Idag har vi blivit med bil! Eller ja, vi har ju redan en ("vi" är ju en sanning med modifokation) men idag har vi köpt en stor, bebisproof, SAAB, svart och jaa, jätteskön att köra! Sambon är nog mest lycklig över navigatorsystemet som han började pilla på den direkt. Vi ska hämta den på onsdag, och jag är matte till den! Sambon ska fortsätta köra sin bil, en numera väldigt skitig och skruttig Toyota. Funkar bra, men herregud vad den ser ut! Men det blir toppen, jag kör fin bil och han kör... ja, sin bil.
Nu ska jag ta tag i brödet som jag håller på att baka!
söndag 30 november 2008
lördag 29 november 2008
Tankar mitt i natten
Klockan är halv 2 på natten och jag kan verkligen inte sova. Ligger och snurrar, lyssnar på sambons grymtande genom snarkskenan han tvingas ha, och tänker tänker tänker. Vad jag tänker på? Jo, att jag kanske ska börja jobba nästa vecka. Har fått ett uppdrag via ett uthyrningsföretag som vill att jag ska börja på måndag på en ungdomsenhet i en kommun gräsligt långt härifrån. Min familj ställer upp som bara den, lånar ut bilen (sambon vill åka och köpa en extra bil i helgen som jag ska ha) och alla sitter snällt och lyssnar på alla mina våndor.
Jag kan inte ens sätta fingret på vad jag våndas över, mer än ALLT! Att ens jobba. Att jag inte ska kunna jobbet (har ju faktiskt aldrig jobbat på en ungdomsenhet, icke att förglömma). Att jag inte ska stå ut med den långa resvägen (minst en timme i vardera riktning, om jag ska åka kommunalt det vill säga). Att jag inte ska orka, att mina 10 timmars sömn per natt inte bara beror på lathet utan på att jag faktiskt inte orkar ta mig igenom dagen annars. Att kvällarna bara ska bli en orgie i trötthet och illamående, som jag vet att det är så fort jag har haft en något sånär aktiv dag (som idag: sov 10 timmar, en timmas promenad på förmiddagen, en timmes träning, lunch hos föräldrarna, åkte in till stan, träffade sambon, satt på fik med honom och ältade allt detta ett par timmar, åkte till Kista och köpte julklappar och åt mat och sen hem och kollade på en film). Sen är det ju så att när jag väl gett mig in i konsultsvängen, måste jag stanna där till förlossning. Ingen kommer ju anställa mig efter januari, med tanke på att jag knappt får på mig några kläder nu!
Jag har svårt för snabba beslut i sådana här lägen, inte annars. Vill vara helgarderad och veta att det blir bra. Vet så klart att det inte funkar så, men märker hur mycket säkerhet jag vill ha för att känna att det är ok att fatta ett beslut. Jag litar inte ett smack på att livet kommer lösa allt till det bästa, har sett alltför många bevis på att det inte blir så. Jag tror ju (tyvärr ibland) bara på mig själv, och att jag är min egen lyckas smed. Men i sådana här stunder vore det skönt att kunna luta sig tillbaka, veta att det kommer bli bra, jag kommer få det jag behöver för att klara mig i livet. Nej då, ska inte bli alltför dramatisk, men livet är svårt! Hur ska man veta?
Jag har inte jobbat på 5 månader sammanlagt med semeter och allt. Känns som en smärre evighet faktiskt, och jag är livrädd för att det ska ta slut. Är ju så där lagom intresserad av att jobba heltid, det måste jag säga. Men jag är 28 år gammal, alla andra orkar jobba heltid utan att bete sig som att någon dragit ner gardinen för deras liv, så jag borde ju också orka det. Och jag har ju det de senaste 5-6 åren. Så varför så rädd?
Min sambo sa i bilen att han inte kände igen denna Lisa, som känner sig rädd för att inte kunna. Håller med, jag är lite förvånad själv. Har ju kastat mig in i diverse jobb och situationer förr. Varför vågade jag åka själv till Cypern när jag var 19, men skulle knappt våga det nu? Hur vågade jag göra en Svensk klassiker helt själv? Eller ta alla extrajobb jag knappast var kvalificerad för när jag pluggade till socionom? Gör livet en mer och mer rädd för saker och ting? Jag skulle så gärna vilja ha en obekymrad inställning till tillvaron, inte vara så rädd för att ta i lite, inte vara så rädd om min fritid (och därmed träning!!) och våga satsa och se att det nog kommer något gott ur det, förr eller senare. Ibland är jag så himla hurtfrisk och känner verkligen på det sättet. Men idag när jag stod på trottoaren och behövde fatta ett beslut om att ta uppdraget eller inte, började jag gråta. Kände mig så maktlös. Som att livet kastar mig som en vante hit och dit och jag lyckas inte styra själv alls.
Apropå att gråta har jag märkt en kraftig ökning på den fronten. Två gånger idag och två gånger igår. Skyller det, som allting annat, på hormonerna.
Fick ett uppiggande samtal från min fd kollega på ätstörningskliniken, som också sagt upp sig, sin fasta tjänst, utan att ha ett annat jobb. Det gjorde mig så glad! Inte bara för att hon verkligen mått jättedåligt och nu har fått ett lugn i detta beslut och för att det känns skönt att visa för den chefen och organisationen att det är något som verkligen inte fungerar där, utan också för att det godkände mitt eget beslut lite mer. Jag har känt mig nöjd med att jag sa upp mig, trots att jag sitter i en skitjobbig sits nu. Men jag har haft mina stunder när jag undrat om jag är dum i huvudet. Det hjälpte inte när min ena syster svarade på min fråga om jag när jag skulle berätta för en arbetsgivare att jag är gravid att: Jag har aldrig planerat så dåligt.
Hade god lust att skrika i hennes öra att jag inte heller planerade mitt missfall, min sadistiske chef eller att jag skulle bli gravid igen med en efterföljande hormonchock. Men jag höll mig lugn, lite lätt kränkt och med en känsla av att jag har betett mig omoget, irrationellt och ogenomtänkt.
Så därför är det väldigt skönt när en person som jag anser vara genomtänkt, lugn och trygghetsbehövande, säger upp sin fasta tjänst, utan ett jobb eller en sambo som försörjer henne, endast för att vår chef är ett så fruktansvärd att jobba under. Så jag tackar henne för det, för att hjälpa mig att godkänna och acceptera mitt eget beslut.
Jag måste säga att jag har den vackraste sambon i hela världen. Han stöttar alla beslut jag fattar, offrar allt för att jag ska få det bra och får mig verkligen att känna att jag har ett val, att jag kan välja att luta mig mot honom. Han säger: Men Lisa, du gillar ju inte att jobba, låt mig göra det istället då!
Nu kommer ju han från en annan planet och gillar och jobba, så han ser det nog inte som ett straff, men ändå. Han är verkligen någon att luta sig mot när det blåser. För blåst, det har det gjort sista halvåret.
Sätter in en bild på det han älskar allra mest här i världen, glass! Bilden är från en Ben & Jerry affär i New York där vi satt och frossa en kväll.
Jag kan inte ens sätta fingret på vad jag våndas över, mer än ALLT! Att ens jobba. Att jag inte ska kunna jobbet (har ju faktiskt aldrig jobbat på en ungdomsenhet, icke att förglömma). Att jag inte ska stå ut med den långa resvägen (minst en timme i vardera riktning, om jag ska åka kommunalt det vill säga). Att jag inte ska orka, att mina 10 timmars sömn per natt inte bara beror på lathet utan på att jag faktiskt inte orkar ta mig igenom dagen annars. Att kvällarna bara ska bli en orgie i trötthet och illamående, som jag vet att det är så fort jag har haft en något sånär aktiv dag (som idag: sov 10 timmar, en timmas promenad på förmiddagen, en timmes träning, lunch hos föräldrarna, åkte in till stan, träffade sambon, satt på fik med honom och ältade allt detta ett par timmar, åkte till Kista och köpte julklappar och åt mat och sen hem och kollade på en film). Sen är det ju så att när jag väl gett mig in i konsultsvängen, måste jag stanna där till förlossning. Ingen kommer ju anställa mig efter januari, med tanke på att jag knappt får på mig några kläder nu!
Jag har svårt för snabba beslut i sådana här lägen, inte annars. Vill vara helgarderad och veta att det blir bra. Vet så klart att det inte funkar så, men märker hur mycket säkerhet jag vill ha för att känna att det är ok att fatta ett beslut. Jag litar inte ett smack på att livet kommer lösa allt till det bästa, har sett alltför många bevis på att det inte blir så. Jag tror ju (tyvärr ibland) bara på mig själv, och att jag är min egen lyckas smed. Men i sådana här stunder vore det skönt att kunna luta sig tillbaka, veta att det kommer bli bra, jag kommer få det jag behöver för att klara mig i livet. Nej då, ska inte bli alltför dramatisk, men livet är svårt! Hur ska man veta?
Jag har inte jobbat på 5 månader sammanlagt med semeter och allt. Känns som en smärre evighet faktiskt, och jag är livrädd för att det ska ta slut. Är ju så där lagom intresserad av att jobba heltid, det måste jag säga. Men jag är 28 år gammal, alla andra orkar jobba heltid utan att bete sig som att någon dragit ner gardinen för deras liv, så jag borde ju också orka det. Och jag har ju det de senaste 5-6 åren. Så varför så rädd?
Min sambo sa i bilen att han inte kände igen denna Lisa, som känner sig rädd för att inte kunna. Håller med, jag är lite förvånad själv. Har ju kastat mig in i diverse jobb och situationer förr. Varför vågade jag åka själv till Cypern när jag var 19, men skulle knappt våga det nu? Hur vågade jag göra en Svensk klassiker helt själv? Eller ta alla extrajobb jag knappast var kvalificerad för när jag pluggade till socionom? Gör livet en mer och mer rädd för saker och ting? Jag skulle så gärna vilja ha en obekymrad inställning till tillvaron, inte vara så rädd för att ta i lite, inte vara så rädd om min fritid (och därmed träning!!) och våga satsa och se att det nog kommer något gott ur det, förr eller senare. Ibland är jag så himla hurtfrisk och känner verkligen på det sättet. Men idag när jag stod på trottoaren och behövde fatta ett beslut om att ta uppdraget eller inte, började jag gråta. Kände mig så maktlös. Som att livet kastar mig som en vante hit och dit och jag lyckas inte styra själv alls.
Apropå att gråta har jag märkt en kraftig ökning på den fronten. Två gånger idag och två gånger igår. Skyller det, som allting annat, på hormonerna.
Fick ett uppiggande samtal från min fd kollega på ätstörningskliniken, som också sagt upp sig, sin fasta tjänst, utan att ha ett annat jobb. Det gjorde mig så glad! Inte bara för att hon verkligen mått jättedåligt och nu har fått ett lugn i detta beslut och för att det känns skönt att visa för den chefen och organisationen att det är något som verkligen inte fungerar där, utan också för att det godkände mitt eget beslut lite mer. Jag har känt mig nöjd med att jag sa upp mig, trots att jag sitter i en skitjobbig sits nu. Men jag har haft mina stunder när jag undrat om jag är dum i huvudet. Det hjälpte inte när min ena syster svarade på min fråga om jag när jag skulle berätta för en arbetsgivare att jag är gravid att: Jag har aldrig planerat så dåligt.
Hade god lust att skrika i hennes öra att jag inte heller planerade mitt missfall, min sadistiske chef eller att jag skulle bli gravid igen med en efterföljande hormonchock. Men jag höll mig lugn, lite lätt kränkt och med en känsla av att jag har betett mig omoget, irrationellt och ogenomtänkt.
Så därför är det väldigt skönt när en person som jag anser vara genomtänkt, lugn och trygghetsbehövande, säger upp sin fasta tjänst, utan ett jobb eller en sambo som försörjer henne, endast för att vår chef är ett så fruktansvärd att jobba under. Så jag tackar henne för det, för att hjälpa mig att godkänna och acceptera mitt eget beslut.
Jag måste säga att jag har den vackraste sambon i hela världen. Han stöttar alla beslut jag fattar, offrar allt för att jag ska få det bra och får mig verkligen att känna att jag har ett val, att jag kan välja att luta mig mot honom. Han säger: Men Lisa, du gillar ju inte att jobba, låt mig göra det istället då!
Nu kommer ju han från en annan planet och gillar och jobba, så han ser det nog inte som ett straff, men ändå. Han är verkligen någon att luta sig mot när det blåser. För blåst, det har det gjort sista halvåret.
Sätter in en bild på det han älskar allra mest här i världen, glass! Bilden är från en Ben & Jerry affär i New York där vi satt och frossa en kväll.
fredag 28 november 2008
Ok, jag erkänner
Jag känner mig inte bara rund och söt om magen, det finns ett stråk av att känna mig fet. Jag kan inte få runt mer än ett av mina skärp runt magen och kan inte ens knäppa mina skjortor längre. Jag börjar känna mig lite tjock. Trodde nog inte att jag skulle bry mig, och gör det inte jättemycket, men det kommer smygande. Inser att de vanliga 12 kilon som man bör gå upp kommer jag att passera snabbt. Väger redan ca 6 kilo mer än jag brukar. Pratade med min vän i Kiruna igår, som också berätta att trots att ingen såg att hon var gravid, kunde hon inte knäppa sina byxor. Det är lite så jag känner. Jag kan puta och då se gravid ut, eller klä mig rätt och inte ser mer än lite plufsig ut. Mitt midjemått har verkligen ändrats och det känns lite skrämmande. Med min låga ämnesomsättning vet jag ju hur fruktansvärt svårt det är för mig att gå ner de kilona igen. Detta ämne är ju lite tabu. Man borde inte bry sig. Lovar att inte göra det när alla kilon rinner av mig när jag ammar...
Dags för gymet!
Dags för gymet!
måndag 24 november 2008
Vem satte dit kulan?
Som helt plötsligt finns på min mage? Jättefin, jag är vrålstolt, men den är lite oväntad, och som sagt, plötslig. Jag putar en hel del, och den känns hård och rund, så jag antar att det inte bara är helgens lussekatter, marängswiss, M&M:s, muffins och smörkakor. När jag var hos läkaren i fredags för ultraljudet avslutade han med "det är bra om du inte går upp mer än 12 kilo". Hmm.... kommer nog inte lyckas med det... kommer nog vara där i mars eller så. Men ska verkligen göra mitt bästa för att inte bry mig så mycket om det!
Annars har helgen varit bra. Haft det bra med bonusdottern, som verkligen är mysig och rolig att vara med. Har träffat vänner, varit på 1-års kalas, sett två filmer, ätit god mat, gått väldigt mycket promenader (2,5 mil bara i lördags!) och sovit rätt gott på nätterna.
Ett tjafs med sambon i fredags/lördags reddes ut när vi tog en kvällsrunda runt sjöarna i snön. Vi kunde enas om att vi båda hade var sitt starkt behov, ingen av oss var så villig att ge upp sitt eget behov och han tycker att främst jag borde förstå att han redan gett upp några av sina behov, genom att "låta mig åka själv" till ultraljudet (som han egentligen ville vara med på, men inte kunde för jobbet, men visste att jag ville åka, så jag fick åka själv). Det är helt sant. Jag tänker inte att det är ett så stort behov hos honom, utan kanske till och med lite skönt att slippa följa med på alla läkarbesök kors och tvärs (det har ju blivit en del senaste året). Han erkänner att visst är det lite skönt, men främst för att ultraljudet skrämmer honom. Han har förlorat ett barn i v 26 och han tycker att vi närmar oss den veckan med stormsteg, och hans oro bara ökar. Medan alla andras oro minskar, eftersom vi passerat vecka 12.
Måste säga att den växande magen gör en stor skillnad för hur gravid jag känner mig. Ligger och klappar på magen mest hela tiden. Både av fashination, men också för att känna att den är kvar. Och jag klär mig gärna så att den syns. Var nära att göra det även när jag skulle på anställningsintervju, men lyckades behärska mig.
I lördags träffade jag en "gammal bekantskap" från min senaste kör. Hon har också blivit ihop med en lite äldre man och har fått två styvbarn (12 och 14 år). Vi bestämde på Facebook att vi borde ses och få byta erfarenheter, för man är ganska ensam i denna situation. Det var så trevligt och givande!! Och nästan skrämmande hur mycket som var lika för oss, rent känslomässigt. Självklart har våra män olika sätt att uppfostra, att hantera en ny kvinna i barnens liv osv. Men hennes och mina känslor var väldigt lika. Vi konstaterade bland annat att barn nu för tiden blir bra mycket mer curlade än vad vi blev (eller minns att vi blev) som barn. De behöver inte ta så väldigt mycket ansvar, blir skjutsade överallt och är barn längre på det sättet att de sitter i knäet, håller handen på stan och rings och sms:as en hel del. Ingen av oss minns att vi gjorde detta som 13-14:åringar. Ingen av oss är heller skilsmässobarn, ska vi nog lägga till.
Det hon sa som gjorde mig så lugn, var att hon konstaterade att hennes humör har blivit väldigt upp och ner. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en konstig ICA-Maxi-händelse, där mitt humör bara förändras helt plötsligt, utan att nån gjort nåt. Hon kände igen sig väldigt väl, hon beskrev att hon också kunde bli så arg helt plötsligt (och då vill jag säga att detta är ingen arg person, tvärtom). Hon kände igen sig i hur ensam och utanför man kan känna sig, hur svårt det är att veta vilken roll man ska ha, att inte någonsin kunna bli så där viktig som man någonstans önskar. Och hur blir det när man får nya, gemensamma barn? Kommer mannen att älska vårt barn lika mycket som sitt/sina första? Detta kanske är en oro som helt kommer försvinna när barnet väl är ute och hemma, men den finns nu.
De har också haft jobbiga diskussioner om arv, testamente. Ska vi gifta oss eller inte? Du har ju redan varit gift, hur blir det att göra det igen? Att vara svartsjuk på exets långa historia med min man. Att alltid vara nummer två. Inte bara i relation till barnet, utan även i relation till exet (hur länge sedan de än separerade). Att hans och min historia är så väldigt mycket kortare än vad deras var, att de har redan hunnit gjort allt viktigt, och vi gör det bara igen. Allt från att bo i villa, bygga sommarstuga, ha hund, skaffa barn, gifta sig, gemensamm resor, vara med släkten och vänner, ha familjejular osv osv osv... Hur barnsligt detta än må vara, satt vi båda ganska fast i att det faktiskt känns så, och att det är ganska tärande och frustrerande ibland. Det är ju ett faktum, som aldrig går att förändra. Bara hantera.
Hon avslutade med att säga "Det här med styvbarn är nog det svåraste jag har gjort". Jag kan hålla med, men det är också det mest utvecklande, utmanande och mysiga. När det funkar, funkar det så himla bra, är så mysigt, känns så helande och viktigt och jag vill vara en familj med just dessa personer. Jag kan längta så efter att få ge min bonusdotter ett syskon.
Nu ska jag göra mig klar för en tur till IKEA med mammsen. Dags att fylla på stearinljusförrådet!
Annars har helgen varit bra. Haft det bra med bonusdottern, som verkligen är mysig och rolig att vara med. Har träffat vänner, varit på 1-års kalas, sett två filmer, ätit god mat, gått väldigt mycket promenader (2,5 mil bara i lördags!) och sovit rätt gott på nätterna.
Ett tjafs med sambon i fredags/lördags reddes ut när vi tog en kvällsrunda runt sjöarna i snön. Vi kunde enas om att vi båda hade var sitt starkt behov, ingen av oss var så villig att ge upp sitt eget behov och han tycker att främst jag borde förstå att han redan gett upp några av sina behov, genom att "låta mig åka själv" till ultraljudet (som han egentligen ville vara med på, men inte kunde för jobbet, men visste att jag ville åka, så jag fick åka själv). Det är helt sant. Jag tänker inte att det är ett så stort behov hos honom, utan kanske till och med lite skönt att slippa följa med på alla läkarbesök kors och tvärs (det har ju blivit en del senaste året). Han erkänner att visst är det lite skönt, men främst för att ultraljudet skrämmer honom. Han har förlorat ett barn i v 26 och han tycker att vi närmar oss den veckan med stormsteg, och hans oro bara ökar. Medan alla andras oro minskar, eftersom vi passerat vecka 12.
Måste säga att den växande magen gör en stor skillnad för hur gravid jag känner mig. Ligger och klappar på magen mest hela tiden. Både av fashination, men också för att känna att den är kvar. Och jag klär mig gärna så att den syns. Var nära att göra det även när jag skulle på anställningsintervju, men lyckades behärska mig.
I lördags träffade jag en "gammal bekantskap" från min senaste kör. Hon har också blivit ihop med en lite äldre man och har fått två styvbarn (12 och 14 år). Vi bestämde på Facebook att vi borde ses och få byta erfarenheter, för man är ganska ensam i denna situation. Det var så trevligt och givande!! Och nästan skrämmande hur mycket som var lika för oss, rent känslomässigt. Självklart har våra män olika sätt att uppfostra, att hantera en ny kvinna i barnens liv osv. Men hennes och mina känslor var väldigt lika. Vi konstaterade bland annat att barn nu för tiden blir bra mycket mer curlade än vad vi blev (eller minns att vi blev) som barn. De behöver inte ta så väldigt mycket ansvar, blir skjutsade överallt och är barn längre på det sättet att de sitter i knäet, håller handen på stan och rings och sms:as en hel del. Ingen av oss minns att vi gjorde detta som 13-14:åringar. Ingen av oss är heller skilsmässobarn, ska vi nog lägga till.
Det hon sa som gjorde mig så lugn, var att hon konstaterade att hennes humör har blivit väldigt upp och ner. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en konstig ICA-Maxi-händelse, där mitt humör bara förändras helt plötsligt, utan att nån gjort nåt. Hon kände igen sig väldigt väl, hon beskrev att hon också kunde bli så arg helt plötsligt (och då vill jag säga att detta är ingen arg person, tvärtom). Hon kände igen sig i hur ensam och utanför man kan känna sig, hur svårt det är att veta vilken roll man ska ha, att inte någonsin kunna bli så där viktig som man någonstans önskar. Och hur blir det när man får nya, gemensamma barn? Kommer mannen att älska vårt barn lika mycket som sitt/sina första? Detta kanske är en oro som helt kommer försvinna när barnet väl är ute och hemma, men den finns nu.
De har också haft jobbiga diskussioner om arv, testamente. Ska vi gifta oss eller inte? Du har ju redan varit gift, hur blir det att göra det igen? Att vara svartsjuk på exets långa historia med min man. Att alltid vara nummer två. Inte bara i relation till barnet, utan även i relation till exet (hur länge sedan de än separerade). Att hans och min historia är så väldigt mycket kortare än vad deras var, att de har redan hunnit gjort allt viktigt, och vi gör det bara igen. Allt från att bo i villa, bygga sommarstuga, ha hund, skaffa barn, gifta sig, gemensamm resor, vara med släkten och vänner, ha familjejular osv osv osv... Hur barnsligt detta än må vara, satt vi båda ganska fast i att det faktiskt känns så, och att det är ganska tärande och frustrerande ibland. Det är ju ett faktum, som aldrig går att förändra. Bara hantera.
Hon avslutade med att säga "Det här med styvbarn är nog det svåraste jag har gjort". Jag kan hålla med, men det är också det mest utvecklande, utmanande och mysiga. När det funkar, funkar det så himla bra, är så mysigt, känns så helande och viktigt och jag vill vara en familj med just dessa personer. Jag kan längta så efter att få ge min bonusdotter ett syskon.
Nu ska jag göra mig klar för en tur till IKEA med mammsen. Dags att fylla på stearinljusförrådet!
fredag 21 november 2008
Pyret är på plats!
Jag förstår att ni satt på nålar allihop, men ni, liksom jag, kan pusta ut. Pyret är där det ska vara, med armar och ben, fötter och händer. Ganska overkligt hela grejen, att något får plats i min mage överhuvudtaget (inte för att den är så pytteliten men ändå). Plötsligt känner jag mig lite mer orolig, men väldigt mycket lugnare samtidigt.
Min mamma var med (eftersom sambon inte kunde idag) och det var skönt, eftersom jag alltid befarar det värsta, och då vill jag inte vara själv. Jag var själv när jag var på ultraljud för att kolla om jag hade fått missfall eller inte, och det var ingen hit. Jag grät ju något fruktansvärt och ville bara ha någon att gråta hos. Så jag chansar inte igen. Jag åker inte själv helt enkelt.
Jag log och var glad när vi såg bebisen röra sig, mamma var lycklig och till sig. Måste säga tack till min söta mamma, som alltid ställer upp! TACK! Det var så mysigt att komma ut från sjukhuset, och ha ett par sms som undrade hur det gick, en syster som ringde och ville veta. Jag var väldigt uppfylld, men av nån anledning känns det som att jag måste lägga lite band på mig själv.
När jag kom hem var sambon trött efter en lång dag där han hållit utbildning och varit fokuserad 110%. Men jag kände mig ledsen att han inte var mer engagerad och lika nyfiken som jag var. Han har inte varit så orolig, utan varit säker på att Pyret lever hela tiden. Det slutade med ett tjafs i bilen till svärföräldrarna och jag började gråta. Inte över tjafset egentligen, men över att all spänning släppte. Kunde inte förklara varför jag blev ledsen, men oj vad mycket känslor det är som snurrar hela tiden.
Nu ska jag gå och lägga mig, har varit så trött hela eftermiddagen och kvällen.
Min mamma var med (eftersom sambon inte kunde idag) och det var skönt, eftersom jag alltid befarar det värsta, och då vill jag inte vara själv. Jag var själv när jag var på ultraljud för att kolla om jag hade fått missfall eller inte, och det var ingen hit. Jag grät ju något fruktansvärt och ville bara ha någon att gråta hos. Så jag chansar inte igen. Jag åker inte själv helt enkelt.
Jag log och var glad när vi såg bebisen röra sig, mamma var lycklig och till sig. Måste säga tack till min söta mamma, som alltid ställer upp! TACK! Det var så mysigt att komma ut från sjukhuset, och ha ett par sms som undrade hur det gick, en syster som ringde och ville veta. Jag var väldigt uppfylld, men av nån anledning känns det som att jag måste lägga lite band på mig själv.
När jag kom hem var sambon trött efter en lång dag där han hållit utbildning och varit fokuserad 110%. Men jag kände mig ledsen att han inte var mer engagerad och lika nyfiken som jag var. Han har inte varit så orolig, utan varit säker på att Pyret lever hela tiden. Det slutade med ett tjafs i bilen till svärföräldrarna och jag började gråta. Inte över tjafset egentligen, men över att all spänning släppte. Kunde inte förklara varför jag blev ledsen, men oj vad mycket känslor det är som snurrar hela tiden.
Nu ska jag gå och lägga mig, har varit så trött hela eftermiddagen och kvällen.
Snälla Pyret, var på plats
Ska idag på ultraljud. Är så orolig att det ska vara tomt, ingen där, eller att Pyret har dött. Började nästan gråta igår kväll bara jag tänkte på det. Ska dit vid halv 4, en evighet dit alltså. Jag har varit på anställningsintervju på morgonen, och det enda jag kunde tänka på vägen dit var "snälla, låt tiden gå fort så klockann blir halv 4!". Tror tyvärr att intervjun gick därefter. De ställde vassa frågor, som jag inte vet om jag kunde svara på. Kändes som att jag framstod som en arg, snabb, besserwisser som grälar med alla chefer (vet inte hur långt från sanningen det är egentligen, men det kändes inte så bra att visa upp på en anställningsintervju). De ska höra av sig nästa vecka. Skäms nästan över hela samtalet. Kan inte bedöma vad de tyckte, men jag drog en djup suck när jag kom ut. Har ätit tre lussekatter från ICA i ren tröst.
Har börjat mitt frossande i mamma-gravid-sidor på nätet, men jag fattar inte vad jag ska läsa om. Inget känns som att det gäller mig. Förlossningsskräck? Jag tror ju inte att jag någonsin kommer föda. Sparkar i magen? Mitt barn kommer ha dött innan dess. Mammakläder-mode? Kommer aldrig bli så stor. Jag skäms nästan över min negativa inställning, men tyvärr är det så här jag känner. Behöver gå på ultraljud jämt...
Men jag har lovat mig själv att försöka gå så mycket mammakurser (yoga, profylax osv) till våren som möjligt. Jag har tid, råd och möjlighet, då är jag banne mig skyldig att göra det! Och det ska bli mysigt... Vet någon något om att gå en kurs i taktil stimulering?
Övrigt i livet? Är stressad över jobb. Vill jobba, men orkar jag, vad ska jag jobba med, vad vill jag jobba med, jag är gravid - hur ska det gå? Sitter och väger för och nackdelar mot varandra hela tiden: jobba som konsult eller anställd? Som om jag har ett val... i dagsläget har jag inte det, men jag hoppas på att få. Min "karriär" har verkligen tagit sig andra vägar än vad jag tänkt mig. Vet inte hur jag ska komma på rätt spår igen. Får bli en senare fråga så klart, en efter-föräldraledighet-fråga.
Hade en mysig kväll ensam med bonusdottern i onsdags. Hon kan vara vansinnigt rolig och vi satt länge och väl vid matbordet och åt mina pannkakor (hemma-mamma som man är). Så himla kul att få inblick i en snart 13-årings tankar om klasskompisar, mördare, smink och Stockholm. Hon är verkligen en tillgång.
Skulle gått och tränat hade jag tänkt. Känner mig trött och lite nere efter intervjun, så jag ska nog ta mig ut i solen och gå istället. Nu är det helg!
Har börjat mitt frossande i mamma-gravid-sidor på nätet, men jag fattar inte vad jag ska läsa om. Inget känns som att det gäller mig. Förlossningsskräck? Jag tror ju inte att jag någonsin kommer föda. Sparkar i magen? Mitt barn kommer ha dött innan dess. Mammakläder-mode? Kommer aldrig bli så stor. Jag skäms nästan över min negativa inställning, men tyvärr är det så här jag känner. Behöver gå på ultraljud jämt...
Men jag har lovat mig själv att försöka gå så mycket mammakurser (yoga, profylax osv) till våren som möjligt. Jag har tid, råd och möjlighet, då är jag banne mig skyldig att göra det! Och det ska bli mysigt... Vet någon något om att gå en kurs i taktil stimulering?
Övrigt i livet? Är stressad över jobb. Vill jobba, men orkar jag, vad ska jag jobba med, vad vill jag jobba med, jag är gravid - hur ska det gå? Sitter och väger för och nackdelar mot varandra hela tiden: jobba som konsult eller anställd? Som om jag har ett val... i dagsläget har jag inte det, men jag hoppas på att få. Min "karriär" har verkligen tagit sig andra vägar än vad jag tänkt mig. Vet inte hur jag ska komma på rätt spår igen. Får bli en senare fråga så klart, en efter-föräldraledighet-fråga.
Hade en mysig kväll ensam med bonusdottern i onsdags. Hon kan vara vansinnigt rolig och vi satt länge och väl vid matbordet och åt mina pannkakor (hemma-mamma som man är). Så himla kul att få inblick i en snart 13-årings tankar om klasskompisar, mördare, smink och Stockholm. Hon är verkligen en tillgång.
Skulle gått och tränat hade jag tänkt. Känner mig trött och lite nere efter intervjun, så jag ska nog ta mig ut i solen och gå istället. Nu är det helg!
torsdag 20 november 2008
Gå in i dig själv
Hur lyckas jag med det? Min terapeut sa det, att nu måste du börja gå in i dig själv Lisa. Gills dagen yogapass? (Där jag mest konstatera att jag är fruktansvärt stel, fick ont i huvudet när jag var upp och ner med huvudet och undrade om jag bör gå på gravidyoga istället?)
Jag känner mig inte ett dugg gravid, i alla fall inte så som jag trodde att det skulle kännas. Mår ju fortfarande rätt dåligt och har fullt upp med det. Magen skiftar i storlek, och jag tror att det snarare handlar om hur väl tarmarna mår än något annat. Men jag har passerat vecka 12, och min söta vän M ringde igår och gratta mig till vecka 13. Hon har järnkoll på vilken vecka jag är i och när min brytdag är. Är så tacksam att en del orkar och vill engagera sig i min graviditet, speciellt nu när jag tycker att jag är ganska dålig på det. Hon sa även "Lisa, du lever din dröm": Ja, det gör jag ju på ett sätt och ändå känns det inte så. Varför har jag den ocharmiga sidan att hänga upp mig på det som är mindre bra (illamående, arbetslöshet, svaga muskler osv) istället för att skratta mig lycklig över Pyret? Kom på att jag måste börja frossa i graviditetssaker, mammaprylar och sånt. Så jag har under eftermiddagen läst Familjelivstidning, Vi föräldrars graviditetstidning och kikat på hur stor Pyret bör vara nu, enligt alla råd och rön. Ska också iväg till Danderyd för ett ultraljud imorgon, så kanske jag kan få se lite armar och ben och därmed inse att jag fortfarande är gravid, jag är inte bara illamående av ingen anledning.
En vecka har gått sen jag skrev och jag har egentligen mycket att skriva, men orken tryter. Har insett en viktig sak och det är något som Pippi Långstrump sa:
Jag vill också gå i skolan, för jag vill också ha sommarlov.
Precis så känner jag. Jag vill också jobba, för jag vill också vara ledig. Jag börjar längta efter tröttsamma utbildningsdagar, meningslösa APT:n, svåra handledningar och ytligt prat över lunchlådan. Sånt jag har ratat och förbannat i flera år, framstår nu som jättemysigt och något jag vill ha igen. Jag tolkar det som att jag börjar bli redo att börja jobba, men är så himla orolig över min ork, eller brist på ork.
Ska på en ny anställningsintervju imorgon. Min sambo blir jättestressad över att jag är så långt gången i graviditeten och hur jag ska säga det och hur arbetsgivaren ska tackla det. Jag har ingen aning, jag vet att jag måste ha ett jobb, och det snart. Har ni några ideér för hur jag bör göra?
Har försökt ändra lite inställningar i bloggen så att det ska gå att lämna kommentarer som anonym om man inte har en egen blogg, testa gärna och berätta för mig om det går eller ej.
Nu ska jag gå hem till mina föräldrar och stryka. Jag har det som extrajobb, för att betala min terapi. Så jag ska terapistryka helt enkelt!
Jag känner mig inte ett dugg gravid, i alla fall inte så som jag trodde att det skulle kännas. Mår ju fortfarande rätt dåligt och har fullt upp med det. Magen skiftar i storlek, och jag tror att det snarare handlar om hur väl tarmarna mår än något annat. Men jag har passerat vecka 12, och min söta vän M ringde igår och gratta mig till vecka 13. Hon har järnkoll på vilken vecka jag är i och när min brytdag är. Är så tacksam att en del orkar och vill engagera sig i min graviditet, speciellt nu när jag tycker att jag är ganska dålig på det. Hon sa även "Lisa, du lever din dröm": Ja, det gör jag ju på ett sätt och ändå känns det inte så. Varför har jag den ocharmiga sidan att hänga upp mig på det som är mindre bra (illamående, arbetslöshet, svaga muskler osv) istället för att skratta mig lycklig över Pyret? Kom på att jag måste börja frossa i graviditetssaker, mammaprylar och sånt. Så jag har under eftermiddagen läst Familjelivstidning, Vi föräldrars graviditetstidning och kikat på hur stor Pyret bör vara nu, enligt alla råd och rön. Ska också iväg till Danderyd för ett ultraljud imorgon, så kanske jag kan få se lite armar och ben och därmed inse att jag fortfarande är gravid, jag är inte bara illamående av ingen anledning.
En vecka har gått sen jag skrev och jag har egentligen mycket att skriva, men orken tryter. Har insett en viktig sak och det är något som Pippi Långstrump sa:
Jag vill också gå i skolan, för jag vill också ha sommarlov.
Precis så känner jag. Jag vill också jobba, för jag vill också vara ledig. Jag börjar längta efter tröttsamma utbildningsdagar, meningslösa APT:n, svåra handledningar och ytligt prat över lunchlådan. Sånt jag har ratat och förbannat i flera år, framstår nu som jättemysigt och något jag vill ha igen. Jag tolkar det som att jag börjar bli redo att börja jobba, men är så himla orolig över min ork, eller brist på ork.
Ska på en ny anställningsintervju imorgon. Min sambo blir jättestressad över att jag är så långt gången i graviditeten och hur jag ska säga det och hur arbetsgivaren ska tackla det. Jag har ingen aning, jag vet att jag måste ha ett jobb, och det snart. Har ni några ideér för hur jag bör göra?
Har försökt ändra lite inställningar i bloggen så att det ska gå att lämna kommentarer som anonym om man inte har en egen blogg, testa gärna och berätta för mig om det går eller ej.
Nu ska jag gå hem till mina föräldrar och stryka. Jag har det som extrajobb, för att betala min terapi. Så jag ska terapistryka helt enkelt!
måndag 10 november 2008
Första mammaprylen!
Har idag köpt min första mamma-klädes-pryl! Ett par nylonstrumpor. Jo, ni läste rätt, Lisa har slagit på stort. Jag upptäckte nämnligen i lördags, när jag satt på en rätt lång operett, att de strumpbyxor jag hade på mig skar in i magen, alltså sömmen som går mitt över magen, inte själva strumpbyxans slut in i valken... Inte så bekvämt i alla fall, och jag har därför unnat mig ett par mamma-strumpbyxor. Log glatt när jag gick från Twilfit, och kände mig plötsligt lite mer gravid. (Märkte också att det inte funkade så bra med kjol när man vill vara fin längre, eftersom jag inte kan knäppa mina stövlar hela vägen upp! Pyret gör mig inte smal och vacker, det ska gudarna veta, inte för att jag någonsin trodde det... men stövlarna...).
Drömde att jag födde en dotter i natt. Hon kom ut och såg ut som att hon var ca 5 månader gammal, men ingen förutom jag verkade reagera på det. Annars mådde hon bra, var en lätt bebis att ta hand om, men som vanligt i mina drömmar där jag får en bebis, så glömde jag henne då och då. Glömde att ta med henne, glömde mata och liknande. Inget katastrofalt hände, hon verkade rätt nöjd ändå. Jag kan dock fundera över symboliken. Ibland kan jag ju undra om jag är redo att ge upp det som måste ges upp när man får barn. I helgen var jag irriterad på sambon att han ska skjutsa sin dotter kors och tvärs, när hon har SL-kort. Han säger att det är det som är att vara förälder (bland annat så klart), att man skjutsar. Nej men fy vad trist! Passar inte mig alls. Är man ond om man tycker att ungen ska åka själv till kompisar, fotbollsträning och skolan? Han säger att det är för att få vara med sin dotter lite mer. Ett argument jag inte kan protestera emot, men är det inte märkligt att många föräldrar nog gör så: sitter framför datorn på kvällarna, men skjutsar sedan barnen kors och tvärs "så att de ska få vara tillsammans mer". Ironiskt.
Har idag varit på anställningsintervju. Det var nummer två på den arbetsplatsen och i veckan ska jag äntligen få veta om de vill ha mig eller ej. Var inte ens gravid när jag sökte jobbet, så ni kan ju börja räkna hur lång tid det har tagit för dem att komma till skott... Och om jag nu får jobbet, när bör jag berätta den glada nyheten om Pyret? När tror ni att de tar den nyheten med minst ilska och frustration? För min egen del tänker jag inte säga något förrän alla papper är påskrivna, och jag ska kanske unna mig att inte säga det precis efter att bläcket har torkat heller. Men när? Så att man inte är hatad för all framtid sen. Man måste ju vara rädd om sina referenser, det har jag lärt mig the hard way.
Natten var skum. Jag har ju tidigare berättat om mina rastlösa ben, som är vana att röra på sig mest hela tiden. Nu gör de ju inte det, även om jag tränar 6-8 timmar fortfarande per vecka och några promenader på det. Men igår gick jag 1,5 mil, vilket borde göra även mina ben tillfredsställda. Men icke. Jag låg som en galning och sparkade, kramade, spände, ryckte och vilade mina ben HELA NATTEN. Mitt i natten blev jag så arg att jag gapade rakt ut. Detta kan ju inte handla om nån träningsabstinens, utan nåt annat. Hormoner enligt mamma, men herregud, alla dessa hormoner, vilken makt och påverkan har de egentligen? Kastade för övrigt ut sambon till soffan också, för inte ens hans bettskena, näsdroppar och mina öronproppar lyckades stoppa hans snarkningar. Ser fram emot kommande natt och vad den har i sitt sköte!
Drömde att jag födde en dotter i natt. Hon kom ut och såg ut som att hon var ca 5 månader gammal, men ingen förutom jag verkade reagera på det. Annars mådde hon bra, var en lätt bebis att ta hand om, men som vanligt i mina drömmar där jag får en bebis, så glömde jag henne då och då. Glömde att ta med henne, glömde mata och liknande. Inget katastrofalt hände, hon verkade rätt nöjd ändå. Jag kan dock fundera över symboliken. Ibland kan jag ju undra om jag är redo att ge upp det som måste ges upp när man får barn. I helgen var jag irriterad på sambon att han ska skjutsa sin dotter kors och tvärs, när hon har SL-kort. Han säger att det är det som är att vara förälder (bland annat så klart), att man skjutsar. Nej men fy vad trist! Passar inte mig alls. Är man ond om man tycker att ungen ska åka själv till kompisar, fotbollsträning och skolan? Han säger att det är för att få vara med sin dotter lite mer. Ett argument jag inte kan protestera emot, men är det inte märkligt att många föräldrar nog gör så: sitter framför datorn på kvällarna, men skjutsar sedan barnen kors och tvärs "så att de ska få vara tillsammans mer". Ironiskt.
Har idag varit på anställningsintervju. Det var nummer två på den arbetsplatsen och i veckan ska jag äntligen få veta om de vill ha mig eller ej. Var inte ens gravid när jag sökte jobbet, så ni kan ju börja räkna hur lång tid det har tagit för dem att komma till skott... Och om jag nu får jobbet, när bör jag berätta den glada nyheten om Pyret? När tror ni att de tar den nyheten med minst ilska och frustration? För min egen del tänker jag inte säga något förrän alla papper är påskrivna, och jag ska kanske unna mig att inte säga det precis efter att bläcket har torkat heller. Men när? Så att man inte är hatad för all framtid sen. Man måste ju vara rädd om sina referenser, det har jag lärt mig the hard way.
Natten var skum. Jag har ju tidigare berättat om mina rastlösa ben, som är vana att röra på sig mest hela tiden. Nu gör de ju inte det, även om jag tränar 6-8 timmar fortfarande per vecka och några promenader på det. Men igår gick jag 1,5 mil, vilket borde göra även mina ben tillfredsställda. Men icke. Jag låg som en galning och sparkade, kramade, spände, ryckte och vilade mina ben HELA NATTEN. Mitt i natten blev jag så arg att jag gapade rakt ut. Detta kan ju inte handla om nån träningsabstinens, utan nåt annat. Hormoner enligt mamma, men herregud, alla dessa hormoner, vilken makt och påverkan har de egentligen? Kastade för övrigt ut sambon till soffan också, för inte ens hans bettskena, näsdroppar och mina öronproppar lyckades stoppa hans snarkningar. Ser fram emot kommande natt och vad den har i sitt sköte!
fredag 7 november 2008
Kebabtallrik
Dagen blev inte så fri från illamående som jag hade hoppats och planerat. Gick och tränade ändå, eftersom jag inte orkat sedan i måndags, och träningsångesten börjar göra sig påmind. Resten av dagen var det mycket soffa och säng, som vanligt. Var i Solna C med bonusdottern och köpte en present till en kompis som hon skulle på kalas hos nu ikväll.
Sedan mötte vi upp sambon på ICA Maxi för storhandling. Piffade upp situationen med att skaffa sån där scanner. Ingen hit alls. Men under tiden på Maxi händer nåt konstigt med mig. Jag tappar helt humöret, vilket de andra två så klart märker. Jag vet inte själv vad som händer, vet bara att jag plötsligt inte alls är på särskilt gott humör längre. Vi kommer hem, jag sätter mig i soffan igen och är tyst. När sambon senare kört dottern till kalaset och kommit hem igen, försöker vi prata om det som hänt och händer. Jag kan fortfarande inte förklara. Vet att jag kan känna mig så utanför när han och hans dotter är tillsammans. Jag känner att jag är överflödig, att de har det bättre utan mig. Detta har jag egentligen ingen anledning att känna, eftersom båda två bjuder in mig fullkomligt i deras liv, och verkar vilja att jag ska vara där. Men han säger både att de vill att jag ska vara med och att de har det bättre när jag är med, men å andra sidan att det blir så konstig stämning när vi är tillsammans alla tre och att han helst bara vill dra ifrån alltihop då. Vet inte hur jag ska tolka det. Min tolkning verkar variera utifrån min ork och mitt humör. Ikväll tolkade jag helt klart det som att de skulle ha det bättre utan mig. Vet bara inte vad jag ska göra med den vetskapen...
Jag ligger sen i soffan, illamående som f-n och trött så ögonen klipper. Detta tillstånd bättrar inte på det dåliga humöret kan jag säga. Det slutar med att sambon bestämmer sig för att fly från alltihop och somna i soffan, jag kollar på allt fantastiskt som är på TV en fredagkväll: "Ensam mamma söker", "Idol". Helt plötsligt försvinner illamåendet, och jag blir hungrig! Oj, vilken skön känsla det är! Att faktiskt vilja och kunna äta, utan att känna det som att allt sitter fast högt upp i halsen. Och vad blir jag sugen på? KEBABTALLRIK! Kanske inget konstigt för er andra, men för mig... jag vet inte om det någonsin har hänt.
Så jag åker upp till närmsta kebabställe och känner mig som en främmande fågel när jag beställer en kebabtallrik med pommes frites. Satt och småsjöng i bilen hem och kände det som att jag verkligen gjorde något busigt. Jag äter verkligen för lite skräpmat...
Satt sen nöjd i soffan och sluka kebaben, toppade det hela med en skål popcorn och två skålar glass (små skålar, men ändå). När man mår illa 23 timmar om dygnet, måste man banne mig svulla när det går! Och oj så gott det är då! Sambon sa, när han vakna till liv i soffan, att det märks att jag är gravid, för han har aldrig varit med om att jag köper en kebabtallrik. Han gillade det tillståndet och hoppas nog på en repris. Risken är att det dröjer 3-5 år tills nästa gång.
Nu sitter jag och pöser i soffan, mätt och belåten. Familjen samlad. Pyret på plats. Borde inte ha så mycket att klaga på egentligen.
Sedan mötte vi upp sambon på ICA Maxi för storhandling. Piffade upp situationen med att skaffa sån där scanner. Ingen hit alls. Men under tiden på Maxi händer nåt konstigt med mig. Jag tappar helt humöret, vilket de andra två så klart märker. Jag vet inte själv vad som händer, vet bara att jag plötsligt inte alls är på särskilt gott humör längre. Vi kommer hem, jag sätter mig i soffan igen och är tyst. När sambon senare kört dottern till kalaset och kommit hem igen, försöker vi prata om det som hänt och händer. Jag kan fortfarande inte förklara. Vet att jag kan känna mig så utanför när han och hans dotter är tillsammans. Jag känner att jag är överflödig, att de har det bättre utan mig. Detta har jag egentligen ingen anledning att känna, eftersom båda två bjuder in mig fullkomligt i deras liv, och verkar vilja att jag ska vara där. Men han säger både att de vill att jag ska vara med och att de har det bättre när jag är med, men å andra sidan att det blir så konstig stämning när vi är tillsammans alla tre och att han helst bara vill dra ifrån alltihop då. Vet inte hur jag ska tolka det. Min tolkning verkar variera utifrån min ork och mitt humör. Ikväll tolkade jag helt klart det som att de skulle ha det bättre utan mig. Vet bara inte vad jag ska göra med den vetskapen...
Jag ligger sen i soffan, illamående som f-n och trött så ögonen klipper. Detta tillstånd bättrar inte på det dåliga humöret kan jag säga. Det slutar med att sambon bestämmer sig för att fly från alltihop och somna i soffan, jag kollar på allt fantastiskt som är på TV en fredagkväll: "Ensam mamma söker", "Idol". Helt plötsligt försvinner illamåendet, och jag blir hungrig! Oj, vilken skön känsla det är! Att faktiskt vilja och kunna äta, utan att känna det som att allt sitter fast högt upp i halsen. Och vad blir jag sugen på? KEBABTALLRIK! Kanske inget konstigt för er andra, men för mig... jag vet inte om det någonsin har hänt.
Så jag åker upp till närmsta kebabställe och känner mig som en främmande fågel när jag beställer en kebabtallrik med pommes frites. Satt och småsjöng i bilen hem och kände det som att jag verkligen gjorde något busigt. Jag äter verkligen för lite skräpmat...
Satt sen nöjd i soffan och sluka kebaben, toppade det hela med en skål popcorn och två skålar glass (små skålar, men ändå). När man mår illa 23 timmar om dygnet, måste man banne mig svulla när det går! Och oj så gott det är då! Sambon sa, när han vakna till liv i soffan, att det märks att jag är gravid, för han har aldrig varit med om att jag köper en kebabtallrik. Han gillade det tillståndet och hoppas nog på en repris. Risken är att det dröjer 3-5 år tills nästa gång.
Nu sitter jag och pöser i soffan, mätt och belåten. Familjen samlad. Pyret på plats. Borde inte ha så mycket att klaga på egentligen.
torsdag 6 november 2008
Mama Mia
Har idag varit med sambon på MVC. Det blir alltid lite förändrade miner när man börjar berätta sin "graviditetshistoria". Hon tror att jag är en helt lycklig första gångsförälder, och så sabbar jag hennes leende med att börja dra hela blodprov-hormoner-gynundersökningar-spermaprover-läkare-missfall och sjukskrivningar. Tar en stund... Sen kryddar vi historien med att sambon förlorade ett barn i vecka 26 för snart 10 år sedan. Ja.. verkligheten är inte alltid vad det först ser ut att vara. Men det gick nog bra i alla fall. Nu ska vi bara ta ställning till om vi ska göra ett CUB-test eller inte. Några åsikter någon?
Efter detta träffade jag en kompis från förr. Vi sågs på en Cypernresa för över 9 år sedan, träffades lite i Sverige, men har inte hörts på många år. Hon letade upp mig på Facebook, och here we are! Det var så kul att träffa henne igen. Hon har precis (och fortfarande) gått igenom ett helvete då hon precis förlorat sin son som hann bli 10 månader och hade diverse hjärnskador. Hennes historia är gripande och väldigt viktigt. Jag har mycket att lära. Vad finns det för begåvat att säga? Hur mår du? Men vi kunde båda enas om att man blir irriterad på omgivningen som alltid säger fel saker (jag utifrån min missfallserfarenhet) men samtidigt vet man inte vad man vill att de ska säga.
Jag har märkt att när jag berättar för folk nu för tiden att jag är gravid tittar de på mig med en ledsen blick och säger typ "Oj, hoppas att det går bra den här gången". Den där glädjen som alla visade förra graviditeten är nu borta och alla vill snarare "beklaga sorgen". Irriterande, men jag tror att jag också skickar ut en signal om att "ja, vi får ju se".
Jag har precis blivit dumpad av en kompis. En ganska ny känsla. Det är inte så ofta man blir det i vuxen ålder. Hon har blivit frälst, bokstavligt talat, och ser nu på livet och sig själv, och sin omgivning, på ett annat sätt. Och det är svårt för henne att umgås med människor som inte ser på livet på samma sätt. Det har jag lätt att förstå, men jag är väldigt ledsen över att förlora henne. Har varit kompisar i 8 år och jag har alltid gillat henne skarpt. Jag kan också känna mig som en sämre människa som inte lyckas tro på något speciellt, inte har en särskilt optimistisk syn på min tillvaro och kan inte alltid känna att jag kan luta mig på något eller någon annan än mig själv. Hon kan nu luta sig mot Gud och känner sig lugn i att fatta radikala beslut och kasta sig in i nya situationer. Så jag har precis förlorat en vän till Gud. Det var lite oväntat, det måste jag säga. Men det är ju ett argument jag inte kan streta emot på något sätt utan bara måste acceptera.
Jag lyckades göra min mamma besviken igår. Hon ligger hemma med ont i ryggen efter operationen, och ville ha mig där, hela dagen helst. Det hade jag inte så stor lust till, utan bokade upp mig på lite annat, och kom till lunch och middag. Hon blev jättebesviken, och det hade jag sen svårt att acceptera. Jag ville så gärna hjälpa till, ville slå henne med häpnad över hur fantastiskt oegoistisk jag kan vara. Men det lyckades jag inte alls med, utan gjorde henne besviken, byggde på bilden av mig som egoistisk och jag blev arg över alltihop istället. När jag sen ringde sambon för att beklaga mig, ville han få mig att förstå att jag faktiskt inte har gjort det som min mamma ville, jag har gjort det jag ville. Då ville jag inte prata med honom heller. Hela alltet slutade med att jag kom till mamma på kvällen, för att laga middag till oss, och när hon började allt med att säga "vad sent du kommer"! så brast det för mig. Jag grät och grät och kunde inte ens förklara varför. Satt på sängkanten och började gråta mer för varje ord jag sa, och till slut erkände jag att: Jag vet faktiskt inte vad jag pratar om...
Jag har en förlåtande mamma, som verkade nöjd med mitt skumma sällskap resten av kvällen. Undrar om jag började gråta så mycket för alla hormoner i kroppen. Men egentligen spelar det ingen roll, känslorna är lika sanna!
Idag har varit en dålig illamående-dag, vilket gör att jag ställer stort hopp till morgondagen, som statistiskt sätt borde vara bättre!
Efter detta träffade jag en kompis från förr. Vi sågs på en Cypernresa för över 9 år sedan, träffades lite i Sverige, men har inte hörts på många år. Hon letade upp mig på Facebook, och here we are! Det var så kul att träffa henne igen. Hon har precis (och fortfarande) gått igenom ett helvete då hon precis förlorat sin son som hann bli 10 månader och hade diverse hjärnskador. Hennes historia är gripande och väldigt viktigt. Jag har mycket att lära. Vad finns det för begåvat att säga? Hur mår du? Men vi kunde båda enas om att man blir irriterad på omgivningen som alltid säger fel saker (jag utifrån min missfallserfarenhet) men samtidigt vet man inte vad man vill att de ska säga.
Jag har märkt att när jag berättar för folk nu för tiden att jag är gravid tittar de på mig med en ledsen blick och säger typ "Oj, hoppas att det går bra den här gången". Den där glädjen som alla visade förra graviditeten är nu borta och alla vill snarare "beklaga sorgen". Irriterande, men jag tror att jag också skickar ut en signal om att "ja, vi får ju se".
Jag har precis blivit dumpad av en kompis. En ganska ny känsla. Det är inte så ofta man blir det i vuxen ålder. Hon har blivit frälst, bokstavligt talat, och ser nu på livet och sig själv, och sin omgivning, på ett annat sätt. Och det är svårt för henne att umgås med människor som inte ser på livet på samma sätt. Det har jag lätt att förstå, men jag är väldigt ledsen över att förlora henne. Har varit kompisar i 8 år och jag har alltid gillat henne skarpt. Jag kan också känna mig som en sämre människa som inte lyckas tro på något speciellt, inte har en särskilt optimistisk syn på min tillvaro och kan inte alltid känna att jag kan luta mig på något eller någon annan än mig själv. Hon kan nu luta sig mot Gud och känner sig lugn i att fatta radikala beslut och kasta sig in i nya situationer. Så jag har precis förlorat en vän till Gud. Det var lite oväntat, det måste jag säga. Men det är ju ett argument jag inte kan streta emot på något sätt utan bara måste acceptera.
Jag lyckades göra min mamma besviken igår. Hon ligger hemma med ont i ryggen efter operationen, och ville ha mig där, hela dagen helst. Det hade jag inte så stor lust till, utan bokade upp mig på lite annat, och kom till lunch och middag. Hon blev jättebesviken, och det hade jag sen svårt att acceptera. Jag ville så gärna hjälpa till, ville slå henne med häpnad över hur fantastiskt oegoistisk jag kan vara. Men det lyckades jag inte alls med, utan gjorde henne besviken, byggde på bilden av mig som egoistisk och jag blev arg över alltihop istället. När jag sen ringde sambon för att beklaga mig, ville han få mig att förstå att jag faktiskt inte har gjort det som min mamma ville, jag har gjort det jag ville. Då ville jag inte prata med honom heller. Hela alltet slutade med att jag kom till mamma på kvällen, för att laga middag till oss, och när hon började allt med att säga "vad sent du kommer"! så brast det för mig. Jag grät och grät och kunde inte ens förklara varför. Satt på sängkanten och började gråta mer för varje ord jag sa, och till slut erkände jag att: Jag vet faktiskt inte vad jag pratar om...
Jag har en förlåtande mamma, som verkade nöjd med mitt skumma sällskap resten av kvällen. Undrar om jag började gråta så mycket för alla hormoner i kroppen. Men egentligen spelar det ingen roll, känslorna är lika sanna!
Idag har varit en dålig illamående-dag, vilket gör att jag ställer stort hopp till morgondagen, som statistiskt sätt borde vara bättre!
tisdag 4 november 2008
Smågodis och långsamma dagar
Jag har fortfarande ingen direkt matlust, men äter pliktskyldigt ändå. Det jag tyvärr helst vill ha är smågodis! Det äter jag väldigt sällan annars, har inte så ofta godissug (är ju mer en muffins/morotskaka/äppelpaj-tjej). Nu kan jag äta smågodis till frukost! Där går i och för sig gränsen, men igår åt jag först frukost, och sen skutta jag ut i köket och hämtade den välfyllda påsen, som jag så korkat har hemma, och stoppa i mig ett hekto, innan klockan 11. Ingen vanlig syn för att vara mig kan jag säga...
Annars mår jag bättre, även om kroppen är helt oberäknelig och jag vet aldrig innan hur dagen ska bli rent illamåendemässigt och trötthetsmässigt. I lördags var det bra, kände mig rätt pigg och kunde äta. Sen på söndagen slockna jag i soffan vid halv 2 och hade svårt att komma upp igen, ville inte ha någon lunch alls. Igår var det ok igen, även om jag efter middagen mådde väldigt konstigt och hade tung hjärtklappning. Ja, som sagt, lite varierat. Det enda som består är att jag sover 10 timmar per natt, men måste ändå slita mig upp ur sängen på morgonen (vid halv 10!) och att jag sover ganska dåligt.
Igår kände jag mig för första gången på länge rätt så rastlös. Som att jag inte åstadkommer något (vilket jag inte heller gör) och att jag fick en stress över det. Jag fick ingen ro i sängen, gick igång i tankarna om när hur och vad jag ska träna. Detta är väldigt vanligt för mig när jag har mycket tid till mitt förfogande, att jag vill fylla den tiden med träning. Det är det enda som känns meningsfullt (?). Hittar absolut ingen energi till att rensa garderoben, köpa spontana presenter till folk, eller blogga mer. Men träna två timmar, det klarar jag av! Så gårdagen blev att jag gick hemmifrån in till Hornstull, och sedan tränade jag två timmar på Telefonplans SATS tillsammans med sambon. Jag ligger i sängen med samma känsla nu: Vad ska jag fylla dagen med? Jag måste göra något! På det sättet var det lättare för ett par veckor sedan, när jag sov bort större delen av dagen. Då behövde jag inte fundera över detta, eftersom jag knappt hann upp för att äta innan dagen var slut. Jag kanske börjar så sakteligen bli redo att jobba igen?
Mamma är nu färdigopererad och är hemma sedan i lördags. Hon kan nog styra en hel värld från sin säng, vilket hon gärna gör. Vad som ska ätas, när det ska handlas, vem som ska göra vad och med vem och när. Ibland charmigt, men alltför ofta väldigt irriterande. Jag ska flytta dit imorgon och bo med henne i två dagar, eftersom pappa är borta. Det gör jag gärna, men inser också att jag måste hålla i mig för att inte vara alltför otrevlig och snäsig när hon sätter igång och vill ha saker på sitt sätt och i sitt tempo. Jag vet att jag har detta drag också, så jag kanske ska titta och lära mig hur jag själv INTE ska göra, istället för att bli irriterad.
Just nu är jag och sambon väldigt kära i varandra. Vi gosar, skrattar och skickar söta sms mest hela tiden. Vilken gåva det är! Att få känna och ge kärlek. Att längta när han är på jobbet, att ligga och sniffa på honom på natten, att kyssas innerligt när man ses på gymet efter några timmars bortavaro, att mitt i natten vara vakna båda två och ligga och ge varandra kärleksförklaringar. Att känna att framtiden är möjlig och hoppfull. Det har ju inte bara varit så senaste 4-5 månaderna. Men jag har nog aldrig slutat tro på oss faktiskt. Även när vi har grälat som mest har det ändå känts möjligt. Han är en väldigt vacker människa och jag är lyckligt lottad som får vara med en så begåvad, generös, omtänksam och rolig man (kan fortsätta med bra ord som beskriver honom, men jag vill inte göra er alltför avundsjuka ;-)
Jag börjar längta efter Pyret. Jag går in i vecka 11 imorgon, och blir faktiskt lugnare hela tiden, även om jag inte tänker så mycket på varken missfall eller förlossning på dagarna. Men jag kom på att jag vill verkligen ha barn. Förut har jag mest velat vara gravid (jo, tack för den, detta har ju verkligen varit roligt) men nu vill jag verkligen ha vårat barn. Jag är lite förvånad över att jag faktiskt saknar och vill vara med min systerson (han som bor i Italien). Jag har ju aldrig brytt mig särskilt mycket om varken mina syskonbarn eller kompisars barn, men lilla Emil har jag blivit kär i. Om det beror på att jag själv är gravid nu, eller om det är för att han är ett väldigt trevligt barn, det vet jag inte. Men det känns så tråkigt att han ska åka hem imorgon och att jag inte kan få behålla honom och sniffa lite mer på honom. Så här liten och söt är han ju inte i all evighet.
Jag blev utmanad av en kompis på hennes blogg, att jag skulle skriva sju saker om mig själv, både alldagliga och annorlunda och sedan skulle jag länka till 7 andra som ska göra samma sak. Nu känner jag inga andra som bloggar, förutom hon som utmanade mig, så jag kan tyvärr inte göra den sista delen. Men jag är inte den som bangar, och skriver härmed sju saker om mig själv, utan att värdera vilka som är alldagliga eller speciella:
1) Jag kommer från Skövde. Bodde där mina första 16 år och flyttade till Stockholm sommaren mellan 9:an och gymnasiet med mina föräldrar (mina systrar bodde redan här). Har alltså bott här i 12,5 år och känner mig som stockholmare, men är mycket noga med att påpeka för nya bekantskaper att jag minsann inte kommer härifrån, då jag är stolt över min bakgrund. Ser den som berikande och värdefull. Men första året här var rätt tufft...
2) Att jag har dykt i alla världsdelar (förutom Antarktis, men jag anser att det är ok). Har dykcert sedan -99 och har lagt mycket tid och pengar på att resa runt jorden och dyka. Har min första sambo att tacka för många fina dykminnen. Han var divemaster och orienterare, vilket gjorde att han skötte all navigation under vatten (med resultatet att jag aldrig lärt mig) och jag kunde bara simma med och njuta av dyket. Han släpade utrustning, såg till att vi fick dyka själva och slippa alla nybörjare som ska ner i vattnet i stora grupper och skrämmer bort alla fiskar. Om ni vill veta: Röda havet och Västindien var nog bäst. Inte Barriärrevet i Australien, som jag trodde, där var det så förstört.
3) Att det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att peta mig i näsan och rensa bort nattens snorkråkor. Jag är inte alltid så medveten om att jag gör detta, utan påbörjar proceduren innan jag ens har vaknat ordentligt. Var de hamnar någonstans? På golvet bredvid sängen...
4) Att jag döptes som 14-åring. Min pappa är ateist och vägrade döpa mig, eftersom han gett med sig gällande mina systrar och låtit döpa dem som små. Så jag döpte mig av eget val, sommaren jag skulle konfirmeras, i Våmbs kyrka i Skövde. Jag passade även på att lägga till ett namn: My.
5) Att jag är paniskt rädd för maneter. Alla maneter. Kan inte alls förklara varför, men antar att min mellansysters terror med att kasta blåmaneter på mig som liten inte har hjälpt till. Jag vill verkligen inte bada där de finns, även om jag tvingas till det ändå ibland. Men då måste någon stå på land eller vara nära i vattnet och varna när de rackarna närmar sig, så jag kan fly eller slåss!
6) Att jag skriver dagbok. Har gjort sedan sjätte klass ungefär, olika ofta och mycket. Är nu inne på min 50:e dagbok och har alla sparade, stående i bokhyllan hemma. Jag kollar gärna i dem när lusten faller på. Gillar att kunna gå tillbaka till t.ex. 8:an, och se hur det egentligen var. Minnet sviker, det kan jag säga. Sedan jag började blogga har jag dock skrivit mycket mindre dagbok, och det gillar jag inte riktigt. Får skärpa till mig.
7) Att jag kan vara en riktig bakåtsträvare, som inte alls gillar när tekniken går framåt. Var väl en av de sista som ansåg mig besegrad av Internet. Ville inte befatta mig med det och fick nästan panik när jag såg att webadresser ploppade upp på alla möjliga ställen under min tonår. Samma sak med digitalkameran - aldrig (jo, jag har en nu...) och DVD och MP3 ska vi inte prata om. Jag gillar att ha saker som det var, det har funkat jättebra och behöver inte ändras. Jag ger mig alltid, till slut. Men jag hinner bli rätt stressad och irriterad innan och gör mitt bästa för att hålla kvar vid det som var.
Så M, nu har jag antagit en del av utmaningen i alla fall. Inser att jag behöver gå på bloggskola hos dig, fattar inte hur jag skulle länka till någon, om jag nu kände någon. Kan du ta dig an mig?
Annars mår jag bättre, även om kroppen är helt oberäknelig och jag vet aldrig innan hur dagen ska bli rent illamåendemässigt och trötthetsmässigt. I lördags var det bra, kände mig rätt pigg och kunde äta. Sen på söndagen slockna jag i soffan vid halv 2 och hade svårt att komma upp igen, ville inte ha någon lunch alls. Igår var det ok igen, även om jag efter middagen mådde väldigt konstigt och hade tung hjärtklappning. Ja, som sagt, lite varierat. Det enda som består är att jag sover 10 timmar per natt, men måste ändå slita mig upp ur sängen på morgonen (vid halv 10!) och att jag sover ganska dåligt.
Igår kände jag mig för första gången på länge rätt så rastlös. Som att jag inte åstadkommer något (vilket jag inte heller gör) och att jag fick en stress över det. Jag fick ingen ro i sängen, gick igång i tankarna om när hur och vad jag ska träna. Detta är väldigt vanligt för mig när jag har mycket tid till mitt förfogande, att jag vill fylla den tiden med träning. Det är det enda som känns meningsfullt (?). Hittar absolut ingen energi till att rensa garderoben, köpa spontana presenter till folk, eller blogga mer. Men träna två timmar, det klarar jag av! Så gårdagen blev att jag gick hemmifrån in till Hornstull, och sedan tränade jag två timmar på Telefonplans SATS tillsammans med sambon. Jag ligger i sängen med samma känsla nu: Vad ska jag fylla dagen med? Jag måste göra något! På det sättet var det lättare för ett par veckor sedan, när jag sov bort större delen av dagen. Då behövde jag inte fundera över detta, eftersom jag knappt hann upp för att äta innan dagen var slut. Jag kanske börjar så sakteligen bli redo att jobba igen?
Mamma är nu färdigopererad och är hemma sedan i lördags. Hon kan nog styra en hel värld från sin säng, vilket hon gärna gör. Vad som ska ätas, när det ska handlas, vem som ska göra vad och med vem och när. Ibland charmigt, men alltför ofta väldigt irriterande. Jag ska flytta dit imorgon och bo med henne i två dagar, eftersom pappa är borta. Det gör jag gärna, men inser också att jag måste hålla i mig för att inte vara alltför otrevlig och snäsig när hon sätter igång och vill ha saker på sitt sätt och i sitt tempo. Jag vet att jag har detta drag också, så jag kanske ska titta och lära mig hur jag själv INTE ska göra, istället för att bli irriterad.
Just nu är jag och sambon väldigt kära i varandra. Vi gosar, skrattar och skickar söta sms mest hela tiden. Vilken gåva det är! Att få känna och ge kärlek. Att längta när han är på jobbet, att ligga och sniffa på honom på natten, att kyssas innerligt när man ses på gymet efter några timmars bortavaro, att mitt i natten vara vakna båda två och ligga och ge varandra kärleksförklaringar. Att känna att framtiden är möjlig och hoppfull. Det har ju inte bara varit så senaste 4-5 månaderna. Men jag har nog aldrig slutat tro på oss faktiskt. Även när vi har grälat som mest har det ändå känts möjligt. Han är en väldigt vacker människa och jag är lyckligt lottad som får vara med en så begåvad, generös, omtänksam och rolig man (kan fortsätta med bra ord som beskriver honom, men jag vill inte göra er alltför avundsjuka ;-)
Jag börjar längta efter Pyret. Jag går in i vecka 11 imorgon, och blir faktiskt lugnare hela tiden, även om jag inte tänker så mycket på varken missfall eller förlossning på dagarna. Men jag kom på att jag vill verkligen ha barn. Förut har jag mest velat vara gravid (jo, tack för den, detta har ju verkligen varit roligt) men nu vill jag verkligen ha vårat barn. Jag är lite förvånad över att jag faktiskt saknar och vill vara med min systerson (han som bor i Italien). Jag har ju aldrig brytt mig särskilt mycket om varken mina syskonbarn eller kompisars barn, men lilla Emil har jag blivit kär i. Om det beror på att jag själv är gravid nu, eller om det är för att han är ett väldigt trevligt barn, det vet jag inte. Men det känns så tråkigt att han ska åka hem imorgon och att jag inte kan få behålla honom och sniffa lite mer på honom. Så här liten och söt är han ju inte i all evighet.
Jag blev utmanad av en kompis på hennes blogg, att jag skulle skriva sju saker om mig själv, både alldagliga och annorlunda och sedan skulle jag länka till 7 andra som ska göra samma sak. Nu känner jag inga andra som bloggar, förutom hon som utmanade mig, så jag kan tyvärr inte göra den sista delen. Men jag är inte den som bangar, och skriver härmed sju saker om mig själv, utan att värdera vilka som är alldagliga eller speciella:
1) Jag kommer från Skövde. Bodde där mina första 16 år och flyttade till Stockholm sommaren mellan 9:an och gymnasiet med mina föräldrar (mina systrar bodde redan här). Har alltså bott här i 12,5 år och känner mig som stockholmare, men är mycket noga med att påpeka för nya bekantskaper att jag minsann inte kommer härifrån, då jag är stolt över min bakgrund. Ser den som berikande och värdefull. Men första året här var rätt tufft...
2) Att jag har dykt i alla världsdelar (förutom Antarktis, men jag anser att det är ok). Har dykcert sedan -99 och har lagt mycket tid och pengar på att resa runt jorden och dyka. Har min första sambo att tacka för många fina dykminnen. Han var divemaster och orienterare, vilket gjorde att han skötte all navigation under vatten (med resultatet att jag aldrig lärt mig) och jag kunde bara simma med och njuta av dyket. Han släpade utrustning, såg till att vi fick dyka själva och slippa alla nybörjare som ska ner i vattnet i stora grupper och skrämmer bort alla fiskar. Om ni vill veta: Röda havet och Västindien var nog bäst. Inte Barriärrevet i Australien, som jag trodde, där var det så förstört.
3) Att det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att peta mig i näsan och rensa bort nattens snorkråkor. Jag är inte alltid så medveten om att jag gör detta, utan påbörjar proceduren innan jag ens har vaknat ordentligt. Var de hamnar någonstans? På golvet bredvid sängen...
4) Att jag döptes som 14-åring. Min pappa är ateist och vägrade döpa mig, eftersom han gett med sig gällande mina systrar och låtit döpa dem som små. Så jag döpte mig av eget val, sommaren jag skulle konfirmeras, i Våmbs kyrka i Skövde. Jag passade även på att lägga till ett namn: My.
5) Att jag är paniskt rädd för maneter. Alla maneter. Kan inte alls förklara varför, men antar att min mellansysters terror med att kasta blåmaneter på mig som liten inte har hjälpt till. Jag vill verkligen inte bada där de finns, även om jag tvingas till det ändå ibland. Men då måste någon stå på land eller vara nära i vattnet och varna när de rackarna närmar sig, så jag kan fly eller slåss!
6) Att jag skriver dagbok. Har gjort sedan sjätte klass ungefär, olika ofta och mycket. Är nu inne på min 50:e dagbok och har alla sparade, stående i bokhyllan hemma. Jag kollar gärna i dem när lusten faller på. Gillar att kunna gå tillbaka till t.ex. 8:an, och se hur det egentligen var. Minnet sviker, det kan jag säga. Sedan jag började blogga har jag dock skrivit mycket mindre dagbok, och det gillar jag inte riktigt. Får skärpa till mig.
7) Att jag kan vara en riktig bakåtsträvare, som inte alls gillar när tekniken går framåt. Var väl en av de sista som ansåg mig besegrad av Internet. Ville inte befatta mig med det och fick nästan panik när jag såg att webadresser ploppade upp på alla möjliga ställen under min tonår. Samma sak med digitalkameran - aldrig (jo, jag har en nu...) och DVD och MP3 ska vi inte prata om. Jag gillar att ha saker som det var, det har funkat jättebra och behöver inte ändras. Jag ger mig alltid, till slut. Men jag hinner bli rätt stressad och irriterad innan och gör mitt bästa för att hålla kvar vid det som var.
Så M, nu har jag antagit en del av utmaningen i alla fall. Inser att jag behöver gå på bloggskola hos dig, fattar inte hur jag skulle länka till någon, om jag nu kände någon. Kan du ta dig an mig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)