Good enough parent

Igår skämdes jag. Jag var en usel förälder, och det kändes inte bra i lilla magen. Jag var arg, opedagogisk och taskig. Nästan lite sadistisk faktiskt.

Det började redan på natten. Sonen, som alltid sover jättebra utan att vakna och behöva något, började plötsligt ropa och gråta, och då duger bara jag. Hela familjen sov djupt (för ovanlighetens skull), men var nu plötsligt vakna. Jag gick in till honom, och han ville inget särskilt, som jag uppfattade i alla fall, utan låg och snurra, gnällde och var allmänt obegriplig. Vid det här laget hade dottern vaknat, med besked. Det tog mig 70 minuter att få henne att somna om. Tack för den televerket.

Morgonen fortsatte i samma anda. Inte den gröten, men den, nej inte mjölk på - bara äppelmos, inte sitta vid bordet - sitta i soffan, nej inte ta på sig kläder - läsa bok istället, nej hon får inte ta mina djur! Ta bort henne!, vill inte gå till dagis - vill vara hemma och leka med djuren, nej inte borsta tänderna, borsta tänderna själv!, inte regnbyxor buhu hu hu.

Och vänder man upp och ner på ett mjölkpaket från en meters höjd så skvätter det en del, och blir en hel del mjölk på golvet - även om det bara var kanske två deciliter kvar i paketet. Att sonen sedan bara satt och gjorde miner och försökte vara kaxig och rolig när jag med bestämd röst sa att "så där gör man inte", gjorde inte saken bättre.

Allt detta accompanjerades av en mycket gnällig, missnöjd och alltmänt märklig dotter, som allra helst skulle bli buren precis hela tiden. Till slut ledsnade jag. Jag bokstavligt talat skrek på sonen att "nu är jag förbannad! Nu gör du som jag säger!" Han började självklart gråta och la sig pladask på hallgolvet, där syrran redan satt och skrek för gud vet vad. Nu inser jag det hemska - jag vill att han ska börja gråta. Jag vill att han ska skämmas och må lite dåligt för att han beter sig så jobbigt. Så min ilska minskar ju mer jag får skrika av mig och ju mer ledsen han blir. Jag nästan längtar efter att han ska göra mer motstånd, så jag får möjlighet att bli mer arg.

När vi sedan kommer till dagis, dit vi tagit oss under stor tystnad, så skäms jag. Han är så ledsen, tyst och nedstämd, och jag känner mig inte så arg längre. Jag sitter med honom i knät på en bänk inne på dagisgården och pratar med honom. Säger förlåt för att jag skrek, säger att jag vill att han ska lyssna på mig när jag säger till honom. Säger det viktigaste - att jag älskar honom till månen och tillbaka. Han nickar, kramas och går till slut med på att lämnas ensam kvar på dagis, medan jag och syrran går hem igen. Hem - där han helst vill vara, med oss.

Dottern fortsätter vara skrikig och "jobbig" resten av vår dag. Inget jag gör blir bra, och jag fräser till slut att jag inte orkar med henne, att hon banne mig får ligga själv i sängen och somna för nu går jag! Och hon somnar faktiskt, och vaknar med ett stort leende - jag är förlåten. Det är ju det underbara med barn, de är verkligen inte långsinta. De verkar ju förlåta vad som helst.

Jag inser ju att det som mest skapar irritation när man har barn är ens egna förväntningar och krav på vad dagen ska innehålla, hur stunden ska vara. Om jag vill träna, men dottern bara gnäller, då blir jag arg för att jag vill träna, kanske inte egentligen för att hon gnäller - för det skulle jag kunna hantera och göra något åt om jag hade tid. Tid att vara med barnen på deras villkor, i deras tempo och göra deras (sjukt tråkiga) saker. Jag är faktiskt inte alls bra på att vara riktigt närvarande och uppriktig i mitt föräldraskap. Inte när det kommer till att leka, att stimulera och inte vara stressad. Jag kan hitta på saker med dem, stora saker. Som att gå och bada, gå till biblioteket, gå på stan eller gå och fika. Då orkar jag, då vill jag. Men att vara hemma och vara närvarande, tålmodig och rolig - nej, det är inte min grej.

Jag tröstade mig själv igår med att även om jag verkligen inte vill lära mina barn att skrika och bete sig, så vill jag lära dem att säga förlåt och erkänna sina misstag. Så jag lyckades med en av två lärdomar igår - är det en good enough parent?