Ännu en Umeåresa är till sin ände. Bara en kvar detta år, sedan har jag gått halva tiden. Visst har det gått fort? Jag hade bra dagar, sov gott, pluggade flitigt på kvällarna, åt upp en god och lyxig chokladkaka framför tv:n på kvällarna, blev godkänd på de examinationer som var, satt bredvid den skröpplige föreläsaren på flyget hem - och kan nu väsentligt mycket mer om Parkinsons sjukdom än vad jag kunde innan.
Jag har lovat mig själv att gå och lägga mig halv 10 idag, så jag hinner inte skriva så mycket. Hela familjen utom sonen har halsfluss och jag började min Kåvepenin-kur idag (var bokstavligt talat inne och vände på Närakuten - han tittade ner i halsen i 2 sekunder, sa "Dina mandlar är så stora att de snart pussar varandra", och skickade sedan hem mig med löftet om att skicka recept på Kåvepenin och "familysize" på hostmedicin). Jag har känt mig rätt okej, förutom ont i halsen då. Men just nu känner jag mig faktiskt lite risigare, och ska unna mig en potentiellt lång natt (brukar ju inte vara mitt beslut, snarare dotterns...).
Ska på anställningsintervju till en deltids terapeuttjänst på fredag. Vill jag jobba? Hur mycket? Borde kanske fundera igenom det innan jag går dit och säger ja, tack, amen till allt som erbjuds. Min sambo vill att vi startar ett aktiebolag tillsammans. Han lovar att sköta all pappersexercis, jag behöver bara fakturera honom och dra in stålar helt enkelt. Låter ju så klart väldigt soft och generöst, men jag blir lite rädd av det. Att vara involverade i varandra på ännu ett område. "Men herregud, ni har ju två barn ihop?!?". Ja, man kan se det så, det kan man. Men trots det otvistliga faktum, så skrämmer det mig att bli än mer beroende, ofri. Är jag fånig?
Klockan är 21.25, ska borsta tänderna och skynda i säng. Dröm sött.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar