning från solen. Är nu på ön Ischia, södra Italien, utanför Neapel, där min syster bor sedan cirka 10 år. Vackrare än så här blir det nog inte, och knappast soligare heller. Vi äter mozarella (som smakar något) varje dag, tar en morgonpromenad med hunden till bageriet och köper morgonens nybakade baguette, solar, badar, äter, sover en stund när något barn sover, och i bästa fall tar vi oss iväg in till stan på kvällen - när solen gått ner - och tittar på folk och äter en glass. Sonen är i sitt esse! Han är ett solsken hela han, konstant glad, charmig och trevlig att ha att göra med. Han badar som en fisk och vill helst ligga i från morgon till kväll. Han har insett vitsen med armpuffar och njuter av att ligga och flyta och simma själv. Han springer från muren och fram till poolkanten och ropar: Här kommer bomben! och så hoppar han, lycklig som aldrig förr.

Vi har även min sambos syster här med sina två tonårssöner. De verkar ha blivit charmade av min son, och badar gärna med honom och ler lite generat när min son ropar på dem och vill att de ska vara med /vakna/ sitta i knät eller liknande. Sen har vi ju hans kusin här, min systers son, som är 3,5 år. Det kan bli vissa slagsmål om bilarna och liknande, men på det stora hela verkar de ha stort utbyte av varandras sällskap.

Jag och sambon har brutit traditionen att gräla så taket lyfter när vi är här. Än så länge har vi varit så snälla och söta mot varandra och det känns som att det kommer hålla i sig.

Så jag har inga djuplodande pessimistiska tankar om livet just nu, utan har det faktiskt förbannat bra.

Semesterdags!

Imorgon ringer klockan 04.30. Då ska necessären packas ner, barn väckas och bytas på, jag kläs på, mackor göras, bilen packas och tänder borstas. Sedan ska vi till Arlanda, för att sedan åka till min syster, som bor på en paradisö i södra Italien. När hon nu har den dåliga smaken att bosätta sig utomlands, var det ju bra att hon valde ett vykortsvackert ställe med solgaranti, så att vi alla kan komma och njuta av solen, poolen, mozzarellan och vilan det innebär att vara utomlands.

Hon har bott där i cirka 10 år, och jag har varit där säkert 13 gånger. Men det är ändå skönt att komma dit. Man vet vad man får, det finns allt vi kan tänkas behöva och det är så klart jättemysigt att få träffa min syster igen, det var faktiskt ett år sedan sist. Hennes son har blivit ett år äldre, jag har fått barn och min son kan detta år gå utan hjälp, sitta på vanliga stolar och slå tillbaka när hennes son tar leksakerna ur händerna på honom. Så två veckor har vi nu framför oss. Ska bli riktigt skönt.

Annars i livet? För lite sömn, för mycket logistik som snurrar i mitt överkontrollerande huvud, två snoriga barn, för mycket mat och socker, inget sommarställe än, myggbett på alla möjliga konstiga ställen, knappt någon mjölk i brösten kvar, saknar redan alla vänner jag knappt kommer se på hela sommaren, för lite träning, en släng av magsjuka som knappt gått över - trots att det gått en vecka, haft alla sista samtal och handledningar och allt vad det är - har alltså på riktigt sommarlov!

Jag tror ju, och hävdar ju, att jag är en sådan globetrotter, så cool, glider in på flygplatsen sista minuten och så vidare. Det sista stämmer dock fortfarande (till alla andras stora stress) men sedan jag fick barn är det ett helt annat projekt att resa bort två veckor. Speciellt till 35 graders värme och en sjuhelvetes massa mygg och en pool som är lite för djup för små barn. Har packat ner ett smärre apotek! Myggmedel x flera, Salubrin, diverse smärtstillande och febernedsättande, nässpray, snorslangen, barnolja, mjukgörande krämer, febertermometer, Kåvepenin (som jag ju aldrig använde när sonen hade öroninflammation sist... och en pool verkar kunna framkalla sådana åkommor så det är lika bra att vara förberedd!), koksalt, rumpkräm, rumppuder, asolgel... Nej, sedan var det nog inget mer! Jag ska ju inte till djupaste djungeln, men det finns en stor trygghet i att ha med sig sina egna saker, där texten på förpackningen är på svenska och man vet att barnen har klarat av dessa preparat förr. Men jag känner redan stress över alla myggbett sonen kommer få. Han verkar ha det bästa myggblodet i världen, och får sjukt många bett. De italienska myggorna är inget att leka med heller, de kliar faktiskt värre än svenska och kan även ge ordentliga utslag och ärr. Jag har till exempel en knöl på höger axel, efter ett bett förra året. Det går inte bort och ser mycket märkligt ut. Min syster har fått operera bort en bettknöl en gång.

Hade en fin midsommar, som firades med min lilla familj hos mina föräldrar på landet. Det blev god mat, åka lite båt och titta på något gille som dansade extremt fåniga danser till gnisslande fioler. Men sonen fick åka båt för första gången! Med flyväst och allt. Han var dock rädd och grät hela tiden... Ibland är inte saker så roliga för barn som man först trodde.

Något jag ångrar

Sitter i soffan och har tänt lite ljus (äntligen, det är ju så ljust ute att man aldrig får chans att göra det!) och borde sova. Men istället har jag läst min barndomskompis blogg (ja, G, det är din blogg!). Hon bor utomlands och har så gjort i många år, men denna gång i ett så spännande land som Sydafrika. Jag läste även lite på hennes systers blogg, och syrran bor för tillfället med sin sambo i USA. Båda systrarna väntar barn nu i sommar och deras liv verkar verkligen le mot dem. Jag blir så avundsjuk. Jag vill också bo utomlands. Ha ett jobb där, eller ännu hellre bli försörjd, vara så där vackert gravid som man är i typ vecka 25-30, vänta mitt första barn, med alla förväntningar och drömmar. Jag ångrar så att jag aldrig fick det så, ordnade det så för mig själv. Att kunna engelska flytande, bo en längre period i ett annat land med alla utmaningar som det innebär. Visst, jag var i Australien i 3 månader, men det gills knappt, det var så kort, som en lång och visserligen underbar semester. Nej, det är få saker jag ångrar i mitt liv, men detta är en av dem.

Vad händer om jag biter av sonens öra?

Detta inlägg kanske kan verka lustigt, men det är inte det, det är fullt allvar och egentligen inget att skratta åt...

Jag har nog alltid sett mig själv som en rätt så bra förälder. Haft gott självförtroende och känt mig trygg i hur jag är och gör. Det var när sonen var liten, riktigt liten. När typ en apa kan ta hand om honom, för han kräver ju bara mat, sömn och lite fysisk omvårdnad. Nu, när han är två år och allt annat än bara så där lättsam och följsam, då är jag inte alls särskilt bra längre. Tvärtom rätt usel emellanåt.

I tisdags var jag trött. Hade sovit kanske 5 timmar, dagen börjar vid 5 nu för tiden, då min dotter av någon anledning tycker att natten är över då. Sonen var gnällig redan till frukost. Allt är fel. Vill ha gröt - vägrar äta gröt - vill bara äta äppelmoset - får då ingen gröt eller äppelmos alls - bryter ihop och vägrar äta något annat, vill inte byta blöja - kastar sig på golvet när jag försöker rafsa åt mig den nattkissiga blöjan och byta - skriker i högan sky - väcker sin syster som precis somnat om, vill ha min frukost - men bara om han får sitta i mitt knä under tiden han äter upp den - och har Ipaden framför sig så att han med sina yoghurtkladdiga små fingrar kan starta upp diverse konstiga Youtube-klipp (var det verkligen så smart att köpa en Ipad till en 2-åring?), sen vill han inte till dagis - ligger i hallen och vägrar ta på sig skorna - mamma får tvinga honom ner i vagnen - mammahjärta lite krossat av att han hellre vill vara hemma men jag säger att han måste gå. Och så vidare och så vidare.

När jag sedan hämtar honom på dagis är han glad som en lärka, vi spelar lite fotboll på fotbollsplanen bredvid dagis, han strålar som en sol, tills han kommer på att han vill ha den boll som de stora grabbarna spelar med. När han inte får det, blir han mycket arg och vi går hem. Sen börjar det. Det finns inte ord för hur tjatig och gnällig en två-åring kan vara, eller i alla fall min två-åring ("Titta Pippi!" "Ja, du får titta på Pippi, vilken vill du ha?" "Titta Piiippiiiii!!" "JAA, du får titta på Pippi, men säg vilken: Pippi jul, Pippi på rymmen, Pippi på cirkus, Pippi på de sju haven..." "TITTA PIPPIIII!!!" "Men JAAAAA unge, säg bara vilken!!!" Jag sätter till slut på Pippi, någon valfri: "Nej inte Pippi!" "Vill du inte titta på Pippi längre? Vill du se något annat då, Toystory, Karlsson på taket, Emil?" "Nej, titta Pippi!" "Ja men du har ju Pippi, se, hon är ju där" "Nej, annan Pippi!" "Ja, men vilken?" "ANNAN PIPPI!!" Någonstans här börjar jag ledsna. 7 minuter har gått sedan vi kom hem...)

Det fortsätter sedan i samma anda. Jag ger honom mat, han vill inte ha, i alla fall inte den maten, ligger på golvet och ålar sig i missnöje. Jag trugar med att han får sitta i mitt knä och äta. Han accepterar förslaget motvilligt. Väl i mitt knä är köttbullarna för varma, han släpper ner en flottig på mina rena, vita byxor. Vill sedan inte ha köttbullar alls, de måste då flyttas från hans tallrik helt och hållet för att det ska gå och äta pastan. Och sen vill han inte äta alls igen, och så kör vi ett varv till av att ligga på golvet, jag trugar - men nu med aningens mer irritation på rösten, och efter ett tag sitter vi tillsammans på en köksstol igen. När han nu börjar tjafsa om köttbullarna ännu en gång håller jag på och gå i bitar. Han sitter i mitt knä, med sitt huvud vid min haka. Jag blir så vansinnigt irriterad att jag på allvar är nära att bita honom i örat. Det var liksom det som var närmast, och jag vill på något sätt tillfoga honom lite smärta. Som tur är hinner jag stoppa mig själv, och biter istället allt vad jag kan i hans pipmugg (det är ju sånt där gosigt gummi som klarar vilka vassa små barntänder som helst - och även starka vuxna tänder uppenbarligen). Han gnäller vidare över Gud vet vad och till slut är jag så förbannad att jag drämmer handen i bordet och skriker FAN! Då tittar han på mig och säger "Läskigt".

Vid det här laget sätter jag ner honom på golvet igen, går in och lägger mig på sängen och andas. Jag tittar i taket och tänker "Skärp dig Lisa, för f-n skärp dig. Han är ett barn, han behöver dig nu". Jag tar mig ut, och barn är ju så fantastiska, man är ju förlåten på en gång. Han ler och vill att vi ska titta på Pippi...

Jag skäms över att jag tappar besinningen som jag gör. Jag vill vara smidigare, kunna avledningens ädla konst och inte ha ett sådant vansinnigt stort behov av att han ska veta att jag är arg/att han är dum. Jag vill straffa lite, inte ge mig för lätt. Men det är ju ingen av oss som tjänar på det i längden, jag vet det, men ändå ser jag till att låta lite argare än vad jag borde, ta i honom lite hårdare än vad jag brukar, lyssna lite sämre än annars. Så att han med säkerhet vet att mamma inte är nöjd.

Jag förstår att ni andra inte heller alltid orkar med era barn, att ni ledsnar, svär och skriker. Det känns skönt att veta. Men det är jobbigt att bete sig på ett sätt som man aldrig vill att någon endaste människa ska bevittna - för då skulle man skämmas så fullkomligt. Jag försöker nog ha ett motto som är att "kan jag inte berätta vad jag gör för någon annan, då ska jag nog inte göra det". Det samma gäller barnuppfostran, det ska gå att stå för. Min barnuppfostran i tisdags får ingen titta på, och när jag berättar det på bloggen är jag rätt säker på att jag får allas sympatier, trots att jag borde få smisk.

Sommarstugeletandet gick inte alls bra. Vi var ute och körde i 11 timmar och tittade på kanske 12 hus. Inget var riktigt bra, några var okej. Sedan åkte jag ner till Nyköping sent i måndags kväll tillsammans med min väldigt väldigt snälla pappa (sambon orkade inte) och tittade på ett till hus - och blev kär. När sambon ett par dagar senare tittade på samma hus blev han inte lika kär, och nu är det sålt till någon annan. Så vi står och stampar på ruta ett, och verkar inte komma så mycket längre heller. Behöver nog en sommarstugeletandepaus!

Sen en sista anekdot från mitt glamorösa liv: I måndags skaffade jag pass till lilltjejen (inte en dag för sent, vi åker ju till Italien om 1,5 vecka...). Tre timmar fick vi vänta. TRE TIMMAR! Tur att man är föräldraledig, så man har tid med all administration!

Nej, en lite glamorös anekdot till: Samma måndag åkte jag och köpte ett mega mega parasoll till vår pyttelilla altan (ser inte alls fånigt ut...). Som vanligt fattar inte jag hur stora paket och lådor det är när man köper sådana saker (köpte ju en stor gasolgrill på Maxi för några veckor sedan, och kom som en riktig bimbo med en bebis på ena armen och verkade tro att man bara kunde köra ut den lite smidigt i en kundvagn. Visade sig att de fick baxa ut den på truck via "lasbilsplattformen-som-är-på-baksidan-av-huset"-hålet och sedan hjälpa mig in med den i bilen). Denna gång var inte paketet så tungt, men långt! Lyckades dock få in hela i bilen, ända från vindrutan och bak till bakluckan gick det. Men självklart hade de glömt att skicka med själva foten. Hur stor kan en sådan vara? En sån man fyller med vatten, kan väl inte ta så stor plats? Så jag knatar iväg till Jysk med båda barnen i dubbelvagnen och tänker att jag säkert får hem det på något sätt. På Jysk vill sonen gå själv, och det slutar med att han river ut alla gosedjur som finns i en hylla, ut över hela gången och hittar sedan några asfula plockade hönor i gummi som piper, som han har en i varje hand och underhåller alla eftermiddagströtta kunder med. Paketet var rätt stort. En meter långt, kanske 30 cm brett och djupt. Slutade med att jag fick ta dottern i Babybjörn och sonen fick sitta lite på sne, medan paketet dinglade på sniskan i dotterns liggdel. Och sedan gick vi de 3-4 km hem igen... Men när vi gick ut ut butiken sa tjejen i kassan: Ni har bil va?

God natt!

Pappa på korset

Idag har vi varit på dop. En god vän som döpte sin lilla dotter och vi var där hela familjen. Min son, som ju är två år, har inte riktigt kyrkokoderna klart för sig, utan pratar högt och tydligt varje gång prästen skulle säga något. Plötsligt tittar han upp på en Jesusgestalt som är uppspikad på ett kors, allt i naturlig storlek, och säger "Pappa"! Jag höll på att dö av skratt, speciellt när min sambo säger "Tycker du att han har samma BMI som pappa"? (Detta efter att vi i bilen ut till kyrkan pratat om min sambon övervikt, och vad som kan göras för att han ska kunna gå ner i vikt). Väl ute ur kyrkan ska vi in i våra respektive bilar för att åka vidare till lokalen där lunch och fika ska vara, och då börjar sonen gråta i sin bilbarnsstol och säger "Mera kyrka"! Det är inte alltid man fattar vad de små liven tänker...

Hur som helst var det ett fint dop, det blir lätt högtidligt när man är i en kyrka, även om jag själv inte tror på Gud. Och sedan jag själv fick barn är jag ju så känslomässig och var nära att börja gråta några gånger. Och samma sak slog mig som när jag fick barn första gången: Herregud vad mycket kärlek det finns i världen, eftersom vi alla älskar våra barn så gränslöst.

Imorgon ska sommarstugejakten fortsätta. Mina föräldrar ska vara barnvakter hela dagen och vi ska köra värsta gatuloppet genom hela Mälardalen och titta på 11 olika hus. Hittar vi inget nu ger vi nog upp. Sommaren är snart här även i kalendern och då kommer hela marknaden att dö ut, så det är nu eller aldrig. Håll några tummar snälla, vi vill verkligen och börjar bli lite stressade.

Flög luftballong förra veckan, tillsammans med min bonusdotter. Det blev till stora delar en besvikelse, då det var så gott som vindstilla och vi knappt kom någonstans. Vi har väntat i två år på denna flygning, och så flög vi först över gräsmattan vi lyfte ifrån och sedan från Vallentuna till Upplands Väsby. Det var vackert och meditativt det som var, men långt ifrån vad vi förväntade oss. Har ringt och klagat, tycker inte att det där lilla fjuttflyget är vad man betalar för, men de sa självklart att de inte kan rå för vindarna och så vidare. Väntar dock på svar om jag kan få någon kompensation av något slag, kommer väl få ringa upp igen nästa vecka antar jag. "Kunden har alltid rätt-konceptet" verkar inte gälla hos dem. Men som en kuriosa: Korgen väger ett ton! Och själva ballongen 500 kg och sedan var vi 24 personer i korgen. Herregud vilken tyngd som lyfts av lite varm luft! Fashinerande! Och precis som jag skrev det så åkte en ballong över vårat hus! Sitter på altanen som vanligt och där kom en ballong, som uppenbarligen har lite mer fart än vad vi hade!

Nej, jag har blivit lite sjuk, och i halsen och hes som 17. Ska nog försöka gå och lägga mig snart, dottern går ju upp vid 5, så det är dags att börja nattens jakt på sovtimmar.

Inga fingrar i bajshålet!

Detta sa jag till min son häromdagen, när hans nyfikna små händer sökte sig ner till rumpan när jag bytte en mycket illaluktande blöja. Och som en liten diktafon upprepar han mammas ord: Inga fingrar i bajshålet! Snälla söta son, säg inte det på dagis!

Mitt liv kretsar enbart kring sommarstugor. Vi har varit i Norrtälje 3 gånger på en vecka, men har ännu inte hittat rätt hus (till rätt pris). Som vanligt, när man ska köpa dyra saker, inser jag att vi har för lite pengar. Även om vi lägger in massvis kontant, så räcker det aldrig till. "Om vi bara hade 500 000 kr till, då skulle vi kunna titta på helt andra objekt". Men så är det ju jämt, oavsett om det gäller hus, bil, semester eller köttkvalité till dagens grillmiddag. Jag drömmer så om att vara rik, herregud så mycket lättare livet skulle vara. Nej, inte skapa lycka, men underlätta något helt vansinnigt mycket.

Sonen har fyllt 2 år, och haft kalas för släkt och vänner. Han har fått galet mycket presenter, så även om vi som föräldrar har en ambition att hålla nere presentfloden, så är det helt omöjligt när man har mycket generösa nära och kära. Jag tror att trehjulingen var bäst, tack mormor och morfar!

Nej, vet ni vad, båda mina barn sover, jag har sovit galet dåligt sedan förra blogginlägget, och jag måste nog faktiskt gå och lägga mig nu. Min tekopp är tömd, nötterna uppätna och Desperete housewives är slut, så tack för idag!