Brott och straff

Att vara en mamma som straffar sina barn vill nog ingen vara, inte heller jag. I natt insåg jag dock att det finns en del av mig som vill straffa mina barn, som vill få utlopp för den irritation - och ibland ilska - som deras beteende kan skapa.
I natt vaknade sonen, ovanligt nog, mitt i natten och ropade på mig. Då han är inne i en mycket mammig period just nu så spelar det ingen roll att sambon går in och försöker trösta, sonen fortsätter hysteriskt att skrika på mig. Jag sov djupt och skönt, och hade så där halv stor lust att börja springa in till honom kvart i 12 på natten. Men när jag hör skriken på hans pappa öka så ger jag upp och går in. Han vill ha juice. Tack, sabba min nattsömn för lite juice. Jag hämtar, han dricker lite, spiller på sin kudde, bryter ihop över att den blir blöt, gråter igen, vill inte ha nappen, ligger bara och gråter men kan inte förklara varför. Till slut ger jag upp, säger surt att då får han väl ligga där själv och gråta då, jag har ingen aning om vad han vill eller vad jag förväntas göra. Jag går in och lägger mig igen, klarar säkert av att ligga där inne i två minuter och lyssna på hans snyftande genom väggen, sen är jag tillbaka på hans sängkant.

Och det är här straffandet kommer in. Jag känner mig så vansinnigt irriterad över att han har väckt mig, utan att till synes vilja något, att jag fräser, skuldbelägger och är allt annat än pedagogisk. Till slut går han med på att hans pappa får komma in igen och trösta honom, och jag kryper tillbaks ner i sängvärmen (sedan kommer fortsättningen på natten, som innebär att vakna av dottern flera gånger, innan hon till slut vaknar halv 2 och vill leka fram till kl 3, och sedan bajsar, måste snytas, dricka vatten och sen somnar igen, leker propeller i sängen och vaknar för gott vid halv 7...).

Jag vill att sonen ska skämmas, inse vilken vansinnigt snäll mamma jag är som går upp och fixar juice mitt i natten, som är ett under av tålamod där jag sitter bredvid honom och försöker tyda hans snytningar. När inget funkar, då kommer en straffande sida fram hos mig, som jag inte är stolt över. Att lägga skuld på barn är så lågt, så dåligt och destruktivt, och inget jag i dagsljus skulle erkänna att jag gör på nätterna.

Vill göra ett inlägg kring en ny bok som kommit ut, Coola pappor, skriven av Martin Melin (ni vet, f.d. Robinson-deltagare, gift med Camilla Läckberg). Han satt i TV4:s morgonsoffa och berättade om sin bok (som jag inte läst). Han beskrev sig själv som en tidigare dålig pappa men nu en mycket bättre och närvarande pappa. När han säger "vi pappor måste kliva in och hjälpa till. Byta blöjor, ta en vaknatt, så är det bara" höll jag på att ramla av stolen. Är detta 2011? "Hjälpa till"?!? Bara den formuleringen får mig att se rött. Oj, vilken pappa du har blivit, kan du nu både byta blöjor och ta någon vaknatt ibland - du har verkligen sett ljuset Martin! Camilla kan skratta sig lycklig!

Jag och sambon hade ett tjafs i helgen kring "vem tar barnen mest och gör mest hemma" (detta otroligt primitiva och meningslösa grälämne, varför lär man sig aldrig?). Men i grälet säger han att han tycker att vi delar lika, att vi båda tar barnen mycket - och att han "gör sjukt mycket". Jag var tvungen att stanna mitt i meningen och reflektera på det han sa: "Jaha, så när du gör hälften, då gör du sjukt mycket?". Ja, han fick (lite senare på dagen, när känslorna var mindre hätska) erkänna att så är det nog för honom, och troligtvis för många män med honom, att hälften är nästan oöverstigligt mycket, som bör belönas, applåderas och beundras. Jag är till största delen nöjd och glad över vår uppdelning hemma, men det är intressant att rollerna kring mammor och pappor /kvinnor och män är så cementerad, så i det närmaste omöjlig att rucka helt ur sitt spår.

Mina barns pappa är mycket med dem, suckar aldrig över varken vaknätter eller blöjbyten, låter mig göra allt jag vill på fritiden utan gnäll, går på föräldramöten på dagis, följer med till BVC och sparar pengar till dem i en särskild fond. Men bara det att jag är stolt över att han gör detta är ju nästan skrämmande. Är han stolt över att jag läser sagor varje kväll, tar den ständigt förkylda dottern till Vårdcentralen, rensar bort för små barnkläder och tvättar de konstant smutsiga ytterkläderna? Nej, jag tror inte att han funderar många sekunder per dag på det.