Min son är en guldfisk

Jag börjar känna mig mer och mer säker, att sonen har en guldfisks genetiska minnesuppsättning. Varför måste vi annars leta i hela lägenheten efter hans storasyster var 10:e minut, trots att hon inte har varit i lägenheten på flera dagar? Guldfisk.

Sonen har haft sina första sjukdagar från dagis denna vecka. Förkyld, hostig, feber och virusprickar. En sväng till vårdcentralen och stick i fingret (hoppades på penecillin, men ack nej). Så jag har varit hemma med honom i 4 dagar. Vad ovant det har varit! Hur roade man en 1-åring nu igen? Har liksom inte rutinerna satta, famlar mellan ett ICA-Maxi-besök och lite spark med fotboll i parken. Men dagarna är långa, orken kort. Hoppas i tysthet att han orkar gå till dagis på måndag.

Samtidigt inser jag att detta är sista tiden någonsin som jag kommer få vara ensam med honom på det här sättet. Snart kommer ett syskon, och enbarnsmagin är över, för alltid. Så jag vill utnyttja tiden maximalt - men till vad? Hur gör man för att maxa tiden med en liten 16-månaders? Går det? Barn uppskattar ju kvantitet mer än kvalitet, och kvantitet får han i alla fall! Men jag märker att jag inte leker direkt med min son. Visst; sparkar fotboll på vägen till lekplatsen, läser bok efter bok efter bok, sitter med honom i famnen och tittar på samma (förbannade) avsnitt av Pippi Långstrump, bygger sandkakor, gungar honom, hjälper till att plocka fram olika leksaker. Men LEKER, nej, det gör jag inte. Kan man det?

Idag märkte sambon att jag verkade ledsen, grubblande. Vi började prata medan jag fyllde diskmaskinen, och bara jag sa orden började jag gråta: Jag är skiträdd för att få två barn. För att inte räcka till. För att vår förstfödde inte kommer få det han behöver (barn nr 2 funderar jag pinsamt nog inte så mycket på). Att jag kommer slita häcken av mig för att upprätthålla samma föräldrastandard som nu - och som jag vill ha - men ändå kommer misslyckas. Att jag inte ska kunna ligga i sängen och kramas en timma på morgonen som jag gör nu med sonen. Att vi inte ska kunna läsa alla böcker i hans bokkorg X antal gånger varje dag. Att hans sorg, ilska, glädje, smärta, hjälplöshet måste åsidosättas för att syskonet behöver mig mer. Hur står man ut med det? Att se ens barn har behov, men inte kunna tillgodose dem? Och inte ens kunna förklara för honom varför, för han är för lite för att förstå.

Jag längtar efter själva bebisen i min mage, men inte efter den situation som kommer att uppstå. Jag vill uppenbarligen aldrig föda fram mina barn, bara gå och bära på dem! Ville ju inte föda sonen heller, hade gärna varit gravid minst någon månad till. Ska jag analysera detta tycker ni?

Vi ska nu bli en sån familj som man knappt orkar bjuda hem på middag för att det är så jobbigt med två småbarn på tillställning. Jag kommer kunna träffa mina vänner ÄNNU mindre än idag, för att jag då måste anpassa mitt liv efter ett litet liv till. Min träning kan jag väl se mig i stjärnorna efter (förutom eventuellt löpning... min favorit... not!). Att ligga som just nu i soffan med soft musik i bakgrunden, två nybakade muffins och en rykande tekopp bredvid mig, sonen sover gott och jag kan slappa hur mycket jag vill - det kommer väl inte existera!

Barn är meningen med livet, det är jag helt säker på. Men hjälp vilken utmaning det är! På typ alla sätt som går. Psykiskt, fysiskt, praktiskt, boendemässigt, relationsmässigt, ekonomiskt, fritidsmässigt, yrkesmässigt, utseendemässigt, insiktsmässigt och kärleksmässigt. Kärlek har ju fått en ny innebörd. Den svämmar över.

Annars i mitt liv är det ganska ointressant om jag ska vara ärlig. Jag har ju världens roligaste - och svåraste - jobb, som stimulerar mig oerhört. Har även fått frågan om att ta en ny klient i individualterapi, vilket ju så klart är en stor ära. För min utbildnings skull behöver jag två stycken i individualterapi, så det känns jätteskönt att kanske ha en klar. Jag tränar mina fem pass i veckan (mest spinning och styrka på olika sätt). Jag försöker träffa vänner, men det är banne mig inte lätt att få till. Jag hänger på lekplatsen och kring mina sjöar. Jag njuter av den absolut bästa årstiden - hösten. Vackrare än så här blir inte världen.

Mer Umeå

Har idag varit på heldagsföreläsning (HELDAG! 8-17 nonstop förutom en timmas lunch) om utvecklingspsykologi. Det är ju inget helt lättsmält och lättbegripligt ämne, men riktigt riktigt intressant. När man får olika diagnoser beskrivet på det sättet så blir det plötsligt så friskt, så begripligt. Ordet sjuk används inte alls, utan det är bara olika försvarssystem som slår till vid lite fel tillfällen. Naturligtvis kan det vara mycket handikappande för personen i fråga, och inte alls så lätt att förbättra, bara för att man plötsligt förstår att det är ens Kamp-flykt-system som slår till för tidigt. Men det kanske är lite avlastande, lite förlåtande.

Men oj så ryggen värker nu. Jag klarar faktiskt inte att sitta så länge, på trästolar utan någon som helst möjlighet till att lägga upp benen, luta sig skönt tillbaka eller liknande. Känner det när jag sitter på favvocafé nr 2 nu, att det gör ont hur jag än sitter, trots att det är nån form av soffa jag kan luta mig tillbaka i nu.


Min mamma var lite barnvakt igår, eftersom jag var här och sambon hade en handledningsgrupp och kunde inte komma hem förrän vid halv 6. Det hade gått jättebra, men det mest mysiga är hur mycket han kan och förstår nu för tiden. Hon hade frågat och sagt saker till honom och han hade helt uppenbart fattat allt. Det blir annorlunda när någon utanför kommer in och är med honom, eftersom inte allt sker per automatik, utan är nya situationer. "Jag vet inte var du har dina nappar". Då knatar han och hämtar en (trots att vi aldrig har dem på samma ställe, utan lite utspridda över lägenheten). "SKa vi gå och vila"? Då går han in i sovrummet, lägger sig till rätta, visar att hon ska dra över honom täcket och sätta på TV:n. Flera sådana liknande saker. Jättehäftigt!! Min lilla plutt! Börjar bli så stor.


Jag har ju sedan dagen han föddes sagt att jag inte vill att han ska bli äldre, att han är så underbar som han är just exakt nu. Jag fortsätter hävda det, trots att över 16 månader har gått och jag borde börja lära mig att han faktiskt blir ÄNNU mer underbar ju längre tiden går. Sambon försöker förklara att det kommer bli ännu lite roligare när han kan prata. Nej, han är bäst just nu, när jag kan få njuta av hans utveckling. Hans ljuvliga små ord som kommer hela tiden. När han härmar alla djur, säger att han vill hoppa ner från stolen, titta på TV, läsa bok, gå ut och så vidare. Han gör sig helt förstådd och det måste ju vara så härligt för honom. Så för hans skull kan han få bli lite äldre, så att han kan få säga ännu fler saker och göra sig ännu mer förstådd.


Det är häftigt med barn att de verkligen vill lära sig nya saker (förstår att det är en form av överlevnadsinstinkt, hur skulle de annars klara sig?). Sonen ska ju testa och testa samma moment, även fast det helt upenbart är svårt och kanske inte går så bra. Jag kan ibland vilja göra saker åt honom, för att han ska slippa misslyckas (generalfel som förälder, jag vet). Men han verkar inte alls bry sig på samma sätt som jag gör över att han inte klarar det han företar sig. Vilken underbar egenskap! Tänk om man som vuxen kunde behålla den sidan. "Jag kan inte italienska, så nu ska jag träna det hela tiden tills jag kan".

Nej, nu ska jag lämna er för min egen. privata dagbok. Kladdkakan ska ätas upp, teet fyllas på. Sen ska en skön dubbelsäng intas. Imorgon är det hemfärd. Känns tråkigt, har det väldigt bra här.

Umeå nr 2

Är i Umeå igen. Känns riktigt bra, längtade efter att vara här. Ska kanske erkänna att jag fokuserar mer på hur jag ska spendera kvällarna än vilka föreläsningar jag ska få uppleva denna gång.

Dagen har varit riktigt bra! Förutom att jag mer eller mindre sprang till Bromma flygplats efter att ha lämnat sötaste sonen på dagis, så har allt gått min väg på något sätt. När jag klev på planet i Stockholm tittade piloten ut från cockpitt och säger "Hej Lisa!". Då är det en man jag känner, som är pilot. Och jag fick sitta framme i cockpitt hela resan, även landningen. Med hörlurar och allt. Kände mig som ett barn som får sitta i en polisbil för första gången och ber dem sätta på sirenerna. Riktigt riktigt roligt!

Så glad i hågen åkte jag flygbussen in till stan, promenderade till mitt älskade lilla hotell (som jag är evigt trogen, de är min favvo) och bor denna gång i ett dubbelrum. Oj så stort och tjusigt det var! Stor säng, fåtöljer och space. Sen till skolan, trevliga klassisar som jag nu börjar lära mig namnet på. Gruppdiskussioner hela eftermiddagen (och trots att jag helt glömt att jag ju skulle läsa allas enskilda arbeten till denna gång, så gick det alldeles utmärkt. Bra att vara en pratig person ibland, det märks liksom inte att man glömt läxan...).

Kände mig trött efter skolan, klockan var 5, det började skymma. Men jag tog mig i kragen och cyklade upp till IKSU, alltså idrottsanläggningen i Umeå (Norra Europas största om jag inte missminner mig). Den är helt gigantisk, aldrig sett något liknande. Bestämde mig för att köra ett pass vattengympa och simma innan. Så in i baddräkten, ut i simahallen och körde en kilometer siming och sedan en timmas vattengympa. Urfin simhall, bra pass och jaa, bra bra bra. Nu sitter jag på samma café som jag satt på förra gången jag skrev härifrån Umeå. Sammanfattningsvis har jag det riktigt bra. Har även Skypat och fått pussa sonen ute i cyberspace.

Jag är nu i vecka 29. Tiden rusar verkligen. Börjar känna mig lite stressad faktiskt. När man passerat vecka 30 är det liksom nerräkning och tiden rullar ännu snabbare. Tänk om detta är sista gången jag är i detta välsignade tillstånd? Fruktansvärda tanke! Inte bara för det svårbegripliga att jag då har fått de barn jag ska ha, utan även för att jag känner mig så fin, så lugn med att se ut som jag gör. Njuter av att få uppmärksamheten som man helt automatiskt får, njuter av att vad jag än presterar på gymet så är alla imponerade över att jag ens är där. Njuter av hur snyggt alla kläder sitter. Njuter av att plötsligt börja prata med en främling, bara för att hon/han vill kommentera min mage eller också är gravid och känner samhörighet. Njuter av att klara av (lite lite bättre i alla fall) att slappa mer, lyssna mer på kroppen och vad den vill och inte. Och jag känner mig så oerhört stolt över att snart bli tvåbarnsmamma! Vilken grej! Kunna säga "mina barn", i plural. Har ju precis lärt mig att jag har ett barn för guds skull...

En märklig sak hände med mig på planet upp hit idag. Jag satt ju trots allt några minuter i mitt eget säte, och kvinnan bredvid mig sa att hon är döv och därför ej hör om de erbjuder kaffe eller te (alltså hon liksom mimade och det kom ut lite ljud när hon pratade). När jag se skulle svara henne, så pratade jag engelska! Som att alla människor som inte klarar av att man pratar snabbt och kanske otydligt, inte kan svenska! Vilken mycket konstig reaktion från min sida!

Sambon har fått hörapparter. Han är inte glad. Men det är jag! Hoppas att det kommer göra en skillnad för hans tinnitus och även att han hör lite dåligt. Inte så att det direkt märks, men det kan vara det som ofta gör honom trött. Får återkomma med rapport, han ska ha dem i en månad och testa.

Nu ska jag gå tillbaks till mitt dubbelrum och försöka välja mellan att titta på Brottet på SVT 1 eller på Grey´s Anatomy. Svårt val.