Slött julgranstittande

Ligger i soffan och glor på granen, som kläddes i söndags. Det är dock bara halva granen som lyser, eftersom ena ljusslingan inte fungerar (trots att sambon, som ju i grunden är ljustekniker, lade nån timma på den häromdagen). Det finns inga kulor kvar längst ner, för dem har dottern mycket målmedvetet hasat fram och tagit ner, så de ligger nu på alla möjliga ställen runt om i hemmet. Vi har förövrigt bundit fast granen i fönsterbläcket, för att inte riskera att hon plötsligt har den över sig.

Jag är trött. Har haft dåliga nätter sista veckan. Alltså sämre än vanligt. Har inte kunnat somna på kvällarna, så mina nätter har börjat runt 12-halv 1, och sedan pågått till och från fram till halv 7. Eftersom dottern snurrar och vaknar X antal gånger på natt så är inte sömnen så kvalitativ. Märker det nu, orken tryter. I natt svor jag åt henne, lade henne lite hårt ner och ställde de begåvade frågorna: "Vad är det du vill?", " Varför sover du inte?" När sonen imorse bröt ihop över att han fick fel sked till sin yoghurt - gap, skrik, spark, slag, "Gå bort, du får inte vara här" , "Nej, så säger man inte, jag försöker bara hjälpa dig", "Nej, du får inte slå mig", "Du får vara på ditt rum och lugna ner dig"!, så kände jag att sista kraften rann ut tillsammans med den utspillda mjölken.

Jag ser dock fram emot jul. För första gången ska vi vara hemma hos oss. Fråga mig inte hur vi ska få plats, men det känns helt ok, kanske till och med lite skönt. Ska åka och julhandla med barnen senare idag (dum idé en trött dag? Jag ska alltid utmana ödet...). Imorgon börjar allas jullov och vi ska börja med julgodiset. Jag har träffat klienterna för sista gången, haft sista handledningen, intervjuat sista kvinnan till C-uppsatsen och skrivit sista inlämningsuppgifterna till skolan. Mycket skönt, så varifrån kommer stressen som gör att jag inte sover?

Har ett litet i-landsgrubbel som ni begåvade människor kan få hjälpa mig med: Jag har ju en liten godisråtta till son (I wonder why...) som får lördagsgodis. Han fullkoligen älskar att själv få plocka smågodis och sedan sitta i soffan och äta detta. Men han orkar inte så många bitar, så även om inte ens botten är täckt i påsen när vi handlar, så blir det alltid några bitar kvar som han inte vill ha just då. Jag har då gett honom resten en annan dag, mitt i veckan, när han har kommit på att det borde finnas kvar godis. Jag funderade på faktumet att han faktiskt då får godis en vardag, lite mot våra principer. Men samtidigt känns det märkligt att "straffa" honom om han inte vill ha mer genom att äta upp det själv, slänga det, säga att han får det nästa lördag. Jag tänker att han då kanske tvingar sig själv att äta upp allt, för att inte gå miste om något, eller få mindre nästa vecka. Men å andra sidan kan han ju spara sitt godis och äta lite varje dag under veckan. Än så länge är han för liten för att vara så här beräknande, men det kommer ju snart, och det gäller att veta vad vi vill då! Några tips?

Min mellansyster, som bor i Italien sedan ca 10 år, är i Sverige nu och firar jul. Hon har med sig man och sin 4-årige son. Vi träffas på något sätt nästan varje dag, och det är så mysigt! Våra söner leker så bra med varann och jag tycker om att få ha min syster nära mig, så där i vardagen. Så även om hon bor på en paradisö, med vykortsutsikt, med ljuvligt klimat, så skulle jag byta bort allt det mot att få ha henne här jämt! Och det är så härligt att min son får en kusin att leka med! Våra släktband i familjen lämnar mer att önska, så deras relation ger liksom lite hopp...

Nej, ska hinna läsa klart DN innan dottern vaknar och karusellen drar igång.

C-uppsatsen

Jag håller på med min c-uppsats. Varje dag, lite lite i taget. Jag har skrivit ihop 16 sidor nu, gjort 4 av 5 intervjuer och transkriberat 1,5 av dessa (tar sjukt mycket tid, helt overkligt!). Men vilka roliga intervjuer! Herregud, jag är helt lyrisk! Skulle kunna intervjua så här på heltid! Alla intressanta, kloka, fina kvinnor som ställt upp, helt utan ersättning på att frågas ut av mig. Frågas ut kring det mest känsliga och hemliga - vad man egentligen känner för sina bonusbarn och hur dettta har påverkat kärleksrelationen. Måste säga att det känns riktigt roligt att skriva denna uppsats. Har valt helt rätt ämne och fått läsa så mycket intressant litteratur och fått träffa så härliga människor! Vem kunde ha anat detta för två månader sedan?

En av mina klienter fick vid senaste samtalet en insikt - "jag är inte så förändringsbenägen som jag vill tro att jag är". Detta är en svår och ibland smärtsam sak att inse om sig själv. Självkänslan får sig en törn, självbilden måste förändras och, värst av allt, man måste börja fundera på om sakernas tillstånd i ens liv beror mer på en själv än vad man tidigare trott. Och ovanpå det: finns det alltså något som jag borde kunna förändra för att få ett bättre liv, men inte gör, för att jag faktiskt inte vill/kan/orkar/förmår förändra mig?

Denna insikt har tyvärr även slagit mig (tror att min klient håller med mig när jag säger: terapi suger om man vill behålla sin goda självuppfattning!). Jag vill inte heller förändras. Jag vill att andra ska förstå hur jag är, varför jag är sådan och sedan med varm och försiktig hand smeka mig medhårs. Livet blir så oerhört mycket enklare om det alltid är alla andra som ska ändra sig. Att jag ska göra stora förändringar för att kunna vara med andra känns i det närmaste omöjligt (eftersom anledningen till att relationen är svår beror ju på den andre, inte på mig...).

Jag utmanade dock mig själv för ett par veckor sedan. Jag föreslog att vi skulle ändra lite på våra inövade jultraditioner i min ursprungsfamilj. Göra på ett annat sätt, och därigenom förhoppningsvis få det bättre på jul (eller är det bara jag som får det bättre?). Och som det har sprattlats! Mina systrar, föräldrar och lite sambon har ifrågasatt och undrat och protesterat, olika mycket och av olika anledningar. Så jag har mycket snabbt fått bevis för att detta att göra förändringar hos en själv påverkar andra - som då kommer protestera. Och då ska man stå ut med protesterna. Och kritiken som obönhörligen kommer när man gör livet svårare för andra genom att inte bara följa med strömmen. Så inte nog med att man ska våga vara modig, säga orden och stå för dem, man ska också stå ut med att andra kanske kommer få det sämre, jag få kritik och kanske i slutänden så blir jag mer ensam. Ingen lätt kedja att ta sig från start till mål i. Ska minnas det när jag sitter med klienter som jag lite käckt säger borde "testa något nytt", "våga göra annorlunda", "testa att säga de där sakerna till den där personen som aldrig blivit sagt". Ska då tänka på en sak min terapeut sa till mig: "Kan vi förvänta oss att våra klienter ska komma längre än vad vi själva klarat av"?

Nu måste jag bara få skriva ner några säta saker min son sagt till mig denna veckan:
1) När jag hämtade på dagis igår, gav han mig en kram och sa: Mamma, jag har längtat efter dig.
Underbart när man har barn som kan prata tidigt och bra, det ger så mycket!
2) "Vad är det som nosar"? Jag har uppenbarligen använt ordet "nosa" lite för mycket, när jag menar "lukta". Dags att lära om...
3) Vi åkte bil i mörkret och han såg månen och sa "la luna" (måne på italienska). Herregud, vilket språkgeni!

Nej, nu ska vi åka till IKEA och äta julbord! En sann småbarnssysselsättning!