Min oas

Jag sitter i min hörnsoffa med ett gäng kuddar bakom ryggen. Har alla myslampor tända, ljusen brinner på byrån, Hanne Boel kommer ur högtalarna. Jag har en rykande tekopp och choklad från Lindt bredvid mig. Hela familjen sover, trots att klockan bara är 9 en fredagkväll. Jag borde kanske bli besviken på att sambon sover bort vår tid tillsammans, men i ärlighetens namn - detta är nog det skönaste sättet att spendera en fredagkväll på. Själv, med min musik, min agenda, min oas.

Min terapeut har frågat mig efter stunder i mitt liv då jag får ro, då jag stannar upp och inte är på väg någon annanstans (mentalt eller fysiskt). Detta är en sådan stund. De innehåller alltid tända ljus, te och lugn musik. Platsen och tiden kan variera, men några faktorer är de samma. Så just nu vill jag inte vara någon annanstans, inte göra något annat.

Apropå terapeut så frågade hon förra samtalet om min relation till musik. Jag började lite svepande berätta att jag egentligen inte gjort annat under min uppväxt, än att hålla på med just musik. "Va, detta har du aldrig sagt! Här kommer ju en helt ny sida fram hos dig! Berätta mer!" Jag berättade om alla körer, instrument, solosång, konserter, musikhögskolan, ansökan till Kungsholmens musikgymnasium, ett helt års kvällsplugg i musikteori för att kunna söka nämda skola, att det bara är några år sedan som jag slutade med alla musikåtadanden. Och jag kände att det var skönt att få berätta om det, få plocka fram den sidan hos mig, som alltid varit mycket dominerande. Nu för tiden, i de relationer jag har idag, är jag "träna skit mycket och resa utomlands väldigt ofta- Lisa". Och det är ju sant - Nu. Så har det inte alltid varit, och det var skönt att komma tillbaka till ursprunget. Bort från gymet och tillbaka till kommunala musikskolan i Skövde.

Denna veckan har försvunnit i ett rasande tempo. Jag och sambon åkte själva till Berlin i söndags morse och kom hem sent sent i tisdags kväll. Mina idel positiva föräldrar har varit barnvakt, och allt verkar ha gått bra. Vi hade det oförskämt skönt: strålande sol alla dagar, mycket promenerande, god mat, cykeltur runt hela stan, sett alla turistsaker, suttit i solen i en solstol och ätit glassbomb och undrat varför vi någonsin slutade leva detta, barnfria, livet? Ja, oförskämt är ordet. Inte bara för att själva resan var bra, utan för att vi har sådana fantastiska barnvakter, som ställer upp i vått och torrt och inte gnäller en sekund för det, utan tvärtom säger "åh, ni har sådana ljuvliga barn, vi kommer sakna dem så mycket"! när vi landat och är på väg hem (genom ett regnigt Stockholm). Tack mamma och pappa, ni är verkligen one of a kind, vad skulle jag, vi, göra utan er?

I Berlin, en stad jag inte blev så där vansinnigt föräldskad i faktiskt, såg vi sista kvällen postituerade stå längs restauranggatan och torget. De var bara ett par-tre stycken, men väckte tillräckligt med uppmärksamhet för att vi skulle se vad som försiggick. Och jag blir så märkbart upprörd och störd, men samtidigt fashinerad tror jag. Jag kan liksom inte sluta titta, och vill i ärlighetens namn stå kvar och titta när de får en kund på kroken, går iväg och sedan kommer tillbaka för att göra om samma sak igen. Jag är otroligt emot hela sekköpsindustrin, och skrev min C-uppsats om män som köper sex (patetiska jävlar). Så det finns inget i det som jag stödjer på något enda sätt. Men uppenbarligen grabbar det tag i mig, får mig att gå långsammare, hoppas på rödgubbe vid övergångsstället och jag kan inte prata om något annat än det som händer framför mig. Ska jag vara riktigt ärlig så vill jag nog vara en fluga på väggen även när den sexuella tjänsten utförs. Inte i ett sexuellt upphetsande syfte, utan för att jag så in i norden undrar hur det går till. Hur hon låtsas, hur han går på det, hur samspelet ser ut, hur betalningen sker och vad som händer när de skiljs åt.

Men för att återgå till mitt lite mer vardagliga liv så har resten av veckan gått i småbarnens tecken. Båda barnen var på onsdagen lite mer krävande än annars, för att vi varit borta och de hållt ihop sig antar jag, och nu kunde de "släppa loss". Så onsdagen tog jag med mig barnen in till Odenplan för att egentligen lämna tillbaka lite försenad kurslitteratur, men 80% av tiden ägnades åt den stora lekplatsen som finns där. Försökte även låna hem lite andra böcker, men när barnen gnällde och lät i kör, vågade jag inte störa mer än nödvändigt och smet snabbt ut därifrån. Fick ett antal blickar när jag gled in på Stadsbiblioteket med två små barn i dubbelvagn kan jag säga, inte det vanligaste uppenbarligen.

Torsdagen jobbade jag på morgonen, hade två familjerådgivningssamtal. Har sagt det förr, säger det igen - det är världens roligaste jobb! På eftermiddagen kände jag mig som en hjälte, då jag direkt efter dagis åkte med barnen och storhandlade. Det orkade de inte med egentligen, visade det sig när vi redan var där. Sonen gnällde över ALLT. Det är nästan intressant att se vad han kan komma på för nya saker att gråta över till slut. Vanligast är att han vill ha godis och jag säger nej, vilket var fallet igår. Till slut låg han borta vid mjölkkylen och skrek i högan sky "Jag vill ha godis! Plocka godis påse"! Folk fick kryssa förbi honom med sina vagnar för att komma därifrån. Jag försökte vara cool, lät honom ligga medan jag plockade på mig Provivan, keson och yoghurten. Till slut var det bara att lyfta upp honom och bära honom resten av handlingen. Väl genom kassan fick han hjälpa mig att lägga ner varorna i påsarna, vilket gjorde honom på bättre humör. Dottern satt nöjd i vagnen och flaxade. En kvinna i  kön sade: "Vad duktiga dina barn är, som är med och storhandlar och är så nöjda"! Ha ha, herregud, hon skulle sett oss 5 minuter tidigare... Men stort tack till den kvinnan, som tar sig tid att beröma mina något humörssvajiga barn.

När jag väl kommit in i bilen med alla påsar och barn, pustar jag ut. Det gick, vi överlevde, nu åker vi hem. Jag dumpade allt hemma och stack och körde spinning, thank you God, så skönt. Ett ABBA-spinningpass. Och för en oräknelig gång i ordningen tänkte jag på hur gärna jag vill vara spinninginstruktör. Har så mycket bra cykelmusik i mitt huvud, ett så bra pass, som jag själv vill köra!

Idag har det varit en lugn dag, pluggat lite, gjort ärenden, tagit hand om en fredagstrött son, som till slut var så hungrig att han bara skrek, men var samtidigt så trött att han inte orkade äta. Så som värsta curlingmorsan fixade jag två olika maträtter han kunde välja mellan, lät honom äta i soffan, på golvet, allt han bad om. Men när jag hade ställt tallriken på fel punkt på golvet, och han puttade ut innehållet i ren frustration över hans mammas oduglighet - då brast det för mig. Då skrek jag "Nu är jag jävligt trött på dig och ditt gnäll! Du får äta vid bordet, eller strunta i det. Jag ger dig allt du ber om, men nu vill jag inte mer"! Lagom till detta utspel kom sambon hem, och jag gav honom två skrikiga barn och stack ut och sprang. Pust. Ibland känns tvåbarnslivet som ett maratonlopp som ska överlevas. Och när båda somnat mätta och nöjda, så pustar jag ut, kollar pulsen och varvar ner. Fyller på med kolhydrater och vilar, inför nästa maraton.

Igår när jag hämtade på dagis bar jag dottern i famnen, eftersom jag hade bilen med mig som skulle ta oss till ICA. Sonen skulle alltså bli tvungen att gå alla 100 metrar till bilen själv. Och det var han inte på humör för. Så som den hulk jag är, bar jag båda barnen på var sin arm (ja, att ha 15 kg på varje arm känns, rätt fort, och till slut fullkomligen dör biceps). När jag kom ut genom en av grindarna på dagis, kom en höggravid mamma med sin 1,5 åriga son. Hon tittade lite skräckslaget på mig och skakade på huvudet. Jag sa "det är kul att ha tätt mellan barnen nästan jämt, men ibland räcker liksom inte armarna till". Hon pekade på sin stora mage och sa "För sent för det rådet nu...".

När mina små grisar satt i badbaljan tillsammans för någon timma sedan och skrattade så de kiknade åt varandras plaskande, då är det mesta glömt och förlåtet, och tur är väl det...

Nu ska jag läsa en ny bok, Inte som andra barn, om att få ett handikappat barn. Lite avkopplande kvällslektyr så här en trött fredag.