Livsöden

Jag har precis sett filmen Precious. Den är mycket bra, men så fruktansvärd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och jag har utsatt mig för mycket hemsk film i mitt liv. Denna är på en topp-3. Behöver släppa förlamningen och gå och lägga mig, blev en dålig natt i natt.

Om ni inte läste i DN igår om den lilla killen som är föräldralös, cirka 1,5 år gammal och bor på gatan i Port-au-Prince, gör det. Även den historien gör att man inte kommer upp ur soffan. Det är liksom för överjävligt för att gå att ta till sig.

Nu till mina i-lands problem.... Det var lite intressant att sambon i morse kommenterade exakt det som jag skrev igår, om att jag gör det absolut mesta kring vår son. Han sa att jag tar ett jätteansvar, att det inte borde vara så med mera. Jag kan inte säga att jag lider av att vara med plutten, han är ju det bästa som finns. Men jag vill inte fastna i den ojämlikhet som verkar vara mer regel än undantag. Hur gör man?? Jag kommer inte ifrån att jag anser mig själv vara bäst för plutten. Mitt sätt, min omsorg. Inte så att andra gör dåligt, men jag är tryggast när jag har honom själv. Som i natt, sambon sa att han kan sova med plutten så att jag får en bättre natt. Visst, snällt, men det blir inte helt bra för mig ändå, för jag vill vara med honom. Hålla om honom när han har mardrömar och vill ligga nära nära nära. Jag kan banne mig inte sära på vad som är min åsikt om att jag är den bästa för honom och vad som handlar om att min sambo inte gör tillräckligt.

I dag på lunchen lyckades vi börja tjafsa igen. Känns som att det inte går en enda vecka utan antingen tjafs eller att han mår dåligt av någon anledning. En bra, smidig vecka (eller varför inte månad eller år) skulle vara så himla skönt. Känns så otroligt tråkigt att jag känner att jag lika gärna kan vara borta i morgon kväll, för det är ändå inte roligt att vara hemma. Nej, vet ni, jag orkar knappt tänka på detta just nu. Om jag drar igång hela tankesnurren om hur det ibland är att leva i den relation jag gör, då blir jag så matt och ledsen. Jag orkar inte, inte i kväll. Det kommer andra dagar, allt för många dagar.

Dumpad - jag?

Det slog mig igår, när sambon hade förklarat att han tyckte att vissa saker med mig var tråkigt och inte bara kul att leva med - att jag blev förnärmad, och lite chockad, över att han funderade på om det är möjligt att leva med mig. Den rollen är liksom min. Jag får fundera över om det går att leva med honom, inte tvärtom. Vem vill inte leva med mig? Jag blottar detta för er nu, så håna mig inte. Det är en pinsam och ful tanke, men dock sann. Jag hade liksom svårt att höra vad han sa och ta honom helt på allvar. Jag tänkte att de problem han har med mig inte är så verkliga, inte så verkliga som de problem jag har med honom är.

Nu menade han tydligen inte att han inte vill leva med mig, men han berättade vilka svårigheter han har med mig ibland. Som att jag tycker att det jag tycker är snyggt/bra/gott är en sanning, och jag har svårt att förstå eller acceptera, att andra tycker annorlunda. Som att bo på Söder. Jag gillar inte Söder. Gillar i alla fall ytterst få kvarter med Söder. Han däremot älskar allt var Söder heter. Och detta blev han ledsen för. Inte kanske just Söder-grejen, men att vi inte har gemensamma drömmar om var vi ska bo, bygga sommarställe, hur det sommarstället ska se ut, vilka möbler vi ska ha, vilka mat som är god och så vidare. Och det är sant. Jag vill ha det som jag tycker. Varför ska vi ha det på något annat sätt? Det är ju det som jag tycker som är snyggt! Han har ju ingen smak! Och det är väl här han har lite problem... Han hävdar att människor som kommer in i hans nya lokal säger att det är jättefint, och min första tanke är "Men de ljuger ju, det måste du förstå". Jag har inte sagt just det, det har jag faktiskt inte. Men min åsikt om hur det ser ut skiner nog igenom...

Igår var vi på middag hos en vän till min sambo. Jättetrevligt på alla sätt och vis, främst blev jag väldigt glad för själva inbjudan. När vi kom dit hade sonen inte fått sitt mellis än och var riktigt hungrig. Han började storgråta helt plötsligt och kunde knappt äta för att han grät så. Jag satte mig lite avskilt och försökte mata honom, men det var knappt möjligt. Sambon kom ut och frågade om han kunde göra något, men jag var knappt talbar, utan helt fokuserad på att försöka förstå och förändra sonens beteende. Och ja, jag skämdes lite. För plutten gråter så där hysteriskt extremt sällan. Jag kan inte på rak arm säga när de var senast innan igår. Och så gör han det när han "ska visas upp". Och det är pinsamt att jag tänker så. Han ska väl få vara hungrig, osäker i ny miljö eller trött precis som alla andra. Men jag kände mig liksom dum, och kanske lite dålig förälder. Jag ville så gärna visa upp vårt underbara charmtroll (vilket jag också fick), och så startade det så konstigt. Ja, som sagt, föräldraskapet visar på nya sidor hela tiden, jag förstår det. Min bild av mig själv som en helt makalöst bra mamma börjar kanske naggas lite i kanterna. Lite...

Min sambo är sjuk, och har så varit i över en vecka. Han har jobbat ändå, och blir så klart heller aldrig frisk. Det är nu lördag kväll och han har somnat med sonen i sovrummet. Jag har det i och för sig rätt skönt med min jazz i bakgrunden och lite bloggande i knät. Men det är trist, vår egen vecka (alltså den veckan vi inte har bonusdottern) har nästan uteslutande gått till att han är sjuk och sover. Idag insåg jag hur mycket vi rättar vårt liv efter hans mående. Om han är sjuk (vilket inte är alltför sällan tyvärr), om han har ont någonstans, om han har kraftiga biverkningar av sin medicin, om han har glömt ta sin medicin och mår dåligt därför, om han är trött efter en sömnlös natt, om han har panikångest med mera. När har vi någonsin behövt ändra någon planering för att jag har mått något? Har det överhuvudtaget hänt? Jag mådde bättre dagen innan förlossning än vad han gör när han har en vanlig helg.

Och jag måste säga att detta är inte den första sambon jag upplever detta med, även om det är mer nu än tidigare. Min första sambo (har ju haft tre) blev ju utbränd och sedan var det 1,5 år av anpassning efter hans mående. Min andra sambo var en del sjuk, men främst allergiskt, så hela vårarna fick han mer eller mindre vara hemma. Och så nu då... Är det jag som gör mina män sjuka eller är detta män i allmänhet? Eller är jag overkligt ofta frisk och därför blir kontrasten så stor? Är i alla fall mäkta trött på det, det är jag verkligen.

Jag får säga som en klient sa "Det känns som att jag har en stor väska med komptid, och jag vet inte när jag ska hinna ta ut den, för jag vill ju inte lämna tillbaka den till företaget". Jag förstår vad hon menar, och läggar jag på 8 år till av småbarnstid, så kommer den väskan vara full till bristningsgränsen.

Jag märker att jag tar ett helt annat ansvar för vår son än vad min sambo gör. Och jag gör det utan att egentligen tänka, och jag hatar det! Jag vill inte leva som min syster, och många andra kvinnor med henne, med det totala ansvaret om barnen, och om mannen hjälper till eller kommer ihåg något utanför det vardagliga så blir man pinsamt tacksam. Jag vill inte! Men vi är på väg dit, det är bara att erkänna.

Som idag, sonens "matlådor" är slut. Tror ni min sambo överhuvudtaget vet det? Och ännu mindre planerar att göra något åt det? Jag ställer mig på morgonen och kokar grönsaker för att puréea ihop. När gjorde sambon det senast? Och hur många gånger har min sambo badat sonen? Ingen tror jag. Absolut ingen. Rensat öron, klippt naglar, smörjt in utslag med kräm, borstat tänder, köpt några som helst kläder eller bebisartiklar, rensat ut de små kläderna och lagt i en storlek större, jagat runt efter begagnade saker och kläder vi kan ärva, shoppat loss på Apoteket, sparat poäng i Liberoklubben och så vidare och så vidare. Det är hemskt! Nu är jag en sån där curlande sambo! Jag menar inte att min sambo är en usel pappa, för det är han verkligen inte. Han ställer upp för mig och sonen på massvis med sätt. Men bara det att jag använder ordet "ställer upp"! Det är väl ingen som säger "Åh, Lisa ställer verkligen upp och tar hand om sin son hela dagen!". Gaaahhh!! Denna ojämlikhet!!! Jag blir tokig!!! Och så lever jag lika illa själv! Hjälp! Vad göra?

Nu ska jag baka scones, till mig själv, sambon sover ju. Han är ju sjuuuuuk stackarn.

Det röda guldet

Idag kom äntligen mensen tillbaka! Jag förstår att alla inte förstår underhållsvärdet i detta, men det ska jag förklara! Jag har ju en massa strul med hormoner, verkar inte som att min kropp alls har fattat vilka halter av hormoner en kvinnokropp förväntas ha. Så när något funkar som det ska, blir jag glad. Att få tillbaka mensen innebär att jag inte behöver äta hormoner för att få igång den (har gjort förut, östrogen, inte kul, låg i det närmaste däckad). Jag ökar mina chanser att bli gravid igen med typ hur många procent som helst (att vi har ett ökentorrt sexliv just nu är ett senare problem...).

Så idag började jag längta efter att få fler barn. Det som nästan direkt slog mig, var att det känns som att jag sviker min son. Han är ju den absolut bästa, sötaste, ljuvligaste och mest älskvärda som finns, och att skaffa ett annat barn känns som ett sånt svek! Som att ta hem en annan man och säga till sin sambo: Du, det här är Kalle, han sa bo här med oss och sova i vår säng, det gör väl inget? Jag tycker om dig fortfarande!

Jag vill verkligen ge min son ett helsyskon, ett i hans ålder. Detta då jag själv aldrig vill leva utan mina systrar, och jag vill ge min son chansen att ha syskon med allt gott som det medför. Men han kommer ju få dela oss med någon, någon som kommer ta mycket mer tid (till en början). Och det känns verkligen som ett svek.

Min sambo sa igår att när han ser sin dotter och vår son kramas och skratta tillsammans, så blir han så rörd att hans nästan börjar gråta. Och att den känslan slår allt annat. Jag vill verkligen tro honom. Jag hoppas verkligen att mina barns relation och kärlek till varandra överträffar den känsla jag känner just nu om att jag sviker honom.

Annars är det bra med mig. Har jobbat två kvällar i veckan, varit med plutten och njutit av det vackra vädret så mycket jag bara kan, har klippt mig (äntligen!) och tränat så klart. Helgen bjuder på middag hos vänner, födelsedagslunch hos mina föräldrar (pappsen fyller år).

Nu ska jag lägga mig och läsa boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2", om hur vi påverkar våra barn och skapar de könsroller de sedan måste släpa runt på i livet. Intressant!

Det onämnbara

Jag känner ett behov av att skriva. Och jag vet om vad. Men jag vet inte hur. Det är svårt, för det blir så lätt definitivt, svart och vitt. Jag vet inte ens hur jag ska börja för att det ska bli så begripligt som möjligt.

Jag har mått väldigt bra senaste tiden, precis som jag skrev i senaste inlägget. Men det märkliga är att jag då har saknat min före detta sambo. Inte allt, absolut inte, men delar av vårt liv. Eller kanske drömmen om vårt liv. Han passade fantastiskt bra in i mallen för min framtid. Så som jag alltid tänkt det. Han är i min ålder, snygg, någorlunda välutbildad, många trevliga vänner, fritidsintressen, uppvuxen i kärnfamilj med normala relationer, drömmar, lust att hitta på saker, ville - liksom jag - ha familj, hus och sommarställe.

Han hade ännu en parameter som jag måste erkänna inte var obetydligt (detta kommer jag alltid förneka att jag sagt) - han hade pengar. Eller rättare sagt - hans pappa hade pengar. Jag som är något av det mest sparsamma och icke-shoppiga ni kan tänka er, njöt av att det fanns en otroligt stor påse med pengar i hans familj. Jag blev bjuden på ljuvliga resor, fantastiska hummermiddagar, fick åka med lyxbåtar, vara i deras vackra "våning", äta dyra restaurangmiddagar och åka i dyr bil. Men mest av allt fanns det en dröm om en framtid som innehöll en massa saker jag inte skulle ha råd med själv. Hus på stället man faktiskt vill bo på, inte som man bor på för att det var så nära drömmen man kunde komma med de knappa medel man har. Det där bröllopet som bara finns i tidningar, med festen som varade i dagarna tre, där man inte snålade på något. Resor som man blev bjuden på, till ställen man aldrig skulle ha råd att åka till själv. Och jag behövde inte betala ett glas juice själv ens (plötsligt insåg jag vad vila verkligen betyder för mig - att slippa fundera på pengar, på vad saker kostar, på vad jag har råd med. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Men kanske en kunskap jag nästan mår bättre utan - för vad gör jag med kunskapen om att det var underbart?).

I just mitt fall kunde jag även få betalt provrörsbefruktning, vilket gjorde mig lite lite mindre stressad över min infertilitet.

Men jag satt en dag, mitt i mitt liv med honom, och tänkte "Men herregud, mina svärföräldrar kommer äga mitt hem, min bil, mitt bröllop och till och med mitt barn!". Det var inte bara njutbart, jag måste säga det. Men njutningen övervägde.

Nu handlar inte mina tankar alls bara om pengar, varken tillgången till eller bristen på. Det handlar om njutning. Om drömmar. Om att få det som man hade tänkt det.

Jag tänkte nog att jag skulle leva extremt traditionellt. Så som "alla" lever nu för tiden. Skaffa barn efter några år ihop, när man precis haft sitt sommarbröllop med 60 gäster, man har bytt upp trean till ett radhus, man reser till de ställen de flesta reser till och man trivs. Man gör det. Och jag längtade efter det. Att bli förälder ihop med någon. Att bygga upp ett hus och hem med någon. Att skapa ett liv med någon.

Jag gör det nu, på ett sätt. Men på ett annat sätt så gör jag det inte alls. För han har redan gjort det, med någon annan. Han har redan fått barn, bott i villa, byggt sommarstuga, haft hund, gift sig traditionellt, gjort resor tillsammans i lilla kärnfamiljen, byggt upp en gemensam vänskapskrets och kämpat för sin familj.

Jag kan känna att jag vill göra allt, men inte han. Han har redan ledsnat, redan blivit cynisk. Redan gett upp hoppet om att allt komme bli roligare "om vi bara".

Så mina drömmar krymper, försvinner, verklighetsanpassas. Jag vill inte gifta mig längre. Han har redan gjort det, och jag vill inte ha en dålig kopia på hans förra bröllop. Han har redan skaffat barn (vilket jag ibland är otroligt tacksam för, det har ju bland annat gjort att vi aldrig någonsin behöver gräla om just barntillvaron, för den flyter problemfritt på) och jag får inte vara den som ger honom hans första barn. Som tillsammans med honom bygger upp vår familj, från grunden. Vi kommer alltid behöva ta hänsyn till hans före detta fru, till hans första barn och hennes behov. Om jag och min sambo vill åka utomlands en månad så går inte det, för han har ett barn hemma som han vill vara med. Om vi vill flytta till Skåne så går inte det heller, för vi vill alla att hans dotter ska kunna bo med oss.

Han har haft sina drömmar om framtiden - och fått dem krossade. Och har inte byggt upp så många nya. Han säger till mig "This is it Lisa. Livet är inte roligare än så här. Jag trodde också att det skulle vara någon mer mening med livet när jag var 30, men nu vet jag att det är det inte. Detta är allt."

Men om jag vill tro att det är toppen då? Om jag vill ha mitt vita bröllop med roliga vänner? Om jag vill ha en kärnfamilj? Om jag vill resa utomlands så jäkla länge som jag har lust med? Om jag vill leva med någon som inte har hunnit bli cynisk, deprimerad, överviktig, utbränd och proppfull med livserfarenheter som jag inte har?

Till min före detta: Jag saknar så mycket av det vi hade! Att få äta ditt latteskum, att få titta på dig när du kör båt (du var otroligt snygg just exakt då), att få äta långa middagar med dig med jazz i bakgrunden, många tända ljus och bra samtal, att då ta dina bilpromenader, alla våra resor, irritera mig på att du var så fåfäng med tröjan som alltid skulle slängas lite nonchalant över axlarna (men ja, det var snyggt, jag erkänner), att få vara stolt över dig i en massa sammanhang, att få den uppmärksamhet som du var så bra på att ge. Du var, och är, en verklig livsnjutare. Men vi hade inte samma drömmar, trots att jag tror att de var så lika. Vi var inte i fas. Och fan vad arg jag kan vara på det ibland.

Men jag älskar ju min nuvarande sambo. Han är en helt underbar man. Men jag måste hitta ett sätt att inte sörja det jag inte får, utan glädjas över det jag har. Hur gör man?

Älsklingen äter lunch!

Tillfreds

Jag sitter i mitt soffhörn, har Anders Widmark i högtalarna, det luktar nybakade bullar i hemmet, plutten sover och jag har bestämt mig för att inte jobba och inte plugga, utan bara ha det skönt. Och det har jag, ska ni veta. Ute yr snön och det enda jag egentligen tänker på är "Vilken tur jag har"!

Jag behöver få skriva om att jag är så lyckligt lottad. Att jag mår väldigt bra. Att jag faktiskt inte önskar något annat just nu. Det är ju inte alltid jag känner så, det ska gudarna veta, men just nu gör jag det, och det är en otroligt skön känsla. Så fridfull, men samtidigt så kraftfull!

Jag trivs med att vara hemma med min älskling (som jag fortsätter hävda är den absolut bästa bebisen av alla och att han är ljuvligast just exakt nu!). Jag kan ju strosa runt hemma i mysdressen i all evighet verkar det som. Varje dag gör jag något praktiskt, typ bakar bullar och bröd som idag. Jag går även och tränar med lillen, njuter av hans långa sovstunder och dansar och sjunger med honom. Visst kan timmarna när han är vaken och pigg bli långa ibland, om man inte har någon plan för vad man kan göra (man kan ju inte åka och storhandla varje dag, även om det är en otroligt tacksam uppgift att göra med honom). Men på det stora hela är det inga som helst problem att hitta på saker. Dagarna inte bara går, de används och njuts av också.

Jag är ensam hemma denna veckan, min sambo och hans dotter är i fjällen. Men oj så skönt det är! Jag njuter av att ha TV:n för mig själv på kvällarna, få äta när jag vill och vad jag vill, inte anpassa min dagsplanering efter någon. Jag förstår att det är skönt när det är en kort stund och inte ofrivilligt. Skulle troligtvis inte njuta lika mycket om det var ett halvår och jag bara satt och sörjde min familj. Men i den här formen är det toppen! Och jag som av någon anledning försökte låta lite drabbad när min sambo frågade om han kunde vara borta en vecka "Ja, men jag kanske behöver kompenseras med lite egen tid då när du kommer hem, för då har ju jag minsann varit själv med plutt i en hel vecka"! Vad pratade jag om? Varför lät jag så där? Det är jag som ska tacka! Han borde få en present för att han håller sig borta en hel vecka!

Men samtidigt känner jag mig lycklig i vår relation (och DET är ju verkligen inte alltid!). Just nu är det lugnt, vi lufsar på, har det mysigt, bra samtal och möter upp varandra i stort och smått. Vårt sexliv är dock öken, måste jobba på det. I morse hade jag faktiskt lust att onanera (inte heller DET är alltid!), men jag kunde inte alls när min son låg bredvid mig - vaken. Kan ni andra göra det då? Kändes som incestvarning.

Men nu till min jobbsituation. Jag skriver ju utredningar åt mitt gamla jobb i kommunen-långt-bort. Har under februari lagt ner 39 timmar för att vara exakt. Sedan är det mina underbara familjerådgivningssamtal, 11 stycken under feb (kommer nog bli det dubbla i mars dock). Och har skrivit en B-uppsats så där med vänsterhanden... Jag tror att det är okej. Tror. Ibland känner jag mig stressad över att inte ha mer tid, med både jobbet och sonen. Men oftast känns det faktiskt helt okej. Har insett att jag kan försörja mig på att göra så här. Inte om jag blir ensamstående så klart, men nu, när vi är två. Jag kanske inte behöver vara anställd och göra mig osams med chefen mer? Eller vill jag det? Varken kan eller bör fatta något beslut om detta just nu. Ska jobba på så här fram till dagis/nästa barn hoppas jag, och det passar mig utmärkt. Det verkar finnas en outsinlig källa av utredningar inom socialtjänsten som behöver skrivas, så om jag bara lyckas marknadsföra mig så kan jag nog få snurr på det där.

De utredningar jag har skrivit har av en slump varit många alkoholiserade föräldrar som ej tar hand om sina barn. Eller för att vara riktigt tydlig - alkoholiserade mammor som släpar hem diverse alkoholiserade karlar som ej behandlar barnen bra. Plötsligt känner jag mig så arg, så jävla trött på alla dessa odugliga föräldrar. Förlåt, jag vet att jag är onyanserad. Men när jag tar upp den sjätte utredningen samma vecka med samma tema, då ruttnar jag. Vad är det för fel på folk? Hur pantad/egotrippad/beroende/ensam/desperat kan man bli? Så att barnen behöver bevittna den ena fyllefesten efter den andra, kommer efter i skolan, skolkar, blir mobbade, längtar efter mamma, blir rädd för den nya sambon, blir innesluten, vågar inte ta hem kompisar etc etc etc. Det borde finnas föräldrakörkort, något ansvar för hur man själv beter sig och hur de människor man släpar hem beter sig borde det faktiskt finnas!

Nej, ska skärpa mig, kommer kanske få äta upp det där stycket ovan...