C-uppsatsen

Jag håller på med min c-uppsats. Varje dag, lite lite i taget. Jag har skrivit ihop 16 sidor nu, gjort 4 av 5 intervjuer och transkriberat 1,5 av dessa (tar sjukt mycket tid, helt overkligt!). Men vilka roliga intervjuer! Herregud, jag är helt lyrisk! Skulle kunna intervjua så här på heltid! Alla intressanta, kloka, fina kvinnor som ställt upp, helt utan ersättning på att frågas ut av mig. Frågas ut kring det mest känsliga och hemliga - vad man egentligen känner för sina bonusbarn och hur dettta har påverkat kärleksrelationen. Måste säga att det känns riktigt roligt att skriva denna uppsats. Har valt helt rätt ämne och fått läsa så mycket intressant litteratur och fått träffa så härliga människor! Vem kunde ha anat detta för två månader sedan?

En av mina klienter fick vid senaste samtalet en insikt - "jag är inte så förändringsbenägen som jag vill tro att jag är". Detta är en svår och ibland smärtsam sak att inse om sig själv. Självkänslan får sig en törn, självbilden måste förändras och, värst av allt, man måste börja fundera på om sakernas tillstånd i ens liv beror mer på en själv än vad man tidigare trott. Och ovanpå det: finns det alltså något som jag borde kunna förändra för att få ett bättre liv, men inte gör, för att jag faktiskt inte vill/kan/orkar/förmår förändra mig?

Denna insikt har tyvärr även slagit mig (tror att min klient håller med mig när jag säger: terapi suger om man vill behålla sin goda självuppfattning!). Jag vill inte heller förändras. Jag vill att andra ska förstå hur jag är, varför jag är sådan och sedan med varm och försiktig hand smeka mig medhårs. Livet blir så oerhört mycket enklare om det alltid är alla andra som ska ändra sig. Att jag ska göra stora förändringar för att kunna vara med andra känns i det närmaste omöjligt (eftersom anledningen till att relationen är svår beror ju på den andre, inte på mig...).

Jag utmanade dock mig själv för ett par veckor sedan. Jag föreslog att vi skulle ändra lite på våra inövade jultraditioner i min ursprungsfamilj. Göra på ett annat sätt, och därigenom förhoppningsvis få det bättre på jul (eller är det bara jag som får det bättre?). Och som det har sprattlats! Mina systrar, föräldrar och lite sambon har ifrågasatt och undrat och protesterat, olika mycket och av olika anledningar. Så jag har mycket snabbt fått bevis för att detta att göra förändringar hos en själv påverkar andra - som då kommer protestera. Och då ska man stå ut med protesterna. Och kritiken som obönhörligen kommer när man gör livet svårare för andra genom att inte bara följa med strömmen. Så inte nog med att man ska våga vara modig, säga orden och stå för dem, man ska också stå ut med att andra kanske kommer få det sämre, jag få kritik och kanske i slutänden så blir jag mer ensam. Ingen lätt kedja att ta sig från start till mål i. Ska minnas det när jag sitter med klienter som jag lite käckt säger borde "testa något nytt", "våga göra annorlunda", "testa att säga de där sakerna till den där personen som aldrig blivit sagt". Ska då tänka på en sak min terapeut sa till mig: "Kan vi förvänta oss att våra klienter ska komma längre än vad vi själva klarat av"?

Nu måste jag bara få skriva ner några säta saker min son sagt till mig denna veckan:
1) När jag hämtade på dagis igår, gav han mig en kram och sa: Mamma, jag har längtat efter dig.
Underbart när man har barn som kan prata tidigt och bra, det ger så mycket!
2) "Vad är det som nosar"? Jag har uppenbarligen använt ordet "nosa" lite för mycket, när jag menar "lukta". Dags att lära om...
3) Vi åkte bil i mörkret och han såg månen och sa "la luna" (måne på italienska). Herregud, vilket språkgeni!

Nej, nu ska vi åka till IKEA och äta julbord! En sann småbarnssysselsättning!