Det finns en särskild plats i helvetet...

...för kvinnor som inte hjälper varandra.

Varför översköljer vi kvinnor varandra med skräckhistorier om hur det är att vara gravid, föda barn och ha småbarn? Vilket pris vinner den som har det värst? Eller som skrämmer en medsyster mest? Varför går jag runt och undrar vad problemet med att ha ett litet barn är, när jag bara tycker att jag har kommit till himmelriket? Min son är nog inte varken lättare eller svårare att hantera än andra "vanliga" barn. Kräks ofantliga mängder varje dag, vill inte sitta själv och glo särskilt långa stunder, sover inte alls när jag tycker han ska, gråter när han är hungrig eller trött, ammar varannan timme, bajsar ner sin pyjamas varje morgon och så vidare. Men jag tycker inte att han är "krävande" eller "besvärlig". Han är som ett litet barn är. Precis så underbar som jag tror att de flesta små spädbarn är. Varför frågar min mamma mig, efter en heldag med mig och min son, om jag är trött efter att han varit så krävande under dagen. Krävande? Vem? Vad pratar hon om? Nej, jag är verkligen inte trött på att vara med mitt barn. Det är den bästa dag jag kan ha.

Men när jag lyssnar på andra så låter det som att det borde vara problem. Jag borde tycka att det är besvärligt, vara trött, vilja slänga ungen i väggen och längta tillbaka till mitt gamla liv. Precis som att jag borde vara orolig för allt från svininfluensa till att han plötsligt ska sluta andas. Eller att jag borde vara irriterad på min sambo som inte "fattar något" eller inte gör tillräckligt. Ärligt talat känner jag mig udda. Jag är inte orolig för fem öre. Jag längtar redan efter fler barn (vill just nu ha ett helt hockeylag, men denna känsla antar jag går över när det är trotsålder och liknande).Jag har inte tjafsat med sambon en enda gång om hur eller vad han gör (han gör allt superbra, är närvarande, kunnig, modig, lugn. Han har ju gjort detta förut trots allt). Jag är inte övermäktigt trött utan känner mig helt ok. Och framför allt: jag tycker inte att min son är ett problem. Jag känner att jag här borde skriva att "detta kan självklart förändras när han blir större, då blir det säkert svinjobbigt och jag kommer titta tillbaka på detta blogginlägg och skratta åt hur naiv jag var. Men jag struntar i det. Jag vill inte skriva det, för jag vill inte tänka att allt kommer bli dåligt. Jag vill tro att alla åldrar har sin charm och sina bekymmer, inte mer med det.

Det som däremot är ett problem är att när man är så indoktrinerad med allas hemska historier så ser man inte att man kanske trots allt skulle behöva hjälp med det lilla som finns hemma som är ett bekymmer. För jag tänker att "detta lilla är väl inget, andra verkar ju ha det mycket värre". Men alla har det nog inte mycket värre. Men folk verkar anse att deras barn är ett problem och att deras förändrade livssituation är till det sämre. Jag har som sagt ett barn som ammar varannan timme, äter massvis och sedan kräks upp det mesta. Han sover nästan ingenting på dagarna. Min mamma barnmorskan har pratar med en kollega och de har teorin att han äter för mycket för att han inte känner sig mätt av mjölken. Så magen blir överfull, han kräks, behöver mer mat eftersom han inte känner sig mätt och har sedan svårt att sova eftersom han inte kommer till ro på grund av hunger. Bra, en teori jag helt köper. Jag har därför börjat med havregröt ett par gånger om dagen. Och plötsligt sover mitt barn i en hel timme på förmiddagen och en till på eftermiddagen. När han fått gröt äter han var fjärde timme. Men oj, vilken skillnad! Jättebra för både honom och mig. Detta hade jag aldrig ens sett som ett problem om inte min mamma påpekade att det verkar jobbigt. Och det skyller jag andra kvinnor för! Jag har inte sett detta som ett problem för att så många andra verkar ha så mycket fler, värre och liksom riktiga problem.

Samma sak runt förlossning. Alla berättar hur helvetes ont det gör att föda barn. Detta resulterade i att jag inte bad om epidural när jag borde, utan låg och led mycket längre än nödvändigt, eftersom jag tänkte att "värre än så här ska det nog kännas innan man ber om smärtstillande, eftersom alla beskriver smärtan som typ värre än döden". Det var barnmorskan som till slut sa till mig att nu borde jag faktiskt ta epidural, för jag har så himla kraftiga värkar och har legat så länge med dem. Jag trodde hela tiden att det borde bli och vara värre.

Så, varför gör vi så här? Varför vill vi bräcka varandra i vem som har det jävligast? Säger vi även inför våra barn att de är ett problem, att de är jobbiga att ha, att vi är så himla trötta, irriterade, att vår relation håller på att gå i kras? Vi skapar ju ett problem! Inte bara i vårat eget liv, utan även för de vi berättar det för. Jag vill göra motsatsen: jag vill säga att det är en fullkomlig fröjd att ha barn, att jag vill ha fler, att han inte är ett problem och att en förlossning faktiskt går att överleva, ta sig igenom utan att det behöver vara för överjävligt (och då hade jag ingen "lätt" förlossning vill jag bara tillägga). Men jag skulle föda på samma sätt igen, utan tvekan, om jag visste att jag fick ett så fantastiskt barn som jag nu har fått.

Slut på denna föreläsning. Eller nej, en sak till. Varför hälsar inte vi barnvagnsputtande mammor på varandra när vi möts i promenadspåret? Varför tittar vi bara konstigt på varandra, varandras vagnar och sedan tar bort blicken och passerar? Väldigt trist. Vi borde faktiskt säga hej, kanske stanna en minut. Vi kanske får det trevligt? Vi kanske behöver prata med någon i samma situation. Skärpning!

Annars har mitt "vanliga" mammaliv precis börjat. Sommarlovet med en massa folk runt omkring mig är slut. Sambon har börjat jobba vanliga tider igen (efter att ha varit helledig med mig i två månader och sedan jobbat dygnet runt i nästan en månad). Bonusdottern är här varannan vecka och har börjat skolan igen (7:an). Min syrra säger till mig att gå till öppna förskolan. Varför då? Så att jag kan prata blöjor och sovrutiner med främlingar istället för med mina vänner och familj? Jag har folk att prata sånt med, och jag har inte så himla stort behov heller. Jag kanske går dit när Pyret är stor nog att uppskatta det, idag har jag ingen lust.

Har heller ingen lust att gå på varken babysim eller babymassage, som jag hade trott att jag skulle. Hade ju värsta planerna på att springa på diverse sådana aktiviteter. Nu känner jag bara stress vid tanken på att behöva passa en enda tid. Jag ska ju plugga 5 p (eller 7,5 p som det heter nu för tiden) sexologi under hösten, det får banne mig räcka. Känns skönt att ha fattat det beslutet.

Jo, jag ska berätta lite kort om vår första träff med familjerådgivaren, Adam. Vi har varit där en gång, ska dit om en vecka igen. Det var en bra träff, han fattade galoppen rätt snabbt, suportade mig i en del frågor och sambon i en del. Han levde själv i en plockepinnfamilj och hade lite koll på en del av de problem som kan uppstå. Efteråt kände sig min sambo som en dålig person, som att han är den som förstör och behöver ändra sig för att vi ska kunna leva ihop. Med risk för att låta arrogant så stämmer det till viss del. Inte 100% så klart, men hans depression och ångest tär på oss, men mest på honom. Han kommer behöva jobba med detta, mer än vad han gjort tidigare, för att han och vi sa kunna bli lyckliga. Det som jag tror att familjerådgivningen kan hjälpa till med är att bena ut vad som hör till familjen, vår relation och vad som tillhör hans depression. Det är en utmaning att leva i en styvfamilj, inget snack om saken, och man kan behöva lite hjälp på traven.

Jag läser just nu en bok om styvfamiljer som heter Familjepack. Författarna har intervjuat x antal personer som lever i en styvfamilj och sedan har man gjort olika kapitel, typ "Att leva med andras barn" "Exet" "Att få ett gemensamt barn" och så vidare. Jag har två reflektioner som jag vill dela med mig av: Det första är att många känslor är gemensamma för oss som lever med någon som har barn sedan tidigare. Till exempel att känna sig svartsjuk, utanför, irritera sig på uppfostringen, inte kunna kliva in och säga till barnet som man själv vill, vara svartsjuk på exet som fick barn med mannen som jag nu älskar, sorgen över att inte få en egen kärnfamilj. Detta verkar vara samma för alla mer eller mindre.

Det andra som jag tänker på är att jag har en himla tur. Jag har fått en otroligt söt, snäll, omtänksam, generös och uppskattande bonusdotter. Hon har aldrig försökt stöta ut mig, se mig som en konkurrent, varit taskig, varit negativ till att få ett halvsyskon, försökt ta sin pappas uppmärksamhet från mig, aldrig protesterat om jag bett henne göra något, tar alltid med mig i sitt liv på alla sätt och vis. Detta verkar inte vara fallet för alla kan jag säga, huga. Så tack min fina bonusdotter, för att du gör livet med plockepinnfamiljen så mycket lättare än vad den kan vara!

Just nu ligger hon med Pyret i sängen. Hon vill ju vara med honom precis hela tiden, och nu är det lättare för mig att dela med mig av honom. Nu när jag är ensam med honom hela dagarna och när han inte är helt nyfödd längre. Annat var det i juni... men det försöker jag förtränga nu. Det var jobbiga veckor, för att sammanfatta det.

Ska nog unna mig att sitta och slösurfa lite på nätet. Gör ju inte sånt så mycket längre. Sen är det dags för lite gröt och lite bröst och sedan hoppas jag på en bra natt. Sov gott alla!

Skåne

Jag är nu i Skåne med min mamma och Pyret. Vi har varit här i 5 dagar och har en vecka kvar. Min morbror bor här med sin familj, men är just nu i Thailand, så vi passar deras hus (och guldfiskarna Kaj och Rune). Vet inte hur långt jag hinner skriva idag, eftersom Pyret sitter i sin Babysitter på bordet bredvid mig och sparkar, men han roas inte av det i all oändlighet.

Solen strålar, jag känner mig lite mätt på all värme, kan tänka mig lite mer mulet. Kommer kanske bli bönhörd nästa vecka. Men hade behövt lite färg i ansiktet. Att ha en nyfödd med sig till Italien och ett soligt Skåne är inte det bästa för solbrännan. Som en sammanfattning av dessa dagar kan jag bara säga: Jag har världens mysigaste son! Och jag märker att min mamma inte är en så stor avlastning som jag kanske hade trott. Hon tar honom några minuter här och där, men ger ganska snabbt upp och tar inte så mycket egna initativ (typ: jag tar honom på en timmes promenad så kan du få sova/läsa eller så). Jag kan inte säga att jag är irriterad direkt, jag är gärna med honom, han är inget problem. Men jag trodde nog att hon skulle vilja vara en större avlastning. Vi hade en "vad är en bra mormor-diskussion" härom kvällen, och hon visste själv att hon inte var så engagerad som hon kanske hade tänkt sig att hon skulle vara. Nu fick jag en bebis i famnen och det är svårt att skriva. Skriver mer en annan dag!