Umeå nr 10

Sista gången i Umeå är nu avklarad! Ett år gjort, två kvar. Tycker att det har gått bra, inte så ansträngande som jag befarade (men så brukar det vara med utbildningar, de låter värre än vad de är). Men det var också sista gången med mamma och dotter, till hösten åker jag själv igen. Ska bli både skönt och tråkigt. Skönt att få göra vad jag vill på kvällarna, träna, sitta och läsa skvallertidningar, blogga och kanske umgås med någon klasskompis. Tråkigt för att det har varit mysigt att få "tanka bebis" på kvällarna och ha mysiga middagar med min mamma. Vill ju återigen säga att jag har världens snällaste föräldrar, som ställer upp så enormt för mig och min familj! Alla som får höra att min mamma tar ledigt från jobbet för att följa med mig upp, blir helt stumma och förvånade, och mycket imponerade. Och det bör de bli, mamma är värd det.

Lektionerna har ju inte tagit mig med storm tyvärr, eftersom det är samma gamla gubbe även dessa dagar. Men nu är psykoanalysen slut, tack gode Gud. Är så långt ifrån psykoanalysen att det är svårt att ta honom helt på allvar. Självklart har jag lärt mig vissa saker som är bra att kunna, men på det stora hela - hade gärna lärt mig helt andra saker dessa lektioner. Men detta är väl konsekvensen av att ha valt psykodynamisk inriktning...

När vi skulle gå från skolan igår, fredag, så blev det lite kramkalas. Lite "glad sommar, ha det så bra, vi ses i höst" och sånt. Är mycket dålig på att genomföra avsked. Smiter helst ut bakvägen, innan någon märker något. Kramar om de som är viktiga för mig, och sedan drar jag. Vet inte varför, vill nog se mig som en person som klarar av separationer bra. Men nej, jag drar ju ifrån dem! Gårdagen blev en liten försmak på hur det kommer bli om två år, usch.

På den sommarstuga vi budade på, vann vi budgivningen. Men vi fick inte huset. Säljarna kom på att de ville ha mer pengar. De ville rättare sagt ha minst 200 000 kr över utropspriset, vilket de inte fick. Så de ville inte sälja. Men suck! Det tog 2 veckor av mycket sömnlöshet och oro för vår del, kunde de inte klämt ur sig det redan från början? Så nu letar vi andra hus, nu mest utanför Norrtälje, på Gräddö. Mina föräldrar ska åka dit idag och gå på lite visningar för vår del, då vi är i Eskilstuna på deras sommarställe. Håll tummarna, vi vill så otroligt gärna ha en sommarstuga - NU!

Ska nu skriva något jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Jag köper ju extremt lite saker till mina barn. Och om jag köper något så är det ofta begagnat och inte dyrt. Har ju den förmånen att jag kan ärva så gott som allt från mina äldre systrar, kläder, hoppgungor, barnvagnar, ståbräda, skötbord och så vidare. Men nu har jag köpt en riktigt dyr leksak till min son: en Ipad. Begagnad, men dock, en Ipad. Det kommer sig av att han har upptäckt min Iphone. Han har gjort den till sin egen leksak, och är otroligt duktig på att använda den. Han klarar så gott som allt. Låsa upp knapplås, hitta bland iokonerna och vet vilka som är kamera, foton, hans pekboks-app, den talande katten och så vidare. Han rattar den där telefonen som vilken vuxen som helst. Så när vi suttit och fashinerats av hans snabba utveckling kring telefonen, bestämde vi oss för att köpa en Ipad. På två dagar klarar han den nu bättre än vad jag gör. Han har häftiga apps nerladdade: fingertrummor, Lego, målarbok, fingerfärg, bygga torn, rörlig bok om Dinosaurier, sagor, barnfilmer med mera. Han hittar bland ikonerna, kan leka länge med den själv och ber om hjälp om det fastnar någonstans. Så blir han datahacker i framtiden, så vet vi alla vart det började!

Vågar man hoppas på ett askmoln?

Imorgon är det dags för Umeå igen, sista gången för denna termin. Och sista gången tillsammans med mamma och dotter! Men jag har inte riktigt lust, eller ork kanske snarare. Vi har en rörig vecka, där vi hyr ut lägenheten och måste sova borta, sonen är lite sjuk och är idag hemma från dagis och allt kräver en hej dundrandes logistik för att få ihop. Så ett litet askmoln vore rätt skönt. Så att jag kan stanna hemma, men utan dåligt samvete...

Vi håller på och letar sommarställe. Vi vill båda väldigt gärna ha ett, men har inte vetat var eller när. Det har verkligen känts som en nål i en höstack, eftersom det finns så otroligt många områden i en radie på 10-12 mil från Stockholm. Sverige är ju ganska intressant på det sättet, att så många av oss har dubbla boenden. Man kan ju inte kalla oss trångbodda i alla fall, när man både har ett boende i en stad, och sedan en stuga några mil där ifrån, med 2000 kvm tomt och tre små hus på ägorna, så att släkt och vänner kan komma och vara med oss när vi är lediga. Undrar hur många länder som har det på det sättet? Både ekonomiskt och utrymmesmässigt.

Hur som helst så har vi hittat ett, som vi just nu budar på. Länge såg det ut att bli "billigt" (under utropspriset) och vi var själaglada. Tills ett äldre par helt plötsligt gav sig in i leken och uppenbarligen har kapital att bränna. De slänger på 25 000 kr i varje bud och vi har nu nått vårat tak. Vi har högsta budet just för stunden, men smaken i munnen är inte längre enbart lyckans sötma, utan nu även lite beskt. Lite "är inte detta lite för dyrt för detta huset"-smak.

Så igår gjorde vi en kovändning och åkte upp till Gräddö utanför Norrtälje och kollade på ett helt annat hus. Billigare, men mycket mer att göra på. Jag är ju av den lata och bekväma naturen och jag vill att allt ska vara klart, och helst tiptop på en gång. Att gå och måla på några fallfärdiga snickerier hela sommaren är inte alls min grej. Sambon däremot tycker att det är bra att bo in sig, fundera på hur man kan förändra, göra det mesta själva (läs: han gör, jag tar barnen). Jag ser X antal konfliktområden torna upp sig och skyggar lite för hela idén. Så då kommer frågan: Hur mycket pengar är det värt att få det ställe man vill ha? Hur viktigt är det att vara nära badplats/båtplats/trevligt samhälle/matbutik/hemmet/SL-bussen/grannarna och så vidare. Listan över plus och minus kan göras mycket lång. Anekdot: När vi hade parkerat bilen hemma efter vår utflykt till Gräddö, så inser vi att vi glömt skötväskan med båda våra plånböcker uppe på lunchstället på Gräddö. alltså 9 mil bort. Herregud så trötta vi blev. Jag ringde dit, och hon som jobbar där skulle ändå till Danderyds sjukhus idag, så hon har lämnat i den i receptionen där. Tack för snälla människor!

Nu till något helt annat. I lördags var jag ute och sprang, och tog med mig båda barnen i dubbelvagnen. Båda somnade rätt snabbt, vilket gjorde att jag såg min möjlighet att springa lite längre, eftersom ingen skulle klaga av tristess. Det slutade med att jag sprang 1,2 mil, runt de sjöar jag bor vid. Eftersom 12 km innebär några varv så träffade jag samma gående personer flera gånger. Och nu till det intressanta, eller rätt upprörande: Männen gav glada hejarop, "snyggt jobbat", "du är ju starkt du", "detta måste vara rekord". Men tror ni att någon kvinna kommenterade mig? Nej, inte en enda. Jag menar inte att någon överhuvudtaget måste kommentera att jag är ute och springer med vagn, men om nu folk gör det, så är det ju märkligt att det är enbart män 4 stycken) som gör sig den ansträngningen. Man kan tolka det som att de flirtade, men nej, jag tror inte det. Vad är det med oss kvinnor som gör att det är så svårt att lyfta fram varandra, att peppa varandra att komma vidare, att prestera mer? Jag vet att jag skrivit om detta ämne förut, men jag är lika fashinerad nu som då. Och lika irriterad! Och sedan undrar vi varför vi inte kommer vidare i karriären, har högre lön eller sitter på höga poster...

Sonen har blivit kollosalt bilsjuk. Han har aldrig visat sådana tendenser förut, men nästan från ena dagen till den andra, så kan han knappt åka en kvart i bil utan att kräkas. Vansinnigt opraktiskt kan jag säga! Vi har trotsat alla rekommendationer och köpt en framåtvänd bilbarnstol och hoppas att det gör en skillnad. Men jag känner mig som en bov, som inte bryr mig om sonens säkerhet. Att resten av Europas barn åker framåtvända är inte någon tröst. Min bonusdotter frågade till och med om det var lagligt, eller om vi skulle åka fast för polisen om de såg oss. Är det någon annan som har erfarenhet av åksjuka barn och har några tips? Funderar på att fixa en remiss till Öron-näsa-hals-läkare och kolla upp balanssinnet, då jag tycker att detta förvärrades efter att han fick öroninflammation.

Har senaste dagarna varit så där extra förälskad i mina barn, framförallt min son. Så där så att jag kan pussa och krama ihjäl honom. Han är så sjukt charmig att jag har svårt att tro att något annat barn kan toppa det. Undrar om min egen dotter kommer kunna slå sin bror i charmighet. Och då kan jag undra varför inte alla skaffar hur många barn som helst, för det är ju en sådan kick att vara så kär! Och vips så har jag glömt alla de gånger jag inte orkar, som jag skriker på honom, vill vara ifred, blir väckt och så vidare. Är inte naturen fantastisk på det sättet, att vi minns det vi vill minnas?

Terrible Two

Min granne har hört ett uttryck som låter "Terrible two", gällande tvååringar och deras humör. Hon har beskrivit sin son (som blev 2 år i januari) som en skrikande, trotsig, svårtröstad pojke. Jag har inte förstått vad hon menar, förrän nu... Herregud vad min son kan bete sig! Skriker för minsta lilla motgång, slår efter mig i luften, kräver direkt tillfredsställelse på sina behov, trotsar det jag säger med ett litet leende på läpparna. Jag ömsom struntar i honom, ömsom skriker tillbaka, ömsom ber snällt att han ska sluta. Inget funkar. Det enda som kan hända, när jag säger till på skarpen, är att han skriker ännu mer och högre och längre.

Jag hade en kompis här på fika förra veckan, och hennes dotter, som är 3 månader yngre än min son, var med. Hon är lugnet själv. Lyder allt, får inga utbrott, sitter still och äter, accepterar att de leksaker hon siktat in sig på blir tagna ifrån henne av min grabb. Jag å andra sidan hade den eftermiddagen en son som bröt ihop och gallskrek över: att hon fick sitta på hans matstol (han ville nämnligen inte ha någon mat), när hon sedan flyttat till en annan stol skrek han över att han inte fick just hennes pannkaka, och sedan över att jag lyfte bort honom från bordet, och sedan över att han inte fick mer sylt till sin pannkaka och sedan ett flertal gånger över att hans leksaker användes av någon annan och så vidare och så vidare. Jag satt och pustade mellan attackerna och skämdes över hans beteende, och över att jag inte kunde tygla honom. När min kopmpis tittar medlidsamt på mig och säger "Men du gör så gott du kan Lisa" visste jag faktiskt inte om jag skulle bli rejält förnärmad eller skratta åt hela situationen.

En ful sida av mig vill ha upprättelse, förståelse och rättvisa. Jag vill att hennes nästa barn ska bli ett riktigt busfrö, som inte alls lyder eller sitter still snällt. Min sambo frågar varför jag vill det, vad spelar det för roll om hon förstår hur det är eller inte. Jag vet inte, men det känns bra. Det känns bättre att inte bli utklassad som en slö eller okunnig mamma, utan snarare som att "detta är en grabb, som är två år och som beter sig helt åldersadekvat och det kan vara skitjobbigt".

En annan, nästan ännu fulare sida av mig, hamnar i att ursäkta honom, prata lite illa om honom när han hör. Typ säga "Tur att ditt barn är lite mer flexibelt än mitt, så att hon kan byta matstol". Jag förbannar mig själv för att jag säger sådana saker. Jag har ett sådant behov av att visa att jag inte accepterar att han gör som han gör, att jag känner mig maktlös och arg. Men han förtjänar inte att jag pratar om honom på det sättet, och inte med andra! Det är en sak att prata med honom enskilt (när han blir äldre och förstår sådana mor-son-snack) men att göra sådana uttalanden inför främmande människor - nej, det är riktigt riktigt dåligt och jag skäms, men lyckas inte stoppa mig själv. Återigen tackar jag gudarna för att jag inte fick barn först i min vänskapskrets. Då skulle man väl känna sådana här saker hela tiden - att ingen vet eller förstår, utan bara dömer utifrån sin egen tro och okunskap om att ha barn.

Men efter att ha sagt detta om honom måste jag också få säga att han i dag gjorde kullerbyttor! Flera gånger, i sängen. Jag och sambon satt och gapade; var har han lärt sig detta? Dagis, antar jag, för vi har aldrig varit i närheten av att visa honom hur man gör. Coolt!

Förresten så var Mamma bootcamp-artikeln i DN Söndag igår. Jag och dottern är med på bild, men inte en människa kan se att det är vi, för det är många andra med och jag är liksom bakom de andra. Fick en arg kommentar på mitt förra blogginlägg, gällande just bootcamp, att jag inte borde gnälla utan låta de som behöver träningshjälp få det. Jag har svarat på det inlägget, och håller helt med den som skrev det. Men det som är intressant är att jag blir illa berörd av att få en arg kommentar. Så om du Marie, jag känner inte dig och vet ej vem du är, ville såra mig så har du lyckats! När jag skriver denna blogg så tänker jag oftast att endast de jag känner läser den. Att den når ut till för mig okända människor är så klart otroligt roligt, men också lite skrämmande. Jag brukar bara få kommentarer av mina vänner, och då alltid "snälla" kommentarer. Så när det nu kom en arg, så blev jag faktiskt paff. Att vara kändis och få arga kommentarer varje dag kan inte vara en lek!

Mamma bootcamp

Har idag varit på något som kallas mamma bootcamp. En rätt känd personlig tränare (har ingen lust att nämna hennes namn, hon förtjänar inte riktigt så mycket uppmärksamhet) har startat detta för några år sedan och nu finns det runt om i Sverige. Det går till så att man kommer med sitt barn och sin barnvagn (barnen är oftast mellan 3 och 5 månader gamla) till den plats (Hagaparken i mitt fall) som det ska vara på. Det kostar 120 kr och pågår en timme. Man går snabbt med vagnen, kör någon slags intervallträning i backe, sedan lite gå igen, kommer till en mur där det är en styrkedel, går sedan tillbaka till ursprungsplatsen och strechar där.

Just denna dag var DN Söndag där och fotade och gjorde ett reportage. Så söndagen den 29/5 måste ni alla läsa den tidningen, för då är jag med! Blev lite intervjuad och fotad (och så även typ alla andra).

Hur som helst, vad tyckte då jag om detta? För lätt. För simpelt. Skönt att komma ut och få lite nya uppslag till träning. Folk är förbannat otränade. Kvinnor är kassa på att pusha sig själva hårt. Jag kände mig som en riktigt dryg jäkel som gick före alla andra (för att jag går så snabbt), gjorde alla armhävningar på tå, dips med en fot i luften, sprang när vi skulle gå och så vidare. Jag menar det, jag kände mig asfånig, och skulle någon annan betett sig som jag gjorde, skulle jag verkligen tyckt illa om den personen. Men nu råkar det vara så att jag inte är helt otränad, och är man inte det, då är detta ett litet myspass, som inte lämnar några som helst spår efter sig i form av träningsvärk eller blodsmak i munnen.

Kan känna mig avundsjuk, och lite irriterad på att någon kom på detta koncept före mig. Herregud vad hon tjänar pengar på detta! Så liten insats och sådan respons! Även om jag tycker att det var kul att DN var där, så stör det mig att hon kommer få ännu fler kunder nu, för jag tycker inte att hon förtjänar det. Eller så är jag just bara avundsjuk, folk kanske är asnöjda med träningen och tycker att detta är precis rätt för dem. Folk är väldigt lättköpta, speciellt otränade småbarnsmammor som vill bli av med fläsket på magen. Alldeles för lättköpta.

Umeå nr 9

Då har jag, min dotter och min mamma varit i Umeå för näst sista gången. Kan tyvärr inte säga att föreläsningarna denna vecka var så värst upplysande, förutom att jag INTE är eller kommer att bli psykoanalytiker. Den passiva hållningen, de galet djupa analyserna av minsta lilla sak... nej, aldrig i livet. Sitter nästan på lektionerna och skrattar högt åt alla hans tolkningar av hans stackars klienters förehavanden. "En klient glömde dra åt handbromsen, så att bilen sakta åkte in på en bakgata. Då tänkte jag direkt att han nog ville skada någon, kanske till och med döda!" Nej men snälla nån! Jag tror att människor kan göra saker utan någon djupare mening än glömska, stress, trötthet eller lathet. Så nej, denna veckas föreläsningar kunde jag faktiskt vara utan. Men jag hade trevliga dagar med min mamma och min söta söta sötaste dotter!

Jag är ju en snål jäkel, som bokstavligt talat plockar upp saker från marken (och tvättar dem) om jag tycker att det är något av värde. Häromdagen hittade jag en till synes mycket fräsch napp, likadan som de min son använder, fast en annan färg. Jag tog med den hem, kokade, och voilá! en ny napp! Jag lade den bland alla hans andra nappar, i en skål på skötbordet, tillsammans med dotterns mycket speciella nappar från Italien, som min son avskyr som pesten. På kvällen skulle sonen välja en napp att ha vid läggdags, och han gick noggrannt igenom skålen. Han tittar på alla sina olika, gröna, blå, bruna, gula nappar, och säger att de är hans. Han tittar på lillasysters konstiga, och säger att de är Mysans. Sedan kommer den nya nappen, som är ljusrosa, och vad säger ungen?! "Mysans napp"! Va? Har min lilla son, som inte kan säga en enda färg rätt förutom röd (han säger att allt är rött, oavsett färg) redan fattat att rosa är en tjejfärg, därmed hans systers napp, trots att han mycket väl vet att hon har de där konstiga gumminapparna, och han har dessa med olika färger. Har han lärt sig detta på dagis eller?

Sitter just nu på altanen. Fåglarna kvittrar, jag dricker te, mina barn sover, min sambo kollar på film, bonusdottern kollar på TV i sitt rum. Jag har ätit en god middag bestående av hemmgjorda kebabspett, halluomiost på grillen, sallad, grillade tomater med fetaost och tzatziki. Gjorde efterrätt av delad banan med riven vit choklad och hackade nötter inrullade i smördeg som vi grillade och åt vaniljglass till. Sonen satt ute med oss på altanen med hela sin boksamling och läste varje bok noggrannt och högt för sig själv. Dottern gungade loss i babysittern och tittade på fåglarna (eller vad det nu var som intresserade henne, vet ju faktiskt inte hur bra hon ser nu för tiden?). Jag har sprungit en mil terräng, gått promenad med dottern på magen, varit nere vid sjön och ätit glass med mina barn, legat i solen och lyssnat på min senaste deckare, ätit frukost i sängen medan sonen tittade på Toy Story 3, grälat med sonen kring blöjbyten och om man verkligen får slå mamma med en pinne eller gå rakt ut i vattnet med gympaskor på. Har funderat över sommaren, helgen, veckan, livet, och kommit fram till att jag har det riktigt bra. Riktigt riktigt bra.

Jag får höra av mina föräldrar och andra som är nära mina barn ofta, att vi har väldigt trevliga, glada, sociala, "lätta" barn. De sover bra, somnar själva, äter som de ska, är oftast friska, sonen slår aldrig, och har aldrig slagit sin lillasyster, båda tar napp och flaska och har alltid gjort, hon ammar en gång per natt, han sover hela nätterna tills han vaknar med ett leende och ropar på sin pappa. Han är otroligt tidig och duktig på att prata, vilket gör allas vårat liv väldigt enkelt (det är alltså sällan som han inte gör sig förstådd och därmed får det han vill). Och då kommer nästa fundering: varför får man "lätta" barn? Har man tur? Gör man något alldeles särskilt bra som förälder? Är det bra gener (man kanske var ett "lätt" barn själv)? Jag märker att jag inte vågar tänka att det faktiskt är vi, som föräldrar, som har gjort att våra barn är så bra som de är. Som om allt gott kring ens barn kommer från några utomstående faktorer, men gällande alla deras sämre sidor är man som förälder totalt ansvarig för. Vad är detta för jante-fjant? Varför kan man inte ställa sig upp och säga att man är en förbannat bra mamma? Inte alltid och jämt, men faktiskt oftast! Att av alla jag känner som har barn lika tätt som vi (känner cirka 5-6 stycken) är det endast vi som inte har något som helst problem med syskonsvartsjuka, tjuvnyp och aggressivitet gentemot varken oss som föräldrar eller lillasyster. Borde inte vi då, med ganska gott samvete, kunna säga att just vi, just exakt vi som föräldrar, faktiskt har gjort något exceptionellt rätt som lyckades med att få vår son att inte känna avundsjuka gentemot sin lillasyster. Utan tvärtom, han är alltid jätteglad att se henne, frågar efter henne när han inte ser henne, kramar henne varje morgon och sedan flera gånger varje dag, går och hämtar hennes napp när hon är ledsen, håller hennes hand när de åker bredvid varandra i syskonvagnen.

Att det ska vara så förbannat svårt att få känna sig bra?

Rabbit hole

Såg igår filmen Rabbit Hole. Handlar om ett par som förlorar sin 4-årige son när han blir påkörd av en bil. De kämpar med att få sörja på sina individuella sätt, grälar om vems sätt som är det rätta. Intressant (säger familjerådgivaren...) och viktigt. Hur sörjer man på rätt sätt? Är det den som gråter mest som "vinner"? Som kvinna tror jag faktiskt att det finns en sådan parameter (även om det inte var fallet i denna film). Men det jag kanske ännu mer fastnade i var tanken på att förlora något av mina barn. Jag upptäckte att det faktiskt inte går att tänka den tanken fullt ut. Det är så obskrivligt fruktansvärt och omöjligt på alla sätt, att det faktiskt inte går att ta in, ens i fantasin. Det är inte många samtalsämnen och tankeloopar jag backar iväg från, men här var en. Det gick inte, går inte, att tänka sig livet utan något av sina barn. Så jag släpper ämnet här och nu, kommer ändå inte kunna formulera mig så att det känns värdigt och realistiskt.

En liten rättelse: Förra inlägget skrevs inte igår, utan på påskdagen. Men av någon anledning gick det inte att publicera förrän nu, så därav förseningen.

Ska till Umeå på onsdag igen. En månad har gått. För första gången har jag inte riktigt lust. Jag har det så bra hemma, med min sambo, mina ljuvliga ljuvliga barn (ett barn följer ju med mig, men jag träffar ju knappt henne där uppe ändå, eftersom jag är i skolan hela dagarna). Nu när vintern är över har allt blivit så otroligt mycket lättare, och roligare! Det är liksom roligare att ha barn! När man inte ska spendera sin tid med att ta på och av overaller, och sedan vara hemma i vardagsrummet hela eftermiddagen och kvällen för att det är för kallt och mörkt ute, då blir allt så mycket härligare. Eftermiddagarna spenderas ute, på lekplatser, på promenader, matandes ankor, leka hemma på altanen, äta middag ute och liknande. Så jag trivs plötsligt bättre med att vara mamma. Herregud, är det väderberoende? Stabilt föräldraskap...

Jag kan slarva med säkerheten ibland, både gällande mig själv och gällande mina barn. Det är ju helt oförsvarligt, jag vet det, och jag kan självklart inte hitta något hållbart argument till att göra som jag gör. Att låta dem åka kortare sträckor utan bilbälte, ha sonen i knät i baksätet om han är åksjuk, strunta i att ge penecillin för att sonen protesterar så vansinnigt, träffa folk som är krassliga - trots smittorisken, låta sonen springa mycket fritt - och litar på att han inte springer iväg ut i gatan, lämna dottern själv på skötbordet - hon kan ju ändå inte vända sig. Och så vidare. Ni behöver inte på något sätt berätta för mig alla hemskheter som kan hända, det fattar jag själv. Så varför chansar jag?

Det finns en stor portion lathet, bekvämlighet, inte-orka-tjafsa-med-sonen-het. Men kanske mest en "det händer inte mig"-inställning. Men ibland kan det slå mig, liksom suga till i magen. "Herregud, kan sonen verkligen inte ta sig ut genom staketet och ut på gatan"? Det har aldrig hänt, men det kan hända, ta mitt besök på Aquaria som exempel på det... Men sen finns det någon del av mig som vill vara så där cool och avslappnad. Som tycker att det känns rätt fånigt att vara "hönsig" och överbeskyddande. Att vara så där väldigt "mammig" är lite töntigt och inget jag vill förknippas med. Tror ni att jag kommer vara nöjd och stolt över det beslutet den dagen något av mina barn faktiskt råkar illa ut? Att vara rädd om sina barns, och sin egen, hälsa är sällan något dåligt (inom vissa ramar så klart) men det ger inga coolhetspoäng, inte i min värld i alla fall.

Fast jag ska också säga att det väcker min beundran. Lika mycket som jag kan se ner på föräldrar som är så där om sig och kring sig, lika mycket kan jag beundra dem att de kan och vågar gå upp så i sina barn och sitt föräldraskap. Det är en konst faktiskt! Att låta sig uppslukas, dras med, gå emot vänner och kollegor som vill träffas - utan barn - och istället prioritera att vara mamma. Att på allvar säga: "är hon inte för sööööt? Titta! Nu ler hon så där så att det kommer salivbubblor igen! Är det inte bara för gulligt"? och tro att personen bredvid en på allvar tycker att ens knallfeta, mjölknerkräkta och vuxen-samtals-förstörande-barn är lika underbar som man själv tycker. Det är på ett sätt coolt! Och kanske höjden av egocentrering i sin friska och fina form!

Påsk

Har mitt välfyllda påskägg bredvid mig i sängen, en tekopp som står och ryker, två barn som sover, en sambo som tittar på nån film och äter en stor bunke popcorn. Så vad passar nu bättre än att blogga?

Denna påsk har vi ansträngt oss för att skapa traditioner. Jag har nästan inga alls (förutom påskägg som göms av pappa, oftast i micron) men vill gärna ge mina barn några. Har ju inget mysigt lantställe med trevliga grannar som vi kan skapa traditioner med, utan är lämnad till oss själva och stan. Måste dock säga att vi har lyckats riktigt bra. Skärtorsdagen började med att vi satte upp fjädrar i buskarna kring vårt hus för att följas av ett besök på Skansen. Sonen fick en klubba, tittade på björnarna, åkte karusell (i mammas knä) för första gången och fick fiska i fiskdammen (fick en liten bil). Han somnade gott i vagnen längs ett soligt Strandvägen hem.

Långfredagen var det påsklunch med sambons släkt. All traditionell mat, påskägg med en liten peng i från farmor och farfar och en glassbomb till efterrätt. Dottern var dock hängig och skrikig så vi blev inte så långrandiga där. I dag har vi delat ut påskägg till barnen. Sonen fick leta efter sitt och kastade sig sedan över godiset. Att äta godis vid 9 på morgonen är väl inte hela världen va? Sedan har jag, sambon och våra två små varit på Elfviks gård på Lidingö och ätit brunch. Mycket lyckat! Strålande sol, god brunch, tillräckligt glada barn, vacker utsikt över vattnet och Nacka. Sedan en promenad längs vattnet innan vi åkte hem och jag tog en joggingrunda. Mycket bra dagar, och förhoppningsvis har vi grundlagt något som kan bli tradition!

Ska nu erkänna något riktigt patetiskt, så lova att inte skratta eller håna mig, försöker bara bidra till en mer öppen stämning i samhället: När jag i kväll var ute och sprang, kom min grannes son, 20 år, och hans kompis gående förbi. Vi sa hej, och inte mer med det. Sedan tänkte jag att hans kompis skulle fråga min granne "Vem var det" och han skulle förklara att jag var granne, två småbarn och lite sånt. Och sedan kommer det pinsamma: Jag tänkte att jag kanske var en MILF! (om ni inte vet vad det betyder, slå upp, kommer inte sänka mig till att precisera det här) och att de gick och pratade om mig när jag sprungit förbi. Varför tänker jag så? Är jag så förbannat självgod att jag verkligen tror att jag tillhör den kategorin? Nej, mina funderingar får sluta här, nu vet ni, var så goda.

Jag kommer ju bli tvungen att skriva en C-uppsats, igen. Inte förrän våren 2013, men det känns banne mig som inpå knuten ändå. Bävar verkligen, med alla mina sinnen. Hur som helst så försöker jag fundera över uppsatsämne lite då och då. Idag kom jag på ett förslag: Män och kvinnors förväntningar på varandra i relationen (kanske med fokus på under småbarnåren).

Låt mig specificera: Så gott som alla par jag möter i familjerådgivningen (och även alla par som min sambo möter på samma jobb) har ett par saker gemensamt och det är att kvinnan är mer missnöjd med relationen än mannen, att hon försöker ändra på honom men han ändrar sig inte i den takt eller omfattning som hon önskar och att han tycker att allt är okej i deras relation - om hon bara kunde sluta tjata, inte ha så höga krav och acceptera honom som han är (eftersom han ju accepterar henne som hon är).

Det är skrämmande ofta på detta sätt, och jag känner även igen det från min egen relation. Och då kommer självklart frågan: Varför? Varför kan männen acceptera sina kvinnor med fel och brister, men kvinnor måste förändra männen så att de går att leva med? Varför har kvinnor generellt högre krav på vad livet ska innehålla i form av umgänge, fritid, snygga hem, hela och rena barn, tid tillsammans med sin partner och så vidare? Varför är kvinnor aldrig nöjda? Eller tvärtom, varför nöjer sig män med så lite? Är det deras egentliga vilja eller är de lata?