Borta bra?

Åt idag lunch med en vän, som berättade om sin kompis som precis flyttat till NY för att jobba. Hon är på jobbet hela dagarna och större delen av kvällarna, har inga vänner eller kärlek att vara med där, tjänar mer pengar än hon kan göra av med, har drömjobbet, fin lägenhet som är betald, många vänner här i Stockholm - och hon står knappt ut. Hon känner sig så ledsen. Hon jobbar hela tiden och den övriga tiden shoppar hon patetiskt dyra saker. Drömliv? På ett sätt ja, att få leva i NY och bli headhuntad till ett chefsjobb, tjäna så mycket pengar att det inte känns meningsfullt att spara längre. Men ensamheten. Vi människor kommer inte ifrån den, den är så påtaglig när den är ofrivillig. Den äter verkligen upp all annan lycka.

Hon sa till sina vänner att "Ni har ju era familjer. Era barn, partners. Vad har jag?". Det kan vara lätt att glömma det, hur mycket det är värt, när ännu en snabbmakaron fastnar under dina skrovliga hälar och ännu en Max-bok ska läsas. Med vill jag vara utan det? Självklart inte! Måste bara vara tacksam, se det fina, njuta av att inte vara ensam.