2010

Idag är det nyråsafton. Förväntningarnas afton. Jag har som tur är nästan lagt ner det där genom åren. Eftersom jag inte dricker alkohol, blir det liksom inga stora fester eller bakfylledagar med en pizzakartong i knät. Inte för att jag brukar vara bjuden på en massa fester, för det brukar jag inte. Ikväll ska vi ha ett par vänner över på middag, och det passar mig perfekt. Hoppas att de går snart efter 12-slaget så att jag får sova. Så trist är jag. Medelåldern kommer tidigt nu för tiden.

Imorgon fyller plutten 7 månader. Herrejisses vad det går fort. Och missnöjd är han! Kan inte röra sig ur fläcken själv, men vill inte sitta still. Detta innebär en himla massa underhållande från vår sida. Underhållning som jag INTE roas av. Nu börjar mina brister som mamma att visa sig. Äta purée och roa bebis? Måste man det? Det funkade ju så bra med amning/gröt och att han lekte själv med sina leksaker i soffan. Vadan detta? Fick nästan panik när inget Minisats var öppet som jag kunde slänga in honom på så att vi båda får lite stimulans. Slutade med att jag stack ut och sprang (i den gnistrande snön, riktigt mysigt) och storasystern fick leka med honom. Hon verkar ju aldrig tröttna, som tur är.

Detta inlägg skulle jag vilja handlade om året som gått och om förväntningar på nästa år. Jag vet inte om jag kommer lyckas göra ett så bra inlägg som jag tänker mig i huvudet, men ska så klart göra ett försök. Ska dock säga att jag sitter i morgonrocken i soffan, gästerna kommer om 90 minuter, snutt sover och jag kommer inte ha all tid i världen att skriva, men jag börjar, så får vi se hur långt jag kommer.

Jag ska nog göra en kurva, en mental, skriftlig kurva, över året som gått:

Januari: Rätt bra månad. Mådde bra efter flera månaders illamående, magen började synas ordentligt vilket jag älskade. Jag hade kommit in i jobbet som jag började 1/12 och jag blev under denna månad erbjuden en tjänst, som jag hoppade på och det är jag väldigt glad för. Mina föräldrar krockade med sin bil, vilket var läskigt och ledsamt, men allt gick bra egentligen.

Februari ramlade jag på magen när jag åkte skidor, svävade mellan himmel och helvete tills bebisen började sparka igen. Det var en månad med mycket bebistankar, sparkar, foglossningar började och i slutet på månaden blev jag sjukskriven på 25 %, vilket var skönt men jag kände mig lite dålig eftersom alla verkar jobba heltid (gråtandes, sovandes på sin fritid, med värk och annat) medan jag sjukskriver mig vid minsta krämpa. Men skönt var det.

Mars fyllde min pappa 60 år, min mage var stor, jag längtade efter att få resa bort men det blev inget med det.

April var en månad i solens och vilans tecken, vilket även maj var. Jag blev tröttare och tröttare, så att jag till slut hade svårt att sköta mitt jobb. Blev sjukskriven på 50%, vilade på altanen i solen, var i Åre med sambo, bonusdotter och mina föräldrar och hade det väldigt skönt. Började nog tagga ner en del på jobbet, vilket också gjorde att jag nästan fick lite tråkigt ibland. I början på maj gick jag hem för gott, vilket var otroligt skönt. En månad jag aldrig ville att den skulle ta slut. Jag låg och sov, sola, åt, läste, tränade, umgicks med vänner, hade en ljuvlig tid. När värkarna sedan kom på min och sambons 2 års dag 31/5 så grät jag. Ville inte alls föda, ville inte bli av med min fina mage, ville inte alls bli mamma - inte än! Inte en vecka för tidigt din rackarunge! Jag ville vara gravid en månad till!

Juni... Månadens första dag föddes vår son. Efter många och smärtsamma timmar kom han ut med sugklocka och en minut innan vår barnmorska skulle gå av sitt pass (vilket var tur, för hon hade lovat att han skulle födas innan hon slutade för natten). Juni var en otroligt speciell månad. En ljuvlig, omtumlande, fruktansvärd, gråtfylld månad. Jag älskade min son från första stund, och det har ju bara fortsatt med ökande styrka. Men oj så jag grät. Varje dag skvalade det. Jag grät för att min bonusdotter var med oss hela denna tid och ville vara med Pyret minst lika mycket som jag. Jag grät för att jag hade katater i flera dagar och det var svårt att röra sig överhuvudtaget. Jag grät för att det gjorde så ont i brösten vid amning. Jag grät för att alla känslor och hormoner fullkomligt sprutar och går inte att hejda eller förstå. Herregud vilken månad. Vi satt på altanen och åt middag och vår son sov i stolen bredvid, vi gick med vagnen, vi var på Liseberg när han var 17 dagar gammal. Vi var på midsommarfest (som jag gråtandes åkte till) och vi var på landet. Det var en slitig månad. Och de följande sommarmånaderna likaså. Sambon var hemma, jobbade endast lite grann. Vi var alla hemma, hela tiden, och det var inte så bra, med facit i hand.

Juli åkte vi till Italien. Pyret 5 veckor gammal. Gick hur bra som helst. Vi borde rest mer under denna enkla period. Han började amma mer och mer men brösten hade slutat göra ont. Jag och sambon krisade och grälade hej vilt. Satt och grät med min son i famnen och tänkte att "detta ska du aldrig behöva uppleva, dina föräldrar ska ha det bra, inte skrika åt varandra". Jag led oerhört av att han fick sitta mitt i kriget. Leendes, viftandes och helt underbar. Hjärtat går nästan i bitar bara jag tänker på det.

Augusti var jag med min mamma i Skåne i två veckor. Två otroligt slappa och sköna veckor. Jag blev totalservad med mat och trevliga utflykter och samtal. Älskade mamma, vad tacksam jag är för dig. Jag och sambon hade det lungt när vi var ifrån varandra, men fick kämpa vidare när jag kom hem igen. Hela sommaren var en total blandning av kaos, skräck att vi skulle separera, total kärlek och lycka över min son, njutning av sommarvärmen och alla stunder på altanen och en otroligt slit att få ihop vår plockepinnfamilj. Jag kan med facit i hand säga att vi överlevde, mycket har blivit bättre. Men fy fan. Så många tårar, så mycket oro, så många hårda ord som sades under dessa månader. Tur att inte allt finns nerskrivet, jag vill inte minnas.

Nu måste jag ta en paus. Om en timma kommer gästerna och jag har inte ens tagit på mig kläder. Vet inte ens VAD jag ska ta på mig. Men jag fortsätter en annan dag, har ju en hel höst kvar att gå igenom.

Men jag vill avslutningsvis önska alla ett riktigt gott nytt år och hoppas att ni får en trevlig kväll och en bra start på 2010!

Mina nya, tomma bröst

Måste bara visa en av de bilder jag tog hos fotograf med plutten när han var ca 5,5 månad. Fotografen blev så nöjd att detta kort nu är uppsatt i deras utställningsmonter.

Det är nästan helt över med amningen vid det här laget. Han ammar bara ett par gånger på natten, och det är inte mycket då heller. Detta gör att det knappt är någon mjölk i brösten längre. De är nu alltså lika små och värdelösa att ha i klänning som innan jag blev gravid. Har trivts med större bröst (inte sambon dock, det är ju bra), det är snyggare, jag kan inte låtsas som något annat.

Inte bara att det är tråkigt att den storbystade tiden är över, det är även över att kunna amma min son. Amning är otroligt praktiskt, mata en massa purée som kladdas och leks med är mycket mindre praktiskt. Jag tycker amningstiden gick förbi alldeles för snabbt, jag hann verkligen inte tröttna. Är jag lite långsammare än andra på att tröttna på saker? Jag var ju inte alls trött på att vara gravid heller, ville ju inte föda än på en månad eller så när det var dags för plutten att komma ut. Jag säger som jag alltid säger: Nu får han inte bli större!

Men jag är inte ledsen över att inte längre vara den enda som kan ge honom mat och så. Tvärtom är det bara skönt att vi är fler som kan ge honom det han behöver. Men vissa situationer vet jag inte hur man tar sig ur utan amning. Som vakna på natten och inte vilja somna om, hur gör man om man inte ammar??

Har upptäckt min första dåliga ("lite mindre bra") sida som mamma. Att mata. Herregud vad tråkigt det är. Han leker mest. Ska hålla skeden själv (dvs mat överallt, helst morotspurée på vita byxor som knappt går bort). Han ska först äta och gapar så fint så fint. Sen plötsligt vägrar han öppna munnen. Jag trugar och leker och ler som ett fån. Men ack nej. Jag byter mat. Nu gapar han fint igen några tuggor. Men sen är det samma visa igen. Nu går jag över till efterrätten (dåligt tålamod som jag har). Han äter glatt, tills han kräks upp det mesta över kläderna. Jag ger lite vatten och ger upp. Måste vara på ett riktigt bra humör för att detta inte ska bli en irriterad tillställning. Jag visar faktiskt inte så mycket av detta för honom, men den dagen kommer ju, det fattar jag.

Klockan är nästan 23 på kvällen, jag borde sova. Plutt vaknar alldeles för tidigt. Han snurrar runt ett par timmar varje natt, vilket gör att jag inte kan sova. Jag sover ett par timmar på morgonen när sambon tar honom, vilket gör att jag inte är trött nu på kvällen. Ingen bra rutin. Har min bonusdotter här, vi ska dela säng inatt, tillsammans med plutt. Sambon är sjuk och ligger och hostar i dotterns säng. Så god natt!

När slutar det hänga på mig?

Jag vet att jag inte borde skriva om en massa grubblerier så här på juldagen. Men jag kan inte låta bli. Har varit hos mina föräldrar och ätit en rackarns god lutfisk och tre portioner ris a la malta. Vi satt hela middagen och pratade om mitt dilemma. För det är mitt dilemma, uppenbarligen ingen annans.

Jag kommer skriva utlämnande om mig och min syster, med risken att hon läser det och blir sårad. Det är en risk jag får ta, och hoppas att mina ord i förlängningen kan förändra istället för att såra.

Hon och jag har i vuxen ålder haft en relativt nära relation. Eller vi uttrycker den som nära, jag vet inte om den egentligen är det. Vi pratar om mycket, men inte om det som kanske verkligen behöver pratas om. Många ämnen är stora no no- ämnen, och det har vi båda koll på. Jag som lillasyster (8 år yngre) har stor respekt för henne och hennes val i livet. Eller har alltid haft, kanske jag ska säga. Det börjar förändras.

Igår var en helt vanlig julafton. Trevlig, god mat, fina julklappar, syrrans son som håller på att krevera när det dröjer mer än 5 minuter mellan hans paket, hennes dotter som är så speedad att man inte hör något annat är hennes prat-rop-skrik-danser-sånger-hopp men också hennes stora omtanke om alla i rummet, mina föräldrar som är på ett strålande humör och försöker matcha allas behov, ett vackert smyckat hus, en svåger som alltid är käck och aldrig uttrycker en äkta känsla inför sin svärfamilj - och inte har gjort det sedan han kom in i den för 15 år sedan, en syster som är generös och omtänksam men troligtvis helt slut av alla uppgifter som alltid hamnar i hennes knä, en Lisa som är skeptisk till att julen är barnens högtid, när jag som vuxen fortfarande har en massa önskemål om hur den ska vara, men varken vågar eller anser att jag har rätt att uttrycka dem (men signalerar säkert alldeles utmärkt, eftersom jag är kass på att låtsas), en son som är på ett ljuvligt humör och sitter och är söt i sin tomtepyjamas mest hela tiden (vilket nog retar gallfeber på syrran, som nog innerst inne längtar efter att mitt föräldraskap ska haverera, så att hon kan kliva in och hjälpa till, och inte känna sig så ensam i att "det här med barn, det är förjävla jobbigt"). Sen min sambo, som jag tycker anstränger sig fantastiskt mycket. Han funderar halva december på hur han ska möta upp min syster och hennes familj. Vad de kan tänkas önska sig, vad han kan bidra med på julbordet, hur han ska vara för att bli accepterad. Men han får inte ett skit tillbaka.

Ja, detta är utgångsläget på julafton. Eller vilken afton som helst egentligen. Allas roller är klara, ingen utmanar dem, ingen ifrågasätter dem. Men när jag kom hem på julaftonskvällen var jag arg. Så himla arg. Och när jag idag var nära att skrika åt folk i joggingspåret för att de inte flyttar på sig när jag kommer med barnvagn i snömodden, då insåg jag att det ligger och pyr något. Något som jag inte lyckats stoppa undan på vanligt manér. Något som jag verkligen borde prata om. Att skriva ner det är egentligen fegt. Jag borde ta upp detta ljuskygga ämne i ljuset, blända alla med det, tvinga alla att ta av sig solglasögonen och titta på det.

Och då kommer inte jag från en locket-på-familj, tvärtom. Det finns nog få familjer i detta land som pratar och känner så mycket som vi gör. Jag har mer eller mindre chockat alla pojkvänner och vänner med öppenheten i min familj. De flesta har fashinerats och beundrat vårt öppna sätt att vara med varandra. Och jag älskar det! Öppenheten passar mig perfekt, det är ju sån jag är, i kubik.

Så vad är det då med denna julafton som gör mig så arg? Jo, det är min systers känslomässiga snålhet. Inte mot min son, mot honom visar hon stor omsorg och kärlek, vilket så klart är väldigt mysigt. Men mot oss andra, oss vuxna. Hon säger till våra föräldrar att det är deras fel att hon gick fel universitetslinje, eftersom hon inte blev stöttad på gymnasiet och fick rätt kunskap och betyg därifrån. Det är deras fel att hon nu, 37 år gammal måste jobba på ett jobb hon inte trivs med och inte vågar skola om sig. Mina föräldrar lägger sig platta och säger "ja, du har rätt, vi stöttade inte dig tillräckligt, det är vårt fel" (att de hade en annan dotter hemma som var nära döden tas inte upp i detta sammanhang). Mina föräldrar är stora som säger som de gör, som ger min syster detta utrymme att klaga och skuldbelägga. De kunde också välja att säga "ja, det var tufft för oss alla, det var det verkligen. Men nu är du vuxen och kan göra andra val, egna val, som gör ditt liv bättre".

Mot min sambo visar min syster noll intresse. Hon har redan från start varit noga med att berätta för mig att han inte är rätt för mig. Vår ålderskillnad var ju en het potatis där hon klart och tydligt deklarerade att "Jag är av princip emot stora åldersskillnader" (att hon själv inte vågat leva sitt liv utanför boxen ens minsta lilla låter jag här bero). Att min sambo suttit två kvällar och laddat över musik till syrrans nya Ipod, bränt ner filmer till henne och hennes man, köpt julklappar till hennes barn, fyllt ett minneskort med musik till hennes dotters mobil - det visar min syster absolut ingen som helst uppskattning för. Och då menar jag faktiskt ingen som helst. Kränkande lite. Förbannande lite. Vad ska en människa behöva göra för att ta sig förbi nivån "Tack för ikväll" och faktiskt uppgradera sig till att få ett specifikt titta-i-ögonen-och-säga-"stort-tack-för-allt-du-gör-för-mina-barn"-tack?

Nu ska här sägas att min syster är på detta sätt jämt, hon har svårt för att uppriktigt och genuint tacka för saker. Allt från ett fikainitiativ till att man bjuder henne med familj tre dagar till landet och står för allt (handling, matlagning, underhållning till hennes barn osv). Hon åker iväg med ett "ja, det här var ju trevligt". Hon kramar aldrig om, tittar en inte i ögonen och säger något som känns som att hon menar det. Hon är inte taskig, inte kall, inte uträknande. Bara känslomässigt fattig. Men främst - känslomässigt svältfödd. Jag kan här förklara på vilka sätt hon är känslomässigt svältfödd, men väljer att inte lägga tid på ytterligare förklaringsmodeller till varför hon är som hon är.

Jag ska nu försöka hejda mig själv. När jag läser det jag skrivit märker jag att jag gör just det jag inte borde - lägger för mycket tid och kraft på att prata om henne istället för mig. Det är bara mig själv jag kan förändra. En sanning som jag inte helt accepterat, endast i teorin. Jag vill förändra henne! Vill att hon ska förstå att hon är viktig för mig, och just därför vill jag att vi möts. Jag vill att hon ska kunna berätta saker för mig. Berätta om det äktenskap jag inte tror att hon är lycklig i, berätta om sorgen över att hennes systrar inte alls tycker att föräldraskapet är så betungande som hon själv tycker, berätta att hon är avundsjuk på att jag vågar leva mitt liv lite mer som jag vill och mindre som konventionen föreskriver, berätta att hon är ledsen över att hon inte vågar utmana sitt liv och sina relationer mer, berätta att hon älskar mig.

När jag ger henne en Ipod i julklapp ser hon ut som att hon fått en ny grytlapp. När mina föräldrar kör hennes dotter till ridningen varje vecka (och betalar allt som har med ridningen att göra med sin skrala ekonomi) så ser hon ut som att det är en självklarthet. När min sambo leker och leker med hennes barn för att skapa en relation, ser hon ut som att det inte spelar någon roll. När hennes man förnekar hennes behov ännu en gång, skyddar hon honom in i kaklet, för att på så sätt undvika kritik från oss som älskar henne. När hennes hennes vänner sviker och hon undrar varför vågar jag inte säga vad jag tror, då jag inte betror henne om att kunna hantera reflektionen. När hon kritiserar våra föräldrar för femtioelfte gången så kan hon sällan vända diskussionen och se allt de gör för henne och hennes barn.

Nej men hör ni? Nu pratar jag om henne och allt hon ska göra annorlunda igen! Jag är så otroligt dålig på att prata om mig när jag är arg på någon annan. Jag borde fokusera mer på vad JAG känner och vad JAG kan göra för att förändra situationen. Problemet är att jag inte vet. Jag vet inte alls. Prata med henne eller strunta i det och gå vidare. Båda känns lika omöjliga. Prata med henne är omöjligt för att jag är livrädd för det. Hon kommer inte ta emot detta på något sätt som gör att det är möjligt att mötas. Hon kommer inte säga "ja men det kan du ha rätt i, jag har faktiskt gnällt över mitt liv 8 dagar av 10 i 9 år nu/ jag får inte det jag behöver av min man/jag borde faktiskt byta inriktning på mitt yrkesliv för att bli lycklig/ jag borde faktiskt förändra vårt sätt att hantera pengar för att slippa ligga sömnlös över bristande sparkapital/ jag borde faktiskt våga säga till dig att jag är ledsen över xxxx". Detta kommer inte hända. Inte alls. Jag kommer istället få mina fiskar varma. Få höra allt som jag minsann gör och inte gör. Allt som gör att hon är oskyldig till sitt beteende och sina val men att jag däremot är väldigt skyldig till mitt beteende och mina val.

Att strunta i det, och kanske behöva ta ett steg bort, känns otroligt sorgligt. Jag längtar efter en nära, riktigt nära, relation till henne. Hon är väldigt viktig för mig och jag behöver henne. Men jag vill att vi ska kunna prata om dessa saker. Sluta hyckla! Men samtidigt - hur ärlig ska man vara? Ska vi säga vad vi egentligen tycker om varandras man och barn? Är det fruktbart?

Vid lutfiskmiddagen idag sa mina föräldrar att jag ska välja bort henne. Kliva undan, låta henne komma till mig. Att min tystnad och frånvaro skulle göra att hon kom till mig. Men herregud, är det så vi vill ha våra relationer? "Nu ska jag inte ringa henne på 5 dagar, för då kommer hon förstå att jag är arg på henne, och då kanske hon ringer, och då ska jag låtsas som inget, för hon ska själv komma på vad det är, eller så kan jag ge igen genom att strunta i hennes man och då kommer hon kanske fatta". Nej men ärligt, hur gamla är vi? Ska vi hålla på med sånt fjant?

Jag vill prata med folk om det jag känner, är det något konstigt? Jag känner mig konstig, eftersom jag verkar ensam om att längta efter ett mer öppet klimat.

Sen sa mina föräldrar, och sambo, att jag inte kan förvänta mig att hennes respons på mitt fiktiva samtal med henne, kommer resultera i en direkt ursäkt eller förändring. Hon är långsammare än jag. Mycket låååångsammare. Det som tar några timmar för mig, tar dagar för henne. Så jag måste vänta ut henne. Förändringen kommer nog, men inte i den takt jag vill. Detta är helt sant. Jag har ett uselt tålamod. Fattar inte vad som tar sån tid för folk. Som min sambo säger: "Innan jag träffade dig Lisa tyckte jag att jag var duktig på att laga mat, planera mitt liv och tid och att jag var riktigt snabb. Nu är jag inget av det längre, för du är så vansinnigt snabb, planerande och bra på att laga mat". Detta är inte enbart en komplimang...

Det som min titel för dagens blogginlägg handlar om är att alla runt dagens middagsbord sa: Du får vänta in, inte vara så snabb, acceptera att andra har annat tempo än du har. Visst, detta kan jag acceptera. Men vem ökar tempot för min skull?

För att visa på ett nästan komiskt tydligt exempel från mitt verkliga liv: Igår, på julafton, skulle jag och sambon med bebis gå runt våra sjöar som vi bor bredvid. Vi mötte våra grannar precis utanför och valde att gå med dem på rundan. De går sakta, alldeles för sakta för min smak. De skämtade lite om det och sa att vi fick gasa på och gå i förväg om vi ville, men vi valde att gå med dem. När vi kommit halvvägs håller jag på att krevera. Jag kan verkligen inte gå långsamt, det går inte! Jag blir irriterad, kan inte koncentrera mig på vad vi pratar om, det kryper i benen på mig. Jag säger, konstig som jag är, att: Förlåt men jag kan inte gå i detta tempot, kan vi gå lite snabbare? Nej, det orkar de inte, men vi får som sagt gärna gå före. Jag säger att jag helst vill att alla ska gå lite snabbare. Men nej, det går inte. Det slutar med att jag och sambon speedar iväg resten av promenaden, och mina ben får frid. Så här känns mitt liv. Alla säger att: nej, dig Lisa kan vi inte möta upp. Du får anpassa dig efter oss, eller lämna. Det är ditt val.

Varför väljer ingen mig? Varför sitter inte min syster hemma och funderar på hur hon ska möta upp mig, på mitt sätt, i mitt tempo, på mina villkor? Är inte relationer viktigare än så här för folk? Är detta good enough, bara det att jag inte har fattat det? Jag antar att jag föräväntar mig för mycket, det brukar se ut så. Förväntar mig för mycket ärlighet, umgänge, tid. Gissar att det är därför som jag inte tycker att jag får de vänskapsrelationer jag vill ha - jag förväntar mig mycket mer än folk är villiga att leverera.

Jag måste anpassa mig, annars blir jag ensam. Det är inte ni där ute, som inte ringer, som inte berättar om era liv, som ler istället för att gråta, som inte bjuder till, som inte släpper in - det är inte ni som sitter ensamma. Ni har många jämlikar. Det är jag som måste förändras, inte ni. Fy fan för självinsikt.

Jag måste här få avsluta med att jag älskar min syster. Det gör jag verkligen. Jag har inte skrivit detta för att göra henne illa, utan för att jag vill komma henne närmare och förhoppningsvis att hon ska då det bättre. Jag önskar henne all lycka som någonsin går att få. Hon är värd det, vi är alla värda det. Vi sliter allihop med vårat bagage, våran livshistoria, våra våndor och rädslor.

Och med allt detta sagt, vill jag önska er alla en god fortsättning. Jag ska gå och lägga mig, sniffa på världens goaste bebis och hoppas på en god natts sömn.

Dan före dopparedagen

Jaha, då var det jul igen. Imorgon smäller det. Vi firar hemma hos min äldsta syster, med hennes familj, mina föräldrar, min sambo och min son. Hans första jul! Vi har faktiskt köpt två paket till honom, en uppsättning med mjuka byggklossar och ett dataspel för bebisar. Han älskar ju datorn, blir eld och lågor när han får leka med den.

Jag sitter i min jättestora fåtölj, ljus är tända över hela rummet, har julmusik i högtalarna, sonen sover, jag har några pepparkakor i magen, köttbullarna inför morgondagen är stekta, alla julklappar är inslagna och rimmade på, bonusdottern har åkt iväg med sin mamma och verkar ha det bra. Det är bra. Livet är bra.

Vi var hos barnläkaren i förra veckan. Hon konstaterade att sonen sitter väldigt tidigt. Han sitter ju helt stadigt själv och har gjort så i kanske en månad, tydligen tidigt. Kan inte påstå att jag bryr mig om det är tidigt eller ej, tycker bara att det är praktiskt för då kan han sitta och leka själv, vilket han gör typ hela dagarna. Sen hittade hon inte "bollarna" på honom. Det var tydligen vanligt, att det är svårt att känna dem. Vi fick en remiss till urologen som ska leta vidare. Blev inte orolig, utgår ifrån att urologen hittar dem och sen var det inte mer med det. I värsta fall får man operera ner dem vid ett års ålder, men inte heller det är ju hela världen.

Livet lufsar på. Min sambo är hemma mycket och har blivit väldigt kär i sin son. Han konstaterar många gånger om dagen hur cool, söt, rolig, underbar, gosig och ljuvlig vår son är. Det är så himla härligt att höra! Jag har ju alltid tyckt det, även om jag känner det mer och mer för varje dag som går. Min sambo har alltid varit underbar mot plutten, men nu märker jag en skillnad i hans vilja att vara och gosa med honom. Papporna ligger några månader efter, så är det helt klart. Men vi har den finaste sonen som finns! Charmigare och gladare får man verkligen leta efter!!

Jag och sambon har väldigt lite gräl nu för tiden, men vi håller ofta på och kämpar med olika frågor. Vi försöker dock att inte göra dessa saker så stora, utan stoppar innan det har hunnit bli ett gräl. Jag har idag övat på att säga förlåt istället för att hävda min åsikt och rätt. Igår fick jag träna på att låta sambon ge fler och dyrare julklappar än vad jag tycker är nödvändigt. Jag blir verkligen en bättre människa av att leva med honom, inget snack om saken.

Ska under julen sluta att amma på nätterna. Det blir sista slurken för mina bröst, som då slutar producera mjölk helt. Jag tycker att amningstiden har gått fruktansvärt fort. Om en vecka är vår son 7 månader. Känner mig stressad över att tiden bara försvinner. Han är så underbar varje dag att jag inte vill att dagen ska ta slut. Vart tar bebistiden vägen? Jag vill ha fler barn, det kan jag ju säga. Börjar bli avundsjuk på alla som är gravida och har detta ljuvliga framför sig. Men samtidigt får man bara barn för första gången en gång, och det är nu. Jag kommer aldrig ha så här mycket tid och ork när nästa barn kommer. Och det kan jag sörja. Jag är ju en person som alltid lever i framtiden, som alltid vill komma fort framåt till nästa anhalt i livet. Men just nu vill jag verkligen bara stanna upp, njuta av denna tid, vara tacksam för den, göra det bästa av den.

Hörde idag en inspelning av sonens små ljud när han bara var några veckor gammal. Herregud, har han varit så liten!? De där små gnyende ljuden som nyfödda gör, bökandet med bröstet, små snarkningar när han sov. Ljud som är helt borta nu, och som jag redan glömt. Skrämmande!

Nej, ska sova, krypa ner bredvid plutten. Släcka alla ljusen, stänga av musiken, titta på kassarna med julklappar som ska fraktas till ett annat hem imorgon. Försöka njuta av julen, min sons första jul. Inte bli arg över småsaker, inte fundera över min kropp efter allt julgodis, min mammas alkoholintag, min syrras ungar högljudda rop efter paket, min sambos speedade tal när han vill passa in, min svågers hurtiga men avståndstagande sätt att prata, min pappas förmåga att glömma vilka rim som ska vara till vilket paket. Bara njuta. God jul allihopa!

Lite gott och blandat

Jag vet inte hur länge jag kommer hinna skriva, då plutten sover sedan två timmar och borde vakna när som helst. Han har inte ätit mer än frukost vid halv tio och nu är klockan halv 4...

Dagen är lite nedstämd, men jag vet inte riktigt varför. Min sambo har en kämpig dag. Tuffa biverkningar på sin medicin, så han ligger och sover, och har gjort egentligen hela dagen. Jag har pluggat, varit och tränat med plutten, ätit lunch, läst Amelia och ätit bullar, surfat lite, tömt diskmaskinen, kört en tvätt och sitter nu här. En helt vanlig dag med andra ord.

Jag var i skolan igår, min underbart roliga sexologikurs som jag uppskattar så himloa mycket (var någonstans annars säger en lärare i 60-års åldern att "bara för att mannen kommer hem med ett praktstånd gör ju inte att frugan blir glad, hon kanske blir stressad när han kommer där och flaggar med sin penis"). Ljuvligt! Ska söka B-kursen också, detta är ju för bra för att vara sant.

Skriver ju en uppsats med en tjej i min egen ålder, och med en son i samma ålder, som lever polyamoröst. Det vill säga har flera partners. Hon har en "primärpartner" och sedan några andra (som både är sexuellt och emotionellt). NÄr vi promenerade in till stan igår gick vi och pratade om detta. Jag fattar att hon får svara på frågor om sin livsstil hela tiden, men jag kunde inte låta bli att fråga, är ju så sällan man träffar människor som verkligen vågar leva utanför boxen! Vi pratade om hur djup eller inte djup deras relation är, hur orolig eller inte hon är för att bli lämnad, ratad (inte alls orolig, han får ju det han behöver, men väljer att komma tillbaka till henne ändå, alla nöjda). Jag kan inte återberätta allt vi sade, men det jag tänker är: vilket dåligt sexsjälvförtroende jag har, vad modig hon är, vad coolt att våga hitta - och följa - sin egen väg.

Pratade senare på en vän som inte är så lycklig i sin relation, börjar få känslor för en annan man, behöver något annat än det hon har. Då kan jag fundera över min uppsatskompis, är det hon som har fattat nåt? Som gör det rätta? Att man inte kan leva med en enda person och tro att denna ska uppfylla allt som man behöver i livet. Som hon själv sa "det är en hård press på en människa, att uppfylla allt det".

Nu har plutten, eller båda pluttarna faktiskt, vaknat. Han ska ha mat!

Släkthelg

Har haft en väldigt aktiv helg. Glögg med grannar på fredagkväll, sambons släkt på fika lördag eftermiddag, middag hos min syster (tillsammans med mina föräldrar, detta för att syster, systerdotter och systers man fyller år i december) på lördag kväll och idag fika hos kusin med tillhörande familj. Nu sitter jag och sambon i soffan med var sin dator i knät. Plutten har somnat (själv, som hela veckan. Inte ett ljud efter första kvällens skrik. Helt fantastiskt. Anna Walhgren - Reeespect!).

Jag har haft det trevligt, jättebra. Mycket fika, men det brukar ju inte min mage protestera mot (tyvärr). Sonen har varit lika ljuvlig som vanligt. Är ett socialt geni som bara charmar alla. Och alla är väldigt snälla och låter honom få en massa uppmärksamhet.

Men jag är lite ledsen över att jag tycker att vi har rätt torftiga relationer i min släkt. Alla kör med fasadstilen, "allt är bara bra, toppen, fin fint" oavsett när och vad man frågar. Jag tycker ju det är så vansinnigt trist och meningslöst och fattar inte vad man ska prata om. Visst kan vi sitta och säga att allt är så fantastiskt, men när vi har sagt det, vad ska vi då säga? Om ingen kommer med någon åsikt, kommentar, spännande fråga eller - hu hemska tanke - faktiskt avslöjar något mindre fantastiskt om sitt liv, då blir samtalen rätt korta och jaa, torftiga. Det är trevligt, generöst, vackert hem, goda hembakade saker och mysigt i största allmänhet. Men jag har höga krav på mina relationer. Och jag är dålig på kallprat.

Samma sak hos grannarna i fredags. Fint hem, fint fika, hembakat, ljusen tända, hörnen dammsugna, barnet sött. Men när vi har beundrat de stora orkideerna, tittat på den hemmasnickrade sänggaveln, imponerats över den fint pyntade balkonggranen och bett om receptet på allt som ställts fram på bordet - ja då vill jag gå hem. Jag sitter nästan och skäms över de konversationer som sedan följer. Är det bara jag som tycker att det är pinsamt att prata om helt meningslösa saker? Roas ni andra verkligen? Är det mig det är fel på? Jag har inga problem med att prata om mina fertilitetsproblem, arbetslöshet, plockepinnfamiljsproblematiken, släkttrassel eller kroppsnojor, men det har uppenbarligen alla andra problem med.

Vi gör varandra en stor otjänst genom att aldrig bjuda in varandra i våra liv - vära riktiga liv. Och då menar inte jag att alla sitter hemma och är olyckliga, för det varken tror eller hoppas jag. Men vi har väl NÅGOT att säga. NÅGOT som tar oss bort från orkideer och recept. Varför ska vi låtsas? Vem vinner priset för mest hyckleri i slutänden? Eller är det så att om man låtsas tillräckligt väl så slår det in? Då måste jag verkligen lära mig tekniken!

Men jag är lättlurad ska ni veta. Riktigt pinsamt lättlurad. För när jag idag går runt i det extremt homogena radhusomrädet (där inget hus/radhus kostar under 5-6 milj, alla är akademiker, har två barn med ca 3 år emellan, alla kör Volvo, SAAB, BMW eller Audi, alla har stajat sitt hem från Mio och ROOM och ingen är ens i närheten av invandrare) så börjar jag verkligen tro på att alla är lyckliga. Att om man har så där fina möbler, så där snyggt julpyntat, så där ren bil och så där riktigt mycket kärnfamilj, ja då är man lycklig. Jag vet bättre, det gör jag. Men inte just där och då. Just där och då tror jag att ett hus i detta riktigt astråkiga område skulle skapa lycka.

Men sen när jag kommer hem, till vårt fina hem, ser vår helt underbara son sitta med min dator i knät och skratta högt över att få trycka på alla knappar, att se min sambo som jag älskar väldigt mycket laga mat till oss, få ett samtal av min syster som betyder mycket för mig - ja då vet jag att lycka inte går att köpa för pengar. Ingen ny insikt, och det är inte vad jag vill förmedla heller. Jag blir nämnligen om och om igen förförd och förblindad av alla dessa människor som spelar spelet. Som hellre skulle dö än avslöja att "fan, det här med äktenskap är riktigt svårt ibland".

5 minuters metoden

Jaha, då var man igång. Med en kontroversiell metod, som jag dock fått höra mycket gott om. Det behöver man påminna sig om när ens älskling ligger själv i sängen och gråter fruktansvärt högt, fruktansvärt länge och fruktansvärt hjärtskärande. Det tog 45 minuter idag. Hoppas verkligen på en kortare stund imorgon. Det som känns tufft är att han ropar på oss, men vi kommer inte (eller ja, vi kommer ju var femte minut, men det är känns inte tillräckligt). Jag vill att han ska lita på att vi alltid ställer upp, finns för honom och hör honom när han gråter. Nu måste man gå emot det.

Jag förstår att han inte kommer bli skadad för livet på något sätt, men herregud vad slitigt det är när ens största kärlek gråter lungorna ur led, tårarna sprutar och han är helt varm av avsträngning. Fy fan, kan inte säga annat. Men nu sover han, ska gå in och lägga mig hos honom och hålla om honom, pussa honom, säga att jag älskar honom.

Detta skrevs den 8/12 och idag är det den 10/12. De andra två kvällarna som passerat sedan det skrevs har gått overkligt bra. Han har inte gråtit något, somnat på en minut. Herregud så skönt! För alla! Hoppas verkligen att det håller i sig!

Haft en skön dag, två timmars powerwalk med sambon, en timma yoga på gymet, städerskan har varit här så hemmet är vackrare än någonsin, bakat pepparkakor, fått maten serverad och har hunnit fixa lite julklappar på nätet. Hinner dock inte plugga och jobba som jag borde. Dagarna försvinner verkligen, rinner mig mellan fingrarna och hur jag än gör så går det inte att stoppa. Gör mig stressad. Vill stanna tiden. Min son är, som vanligt, sötast just nu, just idag, och jag vill inte att han ska bli större.

Märker att det har krupit in en stress i mig, en stress jag tyvärr allt för väl känner igen. Ligger och planerar saker när jag ska somna, skriver att-göra-listor i månens sken och plockar plockar plockar hemma för att få allt som jag vill (därför är städerska helt underbart, en riktig lyx som är värd mycket). Jag tror att skolan och det stundande jobbet stressar mest. Att jag borde läsa någon av alla j-vla artiklar (på engelska!!) som ska läsas till uppsatsen, eller göra den case-uppgiften vi har till nästa fredag, eller läsa någon av alla böcker om hur man behandlar familjer som hamnat snett, eller skriva en liten egen manual inför samtalen (frågeguide typ). Samtidigt vill jag verkligen vara mammaledig! Älskar det! Fattar inte hur dagarna går, men det gör de, och snabbt också!

Vill vara en närvarande mamma, inte bara längta efter att han ska sova så jag hinner göra det jag planerat. Det är så ljuvligt att se honom hoppa skrattandes i hoppgungan, sitta och prata med alla sina leksaker, tjuta av skratt när man nafsar honom i nacken, gapa som en fågelunge när han får gröt, stå i soffan och titta ut på allt utanför fönstret, le hur stort som helst så fort man kommer in i rummet, ligga och dra sig i fötterna när man byter blöja, ta på sig själv i spegeln, sitta med fötterna i diskhon samtidigt som han fashinerat leker med vattenstrålen från kranen. Ja, listan kan göras lång över underbara saker som jag älskar hos honom.

Idag när jag var på yoga på gymet, var en tjej från min graviyogakurs där. Jag gick fram och pratade lite med henne, och det visade sig att hon fått en son dagen innan vi, som heter samma namn som vår son! Men hur stora är oddsen? Tog hennes nummer, vi kanske kan ses. Hinner dock knappt med de vänner jag har, men bebisar för plutten att leka med är ju aldrig fel.

Jag och sambon har det bra just nu. Han verkar mer tillfreds med livet, vilket gör stor skillnad för hela familjen. Vi har bra samtal och han har gett mig adekvat kritik som jag måste fundera över. Som att jag alltid vill ha applåder när jag gör saker för andra. Även från barn. Detta är faktiskt sant. Jag gör sällan saker i skymundan utan vill att alla ska veta vilken uppoffring jag gjort. Han tycker att det blir lite patetiskt ibland, vilket jag kan hålla med om. Speciellt när det gäller barn, min bonusdotter eller syskonbarn. De kanske inte kommer stå med mössan i hand och vara konstant tacksamma när jag gör något för dem, speciellt inte när de inte ens bett om uppoffringen.

Vi var på julbord i helgen, på Solliden på Skansen. En väldigt vacker lokal, faktiskt, men julbordet var verkligen mediokert, så inget jag rekommenderar.

Har jag berättat vad huset vi tittade på gick för? 7,6 miljoner. Herregud, nästan 2 miljoner mer än utgångspriset. Vi kan alltså glömma att få ett så stort hus i detta området. Så är det med det. Tur att jag trivs så himla bra här, i min underbara lägenhet.

KÄR!

Jag måste, kan inte låta bli, att skriva ett litet kort inlägg om att jag har världens sötaste son! Jag fattar att det är otroligt ointressant att läsa, så jag fattar mig kort:

Ikväll har vi bara lekt konstant i tre timmar. Alltfrån att hämta in adventsakerna från förrådet, hoppat i hoppgungan, badat med leksakerna, ryckt i fjärilarna i den mobil han har hängades i taket, pussats i nacken så att han kiknat av skratt, pudrat alla små veck med talk, ätit en gigantisk portion gröt, sjungit diverse sånger och skrattat skrattat skrattat. Han är så söt att jag nästan kryper ur skinnet. Jag blir nästan stressad över att han inte alltid kommer vara så här söt. Att han växer upp och blir en unge som bara trotsar, kladdar, skriker (varför han nu skulle bli sån?). Jag vill ha honom precis som han är just nu - jämt! Jag vill pussa på honom, lukta på honom, se hans underbara skratt och leende - jämt! Låt mig aldrig behöva vara ifrån honom (som att börja jobba eller nåt annat hemskt).

Jag älskar min son så att det gör ont. Och när jag inser att alla ni andra troligtvis älskar era barn lika mycket som jag älskar mitt, så tänker jag att det finns väldigt mycket kärlek här i världen.

Att inte veta, fatta, kunna tänka

Vi har tittat på det där huset jag skrev om. Innan andra visningen varit hade man på cirka en timma höjt priset med nästan en miljon. Så vi kommer nog tacka och bocka för oss och drömma vidare om ett hus i detta underbara område som vi bor i.

Jag märker att jag har otroligt svårt att få tag i mina tankar, eller kunna veta vad jag vill. När jag och sambon pratat om huset och att vi måste låna en massa pengar och vad det kommer innebära för oss, så märker jag att jag inte kan sätta mig in i olika scenarior. Att inte ha råd att köpa ett sommarställe, vad innebär det? Att inte ha råd att resa lika mycket, vad innebär det? Att kanske få det kärvare i vår vardagsekonomi, vad innebär det? Jag går så mycket på känsla, på vad jag TROR vore bra. Men ibland undrar jag hur verklighetstroget detta är.

Jag kan säga "Jo men det är okej att resa mindre!" Men sen när min restarm börjar hungra så kommer jag inte alls tycka att det är så himla okej längre. Då kommer jag börja gnälla, känna mig drabbad. Och min insiktsfulla sambo kommer säga "Men Lisa, detta visste vi ju, vi hade ju räknat med detta och sagt att det var okej, du kan inte klaga på det nu". JO! Det kan jag visst! Jag vill både ha kakan och äta den - ALLTID!

Imorgon fyller Pyret 6 månader, herregud vad tiden går! Har idag varit på gymet och han var på Minisats, i 1,5 timma (jag körde på, var pigg och kände mig stark). Jag måste ge personalen en eloge, de bär och leker outtröttligt och klagar inte ett dugg på att han kräks bröstmjölk över dem, gnäller, vill ha nappen, är tung att släpa runt på, sparkar av sig strumporna i tid och otid, är rädd för bollhavet när de stora barnen leker där och så vidare. Personalen är alltid jättesnäll, omtänksam och tackar för att man har varit där. Mitt SATS-kort har blivit så mycket mer värt pengarna.

Nej, ska nog surfa på nån resa eller en sommarstuga istället, verkar ju inte bli nån 7-miljonersvilla ikväll!

Million dollar baby

Vi har hittat ett hus vi vill ha. Precis här intill, i vårt underbara villaområde. Helt nybyggt, 170 kvm, liten tomt (bra för att vi är helt ointresserade av trädgårdsarbete). Skulle lösa alla våra boende/utrymmesproblem. Utropspris på 5,7 milj. Host!

Men det intressanta är att vi inte helt struntar i att tänka och drömma vidare, trots priset. För med dagens underbara ränteläge blir man modig. Kanske för modig. Jag ska inte rabbla alla ekonomiska kalkyler vi hunnit göra, låt mig bara säga att det inte blir så fasligt dyrt som man kan tro (eftersom vi lägger in en hel del kontant). Men hela grejen, att JAG ska bo i en 6 miljoners villa! Känns helt sjukt! Helt overkligt, och liksom lite out of my league. Hur ska jag ha råd att inreda skrället? Jag som får ut typ 7000 kr i föräldrapenning...

Men suck... vad ljuvligt det vore... Jag älskar vårt hem nu, så jag vill egentligen inte flytta. Men inom en snar framtid, typ ett år eller så, kommer detta vara för litet. Bonusdottern kommer vilja kunna vara mer på sitt rum, behöver därmed ett större, Plutten kommer förhoppningsvis få syskon, och de kan inte dela ett rum på 7 kvm, som hans rum är idag. Och jag vill INTE ha en uppsättning Playstation, Guitar Hero och annat skräp liggandes i vardagsrummet, vilket kommer bli fallet där vi bor idag.

Dagens i-landsproblem!

Att inte vara den man alltid trott

Jag har alltid blivit överöst med komplimanger, lovord, folk har blivit imponerade av mig. Allt från hur mitt hem ser ut till mina utbildningar till att jag tränar så mycket. Jag har nog även själv sett på mig själv med viss beundran. Att jag faktiskt hade rätt bra slutbetyg, jobbade så mycket (på så "avancerade" jobb) som jag gjorde under studietiden, att jag lyckats gå en terapeututbildning utan att mitt jobb stöttade mig, betalat av mitt studielån, gjort Klassikern, rest jorden runt (med egna pengar, självklart), alltid haft bra vänner och pojkvänner och nu - fått världens ljuvligaste son! Jag har lutat mig tillbaka, tänkt att jag inte behöver anstränga mig så mycket, att jag faktiskt ligger "före min tid", är ju bara 29 år.

Men detta är inte sant. Det går inte att luta sig tillbaka. Det finns så många människor därute som också pluggat mycket, tränar mycket, har rest mycket, har bra med pengar, ser bra ut, har trevliga vänner och partners, får ljuvliga barn - men som kommer ännu längre. De som orkar göra saker lite bättre än alla andra. De som sitter och jobbar sent på kvällarna utan att få betalt, bara för att vara lite bättre än konkurrenten. De som vågar satsa på en egen idé och driva den till framgång. De som vågar leva på ekonomisk sparlåga ett tag, men ändå känna sig säkra på att de kommer att lyckas längre fram. De som faktiskt njuter av resan, ser den som ett mål i målet.

Jag är inte en av dem. Jag är en medelmåtta. Det är bara att inse. Jag gör inget extra, vill gå hem klockan 5 och absolut inte göra ett smack mer. Knappt vattna mina egna blommor. Jag vill absolut inte jobba ideellt, vara familjehem eller skriva någon bok som troligtvis inte blir publicerad. Jag vill inte driva mina små blygsamma idéer, eftersom det ändå inte kommer bli något av det. Jag vill bara tjäna så mycket pengar som möjligt på så lite jobb som möjligt. Nästan så att det blir maniskt. Jag skäms över detta, är inte stolt, förtränger nästan att detta är jag.

Men så hade jag ju lyckast med en bra pojkvän - som så snällt kan påminna mig om att jag är en lat jäkel som f-n inte lyfter ett eget handtag för att komma vidare i karriären. Som bara sitter hemma och väntar på att han eller min pappa ska leverera lösningar på mina eventuella karriärsproblem.

Pinsamt.

Jag vill vara annorlunda. Jag vill sitta hemma just exakt nu och jobba med något som leder någon vart. Jobba med vårt hem, någon affärsidé, skriva något som fler än bara mina vänner läser, lära mig ett nytt språk, skapa egna julklappar - VAD SOM HELST! Men nej, inte ett smack gör jag. Äter nötter och kollar på Grey´s Anatomy, ska snart lägga mig och läsa om en mamma med en autistisk son (hon orkade ju skriva en bok i alla fall, mitt i sitt helvete!).

Min sambo är otroligt ambitiös. Jag blir verkligen skamsen, och lite chockad, över att höra hur många idéer han kan spruta ur sig på 5 minuter. Idéer som verkligen är bra, som överträffar min ambitionsnivå med hästlängder. Och vad gör jag? Protesterar! Säger att "men herregud, det där är väl onödigt? Det behöver man ju inte, det är ju överkurs, ingen kommer kräva det där" och så vidare. Varför? Till slut sa han "Lisa, du skulle ju kunna ge mig en klapp på ryggen och säga att det är bra, att du är tacksam att jag gör allt detta åt dig/oss, att det är strålande att någon annan har kommit på dessa saker, och du slipper till och med jobba själv!". Hrm... ja, så kanske man skulle kunna säga också... host host... eller så kan man gnälla på att han gör för mycket, för att slippa blotta att man själv inte skulle orka göra hälften... Jag säger det igen: Pinsamt.

I väntan på färskt bröd

Sitter i soffan och väntar på att sambon och sonen ska komma hem med färskt bröd till frukost. En vanlig måndag helt enkelt! Sambon körde sin dotter in till skolan på Söder, för hon var ledsen här på morgonen, över tjejkompisar som inte hör av sig, inte svarar. Jag känner mig som världens sämsta samtalspartner när jag ska prata med henne om detta. Jag har mest lust att säga "så här är det, tjejkompisar i tonåren kan vara otroligt svårt, det kommer troligtvis bli värre, och var glad att ni har kunnat leka tre så här länge!" Men det känns inte så pedagogiskt att presentera livets bistra verklighet på detta sätt. Jag verkar alltid komma med rådet "prata med dem", angående vad som än händer i hennes liv. Skulle behöva gå en kurs i "Att prata med din tonåring".

Idag ska jag och sonen gå till fotograf! Känner mig pinsamt hurtig, eftersom det finns så mycket jag har tänkt att jag ska göra sedan han föddes, men jag har knappt gjort något av det. Men nu är det i alla fall dags för fotografbesöket (fick ett erbjudande från nån liten fotograf i mitt område, men ändå!).

Jag håller på och laddar för att försöka få plutten att somna själv och sova i egen säng. Är inte så kaxig som jag alltid trott. Är ju så mysigt att ha honom i sängen, och jag får för mig att han har det bra bredvid mig också. Och nu ska han ligga i egen säng! Men usch! Känner mig som en dålig mamma, han kanske känner sig ensam? Flera decimeter ifrån mig med ett spjälsängsgaller emellan oss...Jag kan inte hålla om honom när han ligger och snurrar, kan inte pussa på honom när jag går och lägger mig och han ligger där med nappen guppande och armarna över huvudet (som han alltid sover). Usch som sagt, behöver ladda för detta stooora ingrepp i både hans och mitt liv. Inser att jag kommer vara nöjd sedan. Han ska försöka somna själv, sova hela natten utan att amma varannan timme och inte sparka mig i magen när han börjar vakna. Ja, det är bra, jag vet, men är den här tiden redan över?! Jag trodde att tiden de är pluttar skulle vara mycket längre! Snart är det dags att sluta amma, han ska sova i egen säng... vart är världen på väg?

Har hamnat i en riktig mammafälla! Det blir så tydligt när sambon ska vara med plutten och vi alla är hemma samtidigt. Jag ligger i sängen och försöker slappa, läsa, surfa. Hör hur de leker med varandra i vardagsrummet. Plötsligt säger sambon :"Är det dags för lite lunch till dig?" Min hjärna drar genast igång: "Lunch, redan? Men då kommer han ju äta eftermiddagsmålet för tidigt för att det sedan ska matcha grötmiddagen! Hur ska jag göra nu? Och han måste hälla i lite mjölk i purén, annars är den för klibbig, och glöm inte att ge honom vatten medan han äter, för purén fastnar gärna i gommen. Och vad gör han nu?? Byter han blöja?! Den var ju typ ny? Och han har inte bajsat, det vet jag! Men gud så onödigt! Ska jag ropa på honom och be honom byta byxor på honom då, när han ändå håller på, eftersom han satte på byxor som absolut inte matchar bodyn när han klädde på honom i morse. Nej, Lisa, det ska du inte göra, skärp dig nu. Ligg här och läs, det är ju din lediga stund!"

Det hela slutar med att sambon åker iväg en sväng med plutten, för att jag verkligen ska få ro, för helt uppenbat får jag inte det när de är hemma. Hur ska man släppa detta? Inser att det bara kommer bli värre och värre, nu gäller det ju verkligen skitsaker, men det kommer ju bli mer allvarliga saker, upfostringsfrågor, hälsofrågor och annat. Mitt kontrollbehov tar sig nya nivåer...

Nu kommer brödet!

Det gråaste november i mannaminne

Herregud vilket väder! Jag tror inte att jag har sett solen sedan jag kom hem från Italien, vilket är över 3 veckor sedan nu (vilket också börjar synas på färgen i ansiktet). Jag kommer inte ut på mina långa promenader, andas ingen frisk luft. Sitter hemma och fikar, förbannar den mjuka magen, tar en bit banankaka till. Eftersom Pyret sover flera timmar varje förmiddag, blir det många möjligheter till fika, läsa, vila (vädret inbjuder till detta, vilket i och för sig är mysigt). Väldigt tacksam för denna möjlighet, känner inget jättebehov av mer egen tid, eftersom jag får massvis av det. Jag tränar varje dag, så gott som, hinner se mina favoritserier på TV, hinner träffa mina vänner, hinner läsa Mama från pärm till pärm i god tid innan nästa tidning kommer, hinner laga mat, baka ibland, ha ett fräsht hem och rena kläder (någorlunda i alla fall). Hinner oftast med att fila fossingarna och tvätta håret ordentligt också. Går alltså ingen nöd på mig.

Lilla snutten har fått sitt livs första förkylning. Han har snorat och haft svårt att sova eftersom näsan korkat igen. Han är på ett gott humör ändå, men har velat amma helt och hållet istället för sina mastodontportioner av gröt och puré. Men han är på bättringsvägen, vilket min sömnbrist tackar för.

Jag och sambon har haft några bra dagar här efter jobbig söndag. Verkar som att något händer på söndagar (och sedan släpar efter lite in på måndagen). Vi kanske borde vara extra försiktiga på söndagarna, inte vara tillsammans alls kanske? Jag sa idag till honom att det känns knepigt inför sommaren, som min övriga familj börjar planera redan nu. Jag vet liksom inte om jag är tillsammans med honom då, eftersom han säger någon gång i veckan att ha nog måste flytta ifrån oss för att han mår så dåligt. Han ansåg att vi absolut ska planera sommaren ihop. Att det vore som att göra slut på förhand att redan nu säga att vi kanske inte kommer vara ihop då, trots att vi båda ju vill det. Kändes skönt att han sa det, ska försöka landa i det själv. Ibland orkar jag liksom inte hoppas på en framtid, eftersom vårt liv är dag för dag. Imorgon kan allt vara kaos, min sambo kliver inte upp ur sängen och jag sitter hos mina föräldrar och gråter, är förtvivlad över att min familj håller på att splittras. Sen kan allt vara över på en kvart, livet lufsa på, vi planerar sommaren.

Jag har märkt att jag de senaste dagarna har en klump i halsen som gör att min röst låter tjock och det är lite ansträngande i att prata. Inte att det gör ont, utan mer som att halsen är spänd, ihopsnörd, tajtare än vanligt. Först trodde jag att jag kanske håller på att bli förkyld eller liknande, och så kanske är fallet. Men sedan slog det mig att det kanske är gråt. En fors som aldrig får komma ut, eftersom jag inte tillåter mig att känna efter hur fruktansvärt jag/vi faktiskt har det. Som att jag kommer börja gråta om någon bara frågar rätt fråga. Att det ligger där och bubblar, redo att komma ut, lösa upp knuten. Kan inte gråta på beställning, så jag får väl vänta på att tillfället är här,att jag och min kropp är redo att känna.

Nu ska jag till gymet, boxas. Har ätit en fjärdedels sockerkaka...

Huvudet snurrar

Det är banne mig full aktivitet i mitt huvud. Och det är inte mycket viktigt som snurrar ska jag erkänna. Jag har tyvärr ramlat tillbaka till mitt gamla vanliga jag - mycket planering, en hel del stress, svårt att somna och lyckas inte få till det som jag vill.

Något som är väldigt mycket mig är att planera. Mat, träning, sovtider för Pyret, när jag ska träffa vem och var, när jag ska köra nästa tvättmaskin och vilka saker ska med i nästa färgade omgång? Vad ska jag handla och var inför närmaste middagarna? Så här rullar det runt, runt. Mest kring mat och träning. För mycket kring träning om jag ska säga min mening. Det var ju sådan underbar frid för mig att vara gravid! Att äntligen vara nöjd med min kropp, tycka om min nakna spegelbild... det var en helt ny, och ljuvlig, känsla.

Den känslan är inte kvar. Magen börjar återta sin mjuka, putande form och jag får nästan panik. Kanske inte enbart över själva magen, utan över alla konsekvenser i slit detta får. Jag har tränat så fruktansvärt mycket de senaste 8 åren, så jag tänker inte ens berätta allt (för ni kommer ändå bara säga "men det där låter ju som ett missbruk", och ja, det kanske det är). Jag tränar hälften nu, men äter som jag brukar. Så att jag skulle få den kropp jag vill ha nu är ju helt omöjligt.

Jag ska inte fördjupa mig i detta patetiska ämne, jag vill nog mest berätta att det snurrar. Stressen över att inte träna tillräckligt (trots att jag denna vecka fått ihop 6 pass på lika många dagar) och över att äta mindre än jag egentligen vill. Att när jag idag satt på café och njöt av en rabarberpaj, så blir jag lite ledsen efteråt att jag aldrig någonsin verkar kunna stå emot. Att jag blir stressad igår när jag skulle till en vän hela eftermiddagen och därmed inte hann träna, och på allvar funderar på att ställa in träffen för att hinna med ett pass. Det gör mig ledsen. Att jag inte kommit längre, att jag aldrig växer ifrån detta. Jag har en helt normal kropp, sluta nedvärdera dig Lisa! Njuut av varenda muffin och paj du äter, strunta annars i att äta dem!

Nu måste jag fixa gröt till min lilla älskling, skriver mer snart!



Tillbaka! Det blev att jag gick och lade honom också. Vi har verkligen haft en helkväll, han och jag. Lekt i 3 timmar! Men det har varit jättemysigt! Hans pappa är hemma, men verkar inte må så bra i själen idag, sagt att han är ledsen. Han har gått och lagt sig, och jag sitter nu med tända ljus och lyssnar på opera (och tvättmaskinen) och ska snart äta lite middag och kolla på ett inspelat program av den danska serien "Livvakterna".

Jag och sambon kämpar på. Det är på ett sätt bättre nu, för han är mer ledsen och kommunikativ än arg som han har varit i perioder. Vi hade ännu ett krig förra helgen, men sedan dess har det varit lugnt. Jag måste tro på oss, orkar inget annat. Vill ju att vi ska må bra ihop. Men det skrämmer mig att min sons pappa faktiskt har en psykisk sjukdom (om man ska använda det ordet när man pratar om depression och panikångest). Jag är rädd att det kommer påverka honom (eller, det är klart att det kommer, men hur mycket?). Jag ser ju att det har påverkat min bonusdotter. När hennes pappa förra helgen skrek och grät av sorg, ilska och ångest, sa hon efteråt "men jag är ju van, jag har tränat i 13 år". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men när hon berättar att hon har suttit med Pyret i sovrummet och hållit för hans öron när deras pappa skrek, då grät jag.

Och samtidigt är han en jättefin pappa. Det finns inget han inte skulle göra för sina barn, han har mycket bra och genomtänkta uppfostringsteorier, ger mycket närhet, uppmärksamhet, tid och är generös. Jag visste ju vilken slags pappa han var redan innan vi skaffade barn, och han har inte gjort mig besviken än. Tvärtom är han jättebra. Synd att han inte känner det själv.

Jag är glad att jag känner mig som en bra mamma! Lite lagom cool, inga nojor alls egentligen, närvarande, kärleksfull, glad, tålmodig (otroligt nog, stämmer inte alls med min personlighet i övrigt) och gör bra saker för honom. Vet att man i Sverige inte får prata om sig själv på detta sätt, men det tänker jag göra ändå. När jag körde yoga härmodagen sa instruktören efter passet att vi skulle tänka på tre bra saker om oss själva. Det första jag tänkte på var att jag är en bra mamma. Sen var det genast lite svårare och jag gav upp övningen och gick och hämtade plutten på Minisats.

Han är ju snart ett halvår gammal, och jag inser att vi har gått igenom en hel del faser numera. Olika sovvarianter på nätterna, olika ätfaser, olika sorger och glädjeämnen. När mina vänner som har mindre barn pratar, tänker jag på att "ja, just det, så där var det ju - då. Nu har det förändrats och han gör på ett annat sätt. Blev glad igår när en vän sa att hon alltid tänker på Pyret som en glad kille. Det gör jag också, han är ju oftast glad. Tog det som en komplimang.

Idag när jag tränade var det en gammal vän från gymnasietiden som stod på andra sidan salen. Jag kunde knappt koncentrera mig, för jag ville så gärna gå fram till henne. Det finns saker jag vill säga henne, som aldrig blev sagt. Gick självklart fram efteråt, och det var mysigt att få en kram och att vi sa att vi ska höras på Facebook (vad gjorde vi alla innan Fejjan kom?). Ska passa på att säga allt jag vill till henne nu. Har tagit nästan 10 år, men nu är det dags! Har tänkt på henne många gånger genom åren.

Jag har böärjat göra sådant senaste åren, säga till folk att jag ber om ursäkt, att jag kommit till nya insikter, tackat dem för olika saker. Jag hoppas att de uppskattar min gest, men främst är det för att det är skönt för mig. Jag kan verkligen gå och grubbla länge över saker jag borde sagt eller gjort annorlunda. Ringde en gammal pojkvän för några år sedan och tackade honom för vårat jättebra sexliv, att han lärde mig så mycket om mig själv och min njutning. Han blev rätt paff. Sa till min syster för några veckor sedan att jag nu förstår att jag varit orättvis mot henne när jag kritiserat hennes sätt att vara förälder - nu förstår jag bättre. Samma sak vill jag göra med denna vännen - säga att jag är ledsen att jag inte stöttade dina livsval när du behövde det. Jag var för omogen, missunnsam och rädd att du skulle vara modigare än vad jag var. Jag vet bättre nu.

Har förresten startat mitt nya företag nu, eftersom jag ska fakturera när jag jobbar som familjerådgivare. Tur att jag har en sambo som kan allt om sånt där, skattepapper, företagsregistrering, bokföring, skatteavdrag, avtalsskrivning, deklaration och allt annat man borde ha koll på själv. GUUUUD vad tråkigt!! Min sambo vill verkligen att jag ska vara nyfiken, vilja lära mig, ta lite eget ansvar, men nej. Det är så fruktansvärt tråkigt och jag är så vansinnigt ointresserad. Men ansökan om FA-skattesedel är beställd, jag är på gång.

Uppfostringen ska börja

Lilla plutten börjar bli stor. Han har blivit 5 månader, är inte alls särskilt nöjd med den mat han får (ammade 5 gånger i natt, 5!). Jag inser att jag måste börja föra en kamp, en kamp om att "nej lilla vän, du behöver inte så här mycket mat på natten, du ska sova. Dina två grötportioner och din purélunch och all amning där emellan ska räcka. Så nu ska jag inte amma dig, trist va?" Detta kommer inte tas emot med glada miner och jag drar på det. Natten kommer ju bli ett helvete när han inte får det han vill. Men jag inser att det är nödvändigt. Jag måste ju sova på nätterna.

Var för övrigt på tjejmiddag i fredagskväll. Lämnade plutten hemma hos sin pappa och syster. Hade blivit en del gråt och sent i säng, men alla hade överlevt. Var väldigt trevligt att komma ut lite, prata med 6 trevliga tjejer, många tända ljus, god mat, hemmagjort bröd, öppen brasa och fina kläder och smink och parfym. Bra kväll! Och jag tycker faktiskt att jag är modig som är borta först en hel dag i skolan och sedan en hel kväll. Bra för alla tror jag.

Jag och sambon har det kämpigt. Han mår dåligt, jag har svårt för att stå ut med allt. Vill prata, fråga, att förändring ska ske. Han känner sig pressad och kan inte leverera det jag behöver. Jag behöver lite hopp, något att hålla mig i, men får inget. Jag måste styra mitt eget liv, måste själv bestämma vad jag vill, oberoende honom, men det är otroligt svårt. Jag går runt och är jätterädd och stressad över att bli ensamstående, det känns så fruktansvärt hemskt, på fler sätt än vad jag kan beskriva. När sambon leker med Pyret så att han kinar av skratt, då vill jag bara gråta. Ska jag ta det ifrån dem? Mina föräldrar kommer ställa upp, jag kommer inte vara ensam. Men det känns så otroligt skamligt. Alla ni därute lever med papporna till era barn, ni får ihop era relationer. Vi får inte det, och det skäms jag enormt över. Jag orkar knappt träffa er och höra hur bra ni har det med era män, det gör så ont i mig att vi inte har det likadant.

Hur länge är en period? Hur länge kan man säga att man mår dåligt "under en period"? Och när ska man ge upp tanken på att perioden komma ta slut? När vet man att den är permanent?

Jag måste skriva om min bonusdotter. Hon är så fantastiskt fin, finare än vi andra är värda. Hon är så snäll, generös, omtänksam, inkännande och världens finaste storasyster. Min son kunde inte få en bättre syster. Det gör så otroligt ont i mig när hon tar Pyret och sätter sig i sovrummet med honom och håller för hans öron när sambon är arg och skriker. Hon skyddar honom från allt ont. Ingen av oss förtjänar hennes omsorg. Hon förtjänar dock massor. J, om du läser detta: Jag finns för dig, alltid. Jag vill att du ska finnas i mitt och Pyrets liv jämt, oavsett om jag lever med din pappa eller inte. Du är för god för den här världen, låt INGEN utnyttja det. Du får vara arg, du har verkligen rätt att känna dig förbannad över den situation du sätts i och tvingas leva i hela tiden. Jag lyssnar gärna på dina känslor, den dag du vill prata.

Nu sitter du och leker med din lillebror. Han har det alltid bra hos dig. Du tar dig tid, stimulerar, underhåller, ger massor med kärlek. Vår älskling ska nu sova, han är uppe på övertid, men är glad ändå. Imorgon åker du till din mamma, det blir tomt här utan dig. Kram och godnatt, älskade bonusdotter.

Men blä!

Har kommit hem från Italien, resan gick bra, har ju världens bästa bebis! Mer om den senare. Jag skulle vara med mina föräldrar på landet i helgen, verkligen längtat efter det. Långpromenader i skogen, goda middagar, trevliga samtal, efterrätter framför en film och öppen brasa. Vad händer? Jag får maginfluensa! Har typ aldrig haft det, och fatta ingenting när jag plötsligt började må illa. Först tänkte jag att jag kanske är gravid (även om det skulle vara ganska otroligt) och insåg då att jag faktiskt inte orkar bli gravid riktigt än. Bra att veta... Igår försökte jag ta en promenad i skogen och det slutade med ett toalettbesök bakom en gran och en rejäl spya längs gångvägen. Riktigt äckligt alltihopa. Mina föräldrar fick ta hand om plutten medan jag låg pladask hela dagen och kvällen. Idag har jag lyckats ta mig hem, ligger i sängen men är mer kontaktbar idag. Fy, vilken flopp!! Lyckades smitta min mamma också, som var uppe och spydde i natt. Jippie, att vara sjuk och ha en frisk bebis är inte helt lätt, deras behov upphör ju liksom inte för att jag inte orkar tillfredsställa dem. Men nu roar hans storasyster honom, vilket är toppen.

Ska göra en bekännelse: Jag lämnar Pyret på skötbordet ibland. Jag lever ju konstant med inställningen att inget händer varken mig eller honom. Det är otroligt onödigt, väldigt korkat. Om han ramlar ner kommer jag ju inte förlåta mig själv. Skäms och bättring Lisa!! Nej hörrni, är lite för trött för detta, ska vila vidare.

Nu bär det av igen

Imorgon ska vi åka till Italien igen. Alla låter avundsjuka, längtar efter värmen, maten, kulturen. Och de gör jag också, lite. Men om jag ska vara ärlig så kan jag lika gärna vara kvar hemma denna gång. Den känslan har jag aldrig haft förut, inte som jag kan minnas. Jag som alltid vill resa, alltid. Speciellt när det gått några månader sedan sist. Jag har ju haft som regel att resa utomlands var tredje månad och då är det hög tid att åka nu.

Men något har hänt. Pyret har hänt. Jag behöver inte åka någonstans längre. Jag har det så himla bra hemma, med honom. Att få vakna med honom, se hans stora leende det första man gör på morgonen, att sedan få vara med honom hela dagen - det är det bästa som finns! Jag vill inte göra något som inte blir bra för honom, det vill säga flyga när han är förkyld som han är nu, åka färja klockan 12 på natten när han egentligen ska sova, inte kunna få någon gröt eftersom vi inte har något ljummet vatten på flyget (ska fråga så klart, kanske går att lösa). Om världen så slutade finnas utanför min egen kommuns gränser så skulle det inte göra mig något, jag har allt jag behöver här.

Om ni inte har förstått: JAG ÄR SÅ VANSINNIGT KÄR I MIN SON! Blir mer och mer kär för varje dag. Han är så galet charmig, trevlig, söt, rolig! Sitter just nu i soffan bredvid mig i sin söta pyjamas och tittar på när jag skriver.

Annars då? Jag och sambon sliter på, han mår rätt dåligt och det tär på mig. Ibland så att jag knappt vet hur vi ska få ihop det och ibland är det riktigt bra. Omöjligt att veta på förhand och jag behöver en vändning snart, en hållbar vändning. Kommer inte fixa att ha det så här svajigt hur länge som helst. Har börjat prata med mina andra mammalediga vänner och alla, 100% av dem har alla haft eller har det kämpigt med sina partners. De har alla funderat på att gå isär, att det faktiskt är bättre att vara själv och att man faktiskt flyttat sina gränser en hel del för att försöka kunna hålla ihop med sin partner. Tack till er som bjudit mig på era livssituationer, jag mår bra av att prata med andra som också kämpar, och att därmed inte känna mig så ensam i detta slit.

Avslutar nu, vet ej om jag kommer kunna skriva något i Italien, så vi hörs efter hemkomst!

Lisa AB

Herregud, vinden vänder! Inte nog med att jag fått världens bästa bebis, nu ska jag även få ett eget företag! Jag och en klasskompis från min terapeututbildning ska från och med 1/1-10 VARA den kommunala familjerådgivningen i en kommun norr om Stockholm. Alltså, för att vara extra tydlig, hon och jag är de två som sköter hela familjerådgivningen. Om någon i den kommunen vill ha familjerådgivningen (och inte skaffar någon privat = dyrt) så är det hon eller jag som kommer ta de samtalen. Ni har nog fattat nu... Men det är otroligt coolt, läskigt och väldigt skrämmande. Känner mig väldigt stolt, upprymd och har småfirat i några dagar. För att förklara varför det är på detta sätt är för att vi var med i en upphandling och vann den helt enkelt. Troligtvis för att vi var billigast... men dock. Ska inte vara så himla svensk och blyg, vi vann väl även för att vi är tillräckligt kvalificerade.

Så nu ska jag starta ett eget bolag, börja fakturera och vara så otroligt vuxen! Hur många vuxenpoäng ger detta egentligen? Även om jag faktiskt snart är 30 år gammal så känner jag mig jätteliten i relation till detta. Att jag ska sitta med familjer och bedriva familjerådgivning, sköta ett bolag, göra upphandlingar jaa, allt som nu ska göras?!

Jag kan känna revansch mot livet. Efter att inte ha kunnat bli gravid i många år, missfall och en läng och jobbig process fram till att bli gravid så fick jag världens bästa bebis! Och efter flera års harvande inom socialtjänsten, kurser som gjorts på fritiden, betalats ur egen ficka, många extrajobb och en många dåliga chefer, så får jag nu en drömchans att jobba med det jag vill. Är så tacksam för allt! Har väldigt mycket att vara lycklig för, och det vill jag fortsätta berätta, och påminna mig själv om. Så tack livet! Tack Lisa för att du skapar ett bra liv! Tack min sambo för att du hela tiden stöttar mig och tror på mig och alltid finns för mig! Tack min underbara bebis för att du gör mitt liv så underbart bra! Tack mina föräldrar som jaa, jag hittar inga ord som beskriver deras insats i mitt liv. De är bäst helt enkelt!

Zlatan+Pyret=sant

Har haft en väldigt aktiv dag! Gick hemifrån vid 10 imorse, efter att ha badat snutten, gnuggat hans skalle med en tandborste för att få bort lite skorv och tagit på en sprillans ny body i stl 68 som typ redan var för liten! Ska vi hoppa över hela stl 68 och gå direkt på 74 eller? Ska till BVC imorgon och mäta och väga, känner mig väldigt nyfiken på vad min megabebbe väger nu. Men åter till min dag! Efter att ha varit på sån där mammagrupp på BVC (som jag ärligt talat inte har något direkt behov av, skiter rätt fullkomligt i att hennes dotter inte tar en sked i munnen och hennes son har börjat vakna flera gånger varje natt. Har vänner att prata med och har väldigt lite frågor om min son. Saker blir som de blir och jag behöver inte en massa jämförelsebebisar, kan ju nästan bli stressande istället) tog jag bussen till Odenplan. Promenerade i solen till Humlegården där jag träffade en gammal klasskompis från Socialhögskolan. Hon är också mammaledig med en väldigt söt 10-månaders son. Vi promenerade ut på Djurgården, våra barn sov och vi försökte återberätta våra liv eftersom vi inte setts på ett par år. Jag hade egentligen tänkt gå och träna halv 4, men vi hade det så trevligt, vädret var underbart och Pyret vägrade vakna, så vi gick in på Sturegallerian och tog en fika istället.

Nu kommer vi till kändisspottningen! På vägen in i gallerian gick vi förbi Gudrun Schyman (inte så jättecoolt kanske, men ändå). Väl där stod vi bakom en skådespelerska som jag inte kommer på namnet på och när vi satt oss vid vårat bord med en megachokladmuffin så ser vi Zlatan två bord bort! Efter ett tag kom ett gäng fotbollskillar som bad om autograf, tog bilder och sånt. När Zlatan lämnade caféet gick han förbi oss och log mot min lilla son. Ringde direkt till bonusdottern som blev eld och lågor över denna händelse.

Efter detta ville snutten ha mat eftersom han inte ätit på hur länge som helst. Brösten var överfulla och han åt massvis. Jag tar upp honom till min axel och han kräks. Herregud vad han kräks. Det rann ner för ryggen på mig, hela magen var blöt, mockasoffan på Sturegallerian var helfläckig och hans kläder blöta på hela framsidan. Jag hade som tur var träningskläderna med mig och fick helt enkelt strippa där och då, och sätta på mig träningstoppen och brallorna, för allt var dyngsurt. Pyret var lika glad för det, inga sorger över det barnet kan jag säga. Sen promenerade jag hem i kvällsolen och väl hemma (vid kvart i 7) stod maten på bordet. En bra dag i mitt mammalediga liv!

Har verkligen insett att dagarna rusar förbi. Han har redan passerat 4 månader och den sköna slappa tiden när bebisen mest sover har sedan länge passerat. Jag inser att snart passerar även "sitta på cafée utan att behöva underhålla bebisen hela tiden" så sätt igång Lisa! Sitt på café! Måste ta tag i detta! Mer chailatte till mig, fler megamuffins i min mage!

Sambon håller på att ge Pyret gröt och det låter hemskt gnälligt av någon anledning. Han är nog lite övertrött, ska gå ut och vara lite behjälplig...

Vet inte vad jag ska kalla detta inlägg

Mitt liv fortsätter sin gilla gång. I måndags blev det kris i relationen och jag trodde att vår sista stund var kommen. Men, som vi brukar klara, så lyckades vi ta oss förbi även denna gång. Vi har haft bra snack under veckan, känner oss båda motiverade att fortsätta kämpa för vår relation och just nu känner jag mig lugn igen. Jag får mycket tacksamhet från min sambo om att jag kämpar på, anstränger mig och ger honom mycket av det han ber om. Han å sin sida kämpar också på! Har en hel del att jobba med, med sig själv, inte gjort i en handvändning, men jag upplever honom som mer motiverad än någonsin. Så jag vill tro att detta kommer gå vägen.

Veckan har flutit på, sambon har varit mer ledig än vanligt så vi har gått en hel del promenader och varit med varandra. Lilla hjärtat är som alltid ljuvlig att vara med. Han är så stor nu! Lång, vi måste byta till sittdelen i barnvagnen för han får inte plats i sin liggdel! Han jollrar på, har inga sorger och besvär. Även nätterna börjar bli lite bättre nu. Han har ju varit lite snurrig på morgontimmarna ett par veckor, men inatt vände det och jag vill tro att det kommer fortsätta så.

Jag har under veckan haft många ljuvliga mammaledigstunder: Solig promenad på Djurgården med efterförljande fika tillsammans med bonusdottern, träning på Satsbaby där Pyret sitter och tittar, skrattar och sover samtidigt som jag tränar, en storhandling på ICA där han sitter och tjoar och sparkar i vagnen och alla ler när de går föbi, mysiga morgnar där han (som alla morgnar!) ligger och pratar och suger på sina händer hur länge som helst och bara är så underbar. Sen har jag varit på min kurs, min sexologikurs i fredags. Men oj så roligt det är! Jag känner mig inte ett dugg orolig för att Pyret är hemma med sin pappa, har inga behov av att ringa hem och kontrollera, utan tvärtom så vill jag inte veta. De kommer till mig på lunchen och äter med mig, jag ammar, och sedan skiljs vi åt igen. Kursen är toppen! Jag bryr mig inte ens om att solen strålar ute och jag sitter i ett långsmalt klassrum, för jag vill verkligen vara där! Är ett energiknippe när jag kommer hem. Kan varmt rekommendera denna kurs till alla! Inte bara för den goda allmänbildningens skull utan även för alla spännande diskussioner, hur alla ens fördomar och föreställningar kommer på skam.

Måste här ge ett exempel. Vi är indelade i smågrupper, jag är med fyra andra tjejer. En av dem berättade i fredags att hon lever ett polyamoröst förhållande (alltså har flera relationer, och detta är något som är öppet och accepterat av alla). Hon har barn med sin sambo, men har alltså även andra relationer. Jag blev så otroligt nyfiken! Hur 17 funkar detta? Hur klarar man att ens partner går iväg för att träffa någon annan? Jag får nästan lite panik bara jag tänker på det, men för henne var detta det enda sätt som gick att leva på. Istället för att vara notoriskt otrogen, har hon valt att vara öppen med att hon behöver leva med flera, både emotionellt och sexuellt. Modigt! Men skrämmande. Här märker jag att jag har starka åsikter och föreställningar om hur en relation ska vara och se ut. Jag imponeras av hennes insikt om sig själv, och styrka att leva som hon vill. Hon har uppenbarligen hittat en partner som accepterar detta sätt att leva. Detta var bara ett exempel på hur spännande jag har det varannan fredag!

Nu har min lilla skrutt vaknat (efter 3,5 timmas sömn) och jag ska nu äta lunch med min lilla familj. Jag har bakat bröd nu på morgonen och vill så gärna provsmaka!

Jag börjar fatta nu...

Igår tog jag min mammaroll till en ny nivå. Eller egentligen inte ny, eftersom jag tänkt alla tankar jag tänkt idag, förut. Men idag kom de i samma veva - och blev därmed starkare.

Började med att jag valde bort att träna på gym för att Pyret skulle få sova på förmiddagen som han behöver, i vagnen (så jag stack ut och sprang, fruktansvärt jobbigt). Efter lunchen visste jag att Pyret var trött, behövde sova igen. Precis i den vevan ringde en kompis och frågade om jag ville komma in till stan och fika med henne, vilket jag ville. När jag satte ner Pyret på sängen för att jag skulle klä mig, somnade han sittandes där. Jag kände direkt att det kändes jättejobbigt att ta med honom, slita upp honom från sin sömn och sätta honom i bilen, ut ur bilen, i vagnen, ut på bullriga Hornsgatan och sedan in på något café.

När det skulle väljas café stod jag inte på mig om mina/Pyrets behov, utan gick med på min kompis önskemål. Resultatet blev ett mycket ljudligt café, trångt, stengolv och stenväggar, barstolar och bardisk som bord. Pyret lyckades sova en stund, ville sedan äta men lyckades knappt få i sig något alls på grund av alla intryck (och säkert sin mammas växande stress). Jag försökte amma inne på toaletten men ögonblicket var över. Bad då min kompis om att vi skulle gå ut, jag kunde ju lägga mig på en gräsmatta och föröska amma. Hon knorrade lite om att det var kallt ute, men hängde dock med. Men ack nej, ingen mer mat för honom.

Vi gick en kort promenad, sedan åkte jag och Pyret hem. Han somnade så klart i bilen... När jag satt och åkte hem kände jag mig nästan gråtfärdig! Hade inte alls blivit någon bra dag för min lilla plutt. Han är ju alltid ljuvlig, gnäller inte över sin bökiga situation. Men jag kände mig så himla taskig, frustrerad. Jag inser att det absolut bästa för en sån här liten bebis är att vara hemma, ta en promenad, äta hemma, sova hemma, leka hemma. Kanske att nån kommer förbi under dagen. Och då är det även den bästa dagen för mig. Jag har insett att så enkelt är det, det som är bra för min bebis, är bra för mig. Jag skiter fullkomligt i vilket café jag går på, bara det funkar för min bebis, så att han får äta och sova och ha det bra.

Innan jag fick barn, och även efteråt, har jag haft inställningen att barnet ska kunna följa med på saker, att vi ska kunna leva på med de saker vi vill göra. Jag känner mig inte särskilt begränsad av att ha fått barn, bara att saker är annorlunda. Jag har varit ganska irriterad på när föräldrar alltid säger "nej, vi kan inte ses då, för då ska mitt barn sova/äta osv". Men jag gör exakt likadant själv, men märker att jag skäms lite för det. Vill vara så där käckt flexibel, cool. Och det tycker jag i och för sig att jag är, i alla fall om jag jämför med många andra. Varför ska det då vara så svårt att ändå stå på sig så att jag och min bebis får det bra? Varför känner jag mig dum när jag ber folk komma till mig istället för att jag ska åka, trots att jag har åkt till alla mina vänner flera gånger om när de fick barn?

Jag ringde min äldsta syster på vägen hem från stan, behövde prata om alla känslor jag hade. Känslor av att varit taskig mot Pyret, inte stå upp för mina behov, att det faktiskt inte är värt sådana här utflykter när det ändå inte känns bra efteråt. Men också känslor av att jag borde vara ännu coolare, borde ta med mig mitt barn när som helst, han får väl sova när det funkar och så tjock som han är kommer han ju inte svälta direkt. Min kära syster sa att det är så här, man vill göra allt för sitt barn, men man får ofta höra att man ska leva på livet som vanligt, som innan man fick barn. Att den som klarar att få ett grymt flexibelt barn vinner störst pokal. Jag vinner nog en pokal, inte den största men dock.

Jag tänkte precis börja rabbla allt som vi gjort med Pyret sedan han föddes, för att bevisa för er att jag minsann är så där cool som jag förväntar mig av mig själv att vara. Men jag ska inte göra det, varför ska jag? För vem ska jag bevisa det? För är det bäst? Eller är det den som läser sitt barn bäst och anpassar sitt liv efter det? Balansgången mellan att få ett barn som hänger med på saker, men som också känner sig trygg och lugn med att få vara hemma och sova och äta i lugn och ro. Lyckas inte formulera mig idag, men ni förstår nog vad jag menar.

Det jag ville säga med detta inlägg var att jag nu förstår något jag inte förstått innan. Hur viktigt det är att ens barn har det bra, och hur långt jag är villig att själv strecka mig för att han ska få det. Och att om jag inte följer min instikt fylls jag av en känsla av att göra det för mitt barn. Jag vill härmed försöka bli coolare! Men inte som jag tänkt förut, utan precis tvärtom! Jag vill bli coolare genom att stå upp för mitt barn, stå upp för hans behov, och inte se varken honom eller mig som bökig.

Klassiskt, jag vet...

...men dock svårt. Vem som ska vara med Pyret när vi båda är lediga. Min önskan att sambon ska ta honom mer så att jag får mer paus, men vill samtidigt inte tjata eller be, vill att det ska komma självklart. Kände mig ledsen idag när han valde att gå på dotterns fotbollsmatch, utan att egentligen kolla med mig hur det blir att vara själv, eller min önskan om att få träna, sova eller något annat. Jag har haft en bra kväll, har det så gott som alltid bra med Pyret. Men det är inte enbart på grund av mamman att pappan inte kommer in i matchen, han väljer faktiskt också att inte kliva in. Vill inte hamna i rollerna att han "passar vårt barn" när jag har något annat för mig. Inser dock att det är galet lätt att hamna där, galet lätt. Trots att vi pratat om detta, han har barn sedan tidigare, jag är ingen mes direkt när det gäller att säga ifrån - och här är vi nu ändå.

Har idag varit hemma hela dagen, endast en promenad på förmiddagen och en vän har varit här under några timmar. Och vad Pyret sover!! Är det så här han vill sova egentligen? Jag är ju så van vid att han hänger med överallt, sover lite då och då, men om det är så här trött han är, då ska jag verkligen skämmas! Nu är klockan snart halv 9 på kvällen och han har sovit 3,5 timma! Borde väcka honom så att han får äta och gå och lägga sig ordentligt, men vill samtidigt inte störa honom. Hur göra?

Märker att jag börjar komma in i träningsstress igen. Vill inte, pinsamt, skärp dig Lisa. Det var så skönt Pyrets första 3 månander när jag hade fryst gymkortet, och jag inte ens behövde fundera över att träna. Sprang lite, men det var allt. Men nu är ju kortet upptinat och en hel värld av gym ligger framför mig. Men det är svårt att komma iväg. Sambon är borta en del på kvällarna, jag vill inte gå när som helst på dagen, eftersom det stör Pyrets sömn och jag är rätt trött också så längtan kommer och går kan man lungt säga. Men stressen finns, planeringen, tankarna om att jag imorgon minsann kan göra det eller det. Hade önskat att jag kommit ifrån detta efter att jag fått barn men nej, tydligen inte.

Nej, ska ut och umgås med familjen framför Idol. Har idag bakat negerbollar som man kanske kan få mumsa på, nu när det inte blev någon träning...

En söndagskväll

Jag har faktiskt inget särskilt att skriva eller berätta, men har lust att skriva. Jag och sambon sitter i var sitt soffhörn med var sin dator i knät. Han jobbar, jag surfar runt på Facebook, mailen, internetbanken, Blocket (man vet aldrig vad man kan behöva...) och nu är jag här. Lillen sover sedan en stund, ljusen på bordet är tända och opera i högtalarna. En skön kväll alltså. Vill inte förstöra den med att sätta på TV:n.

Idag började vi dagen halv 8 med en solig promenad runt sjöarna med Pyret i vagnen och frisk luft i lungorna. Sen var det god frukost, mys med bebis, en stund själv i solen med datorn i knät och en kopp te medan bebis och sambo sov. På eftermiddagen har vi tre varit i Sigtuna och ätit lunch på en filt vid havet, tagit en promenad och sedan fikat på Tant Brun. En skön dag, men jag har varit lite trött för att nätterna denna vecka varit lite si och så.

Jag och sambon har haft det bra hela helgen, inte ett surt ord. Haft bra prat, bjuder varandra på vad vi tänker och erkänner de dolda agendorna som ibland finns. Han erkänner att han vill att jag ska ta egna terapiklienter under mammaledigheten för att jag ska ha mer att göra på fritiden och han därmed får mer tid utan mig och kan jobba/sova eller kanske se nån sport (är min gissning att han vill göra i alla fall). Jag erkänner att jag blir irriterad över att han sitter uppe kl 6 på morgonen och jobbar iställer för att sova. Han har sagt att han behöver sova ikapp och har bett om att få göra detta (dvs slippa krav på annat) och det är ok, men då får han banne mig sova på nätterna, annars är det ju de han sover igen, inget annat!

Idag, när vi kommit hem från Sigtuna, skulle jag amma direkt. Jag la mig med Pyret i sängen och gjorde det, vilket tar cirka 10 minter. Jag hör att sambon sitter i soffan och knappar på datorn. Jag ligger och gosar och busar med Pyret i en timma, tills han har bajsat (och med den nya grötkosten luktar det f-n). Jag tänker att nu kan faktiskt sambon byta en blöja, han slipper nästan alltid. Han gör detta utan knussel, men kommer direkt tillbaka och lägger Pyret hos mig och går tillbaka till sin dator. Morr! Jag är jättegärna med min son, men det är banne mig inte jämlikt med "den egna tiden". Vi tar nog båda för givet att Pyret ska vara med mig, och hälsa på i sin pappas famn ibland. Egentligen tycker jag inte att det ska vara så, men det blir lätt så. Men på helgerna vill jag nog ha lite mer uppdelning, det är ju den enda tiden som jag kan ta avlastningen som lite mer självklar. Jag morrade till, eller gläfsade till, och sambon förstod. Kolla av med mig först, ta inte bara för givet att du kan göra vad du vill och att Pyret är mitt ansvar. Jag vill inte alltid be om att någon annan ska vara med honom en stund, jag vill att detta ska ligga i allas intresse. Blir inte alls lika kul annars, varken att be någon ta honom eller lämna bort honom. Fattar att detta är superklassiskt, och jag är annars väldigt nöjd med min sambos sätt att kliva in i matchen. Men ett par välfyllda bröst och mycket tid tillsammans vinner liksom, man blir mest populär, inget snack om saken.

Är det någon som är bra på drömtydningar? Drömde inatt om akvarium, stora, med lite småläbbiga fiskar i. Kommer ihåg att jag drömt liknande förut. Jag har ju en tanke om att drömmar som kommer igen vill säga något. Jag har ett par som kommer tillbaka med oregelbundna mellanrum: Dels stressdrömmen, den klassiska. Jag ska hinna till något (i mitt fall alltid gymet och ett speciellt pass, lite pinsamt att erkänna men så är det) och att jag blir försenad hela tiden av olika anledningar. Sen har jag alla mina bajsdrömmar som går ut på att jag verkligen behöver bajsa men inte hittar någon toalett och när jag väl hittar en så är den liksom helt offentlig, det vill säga utan dörrar. Eller så står den mitt i ett varuhus eller något liknande. Om jag väl hittar en som i det närmaste kan kallas anständig, så hinner jag inte bajsa innan någon kommer och stör och jag inte kan fortsätta, utan tvingas avbryta mitt i det närmaste panikartade toalettbesöket. Sen har jag då akvariedrömmarna. Inte så supervanliga, men dock återkommande. Stora akvarier, från golv till tak, som inne på Aquaria eller liknande. Det är inte mina akvarier, men jag är där, blir guidad runt, är lite rädd, det är lite hotfullt alltihop. De kan, och har, gått sönder och det är inga snälla fiskar i. Så, lite tolkningar tack! Är barnsligt nyfiken på era tankar!

Du och jag mot världen!

Krisen verkar vara över, tack gode Gud! Jag och min sambo hade bra snack i torsdags, jag sa allt som jag tänker är mitt ansvar, mitt fel och min sak att förändra. Han försökte rädda mig från att ligga så platt som jag gjorde, men var samtidigt glad över att jag sa det jag sa. Han bjöd självklart på saker han har tänkt på, främst att han inte får bli så arg som han kan bli, han måste kunna behärska sig. Han tror att sömn är en stor källa till att orka stå emot ilskan när den kommer. Han har bett om att få sova mycket, vilket är helt ok för mig, speciellt om det gör en stor skillnad i hans liv.

Vi har ju varit två gånger hos familjerådgivningen och ska dit på tisdag igen. Men vet ni vad, när jag gick på min sexologikurs för första gången i går, så vem sitter inte där som kursdeltagare om inte vår terapeut! Men herregud, hur liten är världen egentligen? Vet inte hur vi ska hantera detta. Kursen är ju ett helt år, ingen av oss kan självklart hoppa av, men vi kanske måste sluta i terapin eller byta terapeut. Blir ju så klart konstigt att vara klasskompisar... Jisses, vilket flyt...

Ska erkänna att det var rätt skönt att komma iväg på kurs en dag. Att på morgonen cykla iväg i solen, vara nyduschad och inte amningsklädd (dvs inte en av de typ fyra tröjor som jag har som passar att amma i). Att vara i ett professionellt sammanhang och prata om sånt jag verkligen brinner för. Sambon tog hand om plutten och de kom till mig och åt lunch och ammade, vilket var skönt för oss alla tror jag. Jag ska ju gå denna kurs varannan fredag till typ april, och jag tror att sambon är rätt glad att få vara lite mer pappa än han varit innan. Är ju väldigt lätt för mig att alltid ta Pyret och vara huvudansvarig. Tror att både jag och sambon vill ha det så faktiskt. Men för honom att kliva in mer, upptäcka Pyrets alla olika beteenden under en dag är jättebra. Och jag var inte ett dugg orolig. Jag var faktiskt inte det. Jag tänkte att "han har fått mat, så gnäller han handlar det om något som hans pappa kan hantera lika bra som jag kan, och just nu är det rätt skönt att slippa!" Jag ringde inte hem någon gång under dagen, för vad skulle jag göra med informationen att han skrek? Enbart bli stressad och vilja åka hem, så nej tack, det man inte vet dör man inte av gäller i detta fall. Så, sammanfattningsvis: Bra Lisa att du sökte denna kurs! Bra att du valde att gå! Bra att du har en sådan fantastisk sambo som så självklart kliver in och stöttar dig! Bra att ha detta i CV:t sen! Och bra för Pyret att få vara mer med sin pappa!

Idag har Pyret vänt sig för första gången! Fattar att detta inte är intressant för någon annan än närmast sörjande, men det var lite coolt. Jag spolade upp ett bad för honom och mig att krypa ner i. Jag lade honom på mage på badrumsmattan och gick själv iväg för att göra något i lägenheten. När jag kom tillbaka låg han på rygg och skrattade (och hade kissat ner mattan och golvet, snoppar vet ni, sprutar åt alla håll!). Först tänkte jag inte så mycket på att ha låg på rygg, tills det slog mig att jag faktiskt inte lämnat honom så! Ska bli väldigt roligt att se själva vändningen med egna ögon. När vi till frukosten lade honom på mage igen började han gråta med huvudet i sin egen slempöl och ville absolut inte vända sig. Ja, ja en annan gång.

Jag tror att min lilla bebis har vaknat, och eftersom jag lovat sambon att få sova ifred ska jag nog ta honom.

Jo, måste säga en sak till, min terapeut har dött! Jag berättade nog om att hon fick hjärncancer i våras och att jag var tvungen att sluta min terapi lite hastigt. Hon dog för en månad sedan och jag tänker på hennes barn. Två barn i övre tonåren, hon hade även blivit sambo på nytt med två bonusbarn. Fy, vet inte vad jag ska säga. Tar Pyret nu.

Du och jag mot världen?

Vi har kris i familjen. Jag kan inte på något rättvist och målande sätt beskriva vad som hänt och händer hemma, men vi har gapat, gråtit, gett upp och velat fortsätta med varandra om vart annat. Just idag ska vi nog fortsätta med varandra.

Krisen har - från mitt perspektiv - handlat om att sambon är slutkörd, utarbetad, väldigt stressad över sin arbetssituation och att han har en depression i botten som har gjort honom extra sårbar. Krisen har - från hans perspektiv - handlat om att jag pressar honom, att jag aldrig blir nöjd, att jag inte accepterar styvfamiljen som jag borde och att jag ovanpå alltihop inte ens förstår att jag gör allt detta mot honom.

Han har flera gånger under sommaren sagt att han är "pank", det vill säga inte har mer att ge, inte orkar mer, behöver att jag kliver in och visar lite handlingskraft och förändringsbenägenhet. Hans ångest, tinnitus, ryggvärk, sömnsvårigheter har bara eskalerat, och är nu på en svårhanterlig nivå (om jag får gissa i alla fall). För min del har jag känt mig arg över att han förstör den bästa tiden i mitt liv. Att jag inte vill gråta inför Pyret mer, att det fan får vara nog med skrik och gråt i hans närvaro.

Jag har funderat mycket kring att bli ensamstående, som är en smärre mardröm för mig måste jag säga. Jag vill leva med min man, min familj, det känner jag väldigt starkt, men under vilka förutsättningar? På vilket sätt? Vad förväntas av mig och kan jag leverera det? Vad kan jag kräva av honom? Kan han leverera det? Har våra svarta böcker blivit så smällfulla av saker vi har gjort för varandra och vill ha payback på, eller går det att slänga den åt sidan och börja om, på en ny bok, eller ingen bok alls? Hur lång är listan över saker den andre har gjort som man själv har mycket svårt att förlåta? Kommer man genom livet dra upp dessa saker i tid och otid, för att man verkligen inte kommer förbi dem, kommer över dem?

Jag kan nästan säga att jag har mina föräldrar att tacka för att jag överhuvudtaget vågar tro på min relation igen, och har förstått vad sjutton det är min sambo kritiserar mig för. Jag har verkligen inte fattat, inte fattat så där på djupet. Och även om jag nu har fattat på djupet så är jag livrädd att jag inte kan leverera den förändring som krävs.

Min mamma började sin förklaring till mig igår kväll med att säga : "Lisa du kan vara helt odräglig ibland..." och så fortsatte det. Jag försökte verkligen ta emot, lyssna, se det som gott. Klarade det rätt okej, även om jag var tvungen att protestera ibland. Det hon ville förmedla, och som min sambo velat förmedla, det är att jag har höga krav - på livet, mig själv och min omgivning - och att jag inte är så villig att tänka mig in i hur dessa krav och förväntningar blir för någon annan i min närhet. Att jag har så starka åsikter och vilja att jag och min envishet gör att min omgivning ger upp, de orkar inte kämpa emot mig utan accepterar mitt sätt, trots att de själva inte håller med. Detta skapar så klart frustration, ilska men också att man just ger upp i relation till mig.

Nästa sak är att jag är så ärlig, för ärlig. Ljug mer! Eller håll tyst! var min mammas råd. "Du behöver inte säga allt hela tiden! Om du egentligen inte vill titta på fotbollen, säg att du vill det ändå, för att vara snäll! Men säg inte senare att du gjorde det som en uppoffring, utan låt det passera. Det är att vara generös med kärlek."

Nästa fråga är så klart runt min bonusdotter. Där jag VET att jag måste kliva in mer, måste ta konflikter med henne och inte med min sambo, där jag inte alltid kan pusta och stöna runt olika saker, utan acceptera läget. När min mamma pratade om detta protesterade jag ganska vilt, för detta område är så vansinnigt svårt. Jag insåg också att jag inte alls vill kliva in i det där med barn och familj, att svälja det med hull och hår. För det innebär att göra en massa tråkiga saker, en massa saker jag inte har lust med, att vara hemma när jag egentligen kan vara borta, kolla på tråkig film istället för rolig film. Detta är inte så charmerande av mig, jag vet.

Nu har min lilla älskling vaknat och jag ska gosa med honom. Skriver nog mer om detta vid ett senare tillfälle...

Mamma pappa barn

Så lätt vi har haft det. Världens trevligaste bebis, sover bra, äter bra, så gott som alltid på gott humör. Har inte haft några som helst gräl om själva "bebisjobbet". Men jag tror att vi har kommit dit nu.

Har idag varit och tränat yoga på gymmet. Lämnade Pyret med sin pappa och storasyster. Jag har alltid, automatiskt, koll på när han sov, åt och bytte blöja senast. Jag behöver inte göra några medvetna och planerade åtgärder för detta, utan den kollen har jag bara. När jag kommer hem från gymmet, ca 1,5 timma senare, gråter Pyret, hans pappa försöker flaskmata honom och han och storasystern ropar till varandra tvärs över lägenheten. Jag frågar om han har sovit - nej - då är han trött, inte hungrig, eftersom han åt för bara två timmar sedan. Pappan tar honom i famnen och han somnar så gott som direkt.

Nu kommer det riktigt svåra. Hur ska jag berätta för pappan vilka riktlinjer som är till hjälp? Hur ofta han vill sova, när och var, hur ofta han behöver äta och att han ABSOLUT INTE ska ge flaska för första gången när han redan gapskriker. Jag gör ett försök. Går inte bra. Pappan säger direkt att "Jaha, då måste jag alltså klocka honom". Nja, klocka och klocka, du har väl någon uppfattning om när han vaknade och har varit uppe? Nej, ingen alls. Öh, nehe. Vi blir båda taggiga, jag vill ge fler råd, vill att min bebis ska ha det bra. Pappan visar inget större intresse, utan tycker att jag inte lyssnar på honom när han konstaterar att han behöver klocka honom.

Jag går in i duschen och gråter. Hur ska jag stå ut med att lämna min lilla bebis när jag inte kan lita på att han får det bra? När jag inte helt känner mig säker på att han får sina behov tillgodosedda. Pappan säger alltid att vår bebis är så lätt, så trevlig. Visst, det är han, när han får äta och sova. Annars är han inte en trevlig bebis. Och det är jag som ser till att han aldrig hamnar i stadiet att han behöver gråta sig till sitt behov. Hur ska vi kunna prata om detta? Pappan kommer direkt att känna sig diskvalificerad.

Nu gråter bebisen där ute, klara nog inte att vara passiv längre.