altanen och jag

Min lilla dotter sover, jag orkar inte duscha efter träningen, utan sitter i min hängstol på altanen och är lite rastlös. Jag är dålig på att ha dötid, oplanerad tid. Börjar direkt planera, men utan att egentligen göra något revolutionerande med tiden. Jag är ju mycket nojjig med att mina barn ska få sova när de behöver och så länge de behöver - ett faktum som gör mig rätt så låst på dagarna. Idag fick jag plötsligt en tom dag, så min vän som jag skulle träffat var tvungen att vara hemma med sjukt barn. Direkt börjar jag fundera på vad jag ska göra istället. Det slutar med att jag inte gör så mycket alls, utan mest vankar runt och blir stressad. Jo, jag och dottern cyklade till SATS Stadshagen och tränade (hon verkar ha det väldigt bra på Minisats, underbart!). När vi cyklade hem, över gupp, vägarbeten, bilar och kaos, somnar hon med hjälmen nerdragen över pannan. Lilla gumman, mycket trött. Så förutom träningen (som ju oftast är det jag till slut tar mig för när jag är "ledig" så blir det liksom inget mer. Varför? Visst jag har pluggat lite (halvslumrat och samtidigt läst om den emotionella hjärnan. Helt obegripligt, synapser och hypothalamus). Snart är det dagishämtning - och så var denna dagen över! "Denna dagen - ett liv", eller kanske hellre: "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".

Jag är just nu innen i fasen "jag kan inget, jag är kass på det jag gör och jag kommer aldrig bli bättre" i min utbildning. Vet att den fasen kommer och ska komma, och att den går över. Så har det varit varje lång utbildning jag gått, men det är slitigt! Jag tycker syd om dem som går iterapi hos mig ,känns som att jag lurar dem och låtsas vara en bra terapeut, när jag inte är det. Min enda tröst är att det finns i alla fall en i min handledningsgrupp som är sämre, så blir den personen godkänd på den här utbildningen, då blir jag det också. Man behöver sådana i sin närhet, som gör att jag kan höja mig själv en bit, och se vad jag faktiskt gör bra (eller i alla fall bättre än den personen). Jag förstår att det är helt meningslöst att vara så hård mot sig själv, så självkritisk. Min sambo sa senast igår att han tycker att jag har tagit otroligt stora kliv i min utveckling sedan min steg 1 utbildning, att jag knappt är samma människa. Alltid skönt att höra, själv är man ju ofta blind för sin egen utveckling.

Idag opereras en vän på onkologen. Hon har hittat en knöl i halsen och den ska idag tas bort. Den är troligtvis godartad, men man vet inte säkert än. Jag har tänkt så mycket på henne, på hennes två barn, man. Att livet banne mig är kort och oförutsägbart. Att det inte går att ta det för givet, även om jag verkligen gör det. Har ju en mardröm om att min mamma inom en snar framtid kommer få cancer. Vet inte varför, men känner mig så säker. Hur ska jag klara mig utan min fina fina mamma?

Igår på handledningen kom det upp att jag har gått hos en terapeut som för två år sedan dog i hjärncancer. Det gick på ett par månader, så var hon borta. Jag tänker ofta på henne. På paniken jag upplevde hos henne när hon vid vår sista session berättade att hon hade cancer, hur förvirrad hon var, hur hon bara en vecka tidigare berättat att hon och hennes nya kärlek i livet precis fått sin nybyggda lägenhet, hur hennes tonårsbarn såg fram emot flytten och hur hon berättade om sina sommarplaner. Tre månader senare var hon borta.

Jag gick inte på begravningen. Varför? Hade något annat, viktigare för mig? Skäms för det idag.

Dottern har vaknat, livet fortsätter.