Spanien nr 5

Småbarnslivet gör sig påmint mitt i semestern: Sonen har fått nån magsjuka. Han somnade 7 igår kväll, vaknade 12 timmar senare och var så klart hungrig, men istället för att äta så kräktes han. Vi har dragit ut hans säng på altanen, så här ligger han nu nerbäddad med Nicke Nyfiken på iPaden och verkar ha det rätt bra ändå. Vis av förra gångens magsjukerace så får han nu vätskeersättning på en gång, som den goda småbarnsmamman Lisa precis kokat själv. Dotter sover middag, sambon kör resten av gänget till flygplatsen då de ska åka hem idag. Vi stannar en dag till (tur, med tanke på sonen...) och kör vidare genom Spanien imorgon.

Det är lite praktiskt att vara på ett så här "svenskt ställe" som Costa del Sol (även om vi faktiskt har träffat otroligt få svenskar, absolut inte sett några Expressen eller Kalles kaviar någonstans). Igår bet sambon sönder en tand, åkte in till Puerto Banus och gick till en svensk tandläkare! Mycket skönt! Vi satt förövrigt och spånade lite kring det där, om man skulle flytta till ett varmt ställe så måste ju detta vara idealiskt. Inte för att jag längtar efter att bo här egentligen, men eftersom det finns så många svenskar (tydligen...) så skulle man kanske kunna jobba som familjeterapeut här! Det borde ju finnas behov av det, även i 30 graders värme och med perfekta golfbanor som relationslim.

Min bok är nu slut, men i natt fortsatte jag på mitt tema. Jag var nån form av lyxprostituerad, som var med en riktigt gammal man (typ 80). I drömmen var inte själva sexet med alls, bara uppgörelsen, hans lägenhet (en gigantisk på Drottninggatan med en 120 kvm terass runt halva lägenheten. Läckert får man ju säga). Han och hans fru satt vid köksbordet med sina kalendrar och planerade vilka tider det passade bra för dem att jag kom och var med honom. De sa med sådan självklarhet att "Det går ju inte att hålla intresset uppe för varandra sexuellt genom alla år! Herregud, det är klart man behöver lite hjälp på traven, det har vi uppmuntrat våra söner till också, speciellt han som är handikappad!" Jag kunde inte låta bli att bli fachinerad, och illa till mods samtidigt. Vet inte vart jag ska komma med alla dessa sex-grubblerier. Är kanske sexologen i mig som försöker vidga mina vyer, itne vara så låst i samma föreställningar om hur livet ska se ut. Att vara familjerådgivare och få veta en massa saker om andra pars samliv är till stor hjälp!

Jag och sambon hade det närmaste gräl vi kommit denna semestern häromdagen. Tyvärr tror jag att det började med att han kände sig kritiserad och slutade med ett tjafs om vem som tar barnen mest, vem som gnäller minst eller mest över det, hans behov av att plugga (han läser ett par sommarkurser) och min oförmåga att hjälpa honom med att ge tid till det (hans åsikt! Inte min...). En kritik till mig som satte sig var (kring att jag har totalkontroll över all mat, handling osv) "Det känns som att vi andra är på besök hemma hos dig Lisa!". Kändes väldigt ledsamt att höra, och jag kan förstå vad han menar. Ganska snabbt är jag i positionen att alla frågar mig vad vi ska äta, när vi ska äta, om något behöver handlas. Om någon tar ett eget initiativ (dvs min svägerska, tro inte att tre tonåringar gör NÅGOT överhuvudtaget av egen kraft eller tanke) så kollas det av med mig. Jag vill tänka att det är naturligt att vi pratar ihop oss, men tror att det även finns en nivå av att jag dominerar.

Jag skäms för detta, men lyckas inte direkt stoppa mig. Jag har under veckorna gjort några försök, och har naturligtvis insett att det blir bra då också! Maten lagas, och blir god, saker kommer in i kylskåpet och disken plockas ur. Varken svägerskan eller min sambo har på något sätt krävt eller bett mig vara projektledare, det är nog snarare tvärtom...

Det är dock en ny känsla för mig att vara problemet, som jag har känt mig som denna delen av semestern. Jag har varit på min sambos planhalva, och där passar jag inte så bra in. Mitt sätt att vara är inte så himla uppskattat. Jag är för rak, vill vara för nära, tar för stor plats och ser till att jag själv får det bra - trots att det inte alltid är det bästa för alla andra. I hans familj är man lite tillbakadragen, kräver inget, vill vara smidig och be om ursäkt för sina behov (som man knappt har, i alla fall inte uttalar). Jag är den udda fågeln och det märks och känns. Ingen säger något så klart, och jag kanske är paranoid till slut. Eller så är det faktiskt så att jag alltid har trott att jag är så himla omtyckt och trevlig att ha att göra med, men egentligen stämmer inte det, alla har bara varit för vänliga för att säga något annat.

Jag känner mig dock uppfylld, inte helt nedslagen, men eftertänksam, kring detta. Är jag så svår att vara med? Är mitt beteende så bökigt att hantera? Jag har varit i känslan att jag förstört svägerskans och hennes söners semester, men att de är för artiga för att säga något om det. Att de nu sitter på flygplatsen och pustar ut för att jag inte är där. Att när de varit på restaurang och tittat på fotboll utan mig så har det varit skönt. Behöver kanske omvärdera min egen förträfflighet.

Spanien nr 4

Alla sitter framför TV:n och kollar matchen. Jag är ju måttligt intresserad och har därför parkerat mig på altanen med datorn i knät. Ska snart göra en kopp te, äta av den banankaka jag lite spontant slängde ihop utan varken recept eller några som helst plastmått. Ser blek ut, men verkar ätbar.

I min bok som jag skrev om igår har kvinnan ifråga blivit mer eller minre lämnad av sin man nu, och haft ett fem sidor långt och ångande sex med en 20-årig kille som jobbar i hennes mataffär. Jag blev lite glad av det där, lite - tolka inte detta fel nu - inspirerad. Jag planerar inte att ha sex med någon 20-åring, inte alls, men att vara 40 år och frånskild kan ha sina fördelar. Man är mogen, vet vad man vill, orädd, trött på spel och annat tjafs och tar, förhoppningsvis, det man vill ha. Om jag är 40 år och frånskild hoppas jag att jag kan inspireras av henne, att våga ta för mig och vara sensuell, kvinnlig.

Nu kom en mycket pigg liten dotter och vill ha min uppmärksamhet, måste nog sluta...

Spanien nr 3

Det är onsdag kväll. Klockan är kvart i 11, dottern sover, sonen ger sin fotboll ögondroppar, sambo kollar på fotbollsmatchen samtidigt som han kokar ägg till sonen som plötsligt är hungrig. De andra sitter kvar på den strandrestaurang som vi åt middag på och tittade på matchen vid. När dottern skrek i högan sky för att vi försökte ta bort glass från hennes ansikte, och hon sedan kastade sig i sanden och blev helt panerad - gav vi upp försöket att stanna och titta vidare. Men det är rätt skönt här hemma. Ljusen på bordet på altanen är tända, mitt te så där lagom varmt och chokladbitarna precis uppätna.

Har varit en bra vecka, lite mer aktiv än förra. I måndags var jag, mina barn, min bonusdotter, svägerska och hennes yngsta son i Gibraltar. Det tog ca 40 minuter att köra härifrån, var lååång kö för att få komma igenom passkontrollen men sen var det jättetrevligt. Ganska surrealistiskt att helt plötsligt vara mitt i en engelsk småstad, med pubar namngivna med namn som "Crazy hourse", röda telefonautomater, Sterling pund istället för euro (väldigt opraktiskt förövrigt) och att alla pratade en blandning av spanska och brittisk engelska.

Vi hyrde en minibuss med chaufför som tog oss högst upp på Gibraltarklippan och vi var inne i droppstensgrotta, kelade med de apor som hela stan är kända för (mer eller mindre tama, de satt på våra huvuden, snodde våra pommesfrites som jag ställt inne i bilen, hoppa in i bilen/på bilen/under bilen), vi var uppe i nån borg/torn och tittade på utsikten (ena sidan Afrika, andra sidan Spanien). Sen strosa vi runt i deras centrum, shopppade tax free och åt glass. Bra dag!

På kvällen var alla barnvakt och jag och sambon åkte in till Marbella och gick först runt i gamla stan (mycket charmigt, lyfte hela Marbella måste jag säga). Vi åt middag på torget, gick ner till strandpromenaden och bort till mitt nya, svindyra, favoritcafé och tog en liten efterrätt för 200 spänn... Kom inte hem förrän halv 12 och barnen sov. Tack för det!

Igår var vi hemma på dagen men jag och min bonusdotter åkte in till Marbella och hade tjejkväll. Vi hittade en urfin gul klänning som jag köpte och hon och jag nu har gemensam vårdnad av. Mysigt att vara själv med henne. Ha lite tjejsnack, titta på vackra pojkar och skvallra om vilka av hennes kompisar som faktiskt röker, och vilka som har den nya bh:n som varenda tonårstjej tydligen har: "Bombshell" (bh:ar som redan är fulla, innan du stoppat in dina egna bröst, ger ett mycket välutrustat intryck).

Idag har det varit poolen igen, lite fotbollsspelande med sonen, en hel del badande med mitt vattendjur till dotter och sedan då middag på stranden. Imorgon är det sista dagen för svägerska med söner och min bonusdotter, då de åker hem på fredag. Vi åker ju vidare till Alicante på lördag och har två veckor kvar. Underbart! Känns riktigt bra, har inte alls lust att åka hem, speciellt inte eftersom det tydligen regnar något helt vansinnigt där hemma (he he he).

Just nu läser jag en bok som bibliotikaren rekommenderade, "Leontines längtan". Lät ju astrist ärligt talat, men nu är jag lite fast. Inte helt förvånande handlar det om en 40 årig kvinna, tre barn, gift med en man som jobbar för mycket och hon känner sig ensam och oälskad. Han tycker att de har för lite sex och det sex de har tar han initiativ till. Jag märker att jag blir otroligt illa berörd av kvinnor som ställer upp på sex, som har sex för att blidka, för att vara till lags, för att hålla mannen glad och lugn. Jag är inte helt färdig med dessa tankar, så jag spånar lite nu. Det finns ju en dimension av att man försöker möta upp, vara snäll, försöka för förhållandets välbefinnande. Och var den gränsen går till att det blir något väldigt ledsamt och självutplånande vet jag inte, men den finns och den känns i kroppen. Jag blir arg, skitprovocerad av mannen i fråga, men samtidigt väldigt nyfiken på att höra hans version. Hur han ser på deras relation och sexliv. Om han verkligen tror att bristande lust är något man kan laga hos gynekolog, eller om det kan ha med honom och deras gemensamma liv att göra. Åh, ska nog stanna här, kan spinna vidare på detta ett bra tag känner jag...

Men en sista sak bara: I boken går Leontine till gynekolog "eftersom det ju är fel på henne som inte har lust med mer sex än de har". Gynekologen säger att det inte är något fel på henne, men "för en del kvinnor sitter själen i skötet". Det var en fin beskrivning, och helt sann.

När jag var runt 20 gick jag i samtal hos en kurator på sex och samlevnadsmottagningen på Danderyd. Jag hade för lite lust (typ ingen alls), ville försöka förstå varför, fanns det några blockeringar, något jag inte förstått? Hon försökte på så diskreta sätt som möjligt säga att jag kanske skulle byta partner, göra slut, separera, se den bristande lusten som en bristande lust till just den mannen. Jag protesterade, ville absolut inte att det skulle vara så, fick panik av tanken på att vi skulle göra slut. Idag kan jag le åt mig själv. Åt att jag var så naiv. Jag är inte traumatiserad, fysiskt skadad eller frigid. Men mitt sköte har en själ. Man ska bara våga lyssna på den.

Spanien nr 2

Idag är det midsommarafton. Inget jag varken uppmärksammar eller känner av på något sätt. Är uppvuxen utan några som helst midsommartraditioner - vilket jag tycker är mycket ledsamt och vill göra annorlunda med mina barn (och går därför ut starkt detta år med traditionerna... inga alls).

Vi åt den gamla hederliga midsommarlunchen: ett lass med pannkakor, Nutella, glass, sprutgrädde (eller besprutningsgrädde som min mellansyster säger), jordgubbssylt och en sallad med skinka, lök, fetaost, melon, tomat, ägg, rädisor, svamp och en baguette till det. Kvällen bjuder på currykyckling med stekta bananer, jordnötter och ris. Så nja, våra traditioner kanske inte är helt cementerade. Längtar efter sommarställe, det är där man skapar traditioner som varar, det är vad jag vill tro i alla fall.

Min tillvaro består av sol och pool, simpuffar och hink & spade, middagsbestyr, blöjbyten, kortspel med bästa bonusdottern på kvällen och läggning av barn. Dagarna ser ganska likadana ut. Behagliga, försvinner i ett nafs och utan några större aktiviteter. Var inne i Marbella med svägerska och bonusdotter häromdagen, vilket var väldigt mysigt. Vi hittade ett sånt där Lisa-café: lyx, mjuka fåtöljer, stora morotskakor, massor med lösviktste, havsutsikt och soft jazz i bakgrunden. Då mår jag plötsligt jättebra, njuter av tillvaron (och barnlösheten). Vill aldrig gå hem.

Jag försöker träna också, något varje dag, om än lite. Har sprungit på stranden varannan dag, körde vattengympa med bonusdottern igår och lite simning häromdagen. Blir inte vältränad på detta, men känns bra att inte lägga av helt. Och eftersom jag precis klämde en rostmacka med Nutella på så känns det inte som att jag har något direkt val. Det är jobbigare att inte äta sötsaker än att träna. Så det är bara till att träna, för att upprätthålla det nollsummespel jag sysslar med gällande min träning och matintag.

Ikväll tänkte vi alla åka in till Puerto Banus; ett av områdena som tillhör Marbella och som har så galna bilar parkerade längs hamnen att jag stannade och fotade flera stycken till min pappa när vi var där häromdagen. Båtarna är i flera våningar med vakter utanför och affärerna säljer inget  för under en månadslön. Sådana ställen gillar ju jag att gå runt i. Inte för att jag passar in, eller för att jag accepterar deras prissättning (vägrar köpa EN glasskopa för 3,5 euro), utan för att det är iordninggjort, vackert, städat.

När min sambo sa att han kan tänka sig att stanna hemma ikväll, så kände jag att jag inte orkar vara med båda barnen själv (han sa att han kunde ta dem, men jag vill också aktivera dem lite). Den enda som kan ta hand om vår son just nu är min sambo. Jag skriker, gråter och vill ärligt talat slå till honom. Jag har absolut inte slagit honom, men hur hårt får man ta i ett barns arm innan man har passerat den gränsen? Jag har alltid känt mig så glad över att min son är så smidig, glad, flexibel och rolig. Det är han fortfarande, mestadels av tiden. Men den övriga tiden är han ett smärre monster.

Monster är ett dåligt ord, men jag hittar faktiskt inget bättre. I samband med att vakna, äta, gå och gå och lägga sig börjar han få sådana utbrott att det inte går att beskriva med ord. Han skriker och sparkar och slåss så han knappt är kontaktbar. Han svettas, är röd, förtvivlad. Jag har testat med det som alltid funkar i filmer - hålla om och vyssja tills han lugnar sig och snyftande ska slappna av i min famn - funkar inte. Jag har skrikit tillbaka - guess what! - funkar inte. Jag har pratat lugnt och pedagogiskt - borde funka, skulle kännas hoppfullt - funkar inte. Jag har lämnat honom själv och stängt dörren - han blir om möjligt ännu mer tokig - funkar inte. Jag har lockat, eller mutat om vi ska använda den korrekta terminologin - men eftersom han inte är kontaktbar så funkar inte heller det.

För bara en timma sedan sa jag till min sambo att det verkligen var hans tur att ligga lite ostört vid poolen, så kan jag ge barnen en oförskämt sen lunch under tiden. Med dottern går det bra, hon slafsar och skrålar vid bordet. Sonen, som inte ville vakna efter sin 2,5 timmas sömn tappar helt koncepten. När jag lite lugnt försöker bära ut honom till soffan för att sitta med denna galna skrikande unge i knät en stund, så ger han mig en rejäl örfil. Jag skriker honom rakt i ansiktet: DU SLÅR INTE MIG!

Han skriker ännu mer, jag håller i honom ännu hårdare. Jag börjar om, testar att vara lugn, locka med mat, kramar, mer sova på Bamsekudden, favoritnappen. Han skriker hysteriskt så han kan knappt höra vad jag säger. Han sparkar mig flera gånger, jag säger lugnt varje gång: Du sparkar inte mig. Till slut bär jag in honom i sovrummet och stänger dörren. Han är galen där inne. Skriker hest och sparkar i sängen. Jag går ut till matbordet igen, där en lycklig och kladdig dotter sitter och pekar på burken med mangopurée och säger: me me (mer). Då börjar jag gråta. Känner mig värdelös. Hämtar sambon, som fick 10 minuter egen tid. Han går in till sonen som blir lugn direkt.

Nu har han fått i sig två pannkakor med sockermättad sylt och är sitt vanliga lyckliga jag. Han kom fram till mig och sa förlåt, och jag känner mig bara matt. Jag svarar att jag uppskattar att han säger förlåt, att det är jättebra, men att jag faktiskt är väldigt ledsen och att det inte alls är okej att han slår och sparkar mig på det sätt som han gör. Han säger att han också är ledsen, för att sedan snabbt byta ämne och prata om att han vill ha en till pannkaka från köket när han har ätit upp sin nuvarande.

Är detta treårstrotsen? Jag köper inte att han skulle vara så trött eller hungrig flera gånger om dagen att det ska behöva bli så här. Han är inte sjuk och han har det så sabla bra här att det inte finns något att klaga på. Han får det han älskar mest här i världen: Bada, glass, godis, pannkakor, iPaden, leka med sina systrar och kusiner, enbart gå klädd i sin Spiderman-tröja och gå och lägga sig sent på kvällarna (under hysteriska bråk så klart).

Tyvärr tar detta ganska mycket av min energi. Jag vågar knappt vara själv med honom i potentiella hysteristunder. Hans pappa sköter detta så himla mycket bättre. Hans stubin är en mil, min en meter. Han är som min egen pappa: lugn lugn lugn och sen plötsligt smäller det till och då jävlar är han arg - och man själv skiträdd. Men det är ju effektivt. Det funkar ju. Jag var väldigt orolig för att gräla med min pappa som barn, medan mamma kunde man gapa och skrika lite på för jämnan. Och uppenbarligen är jag en likadan mamma. Skriker snabbt men är väldigt kärleksfull och säger mycket förlåt med tillhörande pussar och kramar. Blev ju folk av mig också, så det går nog ingen nöd på mina barn. Men det går lite nöd på mig.

Spanien nr 1

Sitter nu på en av de tre terasser som tillhör lägenheten vi hyrt utanför Marbella, Spanien. Vi kom i lördags kväll, ska vara här i två veckor, och åker sedan vidare till en annan hyrd lägenhet utanför Alicante. Jag dricker mitt medhavda lösviktste och äter jordnöts M&M (gud vad de är goda! Tur att jag är för snål för att köpa dem när jag inte är på semester! Får dock vissa flashbacks att jag alltid unnade mig X antal påsar av dessa när jag var gravid).

En månads semester ligger alltså framför oss. Ganska overkligt faktiskt, oftast är man bara på solsemester max två veckor, så detta blir lite spännande. Det sköna är att jag inte känner mig stressad över att skapa en fin solbränna (jag tycker ju att det är så dödens tråkigt att sola, så det är skönt att inte behöva "pressa"). Sonen är på ett strålande humör, eftersom han och hans Blixten McQueen-armpuffar badar från typ frukost till middag. Han hoppar, gör bomben, kastar i alla sina djur så att någon vänlig själ plockar upp dem till honom och han kan börja om igen. Precis innan vi gick in från poolen nu, hade han hittat på en lek med en kille i yngre tonåren som gick ut på att sonen sprang runt poolkanten med en sån där flytkorv man brukar ha på vattengympa och skulle slå den i huvudet på grabben (som snällt ställde upp på denna inte helt ömsesidigt roliga lek). Förövrigt var min lilla son så himla rolig när han sa: Mamma, ingen får ta den här korven. Inte den där killen som är brun! (killen är typ mörk indier). Blir så härligt när små barn säger sånt, som är helt sant, men ändå inte helt ok av någon anledning som inte går att förklara.

När jag är på semester märks det plötsligt hur lik jag är min mamma. Hon har alltid kökstjänst. Lägger ner halva sin semester, lätt, på att planera och laga mat till allt och alla. Vi andra säger jämt att hon inte behöver det, men tycker ju samtidigt att det är grymt skönt att slippa laga all mat själv. Är ju som att komma till ett lyxigt all-inclusive, utan att stå i långa buffé-köer.

Nu är jag den personen. Det är dels lite läskigt att inse att jag nu är den som är så pass gammal, som har mina barn att ta hand om, plus tre tonåringar som absolut inte själva kommer ställa sig i köket och göra något annat än en macka. Att jag inte är barnet, utan den vuxne, föräldern.

Dels är det rätt ledsamt att mat får ta så stor plats och tid. Att komma på något som alla kräsna i min omgivning kan tänkas äta, som inte är svindyrt, som ens finns i butikerna i Spanien, som går att laga utan den uppsjö av kryddor och tillbehör som man har hemma. Att sedan lyckas matcha lunchen/middagen med allas olika dygsrytm är ju helt omöjligt. Om vi bara tar idag: Jag och min svägerska åt frukost vid halv 10, bonusdotter vid halv 11, hennes kusiner (två tonårskillar) åt varsin halva croissant vid halv 12. Vid halv 1 börjar jag bli hungrig. Jag lagar en god sallad, som jag inser att grabbarna inte kommer äta (tack att min fina bonusdotter har lärt sig uppskatta min salladskonst). Jag kokar därför pasta och steker några korvar till dem (och till min son). Vid halv 2 ska vi äta. Jag, svägerskan, bonusdottern äter min lunch, sambon har somnat tillsammans med lilla dottern och äter inte alls, ena tonårsgrabben är inte hungrig, den andra äter lite pasta men tycker att korven verkar läskig.

Vid 4 vaknar sambon och äter upp resterna av lunchen. Vid 5 blir den icke-korv-ätande-tonåringen hungrig och tar nån nudelsoppa han hittat på macken tidigare idag. Och efter det en macka. Den andra tonårsgrabben har typ inte ätit någonting på hela dagen. Om typ en timma ska vi äta middag (som jag har planerat, inhandlat och ska laga). Vilka kommer vara hungriga? Kommer det vara ätbart? Kommer hälften få slängas? Jag måste inse att detta är ett omöjligt projekt, som ingen har bett mig ro iland, och som jag bara kommer bli arg på. Bli inte din mamma, lägg inte hela semestern på att agera restaurang, hur många pluspoäng du än får. Och tack mamma, för alla lyxiga semesterar med dig, där jag knappt tömt diskmaskinen själv (för det gör istället pappa).

Sweet sixteen

Idag har min bonusdotter gått ut 9:an. Vacker som en dag gick hon fram i kyrkan och fick kramar av lärarna och en krans på huvudet. Alla hennes kompisar var sötare än någonsin, pojkarna uppklädda till tänderna i kostym och näsduk i bröstfickan. Jag kände mig verkligen som en stolt förälder, stod som ett ljus hela timmen i kyrkan (det var så fullt, och vi var så klart sena, så det blev ståplats) och kände så mycket kärlek till henne. Min sambo sa efteråt att han inte var så sentimental som han trott han skulle vara. Jag tänker efter och kände mig nog inte så sentimental, kände nog bara kärlek. En massa kärlek, till min fina fina bonus!

Efteråt stod alla vi stolta föräldrar och väntade utanför kyrkan på att våra respektive barn skulle hitta fram till oss och motta blommor och kramar. Vi är en spännande samling människor som står där: Jag, min sambo (som inte alls står still utan springer runt och agerar fotograf), sambons 76-åriga mamma, bonusdotterns 12-åriga kusin, min sambos exfru och hennes nya kille (som hon och min bonusdotter precis flyttat ihop med) och exfruns kusin. Det är lite lagom stelt och speciellt, men alla sköter sig och pratar vänligt om ingenting. Jag råkar se bonusen lite före de andra, går iväg dit, står och kramar henne, känner mig typ lika pirrig som hon och vi står och skvallrar om sånt som bara jag vet, eftersom jag senaste tiden har fått äran att vara hennes förtrogna. Plötsligt inser jag att "herregud, det borde nog inte vara jag som tar denna platsen, jag borde nog flytta på mig nu. Hon har ju till exempel en mamma som kanske vill komma hit och krama henne!"

Så samtidigt som jag verkligen njöt av att få stå där bredvid henne, så kände jag att jag med största sannorlikhet tog någon annans plats, och att jag inte hade lika mycket rätt att vara där som de andra. Det är inget konstigt med det, känner mig inte åsidosatt eller så. Men det var en ny upplevelse: både att jag känner mig så nära henne och känner så mycket kärlek till henne, men också att jag då kanske konkurrerar ut någon annan, och att det kan sticka i folks ögon.

Smidig och flexibel som jag är (!?) så tog jag ett steg bort, och passade på att spana in alla killar som jag hört så mycket om men inte träffat. Herregud, det är speciellt att vara 16! Pojkarna ser ut att vara antingen 11 eller 20 år gamla. Flickorna har på sig sjukt höga klackar som de absolut inte kan gå i, har schyssta C-kupor och långt svallande hår. Klänningarna är korta, celluiterna obefintliga. Sweet sixteen.... Jag längtar inte tillbaka.

Ett helt annat ämne: Min syster har tagit ett stort ansvar och tagit kontakt med mig. Det gick nästan ett halvår innan vi pratade igen. Jag har ingen aning om vart allt tar vägen, troligtvis inte så långt alls. Förhoppningsvis är vissa ämnen mer talbara, men framför allt så tror jag att jag är lite mer rädd om henne. Och kanske kommer anstränga mig mer. För viktiga människor växer inte på träd, det ska gudarna veta. Så många vänner som kommer och går, som är mer eller mindre viktiga, men mina systrar består, och det är jag så glad över. Jag behöver bli bättre på att acceptera att vi är så olika som vi är, att relationen inte blir vad jag ibland önskar att den ska vara. Men jag vet att alternativet, att inte ha någon relation alls, är sämre.

Odrägligt eller sunt?

Har fått kritik idag, min sambo har inte sparat på krutet - i alla fall känns det så. Och när jag får kritik vill jag bara försvara mig, direkt. Hamnar omedelbums i tankar om hur jag ska nästla mig ur det han sagt, få fram den kritik jag har till honom och få ge förklaringar på att det han precis sagt om mig inte egentligen är giltigt, för jag menade inte alls på det sättet som han nu vill få det att låta som.

Men det är inte vackert, inga stolta känslor, inte ett dugg konstruktivt och framför allt inte moget för fem öre. Jag blir ju väldigt irriterad på människor som direkt försvarar sig när de får kritik, utan minsta tanke eller insikt om att jag är likadan. När min sambo påpekar detta slår jag ifrån mig även den kritiken, och förklarar att just denna gång är speciellt, just denna gång har han verkligen missförstått.

Jag kände mig som en smärre hjälte när jag i lite väl viftande handrörelser och lite väl hög volym på rösten förklarade att jag skämdes, att jag kände mig tillplattad och mycket mycket obekväm av det han sagt till mig. Han lovar att det inte var meningen, men "jag måste kunna ge dig kritik utan att det ska bli så här stort. Du sätter ju munkavle på mig annars". Hemska sanning. Hemska äckliga obehagliga sanning.

Så, nu till kritiken då: Att jag ser till att mina behov kommer före hans, att jag får göra det jag vill göra, men har inte tagit med hans behov i beräkningen - utan att ens reflektera över det. Han blir väldigt arg och besviken över att han blir så ensam kring de saker som han vill göra (idag var det att fälla träd), medan han känner att han stöttar mig i de saker jag vill göra (här är vi kanske inte helt överens...). Vidare blir han förvånad och irriterad över att jag inte hugger i och hjälper till, utan lutar mig tillbaka och vill att andra ska göra jobbet och jag själv ska glida in i slutet, när det är klart, och njuta av resultatet. Även detta är tyvärr sant, hur fult det än må vara så här i dagsljus. Och jag inser att jag inte kommer kunna ändra på det, inte så mycket som jag förstår att han skulle önska. Att jag med liv och lust ska hammra och snickra, bära grenar från kapade träd, sitta i nån styrelse och vara med och påverka, rensa i nån vass för att vägföreningen ska få en vettig badplats, samla blommor till nån allmän midsommarstång etc. Det är inte jag. Jag vill ha en färdig sommarstuga som jag inte behöver pyssla så mycket med, låg avgift i bostadsrättsföreningen utan att bidra själv, ha en välordnad badplats på sommaren och en stor och fin midsommarstång att gå till när det passar mig. Och jag vill framför allt inte ha kritik för att jag är på detta sätt.

Förlåt nu mamma men - detta har jag ärvt från dig. När har jag sett dig bära grenar eller jobba ideellt? Hugga vass som inte är din eller olja in familjens altan? Det är pappa som gör allt (nej då mamma, du lagar all mat och ser till att hemmet är superfint, inte bli sur nu), och jag är van vid det, och förväntar mig det. Sambon beskrev idag hur han är uppvuxen med att man hjälps åt, att man sliter tillsammans, det kollektiva, arbetarandan, och att han är stolt över den, känner sig hemma med den. Jag gör inte det, uppenbarligen.

I teorin är jag verkligen superhändig, vill göra en massa saker, har ork och intresse. Och jag tror verkligen att det är så det kommer vara, tills jag får höra att jag ännu en gång inte deltagit och närvarat, inte ens visat lite tafatt intresse, utan tvärtom lämnat min sambo helt själv i frågor som i högsta grad involverar mig med.

Som sagt, jag skäms. Och blir arg över att jag kommer föra detta arv vidare till mina barn, arg över att jag och min sambo kommer ha sådana där ingrodda roller jag hör om varenda dag jag jobbar på familjerådgivningen - och då inte i positiva ordalag. Jag måste bryta detta nu, ta tag i frågan. Men hur? På riktigt, inte bara med ord? HJÄLP!

Regnet faller, och jag med det

Sitter nu i soffan på min sambos föräldrars sommarställe på Värmdö. Vi ska vara här en vecka nu, och vilken vecka vi har valt! Regn och 5 grader - i juni! Känner mig orkeslös, lättirriterad, konstant småhungrig. Om det inte vore så att jag faktiskt inte har någon mens - någonsin, hade jag helt klart trott att det var dags för en sådan vecka nu. Jag tappar orken med barnen och kan till slut inte bestämma mig för vilka fighter som är värda att tas. Om sonen fick bestämma skulle han äta pannkaka jämt, och om dottern fick bestämma skulle hon äta välling jämt. Jag tycker nej till båda de förslagen, men är inte konsekvent för fem öre, vilket gör att båda tjatar om sina respektive älsklingsrätter. Vad trött man blir på sig själv när man vet hur man ska och borde göra som förälder, och sedan gör tvärtom! Det är bra att komma ihåg när man ger råd till andra...

Jag längtar efter sommarlov. Om tre veckor åker vi till Spanien, och är borta i en månad. Ska bli så himla skönt, även om jag börjar grubbla över hur 17 man ska packa till oss fyra för att kunna vara borta en hel månad. Kommer ju bli en del prylar... Jag har ingen motivation till att jobba, plugga eller något. Dagarna i Umeå var dock till nytta, eftersom det var så tråkiga föreläsningar så fick jag en massa saker gjort! En examinationsuppgift som ska in i september gjorde jag på lektionen igår till exempel, mycket bra! Bara två uppgifter kvar, av fyra möjliga.

Läste ett fint citat häromdagen: "Människan är inte rädd för att dö, han är rädd för att inte ha levt". Jag kan verkligen hålla med om det, att inte göra det mesta av sitt liv. Kan inte säga att jag är så carpe diem-mässig, men jag önskar! När jag läste en artikel i DN om en Elisabeth som snart kommer dö ifrån sina tre små söner då hon har cancer, kände jag mig trött på mig själv. Att leva i en potentiell framtid, istället för här och nu. Det är en bra sak med att ha en äldre partner, han säger alltid till mig "Lisa, jag är så gammal nu att jag har förstått att det där "sen" det är nu, det är här nu, jag kan inte vänta längre på saker som jag skjutit framför mig". Det är bra, friskt och livfullt att ha den inställningen.