6 veckor

Idag blir min dotter 6 veckor. Tiden går som bekant väldigt fort, vilket alltid stressar mig en del. Hon har börjat le, bli stadig i nacken, växa ur storlek 50 och få rejäl dubbelhaka. Jag blir mer och mer kär i henne, tycker att hon är galet söt och njuter av hennes närvaro. Det har blivit tydligt för mig senaste dagarna att jag inte kommer klara att sälja/skänka alla barnkläder/leksaker/barnvagnar - tänk om jag kommer frälsas med fler barn? Vill ha kvar min 10 flyttkartoner med barnkläder ett bra tag till, för man vet inte vad livet gör med oss.

Livet flyter på, ganska smärtfritt måste jag säga. Trodde att det skulle vara ännu kämpigare med två så här små barn, men det går riktigt bra. Hon ammar bara var 4-5:e timme, sover helt ok på nätterna, gnäller väldigt lite och är då någorlunda lätt att tillfredsställa. Sonen är konstant ascharmig. Han är på strålande humör mest hela tiden, sover 11-12 timmar i streck varje natt utan att vakna och älskar sin lilla syster och vill krama och pussa på henne då och då under hela dagen. Jag har tur att ha en fin pappa till mina barn, en fin halvsyster till dem och en riktigt trevlig tillvaro.

Har blivit en riktig lattemorsa senaste veckorna, och jag trivs väldigt bra med det. När jag var hemma med sonen blev jag ganska låst vid hans sovtider, för att jag njöt så av att ligga i soffan och ha det gött under de timmarna. Nu är jag ute och springer på fika, promenader och luncher mest hela tiden - och det är ju astrevligt! Så jag sitter inte många minuter per dag, mest när jag ammar, vilket är sällan det också. Så jag är trött. Nätternas sovande timmar är för få, de vakna timmarna för aktiva. Igår kväll var det helt upenbart att jag var på dåligt humör - arg - för att jag var så trött. När jag började sparka på barnvagnen för att den skulle gå in i förrådet, då insåg jag att det är dags att ta en liten paus, vila lite. Bad familjen om ursäkt och försökte slappa lite på kvällen.

Jag slöar en del med pluggandet. Börjar lite piggt i en bok, inser att jag inte fattar något, bläddrar lite snabbare för att senare helt strunta i den - med ursäkten att jag ju ändå inte förstod något. Och tar fram en bra deckare istället. Sambon frågade idag senast "har du inget plugg att göra?" Nej, faktiskt inte, är snabb som en vessla, slug som en räv och klok som en pudel - och därför har jag inte något att göra, allt är redan gjort.

Vi börjar planera sommaren. Ska hyra en stuga i Skåne två veckor och sedan två veckor på Gotland. Detta är i alla fall planen, men eftersom jag alltid har en massa krav på placering, utrustningen, storleken och kostnaden, så har jag inte hittat något bra på Gotland än. Om ni har en stuga på lut så ropa till tack.

Klockan är snart 10 på kvällen, dottern sover i sin pappas knä, så jag ska sluta gnälla över trötthet och faktiskt gå och lägga mig istället. God natt!

Kvällstid

Sitter vid köksbordet och har tänt upp lite ljus. Båda barnen sover och sambon är och hämtar sin dotter på fotbollsträningen. Passar på att skriva lite till.

Känner mig lite överkörd av tåget. Att ha två barn är att känna sig konstant behövd och ganska splittrad. Jag har nog inte särskilt mycket sömnbrist, så det handlar inte om regelrätt trötthet, utan snarare om att plötsligt vara så utan valmöjligheter. Jag har ju varit bortskämd med att ha en pappa till mina barn som tar ett stort ansvar, på alla sätt och vis. Jag har kunnat leva mitt liv lite som innan barnen, för att han alltid sagt ja till alla mina önskemål. Den tiden är över. Nu behövs vi båda, för det är inte så lätt att ratta båda själv.

Jag märker att jag nu utmanas i mitt föräldraskap, i min frihet, min lycka. Jag är mycket mycket dålig på att hitta glädjen i att vara hemma med sonen hela eftermiddagen efter dagis och ömsom bära runt på honom och ömsom titta på Emil i Lönneberga, bygga torn, kasta kritor över hela vardagsrummet eller helt enkelt gräla om stort och smått. Jag blir lynnig, och inte särskilt närvarande. Inser att jag måste hitta ett sätt att få lugn i detta liv. Att detta är gott nog, detta är livet med småbarn, försök inte göra något mer eller större! Acceptera att inte bli så tillfredsställd själv hela tiden. Känner mig barnslig, patetisk som inte hittar glädjen i det liv som alla småbarnsföräldrar lever.

Nu kom de vuxna i familjen hem igen, dags för middag.

Umeå nr 5

Detta inlägg skrivs inte alls i Umeå, som det brukar. Detta då det inte alls fanns tid och möjlighet på samma sätt som förut. Jag åkte upp i onsdags med min mamma och min lilla dotter, laddad med blöjor, kräkhandkar, stora barnvagnen och mycket vinterkläder. Flygresan gick bra, hon sov hela tiden. Malmö Aviation lyckades dock knäcka en del av framhjulet,så det ramlar av så fort man går upp på en kant eller liknande (en tripp till Babyland imorgon alltså). Dottern fick massvis med uppmärksamhet, kvinnorna njöt och började prata om fler barn när de hörde hennes kluckande läte när hon ammade i klassrummet, männen gick förbi och sa "söt bebis". Jag hade lite svårt att koncentrera mig på allt som sades, men vill ändå påstå att det gick bra. Vet inte vad jag hade för förväntningat riktigt, så allt som inte var dåligt (dvs hon gråter hysteriskt hela tiden) var bra.

Vi fick hotellets finaste rum, vilket betydde en smärre lägenhet med alla inredningsdetaljer jag vill ha i mitt eget hem. Jag och mamma vill gärna flytta dit och har nu bett om att få det rummet varje gång. En mycket positiv sak med att vara där uppe med dottern var att jag hade möjlighet att faktiskt vara med henne. Jag har nu blivit kär! Hon är ju så söt, så ljuvlig, doftar så gott och jag inser att jag saknar henne när hon inte är med mig. Hemma får ju sonen all tid, så det var välförtjänt att få vara lite mer med henne.

Annars går livet i 180. Något barn behöver mig hela tiden. Sonen är supermammig, dottern ammar mer och mer (och kräks mer och mer, precis som sonen gjorde). Jag har massor med tankar om att vara förälder med två barn, men just nu har tiden runnit ut, vi ska på fika hos svärföräldrarna.

Dagarna som försvann

Det har gått lite längre tid sedan jag skrev sist. Dagarna försvinner ifrån mig, och ändå gör vi verkligen ingenting vettigt alls. Försöker överleva är väl dagsinnehållet. Parera sonens utspel, sjukdomar, trötthet, amning, lite vila och en del vankande sent på kvällarna när lillskuttan plötsligt inte alls vill sova mer.

Vi är ganska tagna på sängen av att ha två barn. Egentligen inte att ha henne, för hon sover ju mest, ammar var tredje-fjärde timme. Men sonen håller oss verkligen sysselsatta. Han är mammig som aldrig förr, får utbrott, kastar saker, skriker hysteriskt, blir ledsen/arg/glad/trött om vartannat. Man hinner knappt med i svängarna.

Själv har jag aldrig gråtit så här mycket i hela mitt liv. Tror att jag gråtit i snitt ett par gånger per dag sedan dottern föddes. Och oftast kan jag inte ens stoppa det, tårarna bara strömmar. Nästan obehagligt. En kväll grät jag två timmar i sträck, och kunde inte skärpa till mig ens till middagen. Det är inte särskilt tydligt vad jag är ledsen över, det är inte alltid det är några tydliga tankar. Men jag är skör, väldigt skör.

Jag håller just nu på och funderar mycket över vad jag egentligen tycker om att ha barn, att vara föräldraledig, att ha ett mer begränsat liv med allt vad det innebär. Att ha ett barn är plättlätt (inser jag nu...), att ha två är en helt annan sak. Båda föräldrarna är plötsligt upptagna, så man blir inte "ledig" på samma sätt som innan. Tack gode Gud att jag inte är ensamstående. Hade nog inte tagit mig igenom dessa veckor med sinnet i behåll!

Men nu vill jag faktiskt inte bara klaga, utan vill nog egentligen mest resonera kring föräldraskapet. Vi har en underbart söt lite dotter som är så nätt och proportionerlig. Hon luktar ljuvligt, låter som en hel karl när hon bokstavligt talat äter upp mitt bröst, sover som en liten prinsessa (faktiskt även på nätterna) och jag längtar så efter att få lite mer tid med henne.

Snart kommer båda barnen vakna, och alla vill ha mat.