Nästa altan och jag

Sitter nu på en annan altan, den på landet. Det där landet som inte är vårt, och inte ens mina föräldrars, utan det som lånats i ett par år av deras goda vänner. Detta är nog sista gången jag är här. Vännerna flyttar hem igen i mars och då är det slut på lånandet. Känns tråkigt, har börjat vänja mig vid att vara här. Sonen har sin säng och vet vilka böcker som står i bokhyllan, han hittar till den lilla lekplatsen och lärt sig att öppna spisen får man inte röra. Han kallar detta för "landet" och gillar att vara här. Men som sagt, detta är nu sista gången jag rapporterar härifrån.

En bra sak med att inte åka till landet mer, är att jag äter något galet när jag är här. Unnar mig plötsligt godis efter både frukost, lunch och middag, köper hem alla möjliga godsaker som vi omöjligtvis kan hinna äta upp. Jag tränar inget och har heller ingen lust. Fick för mig att jag skulle köra lite styrketräning med sonen när dottern ändå låg och sov. Men efter några situps slutade det med att jag bara låg på dynan och tittade på honom när han kastade pinnar i vattnet.

Det är en konsekvens av långvarigt och konstant sömnunderskott - att man blir så fysiskt trött. Det är en märklig trötthet, som mer känns som att det är jobbigt att ställa sig upp, lyfta armen, bära en väska. Och att då träna är ju helt uteslutet. Har insett att det största hotet mot min träning inte är barnens existens i sig, utan den trötthet som kommer med den.

Nästa vecka är det dags för Umeå. Ska bli så skönt, så trevligt, så ljuvligt att sova två nätter med sömntablett i kroppen och vakna någorlunda utvilad - utan att ha stoppat in någon napp 8 gånger, gett en vällingflaska och bytt en genomkissig blöja. Känner mig också förberedd för föreläsningarna, har läst noggrannare än någonsin, utan att egentligen veta varför.

Min sambo håller på att plugga till socionom, han går första terminen. Det är mycket intressant att följa den process som nu pågår, och som jag själv gick igenom för 10 år sedan. Hans ser likadan ut, trots att han är nästan 30 år äldre än vad jag var då. Insikten om att det är ett helvete med grupparbeten (man gör det ju båda bättre och snabbare själv). Insikten att man inte alls behöver läsa allt de säger, för det är ingen som kommer kolla det ändå. Insikten att mycket görs bara för att det ska göras och visas upp, inte för att det har något högre syfte än så. Insikten om vilka låga krav det ställs på universitetet (i alla fall på socionomutbildningen), att det ibland är skrattretande vilken lite insats som behövs för att få ett godkänt med plus i kanten. Insikten om att C-uppsatsen är den akademiska världen i sin fulla glans - det vill säga: gör den på så lätt sätt som möjligt, för det kommer till syvende och sist ändå bara handla om att göra den som forskningsmässigt korrekt, med rätt källor, rätt frågeställning, sätt antal sidor, radavstånd och kantindrag.

Nu vaknade sonen och det första han vill ha är min telefon och surfa på Youtube... ja, han är ju två år så det är väl inget konstigt med det...