Åt idag lunch med en vän, som berättade om sin kompis som precis flyttat till NY för att jobba. Hon är på jobbet hela dagarna och större delen av kvällarna, har inga vänner eller kärlek att vara med där, tjänar mer pengar än hon kan göra av med, har drömjobbet, fin lägenhet som är betald, många vänner här i Stockholm - och hon står knappt ut. Hon känner sig så ledsen. Hon jobbar hela tiden och den övriga tiden shoppar hon patetiskt dyra saker. Drömliv? På ett sätt ja, att få leva i NY och bli headhuntad till ett chefsjobb, tjäna så mycket pengar att det inte känns meningsfullt att spara längre. Men ensamheten. Vi människor kommer inte ifrån den, den är så påtaglig när den är ofrivillig. Den äter verkligen upp all annan lycka.
Hon sa till sina vänner att "Ni har ju era familjer. Era barn, partners. Vad har jag?". Det kan vara lätt att glömma det, hur mycket det är värt, när ännu en snabbmakaron fastnar under dina skrovliga hälar och ännu en Max-bok ska läsas. Med vill jag vara utan det? Självklart inte! Måste bara vara tacksam, se det fina, njuta av att inte vara ensam.
fredag 25 november 2011
lördag 19 november 2011
Alla dessa människor!
Jag sitter i soffan, barnen sover, sambon sover. Snart ska vi iväg på middag hos en dagiskompis, vilket känns mysigt. Skönt att komma bort, äta någon annans mat, låta barnen leka med andra leksaker. Jag har precis ätit ännu en bit av min väns underbara chokladkaka. Försökte vara nyttig och började min fikastund med lite turkisk yoghurt, honung och valnötter. Men det tog väl tre minuter efter att jag avslutat den skålen innan jag tassade ut till kylskåpet och norpade åt mig ännu en slice. Min karaktär är verkligen kass...
Var på middag hos den chokladbakande vännen igår. Maten god, efterrätt god, vackert hem, fantasifullt dukat, generöst bjudet på alla sätt. Jag flyttade runt bland gästerna för att hamna bredvid de som jag uppfattar som mest intressanta att prata med. Jag kom till slut till den kvinna som jag minns att jag letade upp på en tjejmiddag för tre år sedan. Har inte träffat henne sedan dess, men kom genast ihåg hur mycket jag gillade henne redan då, och gör nu också. Hon lever med sin man och tre barn, varav det äldsta har en ovanlig utvecklingsstörning. Hon berättar så ärligt, kärleksfullt och intressant om deras livssituation. Hur den nu 11-åriga dottern kan smeta in hemmet i bajs från sin blöja, hur sykonen inte kan ställa ett glas saft på vardagsrumsbordet utan att hon välter det. Hur det helt enkelt inte går att lämna henne själv ens en liten liten stund. Hon sover ej heller,. går aldrig ner i djupsömn, så de har vaknätter, assistenter som hjälper dem att inte bli helt galna av sömnbrist. Hur de fått avslag på avlastningshem med motiveringen att de ju redan har assistenter 85 timmar i veckan. Hur de andra barnen inte kan leva ett "vanligt" liv med hyrfilmer på lördagkvällen, frukost i soffan när man är trött, få hjälp av föräldrarna när man behöver och kunna göra resor tillsammans allihopa.
Jag blir så berörd av hennes berättelse. Tänker på alla dessa familjer där ute, som sliter så otroligt hårt, utan att vi andra någonsin ser det.
Nu vaknade sonen. Han har krupit upp i mitt knä, lite så där nyvaket gosig. Ska krama honom lite...
Var på middag hos den chokladbakande vännen igår. Maten god, efterrätt god, vackert hem, fantasifullt dukat, generöst bjudet på alla sätt. Jag flyttade runt bland gästerna för att hamna bredvid de som jag uppfattar som mest intressanta att prata med. Jag kom till slut till den kvinna som jag minns att jag letade upp på en tjejmiddag för tre år sedan. Har inte träffat henne sedan dess, men kom genast ihåg hur mycket jag gillade henne redan då, och gör nu också. Hon lever med sin man och tre barn, varav det äldsta har en ovanlig utvecklingsstörning. Hon berättar så ärligt, kärleksfullt och intressant om deras livssituation. Hur den nu 11-åriga dottern kan smeta in hemmet i bajs från sin blöja, hur sykonen inte kan ställa ett glas saft på vardagsrumsbordet utan att hon välter det. Hur det helt enkelt inte går att lämna henne själv ens en liten liten stund. Hon sover ej heller,. går aldrig ner i djupsömn, så de har vaknätter, assistenter som hjälper dem att inte bli helt galna av sömnbrist. Hur de fått avslag på avlastningshem med motiveringen att de ju redan har assistenter 85 timmar i veckan. Hur de andra barnen inte kan leva ett "vanligt" liv med hyrfilmer på lördagkvällen, frukost i soffan när man är trött, få hjälp av föräldrarna när man behöver och kunna göra resor tillsammans allihopa.
Jag blir så berörd av hennes berättelse. Tänker på alla dessa familjer där ute, som sliter så otroligt hårt, utan att vi andra någonsin ser det.
Nu vaknade sonen. Han har krupit upp i mitt knä, lite så där nyvaket gosig. Ska krama honom lite...
onsdag 9 november 2011
Good enough parent
Igår skämdes jag. Jag var en usel förälder, och det kändes inte bra i lilla magen. Jag var arg, opedagogisk och taskig. Nästan lite sadistisk faktiskt.
Det började redan på natten. Sonen, som alltid sover jättebra utan att vakna och behöva något, började plötsligt ropa och gråta, och då duger bara jag. Hela familjen sov djupt (för ovanlighetens skull), men var nu plötsligt vakna. Jag gick in till honom, och han ville inget särskilt, som jag uppfattade i alla fall, utan låg och snurra, gnällde och var allmänt obegriplig. Vid det här laget hade dottern vaknat, med besked. Det tog mig 70 minuter att få henne att somna om. Tack för den televerket.
Morgonen fortsatte i samma anda. Inte den gröten, men den, nej inte mjölk på - bara äppelmos, inte sitta vid bordet - sitta i soffan, nej inte ta på sig kläder - läsa bok istället, nej hon får inte ta mina djur! Ta bort henne!, vill inte gå till dagis - vill vara hemma och leka med djuren, nej inte borsta tänderna, borsta tänderna själv!, inte regnbyxor buhu hu hu.
Och vänder man upp och ner på ett mjölkpaket från en meters höjd så skvätter det en del, och blir en hel del mjölk på golvet - även om det bara var kanske två deciliter kvar i paketet. Att sonen sedan bara satt och gjorde miner och försökte vara kaxig och rolig när jag med bestämd röst sa att "så där gör man inte", gjorde inte saken bättre.
Allt detta accompanjerades av en mycket gnällig, missnöjd och alltmänt märklig dotter, som allra helst skulle bli buren precis hela tiden. Till slut ledsnade jag. Jag bokstavligt talat skrek på sonen att "nu är jag förbannad! Nu gör du som jag säger!" Han började självklart gråta och la sig pladask på hallgolvet, där syrran redan satt och skrek för gud vet vad. Nu inser jag det hemska - jag vill att han ska börja gråta. Jag vill att han ska skämmas och må lite dåligt för att han beter sig så jobbigt. Så min ilska minskar ju mer jag får skrika av mig och ju mer ledsen han blir. Jag nästan längtar efter att han ska göra mer motstånd, så jag får möjlighet att bli mer arg.
När vi sedan kommer till dagis, dit vi tagit oss under stor tystnad, så skäms jag. Han är så ledsen, tyst och nedstämd, och jag känner mig inte så arg längre. Jag sitter med honom i knät på en bänk inne på dagisgården och pratar med honom. Säger förlåt för att jag skrek, säger att jag vill att han ska lyssna på mig när jag säger till honom. Säger det viktigaste - att jag älskar honom till månen och tillbaka. Han nickar, kramas och går till slut med på att lämnas ensam kvar på dagis, medan jag och syrran går hem igen. Hem - där han helst vill vara, med oss.
Dottern fortsätter vara skrikig och "jobbig" resten av vår dag. Inget jag gör blir bra, och jag fräser till slut att jag inte orkar med henne, att hon banne mig får ligga själv i sängen och somna för nu går jag! Och hon somnar faktiskt, och vaknar med ett stort leende - jag är förlåten. Det är ju det underbara med barn, de är verkligen inte långsinta. De verkar ju förlåta vad som helst.
Jag inser ju att det som mest skapar irritation när man har barn är ens egna förväntningar och krav på vad dagen ska innehålla, hur stunden ska vara. Om jag vill träna, men dottern bara gnäller, då blir jag arg för att jag vill träna, kanske inte egentligen för att hon gnäller - för det skulle jag kunna hantera och göra något åt om jag hade tid. Tid att vara med barnen på deras villkor, i deras tempo och göra deras (sjukt tråkiga) saker. Jag är faktiskt inte alls bra på att vara riktigt närvarande och uppriktig i mitt föräldraskap. Inte när det kommer till att leka, att stimulera och inte vara stressad. Jag kan hitta på saker med dem, stora saker. Som att gå och bada, gå till biblioteket, gå på stan eller gå och fika. Då orkar jag, då vill jag. Men att vara hemma och vara närvarande, tålmodig och rolig - nej, det är inte min grej.
Jag tröstade mig själv igår med att även om jag verkligen inte vill lära mina barn att skrika och bete sig, så vill jag lära dem att säga förlåt och erkänna sina misstag. Så jag lyckades med en av två lärdomar igår - är det en good enough parent?
Det började redan på natten. Sonen, som alltid sover jättebra utan att vakna och behöva något, började plötsligt ropa och gråta, och då duger bara jag. Hela familjen sov djupt (för ovanlighetens skull), men var nu plötsligt vakna. Jag gick in till honom, och han ville inget särskilt, som jag uppfattade i alla fall, utan låg och snurra, gnällde och var allmänt obegriplig. Vid det här laget hade dottern vaknat, med besked. Det tog mig 70 minuter att få henne att somna om. Tack för den televerket.
Morgonen fortsatte i samma anda. Inte den gröten, men den, nej inte mjölk på - bara äppelmos, inte sitta vid bordet - sitta i soffan, nej inte ta på sig kläder - läsa bok istället, nej hon får inte ta mina djur! Ta bort henne!, vill inte gå till dagis - vill vara hemma och leka med djuren, nej inte borsta tänderna, borsta tänderna själv!, inte regnbyxor buhu hu hu.
Och vänder man upp och ner på ett mjölkpaket från en meters höjd så skvätter det en del, och blir en hel del mjölk på golvet - även om det bara var kanske två deciliter kvar i paketet. Att sonen sedan bara satt och gjorde miner och försökte vara kaxig och rolig när jag med bestämd röst sa att "så där gör man inte", gjorde inte saken bättre.
Allt detta accompanjerades av en mycket gnällig, missnöjd och alltmänt märklig dotter, som allra helst skulle bli buren precis hela tiden. Till slut ledsnade jag. Jag bokstavligt talat skrek på sonen att "nu är jag förbannad! Nu gör du som jag säger!" Han började självklart gråta och la sig pladask på hallgolvet, där syrran redan satt och skrek för gud vet vad. Nu inser jag det hemska - jag vill att han ska börja gråta. Jag vill att han ska skämmas och må lite dåligt för att han beter sig så jobbigt. Så min ilska minskar ju mer jag får skrika av mig och ju mer ledsen han blir. Jag nästan längtar efter att han ska göra mer motstånd, så jag får möjlighet att bli mer arg.
När vi sedan kommer till dagis, dit vi tagit oss under stor tystnad, så skäms jag. Han är så ledsen, tyst och nedstämd, och jag känner mig inte så arg längre. Jag sitter med honom i knät på en bänk inne på dagisgården och pratar med honom. Säger förlåt för att jag skrek, säger att jag vill att han ska lyssna på mig när jag säger till honom. Säger det viktigaste - att jag älskar honom till månen och tillbaka. Han nickar, kramas och går till slut med på att lämnas ensam kvar på dagis, medan jag och syrran går hem igen. Hem - där han helst vill vara, med oss.
Dottern fortsätter vara skrikig och "jobbig" resten av vår dag. Inget jag gör blir bra, och jag fräser till slut att jag inte orkar med henne, att hon banne mig får ligga själv i sängen och somna för nu går jag! Och hon somnar faktiskt, och vaknar med ett stort leende - jag är förlåten. Det är ju det underbara med barn, de är verkligen inte långsinta. De verkar ju förlåta vad som helst.
Jag inser ju att det som mest skapar irritation när man har barn är ens egna förväntningar och krav på vad dagen ska innehålla, hur stunden ska vara. Om jag vill träna, men dottern bara gnäller, då blir jag arg för att jag vill träna, kanske inte egentligen för att hon gnäller - för det skulle jag kunna hantera och göra något åt om jag hade tid. Tid att vara med barnen på deras villkor, i deras tempo och göra deras (sjukt tråkiga) saker. Jag är faktiskt inte alls bra på att vara riktigt närvarande och uppriktig i mitt föräldraskap. Inte när det kommer till att leka, att stimulera och inte vara stressad. Jag kan hitta på saker med dem, stora saker. Som att gå och bada, gå till biblioteket, gå på stan eller gå och fika. Då orkar jag, då vill jag. Men att vara hemma och vara närvarande, tålmodig och rolig - nej, det är inte min grej.
Jag tröstade mig själv igår med att även om jag verkligen inte vill lära mina barn att skrika och bete sig, så vill jag lära dem att säga förlåt och erkänna sina misstag. Så jag lyckades med en av två lärdomar igår - är det en good enough parent?
söndag 6 november 2011
Umeå nr 13
Ännu en Umeåresa är till sin ände. Bara en kvar detta år, sedan har jag gått halva tiden. Visst har det gått fort? Jag hade bra dagar, sov gott, pluggade flitigt på kvällarna, åt upp en god och lyxig chokladkaka framför tv:n på kvällarna, blev godkänd på de examinationer som var, satt bredvid den skröpplige föreläsaren på flyget hem - och kan nu väsentligt mycket mer om Parkinsons sjukdom än vad jag kunde innan.
Jag har lovat mig själv att gå och lägga mig halv 10 idag, så jag hinner inte skriva så mycket. Hela familjen utom sonen har halsfluss och jag började min Kåvepenin-kur idag (var bokstavligt talat inne och vände på Närakuten - han tittade ner i halsen i 2 sekunder, sa "Dina mandlar är så stora att de snart pussar varandra", och skickade sedan hem mig med löftet om att skicka recept på Kåvepenin och "familysize" på hostmedicin). Jag har känt mig rätt okej, förutom ont i halsen då. Men just nu känner jag mig faktiskt lite risigare, och ska unna mig en potentiellt lång natt (brukar ju inte vara mitt beslut, snarare dotterns...).
Ska på anställningsintervju till en deltids terapeuttjänst på fredag. Vill jag jobba? Hur mycket? Borde kanske fundera igenom det innan jag går dit och säger ja, tack, amen till allt som erbjuds. Min sambo vill att vi startar ett aktiebolag tillsammans. Han lovar att sköta all pappersexercis, jag behöver bara fakturera honom och dra in stålar helt enkelt. Låter ju så klart väldigt soft och generöst, men jag blir lite rädd av det. Att vara involverade i varandra på ännu ett område. "Men herregud, ni har ju två barn ihop?!?". Ja, man kan se det så, det kan man. Men trots det otvistliga faktum, så skrämmer det mig att bli än mer beroende, ofri. Är jag fånig?
Klockan är 21.25, ska borsta tänderna och skynda i säng. Dröm sött.
Jag har lovat mig själv att gå och lägga mig halv 10 idag, så jag hinner inte skriva så mycket. Hela familjen utom sonen har halsfluss och jag började min Kåvepenin-kur idag (var bokstavligt talat inne och vände på Närakuten - han tittade ner i halsen i 2 sekunder, sa "Dina mandlar är så stora att de snart pussar varandra", och skickade sedan hem mig med löftet om att skicka recept på Kåvepenin och "familysize" på hostmedicin). Jag har känt mig rätt okej, förutom ont i halsen då. Men just nu känner jag mig faktiskt lite risigare, och ska unna mig en potentiellt lång natt (brukar ju inte vara mitt beslut, snarare dotterns...).
Ska på anställningsintervju till en deltids terapeuttjänst på fredag. Vill jag jobba? Hur mycket? Borde kanske fundera igenom det innan jag går dit och säger ja, tack, amen till allt som erbjuds. Min sambo vill att vi startar ett aktiebolag tillsammans. Han lovar att sköta all pappersexercis, jag behöver bara fakturera honom och dra in stålar helt enkelt. Låter ju så klart väldigt soft och generöst, men jag blir lite rädd av det. Att vara involverade i varandra på ännu ett område. "Men herregud, ni har ju två barn ihop?!?". Ja, man kan se det så, det kan man. Men trots det otvistliga faktum, så skrämmer det mig att bli än mer beroende, ofri. Är jag fånig?
Klockan är 21.25, ska borsta tänderna och skynda i säng. Dröm sött.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)