Trött i själen

Idag har jag varit trött på ett nytt sätt (hur många sätt finns det egentligen?). Inte så att jag velat sova hela dagen, utan trött i själen. Trött så att jag inte orkar föra ett vettigt samtal, trött så att jag har varit en usel mamma. Har nog aldrig varit så nära att stänga in min son i ett rum och låta honom skrika sig trött.

Jag skäms idag. Jag orkade verkligen inte med när sonen inte var en ängel. När han skrek efter sovstunden, för han ville sitta i soffan, inte ligga i sängen. När han hällde ut en glas mjölk över sin lunchtallrik, när han vill bli buren samtidigt som hans lillasyster har bajsat ner sig så det rinner ner för benet på henne och jag måste byta på henne NU. När han kastar sina leksaker i ilska över att jag inte sitter hos honom och leker. När han absolut ska sitta i mitt knä samtidigt som jag försöker skriva ut saker från datorn (varför jag nu måste göra sådana saker just exakt då?). När han stängde in sig i sovrummet, där lillan sov, och började banka en träleksak i spegeln som finns där, så tog jag honom i armen och släpade ut honom. Han grät och jag skämdes. Sambon kom hem och tog över honom, jag åkte till min syster och satt i hennes soffa och gnällde över livet och drack te.

Inte så synd om mig egentligen. Har det inte värre än någon annan. Men som vanligt verkar jag ha större behov av att prata om situationen. Att jag inte alls skuttar runt på några rosa små moln bara för att jag fått barn. Att sömnlösheten håller på att ta kol på mig. Att vara tvåbarnsmamma är svårare än jag trodde, på typ alla sätt. Att jag kommer på mig själv med att längta efter att kvällen ska komma så att ungarna sover och jag får vara ifred. Att jag får lite panik när jag inser att detta är den lätta tiden! Nu sover ju pluttan typ hela tiden, det kommer komma en dag - snart! - när hon faktiskt inte alls gör det, utan OCKSÅ ska stimuleras! Att jag skäms över att inte bara njuta, sniffa henne i nacken hela dagen, utan mest känna mig trött och stressad när hon vaknar.

Känner andra likadant, eller är jag en ovanligt negativ människa? Nu vaknade hon, dags för blöjbyte, slanga hennes förkylda näsa och sedan kanske försöka sova? Klockan är ju halv 9...

En veckas verklighet

En vecka har gått sedan vi kom hem från förlossningen och sonen flyttade tillbaka hem efter en helg hos mormor och morfar. Är tröttare än någonsin. Så där trött så att jag kan gå och lägga mig 7 på kvällen, och när sonen vaknar glad som en lärka strax efter 6, känns det som att klockan är 4 på natten.

Så, hur har veckan gått? Min första reflektion är väl att dagis är en riktig lifesaver. Nu kommer han vara hemma i mellandagarna, så en hel, härlig vecka har vi nu framför oss tillsammans allihop... Han har börjat klara av att jag ammar syrran. Första 4 dagarna blev han ju förtvivlad, ville sitta nära och kunde absolut inte vara med någon annan eller göra något annat då. Nu leker han vidare med det han höll på med. Kan komma fram och säga "bebis" och klappa henne på huvudet, för att sedan leka vidare. Så ett framsteg!

Däremot har jag klantat till det rejält (tänk vad man behöver lära sig!). Jag lät honom någon middag sitta och äta den tillsammans med mig i soffan (alltså att jag håller tallriken och han äter själv). Sedan dess totalvägrar han att sitta vid matbordet. Och då menar jag totalvägrar. Han skriker hysteriskt, blir förtvivlad, kastar sig, kastar saker etc. Jag orkar inte, orkar inte alls, driva igenom mitt krav att äta i alla fall lunch och middag vid ett bord, på en stol. Frukost, okej, men lasagne ska man inte äta i soffan - varje dag! Giv mig kraft, jag måste ju få tillbaks honom till bordet! Men, syrran äter ju sin mat i soffan hela tiden, så han vill väl göra samma sak?

Sonen sover som en ängel på nätterna, så inget att klaga på där. Dottern sover bra, men ammar varannan- var tredje timme. Hon går upp vid halv 9-9 på morgnarna, men vad hjälper det när sonen går upp klockan 6?

Det har varit många utbrott, mycket bära runt på sonen, mycket mamma mamma mamma, mycket sitta i knät, mycket gråt om någon av oss föräldrar går iväg (typ hoppar ur bilen). Men det har nog ändå lättat lite. Lite. Dottern sover och äter. Bokstavligt talat. Hon ligger på något mjukt ställe någonstans i lägenheten och sover fram tills hon kommer på att hon vill äta, och då säger hon till. Så henne glömmer vi lätt bort, och är nog ganska tacksamma för hennes skonsamma introduktion i vårt liv.

Jag är fortfarande sjuk. Förkyld och hosta, och en öroninflammation som kom i onsdags. Äter penecillin, men är döv på vänster öra, där trumhinnan sprack. Sambon är nog rätt frisk, men längtar efter mer lugn. Det var en liten update, nu ska jag äta en skinkmacka och ris á la malta (är ju så himla gott, pappa gör den bästa!).

Sonens våndor

Jag märker att mina inlägg framöver kommer handla mer om min son än om min nyfödda dotter. Han sliter så hårt, är så orolig.Jag var själv några timmar igår kväll med båda barnen. Allt går bra - så länge han får sitta i mitt knä och får göra allt han ber om. När han häller ut ett glas mjölk på bordet (medvetet) och jag ryter till, då bryter han fullkomligt ihop. Satt sedan och vaggade honom i soffan medan gråten och skriken lugnade ner sig. Senare kom mina föräldrar till min undsättning. De fick bevittna hur deras charmiga barnbarn plötsligt inte kunde vara mer än några decimeter från sin mamma, hur han ålar runt på golvet i protest, kastar saker, skriker, för att sedan plötsligt vara hur go som helst och sitta och lägga puzzel i godan ro.

När jag ammar blir han mycket ledsen. Då måste han sitta tätt tätt intill mig, helst på sin syster (dvs i mitt knä), annars är han förtvivlad. Imorse blev det mycket tydligt att han vill ha både sin mamma och sin pappa mycket nära, helst hela tiden. Han vaknade vid halv 6 = för tidigt. Vi brukar då lyfta över honom i vår säng, så han kan somna om där. Denna morgon försökte sambon få honom att somna om i sin egen säng, så att jag och lillan kunde få sova vidare ifred. Men då kommer sorgen: Mamma!! MAAAAMMMMAAAA!!! Jag går in till honom, säger att jag kan ta honom och försöka få honom att somna om hos mig som vanligt. Men då börjar han direkt gråta efter pappa. Han ligger och tokskriker i vår säng, trots att vi båda är där. Lillasyster vaknar och börjar gråta högt. Sonen säger: Bebis lessen.

Till slut gråter även jag, maktlösheten att ge båda barnen det de behöver blev mig övermäktig. Men när jag till slut lyckas amma dottern, sonen får ligga nära båda sina föräldrar, hålla bådas våra händer och bli lite sjungen för, så somnar vi alla om till slut. Herregud, vilken start på dagen.

Min lilla dotter

Har nu kommit! I fredags, 17/12, kl 08.16 på Danderyds sjukhus. Jag vet inte hur man sammanfattar en sådan här händelse, så att den återges på ett rättvist sätt. Att få barn är ju det största, utan jämförelse, som kan hända, och det är svårt och lite kränkande att tro att det går att förklara känslan, händelsen, upplevelsen, med ord på detta sätt.

Men jag vill ändå berätta hur det gick till, om så bara för min egen (och kanske hennes i framtiden) skull.

I torsdags körde jag ett spinningpass, storhandlade med sonen, bakade en mängd julgodis, gick och lade mig vid 11 kankse. Vid 1-tiden på natten vaknade jag av att jag hade ont i bäckenbenet, under könshåret liksom. Som en ballong som växte och slappnade av. Jag låg och försökte somna om - omöjligt. Vid 2 väcker jag sambon, säger att jag tror att det är på gång. Vi börjar vanka runt lite, väntar väl på att tiden ska gå liksom. Vid 3-4 ringer jag min mamma barnmorskan och gråter. Nu gör det rejält ont. Vid 6 kommer min pappa för att ta hand om sonen, ta honom till dagis. Jag säger att jag vill åka in, men kan inte förklara varför. Sambon tycker att det är för tidigt, men accepterar självklart mitt beslut. Tjugo i sju rullar vi iväg mot Danderyd. Värkarna gör rejält ont nu. Framme kl 7. In med mig i rullstol på rummet, jag sätter mig i besökstolen som finns inne i förlossningsrummet och undersköterskan ska börja fylla i papper.

Då går vattnet. Det forsar ut ljummet vatten och sedan gör det så ont att det inte går att beskriva. Jag skriker rakt ut, så barnmorskan kommer springande genom korridoren när hon hör mig. Upp på förlossningssängen, av med varma kläder, blir undersökt. Öppen 10 cm.

Så nu kör vi! Vid det här laget har sambon hunnit tillbaka efter att ha parkerat bilen och han blir, som förra gången, lustgasansvarig. Värkarna är intensiva (tror jag i alla fall, vad vet jag om hur alla andra kvinnors värkar känns?) och gör sitt jobb. Efter en kort stund vill barnmorskan att jag ska stå på knä istället, för att få hjälp av tyngdlagen. Krystar ett tag till och till slut kommer hon ut. Jag står på knä och har ryggen mot de andra, så jag ser inget av vad som händer. Och tur var väl det.

Hon kom ut blå. Navelsträngen lindad två varv runt halsen, hårt. Barnmorskan skakar, blåser och ruskar henne, är beredd att springa ut därifrån. Men efter knappt en minut börjar hon skrika och faran är över. Detta vet jag inget om, jag står och hänger över sängkanten och pustar ut. Min sambo däremot är rejält uppskakad. Men sedan får jag henne till bröstet, vi konstaterar att det är en flicka (till min och bonusdotterns glädje, sambon är nog lite besviken).

Fick sy några stygn, kunde inte kissa, kateter i 3 dygn, blöder rejält av att livmodern drar ihop sig. Men ingen fara. Katerern är nu borta, och jag kissar av mig själv. Lite väl mycket av mig själv tyvärr. Kissar på mig VARJE gång jag hostar, nyser eller snyter mig. Orkar inte ens bli upprörd utan måste tro på att detta kommer bli bättre av sig själv - när underlivet och buken inte är en krigszon.

Vi stannade på patienthotellet en natt. Syskon till plutten och mormor och morfar kom förbi. Vi låg mest i sängen och var trötta. Lördag eftermiddag kom vi hem, och sonen fick stanna en natt extra hos mormor och morfar (mycket klokt beslut kan jag säga). Inte för att pluttan är jobbig (hon sover ju bara!) men herregud vad trötta vi är. Och att ha en urinpåse släpandes i parketten underlättar inte.

Tyvärr blev vi båda föräldrar sjuka, rätt rejält. Vanlig förkylning, med feber, hosta, snorigt, matt och allt annat som det innebär. Vi har tagit varsin kväll var, där vi varit däckade. Ingen start jag kan rekommendera, man behöver alla krafter som finns för att ratta två barn ( i alla fall innan alla rutiner satt sig, och storebror inte krisar...).

Söndag kväll och natt var från helvetet. Faktiskt, ett helvete. Sonen är snäll mot sin syster, säger Hej hej bebis så fort han ser henne. Men han vill vara nära så nära. Vill ha tid, omsorg, inte gå till dagis, inte byta blöja, inte bli påklädd, inte sitta med någon annan när jag ammar syrran. Så söndagen (kom ihåg att sambon låg i 39 graders feber också) var otroligt slitig, och vi grät nog båda två någon gång det dygnet.

Efter att ha krigat med sonen under hela kvällen, läggningen tog en evighet, så pustade jag ut i soffan. Klokt, natten var inte bättre. Jag fick amma cirka varannan timma. Hon vill ligga nära, så jag väckte henne nästan varje gång jag behövde gå upp. Och upp behövde jag gå, ofta. För att ge sonen nappen, tömma de sprängfyllda brösten i handfatet, tömma urinpåsen, ta värktabletter (fick frossa plötsligt), för att värma vetekudde till brösten, hämta blöja till dottern. Klockan kvart över 1 var första gången jag låg i sängen längre än 10 minuter, och kunde då äntligen somna.

Fick sova en timma, sen kom sambon in (som lagt sig på soffan för att inte störa, han hostar så förbaskat). Han hade drömt så hemskt och hade ångest, sade "Kommer vi klara det här?". Vi höll varandra i handen, jag grät. Sen ville lillan amma igen, jag grät ännu mer för bröstvårtorna är såriga. Fick sedan sova mellan halv 3 och 6.

Sen var det dags. Alla vaknar, sonen är på gott humör - tills vi ska till dagis. Han gråter och skriker, vägrar ta på sig något. Jag ömsom håller om honom, ömsom ber honom att skärpa till sig. Vi kommer iväg, med för lite kläder, men ändå. Gråter hela vägen till dagis. Han gråter när jag lämnar honom.

Hem, amma, få i mig lite frukost. Iväg till Danderyd för 3-dagars kollen av plutt, även hörseltest. Allt bra. Jag lyckas kissa (mamma tog bort katetern på morgonen). Underbart! Låg sedan däckad mestadels av dagen, blev sjukare och sjukare och till slut bad jag familjen om att få ligga i sängen resten av kvällen tillsammans med pluttan, vilket självklart var okej. Sov dock dåligt i natt, på grund av all amning. Var det så här ofta?

Dagen idag har spenderats i soffan. Har ärligt talat legat här sedan halv 10 och nu är klockan 3. Morfar hämtar på dagis då min sambo var tvungen att jobba några timmar. Hon sover som en stock och jag känner mig rejält risig.

Men oj, så söt hon är! Oj, så liten hon är! Oj, så fort man vänjer sig vid att ens barn finns vid ens sida! Oj, vad ovan jag känner mig! Hon är en ljuvlig liten pärla. Mörkt brunt hår, öron som ligger slickade längs huvudet (tack hennes pappa!) och en liten knapp till näsa. Ljuden som dessa små liv ger ifrån sig är obetalbara. Det finns nog inget mysigare ljud.

Nu vaknar hon. Ska amma innan sonen kommer, så att jag kan ta emot honom med öppen famn. Han går igenom sitt livs första kris, och jag måste MÅSTE komma ihåg det. När han är alltför överjävligt jobbig så måste jag komma ihåg det. Han är i kris, och då bör man inte skälla ut honom. Det känns så väldigt orättvist att han blir den man inte orkar med, som blir svarta fåret liksom. Älskade son, du är det bästa som finns och jag önskar att jag kunde förklara det för dig så att du förstår. Mamma och pappa kommer finnas här alltid, vi älskar dig, och kommer aldrig lämna dig. Hur säger man det till någon som är 1,5 år?

Men tack för min dotter! TACK! Jag är lyckligt lottad, som fått två friska, ljuvliga barn. Som har en man som är en underbar pappa till dem, och en väldigt fin man till mig. Jag har också underbara föräldrar som ställer upp på oss hela tiden, utan gnäll, och det är så vansinnigt skönt!

Drogad Emil

Jag sover ju katastrofdåligt på nätterna. Både på grund av mig själv och min son. Vi växeldrar i skuldträsket. Men i natt, när jag fick mina obligatoriska 5 timmar, så drömde jag så... speciellt... Jag drömde att Emil i Lönnerberga stekte knarksvampar. Han stekte dem ute på en öppen spis, såg ut som hallumibitar och blev lite gyllenbruna. Sedan åt han dem tillsammans med sin kompis, och de blev höga som hus. Hur tolkar man en sådan dröm? Sett för mycket Emil på sistone? Drömmer om lite action i de filmerna kanske?

Jag mår annars bra, men är trött och åter trött. Fick idag för mig att huvudet fixerades, för det trycker liksom ännu längre ner nu, kittlar underlivet eller hur man nu ska förklara känslan. Ska till MVC imorgon och kommer få veta då. Annars så fortsätter jag leva i förnekelse. Ber varje kväll att jag ska slippa få värkar just denna natt, för jag orkar verkligen inte föda barn. Jag orkar inte. Jag behöver sova, behöver ta mig förbi julen, behöver ha en son som sover lite bättre, behöver... jaa, listan kan säkert göras lång, men jag inser att jag aldrig kommer vara redo för det som komma skall.

Under veckan har jag gjort klart min hemtenta. Så nu är jag klar med en uppsats till Sexologin som ska in i mars, ett fördjupningsarbete till Steg 2 som ska in i februari och nu även hemtentan som ska in i mitten på januari. Känner mig mycket nöjd med mig själv. Vad gör man inte för att få vara liiiite mer mammaledig än vad jag kommer få vara annars? Jag har även haft det sista samtalet på familjerådgivningen, sista terapisamtalet för både min egen del och för den kvinna jag har i egenterapi. Ovanpå allt detta har jag i kväll bakat knäck, julkola och chokladrisbräck (eller vad det nu kan heta). Så jag är kanske laddad för julen trots allt? Har dock noll julstämning, trots att Ipoden snurrar med julmusik HELA tiden, inget annat kommer ur våra högtalare just nu.

Idag körde jag spinning och styrketräning. Måste nu erkänna att jag är trött. Blir trött efter träningen på ett inte alltför behagligt sätt. Mår lätt illa, lite yr och bara allmänt blää. Går ju in i vecka 40 om ett par dagar, dags att lägga träningen på hyllan?

Nu ska jag hälla upp knäcken i formar. God natt!

Att vägra inse fakta

Jag är nu i vecka 39. Kan alltså föda typ när som helst. Min kompis, som var beräknad till dagen innan mig (dvs julafton) har redan fött. Jag tror att jag fick lite slempropp på toapappret i morse. Men trots alla dessa rätt uppenbara tecken på att förlossning närmar sig, så vägrar jag inse fakta. Vägrar förstå att det är dags nu. Dags att släppa taget, släppa kontrollen.

Det var likadant när jag var gravid förra gången, så jag känner igen mig, men skulle väl önska att jag lärde mig något förra gången. Till exempel att det faktiskt blir bra! Att den där lilla bebisen som kommer ut faktiskt är mer värd än själva graviditeten. Men trots att jag vet det, svart på vitt, så kan jag inte sluta sörja att min graviditet nu är slut. Den vackra magen ska bort. Allt skönt som har med graviditet att göra ska snart vara slut. Och det är lite tabu att sörja det, eftersom man kommer få en liten bebis istället!

Jag känner ju en stor oro för hur livet ska gå till. Ta bara i kväll: Jag jobbar, har familjesamtal. Kommer hem strax efter 7. Sambon står med händerna i grytorna för att vi alla ska få middag. Jag är så trött att jag känner mig lite spyfärdig. Sonen sitter i sin storasysters knä och dricker välling och tittar på Emil i Lönnerberga. När vi alla satt oss till bords, och hoppas att sonen ska acceptara att titta själv på Emil, så blir han så klart ledsen. Han vill ha sällskap. Sambon sätter sig med honom i soffan, efter att ha fått i sig tre tuggor mat. Jag äter lite snabbt upp mitt, för att avlösa honom. På med pyjamas på sonen, natta honom, medan bonusdottern gör läxor vid matbordet, sambon ställer in i diskmaskinen. Väl klar med både disk och son, sitter jag en stund med bonusdottern och hennes läxa, samtidigt som jag skriver på kuvert till brev jag måste skicka. Sambon sitter med sin dator för att försöka hitta den julklapp som hans dotter ska få. Efter detta försöker jag och sambon få ihop den nya IKEA-byrå som inhandlats tidigare under kvällen. Få in alla elkablar till alla j-la hårddiskar, telefoner och annat som måste stå någonstans. Klockan 9 ramlar vi alla i soffan för att titta på Våra vänners liv i en timme, för att sedan nu ligga i sängen.

Min fråga till er nu är: Var i detta schema skulle vi hunnit med ett barn till? När skulle jag ammat, vyssat ett skrikande barn, bytt ännu en bajsblöja, nattat ett till barn? NÄR?

Om några veckor kanske jag tycker att den frågan är urtöntig, för då har jag vant mig, fått ihop det. Men nu, just nu, så undrar jag verkligen NÄR?!

Jag är gråtig nu. Gråter nog varje dag tror jag. Mest kring hela denna fråga som jag beskrivit ovan, men även för trötthet, maktlöshet, oro, sorg. På ett sätt är det ganska skönt. Att låta det rinna över ibland. Jag stoppar det tyvärr snabbt, men de tårar som ändå hinner komma ut innan kontrollfreaket har lagt locket på, är ändå sköna att få bli av med. Det känns som att det finns många ogråtna tårar i min kropp.

Idag insåg jag en otroligt ful och dålig sida hos mig själv, som mamma. Jag ursäktar mitt barn. Jag ursäktar när han gör helt normala saker för en 1,5 åring. Jag säger inför andra att han är gnällig, trött, fånig eller nåt annat urskuldrande ord. Istället för att bara låta det vara, låta honom vara som han är. Jag märker att jag vill att han ska vara så där ascharmig och glad som han är stor del av tiden. Fy fy fy vilken jättedålig sida.

Badhus

Idag har jag, sonen och sambon varit och badat i simhallen. Sonen är ju som en fisk i vattnet och ville absolut inte vara i bebispoolen, utan i den riktiga barnpoolen, så att han kunde simma fritt. Jag passade på att simma en kilometer efteråt, vilket var skönt.

Väl i duschen kändes det som att det droppade från underlivet, och likaså när jag klädde på mig. "Herregud, har vattnet gått!?" Jag vet ju att det kan sippra, och inte alls forsa, så vem vet? Jag ringde mamma-barnmorskan, som så klart blev lite orolig att jag varit just i ett badhus (läs:bakterier) när vattnet i så fall skulle ha gått. Så det blev till att ringa förlossningen och rådfråga. Nu har det inte kommit mer vatten, så jag tror att det är lugnt. Men ärligt talat: Jag är inte redo att föda än! Det är tre veckor kvar, och jag kan gärna gå över tiden! (känns detta igen? Kände exakt samma sak när jag födde sonen, ville vara gravid en månad till, men rackarungen kom en vecka för tidigt!).

Jag började tänka på allt jag har planerat närmaste veckorna, att jag "verkligen inte har tid att föda än". Pinsamt, jag vet, att börja fundera över kalendern när vattnet går, men så gjorde jag. Och när mamma sa att jag borde åka in till förlossningen och kolla, så fanns det en del av mig som sa "Strunta i det, så kanske det går över, försvinner, och du kan gå i ovisshet några dagar/veckor till". Hur insiktsfull är man då?

Jag känner att hormonerna börjar göra sig till känna MYCKET mer än tidigare. Jag gråter flera gånger om dagen, och kan liksom inte sluta. Jag har börjat glömma saker, till och med sambon skrattade åt mig idag och frågade om jag börjat bli glömsk ("Jag? Nej, verkligen inte! Humf!). Jag har strulat till samtalstider för ett par klienter och jag har inte hört det min sambo är bombsäker på att han sagt till mig (det lustiga är att jag vägrar acceptera att han skulle sagt det, jag hävdar med en dåres envishet att han inte har sagt det, jag har INTE glömt det).

Igår hade vi en bra dag på många sätt. Sonen var på ett helt fantastisk humör hela dagen, så där ljuvlig som man önskar att han skulle vara alla dagar. Vi försökte träna på SATS, men sonen vägrar ju bli lämnad där, så en av oss fick leka med honom bland alla roliga saker, medan den andre gjorde ett mycket litet, men tappert träningsförsök. Sen åkte vi till Bromma Blocks och tittade på en tavla. Hem, lunch, sova (jag: plugga), sedan iväg till sambons föräldrar för att titta på en korg som alla släktingar sovit i och som nu plutten ska sova i. På kvällen var vi bjudna till en vän till mig, som hade glöggfest. Hon är något av det pyssligaste jag vet, smakfullt pysslig ska tilläggas. Så hemmet var ju som en dröm av julpynt, lampor, hemmagjorda girlanger och liknande. Blir så avundsjuk, varför har inte jag den där ådran?

På onsdag börjar min handledning på Steg-2. Inget klientprat, men hej hej och lite praktiskt prat antar jag. Känns kul att komma igång! Det blir lite mer på riktigt då. Jo, till alla er som är lite avundsjuka på att jag går steg-2, ni kan sluta vara det nu, fick en asäcklig hemtenta i fredags som tog musten och luften ur hela klassen. "Men vi har förlängt inlämningstiden till efter jul!" säger läraren glatt. Ja ja, men då så, tack för den....

Nej, nu ska jag äta fler chokladbitar och läsa lite DN, innan sonen vaknar.

Umeå nr 4

Då var man i Ume igen. Denna gång sitter jag faktiskt i fönstret på mitt hotell, ska snart krypa till kojs, men längtar efter att skriva en liten rad ändå. Detta är sista gången jag är i Umeå utan mitt nya barn (och min mamma, som ju kommer följa med varje gång under våren). Jag har ikväll varit ute och fikat med min "klassbästis". Jättetrevligt att sitta och prata med en ny person. Vi hoppar ju helt över allt vädersnack och kommer direkt in på styvbarn, katastrofförlossningar, vänner som sviker, svåra familjerelationer och så vidare. Tack för det!

Min mamma och sambo är ganska orolig för att jag ska få värkar här uppe, men jag är inte orolig (eller så lever jag i sådan förnekelse att jag inte ens kan ta in att jag faktiskt ska föda snart...). Men so far so good och imorgon åker jag ju hem igen.

Har idag haft en underbart intressant föreläsning om barn och anknytning. Sitter ju lite mitt i det kan man säga, så jag satt som ett ljus hela dagen (8-17, lång dag!). Igår var jag i min simhall och simmade en kilometer och sedan en timma vattengympa. Var jätteskönt eftersom jag hade så himla ont i ryggen efter alla sittande timmar. I vatten är man rörlig och har inte ont överallt, så trots att det var träning kändes det som en vila och befrielse. Idag har jag suttit på specialstol, haft stor kudde bakom ryggen och en annan stol att ha fötterna på. Känns ju astöntigt, men det var det värt för jag har inte haft ont hela dagen och jag kunde göra annat än att massera mig själv resten av kvällen.

Jag ska skriva lite kort om den herrgårdsweekend som jag var på med min svärfamilj förra helgen. Det var jag, sambo, bonusdotter, sonen och sedan hela sambons familj med barn och respektive. Sammanlagt 15 st. Vi var där för att fira sambons storasyster som fyllde 50 år. Jättetrevligt att komma bort, få vara med alla ganska okomplicerat och få se storasyster så glad.

Men att ha en 1,5 åring är inte alltid en lek. Han är som vanligt underbar och ascharmig, men långa middagar (som påbörjas strax innan 8 på kvällen) är inte helt lätt. Han satt snällt under förrätten - i en kvart. Sedan skulle det ju lekas, gå runt och titta på allt, sitta i knät och liknande. Alla i familjen är mycket snälla mot honom och kämpar hårt för att få hans uppmärksamhet och vill leka med honom. Men han vill bara leka med andra ibland - sen är det mamma som gäller.

Så jag insåg där och då att sådana här tillställningar får man nog hoppa över - de närmsta 4 åren. Astråkigt. Det blev återigen lite klart för mig att man kanske ska nöja sig med 2 barn. Jag tycker nämnligen om långa middagar. Känner mig glad att få barn tätt, då kortar man ju ner den här osociala perioden så mycket man kan i alla fall.

Det fanns ett annat litet barn på herrgården, en liten Hanna, som jag bjöd in för att sitta och puzzla med min son. Hon satt snällt med och tittade på puzzelbitarna - tills min son helt abrupt rycker dem ur händerna på henne. Jag försöker förklara för sonen att han ju kan ta någon av de andra 19 bitarna, men nej, han ska ha just den som hon har - hela tiden. När jag säger till på skarpen blir han så arg att han börjar tokgråta och kastar puzzelbitarna på mig istället.

Hannas hela familj står bredvid för att "titta på de små söta barnen när de leker" och jag känner det som att jag inte kan hantera mitt eget barn och inte har uppfostrat honom för fem öre. Han har ALDRIG varit sådan förut, han har alltid delat med sig av sina leksaker och inte brytt sig om att någon annan leker med hans grejer. Jag sade lite försynt "Men oj, vilka dagisfasoner"! och kände mig skitdum. Vad hände med min lilla sötnos?

Vet och förstår att detta är en fas, ännu en, och att han måste få göra som han gör. Men ärligt talat, det är ju galet ocharmigt! Hur hanterar man beteendet? Ska man bara acceptera, för att det ju är en fas, eller ska man förklara att fler får använda sakerna, att han måste dela med sig?

Föräldraskapet är ju minst sagt dynamiskt - det händer nya saker med våra små risgryn precis hela tiden. Kändes som att han var jättestor idag när jag "pratade" i telefon med honom: Maammaaa heeeeeej!! Ma-ma, mmmmaaaaaa- mmmmmmaaaa, MAMMA, heeej! Lilla plutt...

Som följetong från förra blogginlägget så har jag nu frågat ena fastern om hon kan vara barnvakt... Hon blev jätteglad över frågan och ska återkomma med svar snart.