När John Blund smiter

Jag och sambon har det riktigt bra tillsammans sedan förra svackan. Han har fått en luftmask att sova med på nätterna (som gör att han inte snarkar) och den har gjort underverk, för oss båda! Han känner sig mycket piggare och jag slipper vakna av hans snarkning. Och det som har blivit mycket tydligt är att när han inte är så bottenlöst trött, så är han heller inte lika nedstämd. Han vaknar med mycket mer glädje och ork och visar inte alls den nedstämda sida som jag annars är van att se.

Jag hade en trött dag i söndags, och ville inte göra något kul, gnällde, var irriterad och irriterande och skickade vibbar om att saker inte var bra. När vi pratade om det så sa sambon: Jag förstår att du är trött och att det är därför du är så här, och det är nyttigt för mig att uppleva. Du har levt med mig när jag varit så här i åratal, och jag tröttnar på dig efter en dag. Jag borde har mer tålamod. Men det är bra för mig att se hur det är att leva med, men det är också bra för dig att uppleva hur trötthet tar all glädje ifrån en. Och att man inte behöver vara psykiskt sjuk för att känna så här, det räcker med att vara mycket mycket trött.

Han har så rätt, och jag tror att vi båda kände oss skamsna men också fyllda av känslan "se nu, hur svårt det är att vara på min sida bordet!" Vi blev snabbt sams igen, och kvällen blev mysig.

Jag har annars haft en jättebra vecka. Jag har det så himla mysigt med sonen. Vi hittar på saker, gå promenader, busar och skrattar mycket tillsammans. Han är ju bäst, men det har jag alltid sagt. Vi var på KS igår och undersökte om han har två kulor i påsen, vilket han har. Skönt, då slapp han en operation.

Har inget jobb förutom familjerådgivningen att göra just nu, till och med skolan är så gott som klar. Så mycket tid jag har för mig själv! Att göra vad jag vill. Jag har streckläst en mycket bra deckare, Hypnotisören, och unnat mig att bara ligga ute i solen på altanen och haft det skönt när plutten sovit. Att vara mammaledig är nästan för bra för att vara sant.

Plutten har flyttat hemifrån, in i sitt eget rum. Rätt skönt, att kunna låta mer i sovrummet om man vill, kunna prata och bläddra i sin bok utan att vara orolig att man väcker honom. Han har somnat utan knussel, och sovit lika bra/dåligt som han gör alla andra nätter. Flytten verkar inte ha påverkat honom nämnvärt.

Jag har en vän som precis fått ett missfall. Jag började gråta när jag läste hennes sms och kastades tillbaka till vårat missfall, för snart två år sedan. Hur jag skrek rakt ut, hur tårarna inte slutade att forsa och hur otroligt svårt det var att ta till sig det besked man fått. Hur det bara inte fick vara sant. För om det var sant så skulle jag gå sönder. Men man går inte sönder, inte helt. Man klarar även det. En stor hjälp för mig var att bli gravid igen. Att längta efter ett annat barn (även om det tog några månader att acceptera att det nu var detta barn jag skulle få, och inte det som jag förlorat). Jag minns att jag den sommaren försökte komma på vad det var för syfte med min förlust. Vad skulle jag lära mig? Vad skulle jag förstå som jag inte förut förstått? Har alltid inställningen att det finns en mening med allt, men kring detta kom jag inte på vad det skulle kunna vara. Och jag har fortfarande inte kommit på det. Det är för mig enbart något fruktansvärt, utan syfte eller funktion.

Jag har heller inte blivit så där att jag tar till vara på livet på ett helt annat sätt än innan, eller att jag nu förstår saker jag innan inte förstod. Jag vill påstå att jag är samma person som innan missfallet, utan varken mer eller mindre insikter och förstånd.

Bye bye bilen

Min sambo krockade igår. Det verkar inte vara någon större fara med honom, men bilen (den lilla, tack gode gud) är i det närmaste mos. Sambon fick skaffa hyrbil och genomförde sin arbetsdag ändå. Han åkte även till sjukhuset och kollade upp den begynnande stelheten i nacken och huvudvärken. De hittade inget, men bra att ha det dokumenterat.

Själv hade jag en av de bästa dagarna någonsin! Solen strålade ju, jag och sonen hade det helt ljuvligt mysigt från 7 på morgonen till 9 på kvällen. Vi var ute i 10 timmar i streck. Var för första gången på Öppna förskolan, gungade i parken, gick promenader, var i vårt lilla centrum och skaffade lite saker, sprang en halvmil, åt både lunch och mellis ute i solen. Och när han sov i nästan tre timmar i streck, så satt jag på min fina fina altan och solade, läste min riktigt bra deckare (Hypnotisören), fikade, gav mig själv pedikyr och kanske slumrade en stund. Jag tvättade även barnvagnen och cykeln, och gladdes åt den nya sandlådan (formad som en sköldpadda) som jag och min granne köpt till våra barn. Jag kände mig lycklig från morgon till kväll.

Dagen innan var det typ tvärtom. Kände mig stressad, gråtig, alla beslut jag fattade blev fel och när en granne kom och var så där äckligt hurtfrisk "Åh, har du tagit en promenad, vad hääääärligt!" så höll jag på att spy. Insåg att jag måste dra ner på tempot. Jag älskar att vara mammaledig och tiden bara försvinner. Han fyller 1 om 1,5 månad, och herregud, snart är det över!! Så jag ska bara ägna mig åt familjerådgivning framöver. Skolan är i det närmaste slut och jag har inga nya utredningar jag måste skriva just nu. Solen är här, och jag ska banne mig skina ikapp med den!

Men nu ska jag iväg för att byta till sommardäck på bilen!

Dotter önskas

Alla ni som enbart har söner behöver inte försvara er efter detta inlägg. Jag har ju själv en son, som jag älskar över allt annat. Jag har ända sedan han kom tänkt att jag vill ha en till. Han är ju så himla cool, och jag vill ha en lika cool till. Plus att det kanske är roligare för honom att ha en brorsa.

När vi var i Marocko var det en kvinna som reste med sin 27-åriga dotter. De låg på var sin solstol och drack drinkar, småpratade, smörjde in varandras ryggar, skrattade. På kvällarna klädde de upp sig och satt med var sitt glas rödvin och pratade hela middagarna. De åkte till marknaden och shoppade skinnväskor som de delade på, och färgglada Converse. Upplevelsen var att de hade det väldigt trevligt tillsammans.

Och då kände jag att jag vill ha en dotter. Jag vill också ha ett barn att sticka utomlands med och sitta och prata med nätterna igenom om livet, kärleken, de stora frågorna, drömmarna. Jag vill också leta häftiga skor, jämföra bikiniränder och få vara ett kvinnligt föredöme (eller exempel i alla fall). Hur mycket man än älskar sin söner. Och hur mycket man än uppfostrar dem till att bli tänkande, kommunicerande och kännande varelser, så har jag otroligt svårt att se en 27-årig son följa med sin mamma till Marocko, sitta och sippa rödvin och prata djuuupt kväll efter kväll. Jag är ledsen, men jag ser det inte, jag tror det inte. Och det gjorde mig så otroligt ledsen! Jag vill ha en sådan relation till min son, eftersom jag har det till mina föräldrar och uppskattar det så enormt.

Jag vill ha en son som kan föra sig, vara artig, trevlig, kommunikativ, tänkande, empatisk, självgående, drivande, rolig, allmänbildad, se lite lagom bra ut. En ybermänniska helt enkelt. Och det helt vidriga är att jag tror att det är omöjligt - med en son. För killar är inte sådana! Har aldrig hänt! Känner igen, och inte ens mina föräldrar som har massvis med vänner kunde komma på en enda son som skulle åka på en sådan resa med sin mamma i den åldern. Efter en del värpande kom mamma på en son, som är 35 år, som faktiskt sitter och pratar med sin mamma på det sättet. Oohh, en son, som är 35, det känns ju hoppfullt.

Nej, jag är ledsen, jag vill ha en dotter. Jag vill ha någon som är lik mig. Jag vill ha någon att prata med, umgås med, inte bara serva och vara med på killars vis (det vill säga inte mitt vis). Detta kanske jag kommer äta upp någon dag, men så får det vara då. Jag säger det igen, jag älskar min supercoola son (som plötsligt börjat spela fotboll trots att han inte ens kan stå själv) och jag kommer göra allt jag kan för att få honom till att vilja bli en person som man faktiskt umgås med, inte bara får sällskap av.

Sen är jag inte dummare än att jag fattar att detta är en personlighets fråga. Bara för att jag får en dotter så kommer vi inte sitta och prata djupt när jag har lust. Det är ett resultat av goda relationer genom livet, en läggning hos henne och att vi matchar. Jag fattar det. Men hoppet känns större. Det gör det. Sorry killar.

Marocko

Precis hemkomna från Marocko! För att kort sammanfatta vistelsen så kan jag säga: ljuvligt väder med lagom värme och lite kyligare på kvällen. Fint hotellrum i någon form av radhuslänga med liten gräsplätt utanför. All-inclusive, så vi behöver knappt lämna hotellområdet. Maten är dock i enformigaste laget och vi kommer nog inte sörja just den när vi lämnar. Det är mest vegetariskt och en del ris och potatis. Så jag har ätit en årsförbrukning av aubergine, lunch middag, lunch middag…

Sonen är helt underbar! Han har nog aldrig haft det bättre. Han får bada i poolen flera gånger om dagen, och tjuter av skratt varje gång. Han blir gullad, runtburen, pussad på av ALLA. Hotellets nya maskot. Han åker vagn snällt varje morgon när vi går vår entimmes morgonpromenad på stranden, likadant på kvällen. Han tycker det är jättekul att titta på alla barn som leker längs stranden, alla fåglar, och, återigen, alla som kommer fram och leker med honom. Han får äta en massa bröd och yoghurt varje måltid och mutas med majskrokar däremellan. Fått lite färg på nosen har han också, varken jag eller hans pappa är några hejare på att smörja in honom. Han vill gå hela tiden, och håller oss i fingrarna och knatar runt runt. Vi har upptäckt att han har en stor fascination av djur. Alla djur. Hotellets katter harblivit jagade och ropade på varje dag och fåglarna kan hålla honom sysselsatt en hel (nja, halv kanske) lunch. Vi har även hälsat på en lama, som sonen inte alls verkade rädd för, utan tvärtom, ville ta på (men eftersom hans mamma inte har någon som helst koll på om det är några farliga djur, så struntade vi i det). Ja, sonen har det toppen. Han kommer nog sörja mest av oss alla att vi ska åka hem.

Jag och sambon krisade i vanlig ordning två dagar innan avresa. Lite värre än vanligt tror jag. I alla fall så gick det så långt att han sa till sin dotter att vi kanske inte kommer bo tillsammans mer. Hon blev otroligt ledsen och det hela slutade med att vi satt i soffan allihopa och åt min nybakade apfelstrudel (första gången, riktigt gott) och sa ”Det är så här vi ska ha det, och det är detta vi ska kämpa för”! Jag minns inte längre vad som utlöste alltihop, men vi har ju saker och jobba med, inget snack om saken. Jag har två stora frågor som jag måste få ro i och det ena är: Vill jag leva med en man som haren depression (med ALLT vad det innebär)? Och den andra frågan är: Vill jag leva med en man som kanske spelar ett spel när jag tror att vi har det bra tillsammans? Förstår att jag måste utveckla den sista: Han och jag kan ha massor med bra stunder, både hemma, på resa, med andra, själva. När jag kommenterar att vi har det så bra, så kan jag (då eller senare) få veta att allt är ett spel. Han har det aldrig bra, för han vill inget, inget är roligt. Om vi har det bra så är det bara för att han gör det som jag vill, och då tror jag att vi har det bra.

Den känns.

Jag vet ännu inte. Jag vet verkligen inte. Dessa frågor är i det närmaste omöjliga för mig att komma till någon konsensus i, eftersom det varierar hur jobbigt jag tycker att det är. Ibland inte jobbigt alls, ibland helt outhärdligt. Nu har min sambo sagt att det är upp till mig. Vår relation är upp till mig. Han vill leva med mig, men han står inte ut med att förstöra mitt liv. Så välj Lisa.
Eftersom jag helt plötsligt inte tycker någonting i frågan, och inte verkar ha stake nog att fatta ett slutgiltigt beslut, vilket som helst, så börjar jag med mina oändliga jämförelser. Hur ser andras relationer ut? Hur bra/dåliga är andras partners? Vad bör man stå ut med/inte stå ut med? Och så vidare i det oändliga. Det kan hjälpa mig ibland, men endast om jag kommer fram till att vi alla har valt partners med en säck skit, som vi bara måste hantera. Om jag känner det som att alla andra har superglada, sociala, kompetenta, ambitiösa, reflekterande och kärleksfulla partners, ja då rasar ju min tillvaro. Nu har jag i ärlighetens namn allt det där redan, utom det superglada.

Min stora skräck är att vi separerar och att jag inser om X antal år, när jag levt med en annan man, att det här blev banne mig inte bättre. Det blev likadant, fast annorlunda. Och då har jag splittrat upp min familj helt i onödan. Att göra slut med sitt barns pappa är ingen lek. Jag förstår det nu, bättre än någonsin. Och plötsligt känner jag stor respekt för alla som klarar, vågar, orkar skilja sig. Det krävs otroligt mycket mod. Men jag vill hålla ihop min familj. Och jag kommer kämpa hårt för det.

Under den här resan har min sambo lyckats förklara den del saker för mig, om mig. Jag kan bli så matt när jag till slut inser vilka brister jag har – och att jag inte har en susning om hur jag ska göra för att förändra mig. Som att jag inte är så bra/intresserad av att göra saker för andras skull om det inte i någon form gynnar mig. Jag tänker på mig själv som snäll och omtänksam (och det är jag nog också..) men det finns en väldigt egotrippad sida hos mig som jag inte riktigt vill kännas vid. För att ta ett exempel, som kommer från min mamma. Jag promenerar gärna och ofta, och går alltid snabbt. Oavsett väder, barnvagn, humör, ork. Jag fullkomligen hatar (ja, i detta fall får man använda det ordet)att gå långsamt. Jag blir stressad, rastlös, på dåligt humör. Min mamma däremot går långsamt. Hon har börjat promenera lite, för att bli av med lite övervikt, och vill gärna gå med mig. Men hon har valt att inte fråga mig, för hon vet att jag aldrig skulle acceptera att gå i hennes tempo. Och om jag skulle göra det, skulle jag vara irriterad hela tiden. Och hon vill ha trevligt när hon går, så hon går hellre själv. Det är ju verkligen pinsamt, att jag inte kan under en enda promenad anpassa mig efter någon annans tempo, för att få vara med henne, stötta henne i hennes strävan efter att röra mer på sig. Men det tar emot så inom mig att det knappt går att kontrollera.

På detta sätt känner jag kring en massa saker i mitt liv. Fika på ett omysigt café, bo på ett astrist hotell, sitta inne när solen skiner, titta på tråkiga tv-program med mycket mera. Detta är de små sakerna… sen kommer de lite mer avgörande sakerna, som jag knappt vill nämna här… Ställa-upp-sex, vara med ett gäng tonåringar när jag egentligen vill vara ifred, sova på soffan så att sambon får snarka i sängen istället, resa med människor jag inte vill resa med, vara med människor som super inför sina barn, kallprata en hel middag, ha ett ”fult” hem (dvs möbler som inte jag tycker är snygga), låta syskonbarnen styra julafton (när slutade jag vara så liten att jag inte får vara med och bestämma hur julafton ska arta sig?). Min sambo kan, med rätta, blir otroligt provocerad av detta hos mig. Jag har nog vetat att jag är på detta sätt, men ändå inte riktigt vetat, inte så där ända in i själen. Och nu när jag vet… jaa, vad ska jag göra med det nu? Som jag brukar säga ”ibland vill jag vara en lycklig idiot”.

Klockan är nästan 18 här. Plutten ska vakna snart efter sin eftermiddagslur, vi ska alla tre gå ner till strandpromenaden och ta en glass, en sista. Sedan en sista middag, en sista show av den ybertrevliga personalen, och sen en sista natt lite för hårda sängar. Sen hem till snöslasket, vardag, gymmet, matlagningen, familjen, påsklunchen, jobbet, plugget. Ja, det blir nog bra. Jag vill tro det i alla fall.