Skåne nr 1

Nu är min lilla familj i Skåne, Ängelholm, sedan i lördags. Vi har hyrt en stuga här, vid Mellbystrand, i två veckor. Som vanligt lovar annonsen mer än vad verkligheten sedan erbjuder, så efter att ha varit arg och besviken ett dygn, har jag nu accepterat att det är här vi ska vara i 10 dagar till. Vädret har lämnat mer att önska, men vi har gjort utflykter; Helsingborg en dag, shoppat loss på porslinsoutlet i Höganäs, fikat inne i Ängelholm, tittat på djuren i Hembygdsparken och i dag ska vi till en strutsfarm för att köpa morgondagens middag.

Sonen är ett solsken - ge honom en gräsmatta, lite vatten, ett par bilar (eller 58 stycken för att vara exakt) och en iPad att varva ner med, så klarar han sig rätt länge. Att granntomten erbjuder en stor grävskopa i plast och en studsmatta har ju inte gjort saken värre. Dottern får sitta på golvet och titta på brorsans bilar och hans Pippi-docka, och det funkar tillräckligt länge för att vi ska känna att vi inte bär på henne 24/7.

Jag har fått kritik av sambon för att jag först frågar honom vad han vill göra med dagen, och sedan skiter jag i hans svar - om det inte stämmer bra överens med min egen vilja. Jag protesterade mot detta påstående, tills det blev helt uppenbart att det han ville aldrig blev av. Jag har ett mycket smidigt (om jag får säga det själv) sätt att dribbla bort hans önskemål, utan att för den sakens skull helt säga nej till dem. Plötsligt börjar det regna - ooops, då kan vi inte gå på den loppis som han ville. Sonen får sova länge på dagen - ooops, då hann vi inte i tid till den marknad sambon ville besöka. Jag är ute och cyklar med sonen så länge att han blir astrött och måste gå och lägga sig när vi kommer hem - ooops, då hann vi inte i tid till Båstad för att äta lunch trots allt. Så här håller det på, och jag är faktiskt inte alltid medveten om att jag spolierar hans önskemål. Men han sade för ett par dagar sedan: "Lisa, be mig inte berätta vad jag vill göra, för du lurar mig att tro att det faktiskt kommer inträffa". Ännu en sak att ta upp i terapin i höst alltså... Bara att sätta upp på listan...

Gällande sommarstuga har det verkligen börjat gå troll i det projektet. Vi har tittat på så många objekt nu att det snurrar av tomter, huskroppar, avståndsmätningar till närmaste badplats, tidtagning under bilresan dit, rundåkningar i området för att "känna in feelingen". Kan knappt hålla koll på vad som är vad längre. Och jag insåg igår när vi satt halva kvällen och pratade om det, att det nu knappt finns något hus som är tillräckligt bra längre. Vi har kämpat så för att hitta DET huset, att det inte finns något som lever upp till förväntningarna längre (i vår prisklass, ska tilläggas). Det kraven jag hade för ett par månader sedan har jag nu fått omvärdera, det jag trodde var självklart i maj, var tydligen en omöjlighet. Så på ett sätt är jag tillbaka på ruta 1, men vad hjälper det? Visst kan man sälja om man inte är nöjd. Men samtidigt - neeej! Man byter inte sommarstuga hur som helst! Man skaffar en i början av barnens liv, och sedan ska de växa där, vara trygga där, skaffa sig kompisar där. Man flyttar banne mig oftare sitt hem än sin sommarstuga. Så förävntningarna är skyhöga och projektet blir mer och mer dömt att misslyckas ju längre tiden går. Och samtidigt finns en oerhörd längtan efter ett eget, något att vilja åka till, vilja förbättra, vilja spendera sommaren i. Inte hyra, vara hos andra, packa en hel kombi full med lakan och barnstolar - allt ska finnas där! MINA saker ska finnas där!

Jag pratade med min granne för några dagar sedan. De köpte sitt drömställe förra sommaren, och har varit där så mycket de kan. Och när jag stod där på parkeringsplatsen och pratade med honom och jag lite nonchalant frågade hur de har det ute på landet så svarade han: "Det är för bra för att vara sant". Och jag blev ledsen. Inte för att han har det bra, utan för att det känns så omöjligt. Inget område känns roligare än något annat, ingen insjö mer badvänlig än någon annan, ingen gräsmatta skönare att gå på än någon annan och solen skiner inte starkare på någon speciell plats. Det är en nål i höstack, och det som i maj kändes jätteroligt, känns nu bara utmattande och snarare ledsamt. Och med den inställningen hittar man verkligen inget, det kan jag lova.

Ännu en kompis har berättat om sin ätstörning. Sin pågående ätstörning. Jag blir så ledsen. Så ledsen för hennes skull, för den kamp hon har varje dag och för den kamp som kommer komma den dag hon bestämmer sig för att bli frisk. Men jag blir också så himla ledsen över att det är så här samhället ser ut. Att de kvinnor som jag tänker ser fint smala ut, och som jag är avundsjuk på, de är banne mig ätstörda! Egentligen borde jag kanske bli glad åt den insikten, att de som har lite mjuka magar och dallrande överarmar, äter normalt och är som jag - mätta och belåtna. Jag behöver alltså inte kämpa, utan detta är verkligenheten - vid 30 års ålder och två graviditeter så är det så här man ser ut.

Min kompis beskrev det som att hon upplever att "alla" är ätstörda, att det bara är att ta en kölapp och join the gang. Men herregud, vart är vi på väg! När jag kvällen efter satt och slötittade på ett engelskt program om plastikkirurgi och såg en 23-årig tjej med perfekt B-kupor, som opererade sig och fick D istället - då blev jag än mer matt. Hur ska vi kunna bli nöjda? Eller rättare sagt, hur ska jag kunna bli nöjd? När jag kämpar med min kropp utan att vara varken ätstörd eller opererad. Det verkar ju omöjligt! Om man inte har helt rätt gener då, vilket en del verkar ha. Jag tillhör dock ej den gruppen (måste ju till exempel medicinera för att ens ha en fungerande ämnesomsättning).

Nu fick jag plötsligt en dotter i knät som vill knappa på datorn, så jag får lite hastigt och lustigt avsluta detta inlägg. Ska också baka en smulpaj till eftermiddagens fika...