Det har gått ett tag sedan sist, av någon obegriplig anledning. Plutten går på dagis. Det är smärtsamt in i märgen att lämna honom och jag kan inte säga att jag känner mig som en god människa när jag "lurar" iväg honom på morgonen. Han skuttar glatt utgenom dörren hemma och sedan visar det sig att han ska till dagis, och tårarna börjar flöda. Fröknarna känns lite mer okej än förut, men vad vet jag å andra sidan, jag är ju inte där på dagarna.
Jag lyckas fylla mina dagar oförskämt väl. Har varit på massage, tränar mycket, vilar faktiskt en del, sitter framför datorn, försöker även läsa lite inför första utbildningstillfället i Umeå, och jobbar med familjerådgivningen så klart. Jag kan nog fylla ett helt liv med att träna, promenera, äta och läsa. Nästa vecka bär det i alla fall av till Umeå för första gången. Inte så nervös än, det kanske kommer.
Jag är nu i vecka 24 och ska kors i taket till MVC för andra gången på torsdag. De besöken duggar ju inte tätt precis när man är omföderska! Det sparkar och rör sig för fulla muggar i magen. Men jag måste erkänna att det inte är särskilt bekvämt denna gång. Det kanske kändes likadant förra gången, men nu kan jag känna att alla sparkar och lite obehagliga kullebyttor mest är i vägen för mitt övriga liv. Så får man ju inte säga, men det är faktiskt så.
De allra flesta säger att min mage är liten, och det kanske den är. Det fåniga är att jag blir lite stött! Jag vill ju ha en stor mage, för det är så himla himla fint. Så att vara liten är inget ändamål för mig alls, tvärtom. Jag har inga problem egentligen med att folk kommenterar eller tar på min mage, det är på det stora hela så sällan. Jag är ju stolt över min mage, så om folk uppmärksammar den är det en komplimang!
Men jag har upptäckt en ganska tragisk sak hos mig själv. När människor i min omgivning får veta att jag är gravid igen, så säger alla grattis eller något liknande. Och vad svarar jag, mitt dumma as? Jo, jag lägger mig till med en min som betyder ungefär "ja, herregud så dumt det kan bli". Jag ursäktar och förklarar att det var ju inte planerat, och hjälp vad tätt det kommer bli mellan dem och pust och suck och stön, men det får väl gå detta med. Varför gör jag så? Kan jag inte stå för att vi valt att skaffa barn igen? Att skaffa barn tätt är ju inte bara ett misstag, det finns faktiskt många som gör det för att de vill det, för att det är praktiskt, för att det är roligt för barnen och så vidare. Men jag ser ut som att jag är en 16-åring som blev gravid med min bästa kompis pojkvän och nu ska släta över det ganska opraktiska i detta faktum.
Varför svarar jag inte något lite mer logiskt och passande, typ tack och ser lite glad ut? Jag är faktiskt glad, skiträdd för hur det ska gå, men glad. Jag längtar jättemycket efter min lilla dotter (som jag ju är helt säker på att det är)! Pinsamt, 30 år gammal och kan inte stå för mina livsval.
I helgen ska jag och sambon åka till Gripsholms värdshus och bo över en natt, utan plutt. Han ska vara med mormor och morfar (första hela natten utan någon av oss alltså!). Tänker inte bli orolig över det, han lämnas ju skrikande varenda dag just nu, så vad är skillnaden?
En liten fråga ut i etern, är det någon som vet något om graviddiabetets? Tror nog inte att jag har det, men är plötsligt så vansinnigt törstig, på vatten, flera gånger om dagen. Kom bara på att det brukar vara ett tecken på "vanlig" diabetes. Så har ni några erfarenheter, please share!
Snutten sover, solen skiner. Jag ska ta med min tekopp ut i till min nyinköpta hängstol och läsa om hur missbruk påverkar hjärnan, eller var det tvärtom?
tisdag 31 augusti 2010
måndag 16 augusti 2010
Dagis
Idag börjar min lilla pluttsnuttskrutt dagis. Hans pappa och han har precis knatat iväg. Han stod utanför dörren och vinkade och skrattade och jag ville bara gråta. Hur kunde tiden gå så fort?
Igår kväll när jag skulle sova grät jag en skvätt. Inte för att jag tror att min son egentligen kommer få det dåligt på dagis, för det tror jag inte, utan för att det känns som att jag sviker honom. Närmaste dagarna är det ju lungt, då är ju hans pappa med. Men sen, på torsdag om allt går som det ska, då ska han lämnas där själv. Och min stora skräck och sorg är att han kommer känner sig övergiven. Som att vi inte vill ha honom hemma. Hans oro att vi inte ska komma tillbaka och hämta honom.
Det hade nästan känts lättare om han börjat dagis för ett halvår sedan, när han fortfarande inte hade fattat det här med att vi är två individer och jag kan försvinna. Innan han blev så mammig att han står och klättrar på mina ben och gråter hysteriskt när jag går in i duschen. Hur ska han klara detta nu? Han är så otroligt social och skrattar ju bara han får se andra barn på avstånd. Så dagiskonceptet är som gjort för honom. Men vi då? Han och jag? Våra mysiga dagar, är de slut nu? När ska vi hinna hitta på saker tillsammans?
Jag som inte är en särskilt barnkär person i grunden, har liksom inte fattat varför man som förälder väljer att stanna hemma en dag från jobbet tillsammans med sitt barn. När man skulle kunna vara själv den dagen istället och kanske bara hämta lite tidigare. Nu fattar jag, även denna sak fattar till slut även jag. Jag vill hämta hem sonen på studs, varför ska han vara där, när jag är hemma? När vi kan kramas och skratta hela dagen tillsammans, varför ska han då göra det där?
Jag är otroligt kär i och stolt över mitt barn. Mitt hjärta svämmer bokstavligen över, och det går inte att beskriva med ord. Ni som har barn fattar detta, det förstår jag. Jag kan börja gråta bara vid tanken på honom. På hans skratt, hans bus, hans cowboyliknande sätt att stappla fram i livet, hans guppande på nappen när han sover, hans lycka när han får bada bubbelbad, för att inte tala om att titta på och jaga såpbubblor! Jag ska inte göra listan för lång och tjatig. Men jag är förvånad själv över hur mycket känslor det finns i en mammakropp. Hur hans lycka står som nummer 1,2,3,4,5,6,7,8,9 på min lista - varje dag. Och det känns inte ens jobbigt eller som att jag måste göra något direkt avkall i livet.
Sen insåg jag i nattmörkret igår att jag är rädd för att visa alla dessa känslor. Kanske speciellt för min sambo. Detta är ganska märkligt, eftersom jag annars känner mig till stora delar naturlig och accepterad av honom. Men det finns vissa saker som jag verkligen inte vill bli sedd som, eller kallad. Lat är ett sånt ord. Hönsmorsa ett annat. Jag ser mig inte själv som en hönsmorsa (har berättat förr om hur annorlunda jag känner mig i jämförelse med alla andra förstagångsmammor jag träffat, eftersom jag inte verkar oroa mig för ett endaste dugg kring mitt barn). Jag ser mig som någon som älskar min son oerhört mycket, och vill hans allra allra bästa, men inte hönsig. Jag vet inte varför deta gör mig så förnärmad. På ett sätt är det väl en komplimang, att man är så om sig och kring sig gällande sitt barn. Men för mig så klingar det dåligt med min i övrigt så otroligt coola uppenbarelse.
Så när jag bara vill gråta av kärlek eller oro, så vill jag inte visa det för min sambo. Jag vill inte höra att jag är hönsig, istället för att få känna det jag känner och få lite kärlek för att jag gör det. Jag håller igen, biter ihop genom oro. En del gånger är det säkert bra och helt befogat att min son inte ska få se eller känna allt jag känner, för det är inte till gagn för honom. Men i andra fall är det faktiskt helt helt fel. Inatt, 00.24 till exempel, är det helt helt fel. Då ska jag banne mig få gråta så att det skvalar och vara precis så där mammaorolig som alla andra har rätt att vara. Alla andra utom jag.
Jag ska inte lägga all skuld och ansvar på min sambo, detta är även mitt. Som vanligt... Jag har svårt att vara "svag" (om nu mammaoro är en svaghet, det tycker jag egentligen inte). Jag vill i alla lägen vara förnuftig, stark, genomtänkt och reflektiv. Men kring sitt barn så suddas ju en hel del sådana saker ut, eftersom det finns en enda känsla som tar så fullkomligt överhanden och det är kärleken.
Min skräck att verka orolig har gått så långt att jag kan känna mig lite dum när jag ger sonen näsdroppar när han är snuvig (jag gör det ändå, och har absolut inte fått några bitska kommentarer om detta). Jag vill verka cool hela tiden. Men när sonen ramlade på kullerstenen på Amalfikusten, så att huvudet studsade, då gjorde det ont i hela mig. Fysiskt ont, och jag kände mig ledsen hela kvällen. Kunde inte stoppa känslan, den var så direkt och självklar. "Min son har förbannat ont i huvudet och har en lilagul bula som ser ut som att den ska spricka vilken sekund som helst- och jag är så genomledsen i hela min kropp för hans skull". Samma sak på planet hem från Italien, när sonen var så övertrött att han inte visste vad som var upp eller ner. Han grät och grät - och jag grät med honom. Inte heller detta gick att hejda. Det var så starkt, att jag är så himla ledsen, eftersom min son är så ledsen. Detta har jag dock fått höra lite sarkastiska kommentarer kring ("Är inte du en hönsmorsa?! Du gråter ju floder för att sonen var lite ledsen på planet hem!).
Att vara gravid i allt detta, med allt hormonpåslag som det innebär, underlättar inte saken. Allt känns bara ännu mer än det annars skulle ha gjort (antar jag, har ju faktiskt inget att jämföra med). Men inte ens det känner jag att jag kan ha som argument eller ursäkt. Även en graviditet ska jag gå igenom obemärkt.
Min sambo är en mycket omtänksam person på alla sätt och vis, men graviditeten verkar han glömma titt som tätt. Jag är i vecka 22 trots allt, magen syns och mina foglossningar ger sig till känna flera gånger om dagen. Men inte en fråga får jag. Inte ett erbjudande om massage eller kuddar under benen. Allt ska man fixa själv. Han skulle göra allt om jag ber honom, men jag vill inte be (varför jag nu inte vill det, kan man ju undra, "svag" igen...). Men om detta är sista gången jag är gravid i mitt liv (hu, hemska tanke!!) så kommer jag nog inte vara nöjd och stolt på förlossningen när jag säger att jag minsann inte krävde ett smack av min omgivning som höggravid.
När jag var på ICA Maxi med en hungrig son igår (som pekade och sträckte sig efter ALLT ätbart. Klantig planering av mig) så kände jag mig snurrig, lite svimfärdig. Ingen aning om varför. Trött och för lågt blodsocker är min gissning, och sådana saker blir ju så mycket mer påtagliga när man är gravid. Men ringer jag min sambo och ber honom komma och hjälpa till, eller kanske till och med ta över? Nej. Jag handlar klart, åker hem, ställer mig och lagar mat, packar in den nyköpta maten, och svimmar sedan nästan över mattallriken. Åhh, vilken hjälte hon är! Inte en jäkel tackar mig för detta, så klart. Så varför kan jag inte stå ut med att vara trött, krävande, lat, hönsmorsa och förbannat gravid? När i livet har man annars rätt att begära saker av sin omgivning, om inte nu?
När vår son var nyfödd och släktingar skulle komma hem och titta på underverket, så sade jag till sambon att jag vill att folk tar med sig fika/mat, så att vi slipper stå med det. Men nej, det kunde han absolut inte tänka sig. Han kan fixa, inga problem. Så fika efter fika plockades fram. Han skulle ALDRIG (och i detta fall är det faktiskt befogat att säga aldrig) be andra människor om något om han inte verkligen verkligen måste. Och jag ser det som en dålig egenskap. Speciellt när den smittar av sig på mig och ser till att även jag måste vara så förbannat kompetent och redig hela tiden. När jag nu tränar på att inte vara det.
Vad arg och ledsen jag blir när jag skriver detta! Nej, dags att gå ut och gå. Utan plutten, utan barnvagn, utan någon att titta på fåglarna med. Tur att det finns mobiler.
Igår kväll när jag skulle sova grät jag en skvätt. Inte för att jag tror att min son egentligen kommer få det dåligt på dagis, för det tror jag inte, utan för att det känns som att jag sviker honom. Närmaste dagarna är det ju lungt, då är ju hans pappa med. Men sen, på torsdag om allt går som det ska, då ska han lämnas där själv. Och min stora skräck och sorg är att han kommer känner sig övergiven. Som att vi inte vill ha honom hemma. Hans oro att vi inte ska komma tillbaka och hämta honom.
Det hade nästan känts lättare om han börjat dagis för ett halvår sedan, när han fortfarande inte hade fattat det här med att vi är två individer och jag kan försvinna. Innan han blev så mammig att han står och klättrar på mina ben och gråter hysteriskt när jag går in i duschen. Hur ska han klara detta nu? Han är så otroligt social och skrattar ju bara han får se andra barn på avstånd. Så dagiskonceptet är som gjort för honom. Men vi då? Han och jag? Våra mysiga dagar, är de slut nu? När ska vi hinna hitta på saker tillsammans?
Jag som inte är en särskilt barnkär person i grunden, har liksom inte fattat varför man som förälder väljer att stanna hemma en dag från jobbet tillsammans med sitt barn. När man skulle kunna vara själv den dagen istället och kanske bara hämta lite tidigare. Nu fattar jag, även denna sak fattar till slut även jag. Jag vill hämta hem sonen på studs, varför ska han vara där, när jag är hemma? När vi kan kramas och skratta hela dagen tillsammans, varför ska han då göra det där?
Jag är otroligt kär i och stolt över mitt barn. Mitt hjärta svämmer bokstavligen över, och det går inte att beskriva med ord. Ni som har barn fattar detta, det förstår jag. Jag kan börja gråta bara vid tanken på honom. På hans skratt, hans bus, hans cowboyliknande sätt att stappla fram i livet, hans guppande på nappen när han sover, hans lycka när han får bada bubbelbad, för att inte tala om att titta på och jaga såpbubblor! Jag ska inte göra listan för lång och tjatig. Men jag är förvånad själv över hur mycket känslor det finns i en mammakropp. Hur hans lycka står som nummer 1,2,3,4,5,6,7,8,9 på min lista - varje dag. Och det känns inte ens jobbigt eller som att jag måste göra något direkt avkall i livet.
Sen insåg jag i nattmörkret igår att jag är rädd för att visa alla dessa känslor. Kanske speciellt för min sambo. Detta är ganska märkligt, eftersom jag annars känner mig till stora delar naturlig och accepterad av honom. Men det finns vissa saker som jag verkligen inte vill bli sedd som, eller kallad. Lat är ett sånt ord. Hönsmorsa ett annat. Jag ser mig inte själv som en hönsmorsa (har berättat förr om hur annorlunda jag känner mig i jämförelse med alla andra förstagångsmammor jag träffat, eftersom jag inte verkar oroa mig för ett endaste dugg kring mitt barn). Jag ser mig som någon som älskar min son oerhört mycket, och vill hans allra allra bästa, men inte hönsig. Jag vet inte varför deta gör mig så förnärmad. På ett sätt är det väl en komplimang, att man är så om sig och kring sig gällande sitt barn. Men för mig så klingar det dåligt med min i övrigt så otroligt coola uppenbarelse.
Så när jag bara vill gråta av kärlek eller oro, så vill jag inte visa det för min sambo. Jag vill inte höra att jag är hönsig, istället för att få känna det jag känner och få lite kärlek för att jag gör det. Jag håller igen, biter ihop genom oro. En del gånger är det säkert bra och helt befogat att min son inte ska få se eller känna allt jag känner, för det är inte till gagn för honom. Men i andra fall är det faktiskt helt helt fel. Inatt, 00.24 till exempel, är det helt helt fel. Då ska jag banne mig få gråta så att det skvalar och vara precis så där mammaorolig som alla andra har rätt att vara. Alla andra utom jag.
Jag ska inte lägga all skuld och ansvar på min sambo, detta är även mitt. Som vanligt... Jag har svårt att vara "svag" (om nu mammaoro är en svaghet, det tycker jag egentligen inte). Jag vill i alla lägen vara förnuftig, stark, genomtänkt och reflektiv. Men kring sitt barn så suddas ju en hel del sådana saker ut, eftersom det finns en enda känsla som tar så fullkomligt överhanden och det är kärleken.
Min skräck att verka orolig har gått så långt att jag kan känna mig lite dum när jag ger sonen näsdroppar när han är snuvig (jag gör det ändå, och har absolut inte fått några bitska kommentarer om detta). Jag vill verka cool hela tiden. Men när sonen ramlade på kullerstenen på Amalfikusten, så att huvudet studsade, då gjorde det ont i hela mig. Fysiskt ont, och jag kände mig ledsen hela kvällen. Kunde inte stoppa känslan, den var så direkt och självklar. "Min son har förbannat ont i huvudet och har en lilagul bula som ser ut som att den ska spricka vilken sekund som helst- och jag är så genomledsen i hela min kropp för hans skull". Samma sak på planet hem från Italien, när sonen var så övertrött att han inte visste vad som var upp eller ner. Han grät och grät - och jag grät med honom. Inte heller detta gick att hejda. Det var så starkt, att jag är så himla ledsen, eftersom min son är så ledsen. Detta har jag dock fått höra lite sarkastiska kommentarer kring ("Är inte du en hönsmorsa?! Du gråter ju floder för att sonen var lite ledsen på planet hem!).
Att vara gravid i allt detta, med allt hormonpåslag som det innebär, underlättar inte saken. Allt känns bara ännu mer än det annars skulle ha gjort (antar jag, har ju faktiskt inget att jämföra med). Men inte ens det känner jag att jag kan ha som argument eller ursäkt. Även en graviditet ska jag gå igenom obemärkt.
Min sambo är en mycket omtänksam person på alla sätt och vis, men graviditeten verkar han glömma titt som tätt. Jag är i vecka 22 trots allt, magen syns och mina foglossningar ger sig till känna flera gånger om dagen. Men inte en fråga får jag. Inte ett erbjudande om massage eller kuddar under benen. Allt ska man fixa själv. Han skulle göra allt om jag ber honom, men jag vill inte be (varför jag nu inte vill det, kan man ju undra, "svag" igen...). Men om detta är sista gången jag är gravid i mitt liv (hu, hemska tanke!!) så kommer jag nog inte vara nöjd och stolt på förlossningen när jag säger att jag minsann inte krävde ett smack av min omgivning som höggravid.
När jag var på ICA Maxi med en hungrig son igår (som pekade och sträckte sig efter ALLT ätbart. Klantig planering av mig) så kände jag mig snurrig, lite svimfärdig. Ingen aning om varför. Trött och för lågt blodsocker är min gissning, och sådana saker blir ju så mycket mer påtagliga när man är gravid. Men ringer jag min sambo och ber honom komma och hjälpa till, eller kanske till och med ta över? Nej. Jag handlar klart, åker hem, ställer mig och lagar mat, packar in den nyköpta maten, och svimmar sedan nästan över mattallriken. Åhh, vilken hjälte hon är! Inte en jäkel tackar mig för detta, så klart. Så varför kan jag inte stå ut med att vara trött, krävande, lat, hönsmorsa och förbannat gravid? När i livet har man annars rätt att begära saker av sin omgivning, om inte nu?
När vår son var nyfödd och släktingar skulle komma hem och titta på underverket, så sade jag till sambon att jag vill att folk tar med sig fika/mat, så att vi slipper stå med det. Men nej, det kunde han absolut inte tänka sig. Han kan fixa, inga problem. Så fika efter fika plockades fram. Han skulle ALDRIG (och i detta fall är det faktiskt befogat att säga aldrig) be andra människor om något om han inte verkligen verkligen måste. Och jag ser det som en dålig egenskap. Speciellt när den smittar av sig på mig och ser till att även jag måste vara så förbannat kompetent och redig hela tiden. När jag nu tränar på att inte vara det.
Vad arg och ledsen jag blir när jag skriver detta! Nej, dags att gå ut och gå. Utan plutten, utan barnvagn, utan någon att titta på fåglarna med. Tur att det finns mobiler.
torsdag 12 augusti 2010
Sista semesterveckan
Sitter ute, solen skiner inte alls så himla mycket, men det är skönt att vara ute. De flesta i huset sover (mina föräldrar är här och hälsar på ett par dagar). Då jag sov som en död halva förmiddagen, passar jag på att få lite egen tid utan barn.
Vi har haft en skön vecka, här i vårt hus vid Mellbystrand. Haft varannan dag väder, ösregn varannan och strålande sol varannan. Passar en hemmamyra som jag. Imorgon, på min födelsedag, ska det bli regn, vilket kanske är lite trist ändå. Planen är att åka till Tylösand och äta hotellfrukost på Per Gessles hotell, vilket jag tycker ska bli jättetrevligt.
Är ju dålig på att fira mig själv. Inte så att jag inte tycker om det, för jag gillar så gott som alltid upmärksamhet och fokus. Men jag blir lite skamsen på något sätt. Lite så där lagom töntigt "inte ska väl ni - för mig - lilla jag - det är ju alldeles för mycket". Men jag fyller faktiskt 30! Har typ inte firat en enda födelsedag på något vettigt sätt sedan jag fyllde 18, så det är banne mig hög tid. Jag firade knappt att jag blev färdig socionom, eller steg-1 eller att jag fick barn eller något annat som är stort i mitt liv. Jag har lovat mig själv att jag ska fira när jag har min psykoterapeutlegitimation (dvs om tre år).
Så när sambon idag föreslog att vi skulle äta hotellfrukost imorgon, så började jag "nej, men det går lika bra att vara hemma..." (vilket det faktiskt gör) men kände sedan att nej, varför då? Jag fyller 30, vi kan väl lägga en 500-lapp på att äta mitt favoritmål ute?! Så, sagt och gjort, nu ska vi dit. Mina föräldrar kommer lämna oss efter frukost, så sedan är vi själva och ska förgylla dagen på något ännu oplanerat sätt.
Igår var vi på Ullared. Det var första gången för både mig och min sambo, och vi var kanske lite väl uppspelta. Området var större än jag trodde (är ju inte bara en affär, utan ett helt område med alla möjliga affärer) och priserna inte alltid fullt så låga som jag trodde. Men främst var det MYCKET mer folk än vi någonsin kunde tänka oss. Vi kom knappt fram med kundvagnarna och det gick liksom inte att tänka. Jag fick inte ont i huvudet och smått panik, som mitt övriga sällskap fick, men det var svårt att fokusera. Att sonen enbart ville kasta ut bollarna som han hittade i en korg på leksaksavdelningen, underlättade inte förmågan att tänka logiskt. Känslan är "vi behöver allt!" Vilket vi absolut inte gör. Men jag är nöjd med att nu ha köpt alla julklappar till sonen och till en systerson och några till en systerdotter. Köpte även diskmaskinstabletter, fläckborttagningsmedel, sminkborttagningsservietter, regnbyxor, pennor och pennvässare, ett par byxor till sonen, lite bestick och en tallrik till sonen, batterier, en present till en kompis dotter, en liten grej till bonusdottern, alldeles för mycket godis och så vidare (allt detta för under 1500 kr, så jo, billigt är det ju). Vi var alla lite möra när vi satt i bilen hem.
På måndag drar allvaret igång. Sonen ska skolas in på dagis (INTE av mig), jag ska ha mina första familjerådgivningssamtal på en månad, jag ska äntligen komma igång och träna ordentligt och börja ladda för mina kurser som drar igång i september.
Nu vaknade mina pojkar, så jag behöver sluta.
Vi har haft en skön vecka, här i vårt hus vid Mellbystrand. Haft varannan dag väder, ösregn varannan och strålande sol varannan. Passar en hemmamyra som jag. Imorgon, på min födelsedag, ska det bli regn, vilket kanske är lite trist ändå. Planen är att åka till Tylösand och äta hotellfrukost på Per Gessles hotell, vilket jag tycker ska bli jättetrevligt.
Är ju dålig på att fira mig själv. Inte så att jag inte tycker om det, för jag gillar så gott som alltid upmärksamhet och fokus. Men jag blir lite skamsen på något sätt. Lite så där lagom töntigt "inte ska väl ni - för mig - lilla jag - det är ju alldeles för mycket". Men jag fyller faktiskt 30! Har typ inte firat en enda födelsedag på något vettigt sätt sedan jag fyllde 18, så det är banne mig hög tid. Jag firade knappt att jag blev färdig socionom, eller steg-1 eller att jag fick barn eller något annat som är stort i mitt liv. Jag har lovat mig själv att jag ska fira när jag har min psykoterapeutlegitimation (dvs om tre år).
Så när sambon idag föreslog att vi skulle äta hotellfrukost imorgon, så började jag "nej, men det går lika bra att vara hemma..." (vilket det faktiskt gör) men kände sedan att nej, varför då? Jag fyller 30, vi kan väl lägga en 500-lapp på att äta mitt favoritmål ute?! Så, sagt och gjort, nu ska vi dit. Mina föräldrar kommer lämna oss efter frukost, så sedan är vi själva och ska förgylla dagen på något ännu oplanerat sätt.
Igår var vi på Ullared. Det var första gången för både mig och min sambo, och vi var kanske lite väl uppspelta. Området var större än jag trodde (är ju inte bara en affär, utan ett helt område med alla möjliga affärer) och priserna inte alltid fullt så låga som jag trodde. Men främst var det MYCKET mer folk än vi någonsin kunde tänka oss. Vi kom knappt fram med kundvagnarna och det gick liksom inte att tänka. Jag fick inte ont i huvudet och smått panik, som mitt övriga sällskap fick, men det var svårt att fokusera. Att sonen enbart ville kasta ut bollarna som han hittade i en korg på leksaksavdelningen, underlättade inte förmågan att tänka logiskt. Känslan är "vi behöver allt!" Vilket vi absolut inte gör. Men jag är nöjd med att nu ha köpt alla julklappar till sonen och till en systerson och några till en systerdotter. Köpte även diskmaskinstabletter, fläckborttagningsmedel, sminkborttagningsservietter, regnbyxor, pennor och pennvässare, ett par byxor till sonen, lite bestick och en tallrik till sonen, batterier, en present till en kompis dotter, en liten grej till bonusdottern, alldeles för mycket godis och så vidare (allt detta för under 1500 kr, så jo, billigt är det ju). Vi var alla lite möra när vi satt i bilen hem.
På måndag drar allvaret igång. Sonen ska skolas in på dagis (INTE av mig), jag ska ha mina första familjerådgivningssamtal på en månad, jag ska äntligen komma igång och träna ordentligt och börja ladda för mina kurser som drar igång i september.
Nu vaknade mina pojkar, så jag behöver sluta.
söndag 1 augusti 2010
Home again
Jaha, då var man hemma igen. Efter en alldeles för lång resa hem. Vi startade halv 6 på morgonen från min syster. Bil ner till båten, 45 minuters båt över till Neapel, flygbuss ut till flygplatsen. Där börjar kaoset. Kön till vår incheckningsdisk var inte av denna värld. Och den rörde sig absolut inte alls. Visade sig att bagagebandet och deras skriva-ut-taggar-maskin slutade fungera med jämna mellanrum. På sant italiensk manér kommer det lite folk och tittar - TITTAR - på maskinerna, men ytterst lite görs. Efter närmare två timmar är vi incheckade och hastar iväg till vår gate. Planet väntar snällt på alla oss, vilket innebär 30 pers efter oss som fortfarande inte kommit igenom proceduren. Så vi lyfter 12 istället för 10 och missar därför vårt anslutningsflyg i Köpenhamn med 10 minuter. Så, tre härliga timmar extra på Köpenhamns flygplats! Tur att det fanns något familjy area där plutten kunde springa av sig, kasta legoklossar omkring sig och titta på andra barn. Landar fyra timmar senare än planerat på Arlanda, och då kommer inte barnvagnen, som vi lånat av en kompis. Så den är väl ute på en egen liten resa, ingen aning om när eller om den kommer hitta hem igen.
Väl hemma fick jag kasta i sonen lite mat, som inte ätit en bit på fem timmar vid det laget. Han var för övrigt väldigt tapper hela dagen, lite gråt och protest när tröttheten inte visste några gränser på Neapels flygplats, men annars väldigt tålmodig.
Det känns både skönt och lite "ja ha, och nu då"? att komma hem igen. Har tvättat 5 maskiner, packat upp, röjt ut sonens för små kläder och stoppat in hans kusins skitsnygga istället (vart man nu ska lägga alla för små barnkläder??), renbäddat, varit på Sjöstugan och ätit lunch och ska om en liten stund ut och springa med min syster.
På Sjöstugan hamnade vi bredvid ett annat par med en 8-månaders liten son. Vi satt och pratade om barn och annat och de såg helt chockade ut när de fick veta att vi precis varit i Italien 3 veckor, och att det var hans fjärde resa utomlands (och att första var när han var en månad gammal). De hade fortfarande inte vågat sig iväg och visste inte när de skulle det heller. Hon berättade, när hon såg att jag var gravid, att hon inte gillade att vara gravid eftersom man blev så begränsad. Inte göra vad man vill, inte äta vad man vill. Va? Jag åt och gjorde allt precis som vanligt (förutom att ligga på mage och göra sit-ups då). Hon såg väldigt förvånad ut, ungefär "Får man /kan man göra så"? Ja, man kan leva som vanligt som gravid, och man kan göra mycket av det man vill med småbarn också.
Var kommer all denna oro ifrån? Jag vet att jag skrivit om det förut, och jag fattar inte varför jag fortsätter att bli förvånad över alla dessa oroliga mammor/blivande mammor. Är det alla broshyrer från BVC eller är det vi andra mammor som skrämmer skiten ur våra medsystrar? Då ska vi sluta med det omedelbums!
Sambon sade när vi gick till bilen: Gud, vad glad jag är att just du är mamma till min son! Och ja, gud vad glad jag är att jag är som jag är, mitt liv verkar så mycket enklare än för alla dessa oroliga själar!
Nog skrutit om mig. Sonen är inte alls lika kaxig med att gå själv nu när vi kom hem. Står och håller mig i låren så fort han kommer åt, istället för att upptäcka hemmet på nytt. Men jag antar att det kommer. Har i alla fall försökt vara lite ansvarstagande och satt på sådana där händer på vardagsrumsbordshörnen (herregud vilket långt ord det blev) och lite pluppar i eluttagen. Det får nog räcka for now. Vi lär oss resten den hårda vägen.
Har precis kommit på den underbara fördelen med att vara student igen! Det var ju ett tag sedan, men plötsligt får jag DN för studentpris, billigare flygbiljetter och CSN-bidrag! Ljuvligt!
Nej, dags att byta om, syrran är på ingång och en halvmils löpning väntar. Har ju knappt rört mig på tre veckor, så detta kan ju bli spännande, hrm...
Väl hemma fick jag kasta i sonen lite mat, som inte ätit en bit på fem timmar vid det laget. Han var för övrigt väldigt tapper hela dagen, lite gråt och protest när tröttheten inte visste några gränser på Neapels flygplats, men annars väldigt tålmodig.
Det känns både skönt och lite "ja ha, och nu då"? att komma hem igen. Har tvättat 5 maskiner, packat upp, röjt ut sonens för små kläder och stoppat in hans kusins skitsnygga istället (vart man nu ska lägga alla för små barnkläder??), renbäddat, varit på Sjöstugan och ätit lunch och ska om en liten stund ut och springa med min syster.
På Sjöstugan hamnade vi bredvid ett annat par med en 8-månaders liten son. Vi satt och pratade om barn och annat och de såg helt chockade ut när de fick veta att vi precis varit i Italien 3 veckor, och att det var hans fjärde resa utomlands (och att första var när han var en månad gammal). De hade fortfarande inte vågat sig iväg och visste inte när de skulle det heller. Hon berättade, när hon såg att jag var gravid, att hon inte gillade att vara gravid eftersom man blev så begränsad. Inte göra vad man vill, inte äta vad man vill. Va? Jag åt och gjorde allt precis som vanligt (förutom att ligga på mage och göra sit-ups då). Hon såg väldigt förvånad ut, ungefär "Får man /kan man göra så"? Ja, man kan leva som vanligt som gravid, och man kan göra mycket av det man vill med småbarn också.
Var kommer all denna oro ifrån? Jag vet att jag skrivit om det förut, och jag fattar inte varför jag fortsätter att bli förvånad över alla dessa oroliga mammor/blivande mammor. Är det alla broshyrer från BVC eller är det vi andra mammor som skrämmer skiten ur våra medsystrar? Då ska vi sluta med det omedelbums!
Sambon sade när vi gick till bilen: Gud, vad glad jag är att just du är mamma till min son! Och ja, gud vad glad jag är att jag är som jag är, mitt liv verkar så mycket enklare än för alla dessa oroliga själar!
Nog skrutit om mig. Sonen är inte alls lika kaxig med att gå själv nu när vi kom hem. Står och håller mig i låren så fort han kommer åt, istället för att upptäcka hemmet på nytt. Men jag antar att det kommer. Har i alla fall försökt vara lite ansvarstagande och satt på sådana där händer på vardagsrumsbordshörnen (herregud vilket långt ord det blev) och lite pluppar i eluttagen. Det får nog räcka for now. Vi lär oss resten den hårda vägen.
Har precis kommit på den underbara fördelen med att vara student igen! Det var ju ett tag sedan, men plötsligt får jag DN för studentpris, billigare flygbiljetter och CSN-bidrag! Ljuvligt!
Nej, dags att byta om, syrran är på ingång och en halvmils löpning väntar. Har ju knappt rört mig på tre veckor, så detta kan ju bli spännande, hrm...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)