Jag ligger i min säng på hotellet, mätt och belåten efter en middag med klassen på Norrlandsoperan. Min 20:e gång i Umeå är snart till ände, och det känns riktigt skönt. Jag kommer bara åka hit 7 gånger till, sen är jag legitimerad psykoterapeut! Jag minns andra gången vi var här, och någon kommenterade att "Nu är det bara 28 gånger kvar"! Det kändes så otroligt långt och oöverstigligt, men nu börjar det banne mig närma sig. För varje månad jag åker hit nu, så är det den sista gången jag är i Umeå just den månaden på året. Häftig känsla.
Vid den gemensamma middagen ikväll satt vi och pratade om olika terapiformer (så klart, vad trodde ni att en psykoterapeutklass pratade om på sin fritid?). Jag hörde mig själv prata om min Steg 1-utbildning, som var systemiskt inriktad. Jag insåg hur nöjd jag är med den, hur mycket häftiga och kraftfulla tekniker som jag fick lära mig där. Hur det som då kändes abstrakt och flummigt, plötsligt känns vettigt och verksamt. Att den handledningen var skithäftig och att jag är så himla glad över att ha både en systemisk kunskap och nu en psykodynamisk. Jag känner mig så rik!
Nu till ett helt annat ämne: Häromdagen gjorde jag ett ryck, ännu ett, med alla de barnkläder som vi har liggandes i förrådet till ingen nytta. Jag känner mig så pass säker på att det inte blir fler barn, att jag utan större svårighet kan göra mig av med så gott som rubbet. Två och en halv fullproppade flyttkartonger, med kläder till alla storlekar och kön, märken och modernitet. Men någon vill väl ha det, tänkte jag, men ville inte bara skänka bort alltihop, som jag gjort tidigare. Så jag kontaktade en sån där affär som tar in kläder och sen får jag 40% av priset på de saker som de säljer. De hälsar mig välkommen med mina saker, och jag ställer mig och tvättar. Två och en halv flyttkartong tar sin tid (tur att vi köpte en tvättmaskin som tar 7 kg förra gången vi köpte ny), och sent på eftermiddagen är jag klar, packar in rubbet (plus en kartong med leksaker) och åker iväg.
Hon i butiken trodde jag skulle flytta när jag kom inkånkandes med mina kartonger, och sedan började hon ögna igenom allt. Hon tog MAX 10% av alla grejer. Förklarade för mig att det enda som går att sälja är nya märkeskläder som absolut inte har en enda fläck eller liknande. Att kläder från Lindex och H&M ser helt oanvända ut och är så gott som nya spelar ingen roll - ingen köper det. Och små storlekar säljer inte heller, för alla som får sitt första barn köper helt nya saker.
Är jag ett UFO eller? Mina barn lever enbart i ärvda, utlånade och loppisköpta kläder. Knappt ett enda märkesplagg finns i deras garderob och trots det har vi kläder så att det svämmar över i lådorna. Jag har lagt en försumbar summa på kläder till dem, men upplever inte dem som dåligt klädda på något sätt. Nya kläder är en lyx jag varken vill eller kan unna mig. Och nya kläder är en stress! Har ni märkt hur svårt det är att få bort ingrodd, mosad banan? Eller köttfärssås med en klick ketchup i? Alla kläder förstörs, för eller senare (förutom de riktigt små, bebisar sover ju bara och äter bara mjölk).
Min visit i barnklädesaffären slutade med att jag fick packa ner mina tumlar-varma, tvättmedelsdoftande kläder i plastpåsar, knyta ihop, och slänga allt i Läkarmissionens låda längre upp på gatan. Och känna mig så himla upprörd. Jag ringde min sambo och ropade ut min frustration över konsumtionssamhället. Inte så mycket för att just jag inte skulle få pengar för alla kläder, utan för att det är så otroligt sjukt att vi lägger så mycket pengar på barnkläder (och många andra saker också för den delen) helt i onödan. Hur ytliga är vi egentligen? Finns det något barn som bryr sig ett enda skit om vilket märke deras kläder har? Och är alla föräldralediga verkligen så här välbeställda att det går att lägga sådana summor på kläder som används kanske fem gånger och sedan går vidare till någon återvinningslåda någonstans?
Jag är så tacksam för alla som har lånat och skänkt mig barnkläder genom åren, jag hoppas att jag är och blir lika generös tillbaka, till de som nu kan tänka sig att sätta på sina barn begagnade kläder som inte är från PoP!
torsdag 31 maj 2012
måndag 21 maj 2012
JC-rean
Jag ska börja med att ge tre tips, saker jag gjort senaste dagarna och varmt kan rekommendera, utan inbördes ordning:
1) Vildmarkshotellet och Kolmården. Vi var där i helgen. Solen strålade, det var så där lagom mycket (lite) folk i parken, maten på hotellet var förvånansvärt fräsh och god, sängarna helt ok sköna, utsikten från balkongen underbar (ut över Bråviken), parken var städad och fin, barnen hade toppendagar och så även vi föräldrar. Hotellet var så barnvänligt att man blev gråtmild av tacksamhet.
2) De tre musketörerna och lammnacke på Den gyldene freden. Musketörerna på Stadsteatern var riktigt rolig, underhållande och 3,5 timma försvann i ett nafs. Mycket trevlig kväll! Maten på Den gyldene freden var riktigt riktigt god (förväntade mig inget annat, men har å andra sidan blivit besviken på lyxkrogar förr). Min lammnacke (ja, läskigt värre) var otroligt god. Inget man lagar hemma själv precis. Den hade tillagats i 12 timmar och fullkomligen ramlade sönder i munnen. Önskade att den aldrig skulle ta slut.
3). Har idag hittat mitt nya favoritcafé. Jag blev så lycklig att jag var tvungen att säga det till personalen, skriva om det på Facebook och sedan berätta för alla jag känner. Kommer spendera många och långa timmar där framöver (öhh, vilka lediga timmar då?). Ett helt nyöppnat Espressohouse vid Stureplan - så mycket Lisa-stil så man även denna gång blir gråtmild. Det är som skapat av mig och för mig. Tack Espressohouse! Att de sedan alltid har studentrabatt gör inte saken sämre...
Men nu till min överskrift, JC-rean. När jag gick över Sergels torg häromdagen såg jag det JC som ligger där. Jag fick en sådan flashback, som jag bara måste berätta om:
Jag är inte uppvuxen i Stockholm, utan i Skövde. En oansenlig småstad i Västergötland med då 50 000 invånare och inget att se förutom ett regemente och en högskola. Jag bodde där tills jag var 16 år, sommaren efter 9:an. Då tog familjen sitt pick och pack och flyttade hit, och det är jag väldigt glad för. I juni firar jag alltså 16 år i Stockholm, det vill säga lika många år som jag bott i Skövde. Nu är det 50/50. När jag berättar för min bonusdotter (som ju är 16 år) om den flytten, kan jag knappt själv förstå hur det måste ha känts. Hur ensam jag måste varit. Hur mycket jag rimligtvis måste ha längtat tillbaka, till alla vänner, allt det trygga och välbekanta, till den mycket älskade pojkvän jag lämnade bakom mig, till ett jättefint hus med tomt och hammock (för att istället få en lägenhet med liten balkong i ett gräsligt 60-talshus i en förort norr om stan). Jag lämnade drömmen om att gå på just det gymnasiet, med alla de härliga traditioner som fanns där, för att istället gå på en riktig skitskola i min nya förort (en skola som till och med är riven idag). Jag hade hur många vänner som helst, en fritid fylld av musikskolans alla olika aktiviteter (sång, gitarr, kör), hade ett golfintresse (vi bodde bokstavligt talat PÅ Skövde golfbana, jag och pappa tog kvällsrundor genom att bara ta med oss ett par klubbor och kliva rakt ut på 7:e hålet). Allt detta försvann i juni 1996.
Jag hade bara varit i Stockholm några gånger, fick lära mig vad alla innerstans gator heter, hela tunnelbanenätet, förstå stockholmsorden ("mula" tex, i min värld heter det "grosa"). Jag hade inga vänner, kände en person här förutom mina systrar som flyttat hit tidigare. Jag satt själv de första luncherna i mitt nya gymnasium och fick sedan ta de kompisar som fanns att tillgå. Jag skaffade snabbt en ny pojkvän, allt för den trygghet det innebär.
Men nu till JC-rean. I Skövde var den årliga JC-rean en stor happening. Det fanns ju bara de mest vanliga klädaffärerna, och utbudet var begränsat. När det var dags för rea skulle man vara framme, då var det dags att piffa upp garderoben. Rean var någon gång när det var rätt kallt ute vill jag minnas, och den startade 07.00. Flera av oss var där ett bra tag innan, för att få en plats långt fram i den kö som skulle komma att bildas. Alla tjejer i klassen som var värda att umgås med var där. Vi hade alla rekat dagarna före, kollat vad som passade, vad som förhoppningsvis skulle reas ut, och sedan försöka gömma undan sin egen storlek så att den absolut inte hann ryka innan den stora dagen.
Väl där ville man hinna med den första vågen med folk som släpptes in, det var de som hade chans att nypa guldkornen. Sedan kom nästa våg, och nästa. Vi gick alla ut med proppfulla kassar med kläder, och åkte direkt till skolan efteråt.
När jag flyttade till Stockholm utgick jag ifrån att det fungerade på samma sätt. Jag såg skyltningen att det skulle vara rea, insåg att jag inte skulle kunna komma innan skolan, eftersom det var på JC vid Sergels torg. Men jag åkte dit efter skolan, och väntade mig rusning även då. Men inte då. Inte alls. Det var som vilken dag som helst. Inget att hetsa upp sig över. Och jag förstod någonstans på vägen att det faktiskt finns flera olika JC också, inte bara en affär. I min värld fanns det bara en enda, hade aldrig ens reflekterat över att det kunde vara på något annat sätt. Så snopen jag blev, och besviken. JC-rean var något roligt, något man såg fram emot! Och här var det liksom ingenting. Samma sak med Filmfestivalen. I Skövde är det en smärre folkfest, som alla springer runt på, planerar sitt filmtittande mycket noga. Vem går på Stockholms filmfestival? Har inte träffat en enda person än.
Så vissa saker är faktiskt bättre i småstaden. Det är liksom de små eventen som gör livet i småstaden uthärdligt, och eftersom alla är lika begaistrade blir det riktigt roligt! Sammanhållning är inte storstadens främsta sida.
1) Vildmarkshotellet och Kolmården. Vi var där i helgen. Solen strålade, det var så där lagom mycket (lite) folk i parken, maten på hotellet var förvånansvärt fräsh och god, sängarna helt ok sköna, utsikten från balkongen underbar (ut över Bråviken), parken var städad och fin, barnen hade toppendagar och så även vi föräldrar. Hotellet var så barnvänligt att man blev gråtmild av tacksamhet.
2) De tre musketörerna och lammnacke på Den gyldene freden. Musketörerna på Stadsteatern var riktigt rolig, underhållande och 3,5 timma försvann i ett nafs. Mycket trevlig kväll! Maten på Den gyldene freden var riktigt riktigt god (förväntade mig inget annat, men har å andra sidan blivit besviken på lyxkrogar förr). Min lammnacke (ja, läskigt värre) var otroligt god. Inget man lagar hemma själv precis. Den hade tillagats i 12 timmar och fullkomligen ramlade sönder i munnen. Önskade att den aldrig skulle ta slut.
3). Har idag hittat mitt nya favoritcafé. Jag blev så lycklig att jag var tvungen att säga det till personalen, skriva om det på Facebook och sedan berätta för alla jag känner. Kommer spendera många och långa timmar där framöver (öhh, vilka lediga timmar då?). Ett helt nyöppnat Espressohouse vid Stureplan - så mycket Lisa-stil så man även denna gång blir gråtmild. Det är som skapat av mig och för mig. Tack Espressohouse! Att de sedan alltid har studentrabatt gör inte saken sämre...
Men nu till min överskrift, JC-rean. När jag gick över Sergels torg häromdagen såg jag det JC som ligger där. Jag fick en sådan flashback, som jag bara måste berätta om:
Jag är inte uppvuxen i Stockholm, utan i Skövde. En oansenlig småstad i Västergötland med då 50 000 invånare och inget att se förutom ett regemente och en högskola. Jag bodde där tills jag var 16 år, sommaren efter 9:an. Då tog familjen sitt pick och pack och flyttade hit, och det är jag väldigt glad för. I juni firar jag alltså 16 år i Stockholm, det vill säga lika många år som jag bott i Skövde. Nu är det 50/50. När jag berättar för min bonusdotter (som ju är 16 år) om den flytten, kan jag knappt själv förstå hur det måste ha känts. Hur ensam jag måste varit. Hur mycket jag rimligtvis måste ha längtat tillbaka, till alla vänner, allt det trygga och välbekanta, till den mycket älskade pojkvän jag lämnade bakom mig, till ett jättefint hus med tomt och hammock (för att istället få en lägenhet med liten balkong i ett gräsligt 60-talshus i en förort norr om stan). Jag lämnade drömmen om att gå på just det gymnasiet, med alla de härliga traditioner som fanns där, för att istället gå på en riktig skitskola i min nya förort (en skola som till och med är riven idag). Jag hade hur många vänner som helst, en fritid fylld av musikskolans alla olika aktiviteter (sång, gitarr, kör), hade ett golfintresse (vi bodde bokstavligt talat PÅ Skövde golfbana, jag och pappa tog kvällsrundor genom att bara ta med oss ett par klubbor och kliva rakt ut på 7:e hålet). Allt detta försvann i juni 1996.
Jag hade bara varit i Stockholm några gånger, fick lära mig vad alla innerstans gator heter, hela tunnelbanenätet, förstå stockholmsorden ("mula" tex, i min värld heter det "grosa"). Jag hade inga vänner, kände en person här förutom mina systrar som flyttat hit tidigare. Jag satt själv de första luncherna i mitt nya gymnasium och fick sedan ta de kompisar som fanns att tillgå. Jag skaffade snabbt en ny pojkvän, allt för den trygghet det innebär.
Men nu till JC-rean. I Skövde var den årliga JC-rean en stor happening. Det fanns ju bara de mest vanliga klädaffärerna, och utbudet var begränsat. När det var dags för rea skulle man vara framme, då var det dags att piffa upp garderoben. Rean var någon gång när det var rätt kallt ute vill jag minnas, och den startade 07.00. Flera av oss var där ett bra tag innan, för att få en plats långt fram i den kö som skulle komma att bildas. Alla tjejer i klassen som var värda att umgås med var där. Vi hade alla rekat dagarna före, kollat vad som passade, vad som förhoppningsvis skulle reas ut, och sedan försöka gömma undan sin egen storlek så att den absolut inte hann ryka innan den stora dagen.
Väl där ville man hinna med den första vågen med folk som släpptes in, det var de som hade chans att nypa guldkornen. Sedan kom nästa våg, och nästa. Vi gick alla ut med proppfulla kassar med kläder, och åkte direkt till skolan efteråt.
När jag flyttade till Stockholm utgick jag ifrån att det fungerade på samma sätt. Jag såg skyltningen att det skulle vara rea, insåg att jag inte skulle kunna komma innan skolan, eftersom det var på JC vid Sergels torg. Men jag åkte dit efter skolan, och väntade mig rusning även då. Men inte då. Inte alls. Det var som vilken dag som helst. Inget att hetsa upp sig över. Och jag förstod någonstans på vägen att det faktiskt finns flera olika JC också, inte bara en affär. I min värld fanns det bara en enda, hade aldrig ens reflekterat över att det kunde vara på något annat sätt. Så snopen jag blev, och besviken. JC-rean var något roligt, något man såg fram emot! Och här var det liksom ingenting. Samma sak med Filmfestivalen. I Skövde är det en smärre folkfest, som alla springer runt på, planerar sitt filmtittande mycket noga. Vem går på Stockholms filmfestival? Har inte träffat en enda person än.
Så vissa saker är faktiskt bättre i småstaden. Det är liksom de små eventen som gör livet i småstaden uthärdligt, och eftersom alla är lika begaistrade blir det riktigt roligt! Sammanhållning är inte storstadens främsta sida.
fredag 18 maj 2012
Mamma
För att förstå vad min mamma precis har åstadkommit måste jag berätta lite bakgrund:
Min mamma är så osportig som en en människa kan bli. När vår sista hund dog 1999, tog de dagliga långpromenaderna slut. Hennes fysiska aktiviteter har sedan dess bestått av att gå till och från tunnelbanan och upp och ner för trapporna till deras lägenhet. I övrigt är det stilla som gäller. Och hon vill inte ha det på något annat sätt. Allt som heter träning är ett straff för henne, en plåga, något man absolut inte utsätter sig för om man inte måste.
Hennes största, och i det närmaste enda, hobby är mat. Att läsa om mat, planera mat (inte handla, det gör pappa), laga mat och sedan att äta mat. Det ska vara välplanerat, god kvalité, läggas upp fint på uppvärmda tallrikar och sedan ätas i lugn och ro, helst med ett gott vin som pricken över i:et. Utan god mat som hon själv får styra över, är knappt livet värt att leva.
Denna livsstil får konsekvenser. Speciellt om man även har ärvt en ryggskada som gör sig påmind mer och mer, ju fler år som går och ju fler kilo som kroppen ska bära runt på. Hon är redan opererad två gånger, med långa konvalecenser och smärtfulla rörelser. Det har varit hot om att steloperera, att de är tvungna att flytta från sitt hem (på grund av trapporna som hon har svårt att klara när smärtan är som värst). Hon är orörlig, stel, svag, fysiskt rädd och till slut överviktig.
Detta har varit ett faktum, sakta men säkert, de senaste tio åren. Vi har gått från att ha en förvisso osportig men dock rörlig och frisk mamma, till en smått invalidiserad och överviktig mamma som fått åka bil överallt, haft svårt att ta hand om barnbarn på ett fritt sätt och som gömt sin kropp i konstiga tygstycken som ska föreställa baddräkter.
För ett par månader sedan kom det fram, motvilligt, att hon börjat på Itrim. Hon skulle träna tre gånger i veckan och äta pulversoppor varendaste måltid. Nu bör även tilläggas att min mamma hoppar av så gott som allt hon börjar på: italienska kurser, danskurser, träningar av olika slag - you name it.
Jag fnös lite inombords åt denna vansinniga idé. Min mamma? Pulversoppor? Träna? I MÄNGDER av veckor? Jo tjena. Jag gav henne två veckor - max. Sa inte detta till henne, utan tvärtom peppade och var positiv, självklart, att försöka är en del av resan.
Nu har veckorna gått. Min mamma har inte ätit en endaste matbit sedan början på mars. Hon tränar sina pass, går på sin vattengympa, promenerar hem till mig (vilket knappt hände förut, 2 km). Hon har inrättat sitt liv för att slippa vara i köket överhuvudtaget. Min pappa har fått laga sin egen mat (en nyttig övning för honom. Ska tilläggas att även han gått ner i vikt, 2 kg. Antagligen för att han inte äter hennes gräddiga och lyxiga mat längre) och hon har suttit uppe med datorn när han ätit själv i köket eller framför TV:n. Hon reste till min syster i Italien en vecka, och åt inte en enda bit ljuvlig mozzarella eller drack ett enda glas av deras (förvisso skitäckliga) vin. Hon har ordnat middagar för vänner som hon själv ej ätit av, tackat nej till stora fester för att slippa hela middagssituationen, hon har tränat sina pass trots kraftig smärta båda här och där, hon har varit på sin vattengympa på sina lediga dagar. Men framför allt så har hon knappt gnällt någonting. Hon har varit overkligt tålmodig, tapper, målmedveten. Varit lite ledsen kring tex Valborg (en högtid - samma sak som att få laga ritkigt god mat), men detta har hon ändå tagit sig runt med bravur.
Och hennes slit har gett resultat. Hon har nu gått ner 15 kg, ca 4 klädstorlekar och hon känner sig pigg på ett helt annat sätt än förr. Hon ser så mycket fräschare ut, och hon kan röra sig mer obehindrat nu. Hon ska fortsätta med dessa vidriga små soppor och grötvarianter några veckor till, men sedan ska hon börja tugga lite igen. Hon har laddat och gjort en helt ny receptpärm med smalmats-recept och har insett att hon kanske inte kan ha vispgrädde och riktig creme fraiche när hon lagar mat.
Mamma, jag är så otroligt imponerad av dig. Att du gjorde det! Att du har levt utan din enda riktiga njutning här i livet och det som definierar dig, den du är och det du är så otroligt bra på - fantastiskt god mat (och trevliga middagar). Du är min nya hjälte och jag hoppas att du kommer hitta ett sätt att få äta gott även när du ska äta lite mer light.
Jag vill avsluta med att säga: Om min mamma klarar av detta, då klarar alla det. Jag menar verkligen det - då klarar alla det, om man vill.
Min mamma är så osportig som en en människa kan bli. När vår sista hund dog 1999, tog de dagliga långpromenaderna slut. Hennes fysiska aktiviteter har sedan dess bestått av att gå till och från tunnelbanan och upp och ner för trapporna till deras lägenhet. I övrigt är det stilla som gäller. Och hon vill inte ha det på något annat sätt. Allt som heter träning är ett straff för henne, en plåga, något man absolut inte utsätter sig för om man inte måste.
Hennes största, och i det närmaste enda, hobby är mat. Att läsa om mat, planera mat (inte handla, det gör pappa), laga mat och sedan att äta mat. Det ska vara välplanerat, god kvalité, läggas upp fint på uppvärmda tallrikar och sedan ätas i lugn och ro, helst med ett gott vin som pricken över i:et. Utan god mat som hon själv får styra över, är knappt livet värt att leva.
Denna livsstil får konsekvenser. Speciellt om man även har ärvt en ryggskada som gör sig påmind mer och mer, ju fler år som går och ju fler kilo som kroppen ska bära runt på. Hon är redan opererad två gånger, med långa konvalecenser och smärtfulla rörelser. Det har varit hot om att steloperera, att de är tvungna att flytta från sitt hem (på grund av trapporna som hon har svårt att klara när smärtan är som värst). Hon är orörlig, stel, svag, fysiskt rädd och till slut överviktig.
Detta har varit ett faktum, sakta men säkert, de senaste tio åren. Vi har gått från att ha en förvisso osportig men dock rörlig och frisk mamma, till en smått invalidiserad och överviktig mamma som fått åka bil överallt, haft svårt att ta hand om barnbarn på ett fritt sätt och som gömt sin kropp i konstiga tygstycken som ska föreställa baddräkter.
För ett par månader sedan kom det fram, motvilligt, att hon börjat på Itrim. Hon skulle träna tre gånger i veckan och äta pulversoppor varendaste måltid. Nu bör även tilläggas att min mamma hoppar av så gott som allt hon börjar på: italienska kurser, danskurser, träningar av olika slag - you name it.
Jag fnös lite inombords åt denna vansinniga idé. Min mamma? Pulversoppor? Träna? I MÄNGDER av veckor? Jo tjena. Jag gav henne två veckor - max. Sa inte detta till henne, utan tvärtom peppade och var positiv, självklart, att försöka är en del av resan.
Nu har veckorna gått. Min mamma har inte ätit en endaste matbit sedan början på mars. Hon tränar sina pass, går på sin vattengympa, promenerar hem till mig (vilket knappt hände förut, 2 km). Hon har inrättat sitt liv för att slippa vara i köket överhuvudtaget. Min pappa har fått laga sin egen mat (en nyttig övning för honom. Ska tilläggas att även han gått ner i vikt, 2 kg. Antagligen för att han inte äter hennes gräddiga och lyxiga mat längre) och hon har suttit uppe med datorn när han ätit själv i köket eller framför TV:n. Hon reste till min syster i Italien en vecka, och åt inte en enda bit ljuvlig mozzarella eller drack ett enda glas av deras (förvisso skitäckliga) vin. Hon har ordnat middagar för vänner som hon själv ej ätit av, tackat nej till stora fester för att slippa hela middagssituationen, hon har tränat sina pass trots kraftig smärta båda här och där, hon har varit på sin vattengympa på sina lediga dagar. Men framför allt så har hon knappt gnällt någonting. Hon har varit overkligt tålmodig, tapper, målmedveten. Varit lite ledsen kring tex Valborg (en högtid - samma sak som att få laga ritkigt god mat), men detta har hon ändå tagit sig runt med bravur.
Och hennes slit har gett resultat. Hon har nu gått ner 15 kg, ca 4 klädstorlekar och hon känner sig pigg på ett helt annat sätt än förr. Hon ser så mycket fräschare ut, och hon kan röra sig mer obehindrat nu. Hon ska fortsätta med dessa vidriga små soppor och grötvarianter några veckor till, men sedan ska hon börja tugga lite igen. Hon har laddat och gjort en helt ny receptpärm med smalmats-recept och har insett att hon kanske inte kan ha vispgrädde och riktig creme fraiche när hon lagar mat.
Mamma, jag är så otroligt imponerad av dig. Att du gjorde det! Att du har levt utan din enda riktiga njutning här i livet och det som definierar dig, den du är och det du är så otroligt bra på - fantastiskt god mat (och trevliga middagar). Du är min nya hjälte och jag hoppas att du kommer hitta ett sätt att få äta gott även när du ska äta lite mer light.
Jag vill avsluta med att säga: Om min mamma klarar av detta, då klarar alla det. Jag menar verkligen det - då klarar alla det, om man vill.
onsdag 16 maj 2012
Min hängstol
Sitter i min hängstol (heter det så? en sån där hängmatta som man sitter i?) på altanen. Barnen sover och jag har slurpat i mig en halvliter te och en muffins. Känner mig så genomtrött. Så där så att det är jobbigt att lyfta armen. Kan inte förstå varför det kom helt plötsligt. Inte för att jag brukar känna mig pigg, men heller inte så här genomtrött. Allt jag behöver göra (tvätta resten av fönstren, köra bort skräp till återvinningen, kläder till Myrorna, läsa en kursbok) känns oöverstigligt jobbigt. Denna vecka är jag helt ledig. Alltså helt. Det händer inte ofta. Faktiskt kanske inte alls om jag ska vara ärlig. Varje vecka är det något klientsamtal, någon handledning eller liknande. Har vant mig vid det och ser det inte som ett problem. Men jag kommer inte ifrån faktumet att den vecka som jag är helt helt ledig, då blir jag så sjukt trött. Har vi hört den förut? När semestern kom la sig föräldrarna sjuka, för det var första gången kroppen hann slappna av och ge uttryck för sin inneboende trötthet och skröpplighet. Gissar att det är samma för mig, vilket känns ledsamt.
Ser därför fram emot helgen! Jättemycket faktiskt! Familjen ska till Kolmården, som en sann barnfamilj ska vi bo på Vildmarkshotellet, bada i äventyrsbadet och titta på alla djuren i barnens tempo. Såg i tidningen att det kommer vara strålande sol hela helgen, så jag känner mig verkligen laddad och glad! Och sen är det nästan sommarlov, faktiskt, det är runt hörnet och jag längtar! I mitt huvud har jag nerräkning på dagarna jag måste lämna en gråtande son på dagis (han har för övrigt fått vara hemma både igår och idag, orkar inte knäcka hjärtat på honom och mig just nu. Orkar inte. Är faktiskt lättare att ha två barn hemma, då kan jag själv styra över hans sorg och glädje). Nu är det 14 dagar kvar på dagis - tjoho! Sen ska han få vara hemma i 8 veckor, och det känns så skönt. Till hösten kommer ju syrran dit också, och då hävdar alla som påstår att de förstår varför han gråter varje dag, att han kommer vara så nöjd och belåten, för att han vet att mamma inte är hemma hela dagarna, och att hemma inte är ett alternativ för varken honom eller syrran. Hoppas innerligt att de har rätt.
Jag känner mig lite duktig denna vecka, för på grund av tröttheten så har jag dragit ner på aktiviteter. Jag har sagt nej till vänner som jag velat åka och träffa, och faktiskt känt mig lugn med att "vill de ses få de komma hit, jag orkar faktiskt inte åka". Jag märker att jag säger ja till så gott som allt jag blir inbjuden till - utan att ens fundera på om jag vill, kan eller framför allt orkar. Och nej, jag orkar inte just nu. Att tvätta två fönster igår räckte som aktivitet den eftermiddagen (har ju två barn hemma ska tilläggas, de tar ju sin lilla tid). Jag imponeras av alla de som är ärliga och säger att de inte vill, inte orkar, inte har lust. Tar aldrig illa upp av en sådan kommentar, tvärtom så inspireras jag av den. Jag har så ytterst lite tid kvar av min föräldraledighet, att det faktiskt är hög tid att bli lite ego med den!
Min sambo ger mig titt som tätt kritik för att jag alltid ser till att saker blir på mitt sätt, och att om de inte blir det så ser jag till att alla får veta om mitt missnöje. Jag hatar denna oflexibla sida hos mig själv. Men när jag rannsaker mig (eller snarare: sambon rannsakar mig) så inser jag hur många av alla de frågorna han tar upp som exempel, som känns helt omöjliga att ändra på. Hur viktigt det är att just DEN saken blir som jag vill. Och jag märker inte av denna sida förrän han säger ifrån, och då skäms jag alltid. Men ändrar mig sällan. Och om jag ändrar mig så har sambon redan tappat lusten att göra på sitt eget sätt - jag har med min ovilja förstört hans lust. Och sedan har jag mage att klaga på att han inte tar egna initiativ, är spontan, kreativ, tar kommandot i frågor. Hur kan man bli så är ologisk? Och fortsätta vara det, trots att jag vet bättre?
Det finns en hel del frågor som jag får kritik för. Och i så gott som alla dem känner jag mig mest trött. Inte så att jag inte håller med, för när folk vågar sig på att ge kritik, så är den oftast rätt så välgrundad. Men jag ser inte hur jag ska kunna ändra på mig. Hur gör man? Säger terapeuten som uppmanar folk att ändra på sig hela dagarna.... Så jag blir trött. Och gråter. Och får då sympati, och slipper undan. Det var inte dit jag menade att komma, men tröttheten gör mig skör och svår att fortsätta slå på. Praktiskt, och patetiskt.
Det tar så mycket kraft, kraft som inte finns. Och jag blir också arg på alla dem som lutar sig tillbaka och säger "Sån här är jag, take it or leave it". Hur kommer man undan med den inställingen? Har jag samma rätt, att säga att jag inte varken kan eller vill ändra mig, utan kommer fortsätta uppröra min omgivning med min egoism, snabbhet, oflexibilitet, fördömande och stressade uppenbarelse?
Ser därför fram emot helgen! Jättemycket faktiskt! Familjen ska till Kolmården, som en sann barnfamilj ska vi bo på Vildmarkshotellet, bada i äventyrsbadet och titta på alla djuren i barnens tempo. Såg i tidningen att det kommer vara strålande sol hela helgen, så jag känner mig verkligen laddad och glad! Och sen är det nästan sommarlov, faktiskt, det är runt hörnet och jag längtar! I mitt huvud har jag nerräkning på dagarna jag måste lämna en gråtande son på dagis (han har för övrigt fått vara hemma både igår och idag, orkar inte knäcka hjärtat på honom och mig just nu. Orkar inte. Är faktiskt lättare att ha två barn hemma, då kan jag själv styra över hans sorg och glädje). Nu är det 14 dagar kvar på dagis - tjoho! Sen ska han få vara hemma i 8 veckor, och det känns så skönt. Till hösten kommer ju syrran dit också, och då hävdar alla som påstår att de förstår varför han gråter varje dag, att han kommer vara så nöjd och belåten, för att han vet att mamma inte är hemma hela dagarna, och att hemma inte är ett alternativ för varken honom eller syrran. Hoppas innerligt att de har rätt.
Jag känner mig lite duktig denna vecka, för på grund av tröttheten så har jag dragit ner på aktiviteter. Jag har sagt nej till vänner som jag velat åka och träffa, och faktiskt känt mig lugn med att "vill de ses få de komma hit, jag orkar faktiskt inte åka". Jag märker att jag säger ja till så gott som allt jag blir inbjuden till - utan att ens fundera på om jag vill, kan eller framför allt orkar. Och nej, jag orkar inte just nu. Att tvätta två fönster igår räckte som aktivitet den eftermiddagen (har ju två barn hemma ska tilläggas, de tar ju sin lilla tid). Jag imponeras av alla de som är ärliga och säger att de inte vill, inte orkar, inte har lust. Tar aldrig illa upp av en sådan kommentar, tvärtom så inspireras jag av den. Jag har så ytterst lite tid kvar av min föräldraledighet, att det faktiskt är hög tid att bli lite ego med den!
Min sambo ger mig titt som tätt kritik för att jag alltid ser till att saker blir på mitt sätt, och att om de inte blir det så ser jag till att alla får veta om mitt missnöje. Jag hatar denna oflexibla sida hos mig själv. Men när jag rannsaker mig (eller snarare: sambon rannsakar mig) så inser jag hur många av alla de frågorna han tar upp som exempel, som känns helt omöjliga att ändra på. Hur viktigt det är att just DEN saken blir som jag vill. Och jag märker inte av denna sida förrän han säger ifrån, och då skäms jag alltid. Men ändrar mig sällan. Och om jag ändrar mig så har sambon redan tappat lusten att göra på sitt eget sätt - jag har med min ovilja förstört hans lust. Och sedan har jag mage att klaga på att han inte tar egna initiativ, är spontan, kreativ, tar kommandot i frågor. Hur kan man bli så är ologisk? Och fortsätta vara det, trots att jag vet bättre?
Det finns en hel del frågor som jag får kritik för. Och i så gott som alla dem känner jag mig mest trött. Inte så att jag inte håller med, för när folk vågar sig på att ge kritik, så är den oftast rätt så välgrundad. Men jag ser inte hur jag ska kunna ändra på mig. Hur gör man? Säger terapeuten som uppmanar folk att ändra på sig hela dagarna.... Så jag blir trött. Och gråter. Och får då sympati, och slipper undan. Det var inte dit jag menade att komma, men tröttheten gör mig skör och svår att fortsätta slå på. Praktiskt, och patetiskt.
Det tar så mycket kraft, kraft som inte finns. Och jag blir också arg på alla dem som lutar sig tillbaka och säger "Sån här är jag, take it or leave it". Hur kommer man undan med den inställingen? Har jag samma rätt, att säga att jag inte varken kan eller vill ändra mig, utan kommer fortsätta uppröra min omgivning med min egoism, snabbhet, oflexibilitet, fördömande och stressade uppenbarelse?
tisdag 8 maj 2012
Äntligen vår
Jag vet inte hur jag ska förklara mitt mycket slappa skrivande sista månaden. Jag har tänkt på så mycket saker jag velat skriva, men ändå har det fallit bort. Men nu gör jag ett försök, medan dottern sover gott och jag har en rykande kopp te på altanen.
Det är maj, det är vår, och livet känns lekande lätt i jämförelse med vinteroveraller och kyla. Jag som alltid gillat vintern och mörkret börjar känna att den knappt är genomförbar längre. Var i Umeå förra veckan, och där låg de största snöhögarna kvar - och jag ville bara hem. Var arg, omotiverad, irriterad över att det överhuvudtaget finns städer så långt norrut som man måste vara i. Jag vet att nästa gång jag åker (sista dagarna i maj) kommer det vara jättevackert, men förra veckan var jag bara arg. Här hemma satt ni i närmare 20 grader och en prunkande natur - hur kan det vara så olika, nästa obegripligt. Och jag plockade fram en dålig sida jag har - att älta detta väder med de stackarna som bor däruppe. "Ja, jag hade minsann inte med några vantar hit, jag var ju för 17 gubbar ute och sprang i shorts och linne hemma, inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle behöva mössa och vantar!" Och Umeå-borna tittar medlidsamt, och efter min femte kommentar av liknande art säger en av dem: "Ja men detta går bra det med..." Ibland skäms jag verkligen över min egen barnslighet.
Just nu känner jag mig less på utbildningen. Vill vara klar nu, vill inte skriva fler inlämningsuppgifter, terapisammanfattningar, stressa till fler handledningar eller få lock i öronen på fler flygningar. Mina klienter är underbara, och tur är ju det. Följer deras liv med sådan entusiasm och intresse, och vill inte på något sätt missa deras fortsatta resa. Säger som alltid: Detta jobb är ett privilegium.
Min dotter är galet dagisredo! Hon kastar sig ur vagnen när vi lämnar sonen på morgonen, går fram till de olika leksakerna, brottas med de större barnen för att få den spade hon vill ha, kliver in i rummet som vilken medlem av gruppen som helst. Den inskolningen borde ju flyta på rätt bra... Hon ska börja 20/8, och jag förnekar detta faktum. Att jag inte ska vara föräldraledig mer. VA? Har varit hemma i tre år nu, och har inte tröttnat än. Jag har absolut gjort tusen saker vid sidan av, men det har också gjort att ledigheten varit njutbar, en äkta ledighet, inte ett jobb som många känner. Och snart är det över, troligtvis för gott. Vi har sålt av alla barnsaker, och jag klarade faktiskt av det utan att bli alltför sentimental. Kändes nästan skönt faktiskt. Såg att det fanns ett förråd med julsaker och vinterjackor bakom all bråte.
Jag och min syster pratar fortfarande inte med varandra. Jag har ingen aning om hon läser min blogg, spelar kanske ingen roll. Det har gått många månader nu och mina känslor kring hela situationen pendlar mellan att inte vara en stor fråga alls, till att vara genuint ledsen och frustrerad. Det jag är fashinerad över är hur svårt och starkt det är att göra något så annorlunda i en familj, som jag och min syster gör. Mina föräldrar börjar bli stressade över julen (hur ska vi göra om ni inte pratar? Du förstår väl Lisa att då är det du som inte får fira jul med oss, det måste vara rättvist!), min pappa föreslog konflikthantering och min andra syster frågar lite då och då "Men Lisa, ska du inte göra något snart?" Jag blir helt klart påverkad, vet knappt vad jag själv vill och tycker längre. Känns som att allt hänger på mig - om inte jag tar tag i frågan, så kommer den att förbli olöst - och jag bär skulden till det.
Tänker på de personer som verkligen tar ett annorlunda steg gentemot sin familj - hedersvåldsutsatta personer som bryter kontakten helt, de som väljer att inte ha någon kontakt med sina föräldrar och syskon, de som väljer ett helt annan livsstil än den accepterade. Det kräver en viss motivation, övertygelse och kraft för att orka genomföra det, inser det nu mer än förut.
Dotter vaken, pausen över, dags att ordna lunch!
Det är maj, det är vår, och livet känns lekande lätt i jämförelse med vinteroveraller och kyla. Jag som alltid gillat vintern och mörkret börjar känna att den knappt är genomförbar längre. Var i Umeå förra veckan, och där låg de största snöhögarna kvar - och jag ville bara hem. Var arg, omotiverad, irriterad över att det överhuvudtaget finns städer så långt norrut som man måste vara i. Jag vet att nästa gång jag åker (sista dagarna i maj) kommer det vara jättevackert, men förra veckan var jag bara arg. Här hemma satt ni i närmare 20 grader och en prunkande natur - hur kan det vara så olika, nästa obegripligt. Och jag plockade fram en dålig sida jag har - att älta detta väder med de stackarna som bor däruppe. "Ja, jag hade minsann inte med några vantar hit, jag var ju för 17 gubbar ute och sprang i shorts och linne hemma, inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle behöva mössa och vantar!" Och Umeå-borna tittar medlidsamt, och efter min femte kommentar av liknande art säger en av dem: "Ja men detta går bra det med..." Ibland skäms jag verkligen över min egen barnslighet.
Just nu känner jag mig less på utbildningen. Vill vara klar nu, vill inte skriva fler inlämningsuppgifter, terapisammanfattningar, stressa till fler handledningar eller få lock i öronen på fler flygningar. Mina klienter är underbara, och tur är ju det. Följer deras liv med sådan entusiasm och intresse, och vill inte på något sätt missa deras fortsatta resa. Säger som alltid: Detta jobb är ett privilegium.
Min dotter är galet dagisredo! Hon kastar sig ur vagnen när vi lämnar sonen på morgonen, går fram till de olika leksakerna, brottas med de större barnen för att få den spade hon vill ha, kliver in i rummet som vilken medlem av gruppen som helst. Den inskolningen borde ju flyta på rätt bra... Hon ska börja 20/8, och jag förnekar detta faktum. Att jag inte ska vara föräldraledig mer. VA? Har varit hemma i tre år nu, och har inte tröttnat än. Jag har absolut gjort tusen saker vid sidan av, men det har också gjort att ledigheten varit njutbar, en äkta ledighet, inte ett jobb som många känner. Och snart är det över, troligtvis för gott. Vi har sålt av alla barnsaker, och jag klarade faktiskt av det utan att bli alltför sentimental. Kändes nästan skönt faktiskt. Såg att det fanns ett förråd med julsaker och vinterjackor bakom all bråte.
Jag och min syster pratar fortfarande inte med varandra. Jag har ingen aning om hon läser min blogg, spelar kanske ingen roll. Det har gått många månader nu och mina känslor kring hela situationen pendlar mellan att inte vara en stor fråga alls, till att vara genuint ledsen och frustrerad. Det jag är fashinerad över är hur svårt och starkt det är att göra något så annorlunda i en familj, som jag och min syster gör. Mina föräldrar börjar bli stressade över julen (hur ska vi göra om ni inte pratar? Du förstår väl Lisa att då är det du som inte får fira jul med oss, det måste vara rättvist!), min pappa föreslog konflikthantering och min andra syster frågar lite då och då "Men Lisa, ska du inte göra något snart?" Jag blir helt klart påverkad, vet knappt vad jag själv vill och tycker längre. Känns som att allt hänger på mig - om inte jag tar tag i frågan, så kommer den att förbli olöst - och jag bär skulden till det.
Tänker på de personer som verkligen tar ett annorlunda steg gentemot sin familj - hedersvåldsutsatta personer som bryter kontakten helt, de som väljer att inte ha någon kontakt med sina föräldrar och syskon, de som väljer ett helt annan livsstil än den accepterade. Det kräver en viss motivation, övertygelse och kraft för att orka genomföra det, inser det nu mer än förut.
Dotter vaken, pausen över, dags att ordna lunch!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)