Umeå nr 11

Jag är hemma igen, efter första resan till Umeå för terminen, och i mitt andra år på utbildningen. Det var roligt att åka och mysigt att vara där. Jag åkte ju utan några barn, vilket så klart är både galet skönt, och lite stressande. Men det hade gått bra hemma, med alla snälla barnvakter som ställt upp för att få ihop logistiken, och min sambo verkar också ha överlevt tvåbarnssituationen utan större problem. Själv hade jag med mig sömntabletter och löparskorna - för det är ju två saker jag gärna gör om jag inte har barnen - sover och tränar. Och så blev det också: styrketräning med två klasskompisar på onsdagkvällen och sedan löpning med samma två på torsdagkvällen. God sömn med sömntablett i kroppen och middag med sällskap varje dag. Föreläsningarna var till största delen bra, Existentiell psykoterapi och Självpsykologi, två teorier som tilltalar mig (MYCKET mer än vad psykoanalys gör).

Det jag dock tänkte lite på när jag var i Umeå, och som jag tänkt på många gånger under mitt liv, det är att människor inte frågar personliga saker. Jag är ju en sådan person att jag frågar det mesta som faller mig in, det som intresserar mig. Hur var din skilsmässa, hur påverkar det ditt arbetsliv att du har så många tatueringar, hur blir du när du blir arg, hur är det att få en dotter man själv inte visste att man var med och tillverkade, berätta om dina tvillingar och så vidare och så vidare. Jag är genuint intresserad, och frågar gärna och lyssnar gärna. Men jag ledsnar på att aldrig få några frågor tillbaka. Är jag så ointressant/berättar jag så mycket om mig själv att det inte finns något kvar att fråga/är folk verkligen så blyga eller fega att de inte vågar fråga det som intresserar dem?

Jag pratade med sambon om detta igår kväll, och han sade att han inte heller var van vid att prata på det sättet innan han träffade mig, och att jag har lärt honom det. Att även han har blivit förförd av mitt stora intresse och kan ofta (även idag) glömma att fråga mig saker, trots att jag precis frågat honom. Han sade även att han tror att folk inte vågar fråga, att det inte är det vanliga sättet att kommunicera, att det är jag som är ovanlig och ibland även gränslös. Han sa att jag dock aldrig hamnar i trubbel på grund av min gränslöshet, utan ofta blir nog folk väldigt smickrade och uppfyllda av att vara i sådant fokus. Kanske så uppfyllda att de inte tänker på att de borde fråga tillbaka, för balansens skull. Jag lyssnade på en bra deckare precis, där en av huvudrollsinnehavarna sade ungefär: Det behöver vara balans i en relation. Balans i skam, balans i skuld och balans i kärlek.

Det håller jag med om, och ofta saknar jag balansen. Det kan ju vara lika mycket jag som skapar obalansen naturligtvis, it take´s two som bekant. Men jag saknar det likafullt. Så efter två kvällar av fullkomligt fokus på andra och deras liv, så kände jag mig lite mätt på att vara "intresserat lyssnande" och längtade efter att själv få prata. Så självupptagen är jag.

Igår eftermiddag gick jag direkt från flygplatsen till dagis och mötte mina söta söta barn. Det är svårt att fortsätta vara trött varm och hungrig på vettig lunch när sonen kommer springande över lekplatsen och ropar Mamma! och kastar sig i famnen på en. Då är de flesta andra behov bortblåsta och jag vill bara pussa honom fördärvad. Även min snoriga dotter verkade komma ihåg vem jag är och blev sprattlande glad och tittade på mig noga med sina stora ögon. Tur att man har sådana guldklimpar hemma som väntar på en.

När jag och barnen senare var på en annan lekplats, så var det en stor familj som var uppenbart utlänningar (nu märkte jag att det var svårt att veta vilket ord jag skulle använda, får man fortfarande säga invandrare, eller är det plötsligt fult och stigmatiserande?). De kunde knappt någon svenska och betedde sig på gott och ont osvenskt (typ, tog tag i min son och lyfte upp honom i en gunga, utan att fråga varken mig eller honom om det var okej, vilket ju både är märkligt och samtidigt väldigt snällt). En av kvinnorna började prata med mig, på mycket knagglig engelska. Det framkom att de kom till Sverige med sina två små barn för 2 veckor sedan, att de bor hos hennes bror men får endast stanna där i en vecka till sedan måste de ut (det var brodern och hans familj som också var på lekplatsen, de har varit här i 6 månader). Hon och hennes man frågade mig hur man får tag i en lägenhet, vilket företag ska de kontakta för att få en? Hrm, jaa, det är typ omöjligt försökte jag förklara. Antingen får ni köpa en för typ 3 miljoner (då skrattade de) eller så får ni hyra i andra hand, eller flytta till något annat ställe än Stockholmsområdet. De verkade inte riktigt förstå vad jag menade, och frågade om de kunde få en lägenhet i en annan del av Sundbyberg, är det lättare? Nej, absolut inte, Sundbyberg går helt bort, satsa mer på Södertälje eller Upplands Bro...

Jag förklarade även att en dubbelvagn går att köpa på Blocket, att det finns fler lekplatser än bara den här och att Socialtjänsten inte kommer hjälpa dem med ett boende. Kvinnan sade att hon har en 5-rummare i Egypten (där de kommer ifrån) och att hon är ingenjör där, att hon är 25 år gammal och vill vara i Sverige för sina barns skull, de kommer ha det bättre här.

Jag kände mig dum som inte kunde göra mer för dem, men kände mig samtidigt förvånad och nästan lite irriterad över att bordern tagit hit dem utan att förklara hur bostadsmarknaden ser ut. Att de verkligen inte har någon aning. Å andra sidan är det ju en oerhörd uppoffring att lämna sitt hemland med allt man har där, för att komma till ett helt nytt ställe - för sina barns skull. Det är ju föräldrakärlek när den är som mest konkret och krävande. Jag förstod att hon ville att jag skulle komma till lekplatsen fler gånger, få möjlighet att prata mer. Jag är ofta där, men varken vill eller kan lova att jag kommer hjälpa dem med något. Kände mig som en dålig medmänniska, lat, snål och bekväm. För det är vad det handlar om, bekvämlighet. Jag vill inte ha 4 personer till på mina 87 kvm. Jag kommer inte kunna ordna ett annat boende till dem. Jag vill inte åka och köpa en syskonvagn till henne någonstans i Stockholmsområdet. Och jag skäms för det. Hur har jag blivit så egoistisk? Är jag en produkt av min tid och mitt samhälle, eller får jag faktiskt stå för detta själv, ta eget ansvar för min själviskhet. Ville egentligen ge henne en god bild av Sverige, visa henne att vi inte bara är kalla och introverta, utan även hjälpsamma och generösa. Men att skriva ner Blockets webadress och bokstavera s-y-s-k-o-n-v-a-g-n kan inte kallas generöst och hjälpsamt. För det var allt jag gjorde, allt jag kände att jag kunde offra min "dyrbara" tid till.

Det är lätt för mig att sitta hemma i min MIO-soffa med mina tända ljus och min mätta mage och säga att det är ju själva f-n att invandrarna inte kan integreras mer i samhället. Att de inte lär sig svenska, att de inte kan prata i normal samtalston på tunnelbanan och att de borde hitta en annan försörjning än socialbidrag. Men hur hade jag tänkt att de skulle integreras? Via andra nyanlända egyptier?  Rent teoretiskt fattar jag att vi alla måste hjälpa till. Bjuda hem dem på middag, sätta oss med dem framför internet och köpa en barnvagn åt dem, ta med dem till fler lekplatser och visa vart närmaste dagis ligger. Visst, jag kan inte ordna en lägenhet åt dem, det kan nog ingen, men små saker kan jag göra. Ge kläder, leksaker, ge mitt nummer så att de kan ringa om de behöver hjälp. Men jag kommer nog inte göra det nästa gång heller. Jag kommer snällt stå med huvudet på sne och säga "Åh, det måste vara jättejobbigt att lämna sitt hemland, oj så modig du är. Men nu måste jag gå, lycka till". Och tycka att jag är en god människa som ens pratade med dem. Jag säger det igen; jag skäms.