Igår hade vi en aktiv dag! Dagis var stängt, så jag passade på att ta med sonen (och dottern så klart, hon har inte så mycket att välja på) till ett lekland, när det nu var vardag och man slipper den allra värsta anstormningen av barn. Min son ville bara, bokstavligt talat bara, vara i bolhavet. Så där satt vi i en timme, kastade bollar, och tittade på när de blåste upp i en sån där blåsmaskin. Efter detta äventyr åkte vi till farmor och fikade och sen kom jag på den strålande idén att tvätta bilen i automattvätt (eftersom den inte tvättats sedan i somras och ser ut som kriget). Trodde att sonen skulle tycka att detta var lite roligt, men ack nej. Ska berätta om vårat samtal senare på kvällen, när jag skulle lägga honom:
Sonen: bilen
Jag: Ja, vi tvättade bilen idag.
Sonen: Rädd
Jag: Ja, du blev rädd
Sonen: fara
Jag: Ja, men det var ingen fara.
Sonen: Fara
Jag: Nej, men det var ingen fara, men du blev rädd.
Sonen: Tvätta bilen.
Jag: Ja, vi tvättade bilen.
Sonen: Duscha.
Jag: Ja, bilen duschade.
Sonen: Rädd.
Jag: Ja, du blev så rädd. Förlåt att jag tog med dig dit, jag visste inte att det var så läskigt.
Sonen: Läskigt.
Jag: Ja, läskigt.
Sonen: In.
Jag: Ja, vi åkte in där, för att tvätta bilen.
Sonen: Tvätta bilen.
Jag: Ja, vi tvättade bilen.
Sonen: Fara.
Jag: Ja, det var ingen fara, men det kändes så.
Sonen: Rädd.
Jag: Ja, du blev verkligen jätterädd.
Och så vidare och så vidare och så vidare. Han behövde verkligen bearbeta detta trauma som hans mamma utsatte honom för. Det är dock väldigt häftigt att kunna ha ett "samtal" med honom.
Denna vecka har hela familjen rivit av några kräksjukor, och jag är så galet trött på att alla blir sjuka om vart annat. Tvätta lakan, vara orolig för att bli sjuk själv och att försöka förhindra barnen från att bli sjuka. Nu är det bonusdottern som började kräkas i natt, och jag VILL INTE bli sjuk.
Annars har veckan varit lugn. Varit med barnen, träffat lite vänner, varit massvis ute i solen om dagarna (i onsdags var jag ute 6 timmar. Promenera, fika, plugga, sprang, pratade i telefon, lekte på lekplats).
Igår kom en av mina sämre föräldrasidor fram. Den kommer fram med alltför jämna mellanrum, och det är när sonen skriker alltför ofta och mycket. Han kan verkligen ta till skriket för att säga sin åsikt, vare sig det är sorg, ilska, trötthet eller bara frustration i största allmänhet. Efter två utbrott på morgonen (ena gången över att han inte får måla med kritorna på min skitdyra, vita bokhylla och andra gången för att han inte fick hälla i mer Oboypulver i sitt mjölkglas) var jag redan lite slutkörd på denna fronten. När jag sedan hade båda barnen själv, och sonen sov, dottern börjar helt plötsligt gapskrika och väcker sonen - så att han börjar gapskrika, då är det skrämmande nära att jag lägger båda i sängen, skriker tillbaka och går därifrån. Som tur var gjorde jag inte det, utan ammade ena och höll den andra i handen. Båda lugnade sig och efter en halvtimma var allt som vanligt igen. Men herregud vad dessa tillfällen sliter! Och det är ju inte så att man satt med ett överskott av energi innan heller.
Att känna sig otillräcklig är en mycket kraftfull känsla. Att båda barnen behöver en, och de är för små för att kunna förstå att de kan vänta, att jag kommer snart, att det inte är någon fara och liknande. Jag kan längta efter att de blir större och förstår vad jag säger, så att mitt dåliga samvete över att inte räcka till kan minska något...
lördag 26 februari 2011
söndag 20 februari 2011
Familjeliv
Jag börjar så sakta förstå vad ett familjeliv verkligen innebär. Det känns som att ha ett barn är egentligen ingen "utmaning" för den vuxna relationen, för ens egna behov av egen tid och utveckling. I alla fall om man har ett barn som vår son, som sovit bra på nätterna, inte varit mer sjuk än någon annan och som älskar att vara både med sin mamma och pappa. Jag och sambon har kunnat göra det vi vill, och det har aldrig varit något problem att lämna sonen hemma med den andre föräldern. Vi har så gott som alltid kunnat äta middag runt bordet allihop, sova rätt okej på nätterna (det har inte varit sonen som varit problemet, om någon av hans sömnstörda föräldrar inte sover), titta på TV och film på kvällarna utan att bli så där väldigt störd av barnskrik.
Den tiden verkar plötsligt över.
Igår, lördag kväll, satt jag till slut själv vid matbordet, med min då rätt så kalla middag, dottern fick mat i min famn, jag försökte äta med ena handen, läsa lite tidning samtidigt som sällskap, medan sambon lade vår övertrötta son i sin säng. Detta hade föregåtts av att sonen vägrat äta i sin stol, suttit i mitt knä och petat i min sallad och sedan velat äta med mina bestick. När jag till slut sa att han fick sitta själv på sin stol och äta kom utbrottet, med efterföljande gråt, skrik, kasta saker och hänga farligt ut från stolen i protest. Vi bestämde att det var dags att sova.
När sambon kommit tillbaka, började dottern gråta - mer mat. Vi hjälptes åt i köket, jag gav dottern mer mat, hon somnade i min famn. Klockan 10 i 9 var jag så trött att jag inte riktigt fattade vitsen med att vara uppe längre. Jag reser mig sakta sakta, för att dottern inte ska vakna. Men jo, det gör hon. In i sovrummet, lägga ner henne, borsta mina tänder lite snabbt för att sedan krypa ner och hoppas att hon somnar fort = att även jag kan få somna fort.
45 minuter senare ligger jag fortfarande och lyssnar på hennes stök och bök, jag har puttat in nappen 20 gånger och inser till slut att hon ju faktiskt har bajsat. Så upp och byta. Vid 10 somnar vi båda två. Sedan kommer natten med amning var tredje timme, och från kl 4 och framåt är hon så täppt i näsan att hon inte kan sova, utan bara ligger och knorrar och låter, så att jag inte kan sova.
Mitt morgonhumör, när jag vid 7-tiden gav upp denna natt, var lite så där. Jag satt och pratade med sambon om det, och kunde egentligen bara konstatera att detta är livet. Detta är att ha två barn, att ha små barn, att ha barn som kom tätt i ålder. Sluta klaga - this is it!
Den tiden verkar plötsligt över.
Igår, lördag kväll, satt jag till slut själv vid matbordet, med min då rätt så kalla middag, dottern fick mat i min famn, jag försökte äta med ena handen, läsa lite tidning samtidigt som sällskap, medan sambon lade vår övertrötta son i sin säng. Detta hade föregåtts av att sonen vägrat äta i sin stol, suttit i mitt knä och petat i min sallad och sedan velat äta med mina bestick. När jag till slut sa att han fick sitta själv på sin stol och äta kom utbrottet, med efterföljande gråt, skrik, kasta saker och hänga farligt ut från stolen i protest. Vi bestämde att det var dags att sova.
När sambon kommit tillbaka, började dottern gråta - mer mat. Vi hjälptes åt i köket, jag gav dottern mer mat, hon somnade i min famn. Klockan 10 i 9 var jag så trött att jag inte riktigt fattade vitsen med att vara uppe längre. Jag reser mig sakta sakta, för att dottern inte ska vakna. Men jo, det gör hon. In i sovrummet, lägga ner henne, borsta mina tänder lite snabbt för att sedan krypa ner och hoppas att hon somnar fort = att även jag kan få somna fort.
45 minuter senare ligger jag fortfarande och lyssnar på hennes stök och bök, jag har puttat in nappen 20 gånger och inser till slut att hon ju faktiskt har bajsat. Så upp och byta. Vid 10 somnar vi båda två. Sedan kommer natten med amning var tredje timme, och från kl 4 och framåt är hon så täppt i näsan att hon inte kan sova, utan bara ligger och knorrar och låter, så att jag inte kan sova.
Mitt morgonhumör, när jag vid 7-tiden gav upp denna natt, var lite så där. Jag satt och pratade med sambon om det, och kunde egentligen bara konstatera att detta är livet. Detta är att ha två barn, att ha små barn, att ha barn som kom tätt i ålder. Sluta klaga - this is it!
söndag 13 februari 2011
Äckligt svenskt? Eller äckligt Lisa?
Helgen har ju bjudit på fantastiskt väder, och jag har inte varit sen att vara ute så många timmar jag bara kan. Har släpat med mig barn och sambo ut runt "våra" sjöar, dragit pulka, druckit te i solen, lyssnat på ljudbok, gungat sonen och både grälat och älskat med alla tre.
Igår när vi gick vår dagliga runda, och sonen gick med sin pulka bredvid oss, kom en mamma med sin tvååriga dotter. Vår son hälsade lite på henne, och vi gick tillsammans allihop en bit, medan barnen sprang framför. Mamman sa att vår son var väldigt bra på att prata, för sin ålder. Och ja, det är han verkligen. Men vad hör jag mig själv säga? Jo: Ja, tack, har är duktig, men han är inte lika rörlig. Barn verkar få det ena eller det andra.
Varför i hela världen säger jag så? Varför kan jag inte bara hålla med henne, han är ovanligt duktig för ålder, och det är jag förbannat glad och stolt över. Varför måste jag lägga till att han inte är så rörlig? Skäms jag över att han är bra? Skäms jag över att "förhäva" mig/honom? Försöker jag minska uppmärksamheten genom att neutralisera påståendet med något negativt, så att det inte blir för... ja, för vadå? Det är här min fundering kommer: Är detta något svenskt, jantelagsmässigt, eller är detta jag? Är det min egen tragiska personlighet som gör så här mot min son?
Hur som helst så skämdes jag efteråt. Jag skämdes för att jag inte låter min son vara så bra som han är, utan att jag direkt måste "plocka ner honom på jorden" (tänkte självklart inte att det var det jag gjorde, men så blev ju effekten). Han ska ju få vara så fantastiskt bra som han verkligen är! Och på de saker som han är mindre bra, kan jag ju ta i ensamhet med honom, varför ska jag basunera ut det på gångbanan, till en främling, en solig lördag? Nej, fy vad jag skäms, jag måste verkligen bli medveten om vad jag säger. Jag kan inte surfa på att "han är liten och förstår inte", den ursäkten börjar ha tagit ut sin rätt.
Måste därför passa på att berätta att sonen har börjat sjunga. Det är sjukt sött, och vi skrattar av lycka varje gång. Hans repertoar består av Karlsson på taket-låten, Gubben i lådan, Bä bä vita lamm och "jag är din bästa vän"- låten från Toy Story filmerna. Det är faktiskt väldigt roligt med ett verbalt barn, jag njuter varje dag av alla hans små ord och uttryck. Tur att jag har en sambo som ofta filmar honom med mobilen, så att dessa ögonblick sparas till eftervärlden.
Nu sover alla barn, sambon har snarkmasken på sig och sover bredvid mig, så det är dags för mig att släcka lampan och ögonen. Nätterna har en tendens att ta slut vid 3-4 på morgonen, då dottern har ätit och ligger och knorrar, sträcker på sig och låter i största allmänhet = jag kan inte sova.
Har förresten börjat lite smått med bröstmjölksersättning. Det tar emot så det skriker om det, vill verkligen amma (vilket jag fortfarande gör också). Men jag har hungriga barn, och lyckades ju inte helamma sonen med än knappt tre månader heller. Så jag ger dottern lite flaska (vilket hon tar utan att knussla) och hoppas att hon får det bättre, mättare och kanske lite mindre kräk. Men moderspotensen får sig en liten törn, ska inte låtsas som något annat...
Igår när vi gick vår dagliga runda, och sonen gick med sin pulka bredvid oss, kom en mamma med sin tvååriga dotter. Vår son hälsade lite på henne, och vi gick tillsammans allihop en bit, medan barnen sprang framför. Mamman sa att vår son var väldigt bra på att prata, för sin ålder. Och ja, det är han verkligen. Men vad hör jag mig själv säga? Jo: Ja, tack, har är duktig, men han är inte lika rörlig. Barn verkar få det ena eller det andra.
Varför i hela världen säger jag så? Varför kan jag inte bara hålla med henne, han är ovanligt duktig för ålder, och det är jag förbannat glad och stolt över. Varför måste jag lägga till att han inte är så rörlig? Skäms jag över att han är bra? Skäms jag över att "förhäva" mig/honom? Försöker jag minska uppmärksamheten genom att neutralisera påståendet med något negativt, så att det inte blir för... ja, för vadå? Det är här min fundering kommer: Är detta något svenskt, jantelagsmässigt, eller är detta jag? Är det min egen tragiska personlighet som gör så här mot min son?
Hur som helst så skämdes jag efteråt. Jag skämdes för att jag inte låter min son vara så bra som han är, utan att jag direkt måste "plocka ner honom på jorden" (tänkte självklart inte att det var det jag gjorde, men så blev ju effekten). Han ska ju få vara så fantastiskt bra som han verkligen är! Och på de saker som han är mindre bra, kan jag ju ta i ensamhet med honom, varför ska jag basunera ut det på gångbanan, till en främling, en solig lördag? Nej, fy vad jag skäms, jag måste verkligen bli medveten om vad jag säger. Jag kan inte surfa på att "han är liten och förstår inte", den ursäkten börjar ha tagit ut sin rätt.
Måste därför passa på att berätta att sonen har börjat sjunga. Det är sjukt sött, och vi skrattar av lycka varje gång. Hans repertoar består av Karlsson på taket-låten, Gubben i lådan, Bä bä vita lamm och "jag är din bästa vän"- låten från Toy Story filmerna. Det är faktiskt väldigt roligt med ett verbalt barn, jag njuter varje dag av alla hans små ord och uttryck. Tur att jag har en sambo som ofta filmar honom med mobilen, så att dessa ögonblick sparas till eftervärlden.
Nu sover alla barn, sambon har snarkmasken på sig och sover bredvid mig, så det är dags för mig att släcka lampan och ögonen. Nätterna har en tendens att ta slut vid 3-4 på morgonen, då dottern har ätit och ligger och knorrar, sträcker på sig och låter i största allmänhet = jag kan inte sova.
Har förresten börjat lite smått med bröstmjölksersättning. Det tar emot så det skriker om det, vill verkligen amma (vilket jag fortfarande gör också). Men jag har hungriga barn, och lyckades ju inte helamma sonen med än knappt tre månader heller. Så jag ger dottern lite flaska (vilket hon tar utan att knussla) och hoppas att hon får det bättre, mättare och kanske lite mindre kräk. Men moderspotensen får sig en liten törn, ska inte låtsas som något annat...
torsdag 10 februari 2011
Umeå nr 6
Då var vi i Umeå igen, jag, min mamma och min underbara lilla dotter. Det är cirka 17 minusgrader och massvis med snö. Vi sitter och njuter av lugnet i vårt vackra hotellrum efter att ha ätit middag här hemma. Dagen har varit bra, har lärt mig nya saker om Freuds liv (visste ni till exempel att han hade cancer i munnen och dog genom aktiv dödshjälp, då hans läkare gav honom extra mycket morfin på Freuds egen önskan).
Jag upptäckte en sak om mig själv igår. Har märkt det förr, men igår blev det så tydligt att jag inte kunde missa det. Då vårt flyg hit var 1,5 timma försenat, hann vi inte äta lunch innan lektionen började. Min mamma köpte lunch till mig från en restaurang som jag sedan åt under första rasten. När jag fick veta vilken restaurang hon handlat på blev jag så himla arg. Den restaurangen har nämnligen världens bästa salladsbuffé, som jag alltid äter på när jag är här - bara för att få äta av deras salladsbuffé. Men det enda jag fick av den nu var en miniburk med lite majs, ärtor och strimlad morot.
Detta är så klart världens minsta fråga, men för mig blev det en jättegrej! Jag malde i mitt huvud att hon väl kunde tagit en större burk, att det var f-n vad snålt av restaurangen, att jag missade en chans att få så där god mat och så vidare. Jag kunde inte släppa det, utan satt i min känsla i 2 timmar, tills jag pratade med mamma om mina känslor och tankar, och efter det blev jag av med den överväldigande irritationen.
Är det inte fashinerande?! Hur kan en så liten sak bli så stor? Min terapeut beskrev det som att jag inte kan värja mig, att känslorna kommer över mig utan att jag lyckas stoppa det. Hennes förklaring är ju lite förlåtande, jag framstår inte som lika neurotisk...
Detta inlägg lades in flera dagar efter att det skrevs, då datorn fick för sig att lägga ner precis när jag var klar. Så jag kan ju passa på att berätta att jag fick någon magsjuka på fredagen och kunde inte gå till skolan. Solen sken utanför fönstret, och jag satt mest på toaletten hela förmiddagen. Vi lyckades dock flyga hem, trots snöovädret i Stockholm. Flera av mina klasskompisar fick stanna i Umeå en natt till, då de skulle flyga till Arlanda och där var kaoset värre än på Bromma, dit jag flyger. Så lite tur hade vi, mitt i diarrédoften...
Jag upptäckte en sak om mig själv igår. Har märkt det förr, men igår blev det så tydligt att jag inte kunde missa det. Då vårt flyg hit var 1,5 timma försenat, hann vi inte äta lunch innan lektionen började. Min mamma köpte lunch till mig från en restaurang som jag sedan åt under första rasten. När jag fick veta vilken restaurang hon handlat på blev jag så himla arg. Den restaurangen har nämnligen världens bästa salladsbuffé, som jag alltid äter på när jag är här - bara för att få äta av deras salladsbuffé. Men det enda jag fick av den nu var en miniburk med lite majs, ärtor och strimlad morot.
Detta är så klart världens minsta fråga, men för mig blev det en jättegrej! Jag malde i mitt huvud att hon väl kunde tagit en större burk, att det var f-n vad snålt av restaurangen, att jag missade en chans att få så där god mat och så vidare. Jag kunde inte släppa det, utan satt i min känsla i 2 timmar, tills jag pratade med mamma om mina känslor och tankar, och efter det blev jag av med den överväldigande irritationen.
Är det inte fashinerande?! Hur kan en så liten sak bli så stor? Min terapeut beskrev det som att jag inte kan värja mig, att känslorna kommer över mig utan att jag lyckas stoppa det. Hennes förklaring är ju lite förlåtande, jag framstår inte som lika neurotisk...
Detta inlägg lades in flera dagar efter att det skrevs, då datorn fick för sig att lägga ner precis när jag var klar. Så jag kan ju passa på att berätta att jag fick någon magsjuka på fredagen och kunde inte gå till skolan. Solen sken utanför fönstret, och jag satt mest på toaletten hela förmiddagen. Vi lyckades dock flyga hem, trots snöovädret i Stockholm. Flera av mina klasskompisar fick stanna i Umeå en natt till, då de skulle flyga till Arlanda och där var kaoset värre än på Bromma, dit jag flyger. Så lite tur hade vi, mitt i diarrédoften...
onsdag 2 februari 2011
Kär kär kär!
Jag är så galet kär i mina barn!! Mer än jag någonsin varit förut tror jag. Sonen är på ett mer eller mindre konstant gott, charmigt, roligt och ljuvligt humör. Dottern är så söt som bara små små bebisar kan vara. Hon har börjat le och det har börjat komma tårar när hon gråter. Hon blir mer och mer människa för varje dag som går. Sonen älskar henne och vill pussas, kramas, ligga bredvid, ge nappen, hålla handen och hälsa på henne mest hela tiden. Ett mammahjärta smälter när man ser sina barn visa kärlek till varandra.
Jag lever ett otroligt behagligt liv där jag mest äter lunch/fikar med andra lediga vänner, går promenader och är med mina barn. Det är dock dyrt att vara mammaledig. Vill ju äta och fika mest hela tiden, och det kostar i den här stan! Försöker att inte tänka så mycket på det, köper ju inget annat, så jag hoppas att jag har råd i slutänden...
Jag lägger pinsamt lite tid på mitt skolarbete. Som tur är så gjorde jag ju det mesta innan förlossning, och det surfar jag på dagligen just nu. Men snart är även de andra i kapp, och även jag måste börja prestera. Min längtan och ambition är låg just nu, har det så himla bra med att vara lattemamma!
Träningslängtan/tvånget börjar göra sig påmint. Jag har tränat ett antal gånger redan, löpning och längdskidor. Jag har inte aktiverat mitt gymkort än, och jag vet inte ens om jag vill just nu. Det är så skönt att inte stressa dit, har tider att passa, hitta ork som inte finns. Jag har ju lagt så otroligt mycket tid på träning de senaste 10 åren, och den enda paus jag haft överhuvudtaget på dessa år är de 6 veckor som var efter sonens födelse. Nu är dottern snart 7 veckor, och jag har tränat 2-3 pass senaste två veckorna. Det känns bra, känner mig rätt pigg och stark, men jag tycker det är så skönt att slippa.
Men detta är inte helt oproblematiskt. Delvis har jag ju en ämnesomsättning som inte tillåter att jag äter som jag gör om jag inte tränar (knappt ens när jag tränar..). Jag tänker varje dag att jag borde, jag borde verkligen. Jag längtar som 17 efter ett hårt spinningpass med riktigt bra musik. Och jag bävar för alla kvällar på gymet som jag egentligen inte orkar med. Sen har jag ju två väldigt små barn hemma också, vilket gör att logistiken inte är helt enkel. Att lämnas själv med dessa två alltför ofta är inte bara lätt. Jag vet att sambon kommer stötta mig och låta mig komma iväg så ofta jag kan och vill, men vill jag? Är strävan efter den "perfekta kroppen" (som jag ju aldrig någonsin lyckas få) så mycket värd att jag ska ta mig iväg trots 4 timmars sömn varje natt och två små barn hemma, som jag redan är borta en hel del ifrån eftersom jag pluggar 75% och jobbar lite varje vecka? Troligtvis är svaret nej på denna fråga, men jag är inte alls säker på att jag kommer klara av att hålla mig därifrån. Och om jag nu aktiverar mitt gymkort, hur ska jag då nöja mig med lite färre pass i veckan, typ 3, som alla andra nöjer sig med?
Nej, usch, dessa tankar och insikter om mig själv gör mig nedstämd. Nu har dottern somnat bredvid mig, sonen och sambon sover redan. Kanske ska gå och lägga mig jag också, trots att klockan inte ens är 9.
Jag lever ett otroligt behagligt liv där jag mest äter lunch/fikar med andra lediga vänner, går promenader och är med mina barn. Det är dock dyrt att vara mammaledig. Vill ju äta och fika mest hela tiden, och det kostar i den här stan! Försöker att inte tänka så mycket på det, köper ju inget annat, så jag hoppas att jag har råd i slutänden...
Jag lägger pinsamt lite tid på mitt skolarbete. Som tur är så gjorde jag ju det mesta innan förlossning, och det surfar jag på dagligen just nu. Men snart är även de andra i kapp, och även jag måste börja prestera. Min längtan och ambition är låg just nu, har det så himla bra med att vara lattemamma!
Träningslängtan/tvånget börjar göra sig påmint. Jag har tränat ett antal gånger redan, löpning och längdskidor. Jag har inte aktiverat mitt gymkort än, och jag vet inte ens om jag vill just nu. Det är så skönt att inte stressa dit, har tider att passa, hitta ork som inte finns. Jag har ju lagt så otroligt mycket tid på träning de senaste 10 åren, och den enda paus jag haft överhuvudtaget på dessa år är de 6 veckor som var efter sonens födelse. Nu är dottern snart 7 veckor, och jag har tränat 2-3 pass senaste två veckorna. Det känns bra, känner mig rätt pigg och stark, men jag tycker det är så skönt att slippa.
Men detta är inte helt oproblematiskt. Delvis har jag ju en ämnesomsättning som inte tillåter att jag äter som jag gör om jag inte tränar (knappt ens när jag tränar..). Jag tänker varje dag att jag borde, jag borde verkligen. Jag längtar som 17 efter ett hårt spinningpass med riktigt bra musik. Och jag bävar för alla kvällar på gymet som jag egentligen inte orkar med. Sen har jag ju två väldigt små barn hemma också, vilket gör att logistiken inte är helt enkel. Att lämnas själv med dessa två alltför ofta är inte bara lätt. Jag vet att sambon kommer stötta mig och låta mig komma iväg så ofta jag kan och vill, men vill jag? Är strävan efter den "perfekta kroppen" (som jag ju aldrig någonsin lyckas få) så mycket värd att jag ska ta mig iväg trots 4 timmars sömn varje natt och två små barn hemma, som jag redan är borta en hel del ifrån eftersom jag pluggar 75% och jobbar lite varje vecka? Troligtvis är svaret nej på denna fråga, men jag är inte alls säker på att jag kommer klara av att hålla mig därifrån. Och om jag nu aktiverar mitt gymkort, hur ska jag då nöja mig med lite färre pass i veckan, typ 3, som alla andra nöjer sig med?
Nej, usch, dessa tankar och insikter om mig själv gör mig nedstämd. Nu har dottern somnat bredvid mig, sonen och sambon sover redan. Kanske ska gå och lägga mig jag också, trots att klockan inte ens är 9.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)