2010

Idag är det nyråsafton. Förväntningarnas afton. Jag har som tur är nästan lagt ner det där genom åren. Eftersom jag inte dricker alkohol, blir det liksom inga stora fester eller bakfylledagar med en pizzakartong i knät. Inte för att jag brukar vara bjuden på en massa fester, för det brukar jag inte. Ikväll ska vi ha ett par vänner över på middag, och det passar mig perfekt. Hoppas att de går snart efter 12-slaget så att jag får sova. Så trist är jag. Medelåldern kommer tidigt nu för tiden.

Imorgon fyller plutten 7 månader. Herrejisses vad det går fort. Och missnöjd är han! Kan inte röra sig ur fläcken själv, men vill inte sitta still. Detta innebär en himla massa underhållande från vår sida. Underhållning som jag INTE roas av. Nu börjar mina brister som mamma att visa sig. Äta purée och roa bebis? Måste man det? Det funkade ju så bra med amning/gröt och att han lekte själv med sina leksaker i soffan. Vadan detta? Fick nästan panik när inget Minisats var öppet som jag kunde slänga in honom på så att vi båda får lite stimulans. Slutade med att jag stack ut och sprang (i den gnistrande snön, riktigt mysigt) och storasystern fick leka med honom. Hon verkar ju aldrig tröttna, som tur är.

Detta inlägg skulle jag vilja handlade om året som gått och om förväntningar på nästa år. Jag vet inte om jag kommer lyckas göra ett så bra inlägg som jag tänker mig i huvudet, men ska så klart göra ett försök. Ska dock säga att jag sitter i morgonrocken i soffan, gästerna kommer om 90 minuter, snutt sover och jag kommer inte ha all tid i världen att skriva, men jag börjar, så får vi se hur långt jag kommer.

Jag ska nog göra en kurva, en mental, skriftlig kurva, över året som gått:

Januari: Rätt bra månad. Mådde bra efter flera månaders illamående, magen började synas ordentligt vilket jag älskade. Jag hade kommit in i jobbet som jag började 1/12 och jag blev under denna månad erbjuden en tjänst, som jag hoppade på och det är jag väldigt glad för. Mina föräldrar krockade med sin bil, vilket var läskigt och ledsamt, men allt gick bra egentligen.

Februari ramlade jag på magen när jag åkte skidor, svävade mellan himmel och helvete tills bebisen började sparka igen. Det var en månad med mycket bebistankar, sparkar, foglossningar började och i slutet på månaden blev jag sjukskriven på 25 %, vilket var skönt men jag kände mig lite dålig eftersom alla verkar jobba heltid (gråtandes, sovandes på sin fritid, med värk och annat) medan jag sjukskriver mig vid minsta krämpa. Men skönt var det.

Mars fyllde min pappa 60 år, min mage var stor, jag längtade efter att få resa bort men det blev inget med det.

April var en månad i solens och vilans tecken, vilket även maj var. Jag blev tröttare och tröttare, så att jag till slut hade svårt att sköta mitt jobb. Blev sjukskriven på 50%, vilade på altanen i solen, var i Åre med sambo, bonusdotter och mina föräldrar och hade det väldigt skönt. Började nog tagga ner en del på jobbet, vilket också gjorde att jag nästan fick lite tråkigt ibland. I början på maj gick jag hem för gott, vilket var otroligt skönt. En månad jag aldrig ville att den skulle ta slut. Jag låg och sov, sola, åt, läste, tränade, umgicks med vänner, hade en ljuvlig tid. När värkarna sedan kom på min och sambons 2 års dag 31/5 så grät jag. Ville inte alls föda, ville inte bli av med min fina mage, ville inte alls bli mamma - inte än! Inte en vecka för tidigt din rackarunge! Jag ville vara gravid en månad till!

Juni... Månadens första dag föddes vår son. Efter många och smärtsamma timmar kom han ut med sugklocka och en minut innan vår barnmorska skulle gå av sitt pass (vilket var tur, för hon hade lovat att han skulle födas innan hon slutade för natten). Juni var en otroligt speciell månad. En ljuvlig, omtumlande, fruktansvärd, gråtfylld månad. Jag älskade min son från första stund, och det har ju bara fortsatt med ökande styrka. Men oj så jag grät. Varje dag skvalade det. Jag grät för att min bonusdotter var med oss hela denna tid och ville vara med Pyret minst lika mycket som jag. Jag grät för att jag hade katater i flera dagar och det var svårt att röra sig överhuvudtaget. Jag grät för att det gjorde så ont i brösten vid amning. Jag grät för att alla känslor och hormoner fullkomligt sprutar och går inte att hejda eller förstå. Herregud vilken månad. Vi satt på altanen och åt middag och vår son sov i stolen bredvid, vi gick med vagnen, vi var på Liseberg när han var 17 dagar gammal. Vi var på midsommarfest (som jag gråtandes åkte till) och vi var på landet. Det var en slitig månad. Och de följande sommarmånaderna likaså. Sambon var hemma, jobbade endast lite grann. Vi var alla hemma, hela tiden, och det var inte så bra, med facit i hand.

Juli åkte vi till Italien. Pyret 5 veckor gammal. Gick hur bra som helst. Vi borde rest mer under denna enkla period. Han började amma mer och mer men brösten hade slutat göra ont. Jag och sambon krisade och grälade hej vilt. Satt och grät med min son i famnen och tänkte att "detta ska du aldrig behöva uppleva, dina föräldrar ska ha det bra, inte skrika åt varandra". Jag led oerhört av att han fick sitta mitt i kriget. Leendes, viftandes och helt underbar. Hjärtat går nästan i bitar bara jag tänker på det.

Augusti var jag med min mamma i Skåne i två veckor. Två otroligt slappa och sköna veckor. Jag blev totalservad med mat och trevliga utflykter och samtal. Älskade mamma, vad tacksam jag är för dig. Jag och sambon hade det lungt när vi var ifrån varandra, men fick kämpa vidare när jag kom hem igen. Hela sommaren var en total blandning av kaos, skräck att vi skulle separera, total kärlek och lycka över min son, njutning av sommarvärmen och alla stunder på altanen och en otroligt slit att få ihop vår plockepinnfamilj. Jag kan med facit i hand säga att vi överlevde, mycket har blivit bättre. Men fy fan. Så många tårar, så mycket oro, så många hårda ord som sades under dessa månader. Tur att inte allt finns nerskrivet, jag vill inte minnas.

Nu måste jag ta en paus. Om en timma kommer gästerna och jag har inte ens tagit på mig kläder. Vet inte ens VAD jag ska ta på mig. Men jag fortsätter en annan dag, har ju en hel höst kvar att gå igenom.

Men jag vill avslutningsvis önska alla ett riktigt gott nytt år och hoppas att ni får en trevlig kväll och en bra start på 2010!

Mina nya, tomma bröst

Måste bara visa en av de bilder jag tog hos fotograf med plutten när han var ca 5,5 månad. Fotografen blev så nöjd att detta kort nu är uppsatt i deras utställningsmonter.

Det är nästan helt över med amningen vid det här laget. Han ammar bara ett par gånger på natten, och det är inte mycket då heller. Detta gör att det knappt är någon mjölk i brösten längre. De är nu alltså lika små och värdelösa att ha i klänning som innan jag blev gravid. Har trivts med större bröst (inte sambon dock, det är ju bra), det är snyggare, jag kan inte låtsas som något annat.

Inte bara att det är tråkigt att den storbystade tiden är över, det är även över att kunna amma min son. Amning är otroligt praktiskt, mata en massa purée som kladdas och leks med är mycket mindre praktiskt. Jag tycker amningstiden gick förbi alldeles för snabbt, jag hann verkligen inte tröttna. Är jag lite långsammare än andra på att tröttna på saker? Jag var ju inte alls trött på att vara gravid heller, ville ju inte föda än på en månad eller så när det var dags för plutten att komma ut. Jag säger som jag alltid säger: Nu får han inte bli större!

Men jag är inte ledsen över att inte längre vara den enda som kan ge honom mat och så. Tvärtom är det bara skönt att vi är fler som kan ge honom det han behöver. Men vissa situationer vet jag inte hur man tar sig ur utan amning. Som vakna på natten och inte vilja somna om, hur gör man om man inte ammar??

Har upptäckt min första dåliga ("lite mindre bra") sida som mamma. Att mata. Herregud vad tråkigt det är. Han leker mest. Ska hålla skeden själv (dvs mat överallt, helst morotspurée på vita byxor som knappt går bort). Han ska först äta och gapar så fint så fint. Sen plötsligt vägrar han öppna munnen. Jag trugar och leker och ler som ett fån. Men ack nej. Jag byter mat. Nu gapar han fint igen några tuggor. Men sen är det samma visa igen. Nu går jag över till efterrätten (dåligt tålamod som jag har). Han äter glatt, tills han kräks upp det mesta över kläderna. Jag ger lite vatten och ger upp. Måste vara på ett riktigt bra humör för att detta inte ska bli en irriterad tillställning. Jag visar faktiskt inte så mycket av detta för honom, men den dagen kommer ju, det fattar jag.

Klockan är nästan 23 på kvällen, jag borde sova. Plutt vaknar alldeles för tidigt. Han snurrar runt ett par timmar varje natt, vilket gör att jag inte kan sova. Jag sover ett par timmar på morgonen när sambon tar honom, vilket gör att jag inte är trött nu på kvällen. Ingen bra rutin. Har min bonusdotter här, vi ska dela säng inatt, tillsammans med plutt. Sambon är sjuk och ligger och hostar i dotterns säng. Så god natt!

När slutar det hänga på mig?

Jag vet att jag inte borde skriva om en massa grubblerier så här på juldagen. Men jag kan inte låta bli. Har varit hos mina föräldrar och ätit en rackarns god lutfisk och tre portioner ris a la malta. Vi satt hela middagen och pratade om mitt dilemma. För det är mitt dilemma, uppenbarligen ingen annans.

Jag kommer skriva utlämnande om mig och min syster, med risken att hon läser det och blir sårad. Det är en risk jag får ta, och hoppas att mina ord i förlängningen kan förändra istället för att såra.

Hon och jag har i vuxen ålder haft en relativt nära relation. Eller vi uttrycker den som nära, jag vet inte om den egentligen är det. Vi pratar om mycket, men inte om det som kanske verkligen behöver pratas om. Många ämnen är stora no no- ämnen, och det har vi båda koll på. Jag som lillasyster (8 år yngre) har stor respekt för henne och hennes val i livet. Eller har alltid haft, kanske jag ska säga. Det börjar förändras.

Igår var en helt vanlig julafton. Trevlig, god mat, fina julklappar, syrrans son som håller på att krevera när det dröjer mer än 5 minuter mellan hans paket, hennes dotter som är så speedad att man inte hör något annat är hennes prat-rop-skrik-danser-sånger-hopp men också hennes stora omtanke om alla i rummet, mina föräldrar som är på ett strålande humör och försöker matcha allas behov, ett vackert smyckat hus, en svåger som alltid är käck och aldrig uttrycker en äkta känsla inför sin svärfamilj - och inte har gjort det sedan han kom in i den för 15 år sedan, en syster som är generös och omtänksam men troligtvis helt slut av alla uppgifter som alltid hamnar i hennes knä, en Lisa som är skeptisk till att julen är barnens högtid, när jag som vuxen fortfarande har en massa önskemål om hur den ska vara, men varken vågar eller anser att jag har rätt att uttrycka dem (men signalerar säkert alldeles utmärkt, eftersom jag är kass på att låtsas), en son som är på ett ljuvligt humör och sitter och är söt i sin tomtepyjamas mest hela tiden (vilket nog retar gallfeber på syrran, som nog innerst inne längtar efter att mitt föräldraskap ska haverera, så att hon kan kliva in och hjälpa till, och inte känna sig så ensam i att "det här med barn, det är förjävla jobbigt"). Sen min sambo, som jag tycker anstränger sig fantastiskt mycket. Han funderar halva december på hur han ska möta upp min syster och hennes familj. Vad de kan tänkas önska sig, vad han kan bidra med på julbordet, hur han ska vara för att bli accepterad. Men han får inte ett skit tillbaka.

Ja, detta är utgångsläget på julafton. Eller vilken afton som helst egentligen. Allas roller är klara, ingen utmanar dem, ingen ifrågasätter dem. Men när jag kom hem på julaftonskvällen var jag arg. Så himla arg. Och när jag idag var nära att skrika åt folk i joggingspåret för att de inte flyttar på sig när jag kommer med barnvagn i snömodden, då insåg jag att det ligger och pyr något. Något som jag inte lyckats stoppa undan på vanligt manér. Något som jag verkligen borde prata om. Att skriva ner det är egentligen fegt. Jag borde ta upp detta ljuskygga ämne i ljuset, blända alla med det, tvinga alla att ta av sig solglasögonen och titta på det.

Och då kommer inte jag från en locket-på-familj, tvärtom. Det finns nog få familjer i detta land som pratar och känner så mycket som vi gör. Jag har mer eller mindre chockat alla pojkvänner och vänner med öppenheten i min familj. De flesta har fashinerats och beundrat vårt öppna sätt att vara med varandra. Och jag älskar det! Öppenheten passar mig perfekt, det är ju sån jag är, i kubik.

Så vad är det då med denna julafton som gör mig så arg? Jo, det är min systers känslomässiga snålhet. Inte mot min son, mot honom visar hon stor omsorg och kärlek, vilket så klart är väldigt mysigt. Men mot oss andra, oss vuxna. Hon säger till våra föräldrar att det är deras fel att hon gick fel universitetslinje, eftersom hon inte blev stöttad på gymnasiet och fick rätt kunskap och betyg därifrån. Det är deras fel att hon nu, 37 år gammal måste jobba på ett jobb hon inte trivs med och inte vågar skola om sig. Mina föräldrar lägger sig platta och säger "ja, du har rätt, vi stöttade inte dig tillräckligt, det är vårt fel" (att de hade en annan dotter hemma som var nära döden tas inte upp i detta sammanhang). Mina föräldrar är stora som säger som de gör, som ger min syster detta utrymme att klaga och skuldbelägga. De kunde också välja att säga "ja, det var tufft för oss alla, det var det verkligen. Men nu är du vuxen och kan göra andra val, egna val, som gör ditt liv bättre".

Mot min sambo visar min syster noll intresse. Hon har redan från start varit noga med att berätta för mig att han inte är rätt för mig. Vår ålderskillnad var ju en het potatis där hon klart och tydligt deklarerade att "Jag är av princip emot stora åldersskillnader" (att hon själv inte vågat leva sitt liv utanför boxen ens minsta lilla låter jag här bero). Att min sambo suttit två kvällar och laddat över musik till syrrans nya Ipod, bränt ner filmer till henne och hennes man, köpt julklappar till hennes barn, fyllt ett minneskort med musik till hennes dotters mobil - det visar min syster absolut ingen som helst uppskattning för. Och då menar jag faktiskt ingen som helst. Kränkande lite. Förbannande lite. Vad ska en människa behöva göra för att ta sig förbi nivån "Tack för ikväll" och faktiskt uppgradera sig till att få ett specifikt titta-i-ögonen-och-säga-"stort-tack-för-allt-du-gör-för-mina-barn"-tack?

Nu ska här sägas att min syster är på detta sätt jämt, hon har svårt för att uppriktigt och genuint tacka för saker. Allt från ett fikainitiativ till att man bjuder henne med familj tre dagar till landet och står för allt (handling, matlagning, underhållning till hennes barn osv). Hon åker iväg med ett "ja, det här var ju trevligt". Hon kramar aldrig om, tittar en inte i ögonen och säger något som känns som att hon menar det. Hon är inte taskig, inte kall, inte uträknande. Bara känslomässigt fattig. Men främst - känslomässigt svältfödd. Jag kan här förklara på vilka sätt hon är känslomässigt svältfödd, men väljer att inte lägga tid på ytterligare förklaringsmodeller till varför hon är som hon är.

Jag ska nu försöka hejda mig själv. När jag läser det jag skrivit märker jag att jag gör just det jag inte borde - lägger för mycket tid och kraft på att prata om henne istället för mig. Det är bara mig själv jag kan förändra. En sanning som jag inte helt accepterat, endast i teorin. Jag vill förändra henne! Vill att hon ska förstå att hon är viktig för mig, och just därför vill jag att vi möts. Jag vill att hon ska kunna berätta saker för mig. Berätta om det äktenskap jag inte tror att hon är lycklig i, berätta om sorgen över att hennes systrar inte alls tycker att föräldraskapet är så betungande som hon själv tycker, berätta att hon är avundsjuk på att jag vågar leva mitt liv lite mer som jag vill och mindre som konventionen föreskriver, berätta att hon är ledsen över att hon inte vågar utmana sitt liv och sina relationer mer, berätta att hon älskar mig.

När jag ger henne en Ipod i julklapp ser hon ut som att hon fått en ny grytlapp. När mina föräldrar kör hennes dotter till ridningen varje vecka (och betalar allt som har med ridningen att göra med sin skrala ekonomi) så ser hon ut som att det är en självklarthet. När min sambo leker och leker med hennes barn för att skapa en relation, ser hon ut som att det inte spelar någon roll. När hennes man förnekar hennes behov ännu en gång, skyddar hon honom in i kaklet, för att på så sätt undvika kritik från oss som älskar henne. När hennes hennes vänner sviker och hon undrar varför vågar jag inte säga vad jag tror, då jag inte betror henne om att kunna hantera reflektionen. När hon kritiserar våra föräldrar för femtioelfte gången så kan hon sällan vända diskussionen och se allt de gör för henne och hennes barn.

Nej men hör ni? Nu pratar jag om henne och allt hon ska göra annorlunda igen! Jag är så otroligt dålig på att prata om mig när jag är arg på någon annan. Jag borde fokusera mer på vad JAG känner och vad JAG kan göra för att förändra situationen. Problemet är att jag inte vet. Jag vet inte alls. Prata med henne eller strunta i det och gå vidare. Båda känns lika omöjliga. Prata med henne är omöjligt för att jag är livrädd för det. Hon kommer inte ta emot detta på något sätt som gör att det är möjligt att mötas. Hon kommer inte säga "ja men det kan du ha rätt i, jag har faktiskt gnällt över mitt liv 8 dagar av 10 i 9 år nu/ jag får inte det jag behöver av min man/jag borde faktiskt byta inriktning på mitt yrkesliv för att bli lycklig/ jag borde faktiskt förändra vårt sätt att hantera pengar för att slippa ligga sömnlös över bristande sparkapital/ jag borde faktiskt våga säga till dig att jag är ledsen över xxxx". Detta kommer inte hända. Inte alls. Jag kommer istället få mina fiskar varma. Få höra allt som jag minsann gör och inte gör. Allt som gör att hon är oskyldig till sitt beteende och sina val men att jag däremot är väldigt skyldig till mitt beteende och mina val.

Att strunta i det, och kanske behöva ta ett steg bort, känns otroligt sorgligt. Jag längtar efter en nära, riktigt nära, relation till henne. Hon är väldigt viktig för mig och jag behöver henne. Men jag vill att vi ska kunna prata om dessa saker. Sluta hyckla! Men samtidigt - hur ärlig ska man vara? Ska vi säga vad vi egentligen tycker om varandras man och barn? Är det fruktbart?

Vid lutfiskmiddagen idag sa mina föräldrar att jag ska välja bort henne. Kliva undan, låta henne komma till mig. Att min tystnad och frånvaro skulle göra att hon kom till mig. Men herregud, är det så vi vill ha våra relationer? "Nu ska jag inte ringa henne på 5 dagar, för då kommer hon förstå att jag är arg på henne, och då kanske hon ringer, och då ska jag låtsas som inget, för hon ska själv komma på vad det är, eller så kan jag ge igen genom att strunta i hennes man och då kommer hon kanske fatta". Nej men ärligt, hur gamla är vi? Ska vi hålla på med sånt fjant?

Jag vill prata med folk om det jag känner, är det något konstigt? Jag känner mig konstig, eftersom jag verkar ensam om att längta efter ett mer öppet klimat.

Sen sa mina föräldrar, och sambo, att jag inte kan förvänta mig att hennes respons på mitt fiktiva samtal med henne, kommer resultera i en direkt ursäkt eller förändring. Hon är långsammare än jag. Mycket låååångsammare. Det som tar några timmar för mig, tar dagar för henne. Så jag måste vänta ut henne. Förändringen kommer nog, men inte i den takt jag vill. Detta är helt sant. Jag har ett uselt tålamod. Fattar inte vad som tar sån tid för folk. Som min sambo säger: "Innan jag träffade dig Lisa tyckte jag att jag var duktig på att laga mat, planera mitt liv och tid och att jag var riktigt snabb. Nu är jag inget av det längre, för du är så vansinnigt snabb, planerande och bra på att laga mat". Detta är inte enbart en komplimang...

Det som min titel för dagens blogginlägg handlar om är att alla runt dagens middagsbord sa: Du får vänta in, inte vara så snabb, acceptera att andra har annat tempo än du har. Visst, detta kan jag acceptera. Men vem ökar tempot för min skull?

För att visa på ett nästan komiskt tydligt exempel från mitt verkliga liv: Igår, på julafton, skulle jag och sambon med bebis gå runt våra sjöar som vi bor bredvid. Vi mötte våra grannar precis utanför och valde att gå med dem på rundan. De går sakta, alldeles för sakta för min smak. De skämtade lite om det och sa att vi fick gasa på och gå i förväg om vi ville, men vi valde att gå med dem. När vi kommit halvvägs håller jag på att krevera. Jag kan verkligen inte gå långsamt, det går inte! Jag blir irriterad, kan inte koncentrera mig på vad vi pratar om, det kryper i benen på mig. Jag säger, konstig som jag är, att: Förlåt men jag kan inte gå i detta tempot, kan vi gå lite snabbare? Nej, det orkar de inte, men vi får som sagt gärna gå före. Jag säger att jag helst vill att alla ska gå lite snabbare. Men nej, det går inte. Det slutar med att jag och sambon speedar iväg resten av promenaden, och mina ben får frid. Så här känns mitt liv. Alla säger att: nej, dig Lisa kan vi inte möta upp. Du får anpassa dig efter oss, eller lämna. Det är ditt val.

Varför väljer ingen mig? Varför sitter inte min syster hemma och funderar på hur hon ska möta upp mig, på mitt sätt, i mitt tempo, på mina villkor? Är inte relationer viktigare än så här för folk? Är detta good enough, bara det att jag inte har fattat det? Jag antar att jag föräväntar mig för mycket, det brukar se ut så. Förväntar mig för mycket ärlighet, umgänge, tid. Gissar att det är därför som jag inte tycker att jag får de vänskapsrelationer jag vill ha - jag förväntar mig mycket mer än folk är villiga att leverera.

Jag måste anpassa mig, annars blir jag ensam. Det är inte ni där ute, som inte ringer, som inte berättar om era liv, som ler istället för att gråta, som inte bjuder till, som inte släpper in - det är inte ni som sitter ensamma. Ni har många jämlikar. Det är jag som måste förändras, inte ni. Fy fan för självinsikt.

Jag måste här få avsluta med att jag älskar min syster. Det gör jag verkligen. Jag har inte skrivit detta för att göra henne illa, utan för att jag vill komma henne närmare och förhoppningsvis att hon ska då det bättre. Jag önskar henne all lycka som någonsin går att få. Hon är värd det, vi är alla värda det. Vi sliter allihop med vårat bagage, våran livshistoria, våra våndor och rädslor.

Och med allt detta sagt, vill jag önska er alla en god fortsättning. Jag ska gå och lägga mig, sniffa på världens goaste bebis och hoppas på en god natts sömn.

Dan före dopparedagen

Jaha, då var det jul igen. Imorgon smäller det. Vi firar hemma hos min äldsta syster, med hennes familj, mina föräldrar, min sambo och min son. Hans första jul! Vi har faktiskt köpt två paket till honom, en uppsättning med mjuka byggklossar och ett dataspel för bebisar. Han älskar ju datorn, blir eld och lågor när han får leka med den.

Jag sitter i min jättestora fåtölj, ljus är tända över hela rummet, har julmusik i högtalarna, sonen sover, jag har några pepparkakor i magen, köttbullarna inför morgondagen är stekta, alla julklappar är inslagna och rimmade på, bonusdottern har åkt iväg med sin mamma och verkar ha det bra. Det är bra. Livet är bra.

Vi var hos barnläkaren i förra veckan. Hon konstaterade att sonen sitter väldigt tidigt. Han sitter ju helt stadigt själv och har gjort så i kanske en månad, tydligen tidigt. Kan inte påstå att jag bryr mig om det är tidigt eller ej, tycker bara att det är praktiskt för då kan han sitta och leka själv, vilket han gör typ hela dagarna. Sen hittade hon inte "bollarna" på honom. Det var tydligen vanligt, att det är svårt att känna dem. Vi fick en remiss till urologen som ska leta vidare. Blev inte orolig, utgår ifrån att urologen hittar dem och sen var det inte mer med det. I värsta fall får man operera ner dem vid ett års ålder, men inte heller det är ju hela världen.

Livet lufsar på. Min sambo är hemma mycket och har blivit väldigt kär i sin son. Han konstaterar många gånger om dagen hur cool, söt, rolig, underbar, gosig och ljuvlig vår son är. Det är så himla härligt att höra! Jag har ju alltid tyckt det, även om jag känner det mer och mer för varje dag som går. Min sambo har alltid varit underbar mot plutten, men nu märker jag en skillnad i hans vilja att vara och gosa med honom. Papporna ligger några månader efter, så är det helt klart. Men vi har den finaste sonen som finns! Charmigare och gladare får man verkligen leta efter!!

Jag och sambon har väldigt lite gräl nu för tiden, men vi håller ofta på och kämpar med olika frågor. Vi försöker dock att inte göra dessa saker så stora, utan stoppar innan det har hunnit bli ett gräl. Jag har idag övat på att säga förlåt istället för att hävda min åsikt och rätt. Igår fick jag träna på att låta sambon ge fler och dyrare julklappar än vad jag tycker är nödvändigt. Jag blir verkligen en bättre människa av att leva med honom, inget snack om saken.

Ska under julen sluta att amma på nätterna. Det blir sista slurken för mina bröst, som då slutar producera mjölk helt. Jag tycker att amningstiden har gått fruktansvärt fort. Om en vecka är vår son 7 månader. Känner mig stressad över att tiden bara försvinner. Han är så underbar varje dag att jag inte vill att dagen ska ta slut. Vart tar bebistiden vägen? Jag vill ha fler barn, det kan jag ju säga. Börjar bli avundsjuk på alla som är gravida och har detta ljuvliga framför sig. Men samtidigt får man bara barn för första gången en gång, och det är nu. Jag kommer aldrig ha så här mycket tid och ork när nästa barn kommer. Och det kan jag sörja. Jag är ju en person som alltid lever i framtiden, som alltid vill komma fort framåt till nästa anhalt i livet. Men just nu vill jag verkligen bara stanna upp, njuta av denna tid, vara tacksam för den, göra det bästa av den.

Hörde idag en inspelning av sonens små ljud när han bara var några veckor gammal. Herregud, har han varit så liten!? De där små gnyende ljuden som nyfödda gör, bökandet med bröstet, små snarkningar när han sov. Ljud som är helt borta nu, och som jag redan glömt. Skrämmande!

Nej, ska sova, krypa ner bredvid plutten. Släcka alla ljusen, stänga av musiken, titta på kassarna med julklappar som ska fraktas till ett annat hem imorgon. Försöka njuta av julen, min sons första jul. Inte bli arg över småsaker, inte fundera över min kropp efter allt julgodis, min mammas alkoholintag, min syrras ungar högljudda rop efter paket, min sambos speedade tal när han vill passa in, min svågers hurtiga men avståndstagande sätt att prata, min pappas förmåga att glömma vilka rim som ska vara till vilket paket. Bara njuta. God jul allihopa!

Lite gott och blandat

Jag vet inte hur länge jag kommer hinna skriva, då plutten sover sedan två timmar och borde vakna när som helst. Han har inte ätit mer än frukost vid halv tio och nu är klockan halv 4...

Dagen är lite nedstämd, men jag vet inte riktigt varför. Min sambo har en kämpig dag. Tuffa biverkningar på sin medicin, så han ligger och sover, och har gjort egentligen hela dagen. Jag har pluggat, varit och tränat med plutten, ätit lunch, läst Amelia och ätit bullar, surfat lite, tömt diskmaskinen, kört en tvätt och sitter nu här. En helt vanlig dag med andra ord.

Jag var i skolan igår, min underbart roliga sexologikurs som jag uppskattar så himloa mycket (var någonstans annars säger en lärare i 60-års åldern att "bara för att mannen kommer hem med ett praktstånd gör ju inte att frugan blir glad, hon kanske blir stressad när han kommer där och flaggar med sin penis"). Ljuvligt! Ska söka B-kursen också, detta är ju för bra för att vara sant.

Skriver ju en uppsats med en tjej i min egen ålder, och med en son i samma ålder, som lever polyamoröst. Det vill säga har flera partners. Hon har en "primärpartner" och sedan några andra (som både är sexuellt och emotionellt). NÄr vi promenerade in till stan igår gick vi och pratade om detta. Jag fattar att hon får svara på frågor om sin livsstil hela tiden, men jag kunde inte låta bli att fråga, är ju så sällan man träffar människor som verkligen vågar leva utanför boxen! Vi pratade om hur djup eller inte djup deras relation är, hur orolig eller inte hon är för att bli lämnad, ratad (inte alls orolig, han får ju det han behöver, men väljer att komma tillbaka till henne ändå, alla nöjda). Jag kan inte återberätta allt vi sade, men det jag tänker är: vilket dåligt sexsjälvförtroende jag har, vad modig hon är, vad coolt att våga hitta - och följa - sin egen väg.

Pratade senare på en vän som inte är så lycklig i sin relation, börjar få känslor för en annan man, behöver något annat än det hon har. Då kan jag fundera över min uppsatskompis, är det hon som har fattat nåt? Som gör det rätta? Att man inte kan leva med en enda person och tro att denna ska uppfylla allt som man behöver i livet. Som hon själv sa "det är en hård press på en människa, att uppfylla allt det".

Nu har plutten, eller båda pluttarna faktiskt, vaknat. Han ska ha mat!

Släkthelg

Har haft en väldigt aktiv helg. Glögg med grannar på fredagkväll, sambons släkt på fika lördag eftermiddag, middag hos min syster (tillsammans med mina föräldrar, detta för att syster, systerdotter och systers man fyller år i december) på lördag kväll och idag fika hos kusin med tillhörande familj. Nu sitter jag och sambon i soffan med var sin dator i knät. Plutten har somnat (själv, som hela veckan. Inte ett ljud efter första kvällens skrik. Helt fantastiskt. Anna Walhgren - Reeespect!).

Jag har haft det trevligt, jättebra. Mycket fika, men det brukar ju inte min mage protestera mot (tyvärr). Sonen har varit lika ljuvlig som vanligt. Är ett socialt geni som bara charmar alla. Och alla är väldigt snälla och låter honom få en massa uppmärksamhet.

Men jag är lite ledsen över att jag tycker att vi har rätt torftiga relationer i min släkt. Alla kör med fasadstilen, "allt är bara bra, toppen, fin fint" oavsett när och vad man frågar. Jag tycker ju det är så vansinnigt trist och meningslöst och fattar inte vad man ska prata om. Visst kan vi sitta och säga att allt är så fantastiskt, men när vi har sagt det, vad ska vi då säga? Om ingen kommer med någon åsikt, kommentar, spännande fråga eller - hu hemska tanke - faktiskt avslöjar något mindre fantastiskt om sitt liv, då blir samtalen rätt korta och jaa, torftiga. Det är trevligt, generöst, vackert hem, goda hembakade saker och mysigt i största allmänhet. Men jag har höga krav på mina relationer. Och jag är dålig på kallprat.

Samma sak hos grannarna i fredags. Fint hem, fint fika, hembakat, ljusen tända, hörnen dammsugna, barnet sött. Men när vi har beundrat de stora orkideerna, tittat på den hemmasnickrade sänggaveln, imponerats över den fint pyntade balkonggranen och bett om receptet på allt som ställts fram på bordet - ja då vill jag gå hem. Jag sitter nästan och skäms över de konversationer som sedan följer. Är det bara jag som tycker att det är pinsamt att prata om helt meningslösa saker? Roas ni andra verkligen? Är det mig det är fel på? Jag har inga problem med att prata om mina fertilitetsproblem, arbetslöshet, plockepinnfamiljsproblematiken, släkttrassel eller kroppsnojor, men det har uppenbarligen alla andra problem med.

Vi gör varandra en stor otjänst genom att aldrig bjuda in varandra i våra liv - vära riktiga liv. Och då menar inte jag att alla sitter hemma och är olyckliga, för det varken tror eller hoppas jag. Men vi har väl NÅGOT att säga. NÅGOT som tar oss bort från orkideer och recept. Varför ska vi låtsas? Vem vinner priset för mest hyckleri i slutänden? Eller är det så att om man låtsas tillräckligt väl så slår det in? Då måste jag verkligen lära mig tekniken!

Men jag är lättlurad ska ni veta. Riktigt pinsamt lättlurad. För när jag idag går runt i det extremt homogena radhusomrädet (där inget hus/radhus kostar under 5-6 milj, alla är akademiker, har två barn med ca 3 år emellan, alla kör Volvo, SAAB, BMW eller Audi, alla har stajat sitt hem från Mio och ROOM och ingen är ens i närheten av invandrare) så börjar jag verkligen tro på att alla är lyckliga. Att om man har så där fina möbler, så där snyggt julpyntat, så där ren bil och så där riktigt mycket kärnfamilj, ja då är man lycklig. Jag vet bättre, det gör jag. Men inte just där och då. Just där och då tror jag att ett hus i detta riktigt astråkiga område skulle skapa lycka.

Men sen när jag kommer hem, till vårt fina hem, ser vår helt underbara son sitta med min dator i knät och skratta högt över att få trycka på alla knappar, att se min sambo som jag älskar väldigt mycket laga mat till oss, få ett samtal av min syster som betyder mycket för mig - ja då vet jag att lycka inte går att köpa för pengar. Ingen ny insikt, och det är inte vad jag vill förmedla heller. Jag blir nämnligen om och om igen förförd och förblindad av alla dessa människor som spelar spelet. Som hellre skulle dö än avslöja att "fan, det här med äktenskap är riktigt svårt ibland".

5 minuters metoden

Jaha, då var man igång. Med en kontroversiell metod, som jag dock fått höra mycket gott om. Det behöver man påminna sig om när ens älskling ligger själv i sängen och gråter fruktansvärt högt, fruktansvärt länge och fruktansvärt hjärtskärande. Det tog 45 minuter idag. Hoppas verkligen på en kortare stund imorgon. Det som känns tufft är att han ropar på oss, men vi kommer inte (eller ja, vi kommer ju var femte minut, men det är känns inte tillräckligt). Jag vill att han ska lita på att vi alltid ställer upp, finns för honom och hör honom när han gråter. Nu måste man gå emot det.

Jag förstår att han inte kommer bli skadad för livet på något sätt, men herregud vad slitigt det är när ens största kärlek gråter lungorna ur led, tårarna sprutar och han är helt varm av avsträngning. Fy fan, kan inte säga annat. Men nu sover han, ska gå in och lägga mig hos honom och hålla om honom, pussa honom, säga att jag älskar honom.

Detta skrevs den 8/12 och idag är det den 10/12. De andra två kvällarna som passerat sedan det skrevs har gått overkligt bra. Han har inte gråtit något, somnat på en minut. Herregud så skönt! För alla! Hoppas verkligen att det håller i sig!

Haft en skön dag, två timmars powerwalk med sambon, en timma yoga på gymet, städerskan har varit här så hemmet är vackrare än någonsin, bakat pepparkakor, fått maten serverad och har hunnit fixa lite julklappar på nätet. Hinner dock inte plugga och jobba som jag borde. Dagarna försvinner verkligen, rinner mig mellan fingrarna och hur jag än gör så går det inte att stoppa. Gör mig stressad. Vill stanna tiden. Min son är, som vanligt, sötast just nu, just idag, och jag vill inte att han ska bli större.

Märker att det har krupit in en stress i mig, en stress jag tyvärr allt för väl känner igen. Ligger och planerar saker när jag ska somna, skriver att-göra-listor i månens sken och plockar plockar plockar hemma för att få allt som jag vill (därför är städerska helt underbart, en riktig lyx som är värd mycket). Jag tror att skolan och det stundande jobbet stressar mest. Att jag borde läsa någon av alla j-vla artiklar (på engelska!!) som ska läsas till uppsatsen, eller göra den case-uppgiften vi har till nästa fredag, eller läsa någon av alla böcker om hur man behandlar familjer som hamnat snett, eller skriva en liten egen manual inför samtalen (frågeguide typ). Samtidigt vill jag verkligen vara mammaledig! Älskar det! Fattar inte hur dagarna går, men det gör de, och snabbt också!

Vill vara en närvarande mamma, inte bara längta efter att han ska sova så jag hinner göra det jag planerat. Det är så ljuvligt att se honom hoppa skrattandes i hoppgungan, sitta och prata med alla sina leksaker, tjuta av skratt när man nafsar honom i nacken, gapa som en fågelunge när han får gröt, stå i soffan och titta ut på allt utanför fönstret, le hur stort som helst så fort man kommer in i rummet, ligga och dra sig i fötterna när man byter blöja, ta på sig själv i spegeln, sitta med fötterna i diskhon samtidigt som han fashinerat leker med vattenstrålen från kranen. Ja, listan kan göras lång över underbara saker som jag älskar hos honom.

Idag när jag var på yoga på gymet, var en tjej från min graviyogakurs där. Jag gick fram och pratade lite med henne, och det visade sig att hon fått en son dagen innan vi, som heter samma namn som vår son! Men hur stora är oddsen? Tog hennes nummer, vi kanske kan ses. Hinner dock knappt med de vänner jag har, men bebisar för plutten att leka med är ju aldrig fel.

Jag och sambon har det bra just nu. Han verkar mer tillfreds med livet, vilket gör stor skillnad för hela familjen. Vi har bra samtal och han har gett mig adekvat kritik som jag måste fundera över. Som att jag alltid vill ha applåder när jag gör saker för andra. Även från barn. Detta är faktiskt sant. Jag gör sällan saker i skymundan utan vill att alla ska veta vilken uppoffring jag gjort. Han tycker att det blir lite patetiskt ibland, vilket jag kan hålla med om. Speciellt när det gäller barn, min bonusdotter eller syskonbarn. De kanske inte kommer stå med mössan i hand och vara konstant tacksamma när jag gör något för dem, speciellt inte när de inte ens bett om uppoffringen.

Vi var på julbord i helgen, på Solliden på Skansen. En väldigt vacker lokal, faktiskt, men julbordet var verkligen mediokert, så inget jag rekommenderar.

Har jag berättat vad huset vi tittade på gick för? 7,6 miljoner. Herregud, nästan 2 miljoner mer än utgångspriset. Vi kan alltså glömma att få ett så stort hus i detta området. Så är det med det. Tur att jag trivs så himla bra här, i min underbara lägenhet.

KÄR!

Jag måste, kan inte låta bli, att skriva ett litet kort inlägg om att jag har världens sötaste son! Jag fattar att det är otroligt ointressant att läsa, så jag fattar mig kort:

Ikväll har vi bara lekt konstant i tre timmar. Alltfrån att hämta in adventsakerna från förrådet, hoppat i hoppgungan, badat med leksakerna, ryckt i fjärilarna i den mobil han har hängades i taket, pussats i nacken så att han kiknat av skratt, pudrat alla små veck med talk, ätit en gigantisk portion gröt, sjungit diverse sånger och skrattat skrattat skrattat. Han är så söt att jag nästan kryper ur skinnet. Jag blir nästan stressad över att han inte alltid kommer vara så här söt. Att han växer upp och blir en unge som bara trotsar, kladdar, skriker (varför han nu skulle bli sån?). Jag vill ha honom precis som han är just nu - jämt! Jag vill pussa på honom, lukta på honom, se hans underbara skratt och leende - jämt! Låt mig aldrig behöva vara ifrån honom (som att börja jobba eller nåt annat hemskt).

Jag älskar min son så att det gör ont. Och när jag inser att alla ni andra troligtvis älskar era barn lika mycket som jag älskar mitt, så tänker jag att det finns väldigt mycket kärlek här i världen.