Vad vi sliter

Både jag och min sambo sliter med våra familjerelationer. Hans slit för att jag ska ta med hans dotter i vår familjegemenskap, mitt slit för att få vara med honom och sonen. Vi grälar och gråter och älskar om vart annat.

Jag kan inte förklara för honom vad som gör att jag inte vill vara fler än bara han, jag och sonen. Han kan inte förstå varför hans dotter (som jag ju tycker om) inte kan vara med. Jag vill få ihop vår lilla familj, han vill ge dottern en chans att vara storasyster. Jag blir så ofantligt ledsen över att han inte verkar vilja vara med mig och sonen själva, han blir konstant besviken på att jag inte vill att vi ska vara alla fyra. Så här håller vi på. Dag ut och dag in. Enda garanterade pausen är när bonusdottern är med, för då kan vi ju inte gräla.

Men allting är ju så klart mer komplext än så här. Det finns så många bottnar i dessa gräl, att vi verkligen inte har koll på alla hela tiden. Jag har till exempel en åsikt om att man inte äter glass/godis före maten. Sambon tycker nog i teorin samma sak, men lever inte efter det själv. Han ger sin dotter glass i tid och otid. Hon behöver aldrig själv be om en, han har redan hunnit ge henne tre. Han håller inte helt med mig om detta så klart. Han vill ge sin dotter allt, vill skämma bort henne (något som gör mig arg, tycker inte att det gynnar henne). Han säger att hon är dålig på att be om saker för sin egen del (vilket är sant) och därför vill han ge henne det han tror att hon vill ha men ej ber om. Jag tycker att då lär hon sig inte att be om saker, om hon hela tiden blir matad med erbjudanden, och aldrig behöver fundera själv över vad hon vill ha.

En annan nivå i detta är att jag redan som barn fick ordna mycket själv, blev inte så servad (på vissa sätt, men inte tillräckligt många sätt som man kanske ska bli som barn). Så jag har en känsla av avundsjuka också. Varför kan hon ligga i sin pappas knä som 13-åring, när jag slutade med det flera år tidigare? Varför kan hon tillåta sig att inte klara saker, vara rädd, liten, när jag aldrig kunde det? Detta gör att jag inte helt uppmuntrar att hon ska få vara liten, trots att jag vet att det är bra för henne (och alla andra barn). Som den egoist jag kan vara vill jag inte att hon ska få det som jag själv alltid saknade.

Sambon å sin sida säger att han har henne att tacka livet för, att han varit så deprimerad att hon har varit det enda han haft att leva för under perioder av livet, och därför vill han tacka henne och kan tänka sig att ge henne en glass varannan timme för att hon har gjort detta för honom. Att han vill ge henne allt, att hon ska känna att hon får det hon behöver och därmed kunna bli generös mot sin omgivning (vilket hon är).

Jag har nu gett en liten inblick i vad vi sliter med. Hur många dimensioner det har, hur pyttesmå saker, som när ska bonusdottern få glass egentligen och hur ofta, kan få en halv dag att rasera. Hur vi båda sitter med vår bakgrundshistoria som gör oss till dem vi är, och också till dem vi har valt varandra för. Hur vi båda gråter för att vi älskar varandra så mycket, men ibland inte vet hur vi ska kunna få till livet tillsammans så att båda blir lyckliga och får det som den vill ha, utan att den andre ska bli olycklig.

En stilla stund

Jag sitter på min älskade altan, har druckit en stor kopp te, ätit en vansinnigt god (och säkert kalorifattig...) brownie som en vän bakat till mig. På ett täcke med en stor amningskudde runt sig ligger min nya kärlek i livet och viftar på armarna, grymtar lite grann, blir sur på nappen som har en tendens att rymma ner mellan kroppen och filten med jämna mellanrum. Jag är ensam hemma, har varit det under dagen (som jag i och för sig bokat upp med lunch hos vän och middag hos en syster) och jag ska vara själv i natt. Känner ingen som helst oro för det, vi har ju fått en oförskämt lätt och trevlig bebis (måste erkänna att jag väntar på att han ska bli "knölig", så här lätt ska det väl inte vara?). Jag kan längta efter att få gå och lägga mig bredvid honom, ligga och lukta, lyssna på alla små ljud, titta på hans underbart söta ansikte (som faktiskt är absolut sötast när han sover). Även om jag själv snittar på 4 timmars sömn per natt, så är det värt det, lätt.

Jag är chockad över all kärlek, som kom så snabbt, som nästan gör mig galen. Vet att jag har kommenterat det förut, men jag menar allvar, jag trodde inte att jag skulle känna så mycket som jag gör. Jag saknar honom när jag sitter i framsätet i bilen och han i bak. Jag saknar honom när han sover. Jag saknar honom när jag är på toa och jag saknar honom när andra får ha honom hos sig.

Var på Liseberg i veckan (ja, han satt tyst i 5 timmar ner i bilen, låg snällt i vagnen i 6 timmar på Liseberg, ett underbarn eller vad?). Jag som åker allt som ett nöjefält har att erbjuda (men min sambo inget alls, tur att bonusdottern var med så att jag hade sällskap på några åkattraktioner...) satt i sätet på attraktionen "Uppskjutet". Jag tittade på min sambo som satt på en bänk nedanför med Pyret i vagnen. Plötsligt sticker Pyret upp sina små fötter ur vagnen, och innan vi swischade iväg upp i luften hann jag tänka: "Tänk om den här saken pajar nu, och jag dör, då får jag aldrig se de där små fötterna igen". Hjärtat nästan brast. I ärlighetens namn så tänker jag inte så mycket på Pyret när jag blir rädd för att dö (han har en fantastisk pappa och storasyster, som kommer ta bra hand om honom), utan jag tänker på mig, på att jag aldrig mer ska få se och ta på honom. Det går inte, det går faktiskt bara inte alls.

Innan vi lämnade Göteborg hann vi missa hotellfrukosten (jag bröt typ ihop, hotellfrukost är bland det bästa jag vet) och Pyret hann bajsa ner sängen. Sen körde vi hem igen, och Pyret satt lika tyst och snäll hela vägen hem. En picknick på en solig gräsmatta med en nakenfis till bebis bredvid oss fick avsluta dagen.

Detta blir ett blogginlägg om min kärlek, som jag fattar är rätt trist att läsa om, men jag måste få berätta om den, visa på att jag inte alltid grubblar, är missnöjd, ledsen och stortjuter. Jag njuter också. Är väldigt chockad faktiskt över mitt nyupptäckta tålamod "Åh, bajsade du igen, när jag precis hade bytt på dig? Det gör ingenting, jag byter så gärna igen!" "Nämen, lite kräk mitt på min nytvättade tröja? Det gör inget alls förstår du, jag tvättar fler gånger!" "Åh, du vaknar för femtioelfte gången denna natt? Det gör inget, jag vill hellre ligga vaken och titta på ditt underbara ansikte, än att jag ska ligga här och sova bort denna tiden!". Detta är faktiskt ingen ironi, detta är mina sanna känslor, och det trodde jag inte om mig! Min granne sa att det är lyckohormoner som kommer gå över om några månader, men det örat vill inte jag lyssna på. Jag har ju hittat en ny, fantastisk sida hos mig själv! Ska vårda den som ett barn...

Klockan är nästan 11 på kvällen, Pyret ligger snällt och sprattlar och säger inte pip och jag kanske ska ta ett föräldraansvar och lägga honom? Eller lägga mig själv... god natt alla, och sänder en tanke till alla er som enbart får sniffa på kudden i natt.

Plockepinnfamiljen

Det är inte lätt att få ihop en ny familj. Det är nog svårt som det är att gå från två till tre, men jag kan berätta att det inte är lättare att gå från tre till fyra, kanske speciellt inte när det är ett styvbarn som är en i famljen. Jag vet inte hur jag ska berätta om den situation som uppstår. Det är så komplext, jag har dålig koll på vad som handlar om mig, vad som är hormoner, vad som handlar om bonusdottern och vad som handlar om min sambo.

Hormoner: Ja, herregud, vilken chock! Jag är så fruktansvärt kär i min son. Så gränslöst uppfylld av att han verkligen är så söt så jag inte vet var jag ska ta vägen, att jag saknar honom när jag är på toaletten, att jag kan pussa ihjäl honom. Detta gör också att jag är ganska ointresserad av att lämna bort honom. Jag har inga problem med att folk vill hålla i honom, älskar när min sambo är med honom (de ligger just nu bredvid mig i soffan och kramas och pussas, hjärtat smälter). Min bonusdotter fullkomligen avgudar Pyret. Hon kan vara med honom precis hur mycket som helst, omättlig i sitt behov. Liksom jag...



Jag har hamnat i en snurr där jag känner att jag måste "ge bort" Pyret till henne så fort det finns tillfälle, men egentligen så vill jag inte det. Jag får skuldkänslor om jag behåller honom när hon rent praktiskt sett skulle kunna ha honom och jag har svårt att slappna av och njuta av att hon är med honom. Detta handlar inte alls om att hon inte är bra med honom, för det är hon. Hon har ett otroligt tålamod, går runt, gullar, pratar, tittar, pussar. Men det har blivit som en kamp, där vi båda vill ha honom lika mycket. Jag vill att även min sambo ska få vara med honom, men när han har honom, så ger han ofta bort honom till dottern, för att hon så gärna vill. Detta låter kanske hur töntigt som helst, men är blodigt allvar. Jag vaknar på morgonen och vill nästan inte gå upp, för då börjar dagens dragkamp. Mentala kamp i alla fall, bonusdottern skulle aldrig med ord kräva ett endaste dugg. Om jag tar honom så ger hon sig direkt.

Jag är också ledsen över att jag inte får skapa min lilla familj med min sambo och min son under dessa två månader som vi ska vara föräldralediga tillsammans. Det känns för mig som att dessa veckor snarare har blivit en möjlighet för sambon att vara med sin dotter och se till hennes behov. Jag känner mig besviken, ville ju vara med honom. Detta är en lång historia, med otroligt många bråk och tårar bakom sig som jag inte klarar att återberätta här, men tro mig när jag säger att detta är ett infekterat ämne, som aldrig riktigt löser sig så att alla blir glada.

Alla dessa hormoner och denna situation hemma har gjort mig så ledsen, så vansinnigt ledsen. Idag har jag inte gråtit än, och klockan är faktiskt efter 6 på kvällen, men vanligtvis har jag gråtit flera gånger vid detta laget. Det är inget snack om att jag under graviditeten och efter förlossningen har mycket mycket lättare att gråta, men jag gråter inte över svältande barn i Afrika, jag gråter över mitt liv. Igår stod jag och grät hysteriskt i duschen i säkert en halvtimme. Det tog aldrig slut. Var tvungen att samla ihop mig för att kunna åka till det midsommarfirande vi planerat att gå på. Ögonvitorna hade återfått sin normala färg precis när vi körde in på deras gata.

Jag vet inte hur mycket "alla andra" gråter under dessa veckor, eller när det går över, eller hur svårt andra tycker att det är med styvfamiljer, eller om behovet av att vara med sitt barn precis hela tiden går över (eller i alla fall minskar lite...). Jag kan känna mig ensam med alla känslor. Har få vänner med styvbarn, och allas känsloliv efter en förlossning är så klart olika. Vet inte egentligen varför det är viktigt att höra hur ni andra haft det, jag har det ju så här. Men i vanlig ordning när det gäller mig har jag ett behov av att tillhöra den stora massan, känna mig "normal". Lika patetiskt varje gång.

Men jag har (ännu?) inte blivit irriterad på min sambo för hur han är med Pyret. Han är fantastiskt! Kärleksfull, omtänksam, aktiv, kan allt som har med det praktiska att göra, ställer upp helt på allt jag ber om (jag ska bara våga fråga). Så han ska ha en eloge, han är fantastisk på detta!

Alla blandade känslor

När jag får frågan "Hur mår du" eller "Hur känns det" så vet jag verkligen inte vad jag ska svara. Jag mår allt möjligt. Är så himla kär i min lilla bebis, vill bara lukta och gosa med honom mest hela tiden. Men jag har också ont i kroppen, gråter varje dag, är rädd för vad detta nya liv ska innebära. Det känns som att man ska svara att allt är bara bra, toppen rent ut sagt, och att detta är det bästa som hänt mig. Så är det, också. Men jag, som alltid måste svara så himla ärligt, kan inte stanna vid detta, utan verkar ha något tvångsmässigt över mig och säger även att jag är trött, har ont, känner mig ensam, är orolig över att inte trivas med detta livet, rädd att vi inte får ihop vår "plockepinnfamilj" och orolig för kolik (som alla bebisar verkar få och som verkar vidrigt). Är jag negativ i mitt sätt att hantera livet, eller känner alla så här, men är så taskiga att de ej delar med sig av hela sanningen?

Jag har haft en bild av hur första tiden hemma ska se ut, hur vi som föräldrar ska sitta och titta på vår lilla bebis mest hela tiden och bara känna oss som lyckligast i hela världen. Inte alls som hemma hos oss just nu, att sambon sover på soffan för att han är förkyld och snarkar för mycket, jag mår illa varje gång jag ätit och måste vila en stund efter måltiderna, att jag gråter och säger att jag är ensam för att sambon sitter vid datorn och jobbar på sina föräldradagar, att jag knappt kommer runt kvarteret för att jag har en jobbig nervsmärta i vänstra skinkan, att jag måste stanna bilen idag och amma i den, för att min lilla bebis skriker i högan sky eftersom jag slutade amma för snabbt vid senaste matningen, att ingen av oss har haft på sig något annat än skitiga myskläder de senaste 9 dagarna och att jag med nöd och näppe tvättar håret var tredje dag istället för varannan.

Men vi ligger också i sängen och tittar på vår lilla skatt, tackar varandra för att vi tillsammans skapat en sådan fantastiskt söt bebis. Är det så här det är? Hur har ni andra haft det första veckorna hemma? Lite ärliga svar tack, alla glammiga och rosenskimrande varianter kan jag läsa i vilken Mama-tidning som helst...

Jag försöker utmana mig själv lite och våga lämna lägenheten. Resultatet av detta är att jag på 9 dagar hunnit amma på tre olika parkbänkar, inne på Babyland, i bilen och sittandes på golvet i en trappuppgång. Ganska bra gjort om jag får säga det själv. Men att åka kommunalt har jag inte vågat än. Kan man få vänta några dagar till?

Nu är klockan halv 11, min lilla plutt vägrar vakna för att byta om till pyjamas och komma och lägga sig hos mig. Jag måste nog lägga mig ändå, är trött som 17, efter en ovanligt aktiv dag. Har haft en god vän här på lunch (hon tog med sig lunch, stort tack!), sedan en fika hemma hos storasyrran och sedan kom min pappa på middag och jag slog till med tre-rätters, av nån anledning. Så nu är jag trött, en lång natt framför mig med många vakna timmar. Vill inte lägga för stort ansvar på sambon heller, eftersom han är sjuk och jag behöver honom frisk! God natt!

090601

Jag vet inte hur jag ska skriva detta blogginlägg, och det är nog därför jag har dragit lite på det. Det finns så fruktansvärt mycket att berätta, beskriva och fundera kring. Men jag ska börja med det absolut viktigaste. Den första juni föddes vår son, klockan 06.57 (vår barnmorska slutade 07.00, Pyret har koll på klockan) och han mådde hela tiden bra. Började med ett skrik, men lugnade snabbt ner sig och låg vid mit bröst, ammade ordentligt på en gång och har sedan fortsatt med det. Jag kan utan att hymla säga att det är den absolut sötaste bebis jag någonsin sett och det finns ingen hejd på hur mycket jag kan pussa, lukta och älska honom.



Men för att ta det från början så vet ni ju redan när värkarna startade. Den dagen stannade vi hemma så länge vi kunde. Gick en kort promenad runt kvarteret, åt middag, mina föräldrar kom förbi två gånger (mamma konstaterade att huvudet nu var fixerat men att han fortfarande låg med ryggen åt fel håll). Allt eftersom dagen gick blev värkarna mer kraftiga och fram på kvällen så låg jag mest. Vi fick plats på Danderyd, som vi ville, och åkte in vid 21-tiden. Träffade vår barnmorska Ulrika och hon gjorde alla sedvanliga kontroller: Pyrets puls, hur mycket jag var öppen (3 cm), och livmodertappen var utplånad (det var den) och hur kraftiga värkarna var.

Vi hade i vårt förlossningsbrev skrivit att vi ville ha Danderydsmodellen (innebär att personal alltid är på rummet och att man ska föda inom 12 timmar, de driver processen framåt för att det ska bli så). När vi pratade om det på plats började jag storgråta. Kändes så fruktansvärt läskigt att det nu skulle vara på gång, att nu händer det, det som jag bävat för. Att hoppa från 5:an och verkligen inte våga, och till på köpet veta att man kommer få så jäkla ont när man väl har hoppat.

Men jag tog mitt förnuft till fånga, inget blir roligare om jag väntar några timmar, jag kommer bara vara tröttare. Så vi började med att göra hål på fosterhinnan, så att vattnet gick. Nu kom värkarna igång vill jag lova. Det var piece-of-cake-värkar jag hade haft under dagen, insåg jag nu (tyckte dock att de gjorde alldeles tillräckligt ont). Jag blev snabbt beroende av lustgasen, släppte knappt den under de närmaste 10 timmarna.

Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer om förlossningen, men drar huvuddragen. Jag hade väldigt ont av mina värkar, de kom tätt och till på köpet fick jag någon form av frossa/kramp som gjorde att jag under flera timmar låg och skakade okontrollerbart, hackade tänder och kunde aldrig slappna av. Vid 3-tiden på natten bad jag om epidural (hade redan provat akupunktur utan någon verkan, suttit på pilatesboll, blivit tappad på urin flera gånger varav några gånger sattes katetern fel vilket är väldigt obehagligt). Det kom en läkare som satte epiduralen, vi väntade de 20 minuter det ska ta för den att verka, men inget hände. Läkaren kontaktades igen, hon snurrade eller nåt på nålen, nya 20 minuters väntan (nu vill jag påminna om att jag inte på något sätt bara LÅG och väntade, jag hade fruktansvärda värkar, kramper och rätt utmattad). Inget hände denna gång heller, förutom att jag förlorade känseln i höger lår.




Läkaren fick komma tillbaka, sätta om epiduralen helt och denna gång fick den lite effekt. Jag fick lite vila mellan värkarna, som dock fortfarande var så kraftiga att jag behöde lustgas för att palla med dem. Denna något lugnande effekt höll dock bara i sig i cirka 45 minuter, sedan kom smärtan och kraften tillbaka igen med full effekt. Jag ropade på påfyllning, och eftersom Pyrets huvud låg så pass högt upp fortfarande, fick jag det. Denna påfyllning hjälpte inte heller, utan allt var lika smärtsamt som tidigare. Det enda som hände var att effekten på värkarna nästan helt avtog. Jag låg med samma smärta, men utan att det hände något i kroppen.

Vid detta laget började även vår barnmorska misströsta. Hon satte mig på en förlossningspass, jag fick försöka krysta utan att jag fick några krystvärkar (fick ej under hela förlossningen). Jag kände själv att inget hände, och trots att barnmorskan försökte vara optimistisk så gick hon efter rätt kort stund ut och pratade med en kollega. De beslutade sig för sugklocka. Visst, vad som helst.

Läkare kom in, sugklockan rullades in (har ni sett en sådan någon gång?! En relik från 20-talet. Ett metalllock till en syltburk med en tjock järnkedja till. Detta trocklas in i mitt underliv och sätts på ett litet mjukt bebishuvud. Inte skönt) och de satte in sugklockan.



Jag skulle försöka krysta trots de uteblivna krystvärkarna. Precis när jag skulle börja med detta kom en annan barnmorska in på vårt rum, sa något till läkaren om bebisar på andra rum, och vår läkare säger "Jag måste gå nu". Så mitt i försöket att få ut Pyret, så går läkaren.

Vår barnmorska blev också rätt paff, sa att hon inte visste vad som hände nu, men att vi måste jobba vidare själva. Sugklockan togs bort och jag skulle krysta medan en barnmorska hängde och tryckte på min magen och en stod och tittade efter huvudet. Inget hände, så klart, och en barnmorska som var samordnare som in. Hon sa direkt att det måste till en sugklocka, men vår barnmorska mumlade något om vad läkaren sagt och samordnaren gav med sig och kunde då ej heller sätta någon klocka. Tror att detta berodde på att han låg för högt upp, men vet ej.

Vi försökte krysta på ett par värkar till, men samordnaren sa ganska snart att "denna ungen måste ut nu, jag får förlora jobbet på det här, nu sätter vi en klocka". Så på med sugklockan igen, Pyret drogs förbi blygdbenet och sedan togs klockan av och jag tryckte ut honom sista biten. Från det att klockan sattes på till att han var ute tog det endast några minuter. Varför gjorde vi inte detta tidigare?

Efter några minuter kom moderkakan och sedan syddes jag ihop med cirka 20 stygn. Jag skulle bevisa att jag kunde kissa själv efter några timmar, vilket jag inte kunde, så jag fick åka hem med en tre-dagars kateter. Vi bodde en natt på patienthotellet, innan vi själva bestämde att vi ville åka hem. Detta förvånade personalen, som var vana vid att förstföderskor vill stanna två nätter. Men har man en mamma hemma som är barnmorska, behöver jag inte ligga i deras tränga 140 cm säng i ett opersonligt rum och vänta på att timmarna ska gå och på att en barnmorska ska komma in och titta till mig. Så tisdagen 2/6 åkte vi hem och livet började.