Tiden försvinner ju!

Men herregud vad länge sedan det var jag skrev! Julen försvann väldigt snabbt och nu har ju livet hunnit komma igång. Har denna vecka varit i Umeå och haft det bra. Sovit gott, haft okej föreläsningar och tränat och pluggat på kvällarna. Nästa vecka börjar ett nytt skede i mitt liv: jobba! Ska ju inte jobba heltid, men typ 25 % eller vad det kan bli. Varannan onsdag 13-20 och tre av fyra lördagar 9-14. Allt för att få in en fot på det företaget och förhoppningsvis trivas och vilja vara kvar. Jag ska vara familjerådgivare, vilket ju är ett galet roligt jobb, så det blir nog bra. Men hur ska vi hinna? En sambo som pluggar heltid, jobbar halvtid. Och sedan jag då som pluggar halvtid, har flera klienter varje vecka, handledning varannan vecka, Umeå en gång i månaden, nu jobba 25 % och sedan vara föräldraledig heltid ovanpå det! Jaa, det kan bli en spännande vår...
Men julen då... Jag ska försöka vara lite diskret och inte hänga ut min familj alltför mycket, men som ni vet sedan tidigare så försökte jag göra lite förändringar kring själva upplägget på julaftonen. Det blev på ett sätt bra - jag fick en bra julafton på alla sätt. Men det blev inte bra för min ena syster och det gjorde mig ledsen. Vi har efter det haft ett allvarligt och smärtsamt snack, och sedan dess inte pratat alls.

Jag vet inte var allt kommer att sluta, min önskan är väl att det blir någon förändring från hur det varit förut i alla fall. Men det är gräsligt nyttigt att kasta sig ut på okända och mörka vatten - jag får en större inblick och förståelse för vad jag förväntar mig att mina klienter ska klara av. Att våga göra annorlunda, gå emot de vanliga reglerna som gäller i familjen, att våga utmana en viktig relation - det är ingen lek, det är väldigt allvarligt och ska ses med respekt. Jag vill i alla fall försöka se på mitt eget agerande med respekt, även om jag har sårat min syster på vägen. Hur ska man stå ut med att andra får det dåligt för att jag själv ska få det bra?

Hela denna snurr har skapat många tankar hos mig, om mig, och även om resten av familjen. Jag har insett att jag inte har så mycket att reda ut med min mellansyster - den syster som jag egentligen haft så mycket osagt med. Henne har jag kommit till frid med. Det är vad det är, det kanske inte alltid är som jag vill, men det fungerar och det finns en stark grund som jag vågar luta mig mot. Jag har blivit arg på mina föräldrar, som inte alls klev fram och var så där modiga som jag hoppades. Min annars så gränslösa mamma skulle plötsligt vara "neutral" och "inte lägga sig i". Herregud, har det någonsin hänt tidigare? Min pappa sade så mycket kloka saker till mig i telefonen, men jag kan sätta min högerarm på att han aldrig skulle våga bli offentlig med de åsikterna, trots min uppenbara önskan om detta. Men det som blev tydligast av allt är hur arg jag är. Den enda stackare som blir utsatt för det är mamma. Hon är ju min tryggaste, min bästa, så henne unnar jag mig att skrika på. Men tro inte att hon går under får det, hon skriker tillbaks, och vi kampar hårt och länge. Jag vet faktiskt inte om det verkligen är henne jag är arg på. Kanske är det snarare min syster, eller allihop, eller något helt annat. Men ibland skriker man väl på det som går att skrika på till slut. Förlåt för det mamma (passar jag på att skriva här, eftersom jag vet att hon läser...).

Hela julveckorna var jag och min lilla familj mycket med mellansystern som kom hem från Italien. Det var så mysigt att få chans att vara med henne ofta, att lära känna hennes son mer (som lekte så gudasänt bra med min son). Det blev nästan som ett vanligt liv med henne, något jag saknat länge, men nu redan blivit av med igen, eftersom hon åkte hem innan nyår. Vi har i alla fall bokat flygbiljetter ner till henne i september, vilket känns bra (sonen har frågat hur många gånger som helst när vi ska åka, när han ska få hoppa bomben i poolen och när han och kusinen ska få leka. "Jaa, lilla vän, inte riktigt än.. Du ska bara gå en hel termin på dagis först, hinna fylla tre år, ha ett helt sommarlov, sedan börja på dagis igen och gå ett tag till... men sen ska vi åka").

Sista månaden har jag sovit dåligt. Har nog tagit insomningstablett hälften av alla nätter. Tycker inte om det alls, men får panik över den bristande sömnen till slut. Vaknar av minsta lilla ljud, så jag försöker att inte sova tillsammans med dottern alls just nu. Med sonen går det bra, han sover ju hela natten utan ett ljud, dottern är bökigare. Varje natt utan sömntablett men med sömn just nu är en seger, och det känns så ledsamt. Antar att det är stress. Inte för att jag är konstant stressad i mitt liv på något sätt, men jag tror att den kommande våren gör sitt till. Hur ska vi hinna, orka, vilja? Kommer det bli bra eller är beslutet felaktigt? Kommer ju inte veta det förrän i efterhand, nu är det bara att tuta och köra, hålla i sig och inte bli alltför bitter.

Vet att jag och min sambo har en guldsits på många sätt. Två välutbildade egenföretagare som vinner upphandlingar och där klienterna ringer och vill anlita oss (jaa, inte hela tiden och hur mycket som helst, men dock). Men jag trivs ju inte i konsultbranchen. Vill mycket hellre ha en, välbetald!, anställning som jag kan luta mig tillbaka i. Få vabba när man behöver, få betalt på röda dagar, gå på julmiddagar och APT, ha kollegor att fika med och chefer att klaga på. Ensamarbetet är inte min grej, och jag har ju tyvärr insett att jag är kass på att ta betalt! Känner mig som en bedragare som ska ta flera hundra kronor i timmen för att någon ska prata med mig! Blir inte rik på det sättet, det ska gudarna veta...

Nästa vecka är det dags att träffa uppsatshandledaren igen, och det ska bli riktigt roligt. Ja, just det, det håller jag på med denna vår också, skriver c-uppsats... Hmm, ja, i alla fall så ska jag visa henne mina intervjuer och prata om hur de ska skrivas ihop. Har ju varit så otroligt roligt att göra dessa intervjuer, och jag är så oändligt tacksam för alla fina kvinnor som bjöd på sina livshistorier på det sätt de gjorde! TACK!

Men ärligt talat, vet ni en annan sak som stressar mig? Som alltid stressar mig, men kanske lite extra just nu? Kroppen. Om en månad åker vi till Egypten och jag ska traska runt i bikini hela dagarna. Ett lyxproblem, jag vet, men är så oerhört trött på att gå runt på alla dessa semestrar och vantrivas i min kropp. Gömma magen i linnen och stirra på kroppsdelar som aldrig vill sluta röra på sig när jag lagt mig på en solstol. Är inte roligt och jag hatar att vara så fåfäng. Vet att jag anses normalsmal, vältränad och allt det där, men det hjälper ju inte, eller hur? Känns som att folk har så mycket karaktär och orkar köra dieter i flera veckor. Några dagar kan jag hålla igen på det jag tycker är gott, sedan faller jag igenom igen. Och igen. Och igen. Och vill knappt ens faktiskt. Vill inte ge upp så mycket som jag tycker är gott. Fy fan vad tråkigt ärligt talat. Men det är också sjukt tråkigt att aldrig vara nöjd och att ständigt ha en liten stresskänsla i kroppen/huvudet över att jag vill se annorlunda ut, och borde orka ta tag i det.

Ska lämna detta patetiska ämne nu, göra mig en kopp te och gräva fram något gott att äta till...