Dagens ultraljud

Har idag varit på ultraljud igen. Denna gång tillsammans med sambon och bonusdottern. Ska börja med att säga att Pyret mår bra, alla ben är på plats, hjärtat bankar på och hjärnhalvorna är två till antalet. Så allt ser bara bra ut. Pyret rörde sig och ligger med ansiktet ner mot mig rygg. Tyvärr blev beräknat datum framflyttat till den 7/6, och min nya "bytesdag" är nu måndagar. Så istället för att gå in i vecka 19 imorgon, gör jag alltså det på måndag. Trist. Känns alltid bra att vara långt fram. Det enda bra är att jag får chans att vara gravid en längre stund!

Men nu till känslorna.
Jag kan inte säga att jag varit särskilt nervös inför ultraljudet, utan snarare längtat för att då får jag se Pyret, förhoppningsvis veta att allt är bra och vi får en mysig stund tillsammans i familjen. I natt sov jag dock inte mycket. Låg mest och vred mig i min systers gravidpyjamas (It´s babytime står det på den) och undrade vad klockan var. När jag väl sov drömde jag hej vilt om att jag skulle till sjukhus, för ultraljud, men det blev krångel, förseningar osv. En klassisk Lisa-stress-dröm med andra ord. Sen väckte min sambo mig lite sent, så jag gjorde mig klar på 30 minuter och lyckades köra hemifrån till Karlavägen på 10 minuter blankt (inte helt laglydigt och hade väldig tur med grönljusen. Nu är det ju inte så mycket folk ute 07:10 dagen innan nyårsafton...). Så vi kom i tid, men det gjorde inte ultraljudskvinnan.

Eftersom ännu ett provsvar har slarvats bort, så min urinodling som jag lämnade på värdcentralen för två veckor sedan är borta, fick jag i uppdrag av min läkare att ta med mig morgonurinen till Mama Mia, vilket jag gjorde. Detta då det ju faktiskt är himla bra att få veta om jag har en urinvägsinfektion eller ej. Men ultraljudskvinnan kunde absolut inte ta emot det, sa att jag hade förpackat det fel, att vi inte hade tid att hålla på med något annat än ultraljudet. Slutade med att sambon fick springa ut till något kylskåp och ställa det där i väntan på bättre tider. Hon frågade oss inget, utan det var bara att hoppa upp på britsen. Vi väntade med nöd och näppe in sambon innan vi började. Jag frågade henne om hon kunde ta ett Hb på mig (blodvärde/järnvärde) men det hanns minsann inte med det heller. När jag frågade om hur lång tid vi har på oss, eftersom det verkar som att vi har bråttom, sa hon att om patienten har mycket frågor, behöver ta prover eller sånt, nej då hinner man inte. Hon har bara tid utsatt för att mäta bebisen, inget annat. Så där fick vi munkavel och sa inget mer.

Så vår mysig stund blev en mätning-av-Pyret-stund, som i och för sig säkert är nödvändig på alla sätt och vis. Men vi fick inte möjlighet att titta noga, glädjas, prata om det vi kände eller oroade oss för, utan det var ett möte för att kunna skriva in alla mått i journalen.

Efteråt fick jag gå upp till en annan våning för att lämna Hb. Det låg på 108 för två veckor sedan (för er som är insatta i vad det står för. Det är för lågt, för er andra). Idag låg det på 98, alltså ännu sämre. Detta trots att jag druckit järnsaft i två veckor nu. Kände mig lite matt över alltihop och visade mest ilska när vi gick därifrån. Men när jag väl satte mig i bilen för att åka till jobbet, och ringde mina föräldrar som jag lovat att rapportera till, kom gråten. Jag grät hela vägen ut till jobbet (ca 30 minuters bilresa) och kunde nog inte ens förklara vad som gjorde mig så ledsen. Pyret mår ju bra och det borde vara huvudsaken, men jag kände mig så himla snuvad på att inte få ha min stund med Pyret och min familj. Att inte ultraljudskvinnan hade nån koll på att vi fått missfall förut och kanske var oroliga eller tillät oss fråga lite frågor.

Nu är jag på jobbet och försöker tänka på annat, eller kanske tänka på att Pyret rör sig därinne. Måste till Apoteket för tjugoelfte gången och köpa nån annan sorts järntabletter tydligen, för de jag köpte hade mamma fått höra att man mår väldigt illa av. Det här att graviditet inte är någon sjukdom, det kan man fan diskutera.

Att fylla sin heltid

Jag säger det om och om igen: Jag har inte tid att vara gravid samtidigt som jag jobbar heltid! Har precis suttit och surfat runt på mammakläder på arbetstid. Schh, säg inget... man är ju konsult ni vet... Jag inser att graviditet och föräldraskap måste vara en sån otrolig kassako för alla möjliga butiker. Tex varför inte köpa en gipsavgjutning på din mage? Eller den affär som måste tjäna mest av allt på alla oss: Apoteket! Har idag bränt ännu 200 kr där. Ska nu pumpa mig själv full med järn och lösa upp en hård mage.

Det syns nu att jag inte bara är lite gosigt rund. Till och med en klient sa att hon såg att jag var gravid, vilket jag tycker känns så himla kul! Men med magen kommer även min dåliga rygg. Eller jag vet faktiskt inte om det är magens storlek som är problemet, utan snarare att sitta på en kontorsstol. Trots att jag har en ergonimisk pruttkudde att sitta på för ryggen. Jag känner inte av min rygg när jag bara är hemma, men så fort jag kommer till jobbet och har suttit här några timmar, så värker det i hela ryggen. Detta har jag kunnat mota bort genom pruttkudden förut, men det verkar inte fungera längre.

Kan inte säga att det händer så mycket i mitt liv. Julen har ju mest bestått av att äta och sova. För min aktiva livsstil passar det inte särskilt bra, men samtidigt märker jag att jag inte orkar något annat. Fick hjärtklappning och blev verkligen matt och svag på ICA Maxi igår, och då var det enda jag gjort på hela dagen ett träningspass, äta lunch och ligga i sängen och äta choklad och läsa min bok. Så jag är inte fit for fight, så är det ju.

Känner mig lite ynklig som inte bara säger att jag mår toppen och så här bra har jag aldrig mått och sånt. Men det är verkligen inte så. Har väl aldrig varit så här trött, orkeslös och BLEK (ni ska veta att allt som gör att jag ser levande ut är smink! Och nej, det är inte bara som jag säger, för att jag med min mörka hud tror att jag är blek, utan min omgivning har kommenterat att jag verkligen ser sjuk ut). Jag ska inte säga att det är ett stort problem. Men det är ett problem när jag bokstavligt talat håller på att köra av vägen till jobbet för att jag är så vansinnigt trött. Jag behöver mina 10 timmar per natt, det är helt uppenbart. Och även med de 10 timmarna är jag trött framåt eftermiddagen och behöver sova en liten lur. Men så funkar ju inte livet som heltidsarbetande som ni vet. Det jag längtar efter just nu är att få åka till Nacka och träna min vattengympa! Jag och tanterna! Men det är jättemysigt! Varm pool och vackert rum och sen är det faktiskt kul med vattengympa. Jag behöver inte känna mig så jäkla otränad som jag gör när jag går till mitt vanliga gym.

Men för att återkomma till min så kallade ynklighet, så känner jag mig osäker på hur mycket man helt enkelt "får tåla" som gravid, och vad som faktiskt är ett bekymmer. När kan man med gott samvete gå ner i arbetstid? När kan man med gott samvete frysa sitt gymkort? Vet att det inte finns några svar på detta, men jag är som vanligt i behov av ett facit, någon/något som godkänner mina handlingar. Sen hjälper det ju inte att några i min omgivning uttrycker sig i stil med "jag var också trött när jag var gravid, det är bara att bita ihop"! Men om jag inte vill bita ihop? Om jag vill ta vara på denna graviditet så mycket jag bara kan och orkar? Jag har snart gått halvvägs och det stressar mig. Har bara 20 veckor på mig att göra allt det där jag planerat att göra. Läsa barnböcker, testa andra träningsformer, spa-behandlingar, skriva dagbok om graviditeten, VILA UT! När hann ni andra göra sånt? OM ni hann...

Igår när jag tränade spinning (för en instruktör jag känner) säger hon i mikrofonen när vi är inne på finallåten: "Och Lisa tar det lite lugnt nu, tänkt på bebisen"!. Gör jag inte det? Jag är dålig på att veta vad som är mina åsikter och mitt eget bästa ibland. Jag vill träna och jag tycker att jag gör det så jäkla lugnt så det knappt är sant. Men när jag tränar ifrågasätter en del det, men om man inte tränar så läser man överallt att det är bra att röra på sig under graviditeten. Hur ska ni ha det!? Jag vet att "sanningen" säkert ligger någonstans mittemellan, men jag som är van att träna så vansinnigt mycket tycker inte att det är helt lätt. Jag tänker på Pyret hela tiden, men om jag tycker att det känns bra borde det ju vara bra? Eller så behöver någon skrämma upp mig och visa hur Pyrets hjärta påverkas när min puls går upp. Håller Pyrets hjärta på att fullkomligen sprängas av ansträngning? Då lovar jag att sluta spinna.

Imorgon är det dags för ultraljud! Tidigt i morgon bitti ska jag, sambon och bonusdottern åka till MVC och hälsa på Pyret. Är inte så nervös än, men blir kanske. Jag och sambon pratade om vad vi ska svara om de erbjuder oss att få veta könet. Han vill ju gärna veta, men det verkade som att han fick kalla fötter nu när det verkligen närmar sig. Jag kom på att jag inte vill veta just nu, för jag vill inte förlora Pyret! Om vi får veta att det är en han eller hon, så kommer man ju använda det som benämning på bebisen, och jag trivs med Pyret. Jag är inte redo att göra mig av med Pyret riktigt än. Så vi får se, om vi får frågan och vad vi gör med det. Men det lutar åt att inte ta reda på det riktigt än.

Mellandagsrea

Är det verkligen värt det? Att lägga en dag och all energi man äger och har på att springa runt på stan bland alla fjortisar och försöka hitta en fynd bland all skit? Jag kan ju berätta att mammakläder minsann inte reas ut på samma sätt som alla andra kläder! Men ett par brallor blev det (till ordinarie pris) så att jag kan ha på mig något annat än de svarta mammabyxorna jag nu för tiden bor i. Letade nogrannt, men det verkar bara vara H&M som har mammakläder av de stora kedjorna. Tips någon? Sedan har jag bokat in mig på en gravidyoga kurs i mars. Hoppas att jag inte är för stor då. Så dagen har gått i Pyrets tecken, och det gillar jag verkligen!! Har stolt gått runt med uppknäppt jacka så att alla kan se min BEBIS-tröja på den runda magen.

Insåg igår när vi satt hemma hos ett par vänner och fikade (hon är också gravid) och vi prata om missfall och allt hemskt som händer och kan hända, att jag inte längre tänker på detta barn i min mage som fel barn. Jag har ju under alla månder hitills tänkt att detta barn är "second best", att mitt barn skulle komma i februari och alla barn efter februari är försenade. Men nu börjar juni kännas bra, jag känner mig glad för att ha halva graviditeten kvar och det barn som skulle komma, börjar blekna för det barn som faktiskt finns kvar. Det gjorde mig så glad! Att inse att jag inte längre sörjer det barn som jag inte fick träffa, utan gläds åt det som kommer komma. Jag längtar jättemycket! Vill både fortsätta vara gravid, men vill också så himla gärna träffa min lilla älskling. Börjar klappa på magen som lite rutin varje morgon nu mera. Magen står ju i alla hörn då, och det är lite häftigt.

Våra namnlistor blir längre och längre. Vi har faktiskt lika många killnamn som tjejnamn just nu, och flera killnamn känns möjliga. Jäkla tur, har ju alltid tänkt att jag inte kan få en son, för det finns ju inga namn!

Måste få berätta att jag är vansinnigt kär i min sambo! Så där så att det inte går att uttrycka så att det verkligen får den tyngd i orden som jag känner. Jag kan inte sluta pussa, klappa, gulla och ta på honom. Han är den finaste jag vet, alla kategorier, och det gör mig så lycklig. Vet inte om alla känslor är graviditetsorsakade, men det struntar jag i, för känslorna är lika verkliga för mig för det!

God jul!

Pyret har haft sin första jul, om än i magen, så dock första julen. Min systerdotter gick och småboxade mig i magen hela kvällen och ville slåss med Pyret. Jag tryckte upp henne mot köksskåpen med magen så att hon teg ;)
Vi hade en jättetrevlig julafton. För första gången firade vi i min systers hus och hon och hennes man har god smak och hade dekorerat mycket smakfullt hemma, så det var en estetisk fröjd att vara bland deras ljus, pepparkakshus, coola tomtar och nya julskivor. Gott julbord, trevlig julklappsutdelning och min älskade familj på samma ställe (även om ena syster fattades, vill så klart egentligen att vi ska vara tillsammans allihop). På julaftonsmorgonen gick vi en powerwalk jag och sambon, jag fick en liten julklapp (en bilskrapa som sitter insydd i en stor vante) och vi åkte till hans föräldrar och önskade god jul och åkte sedan förbi mina föräldrar och åt pappas underbara tomtegröt (han man ätit den, kan ingen annan gröt hävda sig). Vi somnade ganska utmattade vid halv 12 igår och sov länge idag. Men eftersom det har varit jättefint väder har vi gasat runt Brunnsviken, vilket var skönt.

Jag är glad att min sambo och mamma främst, engagerar sig så i Pyret. De låter verkligen Pyret vara med, klappar på magen, säger att nästa jul kommer Pyret vara med och så vidare. Sambon hade även gett mig en hel del julklappar från Pyret. Jag har förresten fått såna där Bebis-tröjor! Jag har önskat mig det, hur fånigt det än må vara. För er som inte vet är det alltså vanliga tröjor med ett tryck långt ner på magen där det står bebis. Jag fick två stycken, och de ska jag banne mig använda! För min egen del märker jag att jag klappar mig själv mer på magen, speciellt när jag ligger i sängen. Av nån anledning är ju magen nästan som störst då och alla "ojämnheter" (dvs Pyrets kroppsdelar) känns som mest. Nej, jag känner inte var foten eller huvudet är, men jag känner att jag inte bara är plufsig, utan det finns faktiskt något i magen.

Jag fick också en prenumeration på Mama och en kurs i gravidyoga. Känns jättebra, nu jäklar ska jag vara gravid!
Fortsatt bra jul på alla nu!

Min måndag

Hade en mysig morgon. Inte för att jag sovit bra eller fick sovmorgon eller något sådant. Utan för att jag fick krypa upp hos sambon och kramas när jag kände mig ynklig över den tidiga timmen. Sen fick jag ligga i sängen och äta min frukost, läsa min DN, ta en lång dusch och sen kommer det bästa. Sambon värmde upp och skrapade min bil! Att komma ut och sätta sig i en varm och färdigskrapad bil, det måste vara höjden av lycka. Vi åkte samtidigt till våra jobb, och satt vid rödljuset och slängde pussar genom bilrutan till varandra. Då är man verkligen på gott humör när man väl kommer fram!
På kvällen fick jag med min mamma på vattengympa! Vad roligt det är att träna med andra. Sen passar ju vattengympa mig väldigt bra just nu. Inte en massa hopp så att mina "nya" bröst hoppar (de har ju en helt annan storlek nu. Något jag har längtat efter, men glömde ta med parametern att jag ju då inte kan knäppa en enda skjorta!)

I söndags var det också en helt ok dag. Morgonpromenad i solen med sambon, frukost i soffan med tända ljus. En promenad till med mina föräldrar, som bryr sig så himla mycket om mig och som jag verkligen kan prata med allt om (tack gode Gud för er!). Vi åt lunch hemma, och sedan rimmade jag (en del snott från nätet, jag erkänner) på mina paket och åt en del av en stor chokladtomte. Hade tänkt att träna yoga, men känner mig så himla trött och åkte istället till mina föräldrar och strök deras stryktvätt, ett litet extrajobb som jag har.

På kvällen åt vi middag, tittade på en Wallanderfilm och somnade sedan gott.

Idag är det dan före doppare dan och jag har fått stående ovationer på mitt jobb. Alla är mycket nöjda med ett jobb jag gjort med den klient och hans familj. Till och med högsta chefen kom in och sa "Fan vad bra jobbat!". Oj vad jag växer! Hoppas nu att dagen fortsätter på samma sätt!

Mina stora planer som aldrig blir av

Jag har haft en stressad vecka. Varit upptagen med trevliga saker enbart (eller ja, jag har ju jobbat också...). En middag hos en vän, en kvällsfika hos en annan och sen en middag igen på torsdag hos en tredje. Så idel trevliga saker. Har ju fortsatt vara förkyld, så träningen har det blivit lite si och så med. Gick en timmes promenad idag och kände mig sedan trött. Suck. Vill ju träna mer, men varken tiden eller orken finns där.

Har under veckan känt mig gråtig. Beror nog mycket på tröttheten, men jag var faktiskt nära att börja gråta hos min gruppledare häromdagen för att jag känner mig så matt och skyddslös. Jag har ett ärende som så klart blivit skitakut, alla ringer och killen i fråga rymmer, hotar, slåss och svär. Hans pappa är inte så mycket bättre och efter att ha blivit kallad flat sockärring kvart över 8 på morgonen ledsnade jag. Vilket jäkla jobb man har! Ska man verkligen ha det så här på dagarna? Att sen farmor ringer och behöver en halvtimmes stöd varje dag gör inte saken bättre. Jag ska parera en skitarg pappa som kan vräka ur sig precis vad som helst, en mamma som bara vill ha hem sin son och börjar bli arg på soc som inte fixar hem honom (öh, hur då hade du tänkt?) och en farmor som ringer precis när som helst och vill ha handledning. Sen ramlar det in anmälningar från skolan, jouren har alltid något nytt och spännande att berätta på morgnarna och till på köpet har jag varit helt ensam handläggare. Har sedan två dagar en medhandläggare, tack gode gud. Men jag kände mig i alla fall gråtfärdig till slut. Inte för att det är ett så vidrigt ärende, för det finns värre, utan för att jag är utan skyddsmur. Som socialarbetare måste man ha det. Man kan inte vara så blödig som jag är just nu. Mänsklig skulle kanske en del kalla det, men det är inte till hjälp när man har det som heltidsjobb. Att senare samma dag ringa och säga till en mycket uppgiven och frustrerad mamma att vi inte kommer inleda någon utredning för hennes son med stora svårigheter, eftersom det finns så mycket annat i samhället hon kan ta hjälp av, ja, då orkar jag inte mer. Att få ännu en mammas sorg i örat och på sitt samvete. Ännu en person vi inte kunde hjälpa, och som lagt mycket hopp på oss. Ja fy fan, ibland vill man bara gå hem och gömma sig.

Jobbet kan dock kännas på ett sätt ok, men på ett annat sätt så orkar jag verkligen inte. Svär en lång harang varje morgon halv 7 när klockan ringer. Är fruktansvärt motigt att gå upp, då jag sovit för få timmar, hur bra jag än sovit. Kroppen vill ha 9-10 timmar, och det är svårt att komma upp i, då måste jag somna vid halv 9. Under denna vecka har jag till på köpet sovit kass. Antingen inte somnat förrän 1-2 eller vaknat vid 5 och inte kunnat somna om. Så allt eftersom dagarna gick, desto tröttare och svårare blev det att vara på jobbet. Har inte varit särskilt stressad, men något har ju helt klart stört min sömn. Kan inte ens skylla på att jag är uppe och kissar hela nätterna, för det är jag faktiskt inte.

Men apropå kissa så har jag troligtvis fått urinvägsinfektion. Har ingen aning om när eller hur, men när jag sa det till min mamma barnmorskan, hoppa hon i taket och sa att jag måste lämna urinprov omedelbums, för det är verkligen inte bra att gå runt med som gravid, då det i långa loppet kan leda till missfall. Skitstressad åkte jag till vårdcentralen i Gustavsberg (bra med små, avlägsna ställen, ingen kö, tack för det jobbet) och bönade och bad att de skulle ta ett urinprov. Icke sa nicke, inte utan remiss (som att jag är där och ber om det för att jag tycker att det är så himla roligt och verkligen vill störa dem i deras arbete!). Så jag ringer min älskade läkare som är det bästa som hänt mina äggstockar, och han lovar att ringa till dem dagen efter och be att de skickar provsvaret till honom. Sagt och gjort, dagen efter är jag på vårdcentralen igen och ringer upp min läkare. Efter en hel del trugande går de med på att göra det men är först motvilliga att ge mig provsvaret. Men herregud det är väl mitt kiss! Får svaret, ringer älsklingsläkaren igen och han lugnar mig. Det är inget supersvar, men det kunde vara värre. Vårdcentralen har nu skickat en odling till Danderyds sjukhus och nästa vecka får jag svar på om jag ska medicinera eller ej. Eller om jag har lyckats få bort det med mitt väldigt envisa drickande av tranbärsjuice och citronvatten. Jag tänker inte ens börja berätta vilken kamp jag hade med Sundbybergs vårdcentral om att få lämna provet där. Ni får gissa...

Inte nog med detta, innan allt började var jag på samma vårdcentral i Gustavsberg och lämnade blodprov, eftersom jag har för låg ämnesomsättning som jag måste medicinera för och den får absolut inte bli för låg under graviditeten. Lämnade detta prov eftersom min MVC Mama Mia har slarvat bort (ja, ni läste rätt) det blodprov jag lämnade hos dem. Och eftersom det är superviktigt att jag håller koll på min ämnesomsättning var det bara att gå och tömma sig på blod ytterligare en gång. Jag säger som älsklingsläkaren sa: Ja, med dessa rutiner är det inte konstigt att det är kö på Landstinget.

Jag känner mig som en usel gravid. Inte bara för att jag inte gör allt det som jag lovat mig själv att göra, men aldrig gör. Utan också för att jag faktiskt inte tycker att jag sköter mig som alla andra gravida verkar göra. Jag äter glatt upp den gravade laxen, äter allt som ställs framför mig om jag tycker om det, stressar som vanligt (tränar dock EJ som vanligt) och ligger knappt en minut och klappar på den hårda kulan. Så att jag spenderat halva min vecka på Gustavsbergs vårdcentral är banne mig ett sätt att återställa mina aktier gentemot Pyret och känna att jag gör något i alla fall för att Pyret ska ha det bra. Min sambo sa idag att jag är som en kille, min graviditet börjar inte förrän det kommer en mage och kanske en spark. Helt sant. Synd att man redan har gått halvvägs då.

Helgen hitills har varit tuff. Min sambo mår jättedåligt av tusen olika anledningar som jag inte går in på här, men det har gjort att han inte orkat med. Han har behövt åka ifrån, gråtit, varit arg och nu trött och ångerfull. Jag lider så himla mycket med honom och vill göra allt jag kan för att han ska ha det bättre. Men ibland finns det inte så mycket att göra, och det är vansinnigt frustrerande. Jag vill bara att han ska ha det bra. Trivas med livet och sig själv. En människa är komplex, vi innehåller så många dimensioner av glädje och sorg, att det är nästan omöjligt att möta sin partner på alla nivåer som skulle behövas. Jag klarar bara av typ en nivå i taget, men skulle i dagsläget vilja vara superwoman och klara minst fem.

Min bonusdotter har varit här när detta hänt och jag är orolig för henne. Var gör hon av alla känslor över att pappa blir konstig? Jag har kramat henne så mycket jag kan, sagt att inget är hennes fel, att hon är den finaste som finns och att hon kommer bo kvar hos oss, vad som än händer. Hon gråter så den nypålagda mascaran rinner och låter mig hålla om henne. Det är svårt med föräldrar ibland. Att inse att de inte är perfekta, att de faktiskt gör en illa och att man måste hitta en strategi att skydda sig. Jag söker än efter den, och chockas och sörjer fortfarande om mina föräldrar beter sig på ett sätt jag inte håller med om eller förstår. Och min lilla skrutta är bara 12, hur ska hon alls kunna förstå? Hon är hos sin mamma nu, vilket nog är bättre för henne just för dagen. Hon ska inte behöva vakna upp till att hennes pappa är så arg att han knappt vet vad han säger. Hennes jullov ska inte börja så. Hon är värd mycket bättre. Det är vi alla, min älskade sambo också.

Julen ramlar över mig även detta år. Varje år planerar jag att baka så mycket julgodis, gå på så många julmarknader, dricka så mycket glögg hos folk och rimma på alla paket och slå in dem superfint. Inget av detta har jag lyckats med, detta året heller. Det enda som faktiskt blivit gjort är en jättefin gran (tack vare sambons generösa inköp) och en sats lussekatter (som blev väldigt mumsiga faktiskt). Jag har köpt alla julklappar, vilket förvånar mig, när gjorde jag det?? Har snott ett par rim ur en rimbok man fick gratis från ICA Maxi och alla paket saknar snören, eftersom de snören vi köpte var så dåliga att de inte går att krulla. Så även detta år stapplar jag in på julafton, undrar vad som hände med december och lovar att göra annorlunda nästa år. Nästan så det alltid känns när man ramlar in i bikinisäsongen, behöver kanske inte förklara det närmare... Skulle vilja tänka på, och inse att, detta är min sista jul utan egna barn. Känns ju så overkligt att jag inte ens kan tänka den tanken klart. Att jag nästa jul har en halvårsbebis på armen. Öh, vems då?

Så förutsägbar jag är!

Jag har alltid tänkt att när jag blir gravid ska jag unna mig så mycket lyx och sköna stunder. Delvis för att det kanske kommer dröja innan det är möjligt igen, men också för att graviditeten ska vara en härlig och njutningsfull tid. Öh, va? Hur många massager, anstiktsbehandlingar, middag ute, nätter på herrgårdar, afternoon tea på slott har jag unnat mig? 0. Har önskat mig det i julklapp, men tomten är ju inte alltid lydig.

En annan sak jag (så felaktigt) alltid tänkt är att det är mysigt med graviditetskrämpor. Oj oj oj så skrattretande den tanken känns nu!!! Tror ni att jag känner mig lyckligt lottad när jag inte bajsar på flera dagar (och fisarna ska vi inte prata om), håller på att spy upp lunchen på jobbet, inte kan knäppa mina stövlar för att vaderna är för stora, har ont i huvudet mest hela tiden, inte kan träna ens i närheten av vad jag brukar (och när jag tränade vattengympa i tisdags, var jag helt slut, och då var mina träningskollegor tanter över 55!). Tor ni att jag känner "men det gör inget, jag är ju gravid, det är ju riktigt mysig!" Nej! Inte alls! Och det gör mig lite arg! Mest arg tror jag att jag är på att jag måte jobba (surprise) eftersom då har jag faktiskt inte tid att göra något åt, eller acceptera mina krämpor. Hur ska jag nu hantera en ihållande huvudvärk? Med mer vila? När då? Eller med att stressa mindre? Hur då? Så jag känner mig (återigen) lite lurad på att månaderna går och jag hinner inte vara gravid! Inte för att jag vet vad jag skulle göra hela dagarna med min graviditet, men mer än att bara vara irriterad över begränsningarna. Kanske hinna skratta åt att jag får ta sats genom att gunga när jag ska gå ur bilen, istället för att svärande känna mig otymplig. Jag fattar att detta är för mycket begärt, och att jag, om jag ska vara ärlig, inte har hört så många njuta av sin grossess så som jag nu vill påstå att man ska göra.

Men magen börjar bli hård! Inte bara en kula, den är den samma som de senaste veckorna. Nej, nu är den verkligen hård och att ligga på mage är inte att tala om, i alla fall inte på golvet. Även raklång på rygg på golvet är obehagligt, jag vill dra upp benen för att det ska kännas bekvämt. Börjar nu förstå varför jag kanske måste gå gravidyoga istället för vanlig yoga. När jag körde ett yogapass igår var det smått omöjligt att "ligga på mage, ta tag i vristerna med händerna och spänn upp kroppen i en båge". Ja, tjena, Pyret måste ju vara helt platt efter en sådan övning.

Sedan väntar jag på att få frossa! Är fortfarande inte sugen på någonting, har ingen aptit, utan äter för att jag tror att jag är hungrig och är trött. Men jag vill äta onyttigt, mest hela tiden! Hade en vecka av stort sug på smågodis för någon månad sedan, men sen dess har inget hänt. Skittrist. Åt en lussekatt och några M&M:s igår, bara för att det ska vara så. Men var som sagt inte så sugen. Nu vill jag bli hungrig och onyttig!

Fick idag stående ovationer för min lunchlåda, så jag tycker att jag kan få berätta hur kreativ jag är. Hade gjort en stor köttfärsbiff tidigare i veckan (köttfärs, ströbröd, mjölk, ägg och salt och peppar). På den la jag ost, som sedan smälte i micron. La den på ett par mörka brödskivor, som jag hade en blandning av ketchup och hamburgerdressing på, och sedan en stor sallad till det. Supergott och enkelt! Men folk blev grymt impade. De har inte så vana vid mina fina matlådor (och de sitter sällan brevid mig och äter... humf). Så, dagens första och kanske enda beröm!

Nu ska jag ut och ta mig lite luft. Går ju inte en enda promenad längre och det är verkligen vidrigt!

Men Jesus vad tiden går långsamt!

När man inte har något att göra, vilket jag inte har. Min gruppledare är upptagen HELA tiden, och trots påtryckningar från mig på alla möjliga sätt (har inte testat brevduva och brevbomb, men är på väg) så får jag aldrig tid att prata med henne. Så min skräck att jag skulle få jobba ihjäl mig som konsult har ju verkligen inte infriats än (kommer väl få äta upp det uttalandet senare...). Så jag sitter här och sitter av tiden. Har mailat alla jag känner, bokat in mig och sambon på en föräldrapenningskurs på Försäkringskassan, skickat efter en skattesedel från Skatteverket, försökt köpa bonusdotterns julklappar på nätet (utan att lyckas), ringer alla klienter jag inte fått tag på (och jag ringer då inte bara en gång, utan många!), följt med på hembesök bara för att få tiden att gå. Jag tar deras jourtelefon, men förutom den, gör jag typ inte ett skit. Har ett klientbesök då och då, men inget idag tyvärr, så denna dagen kommer väl bli ännu längre än igår. Funderar på att åka till Rusta på lunchen, tar väl en halvtimma. Ja, ni fattar.

Har inte varit lika ledsen denna vecka, men sovit sämre än någonsin. Inte i natt, det var en vanlig, rätt kass, natt. Men natten till måndag slog jag alla rekord och var nog vaken alla timmar förutom några halvtimmar här och där. Var i chock när klockan ringde, jag var klarvaken och jag insåg att nu ska jag börja min arbetsvecka! Vilket skämt! Men man kommer ju in i någon andra andning och klarar ju dagen på ett mirakulöst sätt. Tränade till om med på kvällen.

Apropå träning så märker jag att trots att jag tränar mina 6 timmar i veckan (var nu uppmärksamma på att det är hälften av vad jag brukar, så inga moralkakor tack!) så blir jag bara svagare och svagare för varje dag som går. Mina annars så starka och hårda ben börjar mjukna, mina starka armar gör mest ont, och min kondition ska vi inte ens prata om. Jag fattar att jag säkert är lika tränad som vilken "medelsvensson" som helst, men det var väldigt länge sedan jag var så "otränad" så det är inte helt lättsmält. Men jag jobbar på att träna mer yoga, och idag ska jag på vattengympa. Så jag försöker verkligen gott folk, tro inget annat. Men det är svårt att se 8 års jäkligt hårt upparbetade muskler och kondition försvinna ner i rännstenen, utan att jag gör något åt det, utan att jag är skadad eller sjuk.

Det är inte så att jag är fullkomligt uppfylld av detta, för det är jag faktiskt inte. Men nu när jag har en massa tid att skriva på bloggen, kan jag ju ändå berätta det som händer i mitt liv och mitt huvud.

Min familj börjar ropa efter en önskelista. Jag har ingen. Verkligen ingen. Har inte en susning om vad jag önskar mig. En resa till Mauritzius, visst, men förutom det... nej. En ny servis, visst, men jag vet inte vilken (och det finns ju några att välja mellan, så jag kommer inte släppa ut dem för fri lek). Annars har jag det jag behöver: en stereo, två bra TV, en bra säng, en bil (eller två rättare sagt!), en ny cykel, en Ipod, en mobiltelefon, nya skidor, nya pjäxor, en ny soffa, bra köksredskap (för många snarare än för få), utemöbler, kläder, skor (vet ändå inte vilka skor och kläder jag behöver till min uppsvällda kropp, så det är ingen idé att önska sig något sånt). Så jaa, vad önskar man sig? Har ni tips tas de tacksamt emot!!! Barnsaker känns för tidigt, är ju (imorgon) i vecka 16, vilket gör att det känns som en smärre oändlighet tills det är bebisdags.

Jo, en sak kom jag faktiskt på! Nya frukostskålar! Men då var det ju det där med nytt porslin, om jag egentligen ska köpa en hel serie, är det ju inte så smart att köpa några udda grötskålar. Äh, det föll direkt.

Kanske är ett gott tecken att jag kan sitta och fundera över sådana här meningslösheter. Men jag önskar att jag vore som min äldsta syster, hon har alltid en bra, någorlunda prisvänlig och lättköpt önskelista. Skjortor, en väska, några glas osv. Så hon är den enda som redan är klar i julklappsväg.

Berättade igår för uthyrningsföretaget att jag är gravid. Han mailade tillbaka "Bra, då vet jag". Vet itne vad det betyder. Men som tur var hade anställningsavtalet kommit på posten samma dag, så jag skrev glatt på att jag har en tillsvidare anställning (med 6 månaders provanställning, till sista maj). Toppen! Mitt SGI är räddat!

ibland är livet mysigt också!

Måste faktiskt berätta när allt är bra också! Fredagen flöt på bra på jobbet, mycket eftersom vi slutar klockan 1 då, vilket gör dagen väldigt kort och hanterbar. Även om uppstigningen halv 7 är plågsam. Efter jobbet åkte jag till Solna C och fikade med Sussie och det är så himla trevligt! Blir på så gott humör av att träffa henne! Och jag fattar ju vitsen med att ha vänner som redan har barn... Hon är också gravid, och det ska bli så himla mysigt att vara mammalediga ihop! Och min sötaste S i Norrtälje är också gravid! Två jättebra människor att vara ledig med, det gör mig verkligen jätteglad! Har ju så länge känt att jag missar alla vänners mammaledighet, eftersom jag "inte fått till det", men nu matchar det trots allt några (även om det inte är deras första graviditet). Så jag vill här passa på att tacka mina fina vänner som har behållt mig som vän under deras graviditeter och barnafödande, trots att jag troligtvis inte tillförde alls det ni behövde, eller ens i närheten förstod vad ni gick igenom. Tack, nu ska jag bli bättre vän till er! Jag kommer i kapp!

Efter fika åkte jag och träna ett spinningpass med pappa (hans första hellängdspass på 55 minuter, duktig pappa, nästan 60 år!) och sedan hem och äta middag med sambo och bonusdotter. Vi hade ett "allvarligt snack" där vi pratade om hur vi ska få det bra när vi bor tillsammans. Det är inte alltid helt lätt att bo som "plockepinn-familj". Vi får alla slita, på olika sätt. Jag och dottern som ibland vill ha sambon för oss själva, sambon som sliter med att sitta mitt emellan oss, jag som blir irriterad när de inte plockar undan efter sig eller stänger toalettdörren, dottern som tycker det är jobbigt att bo på två ställen och ha en väska att ta med sig mellan sina föräldar, jag som känner mig ensam och utanför och tycker att de har det bättre utan mig. Och så vidare... Men vi var alla väldigt överens om att vi vill bo tillsammans, få det bra och att vi ska kunna vara som vi är, även när vi har det jobbigt på olika sätt. Vi var alla också överens om att vi alla längtar efter Pyret och att vi tror att vi alla kommer komma varandra närmare tack vare henne/honom. Efter middagen satt jag och bonusdottern och hade jättetrevligt framför Idol, gladdes åt att just de två kom till final, satt och kollade i hennes skolkatalog över roliga, knäppa, bimbos, söta, töntar och annat viktigt som finns att säga om sina klasskompisar (varför har vi inte såna kataloger i arbetslivet också? Vore ju skitkul att kunna visa sina nära och kära ens knäppa chef, äckliga manliga kollega och liknande).

Efter detta, och att vår hallampa rasade i golvet utan anledning halv 12 på natten och vi var tvugna att dammsuga hallen, sov vi alla gott hela natten. Så mycket trevligare person jag blir när jag får sova 9-10 timmar istället för 7-8.

Idag har det varit full rulle. Dagen började underbart med att sambon kom in i sovrummet och sa ännu en massa kloka saker om sig själv som han kommit på. Han är den mest reflekterande och begåvade människa jag känner och jag inspireras verkligen av att våga se på mig själv och även berätta om det och ibland förändra det. Så vi låg och prata om oss och varandra på ett väldigt bra sätt. Sen kom han med dagens paket (vi har en paketkalender där vi alla får var sitt paket varje dag) och det innehöll Pyrets första sak! Ett par röda Nike-skor! Så himla söta! Vi ställde dem på magen och provade. Är nog lite stora i början, men vi var båda väldigt överens om att komma ihåg att detta var det första Pyret fick.

Efter detta, frukost och DN i sängen, en rask promenad pratandes i mobilen och sen hem till bonusdottern och sätta igång lussekattsbak, klä julgranen (ja, vi är lite tidiga, men oj så fin den blev! Nu är det jul i vårt hus!), åka och köpa matta att ha under granen, en sväng på ICA Maxi och sen hem till lussekatterna, granen, lunchen och duschen. Hela min familj kom på fika klockan tre. Delvis för att ses men också för att fira min storasyster och hennes man på deras födelsedagar. En jättetrevlig eftermiddag. Bonusdottern är helt fantastisk på att vara med barn, ställer upp så fint! Leker kurragömma, roar en uttråkad 5-åring och hittar på grejer för de alla tre hela tiden. Hon gör verkligen så att vi vuxna kan luta oss tillbaka hela eftermiddagen och prata om det vi vill. Vår enda insats är att leta efter något barn som gömt sig i kurragömma ibland. Tack sötaste, snällaste bonusdotter! OCh det härliga är att efteråt, när alla gått hem och jag tackar henne så himla mycket för all hjälp, så säger hon "Men jag tycker att det är roligt!". Tack gode Gud för henne! Nu ligger jag i soffan, dottern slår in julklappar, sambon tar en lur på sängen. Vilken skön dag! Även om vi har stressat lite, så har vi alla (speciellt har jag och bonusdottern haft det väldigt mysigt idag) haft en trevlig dag. Tack, det behövde jag!

Imorgon är det julbord på Stallmästargården, vi tre och mina föräldrar. Julen är faktiskt på G, och det känns så himla mysigt. Lite snö, sen är saken biff!

Vad är så svårt?

Kan inte ens beskriva vad det är som känns så överljävligt. Jag satte mig i bilen strax efter 7 idag, ringde mina föräldrar för att få prata med någon under resan hit. Pappa hann knappt säga hej innan jag började gråta. Jag grät hela vägen, torkade sista tåren när jag parkerade. Tårarna tar verkligen aldrig slut och jag får nytt bränsle till att hulka vidare hela tiden. Kom upp till kontoret helt strimmig. Det omsorgsfullt lagda sminket hade så klart åkt all världens väg och jag försökte rädda mitt randiga ansikte med lite vatten och handkräm.

När jag vaknade i morse var min första tanke: Fy fan, jag vill inte! Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Och jag kan som sagt inte ens förklara vad jag inte vill. Vill tillhöra en grupp, få sitta på möten, lära mig nya saker, umgås med kollegor, ha friskvårdstimme (som jag alltid utnyttjat effektivt). Jag får inget av detta, utan endast det tråkiga med att jobba, det vill säga att bara sköta jobbet. Har aldrig passat mig. Har aldrig gillat att bara jobba (även om jag kan stimuleras av jobbet också) och nu är jobba verkligen det enda jag gör.

Blir lite rädd för alla tårar. Är inte van att vara så himla ledsen. ite smådeppig och negativ är jag väl för jämnan, men detta är något helt annat. Hur ska jag hitta meningen med min tillvaro? Imorgon är det den där fredagen, som jag ska använda så förbaskat effektivt och jag kan inte komma på hur.

Ska i alla fall unna mig att gå på uthyrningsfirmans handledning och kanske få chans att prata av mig (och komma härifrån några timmar). Nu ska jag fortsätta med vad jag nu håller på med (får tiden att gå...).

Varför är jag så ledsen?

Kan inte sluta gråta. Ligger i sängen med datorn i knät och är så himla ledsen. Tänker egentligen inte på något särskilt, men kan samtidigt inte säga att jag känner mig glad.

Jag har varit på jobbet idag och det har väl gått bra antar jag. Fick en del att göra, och har betat av rätt bra. Känner fortfarande inte att jag känner mig säker eller duktig, utan som att jag kryssar mig igenom det som är svårt. Håller alla tummar för att inget skitsvårt ska ramla in på mitt bord.

Men det känns meningslöst. Känns som att jag kliver upp halv 7, sitter i bilen 7, åker 45 minuter för att sitta instängd på ett rum utan mysfaktor och göra saker som inte kittlar mig. Äter lunch 15 minuter och sen åter till mitt rum. Har skrämmande nog fått väldigt ont i ryggen av att sitta still på en kontorsstol i två dagar! Förra gången jag började jobba (snart 6 år sedan) hann det i alla fall gå kanske två veckor. Måste ta med min sitt-pruttkudde, som brukar hjälpa mot min dåliga rygg. Sitter och gör det jag ska till 16.59, då jag tar på mig och sätter mig i bilen och kör 45 minuter hem igen. Väl hemma ska det lagas mat eller med lite tur, ätas mat som sambon lagat. Och efter det? Vad gör man då? Väntar på att kvällen ska gå så för att man sedan ska tillbaka till jobbet och göra samma sak igen. Jag fattar inte vad jag ska fylla kvällen med för att mitt liv ska kännas meningsfullt. Förstår inte hur jag ska se mening med min tillvaro som den är just nu.

Arbetsgruppen är fortfarande snäll på alla sätt och de bjuder in på det sätt man bjuder in en konsult, det vill säga ganska lite. Men som sagt, de är goa mot mig och jag känner mig inte ovälkommen på något sätt. Men konsultrollen passar inte mig alls. Är alldeles för personlig, har för stort behov av social kontakt och utbyte för att detta ska vara en möjlig jobbväg för mig. Jag vill skratta, prata och umgås, i den mån man hinner. Men som konsult varken ska man, bör man eller är andra så intresserade av att man gör det. Ska verkligen försöka stå ut detta halvår som jag har framför mig, men just nu känns det så vansinnigt tungt.

Sambon känner sig orolig. Han säger att jag är långt borta, ledsen, frånvarande och att jag inte kan/vill vara nära. Han blir besviken över att samvaron med honom och bonusdottern just nu inte räcker (för mig känns det som att jag ska komma hem och sätta mig framför TV:n tills det är dags att gå och lägga sig, och det känns så fruktansvärt meningslöst. Då tappar ju livet verkligen mening). Jag inser att jag måste fylla min knappa (jag vet, helt normala) fritid med något vettigt. Är på väg till gymet för att träna yoga. Då blir jag 1% smidigare och jag slår ihjäl en timme av min kväll.

Sambon vill inte att jag ska jobba. Hans önskan är att jag är ledig fram till förlossning, men det känns absolut inte möjligt. Jag kan inte knalla runt hemma utan lön i 6 månader, det är till och med för slött för att vara mig. Han säger att vi löser det, och att han hellre har det ekonomiskt knapert än att jag ska ligga i sängen och gråta efter arbetsdagen. Han säger att jag verkar lika håglös och nedstämd som i augusti (efter missfallet).

Det är möjligt att jag är så här gråtig på grund av alla hormoner. Men det känns så futtigt och även overkligt att skylla på det, eftersom jag inte ens känner mig gravid. Tjock och rätt illamående, men inte gravid. Vet som vanligt inte hur det borde kännas, men inte så här intetsägande i alla fall. Kan inte glädjas så mycket över graviditeten heller, av samma anledning. Säger som jag sa för några veckor sedan: Jag behöver gå på ultraljud varje vecka för att förstå och ta till mig att jag är gravid. Jag går inte runt och oroar mig för missfall, för det finns liksom inget att "missfalla" i min värld. På det sättet är ju min inställning ganska praktisk.

Imorgon jobbar vi sent, som alltid på torsdagar tydligen. Vi ska jobba till 19.00, vilket innebär nästan en 12 timmars arbetsdag (minus min kvarts lunchrast). Känns ju självklart hur segt som helst, men slutar å andra sidan kl 13 på fredag. Men det hemska är att jag redan nu undrar vad jag ska göra då. Träna? Åka hem? Hur ska jag utnyttja den tiden maximalt?

Nej, nu åker jag till gymet, ska bli rätt skönt med yoga faktiskt. Kanske ska träna rygg-fan lite också.

Usch vad svårt!

Första dagen på jobbet. Är på socialtjänsten på Värmdö och ska vara där i två månader. Jag kommer kunna ha bil hela tiden, så resvägen är inte så jättefarlig, tar strax över 40 minuter. Men känner mig som en miljöbov, och jag tror att jag kommer slösa en del pengar på att prata i mobilen under resan.

Personalen har varit jättesnäll. Man är ju ofta efterlängtad som konsult... Men de förväntar sig också att man ska jobba, banne mig. Idag har jag inte behövt göra så himla mycket, eftersom jag var tvungen att lära mig datasystemet, lokalerna och allt annat som finns på en socialförvaltning. Men imorgon drar det nog igång. Och jag är skiträdd! Känns inte som att jag kan någonting alls. Har glömt allt! Jag fattar att det inte är så, att saker kommer komma tillbaka, att jag kommer bli varm i kläderna och våga mer och mer. Men känslan idag var "stackars Värmdö som har fått mig, när de betalar dyra pengar för en konsult. Vilket nerköp!" Sambon ville inte alls gå med mig i den känslan utan protesterade vilt, men min känsla är verkligen "Hur hamnade jag här och hur ska jag göra för att få så lätta uppgifter som möjligt så att jag inte avslöjar mig?" Fick en skitlätt uppgift till att börja med, avklarad på 5 minuter. Skönt.

Det känns som att när man kommer som konsult bör man kunna komma igång och börja jobba med allt svårt på en gång, inte behöva fråga en fråga och överglänsa alla andra. Lite överdrivet? Kanske, men min känsla är att det är det som förväntas och önskas.

Nej, nu mår jag så illa att jag ska gå och lägga mig. Lovar att försöka vara lite mer positiv nästa gång jag skriver...