altanen och jag

Min lilla dotter sover, jag orkar inte duscha efter träningen, utan sitter i min hängstol på altanen och är lite rastlös. Jag är dålig på att ha dötid, oplanerad tid. Börjar direkt planera, men utan att egentligen göra något revolutionerande med tiden. Jag är ju mycket nojjig med att mina barn ska få sova när de behöver och så länge de behöver - ett faktum som gör mig rätt så låst på dagarna. Idag fick jag plötsligt en tom dag, så min vän som jag skulle träffat var tvungen att vara hemma med sjukt barn. Direkt börjar jag fundera på vad jag ska göra istället. Det slutar med att jag inte gör så mycket alls, utan mest vankar runt och blir stressad. Jo, jag och dottern cyklade till SATS Stadshagen och tränade (hon verkar ha det väldigt bra på Minisats, underbart!). När vi cyklade hem, över gupp, vägarbeten, bilar och kaos, somnar hon med hjälmen nerdragen över pannan. Lilla gumman, mycket trött. Så förutom träningen (som ju oftast är det jag till slut tar mig för när jag är "ledig" så blir det liksom inget mer. Varför? Visst jag har pluggat lite (halvslumrat och samtidigt läst om den emotionella hjärnan. Helt obegripligt, synapser och hypothalamus). Snart är det dagishämtning - och så var denna dagen över! "Denna dagen - ett liv", eller kanske hellre: "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".

Jag är just nu innen i fasen "jag kan inget, jag är kass på det jag gör och jag kommer aldrig bli bättre" i min utbildning. Vet att den fasen kommer och ska komma, och att den går över. Så har det varit varje lång utbildning jag gått, men det är slitigt! Jag tycker syd om dem som går iterapi hos mig ,känns som att jag lurar dem och låtsas vara en bra terapeut, när jag inte är det. Min enda tröst är att det finns i alla fall en i min handledningsgrupp som är sämre, så blir den personen godkänd på den här utbildningen, då blir jag det också. Man behöver sådana i sin närhet, som gör att jag kan höja mig själv en bit, och se vad jag faktiskt gör bra (eller i alla fall bättre än den personen). Jag förstår att det är helt meningslöst att vara så hård mot sig själv, så självkritisk. Min sambo sa senast igår att han tycker att jag har tagit otroligt stora kliv i min utveckling sedan min steg 1 utbildning, att jag knappt är samma människa. Alltid skönt att höra, själv är man ju ofta blind för sin egen utveckling.

Idag opereras en vän på onkologen. Hon har hittat en knöl i halsen och den ska idag tas bort. Den är troligtvis godartad, men man vet inte säkert än. Jag har tänkt så mycket på henne, på hennes två barn, man. Att livet banne mig är kort och oförutsägbart. Att det inte går att ta det för givet, även om jag verkligen gör det. Har ju en mardröm om att min mamma inom en snar framtid kommer få cancer. Vet inte varför, men känner mig så säker. Hur ska jag klara mig utan min fina fina mamma?

Igår på handledningen kom det upp att jag har gått hos en terapeut som för två år sedan dog i hjärncancer. Det gick på ett par månader, så var hon borta. Jag tänker ofta på henne. På paniken jag upplevde hos henne när hon vid vår sista session berättade att hon hade cancer, hur förvirrad hon var, hur hon bara en vecka tidigare berättat att hon och hennes nya kärlek i livet precis fått sin nybyggda lägenhet, hur hennes tonårsbarn såg fram emot flytten och hur hon berättade om sina sommarplaner. Tre månader senare var hon borta.

Jag gick inte på begravningen. Varför? Hade något annat, viktigare för mig? Skäms för det idag.

Dottern har vaknat, livet fortsätter.

En identitet har gått i graven

Idag gjorde jag det, jag klippte av mig allt hår. Verkligen allt. Jag blev så nostalgisk att jag tog med mig allt hem i en påse, och förundras över hur galet mycket det är! Frisören Jim tackade mig för det stora förtroendet att få kapa av allt: Don´t call me haircutter, call me hairbutcher" för att citera honom innan vi började. Jag tycker det känns galet ovant, läskigt, kort, tomt, lite besvärande att känna håret i ansiktet (är ju van att det hänger eller är utsläppt). Blir helt chockad när jag går förbi en spegel, och undrar "vem är jag nu?"

Min sambo höll knappt ihop sig när jag kom hem, men efter bara någon minut blev han helt till sig. Han tycker att jag är så häftig, så cool, så modig och så snygg! Men som han säger: Du är en annan kvinna nu, du är liksom en annan kategori. "Den där businesskvinnan med pengar och karriär, som vet vad hon vill och har koll på läget". Hmm, kan vänja mig vid det.

Fattar att detta inte är ett stort steg för mänskligheten precis, men stort för mig! Men samtidigt känns det märkligt lätt och osentimentalt. Jag var färdig, precis som jag för några månader sedan var färdig med min tungpiercing. Plötsligt händer det och då är man redo. En ny, kanske lite vuxnare era är på ingång, och så ska det vara. Så även om mina föräldrar och syster inte verkar helt överförtjusta ("den där Jim får minsann se sig om över axeln framöver", "jag har bara två döttrar nu, vet inte vart den tredje tog vägen", "hur kom du på den här dumma idén?") så känner jag mig piggare och fräshare än på länge!

Men nu över till livet i övrigt: Var på terapi i måndags och vi pratade om skam. En känsla som är en så kallad grundaffekt, alla har den, den är nödvändig för att vi ska fungera med andra människor och reglerar vårt beteende så att vi är schyssta medmänniskor (slut på psykologilektionen...). Men den är ju så bökig att känna! Jag insåg att jag oftast gömmer skam bakom ilska, irritation, försvar eller ibland humor. Men absolut mest irritation. Gärna som jag lägger ut på någon annan, att någon annan har gjort fel istället för att jag har gjort det (eftersom det är så svårt att stå ut med).

En annan del av skammen, som jag verkligen vill jobba bort, det är när jag ursäktar mina barns beteenden eftersom jag skäms över dem. Om sonen kastar saker, blir blyg, dottern gnällig eller klängig - då börjar jag direkt skylla på trötthet, hunger, ännu en fas eller att jag inte fattar något alls. Detta är oftast sant i och för sig, men samtidigt helt onödigt. Vilket barn är inte gnälligt, trött, argt, blygt eller klängigt? Alla som har barn vet precis hur nyfiken men samtidigt osäker en tvååring kan vara, eller hur trygghetsbehövande en 9-månaders kan vara. Jag ska inte prata om dem över deras huvuden, bara för att själv framstå i bättre dager. Här kommer skammen - först skammen över att mina barn inte alltid beter sig som jag vill att de ska, och sedan skammen över att jag så dåligt accepterar att de beter sig som de gör, och sedan skammen över att jag till på köpet ursäktar dem inför andra.

Som de flesta av er vet hade jag svårt att bli gravid, och spenderade några år med att sörja detta faktum - samtidigt som jag var inom fertilitetsvården ett par gånger i månaden. Då kunde jag inte glädjas över vännernas barn, inte känna lycka när andra blev gravida, inte tycka så särskilt mycket om barn över huvudtaget. Nu när jag själv har barn så är det så underbart att känna genuin glädje över andras graviditeter, förlossningar och sedan underbara små söta barn. För herregud vad alla barn är söta! Stod på Odenplans leksplats för ett tag sedan och tittade runt, och kände att jag ville ta med mig alla sötnosar hem! Som att vara på en kennel och se alla galet söta hundvalpar, men bara få ta med en hem. Jag har blivit en godare människa av att få barn, så är det faktiskt. Mer omtänksam, mindre missunsam.

Träffade för ett tag sedan en gammal bekant som inte har några barn. Jag har haft en känsla av att hon haft svårt att få barn, men aldrig frågat. Denna gång tog jag dock mod till mig och sa som det var, att jag misstänkte, att jag vet hur det är, att jag undrar hur hon mår. Detta räckte för att hon skulle bli ledsen, hann säga att de försökt i 2 år, innan hon började gråta. Jag lider så med henne, vill så gärna rädda henne från detta helvete. Detta slitiga, nedbrytande, sorgliga och även ensamma tillstånd. För det är ensamt, ingen som inte varit där vet hur det är, hur många gånger per dag man egentligen kan tänka på hur gärna man vill ha barn, hur mycket man längtar och drömmer. Jag hoppas så att det ordnar sig för dig, du vet vem du är. Finaste du, du kommer bli en helt ljuvliga mamma, så mycket vet jag!

Klockan är halv tio på kvällen, ska nog lägga mig och läsa ännu en obegrliplig kursbok på engelska. Varför kan man inte få kurslitteratur på svenska? Jag trodde att jag var rätt bra på engelska, men ärligt talat så fattar jag ingenting! utan att överdriva särskilt mycket alls tyvärr. Hur klarar mina klasskompisar detta? Kör de Google Translate på hela skiten? God natt!

Min oas

Jag sitter i min hörnsoffa med ett gäng kuddar bakom ryggen. Har alla myslampor tända, ljusen brinner på byrån, Hanne Boel kommer ur högtalarna. Jag har en rykande tekopp och choklad från Lindt bredvid mig. Hela familjen sover, trots att klockan bara är 9 en fredagkväll. Jag borde kanske bli besviken på att sambon sover bort vår tid tillsammans, men i ärlighetens namn - detta är nog det skönaste sättet att spendera en fredagkväll på. Själv, med min musik, min agenda, min oas.

Min terapeut har frågat mig efter stunder i mitt liv då jag får ro, då jag stannar upp och inte är på väg någon annanstans (mentalt eller fysiskt). Detta är en sådan stund. De innehåller alltid tända ljus, te och lugn musik. Platsen och tiden kan variera, men några faktorer är de samma. Så just nu vill jag inte vara någon annanstans, inte göra något annat.

Apropå terapeut så frågade hon förra samtalet om min relation till musik. Jag började lite svepande berätta att jag egentligen inte gjort annat under min uppväxt, än att hålla på med just musik. "Va, detta har du aldrig sagt! Här kommer ju en helt ny sida fram hos dig! Berätta mer!" Jag berättade om alla körer, instrument, solosång, konserter, musikhögskolan, ansökan till Kungsholmens musikgymnasium, ett helt års kvällsplugg i musikteori för att kunna söka nämda skola, att det bara är några år sedan som jag slutade med alla musikåtadanden. Och jag kände att det var skönt att få berätta om det, få plocka fram den sidan hos mig, som alltid varit mycket dominerande. Nu för tiden, i de relationer jag har idag, är jag "träna skit mycket och resa utomlands väldigt ofta- Lisa". Och det är ju sant - Nu. Så har det inte alltid varit, och det var skönt att komma tillbaka till ursprunget. Bort från gymet och tillbaka till kommunala musikskolan i Skövde.

Denna veckan har försvunnit i ett rasande tempo. Jag och sambon åkte själva till Berlin i söndags morse och kom hem sent sent i tisdags kväll. Mina idel positiva föräldrar har varit barnvakt, och allt verkar ha gått bra. Vi hade det oförskämt skönt: strålande sol alla dagar, mycket promenerande, god mat, cykeltur runt hela stan, sett alla turistsaker, suttit i solen i en solstol och ätit glassbomb och undrat varför vi någonsin slutade leva detta, barnfria, livet? Ja, oförskämt är ordet. Inte bara för att själva resan var bra, utan för att vi har sådana fantastiska barnvakter, som ställer upp i vått och torrt och inte gnäller en sekund för det, utan tvärtom säger "åh, ni har sådana ljuvliga barn, vi kommer sakna dem så mycket"! när vi landat och är på väg hem (genom ett regnigt Stockholm). Tack mamma och pappa, ni är verkligen one of a kind, vad skulle jag, vi, göra utan er?

I Berlin, en stad jag inte blev så där vansinnigt föräldskad i faktiskt, såg vi sista kvällen postituerade stå längs restauranggatan och torget. De var bara ett par-tre stycken, men väckte tillräckligt med uppmärksamhet för att vi skulle se vad som försiggick. Och jag blir så märkbart upprörd och störd, men samtidigt fashinerad tror jag. Jag kan liksom inte sluta titta, och vill i ärlighetens namn stå kvar och titta när de får en kund på kroken, går iväg och sedan kommer tillbaka för att göra om samma sak igen. Jag är otroligt emot hela sekköpsindustrin, och skrev min C-uppsats om män som köper sex (patetiska jävlar). Så det finns inget i det som jag stödjer på något enda sätt. Men uppenbarligen grabbar det tag i mig, får mig att gå långsammare, hoppas på rödgubbe vid övergångsstället och jag kan inte prata om något annat än det som händer framför mig. Ska jag vara riktigt ärlig så vill jag nog vara en fluga på väggen även när den sexuella tjänsten utförs. Inte i ett sexuellt upphetsande syfte, utan för att jag så in i norden undrar hur det går till. Hur hon låtsas, hur han går på det, hur samspelet ser ut, hur betalningen sker och vad som händer när de skiljs åt.

Men för att återgå till mitt lite mer vardagliga liv så har resten av veckan gått i småbarnens tecken. Båda barnen var på onsdagen lite mer krävande än annars, för att vi varit borta och de hållt ihop sig antar jag, och nu kunde de "släppa loss". Så onsdagen tog jag med mig barnen in till Odenplan för att egentligen lämna tillbaka lite försenad kurslitteratur, men 80% av tiden ägnades åt den stora lekplatsen som finns där. Försökte även låna hem lite andra böcker, men när barnen gnällde och lät i kör, vågade jag inte störa mer än nödvändigt och smet snabbt ut därifrån. Fick ett antal blickar när jag gled in på Stadsbiblioteket med två små barn i dubbelvagn kan jag säga, inte det vanligaste uppenbarligen.

Torsdagen jobbade jag på morgonen, hade två familjerådgivningssamtal. Har sagt det förr, säger det igen - det är världens roligaste jobb! På eftermiddagen kände jag mig som en hjälte, då jag direkt efter dagis åkte med barnen och storhandlade. Det orkade de inte med egentligen, visade det sig när vi redan var där. Sonen gnällde över ALLT. Det är nästan intressant att se vad han kan komma på för nya saker att gråta över till slut. Vanligast är att han vill ha godis och jag säger nej, vilket var fallet igår. Till slut låg han borta vid mjölkkylen och skrek i högan sky "Jag vill ha godis! Plocka godis påse"! Folk fick kryssa förbi honom med sina vagnar för att komma därifrån. Jag försökte vara cool, lät honom ligga medan jag plockade på mig Provivan, keson och yoghurten. Till slut var det bara att lyfta upp honom och bära honom resten av handlingen. Väl genom kassan fick han hjälpa mig att lägga ner varorna i påsarna, vilket gjorde honom på bättre humör. Dottern satt nöjd i vagnen och flaxade. En kvinna i  kön sade: "Vad duktiga dina barn är, som är med och storhandlar och är så nöjda"! Ha ha, herregud, hon skulle sett oss 5 minuter tidigare... Men stort tack till den kvinnan, som tar sig tid att beröma mina något humörssvajiga barn.

När jag väl kommit in i bilen med alla påsar och barn, pustar jag ut. Det gick, vi överlevde, nu åker vi hem. Jag dumpade allt hemma och stack och körde spinning, thank you God, så skönt. Ett ABBA-spinningpass. Och för en oräknelig gång i ordningen tänkte jag på hur gärna jag vill vara spinninginstruktör. Har så mycket bra cykelmusik i mitt huvud, ett så bra pass, som jag själv vill köra!

Idag har det varit en lugn dag, pluggat lite, gjort ärenden, tagit hand om en fredagstrött son, som till slut var så hungrig att han bara skrek, men var samtidigt så trött att han inte orkade äta. Så som värsta curlingmorsan fixade jag två olika maträtter han kunde välja mellan, lät honom äta i soffan, på golvet, allt han bad om. Men när jag hade ställt tallriken på fel punkt på golvet, och han puttade ut innehållet i ren frustration över hans mammas oduglighet - då brast det för mig. Då skrek jag "Nu är jag jävligt trött på dig och ditt gnäll! Du får äta vid bordet, eller strunta i det. Jag ger dig allt du ber om, men nu vill jag inte mer"! Lagom till detta utspel kom sambon hem, och jag gav honom två skrikiga barn och stack ut och sprang. Pust. Ibland känns tvåbarnslivet som ett maratonlopp som ska överlevas. Och när båda somnat mätta och nöjda, så pustar jag ut, kollar pulsen och varvar ner. Fyller på med kolhydrater och vilar, inför nästa maraton.

Igår när jag hämtade på dagis bar jag dottern i famnen, eftersom jag hade bilen med mig som skulle ta oss till ICA. Sonen skulle alltså bli tvungen att gå alla 100 metrar till bilen själv. Och det var han inte på humör för. Så som den hulk jag är, bar jag båda barnen på var sin arm (ja, att ha 15 kg på varje arm känns, rätt fort, och till slut fullkomligen dör biceps). När jag kom ut genom en av grindarna på dagis, kom en höggravid mamma med sin 1,5 åriga son. Hon tittade lite skräckslaget på mig och skakade på huvudet. Jag sa "det är kul att ha tätt mellan barnen nästan jämt, men ibland räcker liksom inte armarna till". Hon pekade på sin stora mage och sa "För sent för det rådet nu...".

När mina små grisar satt i badbaljan tillsammans för någon timma sedan och skrattade så de kiknade åt varandras plaskande, då är det mesta glömt och förlåtet, och tur är väl det...

Nu ska jag läsa en ny bok, Inte som andra barn, om att få ett handikappat barn. Lite avkopplande kvällslektyr så här en trött fredag.

Umeå nr 11

Jag är hemma igen, efter första resan till Umeå för terminen, och i mitt andra år på utbildningen. Det var roligt att åka och mysigt att vara där. Jag åkte ju utan några barn, vilket så klart är både galet skönt, och lite stressande. Men det hade gått bra hemma, med alla snälla barnvakter som ställt upp för att få ihop logistiken, och min sambo verkar också ha överlevt tvåbarnssituationen utan större problem. Själv hade jag med mig sömntabletter och löparskorna - för det är ju två saker jag gärna gör om jag inte har barnen - sover och tränar. Och så blev det också: styrketräning med två klasskompisar på onsdagkvällen och sedan löpning med samma två på torsdagkvällen. God sömn med sömntablett i kroppen och middag med sällskap varje dag. Föreläsningarna var till största delen bra, Existentiell psykoterapi och Självpsykologi, två teorier som tilltalar mig (MYCKET mer än vad psykoanalys gör).

Det jag dock tänkte lite på när jag var i Umeå, och som jag tänkt på många gånger under mitt liv, det är att människor inte frågar personliga saker. Jag är ju en sådan person att jag frågar det mesta som faller mig in, det som intresserar mig. Hur var din skilsmässa, hur påverkar det ditt arbetsliv att du har så många tatueringar, hur blir du när du blir arg, hur är det att få en dotter man själv inte visste att man var med och tillverkade, berätta om dina tvillingar och så vidare och så vidare. Jag är genuint intresserad, och frågar gärna och lyssnar gärna. Men jag ledsnar på att aldrig få några frågor tillbaka. Är jag så ointressant/berättar jag så mycket om mig själv att det inte finns något kvar att fråga/är folk verkligen så blyga eller fega att de inte vågar fråga det som intresserar dem?

Jag pratade med sambon om detta igår kväll, och han sade att han inte heller var van vid att prata på det sättet innan han träffade mig, och att jag har lärt honom det. Att även han har blivit förförd av mitt stora intresse och kan ofta (även idag) glömma att fråga mig saker, trots att jag precis frågat honom. Han sade även att han tror att folk inte vågar fråga, att det inte är det vanliga sättet att kommunicera, att det är jag som är ovanlig och ibland även gränslös. Han sa att jag dock aldrig hamnar i trubbel på grund av min gränslöshet, utan ofta blir nog folk väldigt smickrade och uppfyllda av att vara i sådant fokus. Kanske så uppfyllda att de inte tänker på att de borde fråga tillbaka, för balansens skull. Jag lyssnade på en bra deckare precis, där en av huvudrollsinnehavarna sade ungefär: Det behöver vara balans i en relation. Balans i skam, balans i skuld och balans i kärlek.

Det håller jag med om, och ofta saknar jag balansen. Det kan ju vara lika mycket jag som skapar obalansen naturligtvis, it take´s two som bekant. Men jag saknar det likafullt. Så efter två kvällar av fullkomligt fokus på andra och deras liv, så kände jag mig lite mätt på att vara "intresserat lyssnande" och längtade efter att själv få prata. Så självupptagen är jag.

Igår eftermiddag gick jag direkt från flygplatsen till dagis och mötte mina söta söta barn. Det är svårt att fortsätta vara trött varm och hungrig på vettig lunch när sonen kommer springande över lekplatsen och ropar Mamma! och kastar sig i famnen på en. Då är de flesta andra behov bortblåsta och jag vill bara pussa honom fördärvad. Även min snoriga dotter verkade komma ihåg vem jag är och blev sprattlande glad och tittade på mig noga med sina stora ögon. Tur att man har sådana guldklimpar hemma som väntar på en.

När jag och barnen senare var på en annan lekplats, så var det en stor familj som var uppenbart utlänningar (nu märkte jag att det var svårt att veta vilket ord jag skulle använda, får man fortfarande säga invandrare, eller är det plötsligt fult och stigmatiserande?). De kunde knappt någon svenska och betedde sig på gott och ont osvenskt (typ, tog tag i min son och lyfte upp honom i en gunga, utan att fråga varken mig eller honom om det var okej, vilket ju både är märkligt och samtidigt väldigt snällt). En av kvinnorna började prata med mig, på mycket knagglig engelska. Det framkom att de kom till Sverige med sina två små barn för 2 veckor sedan, att de bor hos hennes bror men får endast stanna där i en vecka till sedan måste de ut (det var brodern och hans familj som också var på lekplatsen, de har varit här i 6 månader). Hon och hennes man frågade mig hur man får tag i en lägenhet, vilket företag ska de kontakta för att få en? Hrm, jaa, det är typ omöjligt försökte jag förklara. Antingen får ni köpa en för typ 3 miljoner (då skrattade de) eller så får ni hyra i andra hand, eller flytta till något annat ställe än Stockholmsområdet. De verkade inte riktigt förstå vad jag menade, och frågade om de kunde få en lägenhet i en annan del av Sundbyberg, är det lättare? Nej, absolut inte, Sundbyberg går helt bort, satsa mer på Södertälje eller Upplands Bro...

Jag förklarade även att en dubbelvagn går att köpa på Blocket, att det finns fler lekplatser än bara den här och att Socialtjänsten inte kommer hjälpa dem med ett boende. Kvinnan sade att hon har en 5-rummare i Egypten (där de kommer ifrån) och att hon är ingenjör där, att hon är 25 år gammal och vill vara i Sverige för sina barns skull, de kommer ha det bättre här.

Jag kände mig dum som inte kunde göra mer för dem, men kände mig samtidigt förvånad och nästan lite irriterad över att bordern tagit hit dem utan att förklara hur bostadsmarknaden ser ut. Att de verkligen inte har någon aning. Å andra sidan är det ju en oerhörd uppoffring att lämna sitt hemland med allt man har där, för att komma till ett helt nytt ställe - för sina barns skull. Det är ju föräldrakärlek när den är som mest konkret och krävande. Jag förstod att hon ville att jag skulle komma till lekplatsen fler gånger, få möjlighet att prata mer. Jag är ofta där, men varken vill eller kan lova att jag kommer hjälpa dem med något. Kände mig som en dålig medmänniska, lat, snål och bekväm. För det är vad det handlar om, bekvämlighet. Jag vill inte ha 4 personer till på mina 87 kvm. Jag kommer inte kunna ordna ett annat boende till dem. Jag vill inte åka och köpa en syskonvagn till henne någonstans i Stockholmsområdet. Och jag skäms för det. Hur har jag blivit så egoistisk? Är jag en produkt av min tid och mitt samhälle, eller får jag faktiskt stå för detta själv, ta eget ansvar för min själviskhet. Ville egentligen ge henne en god bild av Sverige, visa henne att vi inte bara är kalla och introverta, utan även hjälpsamma och generösa. Men att skriva ner Blockets webadress och bokstavera s-y-s-k-o-n-v-a-g-n kan inte kallas generöst och hjälpsamt. För det var allt jag gjorde, allt jag kände att jag kunde offra min "dyrbara" tid till.

Det är lätt för mig att sitta hemma i min MIO-soffa med mina tända ljus och min mätta mage och säga att det är ju själva f-n att invandrarna inte kan integreras mer i samhället. Att de inte lär sig svenska, att de inte kan prata i normal samtalston på tunnelbanan och att de borde hitta en annan försörjning än socialbidrag. Men hur hade jag tänkt att de skulle integreras? Via andra nyanlända egyptier?  Rent teoretiskt fattar jag att vi alla måste hjälpa till. Bjuda hem dem på middag, sätta oss med dem framför internet och köpa en barnvagn åt dem, ta med dem till fler lekplatser och visa vart närmaste dagis ligger. Visst, jag kan inte ordna en lägenhet åt dem, det kan nog ingen, men små saker kan jag göra. Ge kläder, leksaker, ge mitt nummer så att de kan ringa om de behöver hjälp. Men jag kommer nog inte göra det nästa gång heller. Jag kommer snällt stå med huvudet på sne och säga "Åh, det måste vara jättejobbigt att lämna sitt hemland, oj så modig du är. Men nu måste jag gå, lycka till". Och tycka att jag är en god människa som ens pratade med dem. Jag säger det igen; jag skäms.

Då fortsätter jag då...

Förra inlägget avslutades ju med att sonen ville ha iPad:en för att titta på Pippi. Han hann nog se första scenen, sedan somnade han i soffan. Så nu sover han gott och jag återupptar mitt skrivande. Jag måste bara få berätta hur jag har det just exakt denna stund: Jag är alltså på "mina föräldrars sommarställe" (är inte deras, de har varit barnvakt till det i två år, men detta är sista månaderna nu, innan deras vänner och husets ägare kommer hem från sin USA-vistelse). Det är en sjötomt vid Mälaren. Jag sitter på altanen, infravärmen håller mig varm och mörkret omsluter mig. Det står en stor ljuslykta med ett brinnande ljus mitt på bordet. Jag lyssnar på Adele i iPad:en och min tekopp står och ryker bredvid mig. Efterrätten är på ingång (smördegsinbakade bananer med riven choklad och vaniljglass till). Barnen sover, klockan är inte ens 21 och jag har kvällen framför mig. Sambon ligger i soffan och har också somnat ser jag... Sådana här stunder är så ljuvliga att jag knappt kan med ord beskriva friden jag får. Ska bara hämta min banan, sedan fortsätter jag.

Min dotter är ju inte så stor än, men redan märks hennes personlighet av ibland. Glad, nyfiken men lättskrämd, har integritet och stark vilja. Känslan är att hon är mindre nöjd än vad sonen var i samma ålder, hon är nöjd kortare stunder och kräver mer av oss i stimulans och trygghet. Det är dock svårt att veta vad av denna känsla av att hon är missnöjd som handlar om att vi är tröttare, har ett barn till, förskönar minnet av sonens bebistid. Det känns dock ledsamt, och mycket orättvist, att jag med dottern längtar framät i tiden, att hon ska bli större. Under min sons första år sade jag varje dag: Jag vill inte att han ska bli större, han är perfekt just precis idag! Så känner jag inte längre... nu vet jag ju hur skönt - och roligt! - det är när de kan gå, prata, äta middag med oss andra, busa, kramas, säga "jag älskar dig"...

Jag kan längta så efter att vi kan göra saker tillsammans allihop: åka skidor, fjällvandra, gå på bio, baka, sporta. Är så otroligt glad över att ha fått barn tätt! Så glad! Alla fick det att låta som ett potentiellt helvete att ha så tätt, men det vill jag dementera här och nu - och säga att det är kanon! Skulle göra det igen, utan att blinka. Så mycket glädje som de har och kommer att ha av varandra - bättre kan det inte bli! Ja, det skulle vara tvillingar då.

Nästa vecka ska jag till Umeå för första gången denna termin. Jag går då in på mitt andra år, vilket känns bra, lite "pondus" på något sätt. Har nog fixat mina två utbildningspatienter också, tack gode Gud! Ska nu bara hinna träffa dem, varje vecka, i 1,5 år...
Min sambo har börjat på sin socionomutbildning och jag är så stolt över honom! Att vara 48 år och börja plugga en grundutbildning är imponerande, och inget alla skulle göra (rätt få till och med tror jag). Så vi satt idag och pratade om en akademisk uppsats upplägg till frukost. Äntligen något jag faktiskt kan och är bra på! Han är bra på det mesta, men nu fick jag lära honom något! Han är en sån där som har gjort allt och kommer ihåg allt. Senast idag gick han och hämtade ett fiskespö och började kasta. Han berättade vad just det spöet heter, vad draget heter, hur man kastar för att komma långt, förbi vassen, vilka fiskar som nappar just på det draget och så vidare. "Kan du fiska?" var min reaktion (som inte kan ett enda smack så klart). Så är det ofta med honom, elitsimmat, spelat de flesta lagsporter, läst massor med böcker (och förstått vad det stod i dem), jobbat med tusen olika saker, rest runt i både Sverige och världen, egenföretagare, varit med i olika föreningar, har barn sedan tidigare, haft hus, byggt hus, haft hund, älskat och slutat älska och ska nu alltså bli socionom.

Livet är allt bra skönt ändå: Frukost med hela familjen, en förmiddag i solen på altanen när barnen sov, pedikyr med dottern plaskandes bredvid, ett besök på en galet välorganiserad loppis, skogstur med barnen där vi plockade blåbär och trattkantarellerna vi åt till oxfilén som grillades till middagen, en sovstund på eftermiddagen med dottern sovandes tätt intill, en lugn stund på altanen med min sambo innan han nu precis gick och lade sig. Tack för idag!

Olika som bär

Detta inlägg har jag skrivit i mitt huvud flera gånger under den senaste veckan, så vi får se hur det blir i verkligenheten. Jag är ute på landet med mina barn. Första delen av veckan var min mamma här, sedan var jag själv i två dagar, och igår kväll kom sambon. Jag har haft gott om tid att fundera över mina barn, deras likheter men kanske framför allt olikheter. Hur de påverkas av att ha ett syskon som både ger och tar. Jag kommer nog inte lyckas skriva ner allt som jag har tänkt, utan får nog fortsätta vid flera andra tillfällen.

Det är ju 18 månader mellan mina barn. Min dotter är idag 8,5 månader och sonen 2 år och 3 månader. Han har alltid, verkligen alltid, varit underbart snäll mot sin lillasyster. Skojar med henne, gosar, frågar efter henne, vill att hon ska följa med överallt, skyddar henne om okända kommer fram och ska hälsa på henne. Det finns ingen som gör min dotter så glad som hennes bror. Hon skrattar kopiöst åt hans skämt, verkar trygg i hans sällskap och vill gärna vara där han är. So far so good.

Denna vecka har dock dottern varit sjuk, både förkyld och diarrré (efter ett besök på Husbybadet...). Troligtvis har det även varit trassel med hennes öron, så efter två vårdcentralbesök på lika många dagar fick hon till slut penicillin och verkar nu genast bättre. Men hennes sjuka (och den fas hon verkar vara inne i "om jag inte ser mamma är hon borta för evigt, så det är bäst att jag skriker högt som 17 så fort jag inte ser henne") har gjort henne gnällig, skrikig, krävande. Jag har inte visat mig från min bästa föräldrasida, utan har till och från vaggat, vyssat, matat, sövt, burit - för att senare gnällt, pustat, varit otrevlig och även skrikit åt henne (och situationen). Då skäms jag, en 8 månaders gör inget för att jäklas, men frustrationen tar över ibland.

Sonen, som ju faktiskt inte är så himla stor, har fått sköta sig mycket själv. Leka själv, somna själv utan saga eller gos, fått vänta vänta vänta på att hans systers behov inte står i fokus. Han är fantastisk, och har klagat mycket lite över detta faktum. Han har inte sagt ett ont ord om henne, trots att hon skrikit så att han inte hör vad de säger på Toystory, trots att han har blivit väckt alla möjliga okristliga tider på dygnet och att han fått en stor portion av mammas ilska på sig, trots att han faktiskt inte gjort något.

Det blir väldigt tydligt med två barn (eller fler får jag anta) att det man orkar med ett barn, som inte alls är särskilt jobbigt eller betungande - det blir jobbigt och betungande när en till gör samma sak, vill samma sak, gnäller, sover dåligt och liknande. Att en skriker över att byta blöja kan man hacka i sig, men när båda skriker i kör - då skriker till slut även jag. Och sedan skäms. Sonen får så mycket ilska över sig som han inte förtjänar. Att han trotsar en del, kastar saker i vattnet när jag precis sagt att han inte får det, ska inte behöva resultera i att jag skriker "Men vad fan, sa jag inte precis till dig att du inte får kasta!? Skärp dig då!" Och han rasar ihop i en gråtande hög över tillsägelsens skam. Och jag skäms. Och säger förlåt. Och han säger förlåt ("fijåt") och jag kramar honom och älskar honom om möjligt ännu mer.

Det som är smärtsamt är att känna att jag inte kan ge mina barn det de förtjänar - ork, uppskattning, omsorg och evigt tålamod. Jag ger det ofta, men när jag fallerar så gör det så ont. Och jag undrar hur sonen ska kunna fortsätta känna kärlek till sin syster när hon får så mycket som förut bara var hans. Förstår att alla flerbarnsföräldrar känner så här, men tröstar sig nog som jag med att ett syskon är en gåva, något bra som vi vill att våra barn ska få ha i sina liv.

Jag ville nu egentligen berätta lite om min dotter, som är så olik sin bror, men då sonen vill ha iPad:en som jag skriver detta på för att titta på Pippi på de sju haven, så får det bli en annan gång.