Trött i själen

Idag har jag varit trött på ett nytt sätt (hur många sätt finns det egentligen?). Inte så att jag velat sova hela dagen, utan trött i själen. Trött så att jag inte orkar föra ett vettigt samtal, trött så att jag har varit en usel mamma. Har nog aldrig varit så nära att stänga in min son i ett rum och låta honom skrika sig trött.

Jag skäms idag. Jag orkade verkligen inte med när sonen inte var en ängel. När han skrek efter sovstunden, för han ville sitta i soffan, inte ligga i sängen. När han hällde ut en glas mjölk över sin lunchtallrik, när han vill bli buren samtidigt som hans lillasyster har bajsat ner sig så det rinner ner för benet på henne och jag måste byta på henne NU. När han kastar sina leksaker i ilska över att jag inte sitter hos honom och leker. När han absolut ska sitta i mitt knä samtidigt som jag försöker skriva ut saker från datorn (varför jag nu måste göra sådana saker just exakt då?). När han stängde in sig i sovrummet, där lillan sov, och började banka en träleksak i spegeln som finns där, så tog jag honom i armen och släpade ut honom. Han grät och jag skämdes. Sambon kom hem och tog över honom, jag åkte till min syster och satt i hennes soffa och gnällde över livet och drack te.

Inte så synd om mig egentligen. Har det inte värre än någon annan. Men som vanligt verkar jag ha större behov av att prata om situationen. Att jag inte alls skuttar runt på några rosa små moln bara för att jag fått barn. Att sömnlösheten håller på att ta kol på mig. Att vara tvåbarnsmamma är svårare än jag trodde, på typ alla sätt. Att jag kommer på mig själv med att längta efter att kvällen ska komma så att ungarna sover och jag får vara ifred. Att jag får lite panik när jag inser att detta är den lätta tiden! Nu sover ju pluttan typ hela tiden, det kommer komma en dag - snart! - när hon faktiskt inte alls gör det, utan OCKSÅ ska stimuleras! Att jag skäms över att inte bara njuta, sniffa henne i nacken hela dagen, utan mest känna mig trött och stressad när hon vaknar.

Känner andra likadant, eller är jag en ovanligt negativ människa? Nu vaknade hon, dags för blöjbyte, slanga hennes förkylda näsa och sedan kanske försöka sova? Klockan är ju halv 9...

En veckas verklighet

En vecka har gått sedan vi kom hem från förlossningen och sonen flyttade tillbaka hem efter en helg hos mormor och morfar. Är tröttare än någonsin. Så där trött så att jag kan gå och lägga mig 7 på kvällen, och när sonen vaknar glad som en lärka strax efter 6, känns det som att klockan är 4 på natten.

Så, hur har veckan gått? Min första reflektion är väl att dagis är en riktig lifesaver. Nu kommer han vara hemma i mellandagarna, så en hel, härlig vecka har vi nu framför oss tillsammans allihop... Han har börjat klara av att jag ammar syrran. Första 4 dagarna blev han ju förtvivlad, ville sitta nära och kunde absolut inte vara med någon annan eller göra något annat då. Nu leker han vidare med det han höll på med. Kan komma fram och säga "bebis" och klappa henne på huvudet, för att sedan leka vidare. Så ett framsteg!

Däremot har jag klantat till det rejält (tänk vad man behöver lära sig!). Jag lät honom någon middag sitta och äta den tillsammans med mig i soffan (alltså att jag håller tallriken och han äter själv). Sedan dess totalvägrar han att sitta vid matbordet. Och då menar jag totalvägrar. Han skriker hysteriskt, blir förtvivlad, kastar sig, kastar saker etc. Jag orkar inte, orkar inte alls, driva igenom mitt krav att äta i alla fall lunch och middag vid ett bord, på en stol. Frukost, okej, men lasagne ska man inte äta i soffan - varje dag! Giv mig kraft, jag måste ju få tillbaks honom till bordet! Men, syrran äter ju sin mat i soffan hela tiden, så han vill väl göra samma sak?

Sonen sover som en ängel på nätterna, så inget att klaga på där. Dottern sover bra, men ammar varannan- var tredje timme. Hon går upp vid halv 9-9 på morgnarna, men vad hjälper det när sonen går upp klockan 6?

Det har varit många utbrott, mycket bära runt på sonen, mycket mamma mamma mamma, mycket sitta i knät, mycket gråt om någon av oss föräldrar går iväg (typ hoppar ur bilen). Men det har nog ändå lättat lite. Lite. Dottern sover och äter. Bokstavligt talat. Hon ligger på något mjukt ställe någonstans i lägenheten och sover fram tills hon kommer på att hon vill äta, och då säger hon till. Så henne glömmer vi lätt bort, och är nog ganska tacksamma för hennes skonsamma introduktion i vårt liv.

Jag är fortfarande sjuk. Förkyld och hosta, och en öroninflammation som kom i onsdags. Äter penecillin, men är döv på vänster öra, där trumhinnan sprack. Sambon är nog rätt frisk, men längtar efter mer lugn. Det var en liten update, nu ska jag äta en skinkmacka och ris á la malta (är ju så himla gott, pappa gör den bästa!).

Sonens våndor

Jag märker att mina inlägg framöver kommer handla mer om min son än om min nyfödda dotter. Han sliter så hårt, är så orolig.Jag var själv några timmar igår kväll med båda barnen. Allt går bra - så länge han får sitta i mitt knä och får göra allt han ber om. När han häller ut ett glas mjölk på bordet (medvetet) och jag ryter till, då bryter han fullkomligt ihop. Satt sedan och vaggade honom i soffan medan gråten och skriken lugnade ner sig. Senare kom mina föräldrar till min undsättning. De fick bevittna hur deras charmiga barnbarn plötsligt inte kunde vara mer än några decimeter från sin mamma, hur han ålar runt på golvet i protest, kastar saker, skriker, för att sedan plötsligt vara hur go som helst och sitta och lägga puzzel i godan ro.

När jag ammar blir han mycket ledsen. Då måste han sitta tätt tätt intill mig, helst på sin syster (dvs i mitt knä), annars är han förtvivlad. Imorse blev det mycket tydligt att han vill ha både sin mamma och sin pappa mycket nära, helst hela tiden. Han vaknade vid halv 6 = för tidigt. Vi brukar då lyfta över honom i vår säng, så han kan somna om där. Denna morgon försökte sambon få honom att somna om i sin egen säng, så att jag och lillan kunde få sova vidare ifred. Men då kommer sorgen: Mamma!! MAAAAMMMMAAAA!!! Jag går in till honom, säger att jag kan ta honom och försöka få honom att somna om hos mig som vanligt. Men då börjar han direkt gråta efter pappa. Han ligger och tokskriker i vår säng, trots att vi båda är där. Lillasyster vaknar och börjar gråta högt. Sonen säger: Bebis lessen.

Till slut gråter även jag, maktlösheten att ge båda barnen det de behöver blev mig övermäktig. Men när jag till slut lyckas amma dottern, sonen får ligga nära båda sina föräldrar, hålla bådas våra händer och bli lite sjungen för, så somnar vi alla om till slut. Herregud, vilken start på dagen.

Min lilla dotter

Har nu kommit! I fredags, 17/12, kl 08.16 på Danderyds sjukhus. Jag vet inte hur man sammanfattar en sådan här händelse, så att den återges på ett rättvist sätt. Att få barn är ju det största, utan jämförelse, som kan hända, och det är svårt och lite kränkande att tro att det går att förklara känslan, händelsen, upplevelsen, med ord på detta sätt.

Men jag vill ändå berätta hur det gick till, om så bara för min egen (och kanske hennes i framtiden) skull.

I torsdags körde jag ett spinningpass, storhandlade med sonen, bakade en mängd julgodis, gick och lade mig vid 11 kankse. Vid 1-tiden på natten vaknade jag av att jag hade ont i bäckenbenet, under könshåret liksom. Som en ballong som växte och slappnade av. Jag låg och försökte somna om - omöjligt. Vid 2 väcker jag sambon, säger att jag tror att det är på gång. Vi börjar vanka runt lite, väntar väl på att tiden ska gå liksom. Vid 3-4 ringer jag min mamma barnmorskan och gråter. Nu gör det rejält ont. Vid 6 kommer min pappa för att ta hand om sonen, ta honom till dagis. Jag säger att jag vill åka in, men kan inte förklara varför. Sambon tycker att det är för tidigt, men accepterar självklart mitt beslut. Tjugo i sju rullar vi iväg mot Danderyd. Värkarna gör rejält ont nu. Framme kl 7. In med mig i rullstol på rummet, jag sätter mig i besökstolen som finns inne i förlossningsrummet och undersköterskan ska börja fylla i papper.

Då går vattnet. Det forsar ut ljummet vatten och sedan gör det så ont att det inte går att beskriva. Jag skriker rakt ut, så barnmorskan kommer springande genom korridoren när hon hör mig. Upp på förlossningssängen, av med varma kläder, blir undersökt. Öppen 10 cm.

Så nu kör vi! Vid det här laget har sambon hunnit tillbaka efter att ha parkerat bilen och han blir, som förra gången, lustgasansvarig. Värkarna är intensiva (tror jag i alla fall, vad vet jag om hur alla andra kvinnors värkar känns?) och gör sitt jobb. Efter en kort stund vill barnmorskan att jag ska stå på knä istället, för att få hjälp av tyngdlagen. Krystar ett tag till och till slut kommer hon ut. Jag står på knä och har ryggen mot de andra, så jag ser inget av vad som händer. Och tur var väl det.

Hon kom ut blå. Navelsträngen lindad två varv runt halsen, hårt. Barnmorskan skakar, blåser och ruskar henne, är beredd att springa ut därifrån. Men efter knappt en minut börjar hon skrika och faran är över. Detta vet jag inget om, jag står och hänger över sängkanten och pustar ut. Min sambo däremot är rejält uppskakad. Men sedan får jag henne till bröstet, vi konstaterar att det är en flicka (till min och bonusdotterns glädje, sambon är nog lite besviken).

Fick sy några stygn, kunde inte kissa, kateter i 3 dygn, blöder rejält av att livmodern drar ihop sig. Men ingen fara. Katerern är nu borta, och jag kissar av mig själv. Lite väl mycket av mig själv tyvärr. Kissar på mig VARJE gång jag hostar, nyser eller snyter mig. Orkar inte ens bli upprörd utan måste tro på att detta kommer bli bättre av sig själv - när underlivet och buken inte är en krigszon.

Vi stannade på patienthotellet en natt. Syskon till plutten och mormor och morfar kom förbi. Vi låg mest i sängen och var trötta. Lördag eftermiddag kom vi hem, och sonen fick stanna en natt extra hos mormor och morfar (mycket klokt beslut kan jag säga). Inte för att pluttan är jobbig (hon sover ju bara!) men herregud vad trötta vi är. Och att ha en urinpåse släpandes i parketten underlättar inte.

Tyvärr blev vi båda föräldrar sjuka, rätt rejält. Vanlig förkylning, med feber, hosta, snorigt, matt och allt annat som det innebär. Vi har tagit varsin kväll var, där vi varit däckade. Ingen start jag kan rekommendera, man behöver alla krafter som finns för att ratta två barn ( i alla fall innan alla rutiner satt sig, och storebror inte krisar...).

Söndag kväll och natt var från helvetet. Faktiskt, ett helvete. Sonen är snäll mot sin syster, säger Hej hej bebis så fort han ser henne. Men han vill vara nära så nära. Vill ha tid, omsorg, inte gå till dagis, inte byta blöja, inte bli påklädd, inte sitta med någon annan när jag ammar syrran. Så söndagen (kom ihåg att sambon låg i 39 graders feber också) var otroligt slitig, och vi grät nog båda två någon gång det dygnet.

Efter att ha krigat med sonen under hela kvällen, läggningen tog en evighet, så pustade jag ut i soffan. Klokt, natten var inte bättre. Jag fick amma cirka varannan timma. Hon vill ligga nära, så jag väckte henne nästan varje gång jag behövde gå upp. Och upp behövde jag gå, ofta. För att ge sonen nappen, tömma de sprängfyllda brösten i handfatet, tömma urinpåsen, ta värktabletter (fick frossa plötsligt), för att värma vetekudde till brösten, hämta blöja till dottern. Klockan kvart över 1 var första gången jag låg i sängen längre än 10 minuter, och kunde då äntligen somna.

Fick sova en timma, sen kom sambon in (som lagt sig på soffan för att inte störa, han hostar så förbaskat). Han hade drömt så hemskt och hade ångest, sade "Kommer vi klara det här?". Vi höll varandra i handen, jag grät. Sen ville lillan amma igen, jag grät ännu mer för bröstvårtorna är såriga. Fick sedan sova mellan halv 3 och 6.

Sen var det dags. Alla vaknar, sonen är på gott humör - tills vi ska till dagis. Han gråter och skriker, vägrar ta på sig något. Jag ömsom håller om honom, ömsom ber honom att skärpa till sig. Vi kommer iväg, med för lite kläder, men ändå. Gråter hela vägen till dagis. Han gråter när jag lämnar honom.

Hem, amma, få i mig lite frukost. Iväg till Danderyd för 3-dagars kollen av plutt, även hörseltest. Allt bra. Jag lyckas kissa (mamma tog bort katetern på morgonen). Underbart! Låg sedan däckad mestadels av dagen, blev sjukare och sjukare och till slut bad jag familjen om att få ligga i sängen resten av kvällen tillsammans med pluttan, vilket självklart var okej. Sov dock dåligt i natt, på grund av all amning. Var det så här ofta?

Dagen idag har spenderats i soffan. Har ärligt talat legat här sedan halv 10 och nu är klockan 3. Morfar hämtar på dagis då min sambo var tvungen att jobba några timmar. Hon sover som en stock och jag känner mig rejält risig.

Men oj, så söt hon är! Oj, så liten hon är! Oj, så fort man vänjer sig vid att ens barn finns vid ens sida! Oj, vad ovan jag känner mig! Hon är en ljuvlig liten pärla. Mörkt brunt hår, öron som ligger slickade längs huvudet (tack hennes pappa!) och en liten knapp till näsa. Ljuden som dessa små liv ger ifrån sig är obetalbara. Det finns nog inget mysigare ljud.

Nu vaknar hon. Ska amma innan sonen kommer, så att jag kan ta emot honom med öppen famn. Han går igenom sitt livs första kris, och jag måste MÅSTE komma ihåg det. När han är alltför överjävligt jobbig så måste jag komma ihåg det. Han är i kris, och då bör man inte skälla ut honom. Det känns så väldigt orättvist att han blir den man inte orkar med, som blir svarta fåret liksom. Älskade son, du är det bästa som finns och jag önskar att jag kunde förklara det för dig så att du förstår. Mamma och pappa kommer finnas här alltid, vi älskar dig, och kommer aldrig lämna dig. Hur säger man det till någon som är 1,5 år?

Men tack för min dotter! TACK! Jag är lyckligt lottad, som fått två friska, ljuvliga barn. Som har en man som är en underbar pappa till dem, och en väldigt fin man till mig. Jag har också underbara föräldrar som ställer upp på oss hela tiden, utan gnäll, och det är så vansinnigt skönt!

Drogad Emil

Jag sover ju katastrofdåligt på nätterna. Både på grund av mig själv och min son. Vi växeldrar i skuldträsket. Men i natt, när jag fick mina obligatoriska 5 timmar, så drömde jag så... speciellt... Jag drömde att Emil i Lönnerberga stekte knarksvampar. Han stekte dem ute på en öppen spis, såg ut som hallumibitar och blev lite gyllenbruna. Sedan åt han dem tillsammans med sin kompis, och de blev höga som hus. Hur tolkar man en sådan dröm? Sett för mycket Emil på sistone? Drömmer om lite action i de filmerna kanske?

Jag mår annars bra, men är trött och åter trött. Fick idag för mig att huvudet fixerades, för det trycker liksom ännu längre ner nu, kittlar underlivet eller hur man nu ska förklara känslan. Ska till MVC imorgon och kommer få veta då. Annars så fortsätter jag leva i förnekelse. Ber varje kväll att jag ska slippa få värkar just denna natt, för jag orkar verkligen inte föda barn. Jag orkar inte. Jag behöver sova, behöver ta mig förbi julen, behöver ha en son som sover lite bättre, behöver... jaa, listan kan säkert göras lång, men jag inser att jag aldrig kommer vara redo för det som komma skall.

Under veckan har jag gjort klart min hemtenta. Så nu är jag klar med en uppsats till Sexologin som ska in i mars, ett fördjupningsarbete till Steg 2 som ska in i februari och nu även hemtentan som ska in i mitten på januari. Känner mig mycket nöjd med mig själv. Vad gör man inte för att få vara liiiite mer mammaledig än vad jag kommer få vara annars? Jag har även haft det sista samtalet på familjerådgivningen, sista terapisamtalet för både min egen del och för den kvinna jag har i egenterapi. Ovanpå allt detta har jag i kväll bakat knäck, julkola och chokladrisbräck (eller vad det nu kan heta). Så jag är kanske laddad för julen trots allt? Har dock noll julstämning, trots att Ipoden snurrar med julmusik HELA tiden, inget annat kommer ur våra högtalare just nu.

Idag körde jag spinning och styrketräning. Måste nu erkänna att jag är trött. Blir trött efter träningen på ett inte alltför behagligt sätt. Mår lätt illa, lite yr och bara allmänt blää. Går ju in i vecka 40 om ett par dagar, dags att lägga träningen på hyllan?

Nu ska jag hälla upp knäcken i formar. God natt!

Att vägra inse fakta

Jag är nu i vecka 39. Kan alltså föda typ när som helst. Min kompis, som var beräknad till dagen innan mig (dvs julafton) har redan fött. Jag tror att jag fick lite slempropp på toapappret i morse. Men trots alla dessa rätt uppenbara tecken på att förlossning närmar sig, så vägrar jag inse fakta. Vägrar förstå att det är dags nu. Dags att släppa taget, släppa kontrollen.

Det var likadant när jag var gravid förra gången, så jag känner igen mig, men skulle väl önska att jag lärde mig något förra gången. Till exempel att det faktiskt blir bra! Att den där lilla bebisen som kommer ut faktiskt är mer värd än själva graviditeten. Men trots att jag vet det, svart på vitt, så kan jag inte sluta sörja att min graviditet nu är slut. Den vackra magen ska bort. Allt skönt som har med graviditet att göra ska snart vara slut. Och det är lite tabu att sörja det, eftersom man kommer få en liten bebis istället!

Jag känner ju en stor oro för hur livet ska gå till. Ta bara i kväll: Jag jobbar, har familjesamtal. Kommer hem strax efter 7. Sambon står med händerna i grytorna för att vi alla ska få middag. Jag är så trött att jag känner mig lite spyfärdig. Sonen sitter i sin storasysters knä och dricker välling och tittar på Emil i Lönnerberga. När vi alla satt oss till bords, och hoppas att sonen ska acceptara att titta själv på Emil, så blir han så klart ledsen. Han vill ha sällskap. Sambon sätter sig med honom i soffan, efter att ha fått i sig tre tuggor mat. Jag äter lite snabbt upp mitt, för att avlösa honom. På med pyjamas på sonen, natta honom, medan bonusdottern gör läxor vid matbordet, sambon ställer in i diskmaskinen. Väl klar med både disk och son, sitter jag en stund med bonusdottern och hennes läxa, samtidigt som jag skriver på kuvert till brev jag måste skicka. Sambon sitter med sin dator för att försöka hitta den julklapp som hans dotter ska få. Efter detta försöker jag och sambon få ihop den nya IKEA-byrå som inhandlats tidigare under kvällen. Få in alla elkablar till alla j-la hårddiskar, telefoner och annat som måste stå någonstans. Klockan 9 ramlar vi alla i soffan för att titta på Våra vänners liv i en timme, för att sedan nu ligga i sängen.

Min fråga till er nu är: Var i detta schema skulle vi hunnit med ett barn till? När skulle jag ammat, vyssat ett skrikande barn, bytt ännu en bajsblöja, nattat ett till barn? NÄR?

Om några veckor kanske jag tycker att den frågan är urtöntig, för då har jag vant mig, fått ihop det. Men nu, just nu, så undrar jag verkligen NÄR?!

Jag är gråtig nu. Gråter nog varje dag tror jag. Mest kring hela denna fråga som jag beskrivit ovan, men även för trötthet, maktlöshet, oro, sorg. På ett sätt är det ganska skönt. Att låta det rinna över ibland. Jag stoppar det tyvärr snabbt, men de tårar som ändå hinner komma ut innan kontrollfreaket har lagt locket på, är ändå sköna att få bli av med. Det känns som att det finns många ogråtna tårar i min kropp.

Idag insåg jag en otroligt ful och dålig sida hos mig själv, som mamma. Jag ursäktar mitt barn. Jag ursäktar när han gör helt normala saker för en 1,5 åring. Jag säger inför andra att han är gnällig, trött, fånig eller nåt annat urskuldrande ord. Istället för att bara låta det vara, låta honom vara som han är. Jag märker att jag vill att han ska vara så där ascharmig och glad som han är stor del av tiden. Fy fy fy vilken jättedålig sida.

Badhus

Idag har jag, sonen och sambon varit och badat i simhallen. Sonen är ju som en fisk i vattnet och ville absolut inte vara i bebispoolen, utan i den riktiga barnpoolen, så att han kunde simma fritt. Jag passade på att simma en kilometer efteråt, vilket var skönt.

Väl i duschen kändes det som att det droppade från underlivet, och likaså när jag klädde på mig. "Herregud, har vattnet gått!?" Jag vet ju att det kan sippra, och inte alls forsa, så vem vet? Jag ringde mamma-barnmorskan, som så klart blev lite orolig att jag varit just i ett badhus (läs:bakterier) när vattnet i så fall skulle ha gått. Så det blev till att ringa förlossningen och rådfråga. Nu har det inte kommit mer vatten, så jag tror att det är lugnt. Men ärligt talat: Jag är inte redo att föda än! Det är tre veckor kvar, och jag kan gärna gå över tiden! (känns detta igen? Kände exakt samma sak när jag födde sonen, ville vara gravid en månad till, men rackarungen kom en vecka för tidigt!).

Jag började tänka på allt jag har planerat närmaste veckorna, att jag "verkligen inte har tid att föda än". Pinsamt, jag vet, att börja fundera över kalendern när vattnet går, men så gjorde jag. Och när mamma sa att jag borde åka in till förlossningen och kolla, så fanns det en del av mig som sa "Strunta i det, så kanske det går över, försvinner, och du kan gå i ovisshet några dagar/veckor till". Hur insiktsfull är man då?

Jag känner att hormonerna börjar göra sig till känna MYCKET mer än tidigare. Jag gråter flera gånger om dagen, och kan liksom inte sluta. Jag har börjat glömma saker, till och med sambon skrattade åt mig idag och frågade om jag börjat bli glömsk ("Jag? Nej, verkligen inte! Humf!). Jag har strulat till samtalstider för ett par klienter och jag har inte hört det min sambo är bombsäker på att han sagt till mig (det lustiga är att jag vägrar acceptera att han skulle sagt det, jag hävdar med en dåres envishet att han inte har sagt det, jag har INTE glömt det).

Igår hade vi en bra dag på många sätt. Sonen var på ett helt fantastisk humör hela dagen, så där ljuvlig som man önskar att han skulle vara alla dagar. Vi försökte träna på SATS, men sonen vägrar ju bli lämnad där, så en av oss fick leka med honom bland alla roliga saker, medan den andre gjorde ett mycket litet, men tappert träningsförsök. Sen åkte vi till Bromma Blocks och tittade på en tavla. Hem, lunch, sova (jag: plugga), sedan iväg till sambons föräldrar för att titta på en korg som alla släktingar sovit i och som nu plutten ska sova i. På kvällen var vi bjudna till en vän till mig, som hade glöggfest. Hon är något av det pyssligaste jag vet, smakfullt pysslig ska tilläggas. Så hemmet var ju som en dröm av julpynt, lampor, hemmagjorda girlanger och liknande. Blir så avundsjuk, varför har inte jag den där ådran?

På onsdag börjar min handledning på Steg-2. Inget klientprat, men hej hej och lite praktiskt prat antar jag. Känns kul att komma igång! Det blir lite mer på riktigt då. Jo, till alla er som är lite avundsjuka på att jag går steg-2, ni kan sluta vara det nu, fick en asäcklig hemtenta i fredags som tog musten och luften ur hela klassen. "Men vi har förlängt inlämningstiden till efter jul!" säger läraren glatt. Ja ja, men då så, tack för den....

Nej, nu ska jag äta fler chokladbitar och läsa lite DN, innan sonen vaknar.

Umeå nr 4

Då var man i Ume igen. Denna gång sitter jag faktiskt i fönstret på mitt hotell, ska snart krypa till kojs, men längtar efter att skriva en liten rad ändå. Detta är sista gången jag är i Umeå utan mitt nya barn (och min mamma, som ju kommer följa med varje gång under våren). Jag har ikväll varit ute och fikat med min "klassbästis". Jättetrevligt att sitta och prata med en ny person. Vi hoppar ju helt över allt vädersnack och kommer direkt in på styvbarn, katastrofförlossningar, vänner som sviker, svåra familjerelationer och så vidare. Tack för det!

Min mamma och sambo är ganska orolig för att jag ska få värkar här uppe, men jag är inte orolig (eller så lever jag i sådan förnekelse att jag inte ens kan ta in att jag faktiskt ska föda snart...). Men so far so good och imorgon åker jag ju hem igen.

Har idag haft en underbart intressant föreläsning om barn och anknytning. Sitter ju lite mitt i det kan man säga, så jag satt som ett ljus hela dagen (8-17, lång dag!). Igår var jag i min simhall och simmade en kilometer och sedan en timma vattengympa. Var jätteskönt eftersom jag hade så himla ont i ryggen efter alla sittande timmar. I vatten är man rörlig och har inte ont överallt, så trots att det var träning kändes det som en vila och befrielse. Idag har jag suttit på specialstol, haft stor kudde bakom ryggen och en annan stol att ha fötterna på. Känns ju astöntigt, men det var det värt för jag har inte haft ont hela dagen och jag kunde göra annat än att massera mig själv resten av kvällen.

Jag ska skriva lite kort om den herrgårdsweekend som jag var på med min svärfamilj förra helgen. Det var jag, sambo, bonusdotter, sonen och sedan hela sambons familj med barn och respektive. Sammanlagt 15 st. Vi var där för att fira sambons storasyster som fyllde 50 år. Jättetrevligt att komma bort, få vara med alla ganska okomplicerat och få se storasyster så glad.

Men att ha en 1,5 åring är inte alltid en lek. Han är som vanligt underbar och ascharmig, men långa middagar (som påbörjas strax innan 8 på kvällen) är inte helt lätt. Han satt snällt under förrätten - i en kvart. Sedan skulle det ju lekas, gå runt och titta på allt, sitta i knät och liknande. Alla i familjen är mycket snälla mot honom och kämpar hårt för att få hans uppmärksamhet och vill leka med honom. Men han vill bara leka med andra ibland - sen är det mamma som gäller.

Så jag insåg där och då att sådana här tillställningar får man nog hoppa över - de närmsta 4 åren. Astråkigt. Det blev återigen lite klart för mig att man kanske ska nöja sig med 2 barn. Jag tycker nämnligen om långa middagar. Känner mig glad att få barn tätt, då kortar man ju ner den här osociala perioden så mycket man kan i alla fall.

Det fanns ett annat litet barn på herrgården, en liten Hanna, som jag bjöd in för att sitta och puzzla med min son. Hon satt snällt med och tittade på puzzelbitarna - tills min son helt abrupt rycker dem ur händerna på henne. Jag försöker förklara för sonen att han ju kan ta någon av de andra 19 bitarna, men nej, han ska ha just den som hon har - hela tiden. När jag säger till på skarpen blir han så arg att han börjar tokgråta och kastar puzzelbitarna på mig istället.

Hannas hela familj står bredvid för att "titta på de små söta barnen när de leker" och jag känner det som att jag inte kan hantera mitt eget barn och inte har uppfostrat honom för fem öre. Han har ALDRIG varit sådan förut, han har alltid delat med sig av sina leksaker och inte brytt sig om att någon annan leker med hans grejer. Jag sade lite försynt "Men oj, vilka dagisfasoner"! och kände mig skitdum. Vad hände med min lilla sötnos?

Vet och förstår att detta är en fas, ännu en, och att han måste få göra som han gör. Men ärligt talat, det är ju galet ocharmigt! Hur hanterar man beteendet? Ska man bara acceptera, för att det ju är en fas, eller ska man förklara att fler får använda sakerna, att han måste dela med sig?

Föräldraskapet är ju minst sagt dynamiskt - det händer nya saker med våra små risgryn precis hela tiden. Kändes som att han var jättestor idag när jag "pratade" i telefon med honom: Maammaaa heeeeeej!! Ma-ma, mmmmaaaaaa- mmmmmmaaaa, MAMMA, heeej! Lilla plutt...

Som följetong från förra blogginlägget så har jag nu frågat ena fastern om hon kan vara barnvakt... Hon blev jätteglad över frågan och ska återkomma med svar snart.

Hönsmamma?

Jag ska berätta om mina nya upptäckter denna helgen, men först måste jag ventilera kvällens middagsdiskussion. Hela min familj ska på julbord om ett par veckor. Jag och sambon inser så klart att det är bra mycket skönare för oss alla om lilla sonen inte följer med (1,5 åringar och långa middagar.... Ingen bra kombination). Förslaget är att fråga sambons systrar, om någon av dem kan vara barnvakt. De är båda ljuvliga med sonen, vill ha en relation, kämpar hårt för att han ska acceptara dem.

Jag ber så gott som alltid mina föräldrar att vara barnvakter om det behövs, för att det fungerar, de bor nära, min son är van och trygg med dem. Men denna julbordskväll går ju inte det, eftersom även de är på julbord med oss. Jag är inte ett dugg orolig för att sonens fastrar inte skulle kunna, klara, vilja ta hand om honom. Men bara tanken på att han skulle bli ledsen, känna sig övergiven eller otrygg - det gör mig så ledsen att jag knappt klarar av att ens fråga fastrarna om barnvaktshjälpen.

Min sambo säger att vi ju måste utsätta honom för att lämnas bort till andra än mina föräldrar, annars kommer vi göra oss själva en otjänst. Vi vill inte ha ett barn som inte kan vara med andra, bara måste vara med oss eller mormor & morfar. Vi vill att han ska ha många vuxna i sin närvaro som han känner sig trygg med och tycker om.

Jag ska säga, som jag ofta säger nu för tiden, att jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att vara "cool" mamma. Att utsätta sitt barn för utmaningar känns självklart. Att de ska utvecklas till modiga, självständiga och trygga individer - är så klart ett mål. Men att komma dit, att utsätta honom, men främst mig själv, för det, är mycket mycket svårare än jag förstått innan. Kärleken, och oron, för sitt barn är ju fullkomligt gränslös. Och kan göra så ont.

När jag och sambon satt och pratade om detta vid middagsbordet idag började jag gråta. Han känner att jag tycker att han missköter sonen, att han inte tar hand om honom ordentligt. Jag grät rejält när jag sa "ja men när jag kommer in i badrummet när sonen badar och plutten gnäller rödögd för att han fått vatten i ögonen, varför torkar du honom inte torr i ögonen så att han slipper ha ooont?" Buhuu buhu buhu, skvalp skvalp, snyft snyft.... Jag förstår att jag kanske drar omsorgsfrågan liiite långt. Att min oro tar sig liiiite stora proportioner. Men det är verkligen så det känns. Kan jag torka hans små ögon torra så att han slipper gnugga sina små händer i dem och bli röd - DÅ GÖR JAG DET! Att min sambo har en mer "han måste ju vänja sig/härdas"- inställning kan göra mig helt chockad och stum.

Min sambo var snäll när jag satt där och snörvlade och sa "Jag förstår att det känns jobbigt, och du är ju höggravid och har massor med hormoner i kroppen nu". Hrm... som om det vore därför.... men det kan vi ju säga, känns ju lite förlåtande.

Nu är det inte så att någon av oss på något sätt är dumma, brister i omsorgen eller skiter i sonen någonsin. Men mammaomsorgen verkar vara på en helt annan nivå än pappaomsorgen. Utan att värdera dem, ärligt nu, så behövs nog båda. Sonen klarar av att gråta lite för att han inte får leka med någon av oss en stund. Han klarar att vara hos sina fastrar ett par timmar när mamma och pappa äter sig feta på ett julbord. Han klarar att inte bli buren precis hela tiden när han vill. Men MAMMA klarar det inte! Hur f-n blev jag en sån hönsmorsa?

Liten update

Jag sitter på ett café, i Barkarby av alla ställen.. Ska till jobbet och ha familjesamtal alldeles strax, men passar på att skriva några rader innan jag ska ge mig ut i snöstormen igen.



Har idag och igår skrivit utredningar till mitt gamla jobb på socialtjänsten. Ett mycket bra extraknäck. Jag är snabb som en vessla, får ligga i soffan och dricka te under tiden OCH tjänar pengar på det. Hur bra som helst.



Familjen är lite friskare (vågar man väl knappt säga högt!). Sonen går på dagis igen (tack gode Gud), sambon ser ljuset i lunginflammationstunneln och jag är nu "bara" asförkyld. Men allt är bättre än förra veckan, så hopp finns!



Om 4 veckor ska jag föda barn. Jag skulle vilja berätta hur det känns, men det läskiga är att det inte känns någonting. Inget alls. Overkligt är väl det enda ord jag kan klämma ur mig. Overkligt, omöjligt, öh va och sådana ord. Jag varken längtar eller bävar, bara lever på. Bokar upp familjesamtal till enda in i julen och verkar inte fatta att jag där någongång kommer föda barn.



Jag drömde dock om förlossningen två nätter i rad. Ena natten drömde jag att min mamma var surrogatmamma och födde mitt barn. Det var en rätt jobbig grej, jag sörjde att jag missade förlossningen, att jag snuvades på den upplevelsen. Att min mamma sen hade mage att klaga över att hon hade fått magkatarr av förlossningen gjorde mig inte på bättre humör.

Natten efter drömde jag att jag var tvungen att föda i gången på ett flygplan. Är jag nervös för att det ska hända kanske? Ska ju upp och flyga nästa vecka... Antar att detta är en form av förberedelse för förlossningen, och det är ju bra, att någon del av mig fattar att det ska ske!

Ska äntligen på massage imorgon. Hade ju lovat mig själv (även denna graviditet...) att unna mig massage ofta. En gång har det skett. Men nu JÄKLAR ska jag försöka få till det en gång i veckan fram till förlossning! Nu slog en tanke mig - är det så att jag struntar i att tänka på graviditeten och förlossningen för att jag är rädd/ledsen över att det kanske är sista gången jag är det? Förträngning på högsta nivå alltså? Något att ta upp i terapin nästa vecka. Skönt, hade ju INGET att ta upp annars :)

Denna dagen - ett liv

Vecka 46 2010 kommer nog gå till historien. Den där historien man vill glömma, förtränga, aldrig varit med om. Min lilla familj har varit, och är, så vansinnigt sjuka att vi snart bara skrattar åt eländet. Det började i slutet på september när sambon blev hostig, trött, ont i kroppen och liknande. Det gick aldrig aldrig över, och har inte det än. I slutet på oktober fick sonen förkylning - hemma nästa en vecka från dagis. Sen tillbaka till dagis, efter ett par dagar hög feber - tredagarsfeber (hade 40, 7 grader en kväll, lilla gubben). Tillbaka på dagis tisdag. När jag hämtar tisdag eftermiddag säger hans fröken "Nu har även han fått ögoninflammationen. HEJ DÅ, kom inte tillbaka förrän den är helt borta".

Detta var tisdag förra veckan. Sonen är fortfarande hemma, nu med en rätt ok ögoninflammation, men istället en ilsken hosta, snorig, aptrött och återkommande feber. Har nu penecillin, ögondroppar och hostmedicin.

Sambon gick till akuten i tisdags - kraftig öroninflammation och lunginflammation. Nu har även han penecillin.

Jag då? Jo, förutom allt som har med graviditeten att göra (ska inte tråka ut er mer än nödvändigt) så blev jag magsjuk i måndags. Låg och grät för att jag mådde så illa, ställde mig upp, spydde ner sovrummet. Sambon låg och skrubbade väggarna medan sonen skrek i högan sky för han trodde mamma dog eller nåt. Lite bättre tisdag, ännu lite bättre onsdag. Men då fick jag sonens ögoninflammation istället Mycket läskig historia. Ögonen brinner och klibbar ihop så att jag inte ser någonting (eftersom jag inte kan öppna dem med all vilja i världen). Snor nu av sonens ögondroppar. Var idag på Vårdcentralen för att berätta om alla mina krämpor (är ju bara jag som inte varit där än). Och det visade sig, som jag anade, att jag har, förutom ögoninflammationen, bihåleinflammation. Så nu äter även jag penecillin.

Så på 4 dagar har vi rivit av: lunginflammation, öroninflammation, ögoninflammation, bihåleinflammation, maginfluensa, feber, diarré (sonen), någon slags hosta (sonen) och feber (sonen). Vi vet som sagt inte om vi ska skratta eller gråta.

Jag förstår att detta är dagislivet. Get used to it. Ni har alla varit där, vi har det inte värre än någon annan. Men det skapar en stor respekt hos mig. Alla ni ensamstående - hur klarar ni detta? Att själv ligga pladask med ett barn hemma som inte alls ligger lika pladask är ingen lek. Det är hårt jobb, tålamodskrävande och inte alls särskilt bra sätt att bli frisk. Och att se sin gullunge lida på olika sätt är heller ingen lek.

Det som jag har tänkt på under dessa dagar är alla faser som JAG som förälder ska gå igenom, hur vansinnigt mainstream man är utan att vilja eller förstå det. De senaste faserna är: "Ska min lilla son verkligen börja på dagis? Det är han alldeles för liten för". Fasen efter det är " Herregud, vilken tur att han började, jag hade INTE orkat roa honom alla dessa månader. Prisa dagis". För att nu vara inne i fasen: "Vad f-n kommer alla sjukdomar ifrån? Ska det vara så här, och hur länge då?". Jag är även inne i fasen "Jag orkar inte få fler barn, detta tar kol på mig". Jag kan ärligt säga att det är tur att jag redan är gravid och inte har någon väg tillbaka, för just exakt nu fattar jag verkligen inte hur detta ska gå till, hur någon av oss ska orka. Om vi denna vecka hade haft en liten tvåveckors bebis också, hur hade det sett ut? Min fantasi tar slut någonstans här. När jag klockan 2 i natt låg och pratade med sambon (ja, jag sover inte heller, glömde kanske säga det) så sa jag att jag inte vet om jag vill ha fler än två barn, efter dessa veckor med sjukdomar. Sambon svarade: Efter dessa veckor är jag helt övertygad om jag inte vill ha fler barn. Jag måste bara komma ihåg det den dag du ska övertala mig till en trea.

Jag är också i fasen "Hur ska det gå med två barn? Kommer jag älska det lika mycket? Hur blir det för min son som är van att få all tid i världen? Var detta så smart egentligen?" Och jag förstår att jag om ett par månader kommer vara i fasen "Gud, vad härligt med flera barn, vilken lyx att de kommer ha varandra! Och kärleken räckte till båda, vilken tur!".

Så det är verkligen inte bara barnen som går igenom faser i sin uppväxt, det är banne mig vi föräldrar också.

Alla dessa dumma dumma barn

Jag har verkligen hittat min blödiga punkt - när andra barn är dumma mot mitt snälla barn. När vi var på lekplatsen här om dagen går min son fram till en slags ratt som sitter på klätterställningen. Då kommer ett annat barn och bokstavligt talat puttar bort honom för att själv få leka med ratten. Min son tittade lite på mig, men flyttade på sig och sade inget om det. Jag blev så illa berörd! Jag ville ta den där andra ungen och skicka långt bort, skälla ut eller bara kunna förklara för min lilla 1,5 åring att "så där får man inte göra, du hade rätt att leka med den, för du var där först, han var dum dum dum". Inget av det gjorde jag, så klart, men hjärtat brast ännu en liten bit denna dag.

Eller när min lilla plutt, som ju älskar alla andra barn, oavsett storlek, hälsar glatt på vår snart 2-åriga granne, eller barn på vägen till lekplatsen/dagis/affären, och de barnen bara tittar konstigt på honom och går vidare. Han ler stort och vinkar, och de skiter i honom. Jag vill bara gråta!

Jag inser att detta bara är början. Verkligen bara början. Men om jag nu vill att min son ska fortsätta vara så där glad, social och snäll som jag uppfattar att han är (ser ju så klart inte hur han är på dagis hela dagarna, men det jag dock ser vid lämning och hämtning är samma som hemma och när vi leker med barn utanför dagistiden), vad gör jag då? Helt ärligt kan jag nästan bli tokig på att andra barn (och vuxna med för den delen) kanske "förstör" denna ljuvliga sida hos honom. Jag har verkligen inte gjort något särskilt för att få honom så trevlig, inte mer än vad jag utgår ifrån att alla andra också gör, så det är inte mitt eget mästerverk jag vill framhäva, utan hans eget sätt att vara. Men hur behåller man det? Hur ska han fortsätta tro på en god värld?

Jag inser att jag låter lite patetisk, och höjer mitt eget barn till skyarna, men jag menar allvar. Verkligen allvar. Jag tycker om att han inte puttar tillbaka den där dumma dumma ungen på lekplatsen, utan väntar bredvid ett tag, eller leker med något annat. Jag gillar att han ler sitt allra charmigaste leende till förbipasserande, så att folk ler mot mig och säger "Vilket charmtroll!". Jag gillar att han vinkar till okända i ICA-kassan och erbjuder personen bakom oss i kön en bit av hans slemmiga brödbit.

När jag för ett par veckor sedan såg den bioaktuella filmen Hämnden (bra, se den gärna) så är det en pojke som blir mobbad. För första gången i mitt liv (då jag själv varit helt förskonad från mobbing) så insåg jag smärtan och vanmakten i att ens barn far så oändligt illa. Jag grät till detta i filmen, kände mig desperat efter at skydda mitt barn från detta helvete. Hur gör man som förälder, när världen VERKLIGEN skadar ens barn? Och då menar jag lite mer än bara puttas på lekplatsen... Övergrepp, våld, mobbing, orättvisa, svek, separationer, sjukdomar, you name it. Hur klarar man det?

Snälla snälla världen, förstör inte mitt barns tro och önskan om att världen är så där god som han själv är!

Umeå nr 3

Café, maten svald, efterrätt på ingång, datorn bredvid det tända ljuset framför mig, tränat både vattengympa och en kilometer simning, checkat in på favvohotellet. Känner ni igen er?

Idag blev jag lite fashinerad av mig själv, gånger tre.
1) Att jag så ofta får en central roll i grupper, utan att själv egentligen vara i behov av det (tror jag?) eller anstränga mig. Att mina kursare idag på fikarasten sitter och förhör mig om hur jag hinner plugga allt, "berätta hemligheten Lisa!" och att jag blir någon form av drömmodell för hur man ska klara av sina studier. Öh, hur blev det så?

2) Att jag inte verkar fatta/inse/förstå samma saker som mina kursare. Den bok vi alla läst inför dagens föreläsning tyckte jag var trevlig att läsa förvisso, men rätt meningslös. Gav mig inget särskilt (författaren som även var dagens föreläsare var desto bättre). När jag, så onödigt ärligt, säger i fikakön att jag inte gillade boken, fick jag direkt mothugg från de jag stod bredvid, som tyckte att boken var "underbar" och "suverän". Vad är det jag missat? Ofta känner jag så här. Att jag inte fattar. Jag läser och läser, men väldigt få texter "talar till mig". Extremt få minns jag. Speciellt kurslitteratur. Det är faktiskt ett under att jag tar mig igenom mina kurser.

3) Att regler inte gäller mig. När jag idag kom till världens finaste simhall för att träna det vattengympapass jag siktat in mig på, fick jag veta att klassen var helt full. Några sekunder blir jag besviken, men väldigt snart tänker jag; Inga problem, jag tar mig in ändå. Så jag betalar den billigare summan när man bara ska simma och inte gå på pass och går in och byter om. Sedan går jag fram till intruktören och säger några väl valda, snälla, vädjande ord, och vips! så är jag nere i den tempererade gympabassängen och rockar loss med frigolithantlar som alla andra betalande passdeltagare. Hur kommer detta sig? Att ett nej inte är ett nej för mig, utan bara ett svar som jag måste ta mig förbi på smidigast sätt. Att jag sen anser mig ha rätt till en hel längd i simbassängen själv, kissar en skvätt i den gemensamma duschen och sedan äter en frukt, snattad från hotellet, på vägen hem, verkar inte bekomma mig det minsta. Tvärtom faktiskt! Jag ser mig som smart, ekonomisk, och riktigt riktigt nöjd.

Jag har precis lärt mig, the hard way, vad vintertid innebär. Jo, att sonen plötsligt går upp klockan 6 istället för 7! Men herregud vad tidigt det är! Han sover som en stock hela nätterna, så jag har inget att klaga på annars, men morgonen är lååång när han går upp en timma tidigare. Hur ska man nu roa honom och mig i närmare tre timmar innan han ska till dagis? Hur många gånger kan man bygga ett torn av alla Legobitar och sedan välta det? Eller titta på Pippi Långstrump? Eller läsa boken med djur och tillhörande sånger till (d.v.s. Små grodorna, Björnen sover, Imse Vimse spindel, Lilla Snigel m.fl.). Jag och sambon har pratat om att faktiskt låta honom börja en timma tidigare på dagis, alltså vid 8 (och då äta frukost där). Är det för långa dagar för en 1,5 åring, 8-15? Vet inte om jag ska känna mig som en dålig förälder som vill kicka iväg honom tidigare, eller om jag ska se mig som en snäll förälder, som låter honom leka en timma extra med sina kompisar istället för att dras med svårroade mig?

Idag på lunchen satt vi fem stycken från klassen. Jag hade bestämt mig för att inte driva samtalet, eftersom det så ofta blir så. Och vad tyst det var. Alla satt och hummade lite för att det inte skulle vara helt tyst. Något väderaktigt sades, sen tyst igen. Till slut stod jag inte ut, utan plockade fram ett lite lagom ofarligt ämne. De andra hakade på och vi pratade lite stapplande resten av lunchen. Jag förstår inget av det här. Varför kan folk inte prata? Berätta saker om sig själva, intressera sig för andra, driva samtal? Och varför står inte jag ut med den tystnad som uppenbarligen alla andra klarar, eftersom de inte gör något åt den? Jag vill ju prata med allt och alla om lite viktigare saker är restaurangens salladsbord. "Väderprat" gör mig irriterad, rastlös och rätt trött. Vill helst bara gå. Något viktigare än detta måste jag kunna fylla min tid med?

Samtidigt så skäms jag lite över det. Vill absolut inte framstå som en sån där snackare som bara babblar, skal utan innnehåll, pajas. Försöker hålla låg profil, men vet inte alls om jag lyckas. Försöker fråga andra om dem, inte berätta så mycket om mig själv. Här vet jag när jag lyckas och inte, är nog 50/50. Jag verkar ha ett behov av att vara väldigt ärlig. Kan typ aldrig småljuga så där som de flesta andra verkar göra. På frågan "Hur är det" kan jag ALDRIG bara svara "bra", utan måste göra ett mer eller mindre intressant tillägg. Varför? Ingen annan gör ju det!

Det är tur att jag har det jobb jag har, så att jag får lite inblick i människors liv. Jag är ju uppenbarligen lättlurad annars, går på allas intetsägande svar om deras tillvaro. Som familjerådgivare får man veta sanningen bakom "det där lyckade paret som har allt". Underbart för en jämförelsesucker som jag.

Nej, nu ska jag återvända till min kladdkaka med jordnötter och min kopp Mangote och caféets Amelia. Tack för mig!

Min son är en guldfisk

Jag börjar känna mig mer och mer säker, att sonen har en guldfisks genetiska minnesuppsättning. Varför måste vi annars leta i hela lägenheten efter hans storasyster var 10:e minut, trots att hon inte har varit i lägenheten på flera dagar? Guldfisk.

Sonen har haft sina första sjukdagar från dagis denna vecka. Förkyld, hostig, feber och virusprickar. En sväng till vårdcentralen och stick i fingret (hoppades på penecillin, men ack nej). Så jag har varit hemma med honom i 4 dagar. Vad ovant det har varit! Hur roade man en 1-åring nu igen? Har liksom inte rutinerna satta, famlar mellan ett ICA-Maxi-besök och lite spark med fotboll i parken. Men dagarna är långa, orken kort. Hoppas i tysthet att han orkar gå till dagis på måndag.

Samtidigt inser jag att detta är sista tiden någonsin som jag kommer få vara ensam med honom på det här sättet. Snart kommer ett syskon, och enbarnsmagin är över, för alltid. Så jag vill utnyttja tiden maximalt - men till vad? Hur gör man för att maxa tiden med en liten 16-månaders? Går det? Barn uppskattar ju kvantitet mer än kvalitet, och kvantitet får han i alla fall! Men jag märker att jag inte leker direkt med min son. Visst; sparkar fotboll på vägen till lekplatsen, läser bok efter bok efter bok, sitter med honom i famnen och tittar på samma (förbannade) avsnitt av Pippi Långstrump, bygger sandkakor, gungar honom, hjälper till att plocka fram olika leksaker. Men LEKER, nej, det gör jag inte. Kan man det?

Idag märkte sambon att jag verkade ledsen, grubblande. Vi började prata medan jag fyllde diskmaskinen, och bara jag sa orden började jag gråta: Jag är skiträdd för att få två barn. För att inte räcka till. För att vår förstfödde inte kommer få det han behöver (barn nr 2 funderar jag pinsamt nog inte så mycket på). Att jag kommer slita häcken av mig för att upprätthålla samma föräldrastandard som nu - och som jag vill ha - men ändå kommer misslyckas. Att jag inte ska kunna ligga i sängen och kramas en timma på morgonen som jag gör nu med sonen. Att vi inte ska kunna läsa alla böcker i hans bokkorg X antal gånger varje dag. Att hans sorg, ilska, glädje, smärta, hjälplöshet måste åsidosättas för att syskonet behöver mig mer. Hur står man ut med det? Att se ens barn har behov, men inte kunna tillgodose dem? Och inte ens kunna förklara för honom varför, för han är för lite för att förstå.

Jag längtar efter själva bebisen i min mage, men inte efter den situation som kommer att uppstå. Jag vill uppenbarligen aldrig föda fram mina barn, bara gå och bära på dem! Ville ju inte föda sonen heller, hade gärna varit gravid minst någon månad till. Ska jag analysera detta tycker ni?

Vi ska nu bli en sån familj som man knappt orkar bjuda hem på middag för att det är så jobbigt med två småbarn på tillställning. Jag kommer kunna träffa mina vänner ÄNNU mindre än idag, för att jag då måste anpassa mitt liv efter ett litet liv till. Min träning kan jag väl se mig i stjärnorna efter (förutom eventuellt löpning... min favorit... not!). Att ligga som just nu i soffan med soft musik i bakgrunden, två nybakade muffins och en rykande tekopp bredvid mig, sonen sover gott och jag kan slappa hur mycket jag vill - det kommer väl inte existera!

Barn är meningen med livet, det är jag helt säker på. Men hjälp vilken utmaning det är! På typ alla sätt som går. Psykiskt, fysiskt, praktiskt, boendemässigt, relationsmässigt, ekonomiskt, fritidsmässigt, yrkesmässigt, utseendemässigt, insiktsmässigt och kärleksmässigt. Kärlek har ju fått en ny innebörd. Den svämmar över.

Annars i mitt liv är det ganska ointressant om jag ska vara ärlig. Jag har ju världens roligaste - och svåraste - jobb, som stimulerar mig oerhört. Har även fått frågan om att ta en ny klient i individualterapi, vilket ju så klart är en stor ära. För min utbildnings skull behöver jag två stycken i individualterapi, så det känns jätteskönt att kanske ha en klar. Jag tränar mina fem pass i veckan (mest spinning och styrka på olika sätt). Jag försöker träffa vänner, men det är banne mig inte lätt att få till. Jag hänger på lekplatsen och kring mina sjöar. Jag njuter av den absolut bästa årstiden - hösten. Vackrare än så här blir inte världen.

Mer Umeå

Har idag varit på heldagsföreläsning (HELDAG! 8-17 nonstop förutom en timmas lunch) om utvecklingspsykologi. Det är ju inget helt lättsmält och lättbegripligt ämne, men riktigt riktigt intressant. När man får olika diagnoser beskrivet på det sättet så blir det plötsligt så friskt, så begripligt. Ordet sjuk används inte alls, utan det är bara olika försvarssystem som slår till vid lite fel tillfällen. Naturligtvis kan det vara mycket handikappande för personen i fråga, och inte alls så lätt att förbättra, bara för att man plötsligt förstår att det är ens Kamp-flykt-system som slår till för tidigt. Men det kanske är lite avlastande, lite förlåtande.

Men oj så ryggen värker nu. Jag klarar faktiskt inte att sitta så länge, på trästolar utan någon som helst möjlighet till att lägga upp benen, luta sig skönt tillbaka eller liknande. Känner det när jag sitter på favvocafé nr 2 nu, att det gör ont hur jag än sitter, trots att det är nån form av soffa jag kan luta mig tillbaka i nu.


Min mamma var lite barnvakt igår, eftersom jag var här och sambon hade en handledningsgrupp och kunde inte komma hem förrän vid halv 6. Det hade gått jättebra, men det mest mysiga är hur mycket han kan och förstår nu för tiden. Hon hade frågat och sagt saker till honom och han hade helt uppenbart fattat allt. Det blir annorlunda när någon utanför kommer in och är med honom, eftersom inte allt sker per automatik, utan är nya situationer. "Jag vet inte var du har dina nappar". Då knatar han och hämtar en (trots att vi aldrig har dem på samma ställe, utan lite utspridda över lägenheten). "SKa vi gå och vila"? Då går han in i sovrummet, lägger sig till rätta, visar att hon ska dra över honom täcket och sätta på TV:n. Flera sådana liknande saker. Jättehäftigt!! Min lilla plutt! Börjar bli så stor.


Jag har ju sedan dagen han föddes sagt att jag inte vill att han ska bli äldre, att han är så underbar som han är just exakt nu. Jag fortsätter hävda det, trots att över 16 månader har gått och jag borde börja lära mig att han faktiskt blir ÄNNU mer underbar ju längre tiden går. Sambon försöker förklara att det kommer bli ännu lite roligare när han kan prata. Nej, han är bäst just nu, när jag kan få njuta av hans utveckling. Hans ljuvliga små ord som kommer hela tiden. När han härmar alla djur, säger att han vill hoppa ner från stolen, titta på TV, läsa bok, gå ut och så vidare. Han gör sig helt förstådd och det måste ju vara så härligt för honom. Så för hans skull kan han få bli lite äldre, så att han kan få säga ännu fler saker och göra sig ännu mer förstådd.


Det är häftigt med barn att de verkligen vill lära sig nya saker (förstår att det är en form av överlevnadsinstinkt, hur skulle de annars klara sig?). Sonen ska ju testa och testa samma moment, även fast det helt upenbart är svårt och kanske inte går så bra. Jag kan ibland vilja göra saker åt honom, för att han ska slippa misslyckas (generalfel som förälder, jag vet). Men han verkar inte alls bry sig på samma sätt som jag gör över att han inte klarar det han företar sig. Vilken underbar egenskap! Tänk om man som vuxen kunde behålla den sidan. "Jag kan inte italienska, så nu ska jag träna det hela tiden tills jag kan".

Nej, nu ska jag lämna er för min egen. privata dagbok. Kladdkakan ska ätas upp, teet fyllas på. Sen ska en skön dubbelsäng intas. Imorgon är det hemfärd. Känns tråkigt, har det väldigt bra här.

Umeå nr 2

Är i Umeå igen. Känns riktigt bra, längtade efter att vara här. Ska kanske erkänna att jag fokuserar mer på hur jag ska spendera kvällarna än vilka föreläsningar jag ska få uppleva denna gång.

Dagen har varit riktigt bra! Förutom att jag mer eller mindre sprang till Bromma flygplats efter att ha lämnat sötaste sonen på dagis, så har allt gått min väg på något sätt. När jag klev på planet i Stockholm tittade piloten ut från cockpitt och säger "Hej Lisa!". Då är det en man jag känner, som är pilot. Och jag fick sitta framme i cockpitt hela resan, även landningen. Med hörlurar och allt. Kände mig som ett barn som får sitta i en polisbil för första gången och ber dem sätta på sirenerna. Riktigt riktigt roligt!

Så glad i hågen åkte jag flygbussen in till stan, promenderade till mitt älskade lilla hotell (som jag är evigt trogen, de är min favvo) och bor denna gång i ett dubbelrum. Oj så stort och tjusigt det var! Stor säng, fåtöljer och space. Sen till skolan, trevliga klassisar som jag nu börjar lära mig namnet på. Gruppdiskussioner hela eftermiddagen (och trots att jag helt glömt att jag ju skulle läsa allas enskilda arbeten till denna gång, så gick det alldeles utmärkt. Bra att vara en pratig person ibland, det märks liksom inte att man glömt läxan...).

Kände mig trött efter skolan, klockan var 5, det började skymma. Men jag tog mig i kragen och cyklade upp till IKSU, alltså idrottsanläggningen i Umeå (Norra Europas största om jag inte missminner mig). Den är helt gigantisk, aldrig sett något liknande. Bestämde mig för att köra ett pass vattengympa och simma innan. Så in i baddräkten, ut i simahallen och körde en kilometer siming och sedan en timmas vattengympa. Urfin simhall, bra pass och jaa, bra bra bra. Nu sitter jag på samma café som jag satt på förra gången jag skrev härifrån Umeå. Sammanfattningsvis har jag det riktigt bra. Har även Skypat och fått pussa sonen ute i cyberspace.

Jag är nu i vecka 29. Tiden rusar verkligen. Börjar känna mig lite stressad faktiskt. När man passerat vecka 30 är det liksom nerräkning och tiden rullar ännu snabbare. Tänk om detta är sista gången jag är i detta välsignade tillstånd? Fruktansvärda tanke! Inte bara för det svårbegripliga att jag då har fått de barn jag ska ha, utan även för att jag känner mig så fin, så lugn med att se ut som jag gör. Njuter av att få uppmärksamheten som man helt automatiskt får, njuter av att vad jag än presterar på gymet så är alla imponerade över att jag ens är där. Njuter av hur snyggt alla kläder sitter. Njuter av att plötsligt börja prata med en främling, bara för att hon/han vill kommentera min mage eller också är gravid och känner samhörighet. Njuter av att klara av (lite lite bättre i alla fall) att slappa mer, lyssna mer på kroppen och vad den vill och inte. Och jag känner mig så oerhört stolt över att snart bli tvåbarnsmamma! Vilken grej! Kunna säga "mina barn", i plural. Har ju precis lärt mig att jag har ett barn för guds skull...

En märklig sak hände med mig på planet upp hit idag. Jag satt ju trots allt några minuter i mitt eget säte, och kvinnan bredvid mig sa att hon är döv och därför ej hör om de erbjuder kaffe eller te (alltså hon liksom mimade och det kom ut lite ljud när hon pratade). När jag se skulle svara henne, så pratade jag engelska! Som att alla människor som inte klarar av att man pratar snabbt och kanske otydligt, inte kan svenska! Vilken mycket konstig reaktion från min sida!

Sambon har fått hörapparter. Han är inte glad. Men det är jag! Hoppas att det kommer göra en skillnad för hans tinnitus och även att han hör lite dåligt. Inte så att det direkt märks, men det kan vara det som ofta gör honom trött. Får återkomma med rapport, han ska ha dem i en månad och testa.

Nu ska jag gå tillbaks till mitt dubbelrum och försöka välja mellan att titta på Brottet på SVT 1 eller på Grey´s Anatomy. Svårt val.

Rödnosen

Är på landet, och nu är både min pappa och min son här (igår och idag har det bara varit min mamma och jag). Just nu sitter jag i soffan och väntar på middagen (som en annan tonåring). Sonen ritar i mormors kalender och soffan. Han har idag ramlat på dagis. Hans näsa är helt röd/brun. När min sambo hämtade sonen idag så kunde inte den närvarande pedagogen förklara vad som hänt, vilket gjorde sambon riktigt irriterad. Inte över att sonen ramlat, för det är väl oundvikligt, utan för att de inte sa något, tog lite initiativ och förklarade vad som hänt. Sonen har överlevt och verkar inte bry sig nu, men jag som förälder vill ju gärna veta!

Lejonmamma i mig har verkligen vaknat! När jag och sonen var ute på lite promenad förra helgen, och stod och hoppade i en vattenpöl, så kom en annan grabb och puttade min son i ryggen. Inte hårt, inget allvarligt, men jag kände hur en ilska och försvarsinställning växtes i mig. Ingen får någonsin skada min son! Om jag så måste bli riktigt pinsam och obehaglig för att rädda honom, så gör jag det. Måste erkänna att jag är fashinerad över hur stark kärleken och skyddet till sina barn är, helt naturligt. Men med kärleken kommer skräcken över att han ska fara illa. Ramla och bryta något, bli mobbad, sjuk, olycklig. Mängden saker som kan hända ens barn är ju enorm!! Hur ska jag kunna skydda honom?

Alla mina vänner som fått barn före mig har verkligen varit tappra! Jag har ju inte fattat någonting av alla dessa känslor förut, inte kunnat sätta mig in i allt vad det innebär att bli förälder. Jag känner mig inte ovanlig, det är väl ingen som förstår, men det är ändå väldigt märkligt att det fanns så mycket känslor i mig som jag inte visste innan.

Nog om barn! Min vecka har varit bra. Jobbat, tränat, sovit, varit på akupunktur för foglossningen, träffat en vän (vi var båda barnfria) och fick sitta i lugn och ro på Sturekatten och fika och prata. I helgen ska jag och sonen vara här på landet och det känns jättemysigt.

Nu är det middagsdags, tack och hej!

Valvaka

Har vi kanske hemma, även om jag inte vill påstå att jag följer det så vansinnigt noga. Kommer ju få veta imorgon bitti, och jag kommer ändå inte orka vara vaken ända till slutet. Förra valet jobbade jag som.. ja, vad det nu heter. Tog emot röster, räknade röster, dog över hur tråkigt det var. Men mest chockande av allt var att man inte använder någon form av sedelräknare, utan att vi ska sitta där och slicka på fingrarna och räkna alla dessa papperslappar ända fram till natten. Och felräknat blir det, kan jag säga. Vi fick räkna om säkert hälften av alla röster flera gånger för att det skulle stämma. Varför använder man inte mer moderna metoder på 2000-talet? Och varför kan man inte rösta på nätet? Om man kan deklarera på nätet (och på sms!) så borde man väl kunna rösta? Nej, fram för moderna metoder!

Annars har helgen varit lite konstig. Både jag och sambon har varit trötta trötta trötta. Idag känns det som att vi mest har gått mellan sängen och matbordet, och någon liten sväng till lekplatsen (för att få ungen trött, så att han kan sova snällt mellan oss ännu en gång under dagen). På eftermiddagen har jag varit piggare, och kom äntligen iväg till gymet och körde ett bra pass.

Tröttheten ligger ju som en matta över hela mig. Jag håller mig pigg i korta perioder, men är sedan trött i lika lång period. Så idag har jag legat i sängen i sammanlagt 3 timmar, och alla andra familjemedlemmar lika så. Inser att jag måste planera mitt liv som en trött pensionär: En aktivitet per dag, sedan är det dags att vila. Jag är ju som bekant dålig på att acceptera att jag inte fungerar fysiskt, så jag försöker varje dag att ha högt flygande planer för vad jag ska göra (om man nu kan kalla en promenad, plugg, leka med sonen, gå och träna och laga middag för högt flygande planer...) men sen faller det platt. Jag var ju inte alls så här trött förra graviditeten, men då hade jag ingen liten ettåring med mycket spring i benen (och en hejdundrandes egen vilja) hemma heller.

Igår var jag ledsen. Har nog inte gråtit någon gång under graviditeten över något annat än min och sambons stundtals slitiga situation. Men igår kände jag mig som en blöt fläck. Ensam, orkeslös, stressad över att jag inser en massa nya saker om mig själv - och jag har ingen aning om vad jag ska göra med alla tankar som flyger fritt. Jag satt hos sambon och grät, vilket jag tycker är ganska jobbigt. Jag förklarade att jag känner mig ensam i den här gravidieten, att han sällan frågar eller deltar i magens utveckling och mina krämpor. Han förstod det, för han känner sig inte så delaktig. Han tycker att det är först nu som han verkligen känner tonvis med kärlek för vår son, och då är han nästan 16 månader gammal. Han förklarade att detta är pappors stora dilemma, att de faktiskt är utanför, helt ofrivilligt. Men han lovade att försöka tänka mer på det (och har idag varit framme och klappat på magen ett par gånger).

Jag var också ledsen över att jag blir stressad över att "ligga på minus". Med det menar jag att sambon tar vår son nästan mer än vad jag gör, att jag får möjlighet att göra typ vad jag vill och sambon säger så gott som alltid ja till mina önskemål. Vi har haft den attityden mellan varandra hela tiden, alltid stöttat varandra att göra saker själva. Och det vill vi fortsätta göra, så det är inget vi är oense om. Men jag märker att jag vill ha några upp på honom, att jag ska ha tagit sonen mest, och därför med gott samvete kunna be om egen tid. Men nu är det nästan tvärtom, att sambon tar sonen mest, och det gör att jag skäms. Det verkar inte störa honom att jag "ligger på minus" (han gillar säkert också pluspositionen) utan låter mig fortsätta göra det jag vill. Men jag känner mig liksom dum. Antar att detta är ett kvinnligt fenomen, att vi ska vara den "mesta föräldern" och när vi kanske inte är det (rent kvantitativt) så sätter en skuld in. Gör mig både rädd och förbannad, att jag inte kan ta det för självklart. Tänka "jaa, jag var gravid och genomgick en helvetisk förlossning, detta kan jag gott få, lite egen tid innan nästa bebis kommer, och min egen tid (och min egen kropp) begränsas till ett minimum".

Att få barn skapar verkligen en massa nya känslor, situationer, värderingar och relationsproblem. Vi grälar så gott som aldrig om vår son, vårt föräldraskap, vem som fick sova mest eller vem som varit på gymet flest gånger denna vecka. Det har knappt existerat, och det är jag så otroligt tacksam för. Jag vill verkligen inte att vårt föräldraskap ska präglas av vem som kommer undan mest, vem som slipper mest och vem som varit med våra barn mest.

Vi säger alltid att vi båda faktiskt vill vara med vår son, och det vill vi också. Men, som alla föräldrar vet, ibland orkar man bara inte. Och det känns skamligt. När jag tog med sonen lite spontant till vårat närmaste ICA häromdagen och han bryter ihop både inne i affären (för att han inte fick snatta smågodis) och sedan på vägen hem (för att vi enligt honom gick åt fel håll på trottoaren) - då kände jag mig som en så dålig mamma. Jag orkade verkligen inte. Jag VET att det är en god sak att barn har en stark vilja, men herregud vilken utmaning det är för oss som föräldrar.

Så jag grät i alla fall . Och insåg att jag inte klarade av att bli tröstad. Sambon blir väldigt frustrerad över att jag ber om avlastning, men tar inte emot den när den erbjuds. Att han faktiskt försöker sätta mig i främsta rummet, men att jag alltid protesterar mot att sättas där. Och jag bara grät och grät. När jag insåg att det kanske är så, jag kanske faktiskt inte alls klarar av att sitta i främsta rummet, inte på riktigt. Jag slåss som ett djur för att få vara där, men när jag erbjuds platsen så tar jag inte emot den, för det är så svårt att behöva vara så tacksam, så beroende. Tur att det är dags för terapi på tisdag, jag är ett litet känslomässigt kaos...

Imorgon ska jag på ansiktsbehandling. Jag ska träna på att bara ligga och njuta, inte tänka på klockan, inte bli irriterad över något störande ljud eller att behandlaren pratar för mycket. Bara njuta. Hörde du det Lisa, bara njuta.

På café med dong

Jag sitter på ett café i centrala Stockholm och skriver. Tacka vet jag mobilt bredband! Har tränat med min syster på lunchen och sedan ätit med henne på Hötorgshallen. Nu har jag placerat mig själv här för att plugga och skriva lite dagbok och blogg. Andra tekoppen står och ryker och Snickerskakan är snart uppäten. Ute är det ömsom regn, ömsom sol och jag njuter av min ensamhet. Sambon ska hämta sonen på dagis och jag har ingen stress någonstans. En lyxtillvaro med andra ord.

Då jag är en grubblande människa har jag en massa funderingar som snurrar, trots mitt behagliga liv. Jag grubblar inte så mycket över mina låga värden på diverse saker på senaste blodprov ( så jag ska snart gå och göra Apoteket lyckliga), inte heller över foglossningen eller den konstiga smärta runt magen som idag uppstår så fort jag går ens några meter. Nej, mina fungeringar sträcker sig djupare in i mitt psyke än så.

Några smakprov: Sambon skällde ut mig häromdagen (jag fördjupar mig inte i att han faktiskt betedde sig som en skit och det är INTE okej) för att jag klagar över allt. Att jag gnäller och gnäller, när jag egentligen har det väldigt bra. Jag har ju fått denna kritik från honom många gånger, men ställer mig alltid som ett naivt frågetecken och undrar vad han baserar sitt uttalande på. Efter lite smäll i ytterdörren och några små återhållssamma tårar från min sida, så pratade jag med min mycket kloka mamma (jag önskar att jag hade så mycket bra att säga när vänner/syskon/sambo vill prata med mig om sina problem...). Hon håller med min sambo om det han säger (hon gör oftast det...). Hon sa att jag kan ha en ton, ett sätt att uttrycka mig, som gör att jag låter drabbad och omogen (hon försökte formulera sig lite finare, men nej, det gick ändå fram).

Drabbad för att jag uttrycker hur saker har påverkat MIG före jag pratar om hur det har påverkat andra. Omogen för att jag inte fattar att jag inte behöver prata om mig själv hela tiden. Att jag låter som att det är synd om mig när det egentligen är något bra som händer i mitt liv. Istället för att fokusera på det som är bra så fokuserar jag på att prata om det som är mindre bra.

Mitt problem är att jag är sån! Jag sitter så gott som aldrig och pratar politik, samhällsklimat, historiska händelser eller världsekonomi (för att jag är så förbannat oinsatt helt enkelt, det intresserar mig inte tillräckligt). Jag pratar om människor! Högt och lågt, vitt och brett, människor, vad de gör, säger, beter sig mot mig, vilka beslut de fattar och varför. Min sambo säger typ alltid till mig: Men Lisa, jag är inte så intresserad av vad den och den gör, jag är intresserad av dig, av oss, vilka val vi gör. Men jag kan inte sluta. Det kommer så vansinnigt naturligt och automatiskt, att jag inte hinner reagera innan det är för sent.

Som jag, under lite lugnare former, försökte förklara för sambon igår, så är det inte alltid klagan från min sida, utan ett intresse. Jag är uppriktigt intresserad, nyfiken och lär mig saker av att prata om andra, fundera över dem, och hur de påverkar mig. Även om jag kan se mig som drabbad av andra människors agerande, så menar jag inte så ofta som det kanske kan låta, att säga att det är synd om mig. För det är det inte alltid (men ibland... snyft snyft).

Jag ska ge er ett exempel. Idag har jag som sagt träffat min syster. Vi ses ofta, hon är viktig för mig. När vi har tränat (bra, jobbigt pass!) så ska vi äta lunch. Hon äter alltid lunch för så där 130 kr/lunchen när vi ska äta ute. Min ekonomi är inte riktigt gjord för det. Jag har inte en enda gång kommenterat det, men idag kände jag att det var dags. Jag bad om något billigare ställe (i alla fall under 100-lappen). Direkt säger hon att det blir svårt, hon är ju allergisk så det finns inte så många ställen som hon kan äta på (utom alla de dyra då...hrm) och att hon faktiskt vill ha dyr mat. Vi knatar runt för att hitta något. Och efter att ha gått in på tre ställen, som hon ratade allihop (jag sa att vad som helst går bra för mig) så hamnar vi då på Hötorgshallen. Ni som kan Stockholm vet att det inte är det billigaste stället. Så min lunch kostade till slut 105 kr, ett av de absolut billigaste alternativen, och min syster är nöjd (hon fick sin lax för 120 kr).

När jag sitter där tänker jag: Hur kommer det sig att det inte blir som jag vill? Jag har ätit på hennes skitdyra-vita-dukar-och-snofsig-personal-ställen massvis med gånger, och när jag en enda gång ber om ett billigt ställe (hon vet mycket väl att min inkomst är lika med nästan noll), så lyckas vi i alla fall hamna på ett ställe där det är typ en tia billigare än alla de andra. Och trots det, så får jag känslan av att det är JAG som varit besvärlig.

Detta är mitt exempel. Nu låter det som att jag haft en dålig dag med syrran, att jag är drabbad och missnöjd. Så är det inte! Det har varit mysigt, skönt att komma in till stan lite, se lite andra väggar. Men jag funderar över saker, jag vill utvecklas. Jag vill också kunna vara besvärlig - och komma undan med det! På många sätt är jag krävande, har höga förväntningar och stora planer. Men på ett annat sätt så anpassar jag mig rätt mycket. Det är inget dåligt, det behöver alla göra. Men av någon anledning så funderar jag över att det blir en sådan här eftersmak för mig. Att jag inte bara rycker på axlarna och säger "Jaha, så här blev det idag, det kanske kan bli billigare någon annan gång". Nej, istället måste jag vrida och vända på det, bli lite arg på syrran, och lite arg på mig själv.

Jag kan inte bestämma mig för om det är en dålig eller ganska intressant egenskap. Om alla tror att jag tycker att jag är asdrabbad av livet, så är det absolut dåligt, för så enkelt är det inte. Jag vill nog få igång diskussioner med folk, och kan därför säga vissa saker för att få en reaktion och dialog. Men vi lever i ett samhälle där man ska visa upp sin lycka, sina intressanta vänner, spännande jobb och fulspäckade helger. Jag är dålig på det, är dålig på att säga "Jo, tack, allt är bara bra", för det är ju så vansinnigt ointressant! Vill prata mer med folk än så. Nej, nu låter jag drabbad igen. Detta är som sagt faktiskt en dålig egenskap också. Ska kanske sluta skriva om det nu, snöar bara in mig själv mer och mer känner jag. Går till apoteket istället, skaffar ett batteri av tabletter som ska få upp kalium, natrium, D-vitamin, järn, sköldkörteln...

Bluff eller bäst?

Jag sitter på Umeås mest populära café ( i alla fall om man får tro ägarna själva). Jag har precis ätit min bulgursallad med en grillad fetaostsmörgås och hummus. Detta efter att ha tagit en liten kvällstur i solen längs Umeälven. Denna lilla tur blev på 2 mil! Känner mig stel och mör nu, det var ett tag sedan jag sprang sådana distanser. Känner inget i magen, bara knäna och höftböjarna (mina svaga punkter). Jag hade inte tänkt springa riktigt så långt, men när man väl är långt borta så måste man ju ta sig hem! Så om jag någon gång under dagen var orolig för vad jag skulle spendera kvällstimmarna med - så är det nu löst!

Även igår kväll ägnade jag åt att utforska caféutbudet i Umeå. Hamnade på ett mycket mysigt café med många sorters löste och en makalöst god kladdkaka. Är nu mycket uppdaterad kring alla kändisars missbruk, otroheter, barnafödslar och sexliv - efter att ha unnat mig X antal skvallertidningar som ögongodis. Väldigt skönt faktiskt.

Men skolan då? Hur känns det då? Första dagarna på min steg-2 utbildning är avklarade, endast imorgon förmiddag kvar, sedan får jag åka hem till min familj igen. Jaa, detta svar kommer ta ett tag. Många blandade känslor och insikter. Det är ju det fantastiska med att gå terapeututbildningar - att man helt plötsligt inser saker, trots att man inte alls berört sådana ämnen på kursen.

Jag kom igår vid lunch. Unnade mig att sitta på en brygga i solen och äta en sushi innan jag begav mig till skolan. Hotellpersonalen var så snälla att jag fick låna en cykel (som jag sedan dess betraktat som min). Universitetsområdet är enormt! Tog lika lång tid att hitta min byggnad som att komma till själva området. Under mitt letande, med kartan i högsta hugg, slog mig den första insikten: Jag har blivit så pass gammal/klok/mogen att jag inte på något sätt skäms över att vara ny och okunnig. Att helt uppenbart vara totalt lost bland alla dessa unga och partysugna studenter gjorde mig verkligen ingenting. Tyckte till och med att det var lite skönt - att slippa den där pressen att visa upp sig, verka vara något man inte är. Skönt att vara 30!

Kom sedan till mitt hus, mitt klassrum och fick se mina klasskamrater och lärare för första gången. Jag blev förvånad över att de flesta verkade känna i alla fall någon. Folk vara hej och tjena med flera stycken och de bänkade sig med sina polare. Som jag förstod på förhand är jag yngst med sisådär 10 år. Är van, men kan inte säga att jag tycker att det är kul. Genast blir jag någon de andra uppmärksammar (att vara gravid i sammanhanget förminskar inte denna känsla). Detta är vad jag tror i alla fall. Att jag sticker ut från mängden. I många situationer gillar jag detta, till och med skapar detta. Men i denna kontext kan jag gärna vara utan känslan av att vara speciell. Eftermiddagen flyter på med lite allmänt krafs som vi kunnat läsa oss till på förhand om vi velat. Antar att man måste starta upp kurser på detta ganska ointressanta sätt för jag känner igen konceptet.

Detta är väl nästa insikt - att jag är väldigt van vid den akademiska världen. Jag sade inte att jag gillar den, men jag är van vid den. Van vid de rigida regler som gäller, deras sätt att låta som att man kommer få så mycket läxor och hemtentor att man inte kommer hinna varken äta eller sova (men sedan visar det sig att det är riktigt lugnt), deras långsamma sätt att göra presentationer, schemagenomgång, organisationsgenomgång (vem bryr sig?) och sedan lite ursäktande försvarstal att de är tvingade att göra vissa saker för att reglerna säger så.

Det tog ett tag innan jag förstod att denna stora klass inte bara var min, utan även KBT-klassen. Vi kommer gå mycket tillsammans, men självklart en hel del isär. Imorgon kommer jag för första gången få träffa min psykodynamiska klass själv. Och tyvärr så kom här nästa insikt: Alla som jag har pratat med och känt någon som helst lust att knyta an till under dessa dagar, går KBT. Jag inser att psykodynamiskt är torrt och tråkigt, och elevutbudet detsamma. Jag vill inte byta, eftersom jag inte tror på KBT på det sättet som jag gör på mer "allmängiltiga terapiformer" (gör ingen fördjupning kring detta här och nu, ni som är intresserade får gärna fråga). Men det är helt uppenbart att de där kvinnorna med trista frisyrer och som inte säger något på lektionerna - det är mina klasskompisar. Viss stress har med andra ord infunnit sig. Kommer jag hitta NÅGON att vara med, ens äta lunch med? Hur tråkig kommer min handledningsgrupp vara egentligen? Kommer jag vara och tänka FÖR annorlunda i jämförelse med de andra eftersom jag kommer från en systemisk bakgrund (och övertygelse).

Jag känner mig alltså udda. Inte bara för min ålder och min putande mage. Utan mest för att jag är inte passar in i min terapimetod. Nu hoppas jag verkligen att jag har fel. Jag har tre år på mig att undersöka detta, men så här känns det efter två dagar. Lite så där alltså. Lite ensamt. Lite hopplöst.

Nästa insikt, eller kanske snarare konstaterande är att denna utbildning nog inte kommer "sköta sig själv". Eftersom jag väljer att plugga mest hela tiden, och gillar det, så börjar jag få en ganska god erfarenhet kring hur mycket tid en kurs brukar ta i anspråk utanför lektionstid. Mindre än man först tror är grundregeln, som tidigare nämnt. Så hoppas jag att det blir även denna gång, men jag känner mig inte helt övertygad. Vi började till exempel hela utbildningen med att idag ha en heldag - 8 timmar - föreläsning på norska! Ni kanske är klippor på norska, men det är inte jag. I alla fall inte den som faktiskt inte alls är som svenska, utan alla ord, även de mest självklara, låter annorlunda än de gör på svenska. Hade hellre haft den på engelska, då hade man ju kunnat fatta alla småord, och frågat kring de svåra överkursorden. Nu hade jag behövt fråga om vart tredje ord för att verkligen förstå. Så jag kan sammanfatta dagens föreläsning med: Den var säkert bra, det verkade så, synd att jag inte fattade något.

Det är många hemuppgifter, mycket litteratur, man ska ha mycket handledning, ha flera egna terapiklienter, gå 75 timmar i egen terapi, skriva ännu en C-uppsats och det är obligatorisk närvaro på precis ALLT. Gulp. Som sagt, denna utbildning kommer inte göra sig själv. Jag har plötsligt börjat få en helt annan respekt för terapeuter. Det är en gedigen utbildning, som kostar mycket tid och pengar. Läste i en artikel nyligen att det i genomsnitt tar 11 år att bli terapeut. I mitt fall kommer det ha tagit 14 år. Och fruktansvärt mycket pengar. I runda slängar 350 000 kr. Av mina privata pengar! Tro f-n att man sedan tar bra timpenning!

Fick även veta att det hade varit 500 sökanden till våra 40 platser, så kanske dags för ännu en liten klapp på lilla axeln. Måste verkligen se till att fira sommaren 2013 när jag ska vara klar klar klar!

Nu till nästa insikt: Jag är en social person, det tror jag att alla ni som känner mig håller med om. Men i det här sammanhanget är jag en riktig kuf. Jag är snäll och trevlig på alla sätt när jag sitter på fikarasterna med klasskompisarna. Men alla chanser jag har att smita ifrån allihop och vara själv, tar jag. Jag äter lunch själv, hoppar över den gemensamma middagen som några (KBT:are...) drog ihop i kväll, går undan med mobiltelefonen en stor del av rasterna och planerar inte alls att åka flygbuss eller boka hotell med någon. Samtidigt som jag helt frivilligt vill vara själv, så sörjer jag att jag inte anstränger mig mer. Att jag inte anser mig vara en del av gruppen, som faktiskt också kan bidra eller få ut något av umgänget. För till viss del handlar det om det, att jag känner mig så udda i sällskapet att jag inte orkar vara antingen underhållningen eller den som ska sitta och lyssna på allas många och långa erfarenheter och verka imponerad och intresserad.

En annan del av mig handlar om att jag vill vara själv. Att jag vill sitta just här, på detta café, med denna tekopp, titta på folk som är i den där ljuvliga 20-års åldern (har livet varit lättare än då?), knappa på min egna lilla dator, läsa mina urusla skvallertidningar, knata hem genom villaområdet för att i fred lägga mig i sängen och slöglo på TV. Jag orkar inte upprätthålla ett intresse även under lunchen (då vill jag helst sitta och läsa något, prata med någon av mina nära i telefon eller bara njuta av solen).

Men samtidigt som jag gör detta valet, så känner jag mig ensam och lite drabbad. Patetiskt, jag vet, eftersom jag till stor del gör detta valet själv.

En kvinna som jag pratade med på eftermiddagsfikat idag frågade om jag skulle med på middagen ikväll. Jag avslöjade att jag på ett sätt verkligen vill, och det vill jag, men att jag njuter så av ensamheten. Hon svarade "Då är du modigare än mig, jag känner likadant, men känner att jag liksom måste gå. För visst är det skönt att bara ligga i sängen utan att något barn vill ha ens uppmärksamhet. Du gör helt rätt, det kommer ju fler middagar" (behöver jag kommentera vilken inrikting hon gick?). Tack, vad du nu heter, som sa så. Som omformulerade mitt tråkiga och osociala beslut till mod. Är det det jag är? Modig? Att gå sin egen väg anser jag är mod, när det gäller andra. När det gäller mig själv kan jag se så mycket bakom, det blir så mycket mer komplext.

Jag kan undra om jag är rädd att bli avslöjad som bluffen. Som hon som är mycket mindre erfaren än de andra (som exempel är kvinnan framför mig redan legitimerad, hon går nu sin andra steg-2 utbildning, killen två rader framför är psykiater, de allra flesta är psykologer med lååång arbetslivserfarenhet). Jag känner mig inte orolig för att vara "sämst" rent pluggmässigt, där kan jag nog slå de flesta på fingrarna. Utan det är all kunskap, all erfarenhet, som jag faktiskt inte har som de andra har. Jag menar inte att ni nu ska säga "åh, men du har ju jobbat massvis, är sååå duktig m.m." för det vet jag. Faktiskt, det vet jag. Men jag är bland ÄNNU bättre folk, som har pluggat ÄNNU mer, jobbat ÄNNU mer. Min största merit och stjärnglans är att jag gör det 10-20 år innan alla andra.

Avslutningsvis en sista insikt. Denna kanske kan sticka i ögonen på folk, men ta det för vad det är - en känsla, inte i alla bemärkelser ett faktum. Efter lektionen igår skulle jag träffa mina lärare enskilt (de vill träffa alla studenter och lära känna dem, fråga lite om bakgrund, social situation, arbetssituation och annat). När de förstod att jag inte känner en kotte, aldrig varit i Umeå i hela mitt liv och att jag inte har en arbetsgivare som stöttar (läs: pröjsar) varken denna utbildning eller min steg-1 utbildning, tittar båda två upp och konstaterar "Tufft". Och då inte i bemärkelsen att jag är cool, utan att det låter jobbigt.

Det slog mig då att jag aldrig kan göra saker lite lätt. Eller snarare, jag har inte haft möjligheten att göra saker lite lätt. Att gå en sådan här utbildning i sin egen stad, tillsammans med en trevlig kollega eller två och en arbetsgivare som stöttar, är intresserad och betalar - är väl banne mig ingen konst! Att däremot åka över hela landet, inte känna någon, betala allt själv och inte ha någon arbetsgivare som är intresserad av att jag förkovrar mig - det är faktiskt snäppet tuffare. Av någon anledning var det ju likadant när jag gjorde Klassikern - ösregn och på Galne Gunnar-cykel tog jag mig runt Vättern utan självvalt sällskap (eller regnkläder). På Vansbrosimmet var jag en av ytterst få som endast simmade i baddräkt, och temperaturen var 0,2 grader över lägsta tillåtna (16,2). Och hela Klassikern gjorde jag ensam, inget sällskap (förutom en snäll, dåvarande sambo som körde mig till alla tävlingar, stort tack F, utan dig hade jag aldrig gneomfört det). Så varför så svårt? Varför inte lite glid, lite lätt, lite räkmacka?

Nu vet jag att det finns flera därute (min sambo bland annat) som tycker att jag har räkmacka - jag går ju en steg-2 utbildning för bövelelen! Men då vill jag vara MYCKET tydlig med att det är ingen slump. Jag har inte hamnat här för att jag har tur, utan för att jag i 10 års tid har jobbat målmedvetet för att komma just hit. Alla extrajobb under studietid, alla extrakurser på och utanför universitetet, timmar på jobbet som jag måste jobba igen för att mina chefer inte förstod varför jag skulle behöva gå en steg-1 utbildning, mina uppslitande jobbyten för att komma vidare mot terapeutjobb, mina sabbade kvällar och helger för att jag måste plugga/skriva ännu en uppsats/läsa ännu en obegriplig artikel på engelska, att jag jobbat under nästan hela min mammaledighet för att kunna finasiera att vara här just nu. Så jag betackar mig kommentarer om min så kallade tur. Det jag har tur med är att jag har ett stort studieintresse och en familj och sambo som stöttar mig oerhört mycket.

Klockan är nästan 10 på kvällen. Jag behöver gå hem och lägga mig. Caféet är helt tomt, personalen är på väg hem. Det blev ett långt inlägg, och ni kommer få följa min utbildning på nära håll de närmaste åren. Men jag vill avsluta med att jag är glad över att ha kommit igång, att det känns riktigt coolt att gå den här utbildningen och att mina ensamma kvällar på mysiga caféer är ljuvligt sköna! God natt, hotellsängen ropar!

Från sängen på ett värdshus

Ligger i en stor, fluffig säng på Gripsholms värdshus. Från min huvudkudde ser jag Gripsholmsslott, Mälaren och segelbåtarna i hamnen. Mycket vilsam utsikt. Vi vilar lite innan vi ska gå ner till middagen. Jag hittade ingen ro att sova en stund, vilket annars hade varit mycket välbehövligt. Mina föräldrar är hemma hos oss med sonen, som tydligen fått värsta diarréen och håller dem sysselsatta med blöjbyten. Typiskt, har ju faktiskt aldrig hänt förut, men nu passar han på den lilla räkan, när han har barnvakter hemma. Känner mig inte så orolig för varken honom eller dem, de kommer klara detta galant, på ett eller annat sätt.

Veckan har försvunnit i ett jehu, som alla veckor. Har inte gjort mycket vettigt, mest tränat, promenerat, vilat, jobbat lite lite...öhh, ja, det var väl det... Även om jag tycker att det är galet skönt, och har inget behov för egen del av mer aktivitet, så känner jag mig lite stressad. Delvis för att det så klart inte drar in några stora summor pengar att leva på detta sätt, men också för att jag är så icke produktiv. Att jag inte gör något av värde liksom. Visst, i tisdags var jag hemma med sonen för vi hade en BVC-tid mitt på dagen och det blev konstigt att lämna honom någon timme och sedan hämta. Vi hade en jättemysig dag med mycket lekpark och en löprunda med vagnen. Jag är lite stressad varje dag, inte över mitt späckade schema utan över det tomma schemat. Jag undrar varje ledig stund om det verkligen inte finns NÅGOT vettigt jag kan göra. Det finns det så klart, typ putsa fönstren, men vem har lust med det? Att vi har städerska vågar man ju knappt säga...

Samtidigt vill jag faktiskt unna mig detta. Det är inte så många gånger i livet man får ett glapp på tre månader där man faktiskt kan ta det lite lugnt, utan att det är alltför konstigt. Jag ska dra igång en mammaledighet om några månader, och det kommer inte alls vara fel att vara lite utvilad. Men frågan är om jag kommer vara utvilad? Kommer jag unna mig att faktiskt VILA på dagarna, eller kommer jag mest stressa mellan spinningpasset, lunchdaten och plugget? Så även om jag är en mästare på att slappa, så är jag kass på det. Riktigt riktigt kass.

Jag har ju en historia av astma. Läkarna hävdade ofta att den var psykisk, vilket jag är benägen att hålla med om. Jag har senaste veckan haft väldigt jobbigt att andas, och har fortfarande. Det kan bero på att det blåser ute, för det är en trigger, att allt damm och pollen och sånt blåser upp och runt. Men det kan också bero på att jag faktiskt är psykiskt stressad. Hur paradoxalt det än låter så kan jag få stressymtom av att inte göra någonting. Jag är ju en mästare på att tvinga min kropp till att orka mer än den egentligen gör. Jag manipulerar hej vilt och det kommer jag få sota för. Vet ej dock hur än... När jag säger manipulera så menar jag att jag skakar fram ork för att göra det jag vill, istället för att faktiskt lägga mig pladask när jag är trött. Graviditeten (och en 1-åring) gör mig faktiskt astrött. Så trött att jag kan må illa, känna mig svimfärdig och ibland panikslagen. Men jag kan ändå gå och köra ett Body Pump-pass på lunchen. Hur galet är inte det? Jag piggnar till av den endorfinkick det ger, och klarar mig några timmar till. Säkert ett strålande sätt att sköta sin kropp när man är gravid. Ni kan spara era uppläxningar, jag vet jag vet jag vet redan vad ni ska säga...

Så, nu byter jag ämne, för att slippa försvara den där saken mer. Jag och sambon har haft det riktigt mysigt senaste månaden. Mycket lugnt och skönt, inga uppslitnade bråk eller stora tårkalas i fosterställning. En månad är ingen evighet på något sätt, men det är tydligt för oss båda hur bra vi mår när vi lufsar på utan friktion. Vi grälar ju väldigt lite i vardagen, om små saker. Surar aldrig och gnäller sällan på varandra. När vi bråkar så brakar det istället loss rejält, och världen rämnar. Kan inte säga att det är så himla praktiskt, men det är skönt när vardagen fungerar, för då slipper vi verkligen allt vad gruff heter.

Kärleken till ett barn binder samman, det är inget snack om det. Vi pratar dagligen om vilken fantastisk son vi har. Hur rolig, söt, charmig, modig, ljuvlig och fullkomligt underbar han är. Han är ju ett litet solsken 90 % av tiden, och vi kan inte sluta förundras över vilken tur vi har haft. Att ha den känslan gemensam, skapar verkligen band. Att vi inte tillsammans ska se vår son växa upp är en nästan outhärdlig tanke. För vem, förutom vi, kommer älska honom så här?

Vår granne kom idag hem med sin nyfödda son. Hennes förstfödda är kompis med vår plutt och de går på samma dagisavdelning. Hon födde nu en son till, och snart kommer våran tvåa. Jag sprang upp till henne för att bara få titta på underverket. Och herregud, är de så små?? Ärligt talat?! Jag frågade om han var liten, även för att vara nyfödd. Hon skratta och sa Nej, han är 53 cm lång och vägde 3900 gram. Hrm, större än vår alltså, och ändå känns det som att detta är en minibebis. Tänk att minnet är så otroligt kort, det var ju inte 10 år sedan vår son föddes precis. Hon tröstade mig i alla fall och sa "Andra förlossningen är ingenting. Ingenting Lisa. Herregud vilken skillnad. Nu kan jag förstå vad folk menar när de säger att det är häftigt att föda barn". Vi hade båda helvetesförlossningar, och det är nog lite revanch för oss båda. Så det var härligt att höra att det gått bra för henne, och väldigt tröstande att höra att det kommer nog inte bli värre denna gång i alla fall.

Nu lite uppfostringsfunderingar. Kan man uppfostra en 15 månaders? När han tar sin tallrik och helt uppenbart slänger den i golvet, sparkar vilt på skötbordet eller springer som ett skott när man ropar på honom. Fattar han något av det jag säger? Ordet Nej har absolut inte som helst verkan på honom, han skrattar mest åt oss. Vad gör man? Är det avleda som är knepet? Skita i att säga till om rätt och fel och bara visa på alternativa handlingssätt? Oftast är han ju en ängel, men vid middagsbordet kan han helt klart testa sina föräldrar en del. Ta en sked med potatismos och slänga i pappas knä. Slå till mjölkglaset så att mjölken flyger. Stoppa ner hela handen i grötskålen och sedan gegga in det i håret. Att säga till honom att "du får ingen mer mat om du gör så" känns liksom som överkurs. Är det det, eller kan man faktiskt uppfostra så här små barn, i ordet riktiga bemärkelse? Tacksam för tips!

Igår kväll var jag ute och åt med min syster och en kompis till henne. Vi hade en trevlig kväll på alla sätt och vis. Kom hem strax innan 12 och var trött som ett lik. Vi pratade en hel del om relationer, äktenskap, ansvar i hemmet, otrohet och annat. Jag hör kompisen, och även min syster, berätta om sina män, deras initiativlöshet, oekonomiska beslut, hur de inte ställer upp, hur de jobbar mer än vad de tar hand om sina barn, hur de inte håller vad de lovar och hur båda dessa kvinnor inser att de måste stoppa den skenande trenden de fastnat i - annars är skilsmässan ett faktum. Och min tanke är: Jag har det riktigt bra. Jag må ha en man som har panikångest, dålig självkänsla, depressiv inställning till sig själv och livet. Men jag har en som ställer upp på mig alltid, är otroligt närvarande pappa, prioriterar sin familj före sitt jobb, slösar inte pengar på vare sig alkohol, dyra kläder eller resor med grabbgänget, som ger mig otroligt mycket kärlek, komplimanger, uppmuntran och stöttning. Jag får inte glömma det. Alternativen är banne mig inte bättre.

Nej, dags att svida om, middagen väntar. Ute är himlen blå, vattnet ligger stilla. Min själ har lite ro.

Lite gravidtankar

Det har gått ett tag sedan sist, av någon obegriplig anledning. Plutten går på dagis. Det är smärtsamt in i märgen att lämna honom och jag kan inte säga att jag känner mig som en god människa när jag "lurar" iväg honom på morgonen. Han skuttar glatt utgenom dörren hemma och sedan visar det sig att han ska till dagis, och tårarna börjar flöda. Fröknarna känns lite mer okej än förut, men vad vet jag å andra sidan, jag är ju inte där på dagarna.

Jag lyckas fylla mina dagar oförskämt väl. Har varit på massage, tränar mycket, vilar faktiskt en del, sitter framför datorn, försöker även läsa lite inför första utbildningstillfället i Umeå, och jobbar med familjerådgivningen så klart. Jag kan nog fylla ett helt liv med att träna, promenera, äta och läsa. Nästa vecka bär det i alla fall av till Umeå för första gången. Inte så nervös än, det kanske kommer.

Jag är nu i vecka 24 och ska kors i taket till MVC för andra gången på torsdag. De besöken duggar ju inte tätt precis när man är omföderska! Det sparkar och rör sig för fulla muggar i magen. Men jag måste erkänna att det inte är särskilt bekvämt denna gång. Det kanske kändes likadant förra gången, men nu kan jag känna att alla sparkar och lite obehagliga kullebyttor mest är i vägen för mitt övriga liv. Så får man ju inte säga, men det är faktiskt så.

De allra flesta säger att min mage är liten, och det kanske den är. Det fåniga är att jag blir lite stött! Jag vill ju ha en stor mage, för det är så himla himla fint. Så att vara liten är inget ändamål för mig alls, tvärtom. Jag har inga problem egentligen med att folk kommenterar eller tar på min mage, det är på det stora hela så sällan. Jag är ju stolt över min mage, så om folk uppmärksammar den är det en komplimang!

Men jag har upptäckt en ganska tragisk sak hos mig själv. När människor i min omgivning får veta att jag är gravid igen, så säger alla grattis eller något liknande. Och vad svarar jag, mitt dumma as? Jo, jag lägger mig till med en min som betyder ungefär "ja, herregud så dumt det kan bli". Jag ursäktar och förklarar att det var ju inte planerat, och hjälp vad tätt det kommer bli mellan dem och pust och suck och stön, men det får väl gå detta med. Varför gör jag så? Kan jag inte stå för att vi valt att skaffa barn igen? Att skaffa barn tätt är ju inte bara ett misstag, det finns faktiskt många som gör det för att de vill det, för att det är praktiskt, för att det är roligt för barnen och så vidare. Men jag ser ut som att jag är en 16-åring som blev gravid med min bästa kompis pojkvän och nu ska släta över det ganska opraktiska i detta faktum.

Varför svarar jag inte något lite mer logiskt och passande, typ tack och ser lite glad ut? Jag är faktiskt glad, skiträdd för hur det ska gå, men glad. Jag längtar jättemycket efter min lilla dotter (som jag ju är helt säker på att det är)! Pinsamt, 30 år gammal och kan inte stå för mina livsval.

I helgen ska jag och sambon åka till Gripsholms värdshus och bo över en natt, utan plutt. Han ska vara med mormor och morfar (första hela natten utan någon av oss alltså!). Tänker inte bli orolig över det, han lämnas ju skrikande varenda dag just nu, så vad är skillnaden?

En liten fråga ut i etern, är det någon som vet något om graviddiabetets? Tror nog inte att jag har det, men är plötsligt så vansinnigt törstig, på vatten, flera gånger om dagen. Kom bara på att det brukar vara ett tecken på "vanlig" diabetes. Så har ni några erfarenheter, please share!

Snutten sover, solen skiner. Jag ska ta med min tekopp ut i till min nyinköpta hängstol och läsa om hur missbruk påverkar hjärnan, eller var det tvärtom?

Dagis

Idag börjar min lilla pluttsnuttskrutt dagis. Hans pappa och han har precis knatat iväg. Han stod utanför dörren och vinkade och skrattade och jag ville bara gråta. Hur kunde tiden gå så fort?

Igår kväll när jag skulle sova grät jag en skvätt. Inte för att jag tror att min son egentligen kommer få det dåligt på dagis, för det tror jag inte, utan för att det känns som att jag sviker honom. Närmaste dagarna är det ju lungt, då är ju hans pappa med. Men sen, på torsdag om allt går som det ska, då ska han lämnas där själv. Och min stora skräck och sorg är att han kommer känner sig övergiven. Som att vi inte vill ha honom hemma. Hans oro att vi inte ska komma tillbaka och hämta honom.

Det hade nästan känts lättare om han börjat dagis för ett halvår sedan, när han fortfarande inte hade fattat det här med att vi är två individer och jag kan försvinna. Innan han blev så mammig att han står och klättrar på mina ben och gråter hysteriskt när jag går in i duschen. Hur ska han klara detta nu? Han är så otroligt social och skrattar ju bara han får se andra barn på avstånd. Så dagiskonceptet är som gjort för honom. Men vi då? Han och jag? Våra mysiga dagar, är de slut nu? När ska vi hinna hitta på saker tillsammans?

Jag som inte är en särskilt barnkär person i grunden, har liksom inte fattat varför man som förälder väljer att stanna hemma en dag från jobbet tillsammans med sitt barn. När man skulle kunna vara själv den dagen istället och kanske bara hämta lite tidigare. Nu fattar jag, även denna sak fattar till slut även jag. Jag vill hämta hem sonen på studs, varför ska han vara där, när jag är hemma? När vi kan kramas och skratta hela dagen tillsammans, varför ska han då göra det där?

Jag är otroligt kär i och stolt över mitt barn. Mitt hjärta svämmer bokstavligen över, och det går inte att beskriva med ord. Ni som har barn fattar detta, det förstår jag. Jag kan börja gråta bara vid tanken på honom. På hans skratt, hans bus, hans cowboyliknande sätt att stappla fram i livet, hans guppande på nappen när han sover, hans lycka när han får bada bubbelbad, för att inte tala om att titta på och jaga såpbubblor! Jag ska inte göra listan för lång och tjatig. Men jag är förvånad själv över hur mycket känslor det finns i en mammakropp. Hur hans lycka står som nummer 1,2,3,4,5,6,7,8,9 på min lista - varje dag. Och det känns inte ens jobbigt eller som att jag måste göra något direkt avkall i livet.

Sen insåg jag i nattmörkret igår att jag är rädd för att visa alla dessa känslor. Kanske speciellt för min sambo. Detta är ganska märkligt, eftersom jag annars känner mig till stora delar naturlig och accepterad av honom. Men det finns vissa saker som jag verkligen inte vill bli sedd som, eller kallad. Lat är ett sånt ord. Hönsmorsa ett annat. Jag ser mig inte själv som en hönsmorsa (har berättat förr om hur annorlunda jag känner mig i jämförelse med alla andra förstagångsmammor jag träffat, eftersom jag inte verkar oroa mig för ett endaste dugg kring mitt barn). Jag ser mig som någon som älskar min son oerhört mycket, och vill hans allra allra bästa, men inte hönsig. Jag vet inte varför deta gör mig så förnärmad. På ett sätt är det väl en komplimang, att man är så om sig och kring sig gällande sitt barn. Men för mig så klingar det dåligt med min i övrigt så otroligt coola uppenbarelse.

Så när jag bara vill gråta av kärlek eller oro, så vill jag inte visa det för min sambo. Jag vill inte höra att jag är hönsig, istället för att få känna det jag känner och få lite kärlek för att jag gör det. Jag håller igen, biter ihop genom oro. En del gånger är det säkert bra och helt befogat att min son inte ska få se eller känna allt jag känner, för det är inte till gagn för honom. Men i andra fall är det faktiskt helt helt fel. Inatt, 00.24 till exempel, är det helt helt fel. Då ska jag banne mig få gråta så att det skvalar och vara precis så där mammaorolig som alla andra har rätt att vara. Alla andra utom jag.

Jag ska inte lägga all skuld och ansvar på min sambo, detta är även mitt. Som vanligt... Jag har svårt att vara "svag" (om nu mammaoro är en svaghet, det tycker jag egentligen inte). Jag vill i alla lägen vara förnuftig, stark, genomtänkt och reflektiv. Men kring sitt barn så suddas ju en hel del sådana saker ut, eftersom det finns en enda känsla som tar så fullkomligt överhanden och det är kärleken.

Min skräck att verka orolig har gått så långt att jag kan känna mig lite dum när jag ger sonen näsdroppar när han är snuvig (jag gör det ändå, och har absolut inte fått några bitska kommentarer om detta). Jag vill verka cool hela tiden. Men när sonen ramlade på kullerstenen på Amalfikusten, så att huvudet studsade, då gjorde det ont i hela mig. Fysiskt ont, och jag kände mig ledsen hela kvällen. Kunde inte stoppa känslan, den var så direkt och självklar. "Min son har förbannat ont i huvudet och har en lilagul bula som ser ut som att den ska spricka vilken sekund som helst- och jag är så genomledsen i hela min kropp för hans skull". Samma sak på planet hem från Italien, när sonen var så övertrött att han inte visste vad som var upp eller ner. Han grät och grät - och jag grät med honom. Inte heller detta gick att hejda. Det var så starkt, att jag är så himla ledsen, eftersom min son är så ledsen. Detta har jag dock fått höra lite sarkastiska kommentarer kring ("Är inte du en hönsmorsa?! Du gråter ju floder för att sonen var lite ledsen på planet hem!).

Att vara gravid i allt detta, med allt hormonpåslag som det innebär, underlättar inte saken. Allt känns bara ännu mer än det annars skulle ha gjort (antar jag, har ju faktiskt inget att jämföra med). Men inte ens det känner jag att jag kan ha som argument eller ursäkt. Även en graviditet ska jag gå igenom obemärkt.

Min sambo är en mycket omtänksam person på alla sätt och vis, men graviditeten verkar han glömma titt som tätt. Jag är i vecka 22 trots allt, magen syns och mina foglossningar ger sig till känna flera gånger om dagen. Men inte en fråga får jag. Inte ett erbjudande om massage eller kuddar under benen. Allt ska man fixa själv. Han skulle göra allt om jag ber honom, men jag vill inte be (varför jag nu inte vill det, kan man ju undra, "svag" igen...). Men om detta är sista gången jag är gravid i mitt liv (hu, hemska tanke!!) så kommer jag nog inte vara nöjd och stolt på förlossningen när jag säger att jag minsann inte krävde ett smack av min omgivning som höggravid.

När jag var på ICA Maxi med en hungrig son igår (som pekade och sträckte sig efter ALLT ätbart. Klantig planering av mig) så kände jag mig snurrig, lite svimfärdig. Ingen aning om varför. Trött och för lågt blodsocker är min gissning, och sådana saker blir ju så mycket mer påtagliga när man är gravid. Men ringer jag min sambo och ber honom komma och hjälpa till, eller kanske till och med ta över? Nej. Jag handlar klart, åker hem, ställer mig och lagar mat, packar in den nyköpta maten, och svimmar sedan nästan över mattallriken. Åhh, vilken hjälte hon är! Inte en jäkel tackar mig för detta, så klart. Så varför kan jag inte stå ut med att vara trött, krävande, lat, hönsmorsa och förbannat gravid? När i livet har man annars rätt att begära saker av sin omgivning, om inte nu?

När vår son var nyfödd och släktingar skulle komma hem och titta på underverket, så sade jag till sambon att jag vill att folk tar med sig fika/mat, så att vi slipper stå med det. Men nej, det kunde han absolut inte tänka sig. Han kan fixa, inga problem. Så fika efter fika plockades fram. Han skulle ALDRIG (och i detta fall är det faktiskt befogat att säga aldrig) be andra människor om något om han inte verkligen verkligen måste. Och jag ser det som en dålig egenskap. Speciellt när den smittar av sig på mig och ser till att även jag måste vara så förbannat kompetent och redig hela tiden. När jag nu tränar på att inte vara det.

Vad arg och ledsen jag blir när jag skriver detta! Nej, dags att gå ut och gå. Utan plutten, utan barnvagn, utan någon att titta på fåglarna med. Tur att det finns mobiler.